Det här är Aref Karami. Han har gömt sig för polisen ända sedan han var fyra. Men nu, fjorton år och några livsfarliga smugglarresor senare, har han äntligen fått laglig rätt att leva där han bor. text agneta persson FOTO Nadja Hallström aref FIfick stanna Aref Karami hade aldrig sett så mycket snö. Klockan var fem på morgonen den 1 december 2010. Det var åtta månader sedan han lämnade Iran. Vägen hit hade gått över vassa berg och arga hav. Han hade varit livrädd, blivit slagen, blivit omhändertagen, ångrat alltihop, bestämt sig för att fortsätta. Nu hade han kommit med tåget och klivit av i Malmö där kylan anföll. Man ska kunna leva ett bra liv här hade det sagts honom. Men där han nu stod klädd i tunn tröja, jeans och gympadojor och kisade mot allt det vita, var den första tanke som slog honom att det här kommer han aldrig klara. Ingen kan leva så här. På boendet för ensamkommande flyktingbarn var nästan alla pojkar från Afghanistan. Vi spelade biljard och lyssnade på musik, berättar Aref. Först var det coolt, men efter ett tag fick någon avslag. Sedan kom det fler och fler avslag. Hälften hade fingeravtryck i andra länder. Det blev tyst när de försvann och vi andra blev så ledsna. Efter en och en halv månad blev det Arefs tur. Han måste åka tillbaka till Grekland eller Italien där hans fingeravtryck fanns i polisens register. Sådana är reglerna. Men Aref gick inte ombord på något flygplan. För någon kände någon. Som kände någon. Som kände någon som gömmer flyktingar. Under stort hemlighetsmakeri skrevs Aref in med skyddat personnummer på en av Malmös gymnasieskolor som tar emot gömda ungdomar. För första gången i sitt liv fick han fick sitta i en riktig skolbänk. Den chansen tänkte han inte slarva bort. > barn 30 nr3.2013
barn 31 nr3.2013
> När Aref inte kunde visa något leg ringde polisen till Migrationsverket för att kolla.«han gav allt. Jag tänkte att blir jag utvisad har jag i alla fall fått med mig kunskap. Men jag har kompisar som slutade gå i skolan för att det var för svårt att koncentrera sig i en sådan situation. Aref var extremt försiktig i en tid då gränspolisen, Migrationsverket och Kriminalvården börjat samarbeta för att hitta folk som befinner sig i landet utan tillstånd. Inte ens klasskamraterna visste att Aref saknade id-kort och rätt att vistas i landet. En gång, när han sökte asyl och därför inte behövde gömma sig, åkte han tåg till Lund med några kompisar. Två poliser klev ombord, gick direkt fram till Aref och krävde att få se biljetter och id-handlingar. När Aref inte kunde visa något leg ringde polisen till Migrationsverket för att kolla. Hade en Aref Karami rätt att vara här? Jag blev inte rädd men jag blev jättearg. Det var rasistiskt. Varför lägga tid på någon som inte har id-kort? Historien som för Aref genom Europa till Malmö, börjar i Afghanistan när hans farfar dör ifrån två fruar och en förmögenhet. Det blir bråk om vem ska ärva mest. En släkting kommer till Arefs hus och skjuter hans farbror. Arefs pappa går för att skjuta tillbaka, men råkar träffa ett barn. Han kommer att få betala tillbaka med sin ende son Arefs liv. När Aref tillsammans med sin mamma och pappa tvingas fly över gränsen till Iran är han fyra år. Här väntar ett liv som papperslösa flyktingar. Aref glömmer snabbt hur det var att leva som fri i Afghanistan och vänjer sig vid det nya livet utan några rättigheter. Det var normalt för mig, men jag trivdes ändå inte eftersom iranierna inte gillade oss. De har en dålig bild av afghaner, så jag fick leka med andra afghanska barn. Vi lekte och spelade fotboll. Aref har ingen rätt att gå i skola men drömmer om att bli läkare eller lärare. Kanske kändis. Eller äga en fabrik med många arbetare. Han lär sig läsa och skriva av en kompis pappa och drömmer om att få bo var som helst utom i Iran. Hemma sitter mamma och syr kläder till en fabrik. Pappa jobbar som snickare. När Aref fyller tolv börjar också han jobba. I tegelfabrik och i skofabrik. Ibland är han där från sju på morgonen till mitt i natten, ibland ännu längre. Fabrikerna ångar av kemiska ämnen som ger Aref astma. En dag upptäcks Arefs pappa av den iranska polisen och blir hemskickad till Afghanistan. Nu är det bara en tidsfråga innan polisen kommer att hitta Aref och kasta ut honom också. Arefs morbror lyckas snabbt få ihop tillräckligt med pengar för att kunna betala en smugglarbiljett som ska rädda livet på Aref. Det är lördag eftermiddag när en bil kommer för att hämta honom. Aref har packat en väska med jacka, ett par byxor, ett par skor. En näve jordnötter, lite pengar. Ett foto på familjen. Han kramar mamma och lovar lillebror och småsystrarna att han kommer att komma tillbaka. Precis när jag skulle åka ångrade mamma sig, hon sa att jag är bara ett barn, men min morbror sa att jag var en man nu och att jag skulle klara det. Men jag var rädd för jag visste att det skulle bli farligt. Jag trodde något skulle hända, som att jag skulle ramla ner från de höga bergen eller bli skjuten av gränspolisen. Längs vägen plockar de upp fler pojkar som också ska till Europa. När de når bergen vid turkiska gränsen är det natt. De går i timmar, ibland springer de i sicksack mellan stupen, för att gränspolisen inte ska hinna upptäcka dem. Alla dessa mellanhänder som får pengar för att smuggla Aref till Europa. De första är snälla, men längs vägen blir de allt hårdare. Skriker. Låter pojkarna sova i stall. Trycker in dem i överfulla minibussar där de får balansera på ryggstöden i tjugofyra timmar på vingliga vägar. Vid gränsen till Grekland vänder smugglarna tillbaka och pojkarna fortsätter själva. > Hade någon stövlat in på skofabriken i Iran och talat om för Aref att han år 2013 kommer att stå inför hundratals människor i ett land som heter Sverige och berätta om sin resa dit, skulle han inte ha trott sina öron. barn 32 nr3.2013
>»En dag är det någon av flyktinggömmarna som berättar för Aref att de har en musikal på gång och undrar om han skulle vilja vara med. Vi visste inte var vi var, men vi gjorde som de sa och gick till vänster. Absolut inte till höger för där låg ett annat land. Det finns många afghaner i Aten som lämnat hemlandet på samma sätt som Aref, landsmän som hjälper bäst de kan. Aref får mat, tak över huvudet, jobb på fruktodling. I sju månader plockar han apelsiner och vindruvor och sparar ihop tillräckligt för att kunna fortsätta resan. Resan fortsätter. Längre in i Europa. I gummibåten som är gjord för tio trängs trettiofem pers. Relingen ligger i linje med den rytande vattenytan. Aref gråter, klamrar sig fast, övertygad om att han ska dö varje gång en jättevåg sköljer över honom. Mörkret är så kompakt att han inte ser den som sitter intill, förutom när blixtarna lyser upp himlen och gör allting vitt. När han efter åtta timmar kommer fram till en italiensk strand, är benen så stela att han måste lyftas ur båten och knuffas upp på sanden. I den dyngsura plånboken har fotot av mamma, pappa och syskonen luckrats upp till gröt. Hade någon stövlat in på skofabriken i Iran och talat om för Aref att han år 2013 kommer att stå inför hundratals människor i ett land som heter Sverige och berätta om sin resa dit, skulle han inte ha trott sina öron. Men en dag är det någon av flyktinggömmarna som berättar för Aref att de har en musikal på gång och undrar om han skulle vilja vara med. De vill föra ut berättelser som Arefs. Och nu står han här, på en scen tillsammans med Malmös asylgrupp och andra unga killar som gjort likadana resor som han, och sjunger.»we don t want no borders. Fuck the nation.no border musical«utspelar sig i en framtid där alla nationsgränser är upplösta och ingen människa är illegal. I ett och ett halvt år har de repeterat, blivit som en familj, en viktig familj nu när den egna är långt bort. Till och från har flera av dem levt som gömda. Någon har tagits av polisen och skickats i väg till ett annat land.»no border musical«är en ful resa genom svensk migrationspolitik, stelbenta regelverk, kränkande kroppsundersökningar och en byråkrati där ingen vill kännas vid något ansvar. Föreställningen daskar publiken på kinderna: Lyssna! Det här händer i Sverige! Men det finns människor som säger stopp. Publiken får höra om läkaren som fick nog av att bedöma huruvida den utvisade är i»flygbart skick«. Om piloten som vägrade lyfta med en tvångsutvisad person ombord. Om flygbolaget som skrev in i sin policy att de bara lyfter om passagerarna reser av fri vilja. Om migrationsminister Tobias Billström som ändrade uppfa.»nej nej, jag skulle aldrig ändra uppfattning!«framför en publik som tjuter av skratt åt imitationen, bryter ministern ihop när han får veta att han är i framtiden nu och att här varken finns nationsgränser eller reglerad invandring. Migrationsminister Tobias Billström behövs inte längre. Till tonerna av»kristina från Duvemåla«dansar han desperat runt och sjunger gränsernas lov.»de måste finnas! Jag har ju min makt genom dem, utan dem är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav!«aref hade lyckats. Han hade klarat resan till Europa, men nu ångrade han sig. Var det här frihetens Europa? Till och med Iran var bättre. Vart han än kom såg han människor som sov under broar, människor som precis som han hade lämnat allt bakom sig, människor som fått uppehållstillstånd och kunde kalla sig européer men ändå sov utan tak över huvudet. Aref fortsatte resan. Till Frankrike, till fler nätter i parker, i sovsäckar som inte höll värmen. Allt blev bara värre och värre. Frankrike var ännu sämre än Italien, men där fick jag veta om Sverige, att det skulle vara ett bra land för flyktingar. Vad hade han att förlora? För sina sista pengar köpte Aref en tågbiljett. malmö, drygt två år efter den där bländvita decembermorgonen på tågstationen. Det är kemilektion högst upp i S:t Petriskolan i centrala Malmö. Kemi är ett av Arefs bästa ämnen, men på sistone har han inte hunnit plugga som han brukar. Sedan han fick sitt permanenta uppehållstillstånd några veckor tidigare, har han kryssat fram och tillbaka mellan Migrationsverket, Skatteverket, Arbetsförmedlingen, socialen och Försäkringskassan. Papper ska fyllas i, personnummer ordnas, bidrag sökas. Det märks på provresultatet från förra veckan som kemiläraren Annika nu delar ut. Hon är van vid att se Aref prestera toppresultat. För det här, säger hon, det här är klassens bästa elev. Är det mycket nu som har med uppehållstillståndet att göra? undrar hon. Ja, jag är på toppen av stressberget nu. Men det är fantastiskt att du kunnat vara så koncentrerad här trots att du väntat på sådana besked! Du är också bra på att förklara allt på svenska. Känns det okej eller? Mmmm. Till hösten börjar Aref gymnasiet på riktigt, som vilken svensk som helst. Han kan bli arkitekt. Eller veterinär. Eller kanske ingenjör. Och om två år, när han fått sitt svenska pass, då ska han åka till Iran och hälsa på sin familj. Den här gången tar han flyget. * barn 34 nr3.2013