Kronhjortarna i Västerbotten

Kronhjortarna i Västerbotten Världens nordligaste kronhjortspopulation Erika Fahlgren Ett projektarbete utfört av Erika Fahlgren och Linnie Lodestål vt - 2011

Innehållsförteckning Framsida Hjort från Kråken 1 Innehållsförteckning 2 Inledning 3 Syfte, mål och metod 4 Historia 5-10 Global 5 I Sverige 6 Lokal 9 Biologi 11-14 Allmän fakta 11 Sinnen 11 Biotopval 12 Idissling 12 Födoval 13 Dödlighet 13-14 Etologi 15-17 Sjukdomar 18-21 Horn 22-31 Skillnader mellan hjortdjur 32-35 Jakt 36-44 Jaktkriterier 36-40 Jaktformer 41-44 Viltvård 45-60 I skogen 45-51 I odlingslandskapet 52-54 Stödutfodring 55-58 Viltåker 59-60 Fältarbete 61-67 Inledning 61 Resultat 62 Kartor 63-65 Diskussion och slutsatser 66-67 Avslutning Diskussion och slutsatser 68-69 Bilagor 70-104 1. Fältarbetesprotokoll 70-84 2. Protokoll för fältarbete 85 3. Utfodringsbeskrivningar 86-90 4. Intervjuer 91-103 4:1 Anders Jarnemo, Grimsö Forskningsstation, SLU 91-98 4:2 Fredrik Widemo, Jägareförbundet 99-100 4:3 Henrik Uhlhorn, Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) 101 4:5 Tomas Eriksson, lokal jägare 102-103 5. Bilder 104 2

Inledning Vi har studerat vid Klarälvdalens Folkhögskola i Värmland under året 2010. Utbildningen vi gått är Natur- och faunavård. Under detta år så har vårt intresse för dessa enorma ämnen bara ökat och vi kände tidigt att vi ville göra en fördjupning i ett visst kunskapsområde när utbildningen var över. En längtan efter att i framtiden få arbeta med natur- och faunavård har också varit en bidragande faktor till vårt val att göra en fördjupningstermin. Projektarbetet kommer förhoppningsvis bidra till att göra oss mer konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Kronhjortarna i Västerbotten är unika utifrån ett geografiskt perspektiv. Enligt vår vetskap så finns det inte så många studier på dem och därför valde vi att göra ett projektarbete om dem. Vårt projekt hade inte varit möjligt utan alla som ställt upp och hjälpt oss i vårt arbete. Några som vi vill skänka vårt största tack till är: Sune Höglander Erik Augustsson Mats Kareståhl Tomas Eriksson Bo Sundqvist Birger Molin Kent Lundström Anders Molin Tommy Söderberg Ebbe Nyström Sten-Åke Markström Anders Jarnemo (SLU) Mikael Jonsson Fredrik Widemo (Jägareförbundet) Henrik Uhlhorn (SVA) Erik Lindberg (Länsstyrelsen) Tommy Nilsson (Polisen) 3

Syfte och mål Målet med projektet är att kartlägga, beskriva och uppskatta antalet kronhjortar inom Järnäshalvöns kronhjortsskötselområde. Målet är, att genom regelbundna detaljstudier av vissa populationer, studera och beskriva beteendet hos dem. Detta kommer ske vid vissa utvalda utfodringsplatser. Observationerna kommer ge oss möjlighet att ta del av deras etologi och andra karakteristiska drag. Detta gör att vi kommer förstå arten och dess behov bättre och förhoppningsvis kan även jägarna dra nytta av våra studier. Resultaten kommer även att jämföras med olika forskningsrapporter. Litteraturstudier av kronhjortens biologi kommer även att framställas i rapporten. Syftet är även att presentera fakta som kan vara användbara för projektets målgrupp, som är de aktiva jägarna i området, Nordmalings kommun, länsstyrelsen och styrelsen för skötselområdet. Jaktens olika aspekter, användbara viltvårdsåtgärder som kan minska skador på skogs- och jordbruk samt populationens historia och framtidsutsikter är ämnen som kommer att behandlas. Metod Att beräkna antalet kronhjortar inom området kommer ske genom att regelbundet spana av vid alla aktuella utfodringar. De synobservationer vi gör kommer hjälpa oss att räkna ut hur många individer vi kan koppla till varje utfodringsplats. Även genom att beräkna foderåtgången så kommer vi kunna uppskatta antalet kronhjortar. Litteraturstudier i form av böcker och forskningsrapporter kommer också att ingå i projektet för att vi ska lära oss så mycket som möjligt om arten. Intervjuer av lokala jägare och kontakter med forskare och olika naturskyddsföreningar är också något som vi kommer använda oss av. Tidsupplägg Projektet kommer att sträcka sig under en period på 6 månader. Under minst tre av dessa månader planeras 3 dagar/vecka att ägnas till fältstudier. Fältdagarna ska användas till att spana av vid alla utfodringsplatser för att notera hur många hjortar/hindar/kalvar som kan kopplas till varje utfodring. Två dagar/vecka ska ägnas till litteraturstudier, intervjuer och sammanställning av resultaten från fältverksamheten. 4

Kronhjortens historia Kronhjorten har en lång historia. Den har varit framgångsrik i sin spridning på de flesta håll runt om i världen, även om de på flertalet platser varit nära utrotning vid vissa tidpunkter. Detta kapitel kommer ge en övergripande bild av hela deras historia, både globalt, i Sverige och lokalt i Västerbotten. Förhoppningen är att kunna sprida kunskapen om hur lång deras kamp varit för att kunna få chansen att etablera sig på de platser de finns i dagsläget. I många fall så har människan varit deras värsta fiende, men också deras räddare. Jakten har under flertalet tillfällen varit illa skött vilket bidragit till deras tillbakagång, samtidigt som man även arbetat för att skapa kronhjortsskötselområden på senare tid för att bevara detta fantastiska vilt i vårt landskap. Global historia Den hjort som levde för mer än 10 miljoner år sedan tror man kan ha varit den första moderna hjorten. Man tror att hjortdjuren har sitt ursprung på den Centralasiatiska kontinenten. Arten spred sig mot både öst och väst. Kronhjorten spred sig på egen hand till Europa, Nordafrika, Mindre Asien, Tibet, Kashmir, Turkestan, Iran, Afganistan, Algeriet-Tunisien, Manchuriet och Kina. De finns idag även på Nya Zeeland och i Australien, men där har de blivit implanterade. Det finns ca 25 raser av kronhjort som är beskrivna. Ca 11 av dessa är av den asiatiska typen vilket innebär att de saknar kronan på hornen, exempelvis vapitin. Vapitihjorten, Cervus elaphus canadensis, som idag lever i Nordamerika, är nära släkt med den europeiska kronhjorten. Många menar att Vapitin är en egen art. Den skiljer sig från den europeiska kronhjorten genom utseende, kroppsstorlek, hornform och läte. Däremot så ger korsningar mellan dem båda fertil avkomma vilket talar för att det är en och samma art trots skillnaderna till det yttre. Det finns även stora skillnader hos den europeiska hjorten vad gäller pälsfärg, kroppsstorlek och hornform. Utseendet skiljer sig mellan olika populationer av kronhjort runt om i världen och detta menar man grundar sig i en lång tids geografiska isoleringar av populationer. Kronhjorten har spelat en oerhört viktig roll om man ser till den jaktliga historien i Europa, ända från Medelhavsområdet upp till Norden. Arkeologiska utgrävningar, hällristningar, konst och litteratur är alla bevis för detta. Kronhjorten, Cervus elaphus, jagades först för att jägarna skulle få tag i föda. Men hjortjakten blev till slut en sport. Ett exempel är de normandiska kungarna som planterade skog i södra England för att vara säkra på att det fanns gott om hjort för just hjortjakten. Det tog lång tid innan man fick upp intresset för hjortarnas biologi och beteende. Carl von Linné beskrev den svenska kronhjorten, utifrån individerna i Skåne, år 1758. Dessa hjortar ses numer som nominatrasen för arten och har namnet Cervus elaphus elaphus. 5

Historia i Sverige Kronhjortens historia i Sverige sträcker sig så långt som 10 000 år tillbaka i tiden, om man ser till det äldsta dokumenterade skelettfynd man funnit. Den kan dock ha funnits här tidigare än så, eftersom man i Danmark hittat fynd som är ca 40 000 år gamla. Den senaste istiden har dock raderat eventuella rester från vårt land, så svaret på den frågan förblir obesvarad. Så snart som sydligaste Sverige blivit isfritt så vandrade kronhjortar från Danmark in i landet. Länderna hade vid denna tidpunkt fast landförbindelse och gjorde därmed spridningen möjlig. I Sverige fortsatte spridningen norrut upp till en gräns som sträckte sig genom Bohuslän, Dalsland, Västergötland, Östergötland och till Öland. Man har dessvärre bara gjort ett fåtal fynd av kronhjort i norra delen av Mälardalen, det nordliga mellansvenska skogslandskapet och det småländska höglandet. Detta tyder på att ingen etablering skett där under denna period. Under stenåldern var kronviltet ett mycket viktigt jaktvilt för jägarna. Det vet man utifrån alla kronhjortsben som man funnit vid olika stenåldersboplatser. Kronhjortar har även funnits i det norska Västlandet under förhistorisk tid. Dessa individer har dock inte vandrat in i Sverige. Utifrån benfynd och genetiska undersökningar så visade sig släktskapet mellan det skotska och norska kronviltet vara närmare varandra än det norska och svenska bestånden. Genom denna upptäckt så har man antagit att det norska kronviltet kan ha vandrat in till Västnorge efter istiden, över de torrbelagda, grunda delarna av den nuvarande Nordsjön. Den Norska Rännan har däremot aldrig varit torrbelagd och måste ha varit ett definitivt vandringshinder. Teorin är därför att spridningen skett under vinterhalvåren då rännan varit isbelagd. Från det Norska Västlandet har sedan spridningen fortsatt norrut och, på senare tid, även tagit fart i Östlandet. Kronviltets öden i Sverige har, sedan en lång tid tillbaka och fram till bara för ett par årtionden sedan, präglats av tillbakagång. En av anledningarna är förmodligen svenskarnas tidiga inverkan på faunan. Exempelvis genom jordbrukskulturen som kom till Sverige söder ifrån redan för ca 5000 år sedan. Jordbruket hade en kraftig inverkan på alla de marker som var av stor betydelse för kronviltet. Runt år 1351 så förklarades alla hjortdjur vara kungens vilt. Vasakungarna, från Gustaf Vasa till Gustaf ll Adolf, försökte genom lagar och stränga straffmätningar att skydda kronviltet från utrotning. Ansträngningarna var närapå förgäves, alla arterna var under en period kritiskt nära att drabbas av detta öde. P J Sundvall skrev om kronhjorten år 1834 och konstaterade då att de nästan inte fanns kvar på några av sina gamla lokaler. Inte ens på Öland hade de lyckat överleva även om Linné, under en av sina resor, dokumenterat att de fanns där så sent som 1741. De bestånd som lyckats klara sig fram till detta årtal var de som levde på Kållandsö i Vänern och på det angränsande fastlandet i Västergötland, samt ett 30-tal individer på de Piperska godsen i sydöstra Skåne. 1847 så sköt man den sista kronhjorten i Västergötland, och med även de populationerna utrotade så var allt som återstod av den svenska kronhjortsstammen det lilla beståndet i Skåne. Dessa hjortar lyckades man dock bevara. Efter ett par år hade stammen tillåtits öka något och vidga sitt område. Under första hälften av 1900- talet så gjorde man dock bara strödda observationer av enstaka hjortar utanför Skåne. Det var med stor 6

sannolikhet strövande hjortar från Norge. Den norska kronviltstammen ökade stadigt och därmed blev även dessa typer av observationer vanligare runt om i Sverige. Under 1950- och 1960-talet hade vår svenska kronhjortsstam återhämtat sig så pass bra till antalet, att de orsakade rätt mycket skada på våra ökande barrskogsplanteringar, men även skördeskadorna förvärrades. Det fanns dock ett krav om att vår enda rest av vår forna kronhjortsstam skulle bevaras för framtiden. Konflikterna började hopa sig mellan jordbrukare, skogsbrukare och regeringen. Resultatet blev att man, inom jordbruksdepartementet, tillsatte en 1961 års kronhjortsutredning med representanter för alla berörda parter. År 1964 la de fram ett förslag med titeln Kronhjortsreservat mm. Man ville skapa ett permanent kronviltsreservat. Idén var från början att det skulle vara ett inhägnat område som skulle kunna bära en stam på 100-150 djur i så nära naturliga förhållanden som möjligt. Även andra åtgärder och lösningar diskuterades, men ett beslut från regeringen lät vänta på sig. 1974 hade man slutligen kommit fram till ett beslut, man inrättade ett öppet reservat som omfattade den östra delen av det dåvarande östra kronviltområdet i Skåne. I området skulle hädanefter ersättningar utbetalas för skördeskador och skogsskador på virke som slutavverkats, det gällde då skador som uppkommit efter att reservatet bildats. Licensjakt med stränga restriktioner var den enda jakt som tilläts i reservatet. Till en början fick inte hjortar med mer än 8 taggar skjutas, men detta ändrades efterhand när stammens struktur förbättrades. Reservatet innebar en radikal förbättring för kronviltet, men vid årsskiftet 1987-88 så upphävdes dock reservatsbestämmelserna och framtiden för stammen blev oviss. Samtidigt som diskussionen om kronviltets situation i Skåne pågick så tog stiftelsen Sveriges vildnad, i början på 1950-talet, initiativet att föra skånskt kronvilt till ett hägn i Hunneberg, Västergötland. Avsikten med detta var att släppa dem fria så att en ny stam av kronhjortar skulle kunna etablera sig, och då i ett område där skador på skog troligtvis skulle bli mindre och där jordbruket inte var lika omfattande. Man släppte de första hjortarna fria år 1957, för att senare öppna hela hägnet. Populationen etablerade sig därefter i Västergötland så initiativet lyckades. Andra liknande projekt har bedrivits runt om i Sverige, exempelvis vid Öster-Malma, Sörmland. Där släppte man ut ett antal hjortar på 1970-talet och dessa individer etablerade sig snabbt. I Sörmland har även andra utsättningar skett, därav den starka ökningen av kronhjort i länet. Troligtvis skedde någon utsättning innan Öster-Malma tog initiativet, ett fåtal hjortar sköts nämligen i Sörmland redan under 1960-talet. Under tiden som man planerade dessa utsättningar av kronvilt så arbetade också för att bygga upp nya populationer runt om i landet i olika hägn. Sten Lavsund gjorde en sammanställning av dessa projekt. Det tidigaste försöket med att skapa en ny population skedde i Eriksberg, Blekinge. Bengt Berg var det som ansvarade för hägnet som uppfördes 1943. Den största delen av djuren kom från Skansen, där avelshjorten härstammade från Skåne och vissa av hindarna var från Danmark samt vissa hindar med okänd bakgrund. Ett flertal av hjortarna i Eriksberg tog sig relativt snabbt ut ur hägnet och bildade grunden för populationen som nu är etablerade i västra Blekinge. I områdena runt Mälaren och i Östergötland fanns det ett antal markägare som också kämpade för att få in kronvilt på sina marker. På grund av den långa väntetiden och svårigheter med att fånga skånskt avelsvilt så valde de att hämta hjortar från ett hägn i Vallby, Västerås. Ägarna av hägnet i Vallby hade i sin tur hämtat sina hjortar från Eriksbergshägnet och Hunnebergshägnet. 7

Under slutet av 1950-talet och under 1960-talet, satte man ut kronhjortar med detta ursprung i Västmanland, Närke, Uppland, Södermanland och Västergötland. Med undantag av en population i Ankarsrum, Södermanland, som baserats på en hjort från Hunneberg och hindar från Skansen. Kronhjorten har spritt sig från utsättningsplatserna runt om i landet. Händelseförloppet brukar börja med att man kan observera någon enstaka hjort i en attraktiv kronhjortsmiljö under sommar och tidig höst. De blir sällan stationära på dessa platser omgående, utan man kan få observera dem vid återkommande tillfällen vid ungefär samma lokaler. Tillslut, när man också observerat en eller annan hind på lokalen, så vet man att en etablering ofta sker inom kort. Idag finner man kronhjort i varierande antal i de flesta av våra län. Nedan presenteras en uppskattningstabell över antalet kronhjortar i Sverige, före jakten år 2007. Sammanställningen är gjord av Anders Jarnemo, Grimsö forskningsstation, SLU. Skattning av antalet kronvilt i Sverige (före jakt) 2007-06-16 Län Minimum Maximum Skåne 1400 1850 Blekinge 150 250 Halland 0 0 Kronoberg 25 30 Jönköping 50 50 Kalmar 1300 1800 Västra Götaland 400 500 Östergötland 1000 1100 Södermanland 3000 4000 Stockholm 200 400 Uppsala 200 350 Västmanland 600 800 Örebro 350 600 Värmland 200 300 Dalarna 150 200 Gävleborg 200 300 Jämtland 250 300 Västernorrland 100 150 Västerbotten 200 200 Norrbotten 50 50 Sverige 9825 13230 8

Lokal historia Kronhjorten kom till Västerbottens län genom att den internationella affärsmannen Taro Gadelius lät hägna in ett antal kronhjortar. Gadelius bodde tillsammans med sin fru skådespelerskan Inga Bodil Vetterlund i Stockholm. Vetterlund hade under en period funderat på att besöka Norrland. Hon fick idén att ta sig till Nordmalings kommun genom sin tandläkare som ursprungligen var därifrån. Hon reste ensam till Norrland, resultatet av detta blev att dem köpte tre gårdar i Bredvik. Det blev en slags återhämtningsplats för dem. Gadelius anlitade 3 kronhjortsexperter bl.a. Jan Åkerman. Han fick i uppdrag att välja ut de genetiskt bästa individerna från olika hägn i Skåne. Mellan åren 1973-74 släpptes 16-17 kronhjortar ut i ett 10-12 ha stort hägn en bit utanför byn Bredvik. Samtidigt som han tog hit kronhjortarna, tog han också hit 12-15 dovhjortar. Under ett par år så flöt allt på bra, man sköt av en del av kronhjortarna och hämtade dit nya. Stammen höll en mycket bra genetisk nivå. Någon gång runt 1980-82 rymde hjortarna från hägnet, gruppen bestod då av ca 30 kronhjortar. Dessa är individerna som hela Västerbottens nuvarande kronhjortsstam grundar sig på. Det har även funnits mindre hägn, något norr om Härnösand och något i Sävartrakten, där man också haft kronhjortar som rymt. Några exakta årtal på detta har inte kunnat hittas. Dessa fakta baseras på vår intervju med Erik Augustsson, 2011-01-26. Han var en av dem som deltog under planeringen av anskaffning av hjortarna. Diskussion och slutsatser Det man kan säga rent generellt när man läst på om kronhjortens historia är att den bitvis varit rätt så knagglig. Det är i princip endast människans förtjänst att den i dagsläget finns på så många lokaler inom Sverige. De flesta populationer grundar sig på förrymda hägnade hjortar, precis som våra Västerbottniska hjortar gör. Det är i sig inget negativt, men det har resulterat i att majoriteten av hela den svenska stammen inte är av de ursprungliga svenska kronhjortarna. Nya gener har införts via importerade hjortar och idag har vi mängder av kronhjortar med blandrastyp. Den ursprungliga svenska kronhjorten finns endast kvar i södra Skåne. Trots sina berg och dalbane liknande framgångar historiskt sett så är kronhjorten på stark frammarsch på flera områden i Sverige. I dagsläget finns etablerade populationer i de flesta av våra län vilket pekar på att framtiden för dem ser betydligt ljusare ut. Människan som tidigare bedrivit en nästan vårdslös jakt verkar idag lärt av sina misstag och upprättningar av nya kronhjortsskötselområden sker löpande. Vi glädjes åt att se deras fantastiska spridningsförmåga i Västerbotten. I dagsläget finns det tre skötselområden i vårt län, men om kronhjortarna tillåts att fortsätta vidga sina områden så tror vi att det säkerligen kommer bildas fler i framtiden. Kronhjorten har bevisat sig ha små problem med de norrländska vintrarna, vilket är det man trott skulle bli deras största hinder i vår miljö. Om människan fortsätter vara positiva till kronhjorten och ser dem som en berikande tillgång i det norrländska landskapet så tror inte vi att det finns något som talar emot att de i framtiden kommer finnas etablerade populationer på fler platser i länet. 9

Enligt skattningstabellen som vi erhållit tack vare Anders Jarnemo så låg kronhjortsantalet på ca 200 individer i Västerbotten år 2007. Denna siffra har ökat betydligt fram till dagsläget. Bara inom Järnäshalvöns kronhjortsskötselområde uppskattas antalet idag ligga på runt 500 individer. Individantalet har stigit rejält, vilket demonstrerar hur fantastiskt framgångsrika arten är i vårt landskap. Teorier om att norska hjortar ska har invandrat till Sverige och då just till Järnäshalvöns Kronhjortsskötselområde är något som diskuteras i skötselområdet. Om detta stämmer så innebär det att våra kronhjortar har fått nytt tillförsel av gener, något som vore bra för att bredda genbasen. Källförteckning Bonniers stora verk om jordens djur Hovdjuren, 1996 Våra vilda djur, Sven Mathiasson & Göran Dalhov, 1987 Om hjortdjur och deras horn, Lars Alm, 1979 Kronhjort biologi, jakt, tillagning, Johan Trygve Solheim, Per Klaesson & Kåre Vidar Pedersen Jordens djur Hovdjuren, Bonnier fakta, 1984 Lär känna kronhjorten, Erik Dahl, 1989, Svenska Jägareförbundet Linnie Lodestål 10

Biologi Latinskt namn: Familj: Benämning: Vikt: Mankhöjd: Kroppslängd: Färg: Max livslängd: Hemområde/revir: Parning/brunst: Avkomma: Cervus elaphus Hjortdjur Hjort (handjur), hind och kalv. Smaldjur är benämningen på hondjur som ännu inte kalvat. Levandevikt för hjortar 200-250 kg, hälften för hindar Upp till 150cm 170-215cm, hjorten större än hinden Sommar rödaktig, vinter gråbrun Ca 20 år Från några 100 ha - 1000 ha och uppåt Slutet av augusti början av oktober 1 föds i april-maj Kronhjorten har fått sitt namn efter sin hornuppsats, där toppens taggar bildar en krona. Kronhjorten har en bra förmåga att anpassa sig till olika typer av biotoper men den trivs bäst i omväxlande löv- och blandskog, öppna och odlade marker. Sommartid är djuren rödaktiga, vintertid är de gråbruna. Kalvarna är vitfläckiga de första två månaderna. Hos vissa vuxna individer tycks de inte växa bort helt utan man kan fortfarande ana vita fläckar i pälsen på dem. Kronhjortens föda varierar, odlade grödor och rotfrukter som potatis, gräs, örter och lavar, ljung och bärris, knoppar och skott av lövträd och buskar samt bark av bland annat gran, ask, asp och glansbark på ungtall. Kronhjorten är en duktig simmare, den kan ta sig över flera kilometer breda vattendrag. Synen Varje arts ögon är utvecklade att se det som är viktigt för den specifika artens överlevnad. Ryggradsdjur, dit kronhjorten hör, har så kallade kameraögon. Den har oerhört skarp syn och kan urskilja detaljer bättre än många andra hjortdjur. Det enda hjortdjur, i Sverige, som har bättre syn än kronhjorten är dovhjorten. Kronhjorten, som är ett bytesdjur, har ögonen placerade vid sidorna av skallen. Detta gör att de får ett brett synfält och kan då lättare upptäcka olika faror så som rovdjur. Alla arter uppfattar inte färger likadant. De människor som har ett avvikande färgseende kallas färgblinda. Total färgblindhet är mycket ovanligt. Det finns många olika typer av färgblindhet. Den vanligaste är röd-grön-färgblindheten. Det är just denna typ av färgblindhet som de flesta däggdjur bär på. Därmed har de svårt att skilja på rött och grönt. Det finns två olika typer av synceller på näthinnan. De kallas tappar och stavar. Tappar den del i ögat som motsvarar färgseendet. Blå, röd, grön tapp typ. Stavar det som ger ögat förmågan till ljus och mörkerseende. 11

Tapetum den del av ögat som gör att djur ser bättre i mörker. Tapetum är en extra del i ögat hos djur som sitter bakom näthinnan. Hinnan består av olika ämnen beroende på djurart, men oftast av proteinkristaller. Proteinkristallerna reflekterar ljuset och då ser vi djurens ögonreflexer. En del djur exempelvis kronhjorten kan dessutom urskilja ultraviolett strålning. Hos djur kan ljuset gå genom syncellen två gånger, mer av ljuset kan absorberas och kan översättas i elektriska nervsignaler. Detta gör djurens ögon mer känsliga än våra ögon. Luktsinnet Luktsinnet är mycket välutvecklat, vilket man bör lägga stor vikt vid när man jagar inga undantag vad gäller vindriktningen. Observationer från Tyskland pekar på att kronhjorten kan lära sig känna igen personer utifrån deras doft. Man kunde tydligt se hur kronhjortarna flydde vid minsta doft från en flitig smygjägare i området medan de kunde närapå ignorera dofter från tillfälliga besökare. Biotopval Kronhjorten är överlag väldigt flexibla när det gäller val av livsmiljö, dock så finns tecken på att stora sammanhängande barrskogsområden inte är något de föredrar. Bruten terräng med inslag av öppen/odlad mark är däremot något de uppskattar. Om området dessutom innehåller fuktstråk samt dyoch lerpölar som de kan bada i så är området ännu mer attraktivt ur kronhjortens perspektiv. I miljöer där det är mer kuperat kan kronhjorten välja att göra årstidsmässiga förflyttningar, dvs. de håller sig högre upp på vår och sommar för att röra sig nedåt till höst och vinter. På det viset kan de utnyttja bra foder under en längre period. Deras biotopval styrs av tillgång på vatten och foder samt tillgång till ostörda daglegor. I och med detta så kan markerna där de lever skilja sig avsevärt åt. Idissling Kronhjorten är tillsammans med de flesta andra klövviltsarterna idisslare. När man talar om idisslare menar man att djuren äter växter som de tuggar två gånger. Det finns cirka 150 idisslande arter på jorden. Av dessa är cirka 40 % kvalitetsbetare (KB), 25 % gräsoch grovfoderätande (GG) och 35 % huvudsakligen selektivt blandätande (SB). Rådjur, älg och vitsvanshjort är kvalitetsbetare eller koncentrat-selekterande. Ren, kron- och dovvilt är selektiva blandätare. Samtliga oxdjur, får och gräsätande antiloper är gräs- och grovfoderätare. En del av foderintagets finfördelningssystem är själva tuggningen. Detta är ett otillräckligt sätt för djuret att delvis bearbeta fodret därför behöver alla växtätare hjälp av mikroorganismer och bakterier för att spjälka växtcellernas cellulosaskal. Detta sker för att cellernas innehåll av protein, fett och lättlösliga kolhydrater blir tillgängliga för foderspjälkningsenzymerna. De djur som är idisslare har utvecklade förmagar, nätmage och våm, som är säckformiga utvidgningar på foderstrupen i vilka växtfödan under en längre tid jästs av bakterier. Nordliga arter har dessutom tvingats anpassa sig till vinterklimat med vinterfoder med låg andel protein, som dessutom ofta är svårsmält. 12

Betesval Kronhjorten är i hög grad en gräsätare, inte lika mycket som dovhjorten men betydligt mer än rådjur och älg. Gräs betas frekvent medan bladen är späda och ljusgröna, utvuxet gräs är inte lika begärligt. Man vet inte om det är smak eller näringsvärdet som styr detta fenomen. De betar gärna på åkermark om detta finns tillgängligt och det sker främst nattetid eftersom kronhjorten i huvudsak är ett nattaktivt djur. På dagarna uppehåller sig kronhjortarna helst i skogen. Ibland handlar det om kilometerlånga sträckor mellan platsen för nattbetet och den plats där de uppehåller sig dagtid. De färdas gärna i rader under dessa transportsträckor så att tydliga stigar bildas. På åkermarken så betas flertalet olika grödor. Stubbåkrar är mycket populärt alltså skördade åkrar där ny brodd vuxit upp. Brodd på höstsådda åkrar är också mycket omtyckt. Sommartid så väljer de gärna axen av korn, vete och havre. Om de har tillgång till grödor vintertid så är höstrapsen den mest utsatta. Rotfrukter och potatis är också ett uppskattat foder som kronhjorten, särskilt på sandmarker, sparkar upp ur marken. I de miljöer där kronhjorten i högre grad är förpassad till skogslandskapet är deras flexibilitet många gånger tydlig. I markskiktet föredras renlav, i fältskiktet betas bärris och ljung, i vissa fall även skvattram. Kruståteln har visat sig var viktig i de sydligare delarna av landet. När det gäller buskskiktet så föredrar kronhjorten ask, rönn, vide och brakved. Björk står inte högt på listan och alen står ännu lägre vad gäller födoval. En, tall och granbark svarar för en viktig del av vinterfödan. Bark av ask och asp är också något de föredrar. Kronhjortens förmåga att finna föda vintertid när snötäcket lagt sig brukar inte vara några större problem. Om stöndjupet inte tjockare än 30 cm och är relativt lös så kan de utan problem sparka fram lavar och annan markvegetation. Djupare snö med inslag av skare kan däremot innebära problem. Födosöket kommer då riktas i på kvistbetning och barkgnag. Även om kronhjorten i regel är duktig på att rikta in födosöket till granskogar där snödjupet i regel inte blir lika djupt. Dödlighet Om man ser till dagslägets predationstryck på kronhjort, så är det inte av så stor betydelse i Västerbottens län. Vargar kan fälla en vuxen kronhjort medan kalvar kan tas av lo och räv. Överlag så verkar den dominerande naturliga dödsorsaken vara belagd till vinterhalvåret, nämligen svält under snörika förhållanden. Kronhjorten har faktiskt (om man ser till statistiken) ett väldigt bra trafikvett. Vi har talat med Tommy Nilsson på polisen, sambandscentralen/länskommunikationscentralen. Han arbetar med viltfrågor. Vi frågade honom om hur många kronhjortar som årligen blir påkörda. De flesta blir påkörda i Nordmalingstrakten eftersom att de flesta hjortarna finns där. På sidan www.viltolycka.se kan jägarna skriva in rapporter men det är inte alltid som det görs, så därför är det mera tillförlitligt att ringa till polisen efter uppgifter. På hemsidan kan man hitta data på hind, hjort o kalv. Han berättade att de har ett nytt kodsystem sen 2008 vilket innebär att de nu delar upp kronhjort och dovhjort på enskilda uppgifter. Man ska nog ta uppgifterna med en nypa salt för det är inte alla som ser skillnad på en kronhjort och en dovhjort. 13

År 2011 2 kronhjortar i Olofsfors 5 januari - Norr ut, när man kör från Norrfors, på höger sida 500 m före byn Olofsfors. 8 februari - Söder ut, 250 m efter avfart mot Norrfors. År 2010 4 kronhjortar, varav 2 i Olofsfors, 2 på Bredvik/Järnäsvägen. År 2009 3 kronhjortar, varav 2 i Nordmaling och 1 i Granelund. År 2008 3 Kronhjortar, varav 2 i Nordmaling och 1 i Kasamark. År 2007 3 hjortar, vet ej om det är Dov eller Kron p.g.a. annat kodsystem som bara beskrev hjortdjur. År 2006 1 Hjort, vet ej om det är Dov eller Kron p.g.a. annat kodsystem som bara beskrev hjortdjur. Diskussion och slutsatser Kan man säga att kronhjorten är en form av generalist bland hjortdjuren? Alla varianter av olika födoval bevisar att kronhjorten är väldigt duktig på att anpassa sig utifrån vad deras livsmiljö har att erbjuda. Visst finns det faktorer som måste finnas i ett biotopval för en kronhjort, men det verkar vara duktiga på att ta tillvara på de förutsättningar som erbjuds. Kronhjorten har bevisat sig nå framgång i vårt Norrländska landskap och klimat. Den har en klar fördel om man jämför med exempelvis rådjur med sina korta ben och små klövar, men den har dessutom mindre kroppsmassa. Kronhjorten har stor värmealstrande kroppsmassa och klarar tack vare detta bättre av kylan. Skulle vara intressant om man kunnat hitta några studier på hur många luktreceptorer som de har i förhållande till oss människor. Förutsätter att de har bättre luktsinne än oss men hur många gånger bättre. Det är klart att det varierar för varje individ, det gör det på människor också. Det är viktigt med lukten för en nyfödd däggdjursunge för att den till exempel ska kunna hitta moderns spenar och få mjölk. Luktsinnet spelar också en väsentlig roll som vuxen, för att de till stor del lever och tolkar omvärlden genom sitt luktsinne. Luktsinnet är alltså viktigt för överlevnaden. Källförteckning Kronhjort, Johan Tryggve Solheim, Per Klaesson, Kåre Vidar Pedersen, Albert Bonniers förlag, 2004 Nya Jägarskolan Viltet, Svenska Jägareförbundet, Jägareförlaget, 2004 Våra vilda djur, Sven Mathiasson & Göran Dalhov, 1987 Häfte Viltvård för klövvilt, Svenska Jägareförbundet Viltvårdsboken, Svenska Jägareförbundet, 2009 Mitt i naturen avsnitt från höstsäsongen 2010 14

Etologi Det vanliga är att kronhjorten lever i flock med tre-tio individer under den större delen av året. Flocken består då vanligtvis av en hind, hennes kalv och hennes fjolårskalv men ibland även en äldre dotter och hennes kalv. Större flockar kan ses på fält med eftertraktad föda men även under brunsten. Kronhjorten vandrar ut på de öppna fälten och markerna när våren har kommit, det är lättare att få syn på dem även mitt på ljusaste dagen. Under sommar och vinter däremot är de mästare på att välja daglegor som de har full kontroll på omgivningen ifrån. Den väljer helst höjder i omgivningen och är då skicklig på att gömma sig. Hjorten med välutvecklade horn kan till och med i viss närmiljö välja att lägga sig platt och föra hornen bakåt så att inte hornkronan ska sticka upp. Kronhjorten är en idisslare med relativt liten vom i förhållande till sin kroppsstorlek. Den behöver därför beta med jämna mellanrum hela dygnet. Då som man brukar få syn på den på öppen mark är i gryning och skymning. Resten av dygnet håller sig kronhjorten i skogsterräng och betar och vilar om vartannat. Ungefär från ett och ett halvt års ålder rör sig hjortarna för sig själva eller i mindre grupper, s.k. herrklubbar. De håller sams under den delen av året som inte brunsten förefaller. De rör sig mellan sommar- och vinteruppehållsplatser samt brunstplatser. Det kan vara långt mellan de olika platserna vilket kan innebära långa vandringar. När hjortarna är i 6-8 års ålder har de vuxit färdigt i kroppen och kan då betraktas som vuxna. Då kan de hävda sig som s.k. platshjortar. Kronhjorten bildar så kallade haremsflockar. Med detta menas att det bara finns utrymme för en hane per flock. Platshjorten håller ett harem av hindar och smaldjur. Hjortarna är på sin topp mellan 12-14 års ålder sedan är hjorten på retur, en s.k. returhjort. Kronhjorten är väldigt störningskänslig och ofta avvaktande mot människor, därför håller de sig gärna i skyddande vegetation under dagen och kommer först under natten fram på öppen mark. Smaldjuret blir könsmoget tidigast till brunsten andra levnadsåret. Brunsten börjar i slutet på augusti och kan pågå in i oktober. Hindarna går dräktiga i ca 8 månader och de får i regel en kalv, med undantag två. Kronhjorten använder sig av så kallade sölgropar. Det är gyttjehål som djuren vältrar sig i av olika anledningar. De sparkar upp gropar helst i någon sank mark. Det finns olika teorier om betydelsen för dessa men de har i alla fall så mycket mer betydelse än att bara fungera som brunstgropar. De använder sådana gropar under hela året. De utnyttjas som mest under brunsten, groparna fungerar som markeringar. Om det kommer in nya djur i området ökar frekvensen märkbart. Det är troligtvis ett sätt att göra omvärlden uppmärksammad på att här är jag. Det är också troligt att baden hjälper till med pälsskiftet under våren men även som skydd mot insektsangrepp och verka nedkylande under sommaren. Brunstbröl Hjortens brunstbröl kan höras på flera kilometers håll. Men hinden och hjorten har andra läten också, korta, skarpa varningsskall eller en hostning när de upptäcker en fara. Kalvarna har ett gnällande läte när de saknar hinden. Hjortarna framkallar en hostning när de jagar bort en rival. 15

Kronhjortar bildar harem under parningssäsongen. Detta görs genom att en hane ansluter sig till en flock med hindar och kalvar. Haremsflocken består under hela brunstperioden. Haremshjorten har mycket att stå i under parningstiden. Det finns alltid en risk att andra hjortar dyker upp med syftet att försöka ta över hans grupp med hindar. Utmanaren ställer sig utom synhåll och brölar allt vad han orkar. Haremshjorten svarar direkt med att bröla tillbaka. Båda parter försöker skrämma bort den andra parten. Men ingen av hjortarna tycks intresserade av att verkligen visa sig. Brölningsmatchen pågår en stund, sedan ger sig förloraren iväg utan att ha utmanat haremshjorten på allvar. Evolutionsforskarna har länge funderat på detta specifika beteende. Det handlar ju faktiskt om att sprida sina gener till nästkommande generationer. Man borde förvänta sig att djuren skulle använda sina vapen på ett mer offensivt sätt. Man ser liknande beteende hos andra arter också. Varför går de inte till rent anfall på inkräktaren? Tidigare menade man att det vore skadligt för artens fortlevnad men detta resonemang håller inte. Om en individ kan skaffa sig en fördel över en annan så får denne chansen att sprida sina gener vidare. Om man går till ytterligheten och tänker sig två helt olika typer av individer i populationen, den första är en hyperaggressiv sort som alltid attackerar och använder alla sina resurser i de konflikter den är inblandad i. Den andra är av den försiktiga sorten som aldrig använder våld. Han brölar och flyr sedan uppgivet när han attackeras. De två olika typerna beter sig som de gör för att de är genetiskt programmerade till detta. Den aggressive hjorten för sina gener vidare till avkomman som då får gener för det aggressiva beteendet och samma sak gäller för den försiktige hjorten. Om man sedan tänker sig en grupp av djur med bara försiktiga individer där en individ går mot strömmen och beter sig aggressivt. Den kommer få kraftiga fördelar och anlaget sprider sig snabbt i gruppen och efter några generationer är den typen av beteende inte ovanligt längre. Risken ökar att motståndaren har samma typ av beteende och då slutar det med att den ena skadas. Här ser man att de försiktiga hjortarna har fått ett försprång eftersom att de håller sig undan från slagsmål. De får därmed större framgång i reproduktionen och deras gener sprids bättre. Ingen av de båda beteendetyperna kan konkurrera ut den andra. En verklig grupp av individer skulle antingen bestå av en blandning av aggressiva och försiktiga hjortar eller av djur som varierar sitt beteende mellan de två ytterligheterna. Detta kan förklara varför kronhjortarna väljer att bröla åt varandra istället för att hamna i slagsmål. De djuren med anlag för aggressivitet sprider inte sina gener lika effektivt under en längre tidsperiod. Avkomman som bär på dessa gener kommer att råka ut för andra med samma gener och resultatet av konfrontationerna leder till att andra djur, med mindre farliga strategier, sprider sina gener bättre. Hjortarnas horn fungerar som imponeringsverktyg, allt för att vinna kampen om revir och honor. Diskussion och slutsatser Man skulle kunna säga att kronhjorten är ganska hemkär eftersom att de inte sprider sig alltför fort. I och med hindarnas benägenhet att hålla sig inom begränsade områden faller det sig naturligt att brunstplatserna blir i ganska stor utsträckning på samma platser år efter år. Det verkar som en platshjort stannar kvar och försöker hävda revir på en och samma plats i ca 3 år för att sedan byta till någon annan brunstplats, detta för att undvika att inavelskoefficienten stiger och blir alltför hög inom populationen. Det finns studier som påvisar att djur som lever i flock är mer sociala och därmed mer intelligenta än de djur som är ensamlevande. Eftersom kronhjorten lever i flock så borde den tillhöra de mera 16

intelligenta djuren. Forskaren Anders Jarnemo menar att älgen är mer lättjagad än kronhjorten och kronhjorten har dessutom mer trafikvett än vad älgen har. Han menar också att kronhjorten dessutom verkar ha bättre anpassningsförmåga till olika miljöer och olika situationer än älgen. Det finns alltid en balans mellan antalet aggressiva och försiktiga hjortar. De båda olika typerna behövs inom varje art och kan inte konkurrera ut varandra. De aggressiva hjortarna kommer kanske alltid att vinna över de försiktiga hjortarna, men då tar istället de aggressiva hjortarna nästan kål på varandra. Antalet av dessa båda typer pendlar hela tiden upp och ner, de kommer alltid att turas om att vara dominanta i en population. När exempelvis de aggressiva varit dominanta så kommer fler hjortar att dö/skadas på grund av kamper. I och med detta så blir färre aggressiva hjortar tillgängliga för att delta i fortplantningen, den försiktiga hjorten kommer då att ta sin chans att inta positionen som haremshjort, den behöver inte konkurrera mot de aggressiva djuren längre. Evolutionen, en ständig process där allt är under ständig utveckling, har bidragit med överlevnadsstrategier till hjortarna. De har genom århundraden lärt sig att spara på sina resurser och detta blir resultatet om de väljer att hela tiden använda sitt aggressiva beteende. Därför har de idag lärt sig att brölet i många fall är tillräckligt för att avgöra om motståndaren är värdig eller underlägsen. Det gäller att vara hushållsam och spara på sina resurser. I dagsläget är inte hjortarna lika utpräglat aggressiva eller försiktiga som de en gång varit, åtminstone väljer de att tona ner dessa egenskaper om de inte skulle vara nödvändiga att använda. Sen är det klart att det alltid förekommer vissa individer som utmärker sig mer än andra vad gäller temperament. Allt detta är teorier som presenterats, man får nog aldrig riktigt hundraprocentigt veta hur det ligger till, det är många olika faktorer som spelar in. Om vi ser den försiktige hjorten som platshjort och den aggressive hjorten som utmanare så spekulerar vi i att vem som av de olika typerna kan gå som vinnare ur spelet. Det finns säkerligen flera olika faktorer som spelar in som väsentliga roller i sambandet utan att vi någonsin kommer att få vetskap om vad dessa är. Det finns inget manus till hur det ska gå till utan det blir olika individer som går som segrare. De sölgropar som kronhjorten använder sig av har flera olika betydelser men vi funderar på om den även kan spela en liten roll för att dölja doften mot predatorer? Källförteckning Djurens språk, Per Jensen, 2001 Kronhjortsreservat, Statens offentliga utredningar, Jordbruksdepartementet, 1964. Kronhjort, Johan Tryggve Solheim, Per Klaesson, Kåre Vidar Pedersen, Albert Bonniers förlag, 2004 17

Sjukdomar hos kronhjort Kronhjorten i Sverige är ett generellt sett väldigt friskt vilt, om man ser till statistiken. Enligt Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) så har endast 15 sjukdomsfall rapporterats in till dem de senaste fyra åren (se bilaga intervju med SVA). Av dessa fall så är inget av dem kopplat till kronhjortarna i Västerbotten. De inrapporterade fallen ser ut som följande: 3 st döda av utmärgling 2 st skador i buken av yttre våld 3 st hudsår, hudinflammationer 1 st hudtumör 2 st parasitskador lever 1 st bakteriell lunginflammation 1 st käkbensinflammation 1 st kronisk leverinflammation 1 st sjukliga förändringar ej påvisade Även om den svenska kronhjortsstammen inte uppvisat några omfattande sjukdomsfall så finns det fortfarande flertalet sjukdomar som de kan bli smittade av. Dessa sjukdomar kommer att behandlas i den följande texten. Trådmask (filarie) Kronhjort har som de flesta vilda djur parasiter och bland annat en trådmask (filarie) som orsakar knutor i underhuden. Den här trådmasken är inte säkert artbestämd och har så vitt känt inte påvisats hos andra vilda idisslare i Sverige Henrik Uhlhorn, Biträdande statsveterinär Statens Veterinärmedicinska Anstalt (se bilaga intervju med SVA) Tuberkulos Detta är en sjukdom som orsakas av mykobakterier. Tuberkulos förkommer över hela världen och de flesta däggdjur, inklusive människan är mottaglig för den. I Sverige har man kontrollerat fallvilt sedan 1945 och man har sedan dess inte hittat sjukdomsfall av tuberkulos hos några av våra vilda djur. Sjukdomen finns på flera håll inom Europa och den förkommer främst hos hjortar, vildsvin och grävling (om man ser till de vilda djuren). Om man ser till sjukdomsförekomst hos livsmedelsproducerande tamdjur så är det ett ökande problem på flera håll i Europa. Sverige har däremot varit friförklarat på den punkten sedan 1978. År 1991 fann man det första fallet av tuberkulos i ett svenskt dovhjortshägn. Vid ytterligare utredning gjorde man fynd av sjukdomen i 12 andra dovhjortshägn. Hägnen spärrades och flertalet av de smittade djuren slaktades. 1994 startade man ett frivilligt kontrollprogram som innebar att man tuberkulintestade alla hjortar i ett hägn tre gånger för att kunna friförklara dem från tuberkulos. År 2003 startade Jordbruksverket ett obligatoriskt tuberkulosprogram med avsikt att till slut kunna friförklara landets alla hägnade hjortar från tuberkulos. Programmet innebär att alla hjortar i hägn inkluderas i kontrollen, i dagsläget är programmet inne i slutfasen. 18

Det är ofta väldigt vaga symptom som tuberkulossmittade hjortar uppvisar, även om de kan vara svårt angripna. Viktminskning, hosta och diarré är några exempel. Tuberkulos hos hjort sätter sig ofta vid lymfknutorna i anslutning till svalg och tarm där de ger variga bölder. I vissa fall kan sjukdomen även sprida sig till andra organ. Tuberkulos lyder under epizootilagen*. Hjortlusflugan (Lipoptena cervi) Hjortlusflugan är en blodsugande parasit som i huvudsak har hjortdjur som sina värddjur, dvs älg, hjort och rådjur. Honan utvecklar larver i bakkroppen efter parning. Dessa förpuppas i pälsen på värddjuret för att sedan falla ner till marken och kläckas året därpå. När de kläcks kommer de flyga runt i jakt på ett värddjur. När de hittat sitt värddjur och landat på denna så förankrar de sig med sin sugsnabel som är försedd med små vassa tänder i spetsen. De fäller sina vingar och kommer därmed inte kunna flyga igen. Parasiterna spenderar sedan resten av sitt liv på sitt värddjur. I Sverige sträcker sig utbredningen upp till Värmland, södra Dalarna, Västmanland och Uppland. Uppgifter om att de håller på att sprida sig längre norrut finns dock. Hjärnhinnemask (Elaphostrongylus) Detta är en rundmask, tillhörande ett släkte som i huvudsak består av lungmaskar. Hos de flesta av våra hjortdjur har man observerat olika arter av hjärnhinnemask. Maskarnas livscykel är tvådelad. Den ena fasen sker i värddjuret och den andra i en snäcka/snigel. Parasitlarver följer med avföringen från värddjuret. Dessa infekterar sedan snäckor/sniglar som kommer i kontakt med avföringen. Parasiten fortsätter sin utveckling i snäckan/snigeln, där den kan leva i upp till två år. Värddjuren infekteras då de får i sig dessa parasiter via födan. När hjärnhinnemasken väl tagit sig in i sitt värddjur så rör de sig ut i djurets kropp, ofta till hinnorna mellan musklerna eller till hinnorna i ryggmärgskanalen eller hjärnan. Masken har fram till denna period utvecklats till en vuxen mask, parning sker och de lägger sina ägg. Äggen eller larverna transporteras till lungorna med hjälp av blodet. De hostas upp av värddjuret för att sedan sväljas ned och forslas ur kroppen via avföringen. Maskarna kan bli upp till sex cm långa. De orsakar sällan någon skada på sina värddjur eftersom de är väl anpassade till dem, de har ett ytskikt som värddjurets kropp accepterar. Detta medför i sin tur att de kan vara svåra att upptäcka. I vissa fall kan värddjuret påverkas av parasiten. Om den skulle dö eller lägga sina ägg ute i vävnaden så uppstår en inflammatorisk reaktion. Skulle detta ske i ryggmärgskanalen så kan ryggmärgen påverkas och sjukdomssymtom kan uppstå i form av avmagring eller rörelsestörningar för värddjuret. Människor löper ingen risk att infekteras eftersom denna parasit är väldigt kräsen i valet av värddjur. 19

Bluetongue Detta är en virussjukdom. Den sprids via vissa arter av svidknott och kan drabba både vilda och tama idisslare. Den kan inte drabba människor. Det är endast honorna hos svidknott som kan sprida sjukdomen. Man vet inte än hur deras spridningsförmåga i svenska förhållanden ser ut. Temperatur och fuktighet spelar nämligen stor roll i detta avseende. I de länder där sjukdomen funnits under en längre period ser man tydligt att förekomsten är knuten till säsongen. Sommartid, när knotten är aktiv, så sprids sjukdomen för att sedan vara nästan helt vilande vintertid. Hos smittade djur finns viruset i blodet, vävnader och kroppsvätskor. Den kan inte smitta via direktkontakt mellan djur, däremot kan den överföras om man skulle använda samma kanyl till flera djur eller via sperma. Denna virussjukdom orsakas av ett så kallat orbivirus som man hittills har hittat 24 kända varianter (serotyper) av. Dessa olika varianter uppvisar avsevärda skillnader i sjukdomsframkallande förmåga. Variationerna av symtom är väldigt stora. Allt från lindriga symtom till allvarliga fall med dödlig utgång förekommer. Exempel på symtom kan vara feber och ansvällning av mun- och nässlemhinna, svullnader i huvudregionen samt näsflöde och salivering (dreglar). Bluetongue lyder under epizootilagen*. Epizootilagen* - denna innebär att man är skyldig att genast meddela en veterinär om man misstänker sjukdomen samt att man själv måste göra vad man kan för att hindra smittspridning genom att hålla djuret isolerat till veterinären tar sig an fallet. Mer om denna lag finns att läsa på följande sida: https://lagen.nu/1999:657 Diskussion och slutsatser Som det nämndes i inledningen är kronhjorten ett övervägande friskt vilt. Statistiken pekar på att det är mycket få individer som drabbas av sjukdomar. Först och främst är detta något som vi får vara väldigt tacksamma över, men vi bör därför inte ta det för givet. Att hålla ögonen öppna efter eventuella smittor är mycket viktigt. Smittspridning kan gå fort om man har otur. Exempelvis är utfodringsplatser en stark kandidat i det fallet. Där är många individer samlade och det skulle kunna resultera i en explosionsartad sjukdomsspridning. Exempelvis bluetongue är en sjukdom där spridningsförmågan inte är helt klarlagd ännu. Kännedomen om svidknottens förmåga att sprida sjukdomen i vårt klimat är inte fullt dokumenterad. Även om vi detta fall kan dra fördel av vårt lite kallare klimat så bör det påpekas att klimatet är föränderligt precis som att djur har en förmåga att anpassa sig till nya förutsättningar. Om vi får ett varmare klimat och svidknotten skulle anpassa sig så kanske denna sjukdom skulle kunna bli ett problem i framtiden. Att vi i dagsläget har små problem med sjukdomar hos våra kronhjortar kan även ha att göra med populationstätheten. Det är hos många arter bevisat att om man får ett för högt antal individer så inträffar något som drastiskt tar ner individantalet. Exempelvis rävskabben, den ökar drastiskt de år 20

som individtätheten blir för stor. Gnagarnas cykliska fluktuationer, när vi får så kallade gnagarår och individantalet ökar kraftigt så kan man finna döda gnagare lite här och var utan synlig dödsorsak, lämlar har setts hoppa ner i älvar och liknande om tätheten blir för stor. Eftersom våra kronhjortar i dagsläget håller på att byggas upp till stabila populationer har inte några effekter av detta hunnit påvisas ännu. Att det skulle kunna inträffa är heller inget som man vet, men det är en aspekt att ha i åtanke. Om vi i framtiden värnar om våra hjortar och även övrigt vilt i skogen, sjukdomar kan ju även spridas mellan olika arter, så är våra förhoppningar att vi får behålla vår överlag friska kronhjortsstam. Källförteckning Enhet för patologi och viltsjukdomar, Statens veterinärmedicinska anstalt SVA (2011-01-11) http://www.sva.se/sv/navigera/djurhalsa/vilda-djur/allman-information-omvilt/viltsjukdomar---forteckning/tuberkulos-hos-hjort/ (2011-01-11) http://www.sva.se/sv/navigera/djurhalsa/vilda-djur/allman-information-omvilt/viltsjukdomar---forteckning/hjarnhinnemask-elaphostrongylus/ (2011-01-25) http://www.sva.se/sv/navigera/djurhalsa/vilda-djur/allman-information-omvilt/viltsjukdomar---forteckning/hjortlusflugan/ (2011-02-25) http://www.sva.se/sv/navigera/djurhalsa/epizootisjukdomar/bluetongue-/ Henrik Uhlhorn, Biträdande statsveterinär, Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA), Enhet för Patologi och Viltsjukdomar ( intervju), 2011-04-27 se bilaga 4:3 Epizootilagen, 2011-03-01, https://lagen.nu/1999:657 Erika Fahlgren 21