Rapport förstudie Tobaksprevention i primärvård och specialiserad vård ett delprojekt inom Cancerstrategi Gävleborg PROJEKTiL Landstinget Gävleborg
Mall-ID 111024, R04 Datum 2013-01-21 Dnr 2012/924 1 Inledning 2007 tillsatte regeringen utredningen En nationell cancerstrategi. Runt den tiden drabbades var tredje svensk av cancer. Om inga åtgärder vidtogs beräknade regeringen att så många som varannan svensk skulle drabbas av cancer om tio år. Uppdraget var därför att undersöka vad som kunde göras för att färre skulle insjukna och dö av cancer (Socialdepartementet 2007). Utredningens betänkande presenterades i SOU 2009:11 En nationell cancerstrategi för framtiden. Målet var att påverka utvecklingen i positiv riktning genom att åstadkomma och stödja långsiktiga lösningar (SOU 2009:11, sid 20). Strategin omfattar fem mål för det nationella cancerarbetet och förslag på insatser (ibid, 31). 1.1 Landstinget Gävleborgs arbete Inom Landstinget Gävleborg (hädanefter landstinget) bedrivs arbetet med den nationella cancerstrategin i projektform. Det finns ett övergripande projekt där insatserna samordnas och ett antal delprojekt vars syfte är att implementera och genomföra insatserna (Lundqvist 2012, sid 6). Grunden för det här projektet är insatsen att förebygga tobaksrökning (hädanefter rökning). Att utveckla arbetet med tobakspreventionen bedömdes viktigt eftersom rökning är den viktigaste undvikbara riskfaktorn för cancer, rökning orsakar de flesta fallen av lungcancer och ger en betydande riskökning för ett tiotal andra cancerformer (SOU 2009:11, sid 50). Projektet om tobaksprevention tilldelades en projektledare i början av 2012. På grund av tung arbetsbelastning fick projektet en ny projektledare från och med hösten samma år. Projektet inleddes med en kartläggning av primärvårdens och den specialiserade vårdens arbete med tobaksprevention. 2011 publicerade Socialstyrelsen Nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder 2011 (hädanefter Socialstyrelsens riktlinjer). Där beskrivs vilka metoder som är effektivast för att jobba med patienter som använder tobak, har ett riskbruk av alkohol, otillräcklig fysisk aktivitet eller ohälsosamma matvanor (Socialstyrelsen 2011). Publiceringen av riktlinjerna ledde till att Samhällsmedicin fick i uppdrag att kartlägga hur landstinget arbetar sjukdomsförebyggande. Hösten 2012 presenterade Samhällsmedicin kartläggningen. De fick i samband med det i uppdrag att ta fram en utbildningsplan och att implementera metoderna. Med anledning av det uppdraget beslutades att delprojektet om tobaksprevention skulle upphöra eftersom projektets mål ligger så nära Samhällsmedicins övergripande arbete med sjukdomsförebyggande metoder, där tobaksprevention är en del. Den här förstudien beskriver projektets arbete under den tid då det var aktivt, (september-december 2012). Den kan förhoppningsvis vara till nytta för det fortsatta arbetet med sjukdomsförebyggande metoder. 2 (13)
2 Mål I regeringens SOU identifierades fyra mål som bedömdes vara relevanta för projektet (SOU 2009:11, 156-158). Målen består i praktiken av flera delar. För att lättare kunna följa upp målen och jobba med dem, delades de upp i delmål. Delmålen är inskjutna under SOU:ns mål. Samtliga primärvårdsenheter erbjuder lättillgänglig och effektiv rökavvänjning o Samtliga primärvårdsenheter erbjuder rökavvänjning enligt socialstyrelsens rekommendationer o Samtliga primärvårdsenheter erbjuder rökavvänjning med hänsyn till patientens förutsättningar (t ex språk, geografi, livssituation och sjukdomstyp) Alla patienter tillfrågas om tobaksvanor och uppgifter om tobaksrökning ingår i patientjournalen o Alla patienter tillfrågas om tobaksvanor o Patienter som röker erbjuds rökavvänjning o Journalen uppdateras så att patientens tobaksvanor framgår o Journalen uppdateras så att det framgår om patienten har erbjudits rökavvänjning o Journalen uppdateras så att det framgår om patienten har accepterat eller nekat rökavvänjning Ökade satsningar på information och utbildning om tobak för personal inom hälso- och sjukvården samt skolan o Berörd personal kan ge enkla råd till patienter som röker o Berörd personal känner till effektiva rökavvänjningsmetoder o Berörd personal kan hänvisa till rökavvänjning Ökade insatser för dem som röker mest Att förebygga tobaksrökning stämmer väl överens med landstingsfullmäktiges politiska mål. Projektet bedöms framför allt påverka följande mål: Hälsoläget i befolkningen förbättras Hälso- och sjukvården organiseras för att medverka till att minska hjärt- och kärlsjukdomar och psykisk ohälsa Medborgarnas egna insatser för den egna hälsan ska uppmuntras och stimuleras Med utgångspunkt i ovanstående mål påbörjades en kartläggning av det tobakspreventiva arbetet inom landstinget. 3 (13)
3 Kartläggningen I det här avsnittet beskrivs kartläggningen utifrån respektive övergripande mål. Projektet avslutades under pågående kartläggning, det finns därför luckor och oavslutade delar i kartläggningen. I det första avsnittet (3.1) är fokus på primärvården och i det andra avsnittet (3.2) är fokus på den specialiserade vården. 3.1 Samtliga primärvårdsenheter erbjuder lättillgänglig och effektiv rökavvänjning Målet tolkades som att erbjuda inte är detsamma som att tillhandahålla. Avsikten antogs vara att en enhet ska kunna hänvisa till lättillgänglig och effektiv rökavvänjning när en patient är rökare. 1 Landstinget har följande primärvårdsenheter: barnhälsovårdsenhet, hudenhet, beroendecentrum, hälsocentraler, familjehälsan, logopedenhet, mödrahälsovård, dietist, dagrehabilitering, familjeläkarjour, sjukvårdsrådgivningen och primärvård i hemmet. Hälsocentralerna, mödrahälsovården och ungdomsmottagningarna kan tillhandahålla rökavvänjning, enligt uppgift från folkhälsoenheten. Primärvården har en egen rutin för det tobakspreventiva arbetet. Syftet är att minska andelen tobaksbrukare bland primärvårdens patienter samt att utforma ett strukturerat systematiskt arbetssätt (Division primärvård 2012, sid 1). Enligt rutinen ska all hälso- och sjukvårdspersonal systematiskt, vid varje patientkontakt, oavsett kontaktorsak, fråga patienten om rökvanor och minst en gång per år dokumentera detta i patientens journal (ibid, sid 2). 3.1.1 Hälsocentralernas tobakspreventiva arbete Landstingets hälsocentraler drivs både i offentlig och privat regi. Alla centraler måste erbjuda ett visst basutbud, det vill säga en samling tjänster som ska vara lika oavsett utförare. En sådan tjänst är tobaksavvänjning. 2009 hade 47 % av landstingets hälsocentraler tobaksavvänjare (Statens folkhälsoinstitut 2010a). Idag har alla centraler tobaksavvänjare. Samhällsmedicins folkhälsovetare utbildar en eller flera personer på hälsocentralerna så att de kan agera tobaksavvänjare. Om det redan finns utbildad personal på en hälsocentral så säkerställer folkhälsovetarna att deras utbildning stämmer överens med landstingets krav. För att stimulera hälsocentralerna att vidta vissa insatser gentemot patienterna så har en så kallad målrelaterad ersättning införts. Det finns flera målrelaterade ersättningar, varav en är speciellt inriktad på tobaksvanor. 2011 fick hälsocentralerna 40 kr varje gång de frågade en patient över 12 år om tobaksvanor. Ersättning kunde fås en gång per patient och år. 2012 ändrades ersättningen till samtal om tobak. Samtalet motsvarar vad Socialstyrelsen kallar enkla råd, det vill säga den lägst prioriterade insatsen vid tobaksbruk. Under perioden 1 januari till och med 30 1 I regeringens SOU används begreppet rökavvänjning eftersom rökning kraftigt ökar risken för cancer. Inom landstingets verksamhet förekommer begreppet tobaksavvänjning eftersom fokus där både är på rökning och snusning. I det här dokumentet används båda begreppen. 4 (13)
april 2012 fick hälsocentralerna 500 kr för varje samtal. Från och med 1 maj fick de 1000 kr per samtal. Projektet har fått ta del av månadsdata om hälsocentralernas arbete med frågor och samtal om tobaksvanor. Datan är hämtad ur journalsystemen och avser registrerade frågor och samtal. Hälsocentralerna kan ha ställt fler frågor och haft fler samtal än vad som blivit registrerat. När frågor eller samtal nämns nedan så avses registrerade frågor och samtal, om inte annat anges. Data för 2012 omfattar perioden 1 januari till 30 september. För att få en bild av förändringen mellan 2011 och 2012 så jämförs motsvarande period 2011. Data för hela 2011 finns i tabellen nedan, men används inte i nedanstående resonemang. Period 2011-01-01 2011-12-31 2011-01-01 2011-09-30 2012-01-01 2012-09-30 Antal frågor om tobak Andel kvinnor Andel män Antal samtal om tobak Andel kvinnor Andel män 65 375 55,8% 44,2% 1 599 64,0% 36,0% 49 692 56,0% 44,0% 1 153 65,1% 34,9% 13 263 53,4% 46,6% 3 306 59,9% 40,1% Tabell 3.1: Hälsocentralernas arbete med frågor och samtal om tobaksvanor När ersättningen ändrades från fråga om tobaksvanor till samtal om tobaksvanor så minskade antalet frågor och antalet samtal ökade. Resultatet blev att andelen frågor minskade med 73 % och andelen samtal ökade med 287 %. Av tabellen framgår att det från 2011 till 2012 har skett en förändring mellan könen: andelen män som tillfrågades om tobaksvanor ökade med 2,6 procentenheter, och andelen män som deltog i samtal om tobak ökade med 5,2 procentenheter. Eftersom underlaget är nedbrutet månadsvis går det inte att se hur många unika besök det har varit per år. 2 Under januari-september 2011 blev totalt 49 692 patienter tillfrågade om sina tobaksvanor. 2012 var motsvarande siffra 13 263 patienter. Det högsta antalet unika patienter per månad 2011 är 92 723 (mars), och 2012 är det 94 733 patienter (maj). Det innebär att 2011 blev som bäst 54 % av patienterna på hälsocentralerna tillfrågade om tobaksvanor. Motsvarande siffra för 2012 är 14 %. Men, det är sannolikt att det under ett år finns fler unika besökare än den topp som registrerades en viss månad, det vill säga: andelen patienter som fått frågan om tobaksvanor är i praktiken ännu lägre. Det finns stora skillnader mellan hur många tobaksavvänjningssamtal som hälsocentralernas tobaksavvänjare håller. Som redan har nämnts tidigare så saknas data för antalet unika patienter per år. Det går därför inte att säga om skillnaderna beror på effektivitet eller mängden unika patientbesök. Med all sannolikhet är det en kombination av båda och. Det kan ändå vara intressant att sammanställa antalet samtal om tobak eftersom det ger en bild av hur ofta en tobaksavvänjare får använda sin kompetens. 2 Med besök avses både ett fysiskt besök på hälsocentralen och telefonkontakt med hälsocentralen. 5 (13)
2011 (avser hela året) fanns det 38 hälsocentraler med verksamhet hela året. 3 De minst aktiva hade inga samtal om tobak, och den mest aktiva hade 178 samtal under 2011. Det ger ett medelvärde på 42 samtal per hälsocentral och ett medianvärde på 24. Att skillnaden mellan medel- och medianvärde blir så stor beror på att det finns ett antal hälsocentraler med mycket få samtal och ett antal hälsocentraler med många samtal. För att få en bättre bild av hälsocentralernas arbete har diagram för 2011 och 2012 skapats, där antalet samtal grupperats i intervall med grupper om tolv (eftersom det är tolv månader per år). Tanken med grupperingen är att det är tolv månader per år. De hälsocentraler som återfinns i intervallet 0-12 har alltså som bäst haft ett samtal om tobak per månad. Diagram 3.1: Tobaksavvänjningssamtal 2011 2011 hade 34,2 % av hälsocentralerna totalt 0-12 samtal om tobak. 55,3 % av hälsocentralerna hade 0-24 samtal om tobak, eller som bäst två samtal per månad. 28,9 % hade fler än 60 samtal, i genomsnitt minst ett samtal per vecka. Diagram 3.2: Tobaksavvänjningssamtal 2012 (januari-september) 2012 hade 56,1 % av tobaksavvänjarna fler än 60 samtal, alltså i genomsnitt minst ett samtal per vecka. Det är en ökning med nästan 100 %. Men fortfarande har 3 Hälsocentralerna Gävle strand, Mitt Hjärta E-hälsan och Söderhamnsfjärden hade endast verksamhet under andra halvan av 2011 och ingår därför inte i sammanställningen. 6 (13)
17,1 % av hälsocentralerna endast 0-12 samtal, och 24,4 % har 0-24 samtal. Det är dock en halvering i jämförelse med 2011. 3.1.2 Patienternas egna upplevels av tobakspreventivt arbete SKL genomför varje år (i samarbete med respektive landsting) den så kallade Nationella patientenkäten. Det är en återkommande mätning vars syfte är att få en bild av hur patienterna upplever landstingets kvalitet. I enkäten finns en fråga om tobaksvanor (Diskuterade läkaren eller någon annan ur personalen tobaksvanor med dig?). I tabell 3.3. finns en sammanställning av patienternas svar. Verksamhet (Landstinget Gävleborg) Ja (%) Nej (%) Primärvården 2011 30 70 Psykiatrisk slutenvård 2012 21 79 Psykiatrisk öppenvård 37 63 Specialiserad sjukhusvård sluten 2012 29 71 Specialiserad sjukhusvård öppen 2012 21 79 Tabell 3.2: Diskuterade läkare eller någon annan ur personalen tobaksvanor med dig? Frågan är ställd till patienter som besökt en primärvårdsenhet, alltså inte bara hälsocentraler. 30 % av patienterna svarade ja på frågan (SKL 2013). Det är dock sannolikt att siffran i praktiken är högre eftersom det kan ha gått en tid mellan besöket och enkäten. Patienten kan därför ha glömt bort om de fått frågan. 3.1.3 Slutsatser och förslag på åtgärder Det är mycket positivt att hälsocentralerna måste erbjuda tobaksavvänjning. Det innebär i praktiken att grunden för en framgångsrik tobaksprevention finns där. Det finns beslut på hög nivå om att alla patienter ska tillfrågas om tobaksvanor, det finns en rutin för hur det ska gå till och det finns ekonomiska incitament för att göra det, men endast knappt hälften av hälsocentralernas patienter tillfrågas. När primärvårdens patienter själva får svara på om de blivit tillfrågade om tobaksvanor så uppger knappt en tredjedel att de blivit tillfrågade. Det här kan ses som ett tydligt exempel på svårigheterna med att implementera nya arbetssätt. I rapporten Tobaksavvänjning i vården (sid 36-41) finns exempel på framgångsfaktorer vid implementering av tobakspreventivt arbete i synnerhet, och i rapporten Från nyhet till vardagsnytta finns exempel på framgångsfaktorer vid implementering i allmänhet, utifrån ett folkhälsoperspektiv. Division primärvårds rutin för tobakspreventivt arbete kan uppdateras så att det tydligt framgår hur patienten kan överlämnas från en enhet som saknar egna tobaksavvänjare till en enhet med tobaksavvänjare. Rutinen behöver uppdateras utifrån Socialstyrelsens nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande arbete, så att det framgår vilka insatser som är prioriterade. Om Hälsovalskontoret sammanställer data över unika patienter per år och hälsocentral så går det att följa upp hur effektiv en viss hälsocentral är. Med ett sådant underlag kan de bästa tobaksavvänjarna dela med sig av hur de arbetar och inspirera andra att göra på liknande sätt. 7 (13)
Hälsovalskontoret kräver att alla hälsocentraler ska ha tobaksavvänjare, men det finns hälsocentraler med inga eller få samtal om tobak. Det bör övervägas om hälsocentralerna utöver att ha tobaksavvänjare också ska ha krav på sig att hålla ett visst antal samtal om tobak per år. Enligt SKL:s rapport Tobaksavvänjning i vården så har tobaksavvänjarna på Landstinget i Värmland funktion, kompetens och tid för sitt arbete. Eftersom många landsting inte har avsatt tid för tobaksavvänjarna så lyfts det fram som ett intressant exempel. En risk med att inte ha tid avsatt är att tobaksavvänjarna inte får jobba med rökavvänjning tillräckligt ofta och därför glömmer sina kunskaper (Gunnarsson 2012, sid 12-13). Med tanke på att det finns tobaksavvänjare med inga eller få samtal bör det övervägas om det ska finnas speciell tid avsatt för tobaksavvänjarna, för att på så sätt ytterligare prioritera samtalen om tobak. Hälsocentralerna får sedan 2012 målrelaterad ersättning för enkla råd. Det är den lägst prioriterade insatsen enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Ersättningen bör ändras till att gälla för kvalificerat rådgivande samtal, den högst prioriterade insatsen. Om ersättningen ska ändras och gälla från och med 2014, så måste beslutet fattas redan i april 2013, enligt uppgift från Magnus Thureson på Hälsovalskontoret. Det är viktigt att det tobakspreventiva arbetet journalförs så att enskilda hälsocentralers effektivitet kan följas upp. Eftersom antalet registrerade samtal om tobaksvanor har ökat med 287 % så är det sannolikt att betydligt fler patienter får frågan än vad som registreras. Styrning och uppföljning blir svårare om underlaget inte ger en korrekt bild av det tobakspreventiva arbetet. Det bör övervägas om ersättningen ska villkoras så att grundarbetet också blir utfört. Ett sådant villkor skulle till exempel kunna vara att för att få ersättning för samtal om tobaksvanor så måste 90 % av patienterna ha blivit tillfrågade om tobaksvanor. 3.2 Alla patienter tillfrågas om tobaksvanor och uppgifter om tobaksrökning ingår i patientjournalen Det har tidigare funnits ett remisskrav inom landstinget. Innebörden var att patienterna huvudsakligen blev remitterade till den specialiserade vården. Sedan början av 2012 är remisskravet borttaget. Konsekvensen är att en patient med hjälp av en så kallad egen vårdbegäran kan komma direkt till den specialiserade vården (Landstinget Gävleborg 2013-01-10) Om landstinget ska kunna leva upp till målet att alla patienter ska tillfrågas om tobaksvanor så kan inte det tobakspreventiva arbetet begränsas till primärvården. För att få en bild av hur det tobakspreventiva arbetet fungerar i den specialiserade vården så påbörjades en kartläggning av division operation och division medicin psykiatri. Division diagnostiks verksamhet bedömdes inte vara relevant i sammanhanget. 3.2.1 Tobaksavvänjning i den specialiserade vården Syftet med kartläggningen var att få en allmän bild av det tobakspreventiva arbetet i den specialiserade vården, inte att kartlägga enskilda verksamheter eller att sätta siffror på det tobaks-preventiva arbetet. Tanken var att kartläggningen skulle kunna utgöra ett diskussionsunderlag för divisionernas ledningsgrupper. 8 (13)
Metoden för kartläggningen var strukturerade telefonintervjuer. 23 personer hann bli intervjuade innan projektet avslutades. Det var framför allt vårdenhetschefer och verksamhetschefer som intervjuades, men även läkare, sjuksköterskor och verksamhetsutvecklare. Personer från följande verksamheter och enheter intervjuades: kirurgi, kvinnosjukvård, öron, näsa, hals, ortopedi, ögon, gyn, barn- och ungdomssjukvård, lunga, stroke, kardiologi, dietist, geriatrik och kurator. Den generella bild som träder fram är att den specialiserade vården överlag frågar patienterna om deras tobaksvanor. Om patienten röker finns det däremot inte någon klar bild av vad som händer. I praktiken händer allt från ingenting, till hänvisning till primärvården, till hänvisning till extern sajt eller telefonnummer, till samtal om riskerna med rökning, till föreskrivning av läkemedel och nikotinplåster. En del känner inte till att det finns rökavvänjare på varje hälsocentral. På frågan om hänvisningen till hälsocentralernas tobaksavvänjare fungerar tillräckligt bra eller om den skulle kunna fungera bättre, så svarar många att hänvisningen och informationen om tobaksavvänjarna kan bli tydligare och bättre. Till exempel mer information om att det finns tobaksavvänjare på hälsocentralerna och information att ha i väntrummen. I primärvården finns en rutin för tobakspreventivt arbete. I den specialiserade vården saknas en motsvarande rutin. Många är positiva till att en rutin införs även i den specialiserade vården, så att tillvägagångssättet blir tydligare. Några är negativa eller avvaktande eftersom de anser att det produceras för många rutiner. Så gott som alla säger nej till att det ska finnas tobaksavvänjare i den specialiserade vården. De anser att rökavvänjningen ska ske på hälsocentralerna, till exempel eftersom den specialiserade vården bara finns i Gävle och Hudiksvall, medan hälsocentralerna finns i länets alla kommuner. Rökavvänjningen måste finnas där patienterna finns, menar man. De som är positiva menar att det kan finnas ett antal tobaksavvänjare per division, som kan engageras när en patient är speciellt mottaglig för att ändra sin livsstil, men att det troligen bara är relevant för vissa verksamheter. Enligt en sammanställning från folkhälsovetare Camilla Larssen finns det utbildade tobaksavvänjare i den specialiserade vården. 3.2.2 Slutsatser och förslag på åtgärder Om alla patienter ska tillfrågas om tobaksvanor och förmås att sluta röka så måste den specialiserade vården på ett strukturerat sätt hänvisa eller remittera patienten till en hälsocentral, eller ha egna tobaksavvänjare. Det tobakspreventiva arbetet bör framför allt ske i primärvården. Även om patienten kan göra en egen vårdbegäran, så är det sannolikt att de flesta patienter kommer i kontakt med primärvården i ett tidigt skede. Ju effektivare primärvården är, desto mer tid kan den specialiserade vården lägga på sina 9 (13)
respektive specialiteter. Fokus bör därför vara att effektivisera och följa upp primärvårdens tobakspreventiva arbete Det finns patienter i den specialiserade vården som till följd av en allvarlig sjukdom kan vara extra mottagliga att sluta med tobak. För den gruppen patienter kan det vara positivt med lättillgängliga tobaksavvänjare i den specialiserade vården. Det är oklart hur stor den gruppen är. Det finns utbildade tobaksavvänjare i den specialiserade vården, men projektet har inte hunnit utreda hur deras kompetens används. Det tobakspreventiva arbetet i den specialiserade vården kan förtydligas och effektiviseras, till exempel med en rutin där det framgår hur överlämningen till hälsocentralernas tobaksavvänjare kan gå till. Rutinen måste vara pragmatisk eftersom betydelsen av rökavvänjning varierar mellan verksamheterna. Formuleringar i stil med att alla patienter vid varje kontakttillfälle ska tillfrågas om tobaksvanor bör undvikas. Rökfrihet inför operation bidrar till att minska risken för komplikationer med 50 % (En rökfri operation 2013-01-11). Rökfrihet inför operation ska påbörjas i primärvården. Det är oklart i vilken utsträckning primärvården lyckas förmå patienten att sluta röka. Insatsen bör därför följas upp. Det bör övervägas om den målrelaterade ersättningen ska utökas med en ersättning för rökfrihet inför operation. Det bör övervägas om det ska finnas tobaksavvänjare inom verksamheter där det finns en kritisk massa av patienter som är i behov av rökavvänjning, eller där patienten anses vara speciellt förändringsbenägen. Det är därför viktigt att frågan om tobak registreras så att det går att undersöka vilka verksamheter som kan vara i behov av rökavvänjare. 3.2.3 Journalsystemen SKL har fått i uppdrag att ta fram en informationsstruktur för dokumentation av det tobakspreventiva arbetet. Syftet är att få en likvärdig och jämförbar dokumentation för nationell uppföljning. Tanken är att informationsstrukturen också ska utvecklas med övriga levandsfaktorer i Socialstyrelsens riktlinjer. Primärvården använder sig av två journalsystem: Journal 3, som är på väg att bytas ut mot PMO. Det går att lägga till egna fält/frågor till PMO och registrerad data kan analyseras via Cyklop. Den specialiserade vården använder sig huvudsakligen av journalsystemet Melior. Det går att lägga till egna fält/frågor i Melior, men det går inte på något enkelt sätt att analysera data, till exempel via Cyklop. 3.2.4 Slutsatser och förslag på åtgärder Implementering av informationsstrukturen bör prioriteras. För att uppföljning av det tobakspreventiva arbetet ska vara möjligt så måste det dokumenteras på ett korrekt och enhetligt sätt. Annars går det inte att avgöra i vilken utsträckning landstinget lever upp till målen. Eftersom det inte på något enkelt sätt går att få data ur Melior så innebär det att verksamheten förväntas dokumentera en insats utan att det går att följa upp den. Att koppla ihop Melior och Cyklop bör därför prioriteras. 10 (13)
När det går att hämta data från journalsystemen, så skulle det kunna vara möjligt att följa det tobakspreventiva arbetet på de resultatskärmar som det just nu arbetas med. Den egna enhetens resultat skulle då kunna jämföras med ett genomsnittligt resultat för alla hälsocentraler. Då skulle det också kunna gå att göra en tydlig koppling till den målrelaterade ersättningen. 3.3 Ökade satsningar på information och utbildning om tobak för personal inom hälso- och sjukvården samt skolan Samhällsmedicin förbereder en utbildning för all hälso- och sjukvårdspersonal utifrån Socialstyrelsens nationella riktlinjer. När Samhällsmedicin genomfört utbildningen kan målet anses vara uppfyllt. 3.4 Ökade insatser för dem som röker mest I SOU 2009:11 (sid 158) står följande om målet: Kvinnor röker generellt sett i högre utsträckning än män. Många kvinnor arbetar inom kommun och landsting. Landstingen har på många håll kommit långt i sitt tobaksförebyggande arbete riktat mot den egna personalen. Statens Folkhälsoinstitut har i rapporten På väg mot ett tobaksfritt landsting granskat landstingens arbete med tobaksprevention. Av rapporten framgår att Landstinget Gävleborg kan skärpa sin tobakspolicy och sitt arbete med tobaksfri arbetstid: försäljning av tobak förekommer fortfarande i landstingets lokaler, vid anställningsintervju kan tobaksfrågan tas upp, tobaksfrågan kan tas upp vid utvecklingssamtal, anställda kan förbjudas att röka tillsammans med patienter, anställda kan begränsas till att endast röka på lunchen (Statens folkhälsoinstitut 2010a, sid 43-52). När landstinget är nöjt med sin tobakspolicy kan det sedan uppmana/utmana länets kommuner, myndigheter och privata arbetsgivare att följa landstingets exempel. Företagshälsovården kan ges en aktivare roll. Om alla anställda tillfrågas om de röker i samband med utvecklingssamtal, så kan de som röker uppmanas att kontakta företagshälsovården, eller sin hälsocentral. I rapporten Tobaksfritt arbetsliv (Statens folkhälsoinstitut 2010b, sid 6) är en av slutsatserna: Forskning visar att en stark policy om en rökfri arbetsplats bidrar till att omkring 4 6 procent slutar röka och de som fortsätter drar ner konsumtionen med omkring 10 procent. Det är även lönsamt för företaget. Arbetskraftskostnaden för rökarens extra sjukdagar och rökpauser beräknas uppgå till 45 000 kronor per rökare och år. Det blir 5,3 miljoner kronor för en organisation med 1 000 anställda och ett genomsnittligt antal rökare, vilket motsvarar 11 heltidstjänster. Det kan med andra ord finnas mycket att vinna på att påverka den egna organisationen. 11 (13)
4 Avslutning Förstudien överlämnas till berörda för beaktande. Erik Svedman Projektledare 026-66 47 51 erik.svedman@lg.se Landstinget Gävleborg Lednings- och verksamhetsstöd Projekt- och metodstöd 12 (13)
5 Källor Division Primärvård. Tobakspreventivtarbete i Division Primärvård. Fastställd 2012-01-27. Guldbrandsson, Karin. Från nyhet till vardagsnytta Om implementeringens mödosamma konst. Statens folkhälsoinstitut, 2007. Lundqvist, Åke. Projektplan Cancerstrategi i Gävleborg Patientfokuserad, samlad och effektiv cancervård. Version R01 2012-06-28. Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder 2011 - stöd för styrning och ledning. Västerås: Editra, Västra Aros SOU 2009:11. Utredningen En nationell cancerstrategi. En nationell cancerstrategi för framtiden. Stockholm: Fritze Statens folkhälsoinstitut. På väg mot ett tobaksfritt landsting en uppföljning av landstingens och regionernas policyarbete kring tobaksprevention 2009. Växjö: Davidssons Tryckeri, 2010a. Statens folkhälsoinstitut. Tobaksfritt arbetsliv idéskrift för arbetsgivare. Taberg: Tabergs tryckeri, 2010b. Gunnarsson, Gunilla. Tobaksavvänjning i vården prioriterat men trevande. Sveriges Kommuner och Landsting, 2012. Webbsidor En rökfri operation. http://www.enrokfrioperation.se/ (Hämtad 2013-01-11) Landstinget Gävleborg. Nu kan invånarna i Gävleborg utan remiss själva söka sig direkt till specialistvården genom Egen vårdbegäran. http://1177.se/gavleborg/nyheter/nu-kan-invanarna-i-gavleborg-utan-remisssjalva-soka-sig-direkt-till-specialistvarden-genom-egen-vardbegaran/ (Hämtad 2013-01-10) Socialdepartementet. Utredning om en nationell cancerstrategi. http://www.regeringen.se/sb/d/9319/a/85321 (Hämtad 2012-01-01) Sveriges Kommuner och Landsting. Nationella patientenkäten. http://npe.skl.se/ (Hämtad 2013-01-08). 13 (13)