Tugan Sohijev, dirigent Anne Sofie von Otter, mezzosopran Hector Berlioz: Le corsaire, uvertyr 8 min Hector Berlioz: Les nuits d été op. 7, sångcykel 30 min I Villanelle (Quand viendra la saison nouvelle) II Le spectre de la rose (Soulève ta paupière close) III Sur les lagunes (Lamento) (Ma belle amie est morte) IV Absence (Reviens, reviens ma bien aimée) V Au cimetière (Claire de lune) (Connaissez-vous la blanche tombe) VI L île inconnue (Dites, la jeune belle) PAUS 15 min Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 6 F-dur, op. 68 43 min Pastoralsymfonin I Allegro ma non troppo (Erwachen heiterer Empfindungen bei der Ankunft auf dem Lande, Varma känslor vid ankomsten till landet) II Andante molto mosso (Szene am Bach, Scen vid bäcken) III Allegro (Lustiges Zusammensein der Landleute, Lantfolkets glada samvaro) IV Allegro (Gewitter Sturm, Oväder och storm) V Allegretto (Hirtengesang Frohe und dankbare Gefühle nach dem Sturm, Vallåt känslor av glädje och tacksamhet efter stormen) Paus ca kl. 19.50. Konserten slutar ca kl. 21.05. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). Konserten televiseras i YLE Teemas serie Säsongskort 28.11. 1
Hector Berlioz (1803 1869): Uvertyren Le Corsaire (1845) Mot slutet av sommaren 1844 reste Berlioz till Nice för att vila upp sig. Han tillbringade tiden med att bada i Medelhavet och resa omkring i byar och städer på landsorten. I tankarna återvände han till sitt tidigare besök 1831, då han komponerade Kung Lear-uvertyren och var med om en stormig resa ute på havet. Han var t.o.m. nära att drunkna i Genuabukten på väg från Nice till Rom. Minnesbilderna från Kung Lear uvertyren och stormen tycks ha knutits ihop till ett upptändande inspirationsknippe, då Berlioz i augusti 1844 började komponera en ny uvertyr. Till en början fick verket ett namn med direkt hänvisning till miljön där den skrevs, La Tour de Nice. Under det namnet dirigerade Berlioz uvertyren i Paris i januari 1845. Senare reviderade han den och gav den ett nytt namn, Le corsaire rouge, som hänvisar till James Fenimore Coopers roman The Red Rover (The röde piraten). Till slut etablerades rubriken i formen Le corsaire, och här kan det vara fråga om en anspelning på en dikt av lord Byron, som hörde till Berlioz husgudar. Frågorna om uvertyrens programmatiska bakgrund och om sambandet mellan musiken och rubriken uppkommer osökt, eftersom verket under sin tillkomst haft minst tre alternativa rubriker och två musikaliskt avvikande versioner. Fastän Berlioz utvidgade sin symfoniska värld med litterärt material, gav han i konsertuvertyrerna det programmatiska elementet en betydligt mera inskränkt roll. I den mån man över huvudtaget vill förknippa musiken med någon av rubrikerna, så måste detta ske på ett mycket allmänt plan. Det kan snarare vara fråga om en motsvarighet på stämningsnivå än om litterära detaljer i intrigen. Le corsaire blev den sista av Berlioz konsertuvertyrer och den sammanfattar många egenskaper som kännetecknar de föregående verken. Uvertyren utstrålar gnistrande orkestral virtuositet, ställvis är den rent av bombastisk, men den har även sina mera finstämda dimensioner. Kimmo Korhonen (sammandrag) Hector Berlioz (1803 1869): Sommarnätter (Les nuits d été) (1841) Symphonie fantastique, Romeo och Julia, Fausts fördömelse, Requiem och operan Trojanerna är stort upplagda verk som ter sig som väldiga monument i Berlioz produktion. I dem framstår han som en skapare av explosiva rytmer och stor orkestral färgprakt, en revolutionär kompositör som letar efter extrema romantiska fenomen och en musikdramaturgi av nytt slag. Detta är emellertid inte hela sanningen. Han kunde även variera uttryckets dimensioner och skriva mer finstämt gestaltade verk, sådana som sångcykeln Les nuits d été (Sommarnätter). Les nuits d été kom till i flera skeden. Berlioz hade inte tänkt skapa en enhetlig sångcykel, men den växte fram under arbetets gång. Verket fick sin början 1840, då den inledande sången Villanelle skrevs till en dikt av Théophile Gautier ur dennes samling La comédie de la mort, som utkommit två år tidigare. Samlingen lämnade Berlioz ingen ro och på en kort tid tonsatte han ytterligare fem sånger ur samlingen. I sin ursprungliga form var sångerna skrivna för mezzosopran eller tenor och piano, men cykeln har blivit mera känd i version för sång och orkester. Först orkestrerades Absence 1842, sedan Le Spectre de la rose 1855 56. Då sångerna i denna form hade större framgång, orkestrerade Berlioz även de övriga sångerna under året 1856. I sin nya orkestrala dräkt hör Les nuits d été 2
till romantikens oftast framförda vokala verk. Berlioz visar sig vara en mästare på känsliga nyanser, chosefria, fängslande stämningar och sköna melodiska linjer. Orkesterversionen är så fin och rikt nyanserad, att originalet med pianoackompanjemang nästan helt fallit ur bruk. Kimmo Korhonen (sammandrag) Ludwig van Beethoven (1770 1827): Symfoni nr 6 F-dur, op. 68 Pastoralsymfonin (1807 08) Som ett äkta barn av den franska revolutionen gav Beethoven uttryck för sina frihetsideal i så gott som alla sina symfonier med udda ordningstal. Men Beethoven hade också en annan sida som kommer klart och tydligt i dagen i hans jämna symfonier. Denna av historien kanoniserade tudelning av Beethovens symfoniska produktion är emellertid inte en division som går jämnt ut. Också bland de jämna symfonierna finner man spår av denna karakteristiska, energiska, radikala strömning, som med sådan kraft dominerar de udda symfonierna. Den sjätte symfonin, Pastoralsymfonin, är ändå i många avseenden den mest typiska representanten för den jämna serien. Visst är det väl i sista hand så, att det egentliga målet för en tänkande människas politiska och ideologiska visioner är att förbättra livskvaliteten, att komma i åtnjutande av det som utgör det värdefulla innehållet i livet. För de flesta är naturen ett sådant värdefullt innehåll, det må då betyda att man gör sig förtrogen med biodiversitetens olika fenomen eller att man helt enkelt bara gör utflykter ut i naturen. Att vandra i skogarna utanför Wien utgjorde för Beethoven en del av livets lyckliga innehåll. Naiv är inte ett ord som speciellt många skribenter skulle förknippa med Beethoven, men det är väl just det som det är fråga om? Mänsklighetens mest skapande hjärnor har ofta visat sig ha en benägenhet att se de verkligt stora sakerna som problemfria helheter som kan behärskas med ett enda ögonkast, just sådana helheter som små barn bygger sin livsåskådning på. Egentligen var han i det närmaste panteist, övertygad om den väldiga naturens heliga värden. Om denna sida i hans karaktär skrivs det mera sällan. Om vi frånser några av Haydns tidiga symfonier som beskriver årstiderna och någon enstaka bortglömd symfoni som beskrev något konkret fenomen, är Pastoralsymfonin musikhistoriens första programmatiska symfoniska verk. Fastän utommusikaliska program bara hjälper ovana lyssnare att orientera sig i allt det nya, är det förmodligen så att enbart det faktum att musiken var programmatisk i sig väckte förvåning. Med sina kommentarer försökte Beethoven själv sänka tröskeln. Mera känsla, mindre måleri, är en känd slogan, som bland västerländska tonsättare satte igång en veritabel störtsjö av programförbud, som inte avtagit än. Pastoralsymfonin var också avvikande vad formen beträffar och egentligen avviker den litet på samma sätt som Ödessymfonin. I båda symfonierna spelas nämligen de två sista satserna attacca, utan hostningspaus. I femte symfonin finns det två satser som spelas ihop och lösningen betonar den dramaturgiska obönhörligheten. Då de tre sista satserna i sjätte symfonin fogas samman, handlar det egentligen mera om att händelserna följer tätt på varandra: lantliga danser (som i Disneys förtjusande Fantasia återgavs som en homerisk Dionysos-fest, visserligen med barnvänliga och trevliga djurfigurer), en åskskur och en därpå följande herdeidyll. Den sistnämnda scenen, kanske i kombination med andra satsens bäck- och fågelpanorama, för oss närmare tonsättarens panteism eller åtminstone andaktsfulla känslor i naturens sköte. Jouni Kaipainen (sammandrag) 3
Tugan Sohijev Tugan Sohijev, född i Nordossetien 1977, har snabbt blivit en av de mest eftersökta dirigenterna. Han slog igenom efter sin framgång i den internationella Prokofjevtävlingen 2000. Efter tävlingen valdes han till chefdirigent för Ryska statliga symfoniorkestern och konstnärlig ledare för Nordossetiens filharmoniker fram till spelåret 2002 03. För närvarande är han musikchef för Théâtre du Capitole i Toulouse. Sohijev har dirigerat bl.a. BBC Philharmonic Orchestra, Concertgebouw-orkestern, Frankfurter Rundfunkorchester, Philharmonia Orchestra och City of Birmingham Symphony Orchestra. Sohijev dirigerar även en hel opera och han har gästdirigerat vid Metropolitan i New York, Mariinskijteatern, Welsh National Opera och flera andra stora operahus. Under innevarande säsong debuterade Sohijev som dirigent för Berliner Philharmoniker och den japanska NHK-orkestern och gästdirigerade bl.a. Gustav Mahler-kammarorkestern och Radio-Symphonieorchester Wien. Under spelåret 2009 2010 turnerar han i Fjärran östern med orkestern vid Théâtre du Capitole i Toulouse och fortsätter sina regelbundna gästspel vid Mariinskijteatern. Anne Sofie von Otter Den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter hör till vår tids mest uppskattade och eftersökta sångare. Von Otter har speciellt identifierats med titelrollen (Octavian) i Rosenkavaljeren, som hon även spelat in på skiva för EMI under Bernard Haitinks ledning. Den rollen har hon sjungit rollen bl.a. i Stockholm, München, Chicago, London (Covent Garden) och Paris (Bastiljoperan), samt i Wien (under Carlos Kleibers ledning), på Metropolitan och i Japan. Von Otter har uppträtt på operorna i bl.a. London, Wien, Paris, Berlin, Milano, Geneve och Chicago, där hon sjungit ett flertal olika roller, bl.a. Orfeus, Ariodante och Alceste. Till hennes senaste produktioner hör Clairons roll i Richard Strauss Capriccio i Paris, Rosenkavaljeren och Ariadne auf Naxos i Wien, Neros roll i Poppeas kröning vid festivalen i Aix-en-Provence och Octavian på Théâtre des Champs-Élysées i Paris, där hon även debuterade i Händels opera Xerxes. Von Otter återvände till Drott- ningholm som Ruggero i Händels Alcina. Hon gjorde sin Carmendebut i Glyndebourne. Otter samarbetar med Metropolitan i New York, där hon har sjungit Rosenkavaljeren, La Clemenza di Tito, Idomeneo och Pelléas et Mélisande. Till hennes många skivinspelningar hör en liveupptagning av Pelléas et Mélisande, Riddar Blåskäggs borg (Judith), Werther (Charlotte), Julius Caesar (Sesto), Rucklarens väg (Baba the Turk), Ariodante och Hercules. Som solist med orkester har hon även spelat in ett flertal verk av bl.a. Weill, Zemlinsky, Berlioz, Brahms, Mozart, Berg, Schubert, Ravel och Mahler. Hon har under flera år haft ett exklusivt kontrakt med DG för inspelning av soloverk. Övriga inspelningar har kommit ut på skivmärkena Naïve, EMI och Erato. Von Otter inledde sina musikstudier i Stockholm och fortsatte sin utbildning för Vera Rozsa i London. Hon inledde sin operakarriär i Basel. 4
Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2009 2010 spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda dokument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009 2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (yle.fi/rso). 5