En gotländsk släktgrav från äldre järnålder Bertel, Gösta Fornvännen Ingår i:

En gotländsk släktgrav från äldre järnålder Bertel, Gösta Fornvännen 343-358 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1939_343 Ingår i: samla.raa.se

EN GOTLÄNDSK SLÄKTGRAV FRÅN ÄLDRE JÄRNÅLDER AV GÖSTA BERTEL Sommaren 1937 utförde docent M. Stenberger på det kända gravfältet vid L. Sojvide i Sjonhems socken, Gotland, en gravundersökning, i vilken förf. hade tillfälle att deltaga. Undersökningen gällde ett röse, beläget längst i sydost på gravfältet och till synes tämligen isolerat från dettas huvuddel. På geologiska kartbladet»klintehamn» är roset utmärkt med ett stenkummeltecken, beläget 6 mm NÖ om H i VIKLAU ANH. Tyvärr växte i rosets mitt en stor ek, vars rötter gingo i det närmaste rakt igenom de tre nedan omtalade stenkistorna, varför såväl dessa som ännu en av rosets gravar hade utsatts för en svår skadegörelse, som naturligtvis i hög grad försvårade undersökningen. Ekstubben kunde nämligen ej avlägsnas förrän praktiskt taget hela roset hade undersökts. Roset, som hade en diam. av drygt 13,5 m och en höjd av 1,5 ra, bestod till ett djup av 80 90 cm av enbart sten i regel högst halvmeterstor. Därunder uppträdde inblandning av grus i nedåt tilltagande grad. Som planen fig. 1 och sektionerna fig. 3 visa, fanns ej endast en mycket välgjord fotkedja utan även två från början dolda stenkretsar, belägna närmare centrum. Även dessa stenkretsar ha ursprungligen varit fotkedjor till vissa av gravarna, såsom framgår nedan. Roset innehöll, som vi strax skola se, ej mindre än 7 eller 8 begravningar. Planerna och sektionerna, utförda av Stenberger och ingående i dennes rapport i A. T. A., ange gravarnas numrering i den ordning de anträffades, men vi skola här i stället begynna med den sannolikt först anlagda graven och söka följa rosets uppbyggande, dock med bibehållande av grävningsrapportens numrering för planernas skull. Grav VII, fig. 2, som torde vara den tidigaste graven, är en i den ursprungliga markytan nedgrävd stenkista, orienterad NNÖ SSV. Som i anförda rapport påpekats, bör man räkna den yttre av de

344 GÖSTA BERTEL or> l mee/ orar nr T av röje v<f L So/vide, J,onhcm i r., qotfond r" bo ^ ^ o O O Q < < i n^ ct- '"' c--.. ---/ "" ;' "\v J l J ---' o o Q) Or ^QQÖO.O Fig. 1. Plan över grav I och de tre stenkretsarna. 1 / 100 - Abb. 1. Plan von Grab I und den drei Sleinkreisen. ta*<-/«>t JtmnbmroT /fj»

G O T L Å N DS K S L A K T G R A V F R Å N Å L I) R E.! Å R N Å L D ER 345 /O/bn Jmedyrav nrzh röse vid L Sojvide, J,onhem s n, <;o/hncf Fig. 2. Plan över grav VII och de två inre stenkretsarna. '/so- Abb. 2. Plan von Grab VII und den zwei inneren Steinkreisen. Hmrfmn ItmnbmrvT /JjT båda inre stenkretsarna såsom fotkedja till denna grav, då deras inbördes läge synes inbjuda till ett sådant antagande. Vissa nedan berörda förhållanden beträffande den innersta stenkretsen stödja såväl denna

GOTLÄNDSK SLÄKT GR AV FRÅN ÄLDRE JÄRNÅLDER 347 Ptan tm.ee/qravornrm-sf a/ rå* vid L Sojvide, Jjonfitm j.n. ty/and i juvttf-f- - /tit Fig. 4. Plan över gravarna II VI och VIII samt de två inre stenkretsarna. Abb. 4. Plan der Gräber II VI und VIII sowie der zwei inneren Steinkreise. x / 6 teori som förf:s åsikt, att denna ursprungliga grav ej har varit täckt av något röse av nämnvärd höjd. Antagligast förefaller det, att kistan var nedgrävd under flat mark, och att den tillhörande stenkretsen va-

348 G O ST A BERT EL rit det enda synliga i den dåtida markytan. Kistan var byggd av kalkstenshällar liksom den väl lagda botten. Den innehöll ett av ekrötterna starkt skadat skelett. Det enda föremål, som påträffades, var en liten triangulär bronsbit av obestämbar art. Framför skelettets knän låg, med insidan uppåt, kalotten av en människoskalle, som måste ha tillhört en annan individ. Den härrör sannolikt från en av de andra gravarna, och vi återkomma härtill. Grav III, fig. 4, bör räknas som den första sekundärgraven, såsom dess läge jämfört med grav II visar. Även denna grav torde ha legat helt under markytan. Påpekas bör, att den kan vara äldre än grav VII, en fråga som dock ej med säkerhet torde kunna avgöras (se sektion C-D). Grav III var en urnebrandgrav med ett urnan omgivande brandlager av c:a 1,20X0,80 m:s utbredning och en tjocklek, varierande mellan c:a 10 och 30 cm. I^erurnan var fylld med brända människoben, men då den nu var krossad, anträffades rikligt med benskärvor även närmast omkring urnan. I resten av brandlagret funnos däremot endast enstaka benbitar. Förutom urnan med de brända benen funnos några skärvor av ett annat lerkärl samt ett 0,3 cm långt fragment av en bronsnål av obestämbart slag. Urnan, som har haft en bottendiam. av c:a 14 cm, är av grovt, något sandblandat och ojämnt bränt gods. Ytfärgen varierar mellan grågul och gråsvart. Fig. 5 a, b, c ge en föreställning om godstjocklek och kärlets profil. Med hänsyn till godsels beskaffenhet torde ur dateringssynpunkt ingenting kunna sägas. Vad kärlprofilen beträffar, är den närmaste jämförelse förf. känner ÄEG 1 468 och 471 från per. V: 1, båda dock med en mindre bottendiam. Men ej heller ÄEG 106 från förromersk tid är alltför fjärran stående, ehuru detta kärl är av betydligt mindre mått. Man torde i fråga om ett så enkelt, oornerat kärl som detta från L. Sojvide i dateringsavseende ej kunna komma närmare än inom den antydda, mycket vidlyftiga tidsramen. Fig. 5 d visar den enda skärva av det andra lerkärlet, som ger någon idé om profilen, till vilken förf. tyvärr ej funnit någon motsvarighet. Man får närmast uppfattningen av en skål. Kärlet är mer tunnväggigt än det föregående, och godset är fast med en mörk kärna och en gulbrun till grågul ytfärg. Dateringen torde ej heller 1 O. Almgren-D. Nerman, Die ältere Eisenzeit Gotlands (Stockholm 1914, 1923).

GOTL A N D S K S L A K T G R A V F Ii A N A 1.1) II E.1 A It N Å I. D E It 349 här kunna sällas närmare än lill förromersk eller romersk järnålder. 2 Grav VIJ 1 finnes å planerna ej upptagen med detta nummer. varmed förf. avser en mycket osäker»grav», nämligen det ensamma, på en kalkstenshäll direkt ovanpå brandlagret i grav III vilande lårbenet. Det synes, som om här en gång funnits en stenläggning, som kan tänkas ha utgjort underlag för ett skelett, ehuru såväl detta som underlaget nästan fullständigt spolierats (dock ej av eken). Att stenläggningen skulle vara anlagd som ett»tak» över brandlagret är naturligtvis tänkbart ehuru föga troligt. Omkring lårbenet lågo 10 lerkar 1 s b i t a r härrörande från 2 olika kärl. Man torde våga antagandet, att denna grav anlagts närmast efter brandgraven, och att den sedan spolierats vid anläggandet av grav II. En sådan tankegång skulle kanske också tillåta en förmodan, Fig. 5. Keramiken i gravarna III (a, b, c, d), VIII (c, f) och II (g, h). C:a»/* Abb. 5. Die Keramik der Grä) ber III (a, b, c, d), VIII (e, t.) und II (g, h). att den tidigare omtalade huvudskålskalotten kunde härröra från denna grav. Teoretiskt föreligger även här möjligheten, att graven anlagts före grav VII, men man vet ju ingenting om skelettets läge. Ej heller efter anläggandet av grav VIII behöver roset ha växt i höjden, och någon ny stenkrets torde icke föreligga på detta stadium. Lerkärlsbitarna äro alla av grovt, sandblandat gods. Till ett och samma kärl höra 3 hårt brända skärvor med spår av förslaggning. Av det andra kärlet, vars gods är något tunnare, visa fig. 5e, f det enda, sora kan avläsas om kärlets profil, men intet datoringsförsök torde därav tillåtas. Grav VI utgjordes endast av de kringspridda resterna av ett barnskelett utan några nu synbara begravningsanordningar. Då skelettet delvis har legat under den innersta stenkretsen, bör denna grav sannolikt vara äldre än grav II (se nedan). Grav II bestod av en kista av kalkstenshällar med botten av stenskärv och grus, belägen så gott som omedelbart ovanpå kistan i 2 Denna uppfattning om de båda kärlens datering delas av prof. Nerm a n, som varit vänlig att granska skärvorna.

350 GÖSTA BERTEL grav VII, ehuru orienterad närmare N S än denna. Denna kista och den innersta stenkretsen synas passa utmärkt väl ihop och torde väl också hava anlagts samtidigt. Detta framgår visserligen ej utan vidare av planerna, men under själva utgrävningen fick man ett intryck av, att det verkligen förhöll sig så. Dock måste man onekligen förvåna sig över att en ny stenkrets anlagts innanför en redan befintlig sådan. En rimlig förklaring vore väl, att den tidigare stenkretsen vid denna tidpunkt ej längre har varit synlig på grund av ändrade markförhållanden. Så behöver dock ej ha varit fallet, utan man kan mycket väl tänka sig, att denna nya, inre stenkrets har anlagts omkring den nya kistan utan anspråk på, att den skulle utgöra en synlig inramning av denna. Kanske har man endast känt ett behov av att genom en ingärdning avskilja den nybyggda kistan från gravanläggningen i övrigt. 3 Man skulle väl också vilja räkna med en tämligen lång tidsrymd mellan anläggandet av grav VIII och denna nya grav för att förklara det ovan antagna pietetslösa tillvägagångssättet mot grav VIII. Detta antagande av en ny stenkrets kring grav II skulle styrka teorien, alt här ej tidigare funnits något röse att räkna med. Ty i annat fall skulle man ej endast ha varit tvingad att gräva sig ned för att bygga den nya kistan utan även behövt röja plats för den nya stenkretsen på ett visst djup se sektionerna vilket förefaller föga rimligt. Även kistan i denna grav var tyvärr mycket förstörd av eken, men allting var dock ej spolierat. Fig. 6 återger samtliga fynd utom keramiken och ett bronsbeslag. Siffernumreringen här nedan hänför sig däremot till gravplanen fig. 4. 1) Lansspjutspets av en form, som närmast torde böra jämställas med AEG 603, placerad i per. V: 1. 2) Kast spjutspets, vars form närmast liknar ÄEG 607 (per. V: 1), ehuru bladet ej är ryggat. I sistnämnda avsende står den närmast ÄEG 589 från per. IV. 3) Lerkärl, av vilket endast ett par botten- och ett par bukpartier samt en del fragment kunde tillvaratagas. Fig. 5 g visar den sannolika profilen från bottnen upp till halsen åstadkommen genom en kombination av 2 skärvor, varvid dock den totala höjden a Denna senare åsikt har samtalsvis framställts av docent Stenberger. Förf. vill här begagna tillfället att tacka docent Stenberger för många givande diskussioner angående undersökningens resultat, såväl under grävningens förlopp som senare.

GOTL A N D S K S L A K T G /(.1 V P /( A N A I. D li /; / ARNÅLDE II 351 givetvis icke med säkerhet kan fixeras. Foten har haft en närmast oval form, c:a 7,5X8,5 cm, och bukpartiets diam. har varit c:a 18 cm. Fig. 5 h visar halspartiets ornering. Godset är grovt, sandblandat och alltigenom gråsvart med en ljus, glättad yta, sannolikt ett på- Fig. 6. Fornsaker ur grav II. Ringen i skala l /n övriga föremål i skala c:a 1 / 1. Abb. 6. Fundstiicke aus Grab II. Der Ring iin Massstab '/i, die ubrigcn Gegenstände za. l l t. struket skikt. Kärlet torde såväl till form som storlek och ornering böra jämföras med ÄEG 296 (per. IV: 2). 4) Kniv, sora trots vissa avvikelser väl närmast får jämföras med ÄEG 173, en typ som kan sägas uppstå under per: IV: 1 för att därefter existera under såväl resten av romersk järnålder som folkvandringstid. 5) Sköldbuckla med 3 kvarsittande nitar. Dessa synas ha varit 6 st., fördelade i 3 grupper om 2 i vardera. Det sistnämnda är ett under per. V: 1 förekommande drag, och sköldbucklan tillhör också otvivelaktigt denna periods»stangelbuckel»-grupp. Den har

352 GÖSTA B E RT EL visserligen icke uppåt förtjockad stång, men den knoppartade avslutningen torde vara ett i viss mån motsvarande karaktärsdrag. Också påpekas i ÄEG (sid. 120), att i några fall en mer jämntjock stång förekommer. Ett mer säreget drag är don utsvängda kant, som tratten å Sojvidebucklan bildar vid övergången till kragen. Den senare är strängt vertikal till skillnad från det annars vanliga fallet utåt eller inåt. Trots dessa divergenser torde sköldbucklan från Sojvide ulan tvekan böra placeras i per. V: 1. Stenberger daterar 4 en sköldbuckla mod lodrät krage till början av 200-talet. Några förefintliga fragment av sköld handtaget kunna icke bidraga till dateringen. 6, 7) Sporrar, ett par, vilka ej äga någon direkt motsvarighet i materialet i ÄEG. De måste betraktas som en ytterligare dogeneration av de ostgermanska»zusammengeschrumpfte Knopfsporen», som av Jahn 5 dateras till 200-talet. Närmaste motsvarighet hos Jahn är fig 61, ett exemplar av brons (sojvidesporrarna äro av järn) 8) F i n g e r r i n g av osedvanlig storlek, ej mindre än 3 cm i yttre diam. Ringen, som är av starkt silverhaltigt guld, har skålad insida och svagt facetterad utsida. På Gotland synes uppblandningen med silver i denna typ av guldringar ej vara ovanlig (ÄEG sid. 36). De tillhöra egentligen per. IV: 1 (fig. 140), men i silver eller brons fortleva de in i per. V: 1, vilket naturligtvis mycket väl kan vara fallet även med en sådan klenod som denna ring. Under dessa perioder synas de dock i hittills kända exemplar vara av betydligt smäckrare och mindre dimensioner än sojvideringen. 9) Bronsbeslag, 2,7 cm långt och 0,4 cm brett, ungefär som textfig. 76 i ÄEG. Denna beslaggrupp är särskilt företrädd i per. VI men är känd redan från per. IV och torde få anses ha existerat även under per. V, även om den på grund av sin lättförgänglighet ännu ej är belagd där. 10) Lerkärlsbitar, 3 st., av ett kärl av obestämbar form. Godset är ungefär detsamma som i det ovan under 3) beskrivna lerkärlet, men med mörkgrå, glättad yta. De ovan angivna detaljdateringarna torde ge en datering till per. V: 1 för hela grav II. 4 M. Stenberger, Gravfältet vid Gannor i Lau (Gotländskt arkiv VII), sid. 60 ff. o. fig. 6. 5 M. Jahn, Der Reitersporn (Leipzig 1921), sid. 54 f., 112 f.

GOTLÄNDSK S LÄKT G R AV FRÅN ÄLDRE JÄRNÅLDER 363 G r a v V, en av ekrötterna mycket starkt skadad skelettgrav i nivå med den troligen senast lagda stenkretsen. Den bör vara äldre än grav IV, såsom framgår av det följande, men dess tidsställning i förhållande till gravarna VI och II kan ej fastslås. Graven saknade såväl fornsaker som varje spår av begravningsanordning. Grav l V innehöll det bäst bevarade skelettet i gravkomplexet, men tyvärr saknades även här varje spår av fornsaker och begravningsanordning. Dock bör påpekas, att den döde noggrant lagts utefter den stenkrets, som ovan sammanställts med grav II. Detta arrangemang visar, att graven i alla händelser har anlagts efter denna stenkrets tillkomst. Men det antyder dessutom, att grav IV på grund av sitt periferiska läge inom stenkretsen till tiden bör ligga etter den mera centralt placerade grav V. Förf. vill hålla för troligt ehuru bevis härför saknas att roset i sin första form tillkommit senast i samband med anläggandet av grav IV, kanske redan grav II. Det är möjligt, att roset på detta stadium utgjorts av ett jordblandat röse om c:a 60 70 cm höjd, som skulle kunna vara identiskt med den inre kärna, vilken, såsom det inledningsvis påpekats, vid undersökningen påträffades under de yttre, uteslutande av sten bestående partierna. Grav I, fig. 1, skulle vid sitt anläggande bli anledning till en kraftig yttre förändring av hela gravkomplexet. Det är en kista i överytan av det till våra dagar bevarade roset, och man torde kunna antaga, att det är vid denna kistas byggande, som ej endast den stora fotkedjan utan även det egentliga roset har kommit till. Omkring det nyss antydda jordblandade roset torde vid detta tillfälle ha byggts en mantel av enbart sten, som ökat rosets höjd med c:a 80 90 cm och dess radie med c:a 4 m. Kistan, som var byggd av kalkstenshällar och med rosets kullerstenar som botten, var tyvärr fullständigt tom, så när som på några vitnade fragment av människoben; således var sannolikt även detta en skelettgrav. Efter detta försök till en huvudsakligen relativ kronologi hade det varit högst önskvärt att även kunna fastslå den absoluta kronologien i byggnadshistorien, men härtill är tyvärr fyndfattigdomen alltför stor. Vi ställas redan ifråga om tidpunkten för den första gravens anläggande inför svårigheter, i all synnerhet som man ej med absolut säkerhet kan avgöra vilken grav, som är den äldsta. Som ovan på- 23 Fornvännen 1939.

354 G O S T A IS E li T E L pekats är det nämligen teoretiskt tänkbart, att grav III (o. VIII) kan vara äldre än grav VII. Då keramiken i brandgraven kan härröra från förromersk järnålder, må här erinras om att två urnebrandgravar från per. 1 länge ansetts vara de enda i sitt slag från Gotlands järnålder (ÄEG sid. 3). Så långt tillbaka som till per. I har man visserligen ingen direkt anledning att gå i detta fall, men en urnebrandgrav under per. III vore ju ingen orimlighet. Det kan f. ö. påpekas, att ännu ett par urnebrandgravar synas föreligga från gotländsk järnålder, nämligen från per. IV: 1 (ÄEG sid. 34 o. 33; den sistnämnda dock högst osäker). Även om grav VII är den äldsta i sojvidekomplexet, är det ändock ej uteslutet, att man kan datera även denna till per. III, då, såsom Stenberger framhållit/ 1 ingenting f. n.»motbevisar möjligheten av att jordandet (vanligt under per. 1) sporadiskt och lokalt kan ha bibehållit sig till den romerska tidens början». Vilja vi återigen nöja oss med att antaga, att gravkomplexets äldsta del tillkommit först efter Kr. f., måste vi sätta dateringen till äldre romersk järnålder, men valet mellan perioderna IV: 1 och IV: 2 torde ej säkert kunna avgöras. Dock synas vissa skäl tala för det förra alternativet. Det här ovan antagna gravskicket med endast en stenring synlig ovan jord är i ett par fall känt från per. IV: 1 (ÄEG sid. 25). Även ett dylikt fall med en brandgrav dock ej med ben i urna är känt (ÄEG textfig. 42). Dessutom är kistans läge under markytan det för perioden vanliga, under det att man i nästa period alltmer övergår att anlägga kistan på markytan (ÄEG sid. 48). Slutligen är sällsyntheten av vapengravar under den förra perioden en viktig skillnad perioderna emellan. Men naturligtvis behöver grav VII alls ej vara en mansgrav! Alla nu anförda eventuella skäl (ill trots kan en datering till förmån för per. IV: 1 ej anses bevisad. Grav VIII ger ju ingen annan ledtråd för dateringen än att den kanske bör antagas i tiden ej ligga alltför långt efter grav III på grund av sitt markerade läge så direkt ovanpå den sistnämnda graven. Däremot bör, som tidigare framhållits, en viss tidsrymd föreligga i förhållande till grav II på grund av det pietetslösa förfarandet vid den senare gravens anläggande. 0 M. Stenberger, Gotland och den äldsta järnålderns gravskick (Fornvännen 193(1: I), s. 170.

GOTLÄNDSK S LÄKT G Ii AV FRÅN ÄLDRE JÄRNÅLDER 355 Grav II, som måste dateras till 200-talet, snarast dess första del, utgör vår enda fasta hållpunkt ur dateringssynpunkt. Gravarna VI och IV vågar förf. alls ej söka datera, och även grav 1 torde svårligen kunna tidsbestämmas. Det är knappast de tämligen enkla fynden, utan det för romersk järnålder så säregna gravskicket med ej mindre än 8 begravningar i ett och samma röse, som här tilldrar sig det största intresset. Förf. har sökt finna motsvarigheter härtill injm områden, mod vilka Gotland vid denna tid kan tänkas ha stått i förbindelse, men resultatet kan ej anses givande. Visserligen inbjuda förhållandena i Estland och Lettland till diskussion, då vi här synas ha de närmaste motsvarigheterna, men de ostbaltiska massgravarna, ehuru visserligen också»steinhiigolgräber mit Steinkisten», ha kistorna i högen placerade i stort sett i samma plan, 7 ej över varandra som vid L. Sojvide. Den största stötestenen vid en jämförelse är dock, att do ostbaltiska gravarna i stort sett tillhöra en väsentligt äldre tid, nämligen bronsålderns slut och förromersk järnålder. Dock förefinnes det nyss omtalade gravskicket med vissa förändringar såväl i Estland 8 som i Ijettland" även under romersk järnålder och utgör således en parallell till sojvidegraven och ytterligare några nedan nämnda gravar. Förf. har ej velat underlåta att påpeka dessa ostbaltiska jämförelsemöjligheter men måste dock framhålla, att så länge fornsaksmaterialet ej ger oss något som helst stöd för antagande av förbindelser över Östersjön under romersk järnålder, kunna vi ej upptaga dessa likheter i begravningsskicket till mera ingående diskussion. Vad beträffar det övriga Sverige, äro visserligen flera sådana massgravar från järnåldern kända, men förf. veterligt finns ingen från samma tid som sojvidegraven. På Gotland förekomma däremot verkligen ytterligare några få gravar, som i huvudsak representera ungefär denna typ, och som åtminstone delvis även passa in i den tidsperiod, det är fråga om. Dessutom ger oss fåtaligheten av på 7 H. M o o r a, Die Vorzeit Estlands (Tartu 1932), sid. 2(1 ff.; H. Moora, Dio Eisenzeit in Lettland bis etwa 500 n. Chr., I. (Tartu 1929), sid. 4 ff.: B. Nerman, Die Verbindungen zwischen Skandinavien und dem Ostbaltikuin in der Bronzezeit und der ältesten Eisenzeit (Acta Archaeologica IV), sid. 246 ff. 8 Moora, O, a. a. om Estland, sid. 30 ff. Fr. Ozolins, Einige Resultate der antiquarisch-topographischen Arbeit in Lettland (Congressus secundus archeologorum balticorum Rigae. Riga 1931), sid. 372 f.

356 GÖSTA BERTEL Gotland fackmässigt gjorda gravundersökningar rättighet att misslänka, att framtiden skall komma att ge oss ytterligare material till spörsmålets belysning. Gravar med två ej säkert samtida begravningar äro alltför vanliga att här behöva nämnas, varför vi skola inskränka oss till dem med fler begravningar. Den bästa jämförelsen ger oss den av Nordin undersökta graven nr 153 å gravfältet vid Bjärs i Hejnum, 10 ett röse som innehöll ej mindre än sex i ungefär samma nivå liggande kistor. Endast två av dem kunde emellertid dateras, nämligen till per. V: 1 (den ena möjligen V: 2). Då det är kistan i centrum, som säkert tillhör V: 1, får väl roset anses grundlagt först under denna period, varför en jämförelse med sojvidegraven endast torde säga, att bjärsgraven fullföljer den nu behandlade traditionen. Grav nr 3 vid Skällliorns i Källunge (ÄEG sid. 94 95) innehöll fyra skelett i en och samma kista i ett jordblandat röse. Av dessa kunde två dateras till Per. IV: 2, resp. V: 1 och en till per. VII. En av Gabriel Gustafsson undersökt grav, nr 7, vid Västringe i Etelhem 11 innehöll två brandgravar och minst två skelettbegravningar. Fornsaksmaterialet ger även här endast ringa dateringsmöjligheler, men prof. Nerman har varit vänlig att fastslå för förf., att det äldsta skelettet kan vara. från slutet av romersk järnålder eller folkvandringstid, under det att de båda brandgravarna härröra från 600-talet och ett annat skelett från 1000-talet. Dessa tyvärr ytterst få säkra gravar med flera begravningar kunna emellertid kompletteras med två intressanta fynd, båda tidigare omnämnda av Nerman. 12 De härröra märkligt nog från vårt gravfält vid L. Sojvide. Det ena (St. H. M. Inv. nr 5276) innehöll föremål från samtliga av perioderna III VI: 2 utom IV: 1. Inventarieförteckningen omtalar följande:»... Vid borttagande af en stenkalm påträffades en stensatt graf, omkring 5 fot lång 3 fot bred, i hvars midt urnan fanns stående i en askhög bland brända ben och de tillvaratagna metallsakcrna.» Det andra fyndet, (Inv. nr 10342), som innehåller föremål från perioderna III, IV: 1(?), VI: 1 och VII, gjordes»... vid odling i en skogsbacke, der vid borttagande af ett sten- 10 Fr. Nordin, Graffältet vid Bjärs i Hejnum socken, Gotland (Antiqvarisk Tidskrift XV: 3), sid. 58 f. 11 G. Gustafsson, Grafundersökningar på Gotland (Antiqvarisk Tidskrift IX: 6), sid. 94 ff. "B. Nerman, Die Völkerwanderungszeit Gotlands (Stockholm 1935), sid. 55.

GOTLÄNDSK S LÄKT G HAV FRÅN ÄLDRE JÄRNÅLDER 357 röse 3 eller 4 grafvar af i kant stälda kalkstensflisor, omkring 3 ä 4 fot långa, 1 fot breda funnos, innehållande icke ben men bitar af lerkärl och samling af aska samt deribland de nu tillvaratagna bitarne». Även om omständigheterna vid det förstnämnda gravkomplexet äro mycket dunkla, torde man ändock våga räkna båda fynden såsom»släktgravar» av den typ, som vi här ha behandlat. Därvid är det ju av synnerligen stort intresse, att även dessa båda härröra från vårt gravfält vid L. Sojvide. Det kan synas, som om man alls ej hade behövt söka några jämförelser till den här publicerade sojvidegraven vare sig på Sveriges fastland eller utom landet, ty flera begravningar i ett och samma komplex är ju något, som vi känna från så gott som hela den förhistoriska tiden, även om det tidigare har betraktats och alltjämt bör betraktas som något mycket märkligt inom romersk järnålder. Man kunde alltså anse det som något fullt naturligt med en sporadisk förekomst av detta gravskick även under denna tid. Förf. skall också villigt erkänna, att så kan vara fallet, men rubriken på denna uppsats antyder, att han gärna vill se en djupare tanke bakom denna företeelse, och då man torde våga förutsätta, att framtiden kommer att visa, att detta släktgravskick kanske ej är fullt så ovanligt, som man hittills har förmodat i fråga om romersk järnålder, har han härmed velat framlägga ett bidrag till den framtida diskussionen. ZUSAMMENFASSUNG GÖSTA BERTEL: Ein gotländisches Familiengrab aus der älteren Eisenzeit. Im Jahro 1937 wurde ein Steinhugel bei L. Sojvide auf Gotland untersucht, der nur wonige Funde lieferte, aber in seinem Aufbau um so grösseres Interesse bot. Er enthielt nicht weniger als 7 öder 8 Bostattungcn, iiber die Verf. in chronologischer Folge berichtet. Was Pläne und Sektionen betrifft, sind die Numcricrungen des Grabungsberichts bcibohaltcn worden. G rab VII, eine eingograbono Steinkiste ohne datiorendo Gegenstände, zu welcher der äussere der beiden inneren Steinkreise gehört, ist vermutlich das Primärgrab. Grab III (und Grab VIII) känn älter als Grab VII sein, doch känn dies stratigraphisch nicht sicher entschieden werden. Grab III war ein Urncnbrandgrab unter der Erdoberfläche. Die Graburne känn nicht genauer als in vorrömische öder römische Zeit datiert werden. Grab VIII, auf dera Plan nicht numeriert, ist repräsentiert durch den veroinzelten, auf einer Kalksteinplatto iiber der Brandschicht liegen-

358 GÖSTA BERTEL den Schenkelknochen (siehe Abb. 4). Hierzu känn möglicherweise die Kapsel eines Menschenschädels gehören, die in Grab VII lag, aber nicht zu dessen Skelett gehörte. Das Grab ist wahrscheinlich im Zusammenhang mit der Anlogung des untcn erwähnten Grabes II zerstört worden. Grab VI bestand nur ans umhergestreuten Resten eines Kindesskelells, die teilweise unter dem innersten Steinkreis lagen. Grab II, wiederum eine Kiste aus Kalksteinplatten, lag so gut wie unniiltelbar iiber der Kiste in Grab VII, und mit dieser neuen Kiste diirfte der innerstc Steinkreis zusammengoliörcn, wie Abb. 4 zeigt. Die Anlogung eines neuen Stcinkreises i n n o r Ii a I b einea bereits vorhandenon ist erstaunlich, aber Verf. gibt gewisse Erklärungsmöglkhkeitcn an. Abb. 6 zeigt die wichtigsten Fundo in dieser Kiste. Der Fingerring ist aus stark silberhaltigora Gold. Das Grab ist in die Periode V: 1 (Almgren- Nerman) zu datieren. Grab V, fragmentarischo Skelettreste, lässt sich im Verhältnis zu den Gräbern VI und II nicht gut datieren, muss aber ältor soin als Grab IV. Grab IV, enthaltend ein dem letzterwähntcn Steinkreis entlang gelagcrtes Skelett, muss jiinger sein als die Gräber II und V. Nach der Ansicht des Verf.'s ist spätestens bei der Anlogung von Grab IV dorjonigo Teil des Steinhugels entstanden, der bei der Untorsuchung sich als bis hinauf zu einer Höhe von za. 60 70 cm mit Erde gemischt erwies. Grab I war eine goplnndertc Kiste in der oberen Schicht des gut 1,5 m hohen Hiigols, der ausserhalb dos mit Erde gemischten Korns nur aus Steinen bestand. P^ine Vergrössorung dos (Irabliiigols sowohl nach oben wie nach den Seiten hin hat im Zusammenhang mit der Anlogung dieser Kiste stattgefundon, und ausserdem ist die grosse Fusskcttc hinzugokommen. Einige Fragmente von menschlichen Knochen zeigen, dass auch hier oin Skelettgrab vorgolegen hat. Die datierendoii Gegenstände ermöglichen nicht eine absolute Chronologie ftir den ganzen Komplex. Aus gewissen Grunden diirfte Grab VII dor Poriodo IV: 1 zuzuweisen sein, aber auch IV: 2 und III sind nicht völlig ausgeschlossen. Aus Periode III können ia auch die Gräber III und VIII stammen, besonders wenn sie dio ältesten sind. Grab II muss ins 3. Jahrhundert datiert werden und ist der einzige sichere Anhaltspunkt, leider aber känn keines der darauf folgenden Grftber zeitlich bestimmt werden. Verf. hat, obwohl mit negativem Resultat, versucht, Entsprochungen zu diosom Gräbcrkomplex ausserhalb Gotlands, u. a. in Estland und Lottland, zu finden, in wolch letzteren Ländern Analogien vorhanden sind. dio jedoch wogen gcwisser Abwcichungen und teilweise mangelnder zcitlicher fjbereinstimmung ausser Betracht gelasscn werden miissen. Einigo Gräberkoraploxe auf Gotland, u. a. auf dom Gräberfeld bei L. Sojvide, sind dagegen von grossem Interesse. Sio beriihren teilweise die römische Eisenzeit, Uberspannen im iibrigen aber grosse Teile der Eisenzeit. Verf. deutet durch den Titel des Aufsatzes an, dass er dieser Erscheinung eine tiefergehende Bedeutung beizumessen genoigt ist. Die Zahl der fachmännisch erforschten Gräber auf Gotland ist verhältnismässig goring, kiinftigo Untersuchungen werden aber vielleicht zeigen, dass derartige»farailiongräber> nicht so seiten gewescr. sind, wie cs jetzt den Anschein hat.