Förhistoriska hyddbottnar i Djurle myr, Östra Torsås socken, Kronobergs län Kjellmark, Knut Fornvännen 32, 85-98

Förhistoriska hyddbottnar i Djurle myr, Östra Torsås socken, Kronobergs län Kjellmark, Knut Fornvännen 32, 85-98 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1937_085 Ingår i: samla.raa.se

FORHISTORISKA HYDDBOTTNAR I DJURLE MYR, O. TORSÅS SOCKEN, KRONOBERGS LÄN AV KNUT KJELLMARK Vid plöjning ute på Djurle myr å Björkholmen i Ö. Torsås, 5 km SV från Ingelstads station å Växjö Tingsryds järnväg, intill den punkt, där de fyra socknarna Ö. Torsås, Tävelsås, Jät och Uråsa mötas strax på norra sidan om en mindre nu lövskogsklädd moränholme hade man i den annars fullkomligt stenfria myren stött på sättningar av intill varandra liggande kullerstenar. Fig. 1. Är 1922 gjordes en undersökning på platsen, varvid det visade sig, att två av de påträffade stensättningarna voro orubbade, varemot en annan, förmodligen liknande, belägen 20 m norrut från de förra, som lågo sida vid sida, blivit förstörd och stenarna i densamma omkastade. De orubbade stensättningarna bestodo av tätt intill varandra utan mellanrum lagda, oregelbundet rundade eller något långsträckta kullerstenar, bildande två ovalt rektangulära eller utdraget hästskoformade figurer. Den närmare formen och relativa storleken framgår bäst av vidstående planritning. Fig. 2. Stensättningarna lågo jämsides med varandra med ett mellanrum av blott 0,4 m. Deras längdriktning var NNV SSO. Något norr om mitten låg i vardera en kullersten av ungefär samma storlek som medelstorleken hos övriga stenar. Såsom framgår av planritningen och av vidstående bilder fig. 1 och 3 5 voro de båda stenfigurerna av olika storlek, i det den ena den västliga var mer än dubbelt så stor som den andra. Den förra var i det inre 7 m lång och något över 4,5 m bred på bredaste stället söder om mitten, den senare nära 4 m lång och 2,7 m bred på bredaste stället, som här ligger något närmare södra ändan.

mm 86 KNUT KJ E L L M A R K Fig.. 1. Hyddbottnarna i Djurle myr, Östra Torsås sn, Kronobergs län, sedda fr. V. I den största figuren voro stenarna i regel större än i den mindre. 1 den förra voro de 0,6 0,9 m i största utsträckning utom fem stycken i södra kortsidan, vilka voro betydligt mindre och ordnade i rät linje. I den mindre ringen hade stenarna en största diameter av 0,4 0,5 m. Även här ligga några (3 4) stenar i södra ändan i nästan rät linje. Vidare är att märka, att flera av stenarna i den större ringen vände en planare sida inåt, vilket även, om också ej så tydligt, var fallet med den mindre ringen. För en del av övriga stenar syntes det möjligt, att de från början blivit lagda med en mera plan sida inåt men sedan genom sjunkning blivit bragta ur detta läge, se tig. 4 och 5. De oregelbundenheter, som märkas i norra delen av den mindre hyddbottnens inramning, bestående i att en sten i västra sidan och en sten alldeles mitt för i östra sidan skjutits ungefär en halv stens bredd mot hyddans inre, kan ganska säkert ej bero på sådan sjunkning, utan har antagligen haft någon särskild betydelse. I nordvästra hörnet av den större figuren ser man likaledes en oregelbundenhet. Här har en sten säkerligen med avsikt lagts utanför de andra. Innanför nämnda sten finner man två små stenar (se planritn.!), liggande så, att man får intryck av att här möjligen varit platsen för en stolpe, ehuru»stolphål» under gyttjelagrets yta, varpå stenarna vilade, ej kunde påvisas. Ifrågavarande hörn av tomtningen är dessutom något utsvängt, varigenom anläggningen förlorat något av sin symmetriska form.

FÖRHISTORISKA II Y DDBOTT N AR 87 ^boo co p 4 iouamlinf. X p/alirit for Idla runda pra»ifjfen,n Fig. 2. Plan över hyddbottnarna i Djurle myr. Antalet stenar är 30 i den större och 24 i den mindre, häri ej inräknat mittelstenarna och de två små stenarna. En undersökning av jorden och jordlagren inom och utom dessa stensättningar gav följande resultat. Lagerföljden var från ytan och nedåt: a. torv, 2 3 dm; 1) överst; multnad brunmosstorv; 2) nedåt: multnad torv med bark, bråte och stamrester av träd; b- gyttja, 2 3 dm; svartgrå, överst med Phragmitesrhizom; c. skiktad lera; sandblandad, gulvit. Stenarna lågo på gyttjelagret, lager b, under torven, vilken senare före myrens utdikning och odling uppgavs hava varit meterdjup. Ett fynd av intresse gjordes mitt i norra delen av den lilla stenringen (se planritn. fig. 2!), nämligen en liten sten av granit av rundat oval form, som upptogs in situ i gyttjelagrets översta skikt. (St. H. M. inv.-nr 16977.) Storleken var 5,7X4,7X3,7 cm. Se fig. 6. Stenen visar på ytan en del skadegörelser, som mera förefalla vara uppkomna genom vittring än genom knackning. Invid mittelstenen i stora ringen låg vidare ett tunt kolskikt, bildande en mycket liten fläck av små söndersmulade kol överst i gyttjelagret på sydöstra sidan om stenen, upptagande blott ett par kvadratcentimeters yta.

88 KNUT KJ E L L MARK Rätt stora näverstycken hittades slutligen här och där, särskilt i prånget mellan ringarna. Att dessa anläggningar ute på bottnen av myren, om de ock i viss mån likna stensättningar i järnåldersgravfälten, ej kunna vara gravar, är tydligt. De måste i stället vara något slags»hustomtningar» eller med andra ord hyddbottnar. Detta framgår ganska säkert av stenringarnas form och av deras läge direkt på den forna sjöbottnen utom av andra förhållanden. Mot söder har ingången i båda hyddorna varit. Stenarna äro här i den större ringen lagda i rät linje, vilket synes lyda på något slags tröskel-dörranordning. 1 den större tomtningen äro dessa»tröskelstenar» betydligt mindre och erbjuda flera nästan plana ytor än övriga stenar, vilket genast vid undersökningen, sedan alla stenar blivit blottade, ådrog sig uppmärksamheten. Mittelstenen måste haft någon alldeles särskild betydelse, som varit en och densamma för båda hyddorna. Man kan möjligen tänka sig, att en sådan sten ansetts behövlig som fast grund eller sockel för en större trädstam, som haft att uppbära taket. Hur hyddorna i övrigt varit byggda, är ju ej lätt att klargöra, då inga stolphål och inga rester av väggarna i form av lerklining, stakar eller dylikt anträffades. Man kan dock förmoda, att stakar varit uppsatta på ena eller båda sidor av tomtstenarna, ställda vertikalt eller lutande inåt, då i förra fallet hyddorna kunna hava haft en form som husurnan från Hammar i Skåne (M. M. 1415) eller i senare fallet mera typisk kåttorm. 1 väggar och tak har kanske jordtorvor, ris eller vass bladvass inlagts mellan stakarna. 1 alla händelser har björknäver använts att täta eller täcka med. Allt utom en del näver har till sist multnat ned. Det kan vara möjligt, att väggarna varit klinade med lera, fast denna ej lämnat spår efter sig, då hyddorna ej brunnit. Några boningshus i egentlig mening kunna väl hyddorna ej ha varit, möjligen i stället någon sorts skjul för hysande av mindre djur, t. ex. får eller getter, eller möjligen avsedda för förvaring av något slags foder. Hade det varit hus, som bebotts av människor någon avsevärd tid, borde ju på platsen ha funnits kulturlager med fornsaker och rester av eldstäder. Så var ju ej förhållandet. Någon eldning för erhållande av värme eller för matlagning kan ej annat än rent tillfälligtvis här ha förekommit. Kolfläcken, som iakt-

FÖRHISTORISKA HYDDBOTTNAB 89 togs invid mittelstenen i stora hyddbottnen, var för obetydlig för att kunna härröra från någon upprepad eldning. Den lilla runda stenen för att nu återkomma till den är alldeles säkert medförd till hyddan av någon, som haft användning för densamma på platsen. Den är hämtad ett gott stycke bortifrån. Varken strandgrus eller rullstensgrus stenen måste härröra från endera av dessa bildningar finnes här ute på myren. Utom kullerstenarna i själva tomtningarna och ifrågavarande lilla sten fanns i de genomgångna jordlagren inom och utom hyddbottnarna ej en enda sten eller stenskärva. Vad nämnda runda sten tjänat för ändamål, är omöjligt yttra sig om annat än i gissningar. Liknande små runda stenar, som då och då påträffas i gravar från olika tidsperioder, ibland ensamma men oftare ett par tre tillsammans, bruka vanligen anses ha någon särskild magisk betydelse i anslutning till gravkullen, ehuru det väl knappast kan finnas något hinder för att de lika gärna kunna hava hört till något slags vapen eller redskap, som nedlagts som gravgods i likhet med yxor, dolkar, svärd, eldslagningsredskap o. s. v. Kultsten kan väl stenen i vår hyddbotten ej gärna vara. Den är f. ö. ej så väl rundad och ej heller fullt så liten, som nämnda stenar i allmänhet äro. Däremot kan den ju möjligen ha varit en slungsten eller hört samman med annat slags kastvapen, t. ex.»kastpil» eller»bola». Kastpilen har en sten, fästad medelst ett hölje (vanl. läderhölje) vid pilskaftets spetsända, och bolån två eller tre stenar, fastade medelst hölje vid linans ändar. Båda dessa senare kastvapen höra visserligen särskilt till Sydamerikas sentida indiankultur kastpilen till bakairi och bolån till de beridna patagonierna. Men det är ju ej omöjligt, att liknande kastvapen använts under vår förhistoriska tid. De danska bumerangfynden vid Sigerslev och i boplatsen vid Brabrand 1 visa ett exempel på att våra förfäder i Norden under forntiden haft kastvapen, som annars ej äro kända från Europas kulturutveckling. Vad tidsbestämningen av hyddbottnarna angår, bör nämnas, att en serie prov ur lagerföljden, avsedd för pollenanalys, i sammanhang med undersökningen översändes till prof. L. von Post. Det visade sig då tyvärr, att pollenspektra ur lagerföljden hade en så stark lokal- 1 Thomas Thomsen og A. Jessen, Hrabrand-fundet fra den seldero stenålder o. s. v., Aarb. f. Nord. Oldk. og Hist. 1906, sid. 41 43 och noten å sid. 43.

90 K N UT KJEL L M A Ii K ^ ^^ l Fig. 3. Hyddbottnarna, sedda fr. VSV. karaktär (bl. a. med abnorma mängder a 1), att de ej utan vidare kunde jämföras med spektra från traktens mossar, från vilka f. ö. vid nämnda tidpunkt provserier blott funnos tagna, innan pollenanalysen i sin mera utvecklade form kommit till, varför inpassning i diagrammen var vansklig. Av dessa och andra skäl vågade sig prof. v. Post ej på någon skarp datering. Han ansåg emellertid klart, att hyddbottnarna voro förhistoriska. Som jag nedan skall söka visa, äro förhållandena dock sådana, att man ej gärna kan undgå att bilda sig en något mera bestämd uppfattning om dessa fornläniningars ålder. Först är då att märka, att alla fynd av stenåldersföremål i Djurle myr och de äro, som nedanstående lista visar, ej så få enligt finnarnas av fynden under de sista par årtiondena utsago äro gjorda i eller på det under torvlagret liggande odlingsbara lagret. Ortsbefolkningen kallar nämnda lager»svartjordslagret» eller»matjordslagret», och detta uppges vara det lager, som etter myrens utdikning och uttorkning samt efter bortförande av det multnade, hopsjunkna torvlagret med de stubbar, stammar, grenar o. s. v. detta innehållit blivit tillgängligt för plogen. Fynden i Djurle myr 1. Tunnackig flintyxa; f.»på svartjordslagret under 20 cm bruntorv i Djurle myr> 100 ra S om Räholmen å Tävelsås (iatugärd i Tävelsås sn. (Hos Fritjof (iräns, V. Iljurle, Uråsa.)

FÖRHISTORISKA II Y D D B O T T N A R 91 Fig. 4. Stora hyddbottnen, sedd fr. VNV. 2. Stor vacker flintdolk med skaftet i tvärsn. kvadratiskt; f. pä Djurle myr 300 m V om Kajäng i ö. Torsås sn»2 0 cm d j u p t i matjord s- lagret». (Hos Magni Gustavsson, Kajäng, Ingelstad.) 3. Blad av flintdolk, avslaget från skaftet, nedtill avrundat, använt som eldslagningsredskap; f.»på svartjordslagret i Djurle myr» å Ingelstad Djurle ägor i ö. Torsås sn. (Hos Ernst Gräns, Ö. Djurle, Uråsa.) 4. Spånpil med tunge av fl.; f. BOm föreg. (Ägare som föreg.) 5. Kniv av flintspån med rygg- och spetsretuscbcring; f. som föreg. (Ägare som för'-g.) 6. Rundat avslag av fl.; f. som föreg. (Ägare som föreg.) Utom dessa äro följande fynd från Djurle myr utan närmare uppgift om i vilket lager de hittats att anteckna. 7. Tunnackig flintyxa; f. i Tävelsås sn. St.H.M. 18228. 8. Stenyxa med skafthål, vanl. typ; f. å HSgnalöva Storeg:a ägor i Uråsa sn. (Hos nämndem. Rob. Johansson, östad, Väckelsång.) 9. Tjocknackig stenyxa; f. i kanten av Djurle myr å St. Lycke i Uråsa. 10. Tjocknackig mejsel av svart tät bergart; f.»a Djurle myr» v. St. Lycke. 11. Halv stenyxa m. skafthål, vanl. typ; f. vid Nyatorp i Uråsa. (Hos Fr. Gräns, V. Djurle, Uråsa.) 12. Stenyxa (av okänd typ ej sedd av förf.); f. som föreg. (Äg. som föreg.) 13. Flintdolkspets, avslagen 14. Flintkärna 15. Avbruten flintspån f. vid Solhera i Uråsa sn. (Hos Klas Pettersson, Solhcra, Uråsa.)

92 KNUT KJ E L L M A R K Utom dessa ovan uppräknade känner förf. 5 fynd (oslip. stenyxa av Limhamnstyp, tunnackig flintyxa, 2 st. (jockn. stenyxor, en flintdolk med tvåsidigt skaft) fr. Sjölyckorna i Uråsa vid myrens södra ända samt 11 fynd (varav 1 trindyxa, 2 tjocknackiga stenyxor, 3 stenyxor med skafthål, stötformig knacksten av kvartsit, 4 flintdolkar av hällkisttyp), härrörande från inom Uråsa sn liggande»skye mader», ett förut av torv täckt, numera uppodlat myromräde, som på flera ställen sammanflyter med Djurle myr, ligger på samma nivå och tydligen haft samma utvecklingshistoria som denna. Till dessa omkring 30 fynd torde efter en noggrannare granskning av kända stenäldersfynd från de fyra socknarna, inom vilka Djurle myr och Skye mader utbreda sig, kunna läggas ett eller annat 10-tal andra stenäldersfynd, som även de kanske komme att visa sig vara anträffade å den gamla uttorkade sjöbottnen under torven. Ej om ett enda av dessa fynd är sagt, att fornsaken hittades uppe i torvlagret. Där meddelande lämnats om i vilket lager fyndet gjorts, heter det, att yxan, dolken o. s. v. hittats p å eller (i ett fall) u t i»svartjordslagret» eller»matjordslagret» under torven vid odling, plöjning, harvning, grävning o. s. v. För rätta tolkningen av hyddbottnarnas gåta torde även avseende böra fästas vid det förhållandet, att runt Djurle myr hällkistan från sten-bronsålder är den fornlämningstyp, som dominerar. Icke mindre än 11 hällkistor äro kända från västra kanten av myren, nämligen 7 inom Tävelsås sn (å Trängsleds och Stenslanda byar) samt 4 inom Jäts sn (i Djurla Nöbbele by, 3 av dem undersökta), 2 alla liggande i ostsluttningen av en låg, smal åsrygg, som skiljer Djurle myr från en annan på västra sidan om åsen sig utbredande stor myr inom sistnämnda två socknar. En av kistorna, belägen vid Målen, mindre än 1,5 km NV om hyddbottnarna, ligger i ett röse ute på Djurle myr. I östra kanten av sistnämnda myr ligger ruinen av en hällkista vid Kajäng i Ö. Torsås, 2 km N om platsen för hyddbottnarna, och en numera borttagen kista har förr funnits vid Lekaretorpet omkr. 500 m S om hyddbottnarna. I östra kanten av Skye mader träffas resterna av två hällkistor, båda inom Uråsa sn. Av andra fornlämningar i kanten av Djurle myr bör uppmärksammas några större enstaka rosen, liggande på kort avstånd från förutnämnda hällkista vid Kajäng, där vi nära hällkiströset finna det största och ståtligaste av alla gravrösen i Kronob:s län»limmerör», 40 45 m i diam. och omkr. 5 m högt. 2 Närmare om jordfynden och fasta fornlämningarna i området se Knut K j e 11 ra a r k, Värends fornminnen, Växjö 1932.

F Ö Ii III S TO Hl SK A II Y D D 11 O T T N A R 93 Av denna redogörelse torde framgå, att trakten här omkring Djurle myr under stenåldern och bronsåldern varit rikt befolkad, och att de uttorkade sjöbottnarna här sannolikt haft betydelse för befolkningen såsom betesmark eller för åkerbruk. I detta sammanhang är det lämpligt återge ett uttalande av en med Djurle myr och fynden å myren väl förtrogen jordbrukare, boende nära platsen för hyddbottnarna (Ernst Gräns, ö. Djurle, Uråsa).»Svartjordslagret», säger hr Gräns såsom svar på vissa till honom av förf. ställda frågor,»är det matjordslager, som fanns på denna slätt före bruntorvens bildande, på vilket lager omskrivna hyddbottnar ligga och stenåldersfynden gjorts, och i vilket lager ek- och askskog varit rotad under ett forntida torrare klimat»...»denna gråsvarta gyttja är på en del ställen blandad med mjällsand, på andra med lera, beroende på platsen, där den tages»...»att området varit föremål för bebyggelse före försumpningen, samt alt hyddbottnarna och stenåldersfynden med all säkerhet höra samman, är min uppfattning.» Av detta hr G:s uttalande tyckes framgå, att han tänker sig, att under en torr klimatperiod, som han sammanställer med stenåldern, den flacka uttorkade sjöbottnen å Djurle myr varit bebyggd och rent av uppodlad. Ty med bebyggelse förstår en jordbrukare också odling av marken. När han och de andra, som hava nyodlingar ute på myrområdet, kalla lagret under torven för»matjordslagret» eller»svartjordslagret», så ligger nog däri, att de anse, att detta lager varit uppodlat och använt till åker i forntiden. I alla händelser måste man medge, att det för en jordbruksidkande befolkning på vilken utvecklingsgrad den än stod var en ytterst lockande och lätt uppgift att odla upp den flacka stenfria marken här på det stora my T rområdet, innan skogen tog överhand, och innan torv täckte marken. De många hällkistorna runt området och de många fynden av stenålderssaker å den forna sjöbottnen göra det i själva verket högst antagligt, att myren, åtminstone till stor del redan under stenåldern blev odlad och använd till åker. Om myrens utvecklingshistoria behöver ej mycket tilläggas. Hr G. har, såsom synes av hans nyss citerade uttalande, haft det huvudsakliga av denna utvecklingshistoria ganska klart för sig. Såsom också framgår av förut meddelade lagerföljd, kan sagda utveckling

94 K V V T KJ ELLMARK p.% å& - '*T: <**> lt~ Fig. 5. Lilla hyddbottnen, sedd fr. V NV. endast tolkas på följande sätt. Efter gyttjelagrets bildningstid ungefär vid övergången från atlantisk till subboreal tid har den grunda insjön fornsjön, som förut fanns här såsom rest av»den stora Värendsjön» 3 vuxit igen, uttorkat helt och hållet, och slutligen har skog börjat intaga dess plats för att till sist bekläda större delen av den forna sjöbottnen. Skogstorvlagret (lag. a 2) kan följas så gott som ut över hela myren. Och det har varit stor skog. Man träffarända till 8 m långa stammar, och en del ekar. som vuxit långt ut från den forna stranden lia varit minst 1 ra i diam. Dessa stamrester hava legat i torvens bottenlager, direkt över gyttjelagret. En så stark uttorkning av fornsjön härstädes kan endast ha försiggått under den utpräglade torrtid, som rådde under senare delen av vår yngre stenålder och till fram mot slutet av bronsåldern. Skogstorvlagret, lag. a 2, tillhör sannolikt slutet av subboreala perioden eller arkeologiskt uttryckt bronsåldern, under det att lag. a 1 säkerligen är bildad under subailanlisk tid vid bronsålderns slut och därefter. Är denna uppfattning av myrens utveckling riktig, kan beträffande den närmare tidsbestämningen av hyddbottnarna först och främst den slutsatsen dragas, att de ej kunna härröra från järnåldern, ty över dem ligga den subboreala ok-, ask- och älskogens oförtydbara rester och den subatlantiska tidens torvtäcke. 3 Efter fil. dr J. Strandmark, Qrimslöv, i föredrag om Äsnen, Salen m, fl. sjöar gom en stor samfälld fornsjö.

/ Ii It II I S T II II I S K A II V I) I) II O T T N A It 95 Fig. 6. Liten rund sten av granit, funnen vid x i den mindre hyddbottnen. Se planritning fig. 2! Storl, ej fullt 2 / 3 av nat. st. För att kunna lösa frågan, om de äro ett verk av bronsåldersfolket eller rent av härröra frän stenåldern har man då att taga hänsyn till följande förhållanden. Föremål från olika delar av stenåldern, även Iran allra sista slutet av donna period stenyxor med skafthål och flintdolkar äro, som vi sett, funna på och i det lager, på vilket hyddbottnarna direkt vila. En flintdolk av hällkistlyp kom vid enligt uppgift något djupare plöjning än vad förut skett upp från 20 cm under»matjordslagrels» yta. Jag anser detla ganska tydligt peka på att vid hycldbottnarnas anläggande slutet av stenåldern redan hunnit förflyta och bronsåldern inträtt. Från vilken del av bronsåldern anläggningen härrör, är däremot ej så lätt att genast säga. När inga tidsbestämmande fornsaker äro funna i ett kulturlager uti eller invid hyddbottnarna, har nian för den närmare tidsbestämningen dels att taga hänsyn till och jämföra med andra geologiskt och arkeologiskt bestämda bronsåldersfynd från torvmossar i siid ra Sverige. Dels bör också tillses, huruvida hyddbottnarnas form möjligen kan giva någon ledning i berörda avseende. Härvid komma tvenne fynd törst och främst i fråga att jämföra med, det ena från yngre bronsålderns 6:te period (enl. Montelius) och det andra från äldre bronsåldern. Det förstnämnda är det stora depåfyndet från Mörkhult i Ousby sn i Skåne.

96 A.V V T K.1 E L L M A II K Fyndet ifråga låg intill och delvis under en furustubbe i det subboreala lagrets översta del. 4 Det andra fyndet är Gerum-manteln, som efter den grundliga undersökning L. v. Post ägnat detsamma, befanns hava legat i översta delen av det snbboreala lagrets lövkärrstorv. 5 1 mossen vid hyddbottnarna å Djurle myr ligga, som vi sett, dessa bottnar under den snbboreala tidens skogstorvskikt med ek, ask och al såsom mest framträdande komponenter, alltså under 1 ö v- skogstorven. Detta kan väl knappast tolkas på annat sätt, än att hyddbottnarna antagligen t. o. m. äro äldre än Gerum-manteln och sålunda alls icke kunna tillhöra yngre bronsålder utan med största sannolikhet tillkommit under äldre bronsåldern och troligtvis under en tidig del av nämnda skede. Man får slutligen med avseende på formen av hyddorna förutsätta, att man gett dessa den form man vid tiden för deras anläggande i allmänhet hade på byggnader i trakten. I fråga härom ha vi därför att jämföra med och ta hänsyn till de numera ej alltför sparsamma rester av hus från sten- och bronsåldern, som anträffats i norra Europa. Det bör då först erinras om den av O. Frödin undersökta hyddbottnen från gånggriftstid vid Multorp i Bohuslän. 0 Den begränsades av en rundat oval eller nästan cirkelrund krets (2 2,4 m i diameter) av kant i kant lagda ganska små kullerstenar. Runda men utan stenkrets, markerade av stolphål, äro de fr. Norrskog u. Äloppe i Uppland kända hyddbottnarna fr. äldre gånggriftstid. 7 Av Ailio omtalas en ungefär rund hyddbotten med enradig stenkrets från slutet av stenåldern vid Rönne i Pihtipudas sn i Finland. 8 'Rutger Sernander. Die schwedischen Tortmoore als Zeugen poslglazialer Klimascliwankungen. Die Veränderungen des Klimas seit dem Maximum der letzten Eiszeit, berausgegeb. v. d. Exckut. Komm. d. XI intern. Geol. Kongr., Stockholm. Undersökningen å fyndplatsen utförd av förf. 1905 och delgiven Sernander. Profil, se Do förh. tid. i Eur., I, s. 50. 'Lennart v. Post, Emelie v. Waltersdorff, Sune Lindqvist. Bronsåldersmanteln från Gerumsberget i Västergötland. K. V. H. A. A. Monogr. N:o 15, S. 12. 6 O. Frödin, Tanums härads fasta fornlämningar frän stenåldern, i Bidrag till Göt. o. Boh. läns hist., 8, sid. 424 o. f. 7 S. Lindqvist, En uppländsk gårdsanläggning fr. stenåldern. Fv. 1916. 8 Ailio, Die Steinzeitl. Wohnplatzfunde in Finl. I, s. 6 7.

FOR HISTORISKA HY DDBOTT N AR 97 Grundformen å hyddorna i Djurle myr avviker dock betydligt från nämnda stenålclershyddors form. Den kan ju genom sin dragning åt hästskoformen i någon mån sägas överensstämma bättre med hustomtningarna från gånggriftstid vid Klein-Meinsdorf i Holstein," ehuru stenkretsen å dessa senare saknas, men den liknar dock i högre grad grundformen hos bronsålclershyddan vid Boda i Breds sn i Uppland 10 och därmed också husurnan från Hammar, där i båda fallen grundformen är oval med raka långsidor. Tar man hänsyn till att traditioner från stenåldern röja sig i den enradiga stenkretsen samt i dragningen åt hästskoformen liksom även i att hyddorna i Djurle myr synas ha haft en mittelstolpe som stöd för taket, 11 så vill man gärna hänföra hyddorna i myren hellre till en tid, som ligger närmare stenåldern än yngre bronsåldern, då Boda-huset, resp. husurnans från Hammar originalbyggnad uppfördes. 12 Av yngre typ synas de förmodade bronsåldersbyggnaderna från Kivik och Veinge vara (T. J. Arne, Hus från bronsåldern i Sverige i Rig 1925). I enlighet med allt detta synes det ligga närmast till hands att tidsbestämma hyddbottnarna i Djurle myr till äldre bronsålder. Fr. Knorr, Hausreste neolitischer Zeit bei Klein-Meinsdorf, Ksp Pöln, i Mitteilungen des Antropol. Vereins in Schlesw.-Holstein, 18. "O. Almgren, En uppländsk bronsåldershydda, Fv. 1912. 11 Mittelstolpen i hyddorna är en anordning, som varit vanlig under stenåldern i olika delar av Europa. Se härom De förhist. tiderna, II, s. 45. Möjligtvis ha de av Knorr såsom bord tolkade flata stenarna och upphöjda stenläggningarna mitt i hyddorna vid Klein-Meinsdorf även haft till uppgift att utgöra sockel för mittpelare. 12 Förf. har ej funnit tillräcklig anledning jämföra med do rektangulära hyddbotfnar från stenåldern, som anträffats, dels i norra Tyskland, bl. a. vid Succase v. Frisches Haff (se Bruno E h r 1 i c b. Succase. Eine Siedelung der jungsteinzeitl. Schnurkeramiker im Kreise Elbing. Elb. Jahrb. H. ls /u 1936), och i Danmark vid Strandegaard (se H. C. Broholm och J. P. Rasmussen, Ein steinzeitl. Hausgrund bei Strandegaard, Ostseeland, 1 Acta Arch. Vol. II. Fasc. 3, Kobenh. 1931), samt vid Troldebjerg å Langeland, där även hyddbottnar, som förmodas vara hästskoformade, äro funna (se J. Winther, Troldebjerg, En byraässig Bebyggelse fra Danmarks yngre Stenålder; Langelands Centr. tryckeri 1935), dels nyilgen även i Sverige, näml. vid Vrå i St. Malm sn samt vid Katrineholm, uppdagade vid S. Florins utgrävningar av stenåldersboplatser i Södermanland. Fornvännen 1937.

98 KNUT KJELL M A II K ZUSAMMENFASSUNG. KNUT KJELLMARK: Vorgeschichtliche Hiittenböden im Torfmoor Djurle myr, Ksp. O. Torsås, Kronobergs län. Im Torlmoor Djurle myr in Småland wurden 1922 zwei vorgeschichtliche Hiittenböden untersucht, jeder bestehend aus einem oval hufeisentörmigen einreihigen Rahmen aus kleineren Rundsteinen, neben welchem vermutlich die Wände errichtet waren. Gleich nördlich von der Mitte beider Boden liegt ein Stein wahrscheinlich der Sockel zur Dachsttitze. Der Eingang ist im Siiden gewesen, wo die Steine geradlinig liegen. Birkenrindenstiicke innerhalb und zwischen den Baustellen bezeichnen die Reste des Wandund Dachmaterials. Ein unbedcutender Kohlenflock war neben dem einen Mittelstoin wahrzunebraen. In dem kleinen Hiittenböden wurde ein kleiner runder Granitstoin (etwa 3,6 cm Durchm.) gefunden, der vielleicht ein Schleuderstein gewesen ist odcr zu einer anderen Wurfwaffo gehört hat. Die Hiitten durften Scbuppen fiir kleinere Tiere odcr zum Aufbewahren von Futter dargestellt haben, nicht Wohnhäuser. Eine Zeitbestimmung durch Pollonanalysc hat nicht ausgefiihrt werden können. Professor L. von Post hat indessen Proben aus der Sohichtonlolgo untersucht und sich dahin geäussert, dass die Hiittenböden der vorgeschichtlichen Zeit aiigehöron mussen. Eino Mögliehkeit zu genauerer Zeitbestimmung bieten folgende Umstände. Zahlreiche Steinzeitfundo sind in dem Moor innerhalb, aber nicht iiber der Schicht gemacht worden, auf der dio Hiittenböden ruhen. Von den Funden sind wenigstens 12 der Steinkistenzeit angehörige Typen (Feuersteindolche und Steinäxte mit Schaftloch von gewöhnlichem Typus). Die Bevölkerung der Gegend nennt die Schicht»Schwarzerd-» öder»ackererdsobicht». Aus mehreren Griinden ist es wahrscheinlich, dass die Schicht zur Zeit der Errichtung der Hiitten hier vor der Torfbildung kultiviert gewesen ist. Dass die Gegend in der Ubergangszeit zwischen der Stein- und der Bronzezeit stark bevölkert gewesen ist, geht auch daraus hervor, dass gegen 15 Steinkisten das Moor umsäumen. Die Schichtentolge bei den Hiittenböden ist: zuoberst Schicht a 1 Braunmoostorf, darunter Schicht a 2 vermoderter Braunmoostorf mit Stiimpfen und Stammen u. a. von Eiche, Esche und Eric, darunter die Gyttjaschicht, Schicht b, auf der die Hutten angelegt worden sind, und darunter Bänderton, Scbicbt c. Die Schichtenfolgo wird folgendormassen gedeutet. Schicht a 1 ist in subatlantischer Zeit entstanden, also am Ende der Bronzezeit und danach, Schicht a 2 und Schicht b in subborealer Zeit, el. b. während der Bronzezeit und dor jiingeren Steinzeit. Die Lage der Hiittenböden unter dem Torf zeigt, dass sie nicht aus der Eisenzeit herruhren. Dass keine Steinzeitfunde in den Torfschichten angetroffen worden sind, sondern nur unten in der Gyttjaschicht, ein Feuersteindolchfund sogar 20 cm tief in dieser, deutet nach des Verf.'s Ansicht darauf, dass die Steinzeit zu Ende gegangen und die Bronzezeit eingetreten war, als die Hutten angelegt wurden. Durch Vergleich mit zwei in Schweden gemachten Funden, bei denen gleichfalls durch naturgeschichtliche Untersuchung eino Zeitbestimmung möglich gewesen ist, nämlich dem Depotfund aus dem Ende der Bronzezeit bei Mörkbult in Schonen (vom Verf. 1905 untersucht) und dera der älteren Bronzezeit angebörigen Funde des Mantels von Gerum in Wästergötland (untersucht von L. v. Post 1922), wird erwiesen, dass dio Hiittenböden mit grösster Wahrscheinlichkeit aus der älteren Bronzezeit herriihren miissen. Zu demselben Ergebnis filhren Vorglciche, die sich auf die Form dor Hiittenböden stiitzen, in welcher Hinsicht sie eine Zwischenstellung zwischen Formen einnehmen, die aus der nordischen Steinzeit und der jiingeren schwedischen Bronzezeit bekannt sind. Die Zeitbestimmung ältere Bronzezeit scheint daher allo Wahrscheinlichkeit fiir sich zu haben.