STHLM DEBUT 6 ÅR MED. producenter, inom olika genrer. Och vi värnar om den konstnärliga processen.

STHLM DEBUT är en satsning riktad mot långfilmsdebuterande regissörer i Stockholmsregionen. Projektet är ett samarbete mellan tre parter; Film Stockholm/ Filmbasen, Film Capital Stockholm och Stockholms Filmfestival. Huvud finansiär är Stockholms läns landsting. Stödet från STHLM Debut innebär: utvecklingsstöd, möten i grupp och individuellt, skräddarsydda workshops och exklusiva möten med internationella branschpersoner, samt synliggörande under Stockholms filmfestival genom t. ex. work in progress. 2

6 ÅR MED STHLM DEBUT STHLM DEBUT STARTADE 2012 SOM ETT SAMARBETSPROJEKT MELLAN FILM STOCKHOLM/FILMBASEN, FILM CAPITAL STOCKHOLM OCH STOCK- HOLMS FILMFESTIVAL MED EN GEMENSAM VISION OM ATT STÄRKA UTVECK- LINGEN AV NY FILM I STOCKHOLMSREGIONEN. INTERVJUER OCH TEXTER: CHRISTINA HÖGLUND NU 2018 HAR FEM FILMER HAFT PREMIÄR, FILMER SOM GJORT AVTRYCK, SKAPAT DEBATT, FÅTT FINA RECENSIONER OCH FLERA GULDBAGGAR. Nästa år kommer två filmer till att ha premiär och många fler är i utveckling. Och det är just utvecklingen som är i fokus i STHLM Debut. Utveckling som både kräver tid och resurser. Vi vill bidra med just detta. Vi vill skapa ett sammanhang, vi vill synliggöra och stärka dessa nya spännande filmare, regissörer och producenter, inom olika genrer. Och vi värnar om den konstnärliga processen. I den här skriften får ni följa de tio projekt som deltar i STHLM Debut omgång 6 & 7. Christina Höglund har träffat dem alla och låter er ta del av deras projekt och processer. Ha en fin läsning! ANNE-MARIE & BEATA PROJEKTLEDARE STHLM DEBUT Beata Mannheimer och Anne-Marie Söhrman Fermelin. 3

DELTAGARE UR STHLM DEBUT, OMGÅNG 6. Övre raden fr.v: Lovisa Sirén, Siri Hjorton Wagner, Malin Hüber, Jonas Westbom, Victoria Verseau. Nedre raden fr.v: Ellen Fiske, Ellinor Hallin, Isabella Carbonell. FOTO: FILM STOCKHOLM 4

FOTO: FILM STOCKHOLM DELTAGARE UR STHLM DEBUT, OMGÅNG 7. Övre raden fr.v: David Nzinga, Hannah Reinikainen, Lia Hietala, Mika Gustafson, Alexander Öhrstrand. Nedre raden fr.v: Sebastian Lagerkvist, Tuna Özer, Johanna Paulsdotter, Maria L Guerpillon, Stefan H Lindén. 5

FOTO: LIA HIETALA 6

ALLTID AMBER AMBER OCH SEBASTIAN ÄR BÅDA SJUTTON ÅR OCH NÄRMARE ÄN NÄRMAST. DERAS VÄNSKAP ÄR SOM DEN FÖRSTA KÄRLEKEN DEN SOM INTE LIKNAR NÅGONTING, KANSKE ALDRIG SENARE I LIVET. BÅDA TVÅ ÄR OCKSÅ TRANSPERSONER OCH TILLSAMMANS DELAR DE EN PLATS DÄR DE KAN UNDKOMMA OMVÄRLDENS TRÅNGA BLICKAR. SEBASTIAN HAR PRECIS PÅBÖRJAT SIN TRANSITION, NÅGOT SOM AMBER OCKSÅ PLANERAR ATT GÖRA. ALLTID AMBER handlar om att hitta fram till den en vill vara, vikten av att bli sedd som den en är. Men också om katastrofen. När den som var ens bästa vän plötsligt drar och sviker. För Sebastian blir ihop med Ambers flickvän. Och livet ställs på ända. På samma sätt som Ambers liv har tagit nya vändningar har Lia Hietala och Hannah Reinikainen varit tvungna att omformulera filmen några gånger. Det som från början var tänkt som en kortfilm tarvar nu långt fler minuter. Mycket har hänt på kort tid i Ambers liv. Amber får sitt efterlängtade brev från transvården på Karolinska Institutet just när hjärtat är som mest krossat. I brevet står att Amber ska få påbörja sin könsutredning, men nu måste det ske på egen hand istället för tillsammans med Sebastian. Det började med att Lia och Hannah ville berätta om den där första vänskapen, den intensiva och berusande, som nästan liknar romantisk kärlek. Hannah säger: Jag blev helt kär i Ambers och Sebastians vänskapsrelation. För jag kan identifiera mig så extremt mycket med att känna så i den åldern. Det är så identitetsskapande; de vänner man hänger med då, de är så viktiga, och man har också så mycket tid att göra just det; bara hänga, innan man typ börjar jobba eller kanske hittar en partner. Lia och jag hade pratat om att vi ville göra en film om vänskap och då föreslog jag att vi skulle ta kontakt 7

med Amber och Sebastian, som jag hade träffat vid en filminspelning. Lia hade redan jobbat med flera queera teman när det kommer till film: Jag drivs framåt av att utmana och utveckla de queera perspektiv och berättelser som vi hittills har sett inom filmen. Alltid Amber handlar för mig om att ge ickebinära en historia att identifiera sig i och att synliggöra deras existens genom en berättelse som inte bygger på transfobi. Amber är en stor förebild för mig och kommer förhoppningsvis kunna vara det för andra i samband med att filmen kommer ut. Vi får följa Amber i den medicinska utredningen man kan genomgå som ickebinär i Sverige idag, något som varit omöjligt till ny - ligen. Hittills, om någon identifierat sig som ickebinär har den nästan utan undantag varit tvungen att ljuga för vården eftersom det endast varit möjligt att genomgå en binär transition; det vill säga från kvinna till man eller tvärtom. Många ickebinära personer har därför kommit på möten i könskodade kläder och betett sig enligt mallen kvinnligt/manligt för att övertyga vårdpersonal om att de vill göra en binär transition, och sedan avbrutit innan det var klart utifrån det binära sättet att se på det. Idag har vi kommit till punkten att det är möjligt för ickebinära personer att söka vård utan att behöva spela en roll och den klinik som Amber och Sebastian valt för sin transition är en av de som brutit ny mark, i Sverige, och också i världen. Så, Alltid Amber är ett tidsdokument som dokumenterar den nya generationen queera personer i Stockholm. Filmen handlar förutom kärleken till Sebastian också om att lära sig att gilla sig själv. Amber möter inget motstånd i sin omedelbara omgivning; bland vänner och familj, det är i Amber själv som den stora kampen pågår. Ensamheten efter deras breakup och att hitta sig själv efter att ha förlorat en sådan nära person, att genomgå transitionen själv; det är en inre konflikt snarare än en yttre. Och det är också något vi fått vrida och vända på för att filmen ska bli det vi vill att den ska bli. Vi kände verkligen att alla nyanser och ups and downs under de två år vi filmat Amber måste få vara med. Många har undrat vilken historia vi egentligen vill berätta. Handlar det om vänskapsrelationen eller den transition Amber genomgår? För oss har det varit väldigt tydligt; de här historierna hänger ihop och ska berättas 8

parallellt, för de sammanstrålar och ger varandra både stöd och tyngd. Och efter alla vändor ser vi nu att det som kändes motsträvigt från många, det har nu blivit vår, och film ens, styrka: att berätta om unga transpersoner med fokus på mellanmänskliga relationer där det inte per se är ett problem att vara ung och trans. Samtidigt är det inte det lättaste att omfamna alla oavsett sexuell läggning eller könsidentitet att identifiera sig med berättelsen. Det går åt båda hållen. Att hitta hur vi berättar en historia som är öppen och inbjudande för alla att ta del av, men där i synnerhet queera personer ska kunna identifiera sig och inte känna att den är berättad för en normativ publik, eller genom en normativ blick, är en balansgång. Det kommer ständigt upp diskussioner kring hur tydliga vi behöver vara med vissa termer eller annan information som en icke-queer publik kanske inte är lika bekant med, i motsats till att den queera publiken inte ska behöva uppleva filmen som en föreläsning utan också få möjligheten att emotionellt engagera sig. För oss har STHLM Debut betytt en formulering av projektet. Det har varit superviktigt för oss. Och som dokumentärfilmare lever man ju generellt i en ensammare process om man jämför med fiktion, så vi gillar verkligen att ha ett sådant här sammanhang: där konstnärliga filmarbetare, asbra personer och viktiga perspektiv är med som stöd i vår process. Den här filmen kommer bli bättre av att vi fått möjlighet att vara en del av det här sammanhanget. REGISSÖR: HANNAH REINIKAINEN Hannah Reinikainen föddes 1992 i Stockholm, Sverige. Hon har studerat journalistisk på Stockholms Universitet och dokumentär film på Biskops Arnö. Hon har gjort två kortfilmer, Nybohovsbacken (2016) samt Hon skallar bara dom hon älskar (2017) och har även jobbat som klippare. Alltid Amber är hennes långfilmsdebut. REGISSÖR: LIA HIETALA Lia Hietala föddes 1993 i Stockholm, Sverige. Hennes ingång i film började som regiassistent till regissören Ninja Thyberg 2014. Hon har sedan dess skrivit och regisserat två kortfilmer If I Say No (2016) och Min Homosyster (2017) samt studerat dokumentärfilm vid Ölands Folkhögskola. Min Homosyster fick stort genomslag internationellt och vann bland annat det prestigefyllda queerfilmspriset TEDDY Award vid Berlinale K plus. Alltid Amber är hennes långfilmsdebut. PRODUCENT: GÖRAN HUGO OLSSON Göran Hugo Olsson föddes 1965 i Lund, Sverige. Han har studerat vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och är en av Sveriges ledande filmskapare internationellt. Hans första film Fuck You, Fuck You Very Much (1998) är en svensk klassiker. Han är en utav grundarna till produktionsbolaget Story AB och har under sin tid som regissör även producerat ett antal långfilmer, däribland Shapeshifters (2017) av Sophie Vucović. FOTO: LIA HIETALA, ERIKA A. COLEMAN, SFI 9

DOGBORN TRAFFICKING HAR VARIT EN HJÄRTEFRÅGA SEDAN HON SÅG LILJA 4EVER SOM TONÅRING. NU LÅNGFILMSDEBUTERAR ISABELLA CARBONELL MED EN THRILLER OM EN BROR OCH SYSTER SOM FLYTT FRÅN KRIG BARA FÖR ATT HAMNA I ETT ANNAT; ETT SOM TAR PLATS I STOCKHOLMS UNDRE VÄRLD. OCH HUVUDROLLEN SOM SYSTER ÄR SPECIALSKRIVEN FÖR SILVANA IMAM. FOTO: IGA MIKLER 10

JAG HAR JOBBAT med socialt arbete och jag vet människor som har befunnit sig i det där gränslandet; valet mellan att sälja sig själv eller sälja någon annan. Det är inget de flesta av oss ens kan föreställa sig, ändå är det mer relevan t än någonsin; det är inte så långt bort alls. Jag menar, jag har gått hem från tunnelbanan och bevittnat kopplerisituationer längs vägen, nästan utan att jag märkt det. För i det här fallet visar sig varorna som Syster och Bror får betalt för att transportera plötsligt vara levande människor. Isabella funderar kring gärningsmännens skuld. Är de också offer? När man har så få förutsättningar att köpslåendet är det enda sättet att överleva, kanske kan man då säga att alla är offer i samma onda kretslopp? Att sälja eller bli såld. 11

Hon har studerat trafficking på Göteborgs Universitet och gjort research efter det. I sabella vill verkligen understryka att hon inte är någon expert men jag vill påstå att jag har rätt bra koll. Fast den här filmen är väldigt karaktärsdriven; den handlar om två människor och deras köpslående med sin moral, snarare än att det är en kartläggning över människohandel. Allt som finns i manus är inspirerat av saker jag har läst och hört om. På frågan om det inte känns svårt att göra Dogborn svarar Isabella snabbt att jag tror det skulle vara svårare att göra en komedi än det här. Men visst; hon inser att många skyr tunga filmer och att man måste vara lite smart för att få publiken att se en dramathriller om trafficking. Vi vill kunna gå på bio för verklighetsflykt och därför måste jag hitta nya sätt att berätta på. Tanken är att försöka manipulera publiken till att välja en film de kanske inte annars skulle fundera över. Därför har vi gjort det mer till en thriller än ett klassiskt socialrealistiskt drama just för att jag vet att inte lika många skulle gå och se det. Plus att jag gärna plockar in lite magisk realism; ja, saker man inte förväntar sig att se i en film som berör människohandel. Redan när Isabella gjorde Pojkarna (visad på Semaine de la Critique i Cannes 2015) lekte hon med manipulation, och inte minst i Yustinas hämnd, kortfilmen som också berör människohandel; paketerad som en superhjältefilm. Smart om man vill få fram ett viktigt, politiskt budskap. Ja, jag gillar att jobba så. Lilja 4ever är ju en av de bästa filmer som gjorts, men alla orkar inte se den. Just för att den är så jävla tung. Den här filmen kommer också vara tung. Men jag vill att den ska ha en nerv och en thrillerpuls som gör att vi inte bara sitter och vet att allt ska gå åt helvete. Sådana filmer är fantastiska och viktiga, men det är inte det jag vill göra här; jag vill att det ska vara en adrenalinkick också. Framförallt att vi får se karaktärer vi inte sett. Och de här personerna har vi inte sett förut på svensk film, så enkelt är det. Det är på tiden att vi gör det. Det har betytt mycket att vara med i STHLM Debut. Vi har kunnat spela in pilotscener, en och en halv inspelningsdag, och det var ju första gången vi kunde se om det håller ihop, om det funkar; det vi tänkt och skrivit och mejlat och ringt och planerat för. Framförallt handlade det om kemin mellan Silvana och Philip (Oros) som spelar Bror skulle hålla. Philip har aldrig varit med i någon långfilm, Silvana är ingen erfaren skådespelare, för mig handlade det mest om det, materialet hade vi tuggat och gått igenom så många gånger. Men de var ju tio gånger bättre än jag någonsin vågat hoppas på. En perfekt matchning. Verkligen, vi hade varit lite oroliga; finns det någon som kan matcha Silvana och hennes magnetiska utstrålning? 12

Isabella Carbonell ser Dogborn som en chans att få experimentera med vad vi ser på svensk film, rent visuellt. Hon vägrar diskbänksrealism och allt som kan associeras till socialrealistiskt drama, och tror att fotot kommer att präglas av att det handlar om två personer som uttrycker sig på andra sätt än verbalt så det erbjuder ju hur många visuella plattformar som helst! skrattar hon. Svårigheten nu är att hålla kvar lusten, att inte dippa i väntan på att finansiärer ska våga ge pengar till ett debutantprojekt som inte heller är en glad solskenskomedi. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett becksvart mörkerdrama för det, jag tror att svensk film behöver lite mer genreöverskridande film som är något annat än En man som heter Ove eller Lilja 4ever. Att det får vara spännande. Att man inte vet vad man ska få, alltid. Särskilt glada har Isabella och producenten Farima Karimi varit kring flexibiliteten hos STHLM Debut. Det fanns möjlighet att få särskild hjälp med dramaturgi, men vi behövde verkligen castinghjälp mer. Det var inga problem att växla om där. Det är det som är så skönt med Anne-Marie och Beata, man hör av sig om något, vi tar ett möte, de finns där, de hjälper väldigt hands-on där det behövs. Och vid castingen hittade vi Philip. Och nu känns det otänkbart att någon annan skulle spela den rollen. Han är ju Bror. REGISSÖR: ISABELLA CARBONELL Isabella Carbonell är regissör och manusförfattare född och uppvuxen i Stockholm. Hon har gjort ett flertal kortfilmer och för två år sedan visades hennes kortfilm Pojkarna på Cannes Filmfestival, Semaine de la Critique. Dogborn är Carbonells långfilmsdebut och projektet var en del av Next Step Program arrangerat av Semaine de la Critique, Cannes filmfestival. PRODUCENT: CECILIA FORSBERG BECKER Cecilia Forsberg Becker utbildades på New York University och Dramatiska Institutet i Stockholm. Forsberg Becker arbetar sedan 2011 på produktionsbolaget StellaNova Film. 2014 deltog hon i talangutvecklingsprogrammet Nordic Film Lab och 2015 var hon en del av det Europeiska producentprogrammet EAVE. PRODUCENT: FARIMA KARIMI Farima Karimi är en svensk iransk producent baserad i Stockholm. Hon har en masterexamen Stockholms Dramatiska högskola. Farima har tidigare arbetat med flera prisade dokumentärer som Frihet bakom galler, De som sa nej och Prison Sisters. Farima producerar för närvarande en dokumentärfilm som bygger på boken La Société du Spectacle av Guy Debord (Story), samt långfilmen Dogborn (Stella Nova). Hon går även Alma manusutbildning. FOTO: BERTRAND NOEL, STELLA LAGNEFORS, MANI MASERRAT 13

EN SVENSK TIGER TVÅ BRÖDER REAGERAR PÅ ETT SAMHÄLLE SOM SKEVAR. DEN ENE KASTAR GATSTEN OCH KROSSAR FÖNSTER, DEN ANDRE NÖJER SIG MED ATT STRUNTA I ATT KÖPA PÄLS. NU GÖR JONAS WESTBOM FILM OM HEDERSKODEX VERSUS VAD DET KOSTAR ATT GÖRA REVOLT. OCH ALLT BOTTNAR I ETT FÖRSÖK ATT FÖRSTÅ OCH I KÄRLEKEN TILL SIN BROR. DET HAR TAGIT tid för mig att fatta vad det är för film, men mer och mer förstår jag nu att trots att jag har en lillebror som passar exakt in i mallen av den kompromisslöse, ganska vilde och oregerlige anarkisten, ständigt i opposition till samhället och med väldigt stark integritet, så handlar den här historien också om mig. Att det som skaver mellan mig och min bror; det är två sidor som också skaver i mig. Jonas säger skrattande att varannan dag är han manusförfattare, varannan dag går han till psykologen. Och på den tredje har ni familjemiddag? Tja, jag har ju redan gjort flera kort filmer på samma tema; med historier som är tydligt inspirerade av honom, han låter mig hållas. Han tycker inte den här sortens mainstreamkultur är så spännande. Gör din skit, liksom. En svensk tiger handlar om kostnaden för att göra revolt. I bästa fall hamnar man i häktet; men Jonas Westbom funderar framförallt över de gränser man behöver passera för att köpa en bultsax och sno den där cykeln. Innan man gör det har en massa hänt. Och det är den resan som är central. Jocke, storebror i filmen, förstår sig inte på 14

sin bror, men efter en eldsvåda där Tom lillebror förmodligen har dött, börjar han leta efter honom. Jocke misstänker att han fortfarande kan vara i livet. Men för att kunna infiltrera den stängda anarkistiska världen måste Jocke bli sin lillebror. Det funkar ju liksom inte att gå in i den världen med skjorta och slips. Och Jocke är till skillnad från Tom duktig på att kompromissa. Han har ingen integritet, han är flexibel och helt okej med att vara i samhällets mitt och det gör honom till en väldigt bra infiltratör. Han har inga problem med att ljuga. Han är bra på det. Han är alltigenom falsk, men när han klipper cyklar och köper ingredienser till bomber, så gör han det av en helt annan anledning; han letar efter sin bror, och plötsligt sitter han i skiten. En svensk tiger blir en thriller. En historia förpackad i ett mysterium. Titeln En svensk tiger är också en blinkning till vaksamhetskampanjen under andra världskriget, när svenskarna ombads tiga om svenska angelägenheter och hålla vakande ögon på varandra i strävan i att vara goda samhällsmedborgare. En uppmaning till att försöka vara smidig och lite farlig, som kattdjuret tigern. Stark i den rådande situationen. Allt anspelar förstås på någon slags machoidentitet. Vad är det för egenskaper man ska ha för att vara en bra samhällsmedborgare? Stolthet och styrka; ja, det har ju den här huvudpersonen med sig ut i världen. Sedan blir kanske titeln snarare en lek med det att brorsan är ett oregerligt vilddjur då som svarta pantrarna eller tamilska tigrarna, haha; vad är ett svenskt vilddjur? Vad gör man av sin längtan efter att vara stark och stolt när man känner att det finns något som river i en och man ändå ska gå hel och ren på gatan? Även om En svensk tiger inte har en självklar koppling till krigskampanjen, så rör vi oss i många olika lager av den svenska folksjälen; ja, moralen. Kanske med en blinkning till italienska Cykeltjuven: Tom har ju skapat sig en ny familj i och med anarkistfamiljen och Jocke, som på något sätt vill sammanföra hela den ursprungliga familjen, tar också med sig sin son i jakten på sin bror. Och där måste han ju plötsligt bevisa saker, visa färg. Vem är han själv? Hur långt kan han gå? Inte nog med att han är orolig för sin bror, så är han också någonstans avundsjuk på hans frihet och mod och kompromisslöshet. De anarkistiska miljöerna med alla dessa fantastiska halvsjunkna skepp de bor i blir en visuell utmaning och dessutom lär vi få se en hel del actionscener. Jag har ju gjort några TV-serier men jag är ändå långfilmsdebutant. Så det kommer att bli en utmaning. Men jag är oerhört förälskad i spänningsformen, mysteriet, jag vill inte kompromissa med det. Jag vill att det ska få vara spännande även om det på sätt och vis är en ganska rak berättelse. 15

16

Eliza Jones som producerar, tillsammans med Marcus Waltå, säger att tiden och stöttningen som STHLM Debut nu ger, gör att historien varsamt kan mejslas fram, med alla lager, i det som ibland är sprängstoff och ibland väldigt ömtåligt. Vi älskar att STHLM Debut är så processinriktat, som i våra samtal i det här lilla communityt där alla ändå är i olika faser med sina filmer. I känslan av att inte vara ensam i manus- och förberedelsearbetet som ofta är ett steg fram, ett bak. Men också processinriktat på det viset att Beata och Anne-Marie har ett sådant himla driv och att de verkligen förmedlar känslan av att de bryr sig på riktigt. Att de kan säga: nu saknar vi någonting. De är bra på feedback och eftersom de valt ut projektet från början betyder den kritik man får av dem mycket mer. REGISSÖR & PRODUCENT: JONAS WESTBOM Jonas Westbom gick regilinjen på DI mellan 2009 2012 och har sedan dess regisserat både Min bror Kollokungen och Innan vi dör på SVT. FOTO: SMABS SPUTZER PRODUCENTER: MARKUS WALTÅ & ELIZA JONES Markus Waltå och Eliza Jones gick producentlinjen på STDH mellan 2012 2015 och har produktionsbolaget Grand Slam Film ihop. FOTO: PRIVAT, PETER JÖNSSON 17

KLUVEN DRÖM ETT LIVSMÅL. HUR MYCKET FÅR DET KOSTA? I KLUVEN DRÖM TVEKAR MATTEUS ÖVER OM HAN SKA VÅGA JAGA DRÖMMEN. GÅ PÅ MAGKÄNSLAN. SOM INTE PÅ NÅGOT SÄTT ÄR SJÄLVKLAR. FÖR, JUST DET, LIVET HÄNDE. HANS TJEJ DOG oväntat. Och Matteus blev pappa. Klart man inte kan träna tolv timmar om dagen då, som ensamstående pappa i kris. Men drömmen om OS lever kvar i Matteus. Han kan inte släppa tanken på vad som hade kunnat hända om han verkligen hade fullföljt. När han får en sista möjlighet att tävla med världseliten måste han ta itu med det som stoppar honom. Och han kommer till ett beslut: att offra både sitt jobb och tryggheten med sin dotter. Vilket såklart skapar konflikter med familjen. Nu måste Matteus deala med sitt förflutna på riktigt för att kunna nå sitt mål att som sprinter tävla bland de bästa. Det finns en andlig aspekt av löpning också, ett läkande, och det är lätt att tro att allt måste vara macho så fort det handlar om sprinters, men vi vill röra oss åt precis andra hållet. Visa de intima sidorna, säger David Nzinga, som själv brottats med samma typ av vägval. Han var duktig på fotboll men blev ständigt bortprioriterad. Man märkte med tiden att det inte var egenskaper det handlade om, utan det baserade sig på andra omständigheter. Revanschen kom med ett stipendium för att spela fotboll i USA. Men då hade David redan börjat göra roller som skådespelare, till exempel var han med i Baker Karims Familjen Babajou och det var inte självklart att han nu skulle ta chansen i USA. Jag gjorde plus- och minuslistor, men gick på magkänslan till slut. Jag kände att något stort skulle hända i Sverige och jag ville inte lämna familjen och Jordbro. Matteus är självklart baserad på honom själv; men också på människor han haft omkring sig och den världsbild som även Sebastian Lagerkvist, som är regissör och 18

FOTO: KAMIL JANOWSKI 19

manusförfattare, fått ta del av under de år han gjort Gola inte och Jag har din rygg tillsammans med David. Kraften och kärleken som finns i Jordbro, sammanhållningen, problematiken också; misären, de som gett upp sina drömmar, de som jagat sina drömmar. Kluven Dröm är en karaktärsdriven film, där coachen är en alkoholist som övergett sin familj för karriären och där Matteus mamma i själva verket är hans antites hon undrar; vem är man om man överger sin familj? Matteus försörjer i själva verket mamman som jobbat sönder sig och är sjukskriven. Ja, det är en klasskildring på det sättet. Men den verkliga anledningen till att Matteus inte vågat ge sin dröm en chans är de känslor av skam och skuld han känner för att hans tjej begick självmord efter det att de fått barn, och att han inte märkte hur dåligt hon mådde. Han var för upptagen med att träna, han var inte närvarande. När hon dog var det en jättechock. Och en skam i att han inte kunde ta hand om henne. Självklart tänker Matteus att han inte förtjänar att vinna något. Han förtjänar överhuvudtaget inte längre något bra i sitt liv. Behöver ni fightas med fördomar om sportfilm i filmbranschen? Trots att en sportfilm i själva verket ofta är existentiell? Ja, det kan vara ganska tufft, det är lätt att man döms på förhand. Att det är ytligt, inte riktig film. Men vi vill just använda genrefilm för att berätta de mest personliga historierna. Därför har vi hållit på i fyra år. Vi har borrat djupare och djupare och gått till oss själva. Och vi har kommit till en punkt där det är enklare att vara personlig också. Matteus har blivit en blandning mellan mig och David, säger Sebastian. Min aspekt av det är att man känner skuld och skam över sig själv för att man inte vågar bli 20

så bra som man kanske kan bli. David längtar efter att bryta stereotyper. Bästa sättet att göra det är att skapa en ny hjälte som kommer från ett område som i media problematiseras på olika sätt. En svart manlig huvudrollsinnehavare kan vara en realistisk hjälte, och inte bara en superhjälte. Jag vet hur det är att bli bemött annorlunda, i olika rum och sammanhang; man känner inte sig duktig, ja, man är talanglös, man blir begränsad rätt tidigt, och det värsta är att man inte vågar drömma. Just därför känns det viktigt att Matteus dröm är OS och att det är dit han vill komma. Om han i själva verket kommer dit är inte det viktiga. Vad betyder STHLM Debut nu? Jag vet att en person som jag, från Jordbro, jag får bara en chans, one shot, att få ut en film. Jag behöver prestera tio gånger mer än många andra. Så det är viktigt att det blir bra. När vi kom med fick vi kvitto på att vi inte kan pausa nu. Att vi gör något som saknas och som behövs i kultursverige, säger David Nzinga. Förhoppningsvis kan vi maximera vårt arbete på ett så bra sätt nu att vi kan göra den bästa möjliga filmen. Med andra ord STHLM Debut ger möjligheter att göra allt bättre, bäst. Och vi ser fram emot att prata med de andra. Bygga relationer för framtiden. De kommer inte sluta med film, och inte vi heller. REGISSÖR: SEBASTIAN LAGERKVIST Sebastian Lagerkvist är en regissör och manusförfattare som är utbildad på Den norska filmskolan. Han har sedan tidigare regisserat bland annat Gola Inte (2016) och Jag Har Din Rygg (2015). Sebastian specialiserar sig på berättelser om verkligheten i Stockholms förorter, men även magisk realism och genrefilm. PRODUCENT: STEFAN H. LINDÉN Stefan H. Lindén är en producent på New Stories AB och är utbildad på Stockholms Dramatiska Högskola. Är aktuell som skapare och producent för den kommande ungdomsserien Eagles (2019). Arbetade mellan åren 2015 2016 som biträdande producent på Eyeworks Scandi Fiction med serien Farang (2017) och med Full Patte (2016). Stefan har även producerat ett flertal kortfilmer bl.a Teddy Award vinnande filmen Min Homosyster (2017). PRODUCENT: DAVID NZINGA David Nzinga är en skådespelare, manusförfattare och producent som är född i Angola och uppvuxen i Sverige. Han arbetar aktivt med talangutveckling och med att ta fram nya röster och berättelser genom sitt egna produktionsbolag DNZ. Som skådespelare har David medverkat i bland annat Måste Gitt (2017) och tv serien Hassel (2017). Som manusförfattare och producent har David producerat filmerna Gola Inte (2016) och Jag har din rygg (2015). FOTO: KAMIL JANOWSKI, ALEXANDRA THONNERSTEN, KAMIL JANOWSKI 21

FOTO: LO LÖÖF MERIL 22

JAG LETAR I DÅTIDEN OCH HITTAR ENDAST MINNET AV OSS. EN STAD BORTOM DET VÄLKÄNDA, ETT STARKT AVTRYCK. DÅ OCH DÅ KOMMER DESS STÄMNING TILLBAKA TILL MIG. PLATSEN FINNS FORTFARANDE DÄR, MEN DET VI VAR FINNS INTE KVAR. JAG HAR FÖRSTÅTT ATT VI VAR FÖRGÄNGLIGA. DE DRÖMMAR VI DÅ HADE OM FRAMTIDEN STÄMMER INTE ÖVERENS MED DE DRÖMMAR JAG HAR IDAG. JAG VILL SKILDRA DET JAG MINNS AV TIDEN INNAN EN AV DE MEST AVGÖRANDE HÄNDELSERNA I MITT LIV, DEN DÄR VARMA VÅREN I STADEN MUENG CHONBURI. SÅ SKRIVER VICTORIA VERSEAU om sin kommande film Meril. Och Meril, det är fransyskan hon mötte, där på kliniken, i den lilla staden som var allt annat än turistigt vacker; snarare sliten, förfallen, utan stränder. Mer som en stor sumpmark som sträcker sig mot havet längre bort. De var båda där för att äntligen hitta den kropp de kände sig hemma i, göra den könskorrigering de så länge väntat på och de kom att betyda mycket för varandra i en extremt avgörande stund. Vi hade bara precis sett varandra innan operation, men jag minns att jag sprang in till henne efter ja, eller.man kan ju knappt gå. Det är en väldigt brutal, invasiv operation, men jag haltade in till henne där hon var. Hon hade opererats bara någon timma innan. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag lyckades ta mig dit, jag hade verkligen panik. I det nya livet besökte Victoria Meril i Paris: Jag såg inga tecken på att hon ville avsluta sitt liv. Men det gjorde hon senare. Jag fick reda på det när jag kom dit för att träffa henne igen. Då hade hon varit försvunnen ett tag. Victoria fortsätter: Efter ett sådant här stort ingrepp som en förberett sig så mycket för, så länge, så är det vanligt med en stark post operation depression. Och den är mycket svårare än jag kunnat föreställa mig. Just för att en har sådan kampanda och kämpaglöd innan, ja, en fightas ju hela livet för att nå hit, till sin dröm, och sedan när en uppnått den vad händer då? Livet kommer in med allt vad det innebär och drömmen en så länge levt med kanske visar sig vara en illusion av framtiden som aldrig kommer bli ens verklighet. 23

Victoria Verseaus film blir en skildring av att gå sin egen väg, men berättar också om behovet av den gemensamma erfarenheten. Om mellanförskapet, som hela tiden finns, då och nu. Platsen där ingreppet skedde blir central; och lite paradoxalt skedde transitionen på en plats där tiden stod stilla. Neutral. Ett ingenting. Ändå, en födelseplats. Och nu reser Victoria tillbaka, sex år senare, med Nami och Athena, som båda är i transition och som förbereder varsin könskorrigering. Bara att komma tillbaka till Mueng Chonburi kommer självklart att sätta igång krafter, glömda minnen i henne. Nu när jag suttit och jobbat har jag ju nästan byggt upp en drömbild av den här platsen, så betydelsefull för mig. Den är abstrakt, suggestiv, väldigt filmisk. Så det kan nog bli ett ordentligt antiklimax! skrattar Victoria. Men eftersom det är en oerhört viktig plats är det just därför vi vill testa att filma där nu, direkt i researchfasen, och jobba med berättelsen precis där. Vi kommer att känna och uppleva saker jag inte kan föreställa mig nu. Det kommer att bli intensivt på många sätt, också för att vi kommer att filma mycket på få dagar. Men det är så jag jobbar; en skulle nog kunna säga att jag skriver med kameran. Det är stödet från STHLM Debut som gör att hon kan resa tillsammans med Nami och Athena nu, och tanken är att både filma dokumentärt och fiktivt där, fast Meril fortfarande är i en researchfas. Victoria, som har en master från Konsthögskolan Mejan och också utbildat sig i konst, film och arkitektur i Göteborg, på Gotland och i Amsterdam jobbar gärna både fiktivt och dokumentärt i sitt skapande; vare sig det handlar om fotografi, rörlig bild, installation eller performance så finns hybridformen där. Fiktionen är intressant för att det går att styra så många komponenter. Jag upplever att det finns en slags kraft i fiktionen, men vad som är häftigt dokumentärt är ju att det kan uppkomma saker en inte kunnat ana. Det är en växelverkan mellan de här två arbetssätten som gör mig inspirerad och kreativ. Fast jag har nog något litet kontrollbehov, haha. Men det finns ett litet glapp mellan konst och film, dokumentär och fiktion, i Sverige i alla fall. Den egna erfarenheten som transperson och nybliven kvinna finns med i mycket av hennes praktik. Ofta berättar Victoria om utsatthet, som i den senaste kortfilmen Exercise One som visats på en mängd festivaler. Om det konkreta i att varje dag penetrera sin nya kropp, nödvändigheten i det smärtsamma, 24

för att få den att fungera. Det där var något jag inte var förberedd på även om jag hade läst på innan. Jag förstod verkligen inte att just de där (dilaterings) övningarna skulle bli en så omfattande del av mitt liv. De tar sådan tid och är fysiskt och särskilt mentalt jobbigt. Det som händer är att man fastnar i sitt hem och har svårt att fungera på till exempel ett jobb på grund av det. Det är ett öde som många transpersoner upplever; att de isolerar sig i sina hem. I det kroppsliga, det konkreta, tar de stora frågorna form. Victoria Verseau ser stödet från STHLM Debut som ett erkännande. Att hennes berättelse är viktig. Och producenten Malin Hüber säger: Att arbeta med Victorias gestaltning av den här berättelsen, med ett inifrånperspektiv och med en ny blick är en ynnest. Det är det kroppsliga, det konkreta, men över och genom allt strömmar de stora frågorna. FOTO: LO LÖÖF REGISSÖR: VICTORIA VERSEAU Victoria Verseau är konstnär och filmskapare utbildad vid Kungliga Konsthögskolan. Hon rör sig mellan uttryck som fotografi, rörlig bild, installation och performance. Victoria utgår från den egna erfarenheten som trans person där hennes praktik behandlar ämnen som transition, minne, genus konstruktioner, samt den privata och den offentliga upplevelsen. Victoria är aktuell med kortfilmen Exercise One, GIFF/Folkets Bio 2017 samt en soloutställning på det konstnärsdrivna galleriet Hangmen Projects. PRODUCENT: MALIN HÜBER Malin Hüber är curator och producent som främst arbetar med rörlig bild. Hennes praktik rör sig mellan en film och konstkontext och hon arbetar nära med konstnärliga processer och uttryck som söker utmana traditionella genres, Malin är verksam i HER Film. FOTO: JASMIN STORCH, JOHANNA MARKUSSON 25

FOTO: LISABI FRIDELL PROFETIOR TUNA HAR JUST TATUERAT IN EN HALVMÅNE OCH EN FEMUDDIG STJÄRNA PÅ VARSIN KNOGE PÅ HÖGERHANDEN, JAG TOG AVSTÅND FRÅN ATT VARA TURK I EN MASSA ÅR, MEN JU LÄNGRE MAN LEVER HÄR TAR MAN IN BÅDA DELARNA. NU GÖR HAN FILM OM VALEN MAN GÖR, OM MANLIG PSYKISK OHÄLSA OCH TRE VÄNNERS VÄNSKAP. 26

VACUUM VAR ETT tidigt arbetsnamn. För det handlar just om det; om den där sommaren när studenten är tagen, i väntan på livet som ska börja. Ingen av de tre vännerna har en bra idé om vad de ska ta sig för och framförallt har de inte samma känsla av självförtroende och självklarhet som innerstadsgänget som de börjar hänga med när Umut blir kär i en tjej och vill imponera på henne. Då är det lätt att ramla in i stereotypen. För det är då det är enklare att accepteras av dem i stan. Umut har något de inte har. Han kan kanske fixa droger. De tror att han är lite halvt kriminell. Och han börjar leva upp till förväntningarna. PROFETIOR heter Tuna Özers kommande film. Och visst finns det likheter med hans egen uppväxt, i det enda miljonprogramskvarteret i Liljeholmen, uppe på berget. Hans föräldrar var skilda och ibland var han i Hjulsta. Men det var i Liljeholmen som det blev ett vi och dom - läge. Jag har alltid velat berätta en historia som handlar om andra generationens svenskar, som inte nödvändigtvis innebär kriminalitet, droger och violence, men som är verklighetstrogen. Jag har aldrig trott att den intresserar någon, men när jag blev antagen till STHLM Debut, då blev det ett kvitto på att det ändå finns något där, och nu vågar jag dela den här berättelsen med folk. Min pappa tycker: det 27

är ett lyxproblem ni är ju svenskar! Ni behöver inte oroa er!, men jag säger att vi inte ses som svenskar. Isåfall hade vi inte haft den här utbredda psykiska ohälsan i den andra generationen. Profetior handlar också om föräldrarna. Jag tycker att svensk migrationspolitik misslyckades med våra föräldrar, samhället sket i dem, och vi, barnen, förhåller oss nu till det. Det är lite samma läge som med arbetarklassen: där är det många som tar avstånd från att vara fattig: Jag vill inte vara som mina föräldrar och antingen toppar man en karriär som läkare eller advokat, eller så tar du en helt annan väg; för mellanvägen, den är reserverad för andra. När man är ung handlar det väldigt mycket om bekräftelse från ens jämnåriga och för andra generationens svenska killar blir det ofta att vara kriminell eller halvkriminell eller att ses som det. Utmaningen nu blir att hitta gråzonerna, att inte bygga på sterotyperna. Som till exempel kriminaliteten. Den är inte en självklar koppling för alla som växer upp, men måste finnas med i periferin just för att det är en av de tydliga identiteterna. Man kan göra saker som är skeva, utan att för den sakens skull vara en dålig människa. Umut, huvudkaraktären, snuddar vid kriminalitet, men stannar inte där. Och dilemmat är att visa den där världen utan att nödvändigtvis ha en pistol i bild. Att inte fastna i de dåliga delarna som alla filmer om andra generationens svenskar hanterar. Tunas längtan är att istället berätta om vägvalen. Han skriver utifrån sin egen verklighet, historien är löst baserad på det egna kompisgänget från uppväxten. Det finns alltid ett antal utstakade vägar och det finns val att ta, baserat på din bakgrund och hur du vuxit upp och hur du ses av samhället. Själv har han fått ett kulturellt kapital; mamma är journalist och pappa filmregissör. Men Profetior bottnar i en tid när Tuna plötsligt kände sig antisocial; jag jobbade och så men kände mig frånkopplad, tyckte att allt sög och blev extremt bitter. Det var ett skifte i mitt liv. Någon slags identitetskris. Det låter ju helt sjukt men det var som att jag plötsligt förstod varför folk ansluter sig till IS. Och jag kände; det här kan jag aldrig säga till någon. Jag har alltid haft inställningen att folk gör konstiga grejor men det är hur man kommer dit som är det intressanta. Alla KAN komma dit, det är inte reserverat för en viss människotyp. Alla har vi det inom oss och det handlar om vilken situation vi sätts i och hur den karaktär vi byggt upp tills dess reagerar på den situationen. Han tillägger: Din närmaste community, dina närmaste de blir besvikna, men resten av samhället tänker när det värsta sker: det var ändå förväntat att du skulle åka dit, du som har muslimsk bakgrund. Och då blir det lätt att falla in i det. Att ta det som en sanning. Tuna Özer bearbetar nu sitt manus tillsammans med Camila Catalina Fernandez. De gjorde kortfilmen Centrum ihop. 28

FOTO: LISABI FRIDELL Hon är bra på karaktärer och att våga skriva ut konflikter. Jag är rädd för de tydliga, för när jag skriver dem blir de klyschiga som fan, så jag skriver alltid bara in små konflikter. Men hon är bra, hon kan skriva de stora. Och sedan kan jag skala ner dem! Han skrattar, men understryker att putsandet och förfiningen är viktig och möjlig tack vare STHLM Debut. Och att han känner sig lyft av att nu ta del av och speglas i de andras processer och utmaningar. Det blir en bekräftelse av att de här berättelserna behöver och kan berättas. REGISSÖR: TUNA ÖZER Tuna Özer (f. 1990) gick ut Stockholms filmskola 2011. Hans första kortfilm visades i svenska riksdagen och på festivaler världen över. Sedan 2015 har Tuna arbetat inom Public Service (SVT, UR) som klippare och grafiker. 2017 gick han filmregi på Stockholms Dramatiska Högskola i samarbete med Filmbasen/Film Stockholm. Idag är Tuna aktuell som regissör för filmen Kevlar som hade premiär på Göteborgs Filmfestival 2018. Han är även aktuell som medregissör till kortfilmen "Centrum" som görs som en del av satsningen RÖST åt SVT och SFI. Tidigare har Tuna Özer bland annat gjort novellfilmen Röd Måne, om hederskultur och homosexualitet. Och en mängd kortfilmer. Ändå är det där med mentorskapet viktigt: Man vill inte ta av folks energi annars, men vid sidan om det stöd jag får i STHLM Debut kan jag till och med kanske nu ha råd att söka upp de jag vill ta råd av, ge dem en liten peng, ja, medvetet söka mentorer, det är fantastiskt. FOTO: PASHAMIR DEHGHANI 29

30

SAGRES SAGRES HANDLAR OM KVINNOR. HUR KVINNOR SER PÅ SIG SJÄLVA OCH VARANDRA. OCH HUR SAMHÄLLET SER PÅ KVINNOR. KAN KVINNOR VARA FRIA OCH SAMTIDIGT BLI ACCEPTERADE? OCH VAD HÄNDER MED KVINNORNA I FRÅNVARON AV MÄN? AUTENTISKT OCH SMÄRTSAMT UTMANAR LOVISA SIRÉN OSS NU, PÅ RIKTIGT. JAG VILL GÖRA en film om kvinnor som bryter mot reglerna för hur de ska vara. Vi har för höga krav på oss själva och vi behöver befria oss från det, säger Lovisa Sirén. Framförallt vill hon utforska kvinnors inbördes relationer: vad ärver vi egentligen av en mamma eller en syster? Hur självisk kan en mamma vara och fortfarande vara en bra förälder i hennes egna ögon, i hennes barns och med samhällets blick? I bilen från Stockholm mot Sagres finns den halvt misslyckade Maya som kämpar med att uppfylla sig själv, samtidigt som hon försöker sätta sitt barn i första hand. Gång på gång fuckar hon upp, både för sig själv och andra. Bredvid sitter hennes storasyster som lever ett stabilt, men sexlöst liv. En ansvarsfull feministisk författare som ser sig själv som den perfekta förebilden för sin 14-åriga dotter Laura. De blir ett matriarkat på tre i bilen. Ett ton kvinnokraft med rå humor. Många gränser korsas, både mentalt och i geografin. Jag vill skapa något som man inte förväntar sig och jag vill att publiken blir överraskad och ser saker ur nya perspektiv. Att de startar diskussioner i sitt eget huvud och förhoppningsvis med andra därefter. Och alldeles särskilt vill jag att filmen ska nå personer som har för höga krav på sig själva och andra. Lovisa hade aldrig varit i Sagres, längst ut i det sydvästra hörnet av Europa, innan hon skrev manuset. Men jag gillade den där symboliska känslan av the end of the world, och när 31

jag väl tog mig dit på en researchtripp insåg jag att det var perfekt; jag hade ju dessutom haft en stark bild av en slutscen vid klippor och med öppet hav. Idén till Sagres föddes när Lovisa gjorde Baby, sin senaste kortfilm, där Bahar Pars spelar huvudrollen och Zhala Rifat hade en liten roll. De var så himla härliga ihop, de hade verkligen något som kändes som en systerkänsla. Då fick jag idén om att göra något med dem, och om systrar. Siri Hjorton Wagner som producerar och Lovisa Sirén har jobbat ihop i tre filmer; Audition, Baby och Pussy Have the Power. I den sistnämnda var Siri skådespelare. Deras samarbete är kreativt och organiskt; Lovisa klipper Siris musikvideor och Siri känner att hon kan leverera input även i manus på Sagres. De kommer på saker stötvis, bollar idéer och försöker undvika prestationsångest och att behålla lusten i det rörliga. Det föds grejer hela tiden, man kommer på eftersom. Till och med när vi pratar finansiering vi reser till exempel genom en massa länder och då kan man ju verkligen fundera på strukturen i produktionen. Det finns nog många konstellationer där det är mycket mer uppdelat, där producenten sitter på sitt kontor, men vid det här laget har jag och Lovisa hittat sätt att ta fram det bästa av varandra i våra roller. Vi delar viljan att skapa film som berör människor, film som pratar om det samtida och som ställer svåra frågor, samtidigt som vi ibland lurar dem att tro att de bara sitter i salongen för att bli underhållna. Sagres, som är vårt första långfilmssamarbete, känns ju exakt precis så. De funderar en hel del kring hierarkier i filmvärlden inte minst i de små teamen. Tycker att det är viktigt att alla är engagerade och känner sig betydelsefulla. Jag har jobbat på ett antal produktioner och det kan vara jättebra stämning, men ofta under en inspelning är det uppdelat i det konstnärliga teamet och de tekniska delarna. Jag vill påstå att det är viktigt att alla jobbar tillsammans, säger Siri. Det låter kanske flummigt, men att bygga team och det gäller ju alla arbetsplatser egentligen det är så himla viktigt. Att alla känner samma engagemang i att berätta den här historien, även om man inte sitter på de konstnärliga positionerna. Vad betyder STHLM Debut för Sagres? Det var den första ordentliga pushen, när vi kom med, det betydde att vi kände: nu kör vi. När STHLM Debut trodde på projektet, smittade det också av sig på oss och för mig som producent har det betytt som till exempel inför CineMart, när vi kom med där att jag kunnat ta hjälp, ringa Beata och Anne Marie, shit nu behöver jag det här!! Det kan vara allt från trycksaker till att de kopplat ihop mig med rätt person. Det har varit jättevärdefullt. 32

Siri fortsätter: Visst har man personer man kan fråga saker men det finns ju en gräns för hur mycket man kan ta av andras energi, våga mjölka dem innan de tröttnar. När man går det här programmet ger de oss alla möjligheter. Lovisa håller med: Ja, man kan faktiskt fråga om det mesta. Det är så bra med alla träffar och att se de andra filmarnas processer, men det som varit nästan bäst har varit det konkreta hands-on-stödet från Beata och Anne- Marie. Utmaningarna; det är att överblicka en långfilm, både produktionsmässigt och i manus, säger de båda. En kortfilm kan man ha i huvudet, det är värre med en långfilm. Åtminstone om det är ens första. Och många inspelningsplatser blir det på roadtrippen genom Europa. Siri: Däremot känner jag mig inte det minsta orolig för gestaltningen, Sagres är karaktärsdriven och i princip upparbetad tillsammans med skådespelarna. Men att komma till ett ställe och veta vad man ska göra där det kräver tid och pengar. REGISSÖR: LOVISA SIRÉN Lovisa Sirén är verksam som manusförfattare, filmregissör och klippare i Stockholm. Hennes filmer har prisbelönats i Startsladden GIFF och Uppsala Inter nationella Filmfestival. 2016 och 2017 var hon guldbaggenominerad med kortfilmerna Audition och Baby. Hon var en av deltagarna i Pure Fiction 2015. Hennes konstnärsskap kretsar ofta kring de roller vi tilldelas i samhället och vad som förväntas av oss. PRODUCENT: SIRI HJORTON WAGNER Siri Hjorton Wagner är skådespelare och producent. Hon driver det egna produktionsbolaget [sic] film, som bl.a. producerat prisade kortfilmer som Lovisas Audition och Baby, samt Guldbaggevinnande 6A. Hennes filmskapande präglas av en vilja att inte bara berätta nya berättelser, utan också att kunna påverka vilka som berättar och hur vi gör det. FOTO: ELLINOR SIRÉN, PRIVAT 33

FOTO: ELLINOR HALLIN SCHEME BIRDS DET VAR DEN FILMISKA KROCKEN MELLAN ETT EXTREMT RÅTT SAMHÄLLE OCH EN SKÖR, MEN VILD OCH KAXIG PERSON SOM FICK DEM ATT GÅ IGÅNG. GEMMA VISAR SIG VARA EN ALLDELES SÄRSKILD KARAKTÄR; VERBAL OCH REFLEKTERANDE I ETT SAMMANHANG DÄR VÅLDET OCH PASSIVITETEN REGERAR. POETISK I HELA SIN VARELSE. 34

JA, VAD HON än säger så låter det självklart. Hon levererar på ett sätt som vi har nog aldrig tidigare filmat någon som formulerar sig så, nästan musikaliskt. Till och med hennes röst låter som ett instrument, säger Ellen och Ellinor om sin huvudperson. THEY CALL US SCHEME BIRDS, säger Gemma i början av filmen. De, det är de andra, i samhället utanför och kanske ovanför. De som inte bor i de nedgångna, subventionerade kvarteren där våldet är vardag, där de unga killarna åker in och ut ur fängelse; där det inte är ovanligt att växa upp utan minst en förälder. Scheme är också lurendrejeri, som att skimma. Och birds betyder brudar, där i Jerviston en bit utanför Glasgow, där Gemma har uppfostrats av sin farfar Joseph som ordnar skönhetstävlingar för duvor i bokningslokalen om fredagarna. Hans tes är att om man har fullt upp med duvorna så hinner man inte slåss, vara bakfull eller ta droger. 35

Det som från början var tänkt som en kortfilm, med fåglarna symbolen för friheten, som backdrop till det hårda livet i the scheme houses har de tre senaste åren svällt till en berättelse med många lager. För när Gemma möter Pat och de väldigt snabbt väntar barn, blir Joseph så upprörd att han tar avstånd från henne. Gemma bryter kontakten och flyttar ihop med Pat, som för första gången har en anledning att hålla sig ifrån ännu en fängelsevolta. Men när Liam föds kommer de existentiella tankarna. Varför Gemmas egen mamma övergav henne som baby till exempel. Livet med Pat blir inte heller vad hon tänkt sig, och när hennes bästa vän hamnar i koma efter att nästan ha misshandlats till döds av ett gäng i kvarteret, börjar Gemma på allvar fundera över den verklighet som hennes son nu också ska växa upp i. Är det ens möjligt att bryta den onda cirkeln? Ellen Fiske och Ellinor Hallin har tillbringat större delen av de senaste åren i Skottland; av och till. Redan efter gymnasiet stack Ellen dit. Jag har alltid känt mig hemma där och jag var mer sugen på att göra något där än här hemma. Jag uppskattar den där ganska snackiga kulturen. Det är rätt olikt från Stockholm. De är varma och pratiga, även om man kanske inte direkt pratar om känslor. I västra Skottland finns en djupt rotad manskultur; man gråter inte, man visar inte svaghet. Det gäller tjejer också. Ellinor flikar in att det också finns en massa gamla komponenter, traditionella ingredienser i arbetarkulturen som funnits där i evigheter. Som stålverken till exempel. Jag har en fascination för det historiska. Inte minst med tanke på det politiska perspektivet just nu. Drömmen som gick i kras; efter valet om självständighet och efter Brexit. Jag har aldrig upplevt ett sådant hopp hos människor som när de skulle rösta om självständighet. Glöden som fanns där. En av de största utmaningarna har varit att de ändå inte kunnat vara där, i Jerviston, hela tiden. Att inte ha möjlighet att vänta ut vissa skeenden på plats. Som när Gemma fick veta att hon var gravid. Å andra sidan, vi hade ju inte kunnat hänga där hela tiden, då hade aldrig Gemma pallat. Hon, precis som de andra runtomkring, är ju knappast någon som kommer i tid eller som man ens kan stämma träff med. Hon byter telefonnummer och rätt vad det är kan man inte nå henne, någonstans. ja, hela filmen handlar ju om ungdomar som inte är ansvarstagande. De svarar inte i telefon, de har relationer som bryts, de bryter kontakten med sina föräldrar, inget är bestående och gäller bara för dagen, och att vi kommer och nästan kräver att ja, inte kräver, men på ett sätt ändå... att ha en relation över tre års tid, att sitta ned och snacka om vad som händer Gemma har ju aldrig snackat med någon om känslor eller överhuvudtaget analyserat sin tillvaro. Hon hade inte heller förväntat sig att vi skulle komma tillbaks, hon blev rätt förvånad över det. Hon har nog inte haft kontakten med någon under så lång tid, 36

inte ens med sin släkt. Och när det var en så turbulent tid för två år sedan, då fick vi nästan jaga upp henne. Högst förståeligt ändå; hade man haft en livskris hade man inte velat ha ett filmteam i hasorna. Kanske till och med kameran kan spela en roll för hennes liv? Som ett vittne? Ja, lite kan den nog påverka. Hon ser nog sitt liv mer utifrån nu. Och det känns skönt att hon kunnat kolla det vi filmat hittills och att hon är okej med det. Vi behöver å andra sidan aldrig oroa oss över att trampa över någon gräns, hon är otroligt in charge över inspelningen. När en socialarbetare kom hem för att titta till barnet ville hon inte att vi filmade till exempel, men för oss känns det snarare skönt, ur ett etiskt perspektiv, eftersom vi filmar någon som verkligen är utsatt och yngre än oss och vi kommer utifrån och också kan dra därifrån. Hösten 2018 går Scheme Birds i postproduktion och Ellinor och Ellen ser tillbaka med tacksamhet på året med STHLM Debut där de kunnat visa scener för de andra i gruppen, som en första publik, och fått feedback i en lugn, skyddad miljö. De känns också som någon slags moralisk support; det är så värdefullt att alla kan säga vad de tycker. Det är tryggt, kravlöst, och man behöver inte bevisa så mycket eftersom alla redan är utvalda. Vi sa det igår till varandra, att man önskar att man kunde ha det såhär genom hela sitt filmarliv. REGISSÖR: ELLEN FISKE Ellen Fiske är utbildad Dokumentärfilmregissör vid StDH efter att ha studerat på Biskops Arnö och Birkagårdens Dokumentärlinje. Hon har tidigare regisserat Moja Mama, Keep me Safe och Lone dads varav de sistnämnda utspelar sig i socialt utsatta områden i Skottland. PRODUCENT: ELLINOR HALLIN Ellinor Hallin, f. 1986, är en fotograf och regissör utbildad vid Birkagårdens Dokumentärlinje och STDH. Hon har jobbat som fotograf på flera uppmärksammade produktioner, både fiktion och dokumentärt. Trots att hennes hjärta slår hårdast för det senare rör hon sig flytande mellan de båda genrerna. PRODUCENT: MARIO ADAMSON Mario Adamson är utbildad inom filmljud på Dramatiska Institutet och Stockholms Filmskola och har bland annat producerat filmer som den Guldbaggebelönade kortfilmen Still Born och I am round och driver sedan 2011 produktionsbolaget Sisyfos Film Productions. FOTO: GUSTAV AHLGREN, GUSTAV AHLGREN, EITUR AREAL ROSENGREN 37

FOTO: PIXABAY 38

SILKE DET FINNS HISTORIER SOM SÄTTER SIG. SOM LEVER KVAR, GENOM ÅREN. NU GÖR JOHANNA PAULSDOTTER FILM AV SIN: OM FÖRÄLDRASKAP, RÄTTEN ATT VARA ANNORLUNDA OCH GRÄNSLANDET MELLAN INBILLNING OCH VERKLIGHET. ROMANEN SILKE HAR funnits med henne, ända sedan hon var åtta år. Det är en läskig och sorglig historia, om ett barn som dras till havet och till slut går förlorad. Den fängslade mig, inte minst för att jag alltid varit fascinerad av havet och jag kunde känna igen mig i Silke. Historien har kommit tillbaka igen i olika situationer och det var när Johanna Paulsdotter fick 1 km-filmstipendiet och samarbetade med producenten Maria L Guerpillon med filmen Tolv, som boken bubblade upp igen. Bilderna i Tolv fick mig att tänka på Silke, och jag kände: det här är min film, det är ju den jag måste göra. Tveklöst. Jag kommer liksom inte undan den. Men sedan har den fått puttra, under flera års tid, för jag har inte riktigt vetat på vilket sätt den skulle göras. Men det var enkelt att göra ett moodboard och hitta till filmens känsla, och nu vet jag vad jag vill fokusera på: det är inte barnet, utan snarare föräldraskapet till ett barn som sticker ut och som är annorlunda. Som förälder vill man att andra ska acceptera ens barn för den hen är, men hur är det egentligen med en själv? Hur accepterande är man för sitt eget barns olikhet? Silke är Bea och Valentins efterlängtade dotter. Hon föds med vad de tror är en hudsjukdom som bara lindras när Silke är i vatten. Hon leker i vattenpölar och vill ständigt och jämt vara i badkaret och dessutom är hon alltid törstig. Bea är säker på att något med dottern inte stämmer. Stundvis vet hon inte om det är hon själv som skapat ett speciellt barn eller om hon faktiskt är den enda som vet hur det egentligen ligger till. Kanske Silkes besvär förstärks av hennes omsorger, tänk om hon själv skapat Silkes beroende? Mer och mer får familjen svårt att vara i normala miljöer, med andra som tycker att de är märkliga. Paranoian växer kring vad som försiggår i Beas eget huvud, vad andra tycker och vad som är skapat av henne själv. 39

FOTO: PIXABAY Silke handlar i botten om barnets rätt att få vara den hen är. Vi har väldeliga förväntningar på våra barn, att de ska vara det vi vill och det är ju det som gör att Silke till sist slår sig fri. För när Silke blir större rymmer hon, mot havet, och i den lilla stuga familjen sedan hyr accelererar allt. Silke är psykologisk skräck; Exorcisten sammansmält med paranoian i Black Swan och det storslagna ödesmättade i Melancholia, om man ska försöka beskriva. Vattnet är hela tiden påtagligt, skrämmer och lockar, och kanske också det som möjliggör hennes förvandling. Vad är det i den här historien som triggar dig så mycket? Att få vara den man är, utan att behöva passa in i samhällets normer. Och så kärleken mellan barnet och föräldrarna, att den är komplex och kan gå överstyr, att det inte alltid är villkorslös kärlek. Ja, man älskar sitt barn men det finns tillfällen när man önskar att allt hade blivit som man tänkt sig. Till exempel hur man vill att barnet ska vara. Eller hur man själv som förälder ska vara. Det finns så mycket skam i de förbjudna känslorna kring föräldraskap och barn. Ändå bottnar de i djup kärlek. Uttrycket det tar är ibland för barnets skull. Ibland för Den största utmaningen ligger sannolikt inte lika mycket i specialeffekterna eller i skräckens uppbyggnad, utan snarare i att få föräldrar att tala om de här känslorna. Föräldrar som redan är oroliga och inte vill se det de fasar för mest. Johanna gör research genom barnavårdscentraler och skolor, men det är ett känsligt arbete. 40

ens egen. Och så får vi inte glömma att det också är två föräldrar som reagerar kring barnet, deras inbördes relation blir sårig och bevakande och ifrågasättande. Detta märker Silke ju äldre hon blir och börjar dölja sitt rätta jag för att inte såra sina föräldrar. Gränslandet mellan vad som är verkligt och inte har Johanna gestaltat i nästan alla sina kortfilmer. Hennes research, intervjuer och fortsatta manusskrivande möjliggörs nu av det ekonomiska stödet från STHLM Debut. Maria L Guerpillon som producerar Silke säger att förutom det betyder bekräftelsen i att bli utvalda av STHLM Debut mycket för dem. Att andra ser det vi sett, och potentialen i det. Och att därefter få dela gruppens processer. Det är ett bollplank som jag ser som en oerhörd resurs. Att kunna testa idéer, men också behöva motivera vissa kreativa val. När man jobbar tajt ihop, som Johanna och jag gjort i flera år, och känner varandra väl är det annars risk att man glömmer att sätta ord på och definiera saker. Saker som är viktiga för att Silke ska bli som vi tänkt oss. FOTO: PIXABAY REGISSÖR: JOHANNA PAULSDOTTER Johanna har flera prisbelönta kortfilmer bakom sig som visats på internationella filmfestivaler och hon fick bl.a. 1km filmstipendiet för sin novellfilm Århundradets brott vilket resulterade i kortfilmen Tolv. Johanna arbetar också på Kulturhuset Stadsteatern och studerade kompletterande filmregi på StDH hösten 2017. PRODUCENT: MARIA L GUERPILLON Maria har varit verksam som film och tv producent sedan år 2000. Hon grundade produktionsbolaget dfm och var dess vd fram till 2013 då bolaget såldes. Har producerat kort och långfilm, dokumentärer och beställning/reklam. Senaste produktionen är långfilmen Medan vi lever av Dani Kouyaté som visats på 30 talet festivaler runt om i världen och vann en afrikansk Oscar 2017. Är nu producent på Alice Film AB. FOTO: MARIA L GUERPILLON, JOHANNA PAULSDOTTER 41

SISTERS SISTERS HANDLAR OM TJEJER SOM VUXIT UPP I EN SMÅSTADSFÖRORT I SVERIGE. SOM LINKÖPING, TILL EXEMPEL. DET VAR DÄR MIKA GUSTAFSON SJÄLV VÄXTE UPP UNDER 90TALET. SNART FILMAR HON TILLSAMMANS MED MANUSFÖRFATTAREN ALEXANDER ÖHRSTRAND ETT UPPVÄXTDRAMA OM MAKT OCH MAKTLÖSHET OCH LÄNGTAN ATT TA TILLBAKA NÅGOT MAN ALDRIG HAFT. VI TYCKER ATT representation kring dialekter ska få ta större plats inom svensk film. Att dialekter som är annat än stockholmska inte ska betraktas som annorlunda. Och vi vill skapa ett varmt och samtidigt rått drama på östgötska, ur flickornas perspektiv. En revansch för alla berättelser om tjejer som inte berättats. Där de tillåts bete sig lika fritt som pojkarna, där flickor är subjekt som äger blicken och porträtteras som fullständiga, komplexa människor, som tillåts ha både bra och dåliga sidor. Jag gör den här filmen för att jag själv saknar de här bilderna, säger Mika. Det är en film om systerskap, om gruppuppfostran. De tre systrarna; 8, 12 och 15 år gamla, får själva lösa det mesta i vardagen eftersom deras mamma försvinner i perioder. Frånvaron av vuxna gör att de instinktivt står upp för varandra. Men vem som uppfostrar vem, när vuxna inte är närvarande, blir allt svårare att avgöra. Sisters är fiktion, men det har känts viktigt för Mika och Alex att parallellt arbeta med en researchmetod som påminner om det dokumentära. Vi började den här skrivprocessen med att undersöka värld och ton, snarare än plot. Vi skrev scener utifrån teman som frihet, makt och uppfostran. Och sedan har vi försökt undersöka det som framkommit ur det arbetet rent organiskt. De har gjort ett hundratal intervjuer med tjejer som är i 15-16årsåldern idag och fått ta del av journaler och dagböcker från de som vuxit 42

upp i Linköping samtidigt som Mika. De har åkt runt i olika miljöer och provfilmat och intervjuat människor på plats. Och tillsammans har de pratat om sina egna uppväxter; Alexanders i ett höghusområde i Malmö och Mikas i Linköping. Vi gick runt där, i våra gamla områden. Snackade minnen och vad som händer när barndomen dör och vad det är att gå från barn till tonåring. Det kommer upp en massa detaljer som man glömt och som vi nu på olika sätt lånar in i manuset. För Mika tog det mycket energi att åka tillbaka; inte minst mentalt. Jag kände skuld av att åka tillbaka till en plats jag en gång lämnat. En dialekt jag skämts över och tränat bort. Men jag upplevde en sorts stolthet när jag pratade med människor jag vuxit upp med. Jag har börjat fundera mycket på att det här med att stå för var man kommer ifrån och vad det innebär. Att det är som att stå upp för ett syskon. Som om du och platsen har blodsband. Allt detta researchmaterial bygger en väv. Samtidigt försöker Mika och Alexander undvika tidsmarkörer, utan hellre skapa en tidlös värld som liknar en förtätad bild i ens minne. Det där med förtätning är centralt. Eller den förhöjda känslan. Som när den äldsta systern i filmen upptäcker att hon är förälskad och springer i kapp med en stor flock hundar som sluter upp kring henne. De filmiska ögonblicken i livet. Jag tycker det är så himla viktigt med ton och känsla så jag letar hellre efter den, säger Mika. Alexander instämmer: Vi är ju båda väldigt fascinerade av detaljer i film. Oftast tycker jag inte det är storyn man minns när man tänker på filmer man gillar, det är känslan och ögonblicken. Mika fortsätter: Jag vet när det känns i magen, när det är tonen jag vill ha. Det kan vara ett youtubeklipp eller något jag får syn på i vardagen. Jag är rätt varsam med de val jag gör. Alexanders bakgrund som skådespelare kompletterar mig bra just därför. Jag tycker skådespelare har en så fin förmåga att leva sig in i karaktärers liv och hela tiden komma med nya förslag. Vår skrivprocess liknar rollerna som just skådis och regissör. STHLM Debut innebär en stor trygghet. Det finansiella stödet gör att vi har kunnat påbörja en casting medan vi skriver och delvis skriva manuset utifrån de karaktärer vi hittar. Att vi kunnat tillbringa så mycket tid där, på plats, det har varit essentiellt för hela arbetet. De har filmnestorn Kalle Bomans ord med i huvudet hela tiden: Planera för det oväntade att ske. Och Gabriela Pichler är också en självklar mentor i arbetet. Hon betyder mycket när det gäller att våga bana nya vägar; både i vilken historia som berättas, vilka man rollsätter, men även hur man i slutändan jobbar; på plats, under inspelningen. Det tror jag är viktigt; vill man göra en film 43

44