Utredning av markavvattningsföretag och befintliga kulvertar under Norrköpings flygplats Beställare: Norrköpings kommun. Gjord av Mattias Berggrund, Svefa,,,
2 (17) Innehåll 1. Bakgrund 3 2. Metod 3 3. Lagar / bestämmelser 4 3.1. 1879 Dikningslagen (DL) 4 3.2. 1918 års vattenlag, kallad äldre vattenlagen (ÄVL) 4 3.3. 1983 års vattenlag (VL) 5 3.4. Naturvårdslagens 18 C och 18D 5 3.5. 1998: Miljöbalken (MB) och Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV) 5 3.6. Jordabalk (1970:994) 5 4. Ändring av befintliga markavvattningsföretag 6 5. Markavvattningsföretag och fastighetsbildning 6 5.1. Bakgrund 6 5.2. Påverkan vid fastighetsbildning 7 6. Inventering av markavvattningsföretag i området 8 6.1. 05-STD-92 9 6.2. 05-NKG-319 10 6.3. 05-STD-98 11 6.4. R_922 13 7. Resonemang 14 8. Motivering 16 9. Slutsats 17
3 (17) 1. Bakgrund Norrköpings kommun avser att exploatera delar av fastigheten Norrköping Styrstad 6:15 för industriändamål. En dagvattenutredning har visat ett alternativ att leda dagvattnet inom exploateringsområdet till en befintlig kulvert som anlades på 1940-talet när Norrköpings flygplats byggdes. Planen är att det kommunala VA-bolaget (Norrköping Vatten och Avfall AB) skall överta förvaltningen av kulverten, men för att det sådant övertagande skall ske behöver en utredning om vem som äger kulverten göras. Svefa har fått i uppdrag att utreda vem som äger diken/kulvertar. I det fall som diket/kulvertarna omfattas av markavvattningsföretag skulle Svefa göra en utredning på vilka som var delägare i detta/dessa. Karta över befintliga ledningar/kulvertar inom området finns i figur 1. Figur 1: Karta över befintliga ledningar och kulvertar. Tillhandahållen av Norrköpings kommun Stadsbyggnadskontoret Mark och exploatering. För att underlätta har ordet markavvattning använts i denna rapport, även om olika termer har använts under olika tidsepoker (exempelvis dikning, vattenavledning). 2. Metod Denna utredning har gjorts genom följande moment: Inventering av befintliga markavvattningsföretag i området. Detta har gjorts via Länsstyrelsen Östergötlands Vattenarkivet.
4 (17) Inventering av genomförda lantmäteriförrättningar i området. Detta har gjorts genom sökningar i fastighetsregistret. Inläsning av material kring markavvattningsfrågor o Äga och förvalta diken och andra vattenanläggningar i jordbrukslandskapet utgiven av LRF år 2014 o Markavvattningsföretag vägledning för tillsyn, omprövning och avveckling utgiven av Miljösamverkan Sverige år 2015 o Markavvattning lagstiftning och probleminventering utgiven av Karin Irestål år 2010 o Markavvattning vid fastighetsbildning utgiven av Daniel Löwgren år 2010 3. Lagar / bestämmelser Fram till inträdandet av 1983 års vattenlag (VL) var markavvattningsföretag icke tillståndspliktiga på samma sätt som i VL. Många markavvattningsanläggningar har därför bildats under förutsättningar att samtliga fastighetsägare var överens om åtgärden och hjälptes åt. Därför finns inte några tillståndsbeslut på dessa anläggningar. Som en konsekvens av detta har den övervägande delen av alla äldre tillståndsgivna markavvattningsföretag prövats på grund av att de sökande behövde få hjälp med att komma överens om utförandet och kostnadsfördelningen, samt för att deltagarna skulle få möjlighet till ekonomisk hjälp i samband med utförandet av diken och andra markavvattningsanläggningar. 3.1. 1879 Dikningslagen (DL) I 1879 års lag om dikning och annan avledning av vatten, dikningslagen, lades grunden för ett modernt regelverk om gemensamma åtgärder för att dränera åkermark. Reglerna återfinns i dag, om än i omarbetade former, i miljöbalken (MB) och lagen 1998:812 med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV). I dikningslagen finns regler kring avledning av vatten från den egna fastigheten till nästa och regler kring samverkan i fall man inte var överens om nytta, utformning eller underhållsansvar. Om fastighetsägarna inte kunde komma överens om hur dikningen skulle utföras skulle länsstyrelsen, på ansökan förordna en förrättningsman, till exempel en lantbruksingenjör. Förrättningsmannen genomförde en så kallad syneförrättning. I den bestämde förrättningsmannen omfattning; teknisk utformning och vilka som skulle delta. Även om någon inte var intresserad av att delta kunde denne tvingas att delta i kostnader för anläggning och framtida underhåll, om förrättningsmannen bedömde att den gemensamma nyttan översteg kostnaderna. Om inget hinder mötte syneförrättningen bildades ett gemensamt företag för deltagarna, en samfällighet. I de fall markägarna kunde komma överens om hur dikningen skulle utformas och bekostas så behövdes inte någon syneförrättning. 3.2. 1918 års vattenlag, kallad äldre vattenlagen (ÄVL) En samordning av 1879 års dikningslag med 1880 års vattenkungörelse. I denna lag omarbetades dikningslagens bestämmelser väsentligt. Men även här kunde markägare ansöka hos Länsstyrelsen om
5 (17) förrättning. Länsstyrelsen förordnade en förrättningsman, en lantbruksingenjör, som genomförde förrättningen. Om inte hinder mot åtgärden förelåg avslutades förrättningen med ett utlåtande som innebar tillstånd till åtgärden. I utlåtandet beskrevs förutsättningarna för verksamheten och anläggningarnas utformning redovisades på ritningar och tillhörande handlingar. En kostnadsfördelningslängd upprättades som upplyser om vilka fastigheter som deltar i verksamheten samt visar fastigheternas andelstal i verksamheten. De fastigheter som fick båtnad (nytta) av och skulle delta i dikningen, vattenavledningen eller invallningen utgör en samfällighet. I de fall som de av företaget berörda fastighetsägarna var överens om åtgärden gavs stora möjligheter till markavvattning utan att någon större insyn från myndigheter. 3.3. 1983 års vattenlag (VL) Denna lag är en omarbetning av äldre vattenlag. Begreppet torrläggning av mark ersattes med markavvattning. Även genom denna lag kunde fastighetsägare som var beroende av markavvattning ansöka om förrättning hos länsstyrelsen enligt samma rutin som enligt ÄVL. Vattenverksamheter blev i allmänhet tillståndspliktiga, om det inte var uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skulle skadas av verksamheten. Tillstånd krävdes i de fall som det behövdes särskild tvångsrätt för att genomföra åtgärderna, eller om två eller flera skulle delta i verksamheten och sakägarna inte kunde komma överens om delaktigheten. 3.4. Naturvårdslagens 18 C och 18D Den 1 juli 1986 infördes en ovillkorlig tillståndsplikt för markavvattning i hela Sverige (18 c Naturvårdslagen), och den 1 augusti 1991 infördes ett förbud mot markavvattning söder om Dalälven (18 d Naturvårdslagen). 3.5. 1998: Miljöbalken (MB) och Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV) Halva 1983 års vattenlag togs in i miljöbalken och resterande del blev en särskild lag, lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Prövning av markavvattning enligt förrättningsförfarandet togs bort och ersattes med en administrativ prövning av länsstyrelsen. I övrigt fick lagtexten endast redaktionella ändringar i förhållande till 1983 års version, med något undantag, Det nya prövningsförfarandet av markavvattning innebär att ansökan om ny markavvattning ska prövas av länsstyrelsen, men länsstyrelsen kan i vissa fall lämna över ärendet till Mark- och miljödomstolen. Ytterst få nya markavvattningsföretag har tillkommit enligt miljöbalkens regler, men däremot har flera äldre samfälligheter omprövats. Dessa skall alltid ske vid Mark- och miljödomstolen. 3.6. Jordabalk (1970:994) I Jordabalken 2 kap 1 framgår vad som tillhör en fastighet. Där står att Till en fastighet hör byggnader, ledningar, stängsel och andra anläggningar som har anbragts inom fastigheten för stadigvarande bruk, på rot stående träd och andra växte, naturlig gödsel. Till en fastighet hör även en sådan byggnad eller
6 (17) annan anläggning som är uppförd utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utövandet av ett servitut till förmån för fastigheten och inte hör till den fastighet där den finns. Detsamma gäller i fråga om en ledning eller annan anordning för vilken ledningsrätt har beviljats, om det vid en förrättning enligt ledningsrättslagen har förordnats att rätten skall höra till fastigheten. Huvudregeln enligt denna lag är att den som äger en fastighet som en ledning på äger även ledningen och har ansvar för den. 4. Ändring av befintliga markavvattningsföretag När man tittar på de ritningar, tillstånd och kostnadsfördelningslängder som finns i handlingarna till markavvattningsföretag så ser man hur de var planerade och i bästa fall utförda. Ofta har markavvattningsanläggningarna förändrats under åren i flera steg, och oftast utan att någon ny prövning har genomförts. Eftersom tillståndsplikten till markavvattning har sett olika ut i tidigare lagstiftningar kan ändringarna ha varit lagliga när de utfördes. Enligt 18 lag (1998:811) om införandet av miljöbalken, ska lagligheten hos en vattenanläggning som tillkommit utan tillstånd bedömas enligt de bestämmelser som gällde när anläggningen kom till. Därför kan det finnas både tillståndsgivna anläggningar, anläggningar som är lagliga på annan grund och olagliga anläggningar på samma ställe. Legaliserad eller tillståndsgiven - anläggningen har tillstånd som prövats vid förrättning, av domstol eller annan instans, enligt den lagstiftning som gällde när anläggningen kom till. Laglig på annan grund (laglig, icke legaliserad) - anläggningen är inte tillståndsprövad men den utfördes vid en tidpunkt då tillstånd inte krävdes för den aktuella åtgärden. En förutsättning är att anläggningen blev utförd enligt de regler som gällde vid vattenanläggningens tillkomst. Olagliga anläggningar - i denna kategori återfinns anläggningar som inte uppfyllde de krav som fanns enligt den lagstiftning som gällde när anläggningen utfördes. Om en anläggning har ändrats utan tillstånd har ändringarna ingen rättskraft, oavsett om åtgärderna var lagliga eller olagliga när de genomfördes. Tillsynsmyndigheten kan verka för att anläggningarna ska omprövas, lagligförklaras eller rivas upp om det behövs för att motverka skada på allmänna eller enskilda intressen. En sak som var vanlig när förändringar av markavvattningsföretag gjorts tidigare, var att ägarna till anläggningarna fått hjälp med ändringarna av de tidigare lantbruksnämnderna och senare länsstyrelsernas lantbruksenheter. Det innebär att inte att åtgärderna har vunnit rättskraft, men ägarna till markavvattningsföretaget kan ha uppfattat det som att myndigheterna har sanktionerat åtgärderna och att det är den nya utformningen som gäller. 5. Markavvattningsföretag och fastighetsbildning 5.1. Bakgrund Fastighetsbildning är en åtgärd som genomförs enligt fastighetsbildningslagen (FBL). Genom fastighetsbildning kan
7 (17) 1. fastighetsindelningen ändras, 2. servitut bildas, ändras eller upphävas, 3. en byggnad eller annan anläggning som hör till en fastighet överföras till en annan Fastighetsbildning sker genom en lantmäteriförrättning som handläggs av Lantmäterimyndigheten. Det finns i Sverige 40 lantmäterimyndigheter. 39 kommuner har en kommunal lantmäterimyndighet, och i de kommuner som inte har en egen lantmäterimyndighet ansvarar statliga Lantmäteriet för fastighetsindelningen. En samfällighet enligt fastighetsbildningslagen är mark som hör till flera fastigheter gemensamt (FBL 1:3). Denna definition av samfällighet skiljer sig från markavvattningssamfälligheter och anläggningssamfälligheter enligt anläggningslagen, dör begreppet samfällighet används i sin associationsrättsliga betydelse av fastighetssammansslutning. För att särskilja en samfällighet enligt fastighetsbildningslagen kallas denna för marksamfällighet. 5.2. Påverkan vid fastighetsbildning Vid förrättningar där markavvattningsföretag bildades inventerades ägofigurer och dessa kopplades till den fastighet den var belägen inom, och den delägande fastigheten erhöll ett andelstal som ägofiguren fick i syneförrättningen. Fastighetsbildning kan vid senare tillfälle sedan ske på så sätt att den ursprungliga ägofiguren inte längre tillhör den fastighet som den var belägen inom vid tidpunkten för bildandet av markavvattningsföretaget. I och med att det inte heller sker någon fullföljdsåtgärd kring markavvattningen inom ramen för den lantmäteriförrättning som görs enligt fastighetsbildningslagen kommer därför en skillnad uppstå mellan ägarförhållanden (i form av registerfastigheter) och dels andelstalen för deltagarna i markavvattningssamfälligheten. Ett tänkbart scenario är även att mark överförs till en fastighet vars ägare inte ens deltar i markavvattningsföretaget, och då tillgodogör denna fastighetsägare nyttan av företaget utan att ens dela i verksamheten. Över tiden så kan därför succesivt allt större diskrepanser uppstå mellan ägoförhållanden och andelstal i markavvattningsföretagen. Dessa diskrepanser måste åtgärdas antingen genom överenskommelser mellan samtliga delägare i markavvattningsföretaget eller genom en omprövning som görs av Markoch miljödomstolen. För att komplicera det hela ytterligare finns det inte heller någon koppling mellan markavvattningssamfälligheter och fastighetsregistret. Det hela kan återspeglas genom följande exempel, figur 2, som är hämtad från LRFs skrift Äga och förvalta diken.
8 (17) Figur 2: Ändrad fastighetsindelning över tid Vid bildandet av markavvattningsföretaget 1950 ingick fastigheterna 1:1, 1:2, 1:3, 1:4, 1:5 och 1:6 i företaget. Efter 60 år berörs fastigheterna 1:1, 1:13, 1:14 1:16, 1:17, 1:18 och 1:5 av markavvattningsföretaget. Kostnadsfördelningslängden från 1950 är med andra ord inaktuell i och med att bland annat fastigheterna 1:2, 1:3 och 1:4 har avregistrerats, och flera fastigheter har tillkommit. Det är ägarna till de fastigheter som finns uppräknade i gällande kostnadsfördelningslängd som är juridiskt ansvariga för markavvattningsföretag och som ingår i samfälligheten. Men i de fall som det i dagsläget är helt eller delvis andra fastigheter som ligger inom båtnadsområdet och andra markägare som genomför underhåll uppstår en mer eller mindre komplicerad situation. 6. Inventering av markavvattningsföretag i området Genomgång har gjorts av uppgifterna i länsstyrelsens vattenarkiv. Figur 3 visar en karta över uppgifterna inlagda i vattenarkivets karttjänst. De med grått och rött markerade områdena visar inlagda markavvattningsföretag. Geometrierna av markavvattningsföretagen stämmer i vissa fall väldigt dåligt och är enligt länsstyrelsen lantbrukskonsulent Per Lindmark bara generellt inlagda i GIS-tjänsten. Figur 3: Utdrag ur vattenarkivets karttjänst
9 (17) 6.1. 05-STD-92 Det äldsta markavvattningsföretaget bildades 1891 då det gjordes en syneförrättning över vattensjuka marker till hemmanen Gillerhälla, Wibberstad, Fröberga och Husby, se tillhörande karta i figur 4 Figur 4: Karta över markavvattningsföretaget 05-STD-92 Ortofoto med dagens ungefärliga fastighetsgränser över samma område ses i figur 5. Vid jämförelse med ledningar och kulvertar i figur 1 konstateras att det inte finns några ledningar eller kulvertar så pass långt österut på flygplatsfastigheten som detta är. Detta markavvattningsföretaget berörs inte av ledningarna/kulvertarna.
10 (17) Figur 5: Ortofoto över området i figur 4. Notera hacket på fastighetsgränsen på den nord-sydliga fastighetsgränsen som varit intakt sedan markavvattningsföretaget. 6.2. 05-NKG-319 Företaget 05-NKG-319 upprättades 1898. Kartan över företaget visas i figur 6. Kartan är där roterad så att norr är uppåt. Företaget sträcker sig från dåvarande sträckningen av Motala ström och österut, för att sedan vika av sydost ut. Vid vägen delar företaget upp sig i två delar där den ena delen består av Ljurabäcken och den andra delen följer vägen en bit för att senare vika av åt sydost.
11 (17) Figur 6: 05-NKG-319 Den nordligaste delen av fastigheten Risängen 4:7, d.v.s. flygplatsfastigheten, ligger inom båtnadsområdet för detta markavvattningsföretag, men det dike som går i sydöstlig riktning ut i högra hörnet ligger inte i samma läge som dagens kulvert, och de nya ledningarna/kulvertarna anses inte påverka detta markavvattningsföretag. 6.3. 05-STD-98 I en syneförrättning 1901 bildades markavvattningsföretaget med aktbeteckning 05-STD-98. Det benämndes Upptagande af afloppsgrafvar i och för torrläggning af vattensjuka marker tillhörande Berga, Dömestad, Husby m.fl. hemman samt s.k. Sylten i Styrestads och St. Johannes socknar af Lösings
12 (17) härad och Östergötlands län. Båtnadsområdet, se bild 7, för detta företag ligger inom det som idag är flygplatsen. Figur 7: Karta över båtnadsområde för 05-STD-98. I figur 8 så har läget på dagens ledningar/kulvertar ritats in på kartan i figur 7.
13 (17) Figur 8. Befintliga ledningar inritade på den ursprungliga kartan över markavvattningsföretaget. Ledningarna och kulvertarna ligger i helt andra lägen än dikena i markavvattningsföretaget. Enligt resonemanget i kapitel 4 och det faktum att flygplatsen anlades 1940 och att dåvarande lagstiftning i dessa frågor var 1918 års vattenlag (ÄVL) kan man säga att det har skett en laglig men ej legaliserad ändring av det befintliga markavvattningsföretaget. 6.4. R_922 1940 genomfördes det senaste markavvattningsföretaget i området, aktbeteckning R_922. I redogörelsen står Uppgrävning och rätning av Ljura bäck från Lindövägen 600 meter i sydlig riktning i och för bättre torrläggning av Norrköpings flygfält. Översiktlig karta över företaget ses i figur 9. Någon mer detaljerad karta finns inte i vattenarkivet.
14 (17) Figur 9: Översiktlig karta över vilken del av Ljura bäck företaget gällde. I den ansökan som skickades in till Länsstyrelsen står att För åstadkommande av förbättrad torrläggning av till flygfält upplåtet område vid Kungsängen i Norrköping har Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för avsikt att låta verkställa nygrävning av Ljura bäck ovanför Lindövägen. Detta markavvattningsföretag har alltså tillkommit som en konsekvens av anläggningen av flygplatsen. Dock påverkas inte markavvattningsföretaget av de ledningar/kulvertar som denna utredning gäller. 7. Resonemang Till den grund för den lagstiftning som utvecklats för att reglera och underlätta samverkan om avvattning mellan olika fastigheter gäller följande principer: All nederbörd som inte avdunstar rinner som ytvatten eller grundvatten ner mot havet. På vägen passerar vattnet ett antal fastigheter. Vattnet hittar sin naturliga väg på marken, genom marken, i diken och vattendrag. Så länge pågående markanvändning består har fastighetsägaren rätt att släppa vatten till grannen nedströms och skyldighet att ta emot vatten från grannen uppströms. Normal jordbruksdränering medför i vanliga fall inte så stora förändringar i avrinningen att det leder till skador. Exploatering med omfattande andel hårdgjorda ytor orsakar snabbare avrinning. Dimensionerande flöden ökar med flera storleksordningar. Förändrad markanvändning kan påverka avrinningen till nedströms liggande fastighet väsentligt. Då förändringarna orsakar skada har fastighetsägarna rätt till ersättning för skadorna eller kompensationsåtgärder. Genom att exempelvis anordna utjämningsmagasin kan flöden fördröjas. Det bästa för markägarna är att ställa krav på fördröjning eftersom det sällan finns utrymme till mer vatten i de befintliga vattenanläggningarna. En fastighetsägare som vill förbättra sin avvattning genom att sänka bottennivån i huvudavvattningen eller öka kapaciteten kan få rätt att gå in på nedströms liggande fastigheter för att utföra åtgärden, men ska själv bekosta åtgärderna liksom intrång och eventuella skador på berörda fastigheter.
15 (17) Om fastigheterna nedströms eller uppströms har nytta av åtgärderna kan den som vill förbättra sin fastighet begära att de övriga fastighetsägarna bidrar. Kostnaderna ska då fördelas i förhållande till respektive fastighets nytta. För att hantera ett sådant samarbete utgör ägarna till de fastigheter som har nytta av diket en samfällighet Den som utför en vattenanläggning äger den också det är utgångspunkten. Eftersom avvattningssystemet på en fastighet ofta har vuxit fram efterhand så är det inte alltid helt självklart vem som är ansvarig för respektive anläggningsdel. I och med att många avvattningsföretag bildades för mer än 100 år sedan så finns de som har anlagt till exempel diken eller rörläggningar ofta inte längre kvar. Den som äger en vattenanläggning är ansvarig för dem om ingen annan överenskommelse eller beslut finns. Enligt miljöbalken är ägaren till en vattenanläggning skyldig att underhålla anläggningen så att varken allmänna eller enskilda intressen skadas. Om det uppstår skada och skadan visare sig vara orsakad av bristande underhåll kan anläggningens ägare bli ersättningsskyldig. Denna underhållsskyldighet gäller alla vattenanläggningar, såväl lagliga som olagliga (se kapitel 4). Vilka kontakter som togs mellan de som anlade ledningar och kulvertar och företrädare för markavvattningsföretaget när flygplatsen byggdes runt år 1940 är svår att sia om. I och med att det vid den tiden gällande vattenlagstiftningen var liberal och det inte krävdes några tillstånd för sådan vattenverksamhet så finns det nog väldigt lite dokumenterat kring dessa frågor, så kan nog ändringen av markavvattningsföretaget som gjorts enligt kapitel 4 klassificeras som laglig, icke legaliserad. Några tecken på att markavvattningsföretaget inte skulle existera idag finns inte. Någon av de fastigheter som upptogs i syneförrättningen 1898 kan även säkert vara en befintlig fastighet idag, men det är tveksamt om de äger någon mark inom båtnadsområdet. Dock är de fastighetsägarna fortfarande delägare i samfälligheten. De allra flesta fastigheterna inom det område som berördes av omdragningen av dikena/kulverteringen som gjordes i samband med att flygplatsen anlades ägs idag av Norrköpings kommun med några få undantag i form av mindre fastigheter som dock är anslutna till det kommunala VA-nätet, se figur 12.
16 (17) Figur 10: Kartan visar fastigheter som ägs av Norrköpings kommun. Kartan är ej skalriktig pga förminskning. 8. Motivering Dikningen/kulverteringen som utfördes när flygplatsen anlades gjordes inom båtnadsområdet för markavvattningsföretaget 05-STD-98. Däremot skedde kulvertering och nydikning i andra lägen än de diken som ingick i markavvattningsföretaget. Dikningen/kulverteringen behövde inte några direkta tillstånd enligt den då rådande vattenlagstiftningen för att utföras. Även om det inte skett någon omprövning av markavvattningsföretaget i samband med anläggandet av dikena/kulvertarna så är ändringen laglig men inte legaliserad. I detta markavvattningsföretag så har det inte skett någon omprövning av det. Ett dike eller en kulvert är tillbehör till den fastighet som de är belägna inom (enligt jordabalken 2 kap 1 ). I detta fall har vattenanläggningen även hanterats så historiskt, efter vad som står i avtal mellan Norrköpings kommun och Luftfartsverket som finns i förrättningsakt 0581K-41H:1005 från 1994 där det i aktbilaga D under punkt 5 Drift och underhåll står att Inom området bekostar och utför Luftfartsverket drift och underhåll av samtliga anläggningar (vägar, parkeringar, hangarplattor, VA-ledningar m m) och för flygplatsens verksamhet erforderliga byggnader. Detta tyder på att kulvertarna och ledningarna har ansetts vara tillbehör till fastigheten, medan genom avtal så har Luftfartsverket skött drift och underhåll av anläggningen.
17 (17) 9. Slutsats Flygplatsen ligger inom båtnadsområdet för markavvattningsföretaget 05-STD-98. De ändringar som gjordes av markavvattningsföretaget i samband med byggnationen av flygplatsen är lagliga enligt dåvarande lagstiftning, men ändringarna av markavvattningsföretaget är inte legaliserade. Markavvattningsföretaget kan därför inte anses ha ansvar för de dikena/kulverterna som anlades när flygplatsen byggdes. Därför i enlighet med utgångspunkten att den som utför en vattenanläggning även äger den, och att den som äger en anläggning har förvaltningsansvar för den så är det fastighetsägaren Norrköpings kommun som äger kulvertarna. Detta enligt reglerna kring fastighetstillbehör i 2 kap 1 jordabalken.