1/35 Dnr:924-2011 YTTRANDE 2011-10-06 Landsbygdsdepartementet 103 33 STOCKHOLM Förslag till Europaparlamentets och rådets förordningar KOM (2011) 425 om den gemensamma fiskeripolitiken och KOM (2011) 416 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter Havs- och vattenmyndigheten (HaV) har i en remiss från Landsbygdsdepartementet ombetts lämna synpunkter på förslagen om en ny gemensam fiskeripolitik och om en ny gemensam marknadsordning för fiskeriprodukter. I de pågående förhandlingarna om en ny gemensam fiskeripolitik kan nya strategiska frågeställningar uppkomma under processens gång. Synpunkterna som lämnas nedan kan därför komma att utvecklas under förhandlingsprocessen. HaV har löpande lämnat underlag till Landsbygdsdepartementet om förslagen till en ny gemensam fiskeripolitik.hav har därför valt att i detta yttrande fokusera på de delar av förslagen som HaV särskilt vill belysa och lämnar inte här synpunkter på samtliga artiklar Inledningsvis lämnas sammanfattande synpunkter. Därefter följer en analys- och förslagsdel som följer förslagens disposition.
Innehåll Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken... 4 SAMMANFATTNING... 4 Inledning... 7 Del I Allmänna bestämmelser (Artikel 1-5)... 7 Förutsättningar/analys... 7 HaV:s förslag... 8 Artikel 1 Tillämpningsområde... 8 Artikel 2 Allmänna mål... 8 Artikel 3 Särskilda mål... 9 Artikel 5 Definitioner... 10 Del III Åtgärder för bevarande av marina biologiska resurser (Artikel 7-26)... 11 Förutsättningar/analys... 11 HaV:s förslag... 13 Artikel 9 Fleråriga planer... 14 Artikel 11 De fleråriga planernas innehåll... 14 Artikel 12 Förenlighet med skyldigheter enligt unionens miljölagstiftning... 15 Artikel 14 Ramverk för tekniska åtgärder... 16 Artikel 15 Skyldighet att landa alla fångster... 17 Artikel 18 Meddelande av medlemsstaternas bevarandeåtgärder... 20 Artikel 19 Utvärdering... 20 Artikel 20 Standardbevarandeåtgärder som antas inom ramen för de fleråriga planerna... 20 Artikel 21 Tekniska åtgärder... 21 Del IV Tillträde till resursen (Artikel 27-33)... 21 Förutsättningar/analys... 21 HaV:s förslag... 22 Artikel 27 Inrättande av system med överlåtbara fiskenyttjanderätter... 22 Artikel 28 Tilldelning av överlåtbara fiskenyttjanderätter... 23 Artikel 29 Tilldelning av individuella fiskemöjligheter... 25 Artikel 31 Överlåtande av överlåtbara fiskenyttjanderätter... 27 Artikel 32 Leasing av individuella fiskemöjligheter... 27 Artikel 33 Fördelning av fiskemöjligheter som inte omfattas av systemet med överlåtbara fiskenyttjanderätter... 28 Del V Anpassning av fiskekapaciteten (Artikel 34-36)... 28 Artikel 35 Förvalting av fiskekapaciteten... 28 Del VI En vetenskaplig bas för fiskeriförvaltningen (Artikel 37-38)... 29 Artikel 37 Datakrav för fiskeriförvaltningen... 29 Del VII Extern politik (Artikel 39-44)... 29 Artikel 39 Mål... 29 Artikel 41Principer och mål för avtal om hållbart fiske... 29 Artikel 42 Ekonomiskt stöd... 30 Del X Kontroll och tillsyn (Artikel 46-48)... 31 Artikel 46 Mål... 31 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter... 32 SAMMANFATTNING... 32 Kapitel I Allmänna bestämmelser... 33 Artikel 3-4 Mål och Principer... 33 2/35
Artikel 5 Definitioner... 33 Kapitel II Sektorsorganisationer... 33 Artikel 7 Fiskeriproducentorganisationernas mål... 33 Artikel 8 Åtgärder som kan vidtas av fiskeriproducentorganisationer... 33 Artikel 10 Vattenbruksproducentorganisationernas mål... 33 Artikel 17-18 Erkännande av producentorganisationer och Erkännande av vattenbruksproducentorganisationer... 34 Artikel 19 Medlemsstaternas kontroller och återkallande av erkännande... 34 Kapitel III Handelsnormer... 34 Artikel 39 Fastställande av handelsnormer... 34 Artikel 42-44 Obligatorisk information, Handelsbeteckning och Uppgifter om fångst- eller produktionsområde... 35 3/35
4/35 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken SAMMANFATTNING HaV instämmer i att det krävs en genomgripande reform av den gemensamma fiskeripolitiken (GFP). HaV håller med kommissionen om att den nuvarande GFP:n inte har kunnat förhindra problem med bl.a. överfiske, sviktande bestånd, överdimensionerade fiskeflottor, stora subventioner och minskade fångster. HaV är överlag positiv till att reformförslaget tydligare betonar behovet av en ekosystembaserad förvaltning. För att förslaget i sin helhet ska bli bra krävs dock klargöranden och i flera fall ändringar. HaV vill understryka att fiskerisektorn inte ska ses isolerat från sitt bredare marina sammanhang och från övrig politik som omfattar marin verksamhet. Fisket är mycket beroende av friska och produktiva akvatiska ekosystem. En omformulering av den gemensamma fiskeripolitiken kräver en helhetssyn vilket förespråkas i den integrerade havspolitiken och dess miljöpelare, ramdirektivet om en marin strategi. I detta sammanhang menar HaV att förslaget till artikel 2.4 är av avgörande betydelse för GFP:ns bidrag till unionens miljöpolitiska mål och för nationellt genomförande av miljödirektiv och annan lagstiftning rörande marin miljö eller marina organismer. HaV anser att den allmänna målformuleringen (artikel 2) tydligt måste prioritera miljömässiga aspekter före ekonomiska och socialpolitiska. En ekosystembaserad förvaltning kommer i ett långsiktigt perspektiv främja även de ekonomiska och socialpolitiska målen. HaV förespråkar att denna prioritering görs i förslaget till en ny GFP. HaV stödjer formuleringen under allmänna mål om att GFP:n ska bidra till tryggad livsmedelsförsörjning. HaV välkomnar att målarter ska skördas på ett långsiktigt hållbart sätt med målet att de skördade arterna ger maximalt hållbart uttag senast 2015. HaV anser dock att förslaget måste klargöra vad som ska gälla efter 2015. MSYbegreppet hanterar bara fiskeansträngningen i förhållande till de exploaterade beståndens storlek (lekbiomassa), inte beståndens karakteristika vad avser storleks- och åldersstruktur, och effekten av dessa på ekosystemet i övrigt. Om de allmänna målsättningarna i förslagets artikel 2, om en långsiktigt uthållig miljö och ekosystembaserad förvaltning och integrering mot miljölagstiftning, på sikt ska kunna uppnås måste målbilden bortom 2015 också bygga på sådana karakteristika, jämför ramdirektivet om en marin strategi. HaV välkomnar ett utkastförbud, men menar att ett utkastförbud ska gälla alla arter. HaV föreslår dock att hotade arter eller arter med mycket låg reproduktionstakt och lång generationstid och som har god överlevnadspotential ska återutsättas. HaV vill understryka att ett utkastförbud förutsätter att både tekniska åtgärder (krav på rumslig
5/35 förvaltning, ökade krav på selektivitet och skonsamma redskap) och lämpliga kontrollverktyg utvecklas och implementeras. För att möjliggöra den stora förvaltnings- och kontrollomställning som ett utkastförbud nödvändigtvis innebär bör ett generellt utkastförbud införas men med ett senarelagt ikraftträdande. HaV tolkar förslaget till regionalisering som ett försök att öka ländernas möjlighet att implementera olika tekniska bevarandeåtgärder i relation till bl.a. miljödirektiv och för att öka möjligheterna till ett hållbart nyttjande av de marina naturresurserna. Eftersom KOM:s förslag kan skapa situationer där olika regler kan komma att gälla för fiskare av olika nationalitet som fiskar i samma område och ibland på samma bestånd anser HaV att det finns risk att efterlevnaden av bestämmelser påverkas. Om en regionalisering ska antas måste artikeltexterna stärkas och förtydligas avsevärt. Ett nytt regelverk måste innehålla tydliga krav på att länders bevarandeåtgärder inom ett förvaltningsområde samordnas och att riskanalyser utförs av föreslagna bevarandeåtgärder i förhållande till den fleråriga planens mål. Bara därigenom kan regionalisering utgöra ett verkningsfullt och effektivt förvaltningsverktyg. HaV ställer sig positiv till ett system med nationella (utan handel mellan MS) överlåtbara nyttjanderätter i fisket som ett förvaltningsmedel för att minska kapaciteten i flottan. Dock är det önskvärt att MS handlingsutrymme för införandet av dessa fiskerätter utökas. För att säkerställa att det småskaliga fisket inte påverkas negativt är det viktigt att de nationella systemen utformas efter de specifika förutsättningarna i respektive MS. HaV anser att det är av största vikt att den externa delen av fiskeripolitiken inklusive fiskepartnerskapsavtalens utformning genomsyras av transparens, baseras på hållbar resurshushållning och med hänsyn till kuststaters förutsättningar och utvecklingsperspektiv. Vidare menar HaV att rådsslutsatserna (ifrån 2004) rörande fiskepartnerskapsavtalens utformning ska uppdateras och harmoniseras med den nya lagstiftningen. För det fall rådsslutsatserna inte oformuleras kan det finnas behov av att utformningen av artiklarna i grundförordningen blir mera omfattande. HaV vill påpeka att genom definitionen av marina levande resurser utvidgas GFP:ns räckvidd vad gäller anadroma och katadroma arter, både i definitionen i artikel 5 och i fleråriga planer i artikel 11(g). Tillämpningen bör också jämföras med fördragets artikel 3.1 d. HaV är tveksam till denna vida definition eftersom en tillämpning av föreslagen formulering skulle kunna innebära att även sötvattensarter som lever i brackvattenmiljö skulle omfattas av det nuvarande förslaget; förvaltningen av dessa bör vara en nationell angelägenhet. Oavsett detta bör utvidgningen inte framgå indirekt av definitionen och av bestämmelserna om förvaltningsplaner utan det bör redan av artikel 1 som anger tillämpningsområdet framgå i vilken mån regleringar som avser anadroma och katadroma arter ska kunna omfatta sötvattenområdena. Utvidgningen bör även bättre belysas i förordningens ingress.
Av grundförordningen eller dess ingresstext bör även tydliggöras i vilken mån fiskeripolitiken är tänkt att omfatta fritidsfiske. Den tidigare explicit angivna skyldigheten för medlemsstaterna att själva reglera fritidsfisket togs bort vid införandet av 2002 års grundförordning vilket medförde att en osäkerhet uppkom om i vilken utsträckning EU:s rättsakter gäller vid fritidsfiske. 6/35
7/35 Inledning Fiskeripolitiken är ett mycket dynamiskt politikområde; genomförandet justeras varje vecka i något avseende. Det är därför viktigt att grundförordningen utformas som instrument för en adaptiv förvaltning, där man genom iterativa processer med utvärdering och återkoppling vid behov förändrar genomförandet av de olika åtgärderna så att de hela tiden strävar i riktning mot målen. Detta gäller både frågor som ska beslutas av rådet och Europaparlamentet samt frågor som delegeras för genomförande på annan nivå, företrädesvis kommissionen eller medlemsstater. För att detta ska fungera måste inte endast målen vara tydliga utan även lagtexterna vara så klara för parterna att genomförandet inte bromsas av otydligheter i ansvar eller befogenheter. De åtgärder som behövs för att uppnå målen måste uttryckas så entydigt att parterna är helt införstådda med sina skyldigheter. Det är således av avgörande betydelse för den nya grundförordningens förmåga att leda unionen över i en verkligt ekosystemorienterad förvaltning, att lagtexterna är tillräckligt starka och konsekvent arbetar i samma riktning. Samtidigt måste dessa utformas med fullt beaktande av Lissabonfördragets ambitioner om samstämmighet emellan unionens politikområden. Därför måste GFP:n, utöver den maritima politiken, också särskilt beakta kraven i miljöpolitiska instrument och i utvecklingspolitiken eftersom verksamheter som regleras i GFP:n direkt berör även just dessa områden. Del I Allmänna bestämmelser (Artikel 1-5) Förutsättningar/analys Berörda artiklar reflekterar en förväntan att hållbart nyttjande och en ekosystemansats i fiskeriförvaltningen kan uppnås enbart med hjälp av MSY. MSY-begreppet hanterar dock bara fiskeansträngningen i förhållande till de exploaterade beståndens storlek (lekbiomassa), inte beståndens karakteristika vad avser storleks- och åldersstruktur, och effekten av dessa på ekosystemet i övrigt. Om de allmänna målsättningarna i förslagets artikel 2, om en långsiktigt uthållig miljö och ekosystembaserad förvaltning och integrering mot miljölagstiftning, på sikt ska kunna uppnås måste målbilden bortom 2015 också bygga på sådana karakteristika. I de inledande artiklarna framgår målen med GFP:n. I den allmänna målformuleringen (artikel 2.1) görs ingen prioritering mellan miljömässiga, ekonomiska och socialpolitiska villkor. I artiklarna framgår också att GFP:n ska integrera de krav som finns i unionens miljölagstiftning (artikel 2.4). Denna artikel har en avgörande betydelse för GFP:ns bidrag till unionens miljöpolitiska mål och för nationellt genomförande av miljödirektiv och annan lagstiftning rörande marin miljö eller marina organismer Det är dock viktigt att berörda artiklar igenom hela
8/35 förordningsförslaget tydliggör med lika hög ambitionsnivå hur detta ska genomföras. Av de inledande artiklarna framgår dessutom vad GFP:n ska omfatta. Genom definitionen av marina levande resurser utvidgas GFP:ns räckvidd vad gäller anadroma och katadroma arter, både i definitionen i artikel 5 och i fleråriga planer i artikel 11(g). Tillämpningen bör också jämföras med fördragets artikel 3.1 d. HaV:s förslag Artikel 1 Tillämpningsområde Av förslagets artikel 1(a) framgår att GFP:n ska omfatta bevarande, förvaltning och utnyttjande av marina biologiska resurser. I artikel 5 definieras marina biologiska resurser som alla tillgängliga och åtkomliga marina levande arter inklusive anadroma och katadroma arter under alla deras livscykelstadier. HaV är tveksam till denna vida definition eftersom en tillämpning av föreslagen formulering skulle kunna innebära att även sötvattensarter som lever i brackvattenmiljö skulle omfattas av det nuvarande förslaget; förvaltningen av dessa bör vara en nationell angelägenhet. Oavsett detta bör utvidgningen inte framgå indirekt av definitionen och av bestämmelserna om förvaltningsplaner utan det bör redan av artikel 1 som anger tillämpningsområdet framgå i vilken mån regleringar som avser anadroma och katadroma arter ska kunna omfatta sötvattenområdena. Utvidgningen bör även bättre belysas i förordningens ingress. Av grundförordningen bör även tydliggöras i vilken mån fiskeripolitiken är tänkt att omfatta fritidsfiske. Den tidigare explicit angivna skyldigheten för medlemsstaterna att själva reglera fritidsfisket togs bort vid införandet av 2002 års grundförordning vilket medförde att en osäkerhet uppkom om i vilken utsträckning EU:s rättsakter gäller vid fritidsfiske. Artikel 2 Allmänna mål Det är viktigt att klargöra orsakssammanhanget mellan hållbar miljö och hållbara ekonomiska och sociala villkor. HaV anser att den allmänna målformuleringen (artikel 2) tydligt måste prioritera miljömässiga aspekter före ekonomiska och socialpolitiska. En ekosystembaserad förvaltning kommer i ett långsiktigt perspektiv främja även de ekonomiska och socialpolitiska målen. Vidare bör noteras att artikeln anger att ekosystemansatsen ska införas (inte gradvis, utan ska införas). Därmed bör försiktighetsprincipen vara den grundläggande principen då denna utöver försiktighetsansatsen, vilken hänvisas till i artikel 2.2, även innefattar en riskbedömning. Försiktighetsprincipen torde också kunna bidra till att tvinga fram mer långsiktiga beslut. Försiktighetsansatsen innebär inom internationell
9/35 fiskeriförvaltning att den tillämpas genom medlemsstaternas ratificerande av UN Fish Stocks Agreement (UNFSA). Men enligt UNFSA är medlemsstaterna endast skyldiga att vara "mer försiktiga" när informationen är osäker, otillförlitlig eller otillräcklig. Den innefattar inte element av förebyggande av skada eller av riskbedömning. Ekosystemansatsen är en förvaltningsprincip där enligt FAO:s riktlinjer riskbedömning är en central aspekt vid en operationalisering. EU:s miljölagstiftning samt vår egen miljöbalk vilar också på försiktighetsprincipen. Således vore en förändring åt detta håll ytterligare ett steg till en integrering av politikområdena och en helhetssyn på förvaltningen av marina ekosystem. HaV anser att det är nödvändigt att det klargörs vad som ska gälla efter 2015 beträffande målnivåer för beståndsnyttjande. Följande ändringar föreslås i art 2: 1. Den gemensamma fiskeripolitiken ska säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna skapar långsiktigt hållbara miljömässiga förhållanden som är en förutsättning för att nå ett ekonomiskt och socialt hållbart fiske och vattenbruk som, ekonomiska och sociala villkor och bidrar till att trygga livsmedelsförsörjning. 2. Den gemensamma fiskeripolitiken ska tillämpa försiktighetsansatsenprincipen i fiskeriförvaltningen och målet ska vara att säkerställa att utnyttjandet av de levande marina biologiska resurserna återupprättas till och upprätthålls på över nivåer som säkerställer att populationerna av de skördade arterna ger maximalt hållbart uttag senast 2015. 3. Den gemensamma fiskeripolitiken ska införa en ekosystemansats i fiskeriförvaltningen för att säkerställa att fiskeverksamhetens inverkan på de marina ekosystemen begränsas. 4. Den gemensamma fiskeripolitiken ska integrera kraven i unionens miljölagstiftning. Artikel 3 Särskilda mål Inledningen av artikeln är inte logisk. Det finns inga orsakssammanhang som garanterar att åtgärderna som listas i art 3 skulle leda till att målen i art 2 skulle uppfyllas. Den inledande frasen För att uppnå. måste därför bytas ut. Följande ändringar föreslås i art 3: För att uppnå Inom ramen för de allmänna mål som fastställs i artikel 2 ska den gemensamma fiskeripolitiken bland annat (a) eliminera oönskade fångster av kommersiella bestånd och gradvis se till att alla fångster av sådana bestånd landas,
10/35 (b) skapa förutsättningar för effektiv fiskeverksamhet i en ekonomiskt livskraftig (c) och konkurrenskraftig fiskerinäring, (d) främja utvecklingen av vattenbruksverksamheten i unionen i syfte att bidra till tryggad livsmedelsförsörjning och sysselsättningen i kust- och (e) landsbygdsområden, (f) bidra till en rimlig levnadsstandard för dem som är beroende av fiskeverksamheten, (g) ta hänsyn till konsumenternas intressen, (h) säkerställa systematisk och harmoniserad insamling och hantering av data. Artikel 5 Definitioner 1. Unionsvatten HaV förordar en definition även av medlemsstaternas territorier (art 1.2 (a)) för att kunna avgöra vad som utgör inre gräns för unionsvatten 2. Marina biologiska resurser Det finns en rad frågetecken kring hur denna definition kan tolkas olika och behöver förtydligas, bl.a. avseende om definitionen innebär en utvidgning till att gälla även sötvattensarter. 4. Fiskefartyg Definitionen stämmer inte överens med den i kontrollförordningen. Det är viktigt med samstämmighet mellan lagstiftningarna och HaV föreslår att man väljer en entydig ordalydelse. 7. Försiktighetsansatsen Det är viktigt att få en definition av Försiktighetsprincipen eftersom HaV föreslår att försiktighetsansatsen byts ut till försiktighetsprincipen i artikel 2. I förslagets ingress 7 hänvisas till fördragets artikel 191.2 om försiktighetsprincipen. HaV föreslår följande definition av försiktighetsprincipen (hämtad från KOM:s meddelande: Meddelande från kommissionen av den 2 februari 2000 om försiktighetsprincipen [KOM(2000) 1 slutlig): Försiktighetsprincipen är en miljörättslig princip som innefattar dels förebyggande av skada och dels riskbedömning vad gäller verksamhetsutövning. Försiktighetsprincipen, som huvudsakligen tillämpas av beslutsfattare när det gäller riskhantering, bör inte sammanblandas med det mått av försiktighet som vetenskapsmän tillämpar i sin bedömning av vetenskapliga uppgifter t. ex användningen av referensnivåer i form av Bpa och Fpa.
11/35 11. Fångsbegränsingar Landingar bör ersättas med fångster. Denna ändring är i linje med vad den övergång från en landningsbaserad till en fångstbaserad förvaltning som KOM föreslår och SE stöder. 30. Lekbiomassa Definitionen bör överensstämma med ICES definition. 31. Blandfiske Det bör redas ut huruvida detta bara ska vara fångstrelaterat och inte fartygs/redskapsrelaterat. 32. Avtal om hållbart fiske Denna definition måste vidareutvecklas. Del III Åtgärder för bevarande av marina biologiska resurser (Artikel 7-26) Förutsättningar/analys HaV anser att artiklarna7 t.o.m. 26 rörande åtgärder för marinbiologiska resurser måste uttolkas i sin helhet inom Del III. I förslaget till ny GFP om åtgärder för bevarande av marinbiologiska resurser anges ett antal åtgärder (art 7-16) för att skydda miljön och ekosystemen och minska effekterna från fisket, för vilka EU förbehållit sig rätten att besluta om och införa (Avd II Unionsåtgärder). Medlemsstaterna ges dock i viss omfattning rätt att använda samma åtgärdstyper för att komplettera och/eller skärpa EU:s fiskeregler (art 17-26) genom en föreslagen regionalisering (Avd III). En påtaglig komplikation i sammanhanget är att samtidigt som unionen i princip har exklusiv kompetens att vidta åtgärder för att förvalta havets levande resurser enligt GFP:n så har medlemsstaterna såväl en rättighet som, i många fall, en skyldighet enligt EU:s miljölagstiftning att vidta effektiva åtgärder för att skydda hotade arter och ekosystem. Dock pekar förslaget om en regionalisering på att enskilda länder kommer att ges ett större utpekat ansvar att genom nationellt antagna bestämmelser om bevarandeåtgärder bidra till en ekosystembaserad förvaltning och uppnå hållbart fiske. I marina direktivet (Marine Strategy Framework Directive, MSFD) anges att åtgärder som reglerar fiskeriförvaltningen kan vidtas inom GFP:n i syfte att stödja uppnåendet av de mål som behandlas i direktivet (art 39 MSFD). De mål som EU satt upp inom ramen för marina direktivet, och som samtliga MS åtagit sig att implementera nationellt, som bl.a. innefattar kommersiella arter (deskriptor 3 i MSFD), kan således inte nås om det inte finns en samstämmighet med målen i och genomförandet av GFP:n. Den föreslagna regionaliseringen (art 17-26 se nedan) med utökat nationellt bemyndigande att anta och vidta åtgärder skulle kunna bidra till detta.
12/35 Regionaliseringen kan underlätta såväl själva genomförandet av marina direktivet som att bidra till dess målsättningar. Det finns dock en rad otydligheter i del III av förslaget som bl.a. gör det svårt att avgöra förhållandet mellan unionsåtgärder (avd II) och regionaliseringsavdelningen (avd III). HaV anser att ett antal förändringar i artiklarna därför är nödvändiga (se vidare under Förslag). Det förefaller dock som att det som föreslås under regionaliseringsavdelningen innebär att MS avses få relativt vidsträckta möjligheter att anta nationella bestämmelser genom bemyndiganden i fleråriga planer och i ramverket för tekniska åtgärder. Artikel 9-11 rör mångåriga planer. Enligt förslaget ska fleråriga planer antas som vilar på ett antal principiella grunder och som har som övergripande mål att återuppbygga och vidmakthålla alla bestånd över nivåer som kan producera maximalt hållbart uttag (MSY) (artikel 9 och 10) i de fall MSYnivåer kan bedömas. I övrigt ska en försiktighetsansats användas för att bestämma nivåer för fiskeridödlighet. Vidare i art 11 anges vad respektive flerårig plan ska innehålla, bl.a. mätbara mål som fiskeridödlighet, lekbiomassa och tillåtna variationer i fångstbegränsningarna utifrån dessa förutsättningar. Dessutom ska planerna stipulera en klar tidsram då de mätbara målen ska vara uppnådda samt tekniska åtgärder som även inkluderar åtgärder för att minska oönskade fångster. Det är alltså i den rättsakt som fastställer den fleråriga planen (art 11) som det avses att MS ska bemyndigas att anta nationella bestämmelser genom art 17. Artikel 11 utgör således en viktig komponent för att koppla samman målsättningar i MSFD och de åtgärdsprogram som upprättas inom direktivet med GFP:n. De mångåriga planerna inom ramen för GFP:n och åtgärdsplanerna som ska upprättas inom ramen för marina direktivet måste gemensamt bidra till ett integrerat miljöskydd. Det är av viktigt att de mål och målnivåer som sätts inom ramen för GFP:n sammanfaller med de som sätts inom ramen för MSFD och att de verktyg som finns tillgängliga inom GFP:n är tillräckliga för att också nå målsättningarna i MSFD. I artikel 12 föreslås att MS ska tillse att fisket, i särskilt utpekade bevarandeområden (t.ex. Natura 2000) som avses i angivna artiklar i marina direktivet, art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet genom åtgärder bedrivs på ett sådant sätt att dess påverkan i dessa områden mildras. Målsättningen bör rimligtvis vara att fiskets påverkan minimeras genom att förhindra negativ påverkan från fisket. Under art 11, para (h) anges att de mångåriga planerna ska innehålla åtgärder för minimering av fisket effekter på ekosystemen. Formulering under art 12 bör således inte vara svagare än denna (se förslag på ändringar i såväl art 11 (h) som art 12). Sådana åtgärder för att minska fiskets effekter bör gälla för fiskets bedrivande generellt. Detta hänger också samman med art 14 om ett ramverk för tekniska regleringar som syftar till att bl.a. skydda de marinbiologiska resurserna och att minska fiskets påverkan på ekosystemen. För att möta kraven i EU:s miljölagstiftning bör ambitionen med såväl de mångåriga planerna som ramverket för de tekniska åtgärderna höjas så att åtgärderna även ska bidra till att skydda och
13/35 bevara, inte bara de biologiska resurserna, utan hela ekosystemen så att de reglerar fiskeverksamhetens inverkan på både fiskbestånden och miljön i övrigt. Väl fungerande ekosystem är dessutom ofta en förutsättning för en högre produktionspotential även beträffande fiskbestånd. Artikel 14 ger vidare förutsättningar att nå målsättningarna i art 3 om att eliminera oönskade fångster samt genom åtgärder för ökad selektivitet, bidrar till målet om utkastförbud (art 15). I art 21 under regionaliseringsavsnittet ges MS möjlighet att vidta tekniska åtgärder nationellt inom ramen för det som anges enligt art 14. HaV:s förslag HaV:s analys av denna del av förslaget är att regionalisering skulle kunna utgöra en central del för att bidra till andra viktiga processer och lagstiftningsakter som rör marin miljö och maritima aktiviteter, såsom medlemsstaternas genomförande av marina strategier inom MSFD och marin rumslig planering. Dock anser HaV att regionaliseringsavdelningen kräver viktiga tillägg i form av strikta regler för riskanalys och utvärdering, samordning mellan MS samt att regionaliseringen ska få sin bas i ett kvalitetsmässigt innehåll i de fleråriga planerna och ramverket för tekniska åtgärder. Det är HaV:s uppfattning att en del av problematiken kan lösas genom tillägg till formuleringen av art 11. Vidare bör det i art 11 införas att "övervakning och utvärdering" ska utföras i en iterativ process som bidrar till en adaptiv förvaltning. Genom att kommissionen, i HaV:s förslag till ändring i art 18, föreslås granska respektive MS förslag till åtgärder (enligt art 17) inom ramen för mångåriga planer säkerställer man att åtgärderna kan anses tillräckliga för att bidra till målen i såväl art 11 som i art 14. Svårigheten vid en sådan utvärdering av effekterna av genomförda åtgärder ligger i att bedöma respektive MS bidrag till måluppfyllelse genom de nationellt antagna åtgärderna. Risken med ett bemyndigande till MS är således inte antagandet av bestämmelser om tillräckliga åtgärder utan efterlevnaden av dessa bestämmelser. Det är därför av yttersta vikt att MS i samband med att KOM underrättas om de åtgärder de avser vidta bilägger en riskanalys så som HaV föreslår i art 17.1. Det finns dock en överhängande risk att efterlevnaden av bestämmelserna påverkas negativt när olika regler kommer att gälla för fiskare av olika nationalitet, men som fiskar på samma bestånd. Det har i andra sammanhang visat sig att detta skapar en känsla av orättvisa som kan leda till ökad andel olagligt fiske. Dessutom försvåras unionens fiskerikontroll genom den föreslagna regionaliseringen då den måste förhålla sig till olika regler i samma region. Denna diversifiering, av t.ex. godkända redskapstyper, går dessutom i motsatt riktning till den harmonisering av fiskerikontrollen inom EU som den nyligen antagna kontrollförordningen och det tidigare inrättandet av unionens kontrollmyndighet CFCA syftar till. För att reducera kontrollsvårigheterna såväl som att öka trovärdigheten i föreslagna åtgärder måste det i art 18 införas tydliga krav på samverkan och samordning mellan MS i en region.
14/35 Det bör i art 19 även bestämt framgå att de åtgärder som antas i och med art 17 blir utvärderade i samband med att planerna blir utvärderade. Om inte de av HaV föreslagna ändringarna införs i dessa artiklar är det tveksamt att regionalisering är en framkomlig väg för att nå målen med en reformerad GFP och att interagera med miljölagstiftningen. Detta för att regionalisering i sin nuvarande formulering kan innebära en tydlig risk att medlemsstatsspecifika bevarandeåtgärder kommer att skilja sig åt i väsentlig grad och att det potentiellt kan underminera målet med GFP:n i dess helhet, dvs. att uppnå hållbart nyttjande av de marina resurserna. Artikel 9 Fleråriga planer Det är viktigt att ange en tidsplan för etableringen av förvaltningsplaner. Det är HaV:s uppfattning att det redan nu finns tillräckligt informationsunderlag för att kunna inrätta förvaltningsplaner för alla kommersiella arter. Det är vidare oklart om planerna gäller alla kvoterade arter i alla havsområden oberoende av biologisk status eller inte. Detta är en särskilt viktig fråga med hänsyn till att para 1 anger att sådana planer ska upprättas med högsta prioritet. Hav bedömer att det är viktigt att detta gäller alla arter oavsett biologisk status. Artikel 11 De fleråriga planernas innehåll Det är viktig att tillföra att flerårsplanerna måste ha kvantifierbara mål i termer av miljöeffekter också på de marina ekosystemen för att närma sig en ekosystembaserad fiskeriförvaltning. Det är möjligt att KOM anser att åtgärder för ekosystemen bör åtgärdas genom tekniska regleringar i första hand. Det är emellertid viktigt att de båda närliggande artiklarna inte är motstridiga och har samma ambitionsnivå. För att de tekniska åtgärder som ska antas i de fleråriga planerna (art 11 (e)) ska uppnå en minimistandard anser HaV att de tydligt ska syfta tillbaka till att uppfylla de kvantifierbara målen i 11 (c) och tidsramen i 11 (d). Följande ändringar föreslås i art 11: En flerårig plan ska innehålla följande: a) Uppgift om den fleråriga planens räckvidd, dvs. vilka bestånd, fisken och marina ekosystem som den gäller för. b) Mål som är förenliga med de mål som fastställs i artiklarna 2 och 3. c) Kvantifierbara mål uttryckta som i) fiskeridödlighet, och/eller ii) lekbiomassa, och iii) stabila fångster. Där fler än ett mål upprättas ska den fleråriga planen specificera prioriteringsordningen på dessa mål. d) Tydliga tidsramar för när de kvantifierbara målens ska vara uppnådda. e) Tekniska åtgärder som särskilt bidrar till att uppfylla målen i c) och d) inbegripet åtgärder för att eliminera oavsiktliga fångster,
15/35 utöver de åtgärder som införs i och med det ramverk som införs i enlighet med artikel 14 f) Kvantifierbara indikatorer för pperiodisk övervakning och utvärdering av de framsteg som har gjorts för att de åtgärder som vidtagits för att uppnå den fleråriga planens mål inklusive kvantifierbara indikatorer g) Särskilda åtgärder och mål för den del av livscykeln som anadroma och katadroma arter tillbringar i sötvatten. h) Åtgärder för minimering att motverka och undvika av fiskets effekter på ekosystemen och för att återuppbygga och återställa ekosystemfunktioner. i) Skyddsåtgärder och kriterier för när skyddsåtgärderna ska tillämpas j) Andra åtgärder som är lämpliga för att uppnå den fleråriga planens mål. Artikel 12 Förenlighet med skyldigheter enligt unionens miljölagstiftning Artikeln kopplar starkt till det övergripande målet i art 2.4 om integrering av miljölagstiftningen. Som artikeln nu är formulerad har man begränsat förenligheten med miljölagstiftningen till att endast omfatta åtgärder i särskilt utpekade bevarandeområden (exv. Natura 2000) som avses i angivna artiklar i marina direktivet, art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet. Det innebär att grundförordningens förenlighet med EU:s miljölagstiftning är starkt begränsad geografiskt till skyddade områden, vilket i sig är en stor begränsning i tillämpligheten av marina direktivet. Vidare består åtagandet i att MS ska tillse att fisket i dessa områden bedrivs på ett sådant sätt att dess påverkan i dessa områden mildras ( alleviate ). Hur detta ska ske, i vilken grad och med hjälp av vilka verktyg framgår inte av artikeln. Artikeltexten måste därför skärpas. Bestämmelserna bör inte endast omfatta skyddade områden utan gälla generellt i syfte att bidra till målen i MSFD. Enligt 12.2 ska kommissionen ha befogenhet att anta delegerade akter för att ange särskilda åtgärder som mildrar fiskets inverkan på de områden som avses i art 12.1. Förhållandet mellan respektive MS ansvar och KOM:s ansvar måste tydliggöras. Beslutar MS initialt om lämpliga åtgärder för att mildra effekterna? Vem ansvarar för att bevaka att MS verkligen vidtar sådana nödvändiga åtgärder och vem rapporterar till KOM om så inte sker? När, i vilket skede och på vilka grunder har KOM befogenheter att anta delegerade akter? Följande ändringar föreslås i art 12: 1. I särskilda bevarandeområden, i den mening som avses i artikel 6 i direktiv 92/43/EEG, artikel 4 i direktiv 2009/147/EG och artikel 13.4 i direktiv 2008/56/EG,
16/35 ska medlemsstaterna bedriva fiskeverksamhet på ett sådant sätt att det mildrar negativ påverkan från fiskeverksamhetens inverkan förhindras i sådana särskilda bevarandeområden. 2. Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 55 för att ange särskilda fiskerirelaterade åtgärder som förhindrar negativ påverkan från fiskeverksamhetens inverkan i särskilda bevarandeområden. Artikel 14 Ramverk för tekniska åtgärder Det är bra att det införs ett ramverk för tekniska regleringar och som också klargör syftet med dessa. Det bör dock göras vissa justeringar i inledande texten, utifrån de resonemang som förts tidigare om att väl fungerande ekosystem är en förutsättning för livskraftiga bestånd. En minskning av fiskets påverkan blir en direkt följd av de tekniska regleringar som upprättas (annars fyller regleringarna inte sitt syfte) för att skydda och bevara de biologiska resurserna och ekosystemen. Den skrivningen blir därmed överflödig. Dessutom återfinns detta i paragraf 14 (d). I art 14 (d) är mitigate (mildra) översatt till minska i den svenska versionen. En bättre överenstämmelse i den engelska versionen borde i så fall vara reduce vilket kan anses något starkare. Denna paragraf kan också kopplas ihop med den inledande texten till artikeln där det bör framgå att syftet med tekniska regleringar är att skydda, bevara och återställa såväl biologiska resurser som ekosystem och där regleringarna således leder till en minskad påverkan från fisket. Paragraf (b) anses redan innefattas i art 14 (a) genom genom att storleksurvalet.förbättras och kan således strykas. Om selektivitetsförbättringar genomförs kommer en positiv konsekvens av detta vara att fångsterna av undermålig fisk reduceras (14 (b)). Artikel 14 (a) innebär dessutom att förbättringarna inte begränsas till att enbart selektera ut individer som inte uppnår minimimåttet utan kan istället innebära att storleksselektionen optimeras. Följande ändringar föreslås i art 14: Fiskeverksamhetens påverkan ska genom antagandet av Det ska antas ett ramverk för tekniska åtgärder för att säkra bidra till att de marina biologiska resurserna och ekosystemen skyddas, bevaras och restaureras. och att fiskeverksamhetens inverkan på fiskbestånden och de marina ekosystemen minskar. Ramverket för de tekniska åtgärderna ska (a) bidra till att bevara eller återställa naturlig beståndsstruktur samt att fiskbestånden bevaras eller återställs till nivåer över de nivåer som krävs för maximalt hållbart uttag genom att storleksurvalet och, i lämpliga fall, arturvalet förbättras, (b) reducera fångsterna av för små exemplar, (c) reducera fångsterna av andra oönskade marina organismer,
17/35 (d) minska fiskeredskapens inverkan på ekosystemen och miljön, med särskild inriktning på att skydda biologiskt känsliga bestånd och livsmiljöer. (e) Tekniska åtgärder ska analyseras i förhållande till dess kontrollerbarhet och detta ska beaktas innan tekniska åtgärder antas. Artikel 15 Skyldighet att landa alla fångster I art 15 föreslås ett discardförbud för vissa kommersiella arter införas i tre etapper mellan 2014 och 2016. HaV menar att ett generellt utkastförbud istället bör antas i grundförordningen. Ett generellt förbud harmoniserar bättre med den allmänna viljan att bevara marinbiologiska resurser, men möjliggör också kontrollverksamheten, som står inför stora utmaningar när ett utkastförbud träder i kraft. Målsättningarna i art 15 är starkt sammankopplade med de åtgärder som föreslås i art 14 som syftar till att genom selektionsåtgärder bidra till att andelen oönskade fångster minskar. För att förbereda inför den stora förvaltnings- och kontrollomställning ett utkastförbud nödvändigtvis innebär bör ett sådant generellt utkastförbud införas med ett senarelagt ikraftträdande för att möjliggöra en omställningsperiod. HaV föreslår därför följande: 1. Utkastförbudet ska gälla alla arter (detta är att föredra både ur ett förvaltningsperspektiv och ett kontrollperspektiv). Hotade arter eller arter med mycket låg reproduktionstakt och lång generationstid och som har god möjlighet till överlevnad ska återutsättas. 2. För att förbereda inför den stora förvaltnings- och kontrollomställning ett utkastförbud nödvändigtvis innebär bör ett generellt utkastförbud införas med ett senarelagt ikraftträdande. HaV föreslår att detta träder i kraft 2016 för att möjliggöra en omställningsperiod. Omställningsperiod 2013-2016 HaV anser att grundförordningen bör specificera en omställningsperiod. Anledningen till detta är dels att förvaltningen behöver tid att utforma åtgärder som gör att utkastförbudet kan leverera önskad effekt på beståndsstatusen och dels att fiskets utövare ska få möjlighet att ställa om fiskets bedrivande t.ex. avseende redskapen såsom tillverkning eller anpassning av dessa, kamerautrustning och övriga åtgärder som kan vara nödvändiga för att kunna efterleva och kontrollera kravet på att landa allt som fångas. Behovet av olika typer av teknisk reglering (inklusive rumslig förvaltning) efter omställningsperioden kommer till stor del att bero på möjligheten att kontrollera ett utkastförbud. Förslaget bör också ta ställning till hur hotade arter som inte omfattas av fångstbegränsningar ska skyddas i ett förvaltningssystem baserat på ett utkastförbud.
18/35 Vad gäller omställningsperioden 2013-2016 anser HaV att grundförordningen ska innehålla krav på: att utkastreducerande åtgärder i form av ökad redskapsselektivitet och rumslig reglering införs. Behovet av tekniska åtgärder och detaljnivån i åtgärderna ska utvärderas under omställningsperioden med avseende på deras utkastreducerande effekter. Dessa tekniska regleringar ska utformas så att de kan nå specificerade målnivåer av utkast (se nedan) och särskilt ta hänsyn till hotade och i övrigt känsliga arter i behov av skydd att kontrollåtgärder som möjliggör en uppföljning av utkastförbudet ska utvecklas och om möjligt utvärderas under omställningsperioden. Målet med omställningsperioden ska vara att dessa kontrollverktyg finns på plats till 2016. Omställningsperioden ska dessutom innehålla: gradvisa mål för utkastreducering (även av bifångster av ickekommersiella arter) och en utvärdering i förhållande till kontrollverktygen. Detta för att säkerställa att målet om ett utkastförbud och efterlevnaden av ett sådant kan nås till införandet av förbudet 2016. Svårigheter med implementering av ett utkastförbud Ur ett beståndsförvaltningsperpektiv är HaV osäker på hur både omställningsperioden och efterföljande förbud ska implementeras. HaV anser att frågan kopplar både till fleråriga planer, till det föreslagna ramverket för tekniska regleringar, till hur fångstbegränsningar ska beslutas för kommersiella arter som ännu ej omfattas av fleråriga planer och till förslaget om regionalisering (se under art 17). Den föreslagna förordningen innehåller dock flera inkonsekvenser och det är svårt att se hur en helhetslösning kring dessa frågor ska åstadkommas. Det är därför i nuläget inte möjligt att föreslå någon konkret lösning på implementeringsfrågan avseende utkastförbudet och den av HaV föreslagna omställningsperioden mer än att, där så är möjligt bör dessa kopplas till de fleråriga planerna. Det är mycket viktigt att dessa frågor lyfts till KOM. Man bör även ha i åtanke att införandet av ett utkastförbud innebär flera andra stora utmaningar, bl.a. om hur den oönskade fångsten ska tas om hand utan att det skapas ekonomiska incitament för detta. Det leder i sin tur till att nya mottagnings- och distributionskanaler måste etableras för sådan fångst. Svårigheter i att kontrollera efterlevnad Kommissionen ombeds förtydliga vilka metoder de avser i art 15.4 beträffande fullständig dokumentation, på samma sätt som man gjort avseende förvaltningsåtgärder (art 7) och tekniska åtgärder (art 8). Idag kontrolleras utkastreglering i t.ex. Norge genom sjöövervakning. Är det
19/35 sjöövervakning, observatörer, CCTV, sensorer på trålarna, VMS, ERS, AIS etc. som avses? Oklarheten i hur dokumentationen ska ske lämnar en del tolkningsutrymme. Enligt HaV:s mening kan dokumenteras fullständigt innebära olika saker i olika fisken. Detta styrs av fiskets komplexitet och bör därför omformuleras. Detta innebär också att man bör kunna införa den aktuella metoden snabbare i de fall den inte kräver komplicerad teknik. Dokumenteras fullständigt i ett vidare begrepp skulle kunna kopplas till ett ansvar på fisket att själv beskriva och planera hur ett utkastförbud ska mötas. Försök med kameraövervakning har genomförts i flera MS (och också i tredje land) för att uppskatta alla arter och kvantiteter som tas ombord på fartyget. Denna metod är oprövad i stor del av det fiske som bedrivs av svenska fiskare. Filmerna från denna typ av kameraövervakning skulle kunna användas för att stickprovsvis kontrollera att fiskaren redovisar hela fångsten i loggboken. Om detta är syftet med 15.4 ser HaV det som ett kontrollverktyg som kan användas i sammanhanget. Om syftet istället är att kontrollera att ingen fisk kastas över bord bör det poängteras att sådana kameraförsök inte har gjorts. Eftersom det är en oprövad metod är det svårt att överblicka kostnaderna och effektiviteten, dvs. nyttan med regleringen. Det ska också poängteras att det inte är utrett om det över huvud taget är möjligt att montera kameror på alla båtar för att säkerställa att ingen fisk kastas tillbaka till havet. Att utrusta alla fartyg i den svenska fiskeflottan med kameror känns främmande. Det bör finnas en undre gräns uttryckt i meter. Att montera kameror ombord är också förknippad med stora kostnader. Varje fartyg kostar cirka 100 000 kr att utrusta med kameror för att kontrollera fångstens sammansättning. Långt fler kameror kan komma att krävas för att kontrollera att fångst inte kastas över bord.. Finansieringsfrågan måste därför lösas. För att samstämma med ändringar som föreslogs i artikel 11 föreslås följande ändringar i artikel 17, 18 och 19: Artikel 17 Bevarandeåtgärder som antas i enlighet med fleråriga planer 1. I en flerårig plan som antas enligt artiklarna 9, 10 och 11 får kan medlemsstaterna ges tillåtelse bemyndigas att anta bestämmelser, som är förenliga med den fleråriga planen och som närmare anger vilka bevarandeåtgärder som gäller för de fartyg som för medlemsstatens flagg och för de bestånd i unionens vatten för vilka medlemsstaten har tilldelats fiskemöjligheter. Medlemsstatens beslut om bevarandeåtgärder ska föregås av en riskanalys som ska biläggas den underrättelse som avses i artikel 18. 2. Medlemsstaterna ska se till att de bevarandeåtgärder som antas enligt punkt 1 (a) är förenliga med de mål som fastställs i artiklarna 2 och 3,
20/35 (b) är förenliga med den fleråriga planens tillämpningsområde och mål, (c) är sådana att den fleråriga planens övergripande och kvantifierbara mål nås på ett effektivt sätt, och (d) inte är mindre strikta än övrig unionslagstiftning. Artikel 18 Meddelande av medlemsstaternas bevarandeåtgärder En medlemsstat som antar bevarandeåtgärder enligt artikel 17.1 ska samarbeta med de medlemsstater som har fiskemöjligheter i samma region för att tillse att de åtgärder som krävs för att uppnå målen i den fleråriga planen är sammanhängande och samordnade. Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen, övriga intresserade berörda medlemsstater och relevanta rådgivande nämnder om de åtgärder de avser att vidta. Kommissionen ska lämna synpunkter på om de föreslagna åtgärderna är förenliga med och tillräckliga för att uppnå målen i den fleråriga planen. Artikel 19 Utvärdering I tillägg till den övervakning och utvärdering som avses i artikel 11 (f) får kommissionen när som helst göra en utvärdering av huruvida de bevarandeåtgärder som medlemsstaterna antar i enlighet med artikel 17.1 är förenliga och ändamålsenliga. Artikel 20 Standardbevarandeåtgärder som antas inom ramen för de fleråriga planerna Följande ändringar föreslås i artikel 20: 1. Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 55 för att närmare ange bevarandeåtgärder för fiske marina resurser som omfattas av en flerårig plan om den medlemsstat som har befogenhet att anta sådana bevarandeåtgärder enligt artikel 17 inte har meddelat några sådana åtgärder till kommissionen inom tre månader efter det att den fleråriga planen träder i kraft. 2. Kommissionen ska ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 55 för att närmare ange bevarandeåtgärder för fisken marina resurser som omfattas av en flerårig plan om (a) medlemsstaternas åtgärder, på grundval av en utvärdering enligt artikel 19, inte anses vara förenliga med den fleråriga planens mål, eller (b) medlemsstaternas åtgärder, på grundval av en utvärdering enligt artikel 19, inte anses uppfylla de övergripande och kvantifierbara mål som fastställs i de fleråriga planerna på ett effektivt sätt, eller (c) skyddsåtgärder i enlighet med artikel 11 h vidtas.
21/35 3. De bevarandeåtgärder som vidtas av kommissionen ska syfta till att säkerställa att de mål som fastställs i den fleråriga planen kan uppnås. I och med att kommissionen antar en delegerad akt ska medlemsstatens åtgärder upphöra att gälla. Artikel 21 Tekniska åtgärder Vad gäller regionaliseringen av de tekniska åtgärderna vill HaV att det i art 21 läggs till att de tekniska åtgärder MS antar i och med denna artikel ska vara kompatibla och samordnade med åtgärder som antas av i och med art 11, 17 och 20 särskilt med hänseende till mixfiskeproblematiken. Följande ändringar föreslås i art 21: I det ramverk för tekniska åtgärder som inrättas genom artikel 14 får kan medlemsstaterna ges tillåtelse bemyndigas att anta bestämmelser, som är förenliga med ramverket för tekniska åtgärder och som närmare anger vilka tekniska åtgärder som gäller för de fartyg som för medlemsstatens flagg och för de bestånd i dess vatten för vilka medlemsstaten har tilldelats fiskemöjligheter. Medlemsstaterna ska se till att de tekniska åtgärderna (a) är förenliga med de mål som fastställs i artiklarna 2 och 3, (b) är förenliga med de mål som fastställs för de åtgärder som antas i enlighet med artikel 14, (c) uppfyller de mål som fastställts för de åtgärder som antas i enlighet med artikel 14 på ett effektivt sätt, (d) inte är mindre strikta än övrig unionslagstiftning, och (e) är kompatibla med artikel 11,17 och 20. Del IV Tillträde till resursen (Artikel 27-33) Förutsättningar/analys Överkapacitet i flottan bedöms vara ett av skälen till att den nuvarande GFP:n inte lyckats uppfylla sina målsättninger. Systemet med TFC är det enda kapacitetsreducerande verktyget som innefattas i förslaget. Erfarenheter från omvärlden har visat att liknande system med överlåtbara fiskenyttjanderätter är ett bra förvaltningsmedel för att minska kapaciteten i flottan. På lång sikt torde systemet också kunna leda till en högre efterlevnad samt lägre kontrollkostnader genom att ett lägre antal fartyg i flottan nyttjas. Dessutom skapar systemet lönsamhet i fisket genom ökade planeringsmöjlighet (fisket kan bedrivas då högst pris för produkten erhålls) samt fartygskapaciteten kan anpassas till rättigheten (fiskaren behöver inte konkurrera om sin fiskeandel med övriga fiskare). Systemet ger också ekonomisk möjlighet att lämna fisket (betala av skulder, till omskolning
22/35 etc.). Vidare kräver TFC som kapacitetsreducering i motsatts till t.ex. skrotningsbidrag inga statliga medel. Risker med införandet av ett system med TFC är bl.a. att det ofta mindre kapitalstarka småskaliga fisket köps upp av mer köpstarka aktörer samt att systemet kan leda till en alltför stor ägarkoncentration och en överkapitalisering. HaV:s förslag HaV ställer sig positiv till ett system med nationella (utan handel mellan MS) överlåtbara fiskenyttjanderätter i fisket (TFC transferable fishing concessions) i stort. Dock är det önskvärt att handlingsutrymmet i MS utökas samt att KOM förklarar sina motiv bakom vissa av de föreslagna regleringarna. HaV anser att systemets utformning är mycket viktigt för att motverka de negativa effekter av systemet som nämns i analysen ovan. Vidare är det inte vetenskapligt bevisat att ett system med överlåtbara nyttjanderätter med nödvändighet leder till ett minskat fisketryck (F) eller skapar förutsättning för en bättre efterlevnad av utkastförbudet. Det är viktigt att motverka dessa effekter med nationell reglering. För att ge möjligheter att utvärdera systemet och vid behov revidera systemet efter en inte alltför lång tidsperiod bör giltighetstiden fastställas till 10 år. Detta motverkar även en alltför stor kapitalisering. För att säkerställa att det småskaliga fisket inte påverkas negativt är det mycket viktigt att de nationella systemen i huvudsak utformas enligt de specifika förhållandena i respektive MS. HaV anser därför att förordningen inte bör fastställa vilka fartyg som måste omfattas av systemet med TFC, utan att förordningen endast anger att systemet ska införas och att minst en fastställd andel av kvoten måste fördelas genom TFC.Detta skulle ge MS en möjlighet att fördela resterande kvantiteter till bl.a. småskaligt fiske. Artikel 27 Inrättande av system med överlåtbara fiskenyttjanderätter För att överlåtbarhet ska ha önskad effekt på kapacitetsutvecklingen bör huvuddelen av flottan omfattas. Definitionen av småskalighet är dock alltid problematisk. Gränsen 12 meter används i många fall i EU-regleringar som en kompromisslösning för att definiera småskalighet. Dock fångar inte 12- metersgränsen in småskalighet för svensk del. I den svenska flottan finns något större fartyg som också bidrar till t.ex. levande kust och skärgård. För att undvika att bli låsta i artikelns definition förordas istället att förordningen anger en minsta andel av den nationella kvoten som måste ingå i TFC system istället för 12 meters gränsen. Detta krav placeras lämpligen i artikel 29.1 (se denna artikel nedan). Om inte detta alternativ får stöd bör MS ges möjlighet att undanta fartyg (mindre än 15 m) som är verksamma endast på flaggmedlemsstatens