En gång rival - alltid Rival En av systrarna i den långsmala familjen är Rival 22. Ska man fria till en sådan dam får man hålla sig framme, för Rivalen lever oftast i trogna. långlivade förhållanden. Ägarna menar att hon saknar rivaler. Av Bengt Jörnstedt Rivalseglare verkar vara ett troget släkte. Och rivalseglandet tycks gå i arv, dessutom. Ta till exempel Håkan Svensson i Södertälje. Han har haft sin båt ända sedan 1982, och döttrarna Helene och Johanna som växte upp i båten blev så bitna att de numera har var sin egen Rival 22. Håkan har en seglarkompis som också har haft en Rival i många år - och även dennes bägge barn har var sin Rival. Det tycks vara så; en gång Rival, alltid Rival. -Ja, hon är vacker, lättseglad, och har bra med utrymme om man inte har pretentioner på ståhöjd, förklarar Håkan Svensson.
Rival 22 är en lång och smal båt. '22' har alltså ingenting med längden i fot att göra, utan med det faktum att hon från början var gjord med Skärgårds 22:an i åtanke. Hennes påbrå kommer alltså från de gamla svenska jakterna, och då blir det mycket utrymme på längden, lite mindre på bredden och ännu mindre på höjden. Ändå är det gott om plats, både under och över däck. - Det är fint med ett akterdäck, tycker Håkan. Båtar av den här långsmala typen erbjuder ju en speciell känsla av att kunna röra sig ombord. Båten tar inte slut vid aktre sittbrunnssargen, man kan fortsätta en bra bit till...sitta där bak och njuta när man seglar, ligga och solbada, få bra med svängrum när ankaret ska läggas och tas upp. De långa båtarna har ju också sina poänger vid tilläggningar i naturhamnar. Djupgåendet är ofta litet - 1,45 m på Rivalen - och överhängena är långa. Man når lätt klippor där vanliga segelbåtar inte kommer in. Rival 22 får också jakternas och de små båtarnas fina kontakt med vattnet. - Friborden är låga, det är vattennära, man hämtar vatten från brunnen, säger Håkan. - Man är i stort sett jämt i sittbrunnen, den är helt suverän. Långa båtar har ofta rymliga sittbrunnar. Det finns ju alltid möjlighet att bygga ut brunnen bakåt. Dock inte hur långt som helst, eftersom skrovets kurvatur under vattnet pressar upp durken och sätter gränser. På Rival 22 är sittbrunnen på gränsen till för låg i förhållande till flytläget. - Sitter man många i brunnen kommer det in vatten genom självlänsen, så då är det bra med en teaktrall, säger Håkan. - Och man kan ju alltid stänga till självlänsarna. Att Rival 22 flyter lite djupare än på ritningarna kan bero på det vanliga fenomenet att vikten blivit större än vad som var tänkt under byggprocessen. I broschyren står det 2,6 ton, men det är omkring ett halvt ton i underkant. Deplacementet är snarast ca 3 ton, och det kan delvis bero på att båten till största delen självbyggdes. Man tog man gärna i lite extra för att "få det starkt", och att bordläggningen på Rivalen är ovanligt kraftig brukar visa sig när man borrar hål för skrovgenomföringar. "Svår i lätt vind" Ingen båtägare blir trogen sin båt i decennier om hon inte känns bra under segling. - Kryssarna är helt underbara, tycker Håkan Svensson. Han berättar att Rivalen är väldigt styv och bär sina segel länge. Största genuan på 25 kvm kan
användas högt upp i vindstyrkorna. - Man kan ha genua 1:an upp till över 10 m/s. Vi har jämfört på mästerskapsseglingarna, och de som sätter upp 2:an i den vindstyrkan går inte lika fort. Men det är under kappsegling. Vid familjesegling blir det betydligt lugnare med mindre segel, genua 2 på 19 kvm eller kryssfocken på 11 kvm. -Ja, det är stökigt när man slår i så hård vind med största genuan, det fordras två gubbar på vinschen, säger Håkan. Det är samma sak med den andra 'extremen', lättvind. - Då behöver man 1:an för att få maxfart, men för vanlig semestersegling duger det bra med lilla genuan. Men även med genua 1 blir det inte riktig gång i de lättaste vindarna. Problem med lättvindsfarten är något som Rivalen delar med många av sina smala systrar, som av olika anledningar fått för lite segel redan på ritbordsstadiet. Exempelvis har S 30, Sveakryssaren och Lady Helmsman samtliga på olika sätt utsatts för operation 'upphottning' - via framflyttade förstag, utbyggda storsegel, t o m högre riggar på en del båtar - för att få bättre gång i lättvind. - Det har sagts att Rivalen är svår i lätt väder, men vi har lärt oss att segla henne, säger Håkan Svensson. Bl a har storseglets akterrunda utökats, däremot har bommen inte förlängts. Den slutar vid akterkant rufftaket, och därmed löper man aldrig någon risk att skadas av den i sittbrunnen. Klassregeln tillåter numera rullfock, och därmed blir de stora förseglen lättare att hantera. Rival 22 har ett LYS-tal utan inombordare på 1,12. Det är både för högt och för lågt, och därmed kanske rätt i snitt. Hon får svårt att segla upp till det i lätt vind, medan hon i mellanvind och uppåt nog matchar det på kryssen och seglar klart över det på de öppna bogarna. Hennes vattenlinjelängd är hela 8,25 m, mot t ex ca 7 m för halvtonnare som Scampi och Ballad (med LYS-tal på 1,09). Det räcker med att falla av 5-10 grader från bidevind för att Rivalens långa seglande längd direkt ska göra sig gällande och hon ska börja löpa i dryga 7 knop. Hon är stadig att styra, dessutom, tycker Håkan Svensson. På frisk läns går hon på räls utan pendlingar; spinnakern är bara 50 kvm och sitter en bit ner på den fraktionsriggade masten, så det blir ingen stor yta högt upp ute på ena sidan som kan initiera de obehagliga 'dödsrullningarna'. - Nej, man har alltid kontroll över båten, säger Håkan. Han uppskattar också att Rival 22:an balanserar så väl att man kan släppa
rodret. Från början hängde rodret på en djup skädda, ungefär som på Scampi och andra båtar, men senare gjordes detta om. Skäddan kortades och en del av roderytan byggdes på framåt för att få det att balansera kring sin axel. Det gör henne också mer lättsvängd. - Inte som en fenkölad båt, men hon svänger bra. Tåliga hembyggen Rival 22 är en typisk ostkustbåt, nästan alla finns i ett område från Oskarshamn i söder till Uppsala i norr, och så in i Mälaren. Att hon har ett så starkt fäste i just Södertälje har sin förklaring. Det var här det hela började, med lokala förmågorna Georg 'Jojje' Hedlund, båtbyggare och skärgårdskryssarälskare, som fick idén, och Erik Liedstrand, 'fritidskonstruktör', som ritade båten. Det blir ofta en lokal koncentration av en båttyp till just den trakt där den skapas och byggs, och så blev det också med Rival 22. Jojje Hedlund ville göra en konkurrent till S 30, och Liedstrand hade redan tidigare ritat flera skärgårdskryssare (han är också pappa till Passaden), så det var naturligt att den båttypen fick bilda utgångspunkt för Rivalen. En familjevänlig entypsbåt som lämpades för kappsegling var tanken, liksom ett överkomligt pris genom självbyggnation. Men varken Erik eller Jojje hade byggt plastbåtar tidigare, så det krävdes en introduktion i ämnet. Man begav sig därför till oraklet Torild Larsson på Fisksätra och frågade hur båten skulle byggas. I princip plankade man S 30:an. Redan den var överdimensionerad, och man kan anta att Hedlund&Liedstrand tog i lite extra för säkerhets skull. Rivalen blev en pansarkryssare. - Jag har varit på grund å det gruvligaste, och det hände aldrig någonting, berättar Henn Avasalu, som hade en av de första Rivalerna och var med om att bilda klassförbundet. Jojje Hedlund hade satt upp ett speciellt litet båtbyggeri just för Rivalen, rakt under fötterna på det som senare skulle bli kontor för Astras VD Håkan Mogren. Astra har ju sedan 80-talet ockuperat all mark utmed ena kanalbanken norr om Södertäljebron, men här låg tidigare bl a ett bryggeri, och det var i den s k tomglasboden som Rivalerna såg dagens ljus. Ryktet om hennes tillblivelse spreds som en löpeld i båtklubben, och hugade köpare strömmade till. En av dem var Henn Avasalu, men som gammal södertäljebo var han lite skeptisk till den gode Hedlund. - Ja, det han gjorde brukade inte hålla så länge och man hade Shipmankonkursen i färskt minne. Men vi tänkte, att om vi byggde tidigt så skulle han
inte hinna vurpa. Henn Avasalu och andra självbyggare satte igång och plastade sina skrov på egen hand, men någon däcksform såg man inte röken av. Viss oro spred sig i självbyggarledet. - När man frågade Jojje sa han att det skulle fixa sig, och så försvann han för att handla skruv... Men vi som hunnit få fram skroven tidigt 1974 tröstade oss med att det väl alltid gick att däcka båtarna med plywood och träöverbyggnad, berättar Henn Avasalu. Till slut var det en av de första skrovbyggarna, Bo Krusell, som närmast på egen hand och på sin fritid såg till att både däcksplugg och -form färdigställdes. Men trots osäkerheten med den sorglöse Hedlund var den här byggtiden i grund och botten en positiv upplevelse, tycker Henn Avasalu: - Det var en fantastisk stämning och nybyggaranda. Det kom en ström av folk till varvet för att titta, bl a ända från Oskarshamn där det snart blev en jätteeskader. Det var billigt att bygga, och många yngre tyckte att det här kunde man satsa på. 35.000 kronor kostade det för Henn Avasalu och få en segelklar båt på den tiden, men då stod han alltså för mesta arbetet själv. Den första färdiga båten sjösattes hösten 1974 och totalt byggdes 217 exemplar, de första 90 av George Hedlund. - Sedan fick Jojje ett bra bud på verksamheten och sålde till Roland Bergström, som bildade bolaget Rivalbåtar AB och skötte det hela mera affärsmässigt. Roland tog senare också hand om allt Smaragd-byggande, berättar Henn Avasalu. Fortfarande var det mest självbyggen, men nu gick det också att köpa helt färdiga båtar. Smalt men stort Självbyggnationen omfattade alltså även lamineringen av plastskroven, vilket nog förklarar en del av Rivalens övervikt. Hela skrovet är i homogen plast med ökande tjocklek närmare botten och kölsvinet. Däck och rufftak är i sandwich med balsa som distansmaterial. Eftersom de allra flesta inreddes på egen hand kan kvalitet och utförande på inredningen variera i hög grad. - Det kan finnas enstaka skräckexemplar, men det finns också många väldigt fina båtar, säger Håkan Svensson. - Man kunde köpa hela träsatsen, så i princip
har båtarna samma layout invändigt, men det kan skilja i detaljer. Grundutformningen är emellertid sig lik med en konventionellt uppbyggd inredning - att göra något annat är omöjligt i en långsmal båt. Det finns som sagt ingen ståhöjd, och det är ganska smalt, men samtidigt känns det ändå alltid 'stort' i den här typen av båt tack vare dess långa perspektiv. Man får också det lite trängre rummets intima gemyt, salongen blir en trivsam kajuta. Här finns två soffor med ryggstöd som fälls uppåt/bakåt in under däck för att öka bredden till bekväm kojstorlek. Med ryggstöden nere sitter man bekvämt med gott om huvudhöjd kvar upp till rufftaket. Hyllrader med skåp under däck ger bra stuvutrymme, samma sak under kojbottnarna. Man har gott om plats vid bordet, som står på ett par rostfria ben och kan vridas ut åt sidan när man vill ha passagen fri. I förpiken finns en vanlig dubbelkoj, ett par små hyllor och två rymliga garderober. Pentry och navbord ligger som vanligt akteröver vid nedgången. Det senare får användas som avställningsplats vid matlagning, då all yta på kökssidan är upptagen av det tvålågiga köket och vasken. Med sprayhooden uppe och luckan öppen kan man stå rak här, den enda plats i båten där man verkligen behöver ståhöjd. Plockar man bort en lös del på navbordet (se foto) kan man krypa in i den aktre stickkojen på babordssidan. På pentrysidan är det stängt bakåt; här ligger ett av stuvfacken som nås från sittbrunnen. De flesta Rivaler har försetts med inombordare. Det är ganska trångt om plats och man får använda en liten maskin. Ett vanligt val var tidigare Wires lilla tvåtakts bensinmotor på 7 hk. Med den gör man som bäst - smult vatten, ingen motvind - ca 6 knop. I många Rivaler siter en encylindrig dieselmotor med segelbåtsdrev, och på senare år har Hondas 4-takts bensinmotor varit ett populärt val. Den har liten vikt och kräver nästan inget utrymme alls. Kraftiga laminat Hur är det med styrkan? Vad är det som går sönder på Rivalen? Hon har ett mycket djupt nerbyggt kölsvin med kraftiga bottenstockar och tål tuffa tag. Håkan Svensson instämmer i Henn Avasalus tidigare omdöme: - En sån här båt går inte att segla sönder. Jag tror det var 35-40 mm homogen plast när jag borrade upp hålet för Silva-loggen för några år sedan. Om hans uppskattning stämmer så är det mer än dubbelt så tjockt som ett normalt laminat!
Eftersom riggen - från i tur och ordning engelska Proctor, Benns och Seldéns - har raka spridare sitter röstjärnen i huvudskottet som bär upp den icke genomgående masten. Några problem med läckage vid röstjärnet har Håkan Svensson inte hört talas om, och med få undantag har även den kraftiga mastbalken utmed huvudskottets ovankant hållit måttet - men det är viktigt att masten ställs rakt ovanpå balken: - Vi har haft stor trimtolerans på mastfotens placering, och en del har fått insjunkna rufftak om masten ställts för långt fram eller bak. En sådan skada syns för blotta ögat. Man kan åtgärda den med reparation inifrån, och klassförbundet kan tipsa om hur det går till. Några roder har delaminerat. - Men det är nog dåligt (hem)byggda roder i samband med att rodret gjordes om från full skädda till balansroder, menar Håkan Svensson. Han tror f ö inte att det är många Rivaler som fortfarande använder den gamla typen av roder. - Det finns ritningar som visar hur man bygger om rodret, och man kan låna formar av förbundet. Man kapar skäddan och använder den gamla hjärtstocken. Böldpest har det inte varit några problem med, enligt Håkan Svensson. Han framhåller vilken fin finish det är på skroven tack vare en uppenbarligen perfekt skrovplugg, och det är bara att hålla med honom när Segling besöker Södertälje BK och ser alla höstupptagna Rivaler; de båtar där ägarna skött om sina fribord ser närmast ut att vara i nyskick. Även om Rivalen till sin karaktär är skärgårdskryssare är det inga problem att ge sig ut på långsegling över haven med henne, det tål hon. På 80-talet seglade Ove Venneröd sin Rival runt Skottland och Orkneyöarna, några år senare gav han sig ut över Atlanten. Generationsväxling Många Rivalägare kappseglar med sina båtar. Håkan Svensson, som var nybörjare i segling när han skaffade sin Rival 22 år 1982, började segla SM 1987. Sedan dess har han varit flitig deltagare och erövrat bronset fyra gånger - tills i sommar, då han vann det som nu är Riksmästerskap, inte SM. Båtantalet har sjunkit jämfört med det glada 80-talet då det som mest var 45 båtar på startlinjen och klassen hade SM-status. I somras var det bara 11 deltagare och klassens suverän på senare år - Gösta Linder från Nynäshamn med ett halvdussin mästartitlar - var inte med. Men en seger är ändå en seger, och det roliga är att Håkans RM-titel erövrades med segel från 1984...
- De används bara på mästerskapsseglingar, så de är inte utseglade, förklarar han denna annars smått sensationella uppgift. Det ska påpekas, att med på riksmästerskapet i somras var även Håkans döttrar, Johanna Svensson, 24, och Helene Kristiansson, 31, med var sin egen Rival 22. - Man kan säga att det smittar av sig, menar Håkan. Dottern Helene minns när hon var tonåring och föräldrarna skaffade Rivalen i början av 80-talet. - Det var mest pappa och jag som kappseglade - det var jättekul, säger Helen till Segling (lillsyrran var för liten och mamma var lite avvaktande i begynnelsen - man kom ju direkt från motorbåtsåkandet). Helene hann knappt mer än lämna föräldrahemmet förrän hon och hennes blivande man skaffade en egen Rival 1990. - Jag gillar skärgårdskryssartypen, förklarar hon. - Jag ville inte ha en båt där man inte når ner till vattnet. Med Rivalen har man den närheten, men ändå är hon stor inuti. - Och hon är enormt vindtålig, det spelar ingen roll hur mycket det blåser. Samtidigt är hon lätthanterlig, man kan utan problem sticka ut på egen hand, säger Helene. På RM i somras kom Helene och hennes man 4:a, hårfint nära att ta andraplatsen efter pappa Håkan. Han tror att det är en generationsväxling på gång, och med alltings cykliska förlopp är intresset för trivsam entypskappsegling kanske på väg uppåt igen i Rival-klassen. Stort är också intresset för Rivalen i största allmänhet. Det visar beg-priset, som ligger på 130-160 tusen kronor och har ökat lite under de senaste åren. - Just i år (1999) har det varit stor efterfrågan på Rivaler, och det går knappast att få tag på en båt, säger Håkan Svensson. Folk hänger fast vid sina båtar. En gång Rival, alltid Rival. Nåja, inte alla, kanske. Henn Avasalu bytte på 80-talet till en Comfort 30, men han är hedersmedlem i Rival 22 Förbundet och känslan för Rivalen försvinner aldrig. - Att ha fått vara med om att se detta embryo växa fram och att få utveckla det till en entypsklass... Och att dessutom bygga, sjösätta och segla sin egen båt - det är känsla, det!
En gång rival - alltid Rival Erik Liedstrand, Södertälje-bo och mångårig medlem i SBK, var pensionär när han ritade Rival 22. Han såg sig själv inte som någon framstående seglare, och intresset för att rita båtar var en ren hobby; i det civila hade Liedstrand haft en mekanisk verkstad. Ändå hade han under åren ritat flera skärgårdskryssare utan andra kunskaper än de han tillskansat sig på egen hand via fackböcker. Redan på 30-talet hade han konstruerat en kanot som visade sig mycket lyckad och bl a vann Kungsholmen Runt i Stockholm. Men när han, uppmuntrad av den framgången, ville rita en segelbåt så innebar det en betydligt mer komplicerad process med segelplan, lateralplan, tryck- och tyngdpunkter, etc. Teorin lärde han sig via fackböcker, bl a en diger tysk lunta med den föga inbjudande titeln 'Yachtbau Entwurf, Konstruktion und Berechnung von Segelyachten'. Den boken hade han hittat på ett antikvariat, och eftersom Liedstrand inte behärskade tyska fick han översätta ord för ord med hjälp av lexikon. Liedstrands personliga favorit var den framgångsrike konstruktören Karl-Einar Sjögren, posttjänstemannen som i seklets början hade tackat nej till befordran därför att han då inte skulle få tid att rita båtar. Sjögren hade som motto att "den vackra linjen är den snabba linjen". Liedstrand hade samma filosofi. För sina insatser som konstruktör hedrades Erik Liedstrand 1969 med Mälarens Seglarförbunds guldmedalj. Han avled 1989.
Helene Kristiansson är, precis som yngre systern Johanna, andra generationen Rival-seglare. I början på 80-talet gastade hon åt pappa Håkan Svensson, nu är hon själv seglande tvåbarnsförälder. Inredningen i Rival 22 (här Håkan Svenssons båt) är rättfram och trivsam. Att det är smalt kompenseras av den långa båtens 'djup'.
Det finns fem rejäla kojplatser; stickkojen nås genom att ta bort en lös skiva i akterkant navbordet (t v i bild), kojerna i salongen breddas genom att fälla upp ryggstöden. Sittbrunnen på Rival 22 är rymlig och försedd med höga skyddande sargar. Stora stuvutrymmen finns under luckor i babords- och aktertofterna. Det finns ytterligare en stor stuvlucka på akterdäck. Den T-liknande utformningen av sittbrunnsbänkarna är inte gjord för eventuell rattstyrning utan för att nå ut till sargen och kunna skota bekvämt i stående ställning.
Eftersom durken ligger lågt kommer det in vatten via självlänsen när båten kränger såvida man inte stänger till genomföringen eller gör som Håkan Svensson; självlänsarnas avlopp är ihopkopplade som ett Y till en slang som dragits till en skrovgenomföring bakom kölen (till detta utsläpp är även vasken ansluten). Rivalerna har utvecklat rymliga sittbrunnstält som ofta används även vid fint väder, då man kan spänna upp sidorna.
Rivalseglaren Bosse Tellander har utvecklat ett rullsystem som används av många andra båtägare. Genuan sitter med pistolhakar - inte på förstagsprofil - och trumman är placerad nere under däck. Linan dras akterut bakom en dekorlist i trä utmed skrovsidan under däck, där det finns en lämplig 'försänkning uppåt' eftersom distansmaterialet i däcket inte går hela vägen ut till relingen. Rivalen hade från början en hel skädda framför rodret, men visade sig trögsvängd i trånga utrymmen. De flesta båtar har bytt till ett delvis balanserat roder som väsentligt förbättrat styrförmågan. Klassförbundet Redan den 26 oktober 1974, samma höst som den första Rivalen provseglades, bildades Svenska Rival 22 förbundet. Tre år senare antogs det som klassförbund av SSF. Efter några år med RM-seglingar hade klassen fått SM-status; de första svenska mästarna korades i Oxelösund 1981 bland 30 deltagande båtar. Numera seglar man RM igen, men även om kappseglingsdeltagandet har minskat så är intresset för klassen lika stort som någonsin.
- Vi har ett bra, aktivt förbund, säger Håkan Svensson. - I stort sett varenda båt är med i förbundet, det kan vara något tiotal som inte är med. Men vi har med alla namn ända till båt nr 221. Så många båtar är alltså byggda. Den senaste kom så sent som härom året, byggd i Estland där det finns en uppsättning formar (den andra finns i Oskarshamn). Kontakta Rivalförbundet för upplysningar. Förbundet ordnar diverse aktiviteter. Trots minskat deltagande månar man om ett aktivt kappseglande, vilket man ser som ett bra sätt att träffas och ha trevligt i största allmänhet. Eftersom nästan alla båtar finns på ostkusten, från Oskarshamn till Uppsala, är det lätt för Rivalägarna att sammanstråla på semestern. Inom Rival 22 förbundet finns också 'minirival klubben', där man kappseglar med modellbåtar. Förbundet ger ut en egen tidning, Rivalnytt, fyra gånger om året. Svenska Rival 22 förbundet, c/o Mikael Larsson, Bondeby, 610 55 Stigtomta Hemsida: www.rival22.com Data Längd ö a Längd v l Bredd Djupgående 11.07 m 8,20 m 2,44 m 1,45 m Deplacement ca 3 ton Blyköl Storsegel Genua 1 Genua 2 Fock Spinnaker 1,2 ton 18 kvm 25 kvm 19 kvm 11 kvm 50 kvm LYS-tal 1,12