Ansvar, skuld och förmildrande omständigheter En rapport om våldtäkter med fokus på gärningsmannen

Ansvar, skuld och förmildrande omständigheter En rapport om våldtäkter med fokus på gärningsmannen Mats G Nilsson (m) 2009 1

Innehåll 1. Inledning... 4 1.1. Avgränsningar... 4 1.2. Disposition... 4 2. Våldtäkter i Sverige... 5 2.1. Lagstiftningen... 6 2.1.1. Definitionen... 7 2.1.2. Sexuellt utnyttjande och sexuellt tvång... 7 2.1.3. Utvärdering av sexualbrottslagstiftningen... 7 2.1.4. Stäng inte dörren för en samtyckesparagraf... 8 2.2. Straffpåföljder... 8 2.2.1. Uppklarningsgraden... 8 3. Behandlingsmetoder... 9 3.1. IDAP Integrated Domestic Abuse Programme... 9 3.2. ROS Relation och samlevnad... 9 3.3. Hormonmodulerande behandling... 10 3.4. Vården är frivillig... 11 3.5. De flesta våldtäktsmän vårdas inte... 11 4. Vem våldtar och varför?... 12 4.1. Gärningsmannen... 12 4.2. Attityder... 13 5. Hur vänder vi utvecklingen?... 14 5.1. Läget är oacceptabelt... 14 Förslag #1 Obligatoriskt vård till alla dömda våldtäktsmän... 15 Förslag #2 Utskrivning med friskintyg... 15 Förslag #3 Våldtäktsmannen har alltid 100 procentigt ansvar för sina handlingar... 15 Förslag #4 Obligatorisk utbildning av lärarna... 16 2

Sammanfattning Förra året anmäldes 12 563 sexualbrott i Sverige. 4 749 av dem var våldtäkter. Endast en liten del av alla anmälningar om våldtäkt och övriga sexualbrott leder till fällande domar. En våldtäkt innebär en fundamental kränkning och tyder på en snedvriden kvinnosyn. Trots det är det endast en liten del av alla dömda sexualbrottslingar som genomgår behandling under strafftiden. En utredning från riksdagens utredningstjänst visar på att endast en av fyra våldtäktsmän deltar i något av Kriminalvårdens behandlingsprogram. Det är enligt svensk lag möjligt att neka till vård under strafftiden. Det finns även andra skäl till att sexualbrottsförövare ej genomgår behandling. Längre behandlingstid än strafftid, felplaceringar och språkbrister är andra orsaker. Den här rapporten handlar om hur vi kan reformera synen på sexualbrott och dess påföljder. Obligatorisk vård, friskhetsintyg vid frigivning och större ansvarsutkrävande av gärningsmannen skulle förändra attityder och därmed kunna förhindra både återfall och nya brott. Den här rapporten fokuserar på grunden till sexualbrottsproblematiken, det vill säga förövarna. 3

1. Inledning Män våldtar kvinnor. Alla gör det inte men alldeles för många. Det är omöjligt att säga med bestämdhet hur många våldtäkter som sker i Sverige varje år. Alla är överens om att mörkertalet är stort. Många offer anmäler inte det brott de utsatts för. Det kan bero på rädsla för gärningsmannen, på skuldkänslor och skam eller en tappad tilltro till rättssamhället. De allra flesta av oss avskyr företeelsen våldtäkt. Det är en ofattbar kränkning av en människa. Detta leder oss att tro att samhället gör allt som står i vår makt att förhindra att de sker. Sanningen är dessvärre inte så enkel. Inte ens definitionen av våldtäkt är självklar för alla. Det som är enkelt i teorin har visat sig vara svårt i praktiken. Förmildrande omständigheter anförs som skäl som lindrar våldtäktsmannens skuld. Denna rapport fokuserar på männen. De män som gör det ofattbara, de som kränker, förnedrar och i många fall ger kvinnor ärr för livet. Vi ställer oss frågan om vi påverkar, identifierar, bestraffar och vårdar dessa män på bästa sätt? Gör vi vad vi kan för att våldtäkter inte ska ske och gör vi vad vi kan för att en våldtäktsman inte upprepar sitt brott? 1.1. Avgränsningar Rapportens längd avslöjar att många viktiga aspekter är utelämnade. Det är inte bara män som våldtar och det är inte bara kvinnor som är offer. Här tar vi endast upp våldtäkter där män våldtar kvinnor, då de trots allt utgör 98 procent av fallen. I stort sett samtliga rapporter man läser kring våldtäkter sätter offren i fokus. Det är rimligt och bra. Våldtagna kvinnor skall få så mycket stöd och hjälp de behöver. Detta utelämnas i rapporten så detta är endast ett komplement i beskrivningen av våldtäktsproblematiken. Syftet är inte att skifta fokus från offret, syftet är att förespråka åtgärder riktade mot grunden till problemet - förövarna. Rapporten fokuserar på problematiken kring sexualbrott generellt och våldtäkter specifikt. Hedersrelaterat våld och det omfattande problemet kvinnomisshandel är relevanta och närliggande problem, men som det ej finns utrymme för att ta upp i denna rapport. Det har visat sig att många våldtäkter sker i samband med annan misshandel och är därmed endast en del av det offret utsatts för. Det finns med all säkerhet strukturella faktorer som gör att våldtäkter kan ske och inte anmäls. En del kvinnor befinner sig i en beroendeställning till män av ekonomiska, språkliga eller kulturella orsaker. Detta är viktigt men inte i fokus för denna rapport. En man skall inte få våldta för att han kan. 1.2. Disposition I avsnitt två presenteras kända faktauppgifter kring våldtäkternas omfattning. Främst är det Brottsförebyggande rådets rapporter som ger oss detta underlag. Här presenteras även den 4

lagstiftning som gäller på området samt statistik kring antalet anmälningar och fällande domar. I tredje avsnittet beskrivs hur våldtäktsmän vårdas. Det är genom behandling samhället kan förhindra att kända förövare inte upprepar sitt brott. Olika behandlingsmetoder samt fakta kring hur många som verkligen vårdas presenteras. I fjärde avsnittet följer kortfattade resonemang kring vem som våldtar och varför. Förändrade attityder kan kanske förhindra uppkomsten av dessa brott? Här beskrivs även vad vi vet, eller rättare sagt inte vet, om vilka det egentligen är som kan förmå sig att våldta en annan människa. I femte och sista avsnittet presenteras några konkreta förslag på hur vi kan vända utvecklingen. 2. Våldtäkter i Sverige Brottsförebyggande Rådet (Brå) har kartlagt våldtäkterna i Sverige. 1 År 2007 anmäldes 12 563 sexualbrott och av dessa avsåg 4 749 våldtäkter. Övriga sexualbrott är exempelvis sexuellt tvång och utnyttjande, sexuellt ofredande, blottning, barnpornografibrott och sexköpsbrott. Av statistiken framgår att antalet polisanmälda fullbordade våldtäkter har ökat kraftigt. Siffran har mer än tredubblats under de senaste två decennierna. Detta har troligen flera orsaker. Dels att antalet brott faktiskt har ökat, dels att fler anmäler och dels att lagstiftningen ändrades 2005. Fler brott definieras sedan dess som fullbordade våldtäkter. En majoritet av alla anmälda våldtäkter på kvinnor över 15 år begås av gärningsmän som är nära eller ytligt bekanta med offret. De flesta har eller har haft en nära relation till gärningsmannen. Näst vanligast är att gärningsmannen och offret är ytligt bekanta, exempelvis genom att de träffats under en kväll. Att gärningsmannen är helt obekant med offret är ganska ovanligt. Utvecklingen visar dock att våldtäkter utförda av obekanta gärningsmän ökar. 2 Våldtäkter i nära relationer begås både av nuvarande partner och av tidigare partner till offret. Dessa brott anmäls i mindre utsträckning än brott som begås av en obekant gärningsman och kan därmed tänkas utgöra en stor del av mörkertalet. I 60 procent av fallen anmäls även andra brott som misshandel och olaga hot. En fjärdedel av offren har även tidigare vid upprepade tillfällen misshandlats av partnern. Våldtäkten är med andra ord bara en del av problematiken i dessa fall. Våldtäkter av ytligt bekanta är ofta relaterade till nöjeslivet.14 procent av alla anmälda våldtäkter går att sammankoppla med nöjeslivet där offer och gärningsman träffats på en nöjeslokal eller liknande. En stor del av gärningsmännen men en ännu större del av offren har druckit alkohol. Våldtäkter av obekanta utgörs oftast av överfallsvåldtäkter. Våldtäkter som inleds med ett plötsligt angrepp av en eller flera obekanta gärningsmän är det som karaktäriserar överfallsvåldtäkter. Det är oftast dessa våldtäkter som uppmärksammas medialt, men de utgör 1 Brå: Våldtäkt En kartläggning av polisanmälda våldtäkter, 2005:7 2 Brå: Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre, 2008:13 5

bara drygt en tiondel av samtliga kartlagda våldtäkter. De begås vanligtvis utomhus, framförallt under veckosluten och sommarmånaderna. Våldtäkter med fler än en gärningsman utgör också drygt tio procent av de anmälda våldtäkterna. I vanligaste fall är det två personer som begått våldtäkten men det förekommer också att det är fem eller fler gärningsmän. Många våldtäktsoffer är mycket unga. I tidigare kartläggningar från Brå framgår att ungefär en tredjedel av de drabbade är under 18 år och därmed barn enligt FN:s barnkonvention. Av samtliga anmälda våldtäkter utgör barn under 15 år hela 15 procent av de anmälda våldtäkterna. När det gäller ytliga bekantskaper och överfallsvåldtäkter är åldern på brottsoffren särskilt låg. 2.1. Lagstiftningen Lagstiftningen avseende sexualbrott har förändrats vid flera tillfällen. En kort historik; 1984 genomfördes en genomgripande förändring. Bestämmelsen om våldtäkt gjordes bland annat könsneutral och tillämpningsområdet utvidgades även till övergrepp som innefattar sexualhandlingar som är jämförliga med samlag. Före 1984 kunde offrets relation till gärningsmannen ha betydelse och påverka brottsrubriceringen. 1984 infördes dessutom en särskild straffskala för grova brott. I och med denna reform förändrades en stor del av lagstiftningen som präglades av en äldre tids moraluppfattning och som grundades på en föråldrad och i vissa delar diskriminerande kvinnosyn. 1992 förtydligades bestämmelsen om grov våldtäkt, så att gärningen skulle bedömas som grov om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet eller råhet med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder. Gärningen behövdes ha genomförts med tvång som kunde innebära våld eller hot om våld, eller att offret försatts i vanmakt mot dennes vilja. Om offret frivilligt försatt sig i vanmakt genom att exempelvis berusa sig bedömdes gärningen istället som sexuellt utnyttjande. 1998 utvidgades definitionen av våldtäktsbrottet ytterligare och fokus riktades mot att domstolen nu skulle bedöma kränkningen snarare än typen av sexuell handling. I och med detta kunde även annat än samlagsliknande sexuellt umgänge omfattas av bestämmelsen. Man kan dock konstatera att den lagförändring som genomfördes 1998 verkar ha lett till att en del brott som tidigare rubricerats som sexuellt tvång eller försök till våldtäkt efter detta år rubriceras som fullbordade brott. Den 1 april 2005 trädde en ny sexualbrottslagstiftning i kraft. Syftet med den nya lagstiftningen var att den ska spegla vår tids syn på sexualitet och jämställdhet samt att utgångspunkten alltid ska vara att varje människa har rätt att bestämma över sin egen kropp och sin egen sexualitet. En del av den senaste lagstiftningen består i att våldtäktsbrottet utvidgas till att även omfatta gärningar som i juridisk mening hittills inte har betecknats som våldtäkt. Kravet på att våld eller hot ska ha förekommit sätts lägre i den nya lagen. Ett nej är ett nej. Dock krävs uppsåt för en fällande dom vilket gör det avgörande att gärningsmannen/gärningsmännen uppfattat att kvinnan inte accepterat situationen. Tillämpningen av lagen ska även gälla om en person befinner sig i ett så kallat hjälplöst tillstånd, till exempel vid sjukdom, berusning eller sömn. Vidare består den av en särskild straffbestämmelse om våldtäkt mot barn, där kravet på tvång avskaffats. Även på andra sätt 6

stärks skyddet för barn och ungdomar. Slutligen kan nämnas att straffmaximum för vissa typer av sexualbrott höjts. 3 2.1.1. Definitionen 6 kap. Om sexualbrott 1 Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år. Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2005:90). 4 2.1.2. Sexuellt utnyttjande och sexuellt tvång Våldtäkt gränsar mot bestämmelserna om sexuellt utnyttjande och sexuellt tvång. När det gäller sexuellt utnyttjande är det, till skillnad från när det gäller våldtäkt och sexuellt tvång, inte fråga om sexuella övergrepp som begås med våld eller tvång. Gärningsmannen utnyttjar istället en situation eller vissa omständigheter för att begå övergreppen. Sexuellt tvång omfattar de sexualbrott som med hänsyn till kränkningens art och andra omständigheter inte är jämförliga med samlag och de sexualbrott där graden av tvång är lägre än då det faller inom ramen för bestämmelsen om våldtäkt. Bestämmelsen om sexuellt tvång är således underordnad bestämmelsen om våldtäkt. Ett exempel på en handling som kan rubriceras som sexuellt tvång är då gärningsmannen tvingar offret att onanera åt honom. 2.1.3. Utvärdering av sexualbrottslagstiftningen En återkommande fråga i sexualbrottsdebatten är huruvida en samtyckesparagraf borde införas. Frågan om samtyckesreglering avhandlades i den stora sexualbrottsutredningen SOU 2001:14. och landade i slutsatsen att en sådan inte behövdes. Den dåvarande regeringen i 3 Brå: Våldtäkt En kartläggning av polisanmälda våldtäkter, 2005:7 4 SFS nr: 1962:700, Ändring införd: t.o.m. SFS 2007:688 7

delade denna uppfattning i propositionen om en ny sexualbrottslagstiftning som följde på utredningen. Regeringen tillsatte i juli 2008 en utvärdering av den nya sexualbrottslagen i syfte att se hur den har tillämpats. I uppdraget ingår frågan om bristande samtycke. Anhängarna menar att en samtyckesreglering skulle stärka behovet av samtycke och skicka en tydlig signal. Huvudargumentet emot är att det inte skulle få någon praktisk betydelse och att det skulle sätta onödigt fokus på kvinnan under rättegången. Det skulle bli mer frågor om hur kvinnan uppträtt och agerat. 2.1.4. Stäng inte dörren för en samtyckesparagraf Överfall och övergrepp på barn är uppenbara våldtäkter. De utgör dock enbart en liten del av alla våldtäkter. I gråzonerna rör sig de som våldtar kvinnor de varit med tidigare, de som förgriper sig på sin fru eller sambo som somnat, de som utnyttjar dem som brukar säga ja eller de våldtäkter som begås som en del av mannens misshandel av kvinnan. Många av dessa våldtäktsmän anser inte att de våldtar. De menar att de inte fått ett tydligt nej som de har kunnat ta till sig. Inte sällan får de stöd av sin omgivning och ibland till och med i rättssalen. Kvinnan åläggs ett ansvar och förmildrande omständigheter ursäktar det inträffade. Eventuellt kan ett samtyckeskrav förändra bilden. Invändningen att kvinnan sätts ytterligare i fokus känns konstruerad. En våldtagen kvinna befinner sig alltid i fokus när hennes trovärdighet ifrågasätts i en rättssal. 2.2. Straffpåföljder Det är i många utredningar om våldtäkt svårt att styrka brott och bevisa vad som hänt. Ofta är det bara två personer inblandade vilket gör att ord står mot ord. I många av fallen är dessutom alkohol inblandat vilket medför trovärdighetsproblem i vittnesmålen. År 2007 dömdes 216 personer för våldtäkt eller grov våldtäkt. Siffran för föregående år var 226 stycken, vilket var en klar skillnad mot 2004, då 154 personer dömdes för våldtäkt eller grov våldtäkt. Den stora skillnaden bör ses i ljuset av att sexualbrottslagstiftningen förändrades 2005 och att brott som tidigare rubricerats annorlunda från och med 2005 definierades som våldtäkt. 5 Den i särklass vanligaste påföljden för våldtäkt eller grov våldtäkt är fängelse. 90 procent av de dömda gärningsmännen under 2007 avtjänade sitt straff i fängelse. Andra påföljder är sluten ungdomsvård, rättspsykiatrisk vård, skyddstillsyn eller villkorlig dom. Den genomsnittliga fängelsetiden för våldtäkt ligger på 27 månader och för grov våldtäkt på 59 månader. 2.2.1. Uppklarningsgraden En stor del av de anmälda våldtäkterna förblir ouppklarade. Ofta är anledningen att det inte går att styrka att ett brott har begåtts. I fall som leder vidare till åtal är det vanligare att 5 Riksdagens utredningstjänst 2007:1215 8

gärningsmannen är en närstående, att brottet skett inomhus, att det förekommit fysiskt våld och att även andra brott anmälts i samband med att våldtäkten anmälts. 6 I en attitydundersökning utförd av Amnesty våren 2008 svarade över 62 procent att de hyser litet förtroende, eller inget förtroende alls för det svenska rättsväsendet vad gäller våldtäktsoffers möjlighet att få rättvisa. 7 3. Behandlingsmetoder Män som våldtar kan få vård som syftar till att de inte begår samma brott igen. I Sverige är det Kriminalvårdsstyrelsen som tillhandahåller denna vård. Kriminalvården tillhandahåller ett antal behandlingsprogram som grundar sig på bevisade effekter mot återfall. För att ett missbruks- eller behandlingsprogram ska bli godkänt av Kriminalvården krävs bland annat att det är en tydlig, vetenskapligt förankrad förändringsmodell och att det säkerställs att programmet genomförs på rätt sätt och av kompetent personal. 3.1. IDAP Integrated Domestic Abuse Programme IDAP är ett behandlingsprogram för vuxna män som utfört hot, våld eller annat kontrollerande beteende mot sin nuvarande eller före detta partner. IDAP grundar sig på kognitiv beteendeterapi och teorin bygger på social inlärning. IDAP är uppbyggt på kunskap från tusentals brottsoffer och gärningsmän och syftet med behandlingen är att männen ska lära sig att se sitt våld och ta ansvar för det. Avsikten är också att de ska se hur våldet påverkar kvinnans och barnens känslor, tankar och handlingar och målet är att de ska hitta alternativa sätt att uttrycka sig på. Gärningsmännen får hjälp med att identifiera tecken på ilska, motverka impulsen till våld, hantera svartsjuka, erkänna kvinnors rädsla, ta kritik, kommunicera tankar och känslor och hantera konflikter. De flesta som deltar i programmet är dömda till frivård men behandlingen bedrivs även på särskilda avdelningar på anstalter. 8 Kriminalvården anser inte att klienter som har gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp är lämpliga för IDAP. Dock kan Kriminalvården göra en bedömning om brottet som klienten är dömd för är att betrakta som ett sexualbrott eller som ett uttryck för ett våldsamt beteende. Om det betraktas som ett sexualbrott rekommenderas framförallt behandling med ROSprogrammet. 3.2. ROS Relation och samlevnad ROS är ett behandlingsprogram för sexualbrottslingar och målgruppen är män dömda för alla olika typer av sexualbrott. Genom behandlingsprogrammet vill man hitta de bästa utgångspunkterna för att förhindra återfall i brott och på så sätt minimera antalet nya brottsoffer. Programmet kommer ursprungligen från Kanada och bygger på en lång erfarenhet av behandling och forskning av sexualbrottsdömda män. Syftet med programmet är att identifiera den dömdes riskfaktorer för att återfalla i brott. Behandlingen sker både enskilt och i grupp och man träffas vid 36-56 tillfällen två gånger i veckan i sessioner om tre timmar. Programmet är indelat i fem olika komponenter: 6 Brå: Våldtäkt En kartläggning av polisanmälda våldtäkter, 2005:7 7 Amnesty: Var går gränsen? en attitydundersökning om våldtäkt, 2008 8 http://www.kriminalvarden.se/upload/informationsmaterial/idap.pdf 9

Kognitiva förvrängningar: Man identifierar de sätt att lura sig själv som gör det enklare för förövaren att genomföra övergrepp. Relationer, intimitet och social förmåga: Deltagarna tränas i att leva i jämlika relationer utan övergrepp. Empati och offermedvetenhet: Man för diskussioner kring vad det finns för olika hinder för empati. Avsikten är att gärningsmannen ska förstå brottsoffer i allmänhet och sitt eget offer i synnerhet. Att hantera känslor: Vilka känslor ligger bakom den enskilda förövarens övergrepp? Deltagarna lär sig att uttrycka sina känslor istället för att agera ut dem genom exempelvis sexuellt våld. Avvikande sexuella fantasier och sexuell upphetsning: Här tar man reda på vad som är avvikande sexualitet och hur man hanterar det. Programmet består även av delen risker, analyser och strategier där förövaren själv analyserar och själv gör en riskanalys för återfall i brott. Programmet är även tänkt att dels kunna bedrivas vid frivård, och dels som uppföljning efter avtjänat fängelsestraff där klienten redan genomgått programmet. 9 Vägen till insikt är ofta svår och kan innebära en risk för självmord när den intagne inser vad han gjort. 3.3. Hormonmodulerande behandling En uppmärksammad och kontroversiell metod att behandla sexualbrottslingar på är hormonmodulerande behandling, mer känt som kemisk kastrering. Benämningen kastrering för tankarna till regelrätt könsstympning vilket är en både olycklig och felaktig tolkning av behandlingen. Medicineringen hämmar könshormonerna mellan 1-3 månader beroende på vilken metod som används. Vårdtiden är vanligtvis mellan 6 månader till 3 år. Metoden kräver noggrann uppföljning så att inte andra negativa hälsoeffekter uppstår. Störningar i ämnesomsättningen, ökad risk för diabetes, benskörhet och vissa hjärt- och kärlrisker förekommer. Detta gör att behandlingen kräver läkares översyn. Antalet kända återfall är noll. Trots metodens effektivitet är den ingen universallösning. Endast kemisk kastrering anses nämligen inte meningsfull då behandlingen kan avbrytas genom egen tillförsel av androgent hormon. Behandlingen kan manipuleras av anabola steroider men även av naturligt testosteron som ej kan spåras. En annan viktig invändning är att behandlingen endast dämpar symptomen men tar inte bort dem. Det finns inom professionen en diskussion om hur lämplig metoden är. Gemensamt för de båda sidorna är att hormonmodulerande behandling fungerar i så måtto att den dämpar sexualdriften och kan därmed förhindra att nya sexualbrott begås. Samtidigt hävdar ingen att detta är en medicin som egentligen botar patienten. I Sverige används hormonmodulerande behandling av sexualbrottslingar som frivillig behandling och ges vanligtvis i kombination med kognitiv beteendeterapi. Metoden används som behandlingsmetod i ett flertal länder, bland annat i Tyskland, Danmark, Frankrike, 9 http://www.kriminalvarden.se/upload/informationsmaterial/ros.pdf 10

Nederländerna, Finland, Norge samt i USA och Kanada. I vissa stater i USA finns lagbestämmelser om kemisk kastrering som sexualbrottslingar kan dömas till. Sexualmedicinskt Centrum vid Karolinska sjukhuset i Huddinge behandlar patienter med hormonmodulerande behandling. Behandlingen är antingen frivillig eller så utgör den en del av frivården. Behandlingen brukar pågå mellan ett halvt och ett år. Syftet är bland annat att förbättra impulskontroller och identifiera ett riskbeteende. Ungefär 40 personer anses just nu vara en högriskgrupp och behandlas för närvarande av kliniken. Patienten får samtidigt psykoterapi, kognitiv beteendeterapi alternativt en kombination av olika behandlingsmetoder. Kriminalvårdsstyrelsen är ganska kallsinnig till metoden men medger att metoden används för att behandla sexuell tvångsmässighet. 3.4. Vården är frivillig Sexualbrottslingar kan enligt svenskt rättssystem inte dömas till vård. Lagen 12 (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) reglerar att en intagen kan bestraffas om den inte utför sina åtaganden. Lagen gäller dock inte om man uteblir från behandling. 12 En intagen är skyldig att delta i den verksamhet och ha den sysselsättning i övrigt som anvisas honom eller henne. Den som får ålderspension enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension eller lagen (1998:702) om garantipension får dock inte åläggas att ha någon sysselsättning, och den som har beviljats sjukersättning eller aktivitetsersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring får åläggas att ha sysselsättning bara av den art och omfattning som kan anses lämplig för honom eller henne. Lag (2002:307). Lagen om rättpsykiatrisk vård (1991:1129) reglerar och möjliggör tvångsvård, dock inte när det gäller behandling av gärningsmän som begått sexbrott. En våldtäktsman har således den lagliga rätten på sin sida att undvika vård vars syfte är att han inte skall begå samma brott igen. I vårt grannland Danmark kan våldtäktsmän dömas till vård. I Danmark kan dessutom tidpunkten för frisläppande fastställas på förhand, men det är inte obligatoriskt. Om någon tidpunkt för frisläppande inte fastställs på förhand avgör en domstol när frisläppande får ske. Den huvudansvarige vid vårdinrättningen i fråga kan antingen rekommendera eller avråda från ett sådant frisläppande. Inte heller enligt dansk lagstiftning är det möjligt att döma sexualbrottslingar till hormonmodulerande behandling. Det kan däremot utgöra ett krav för villkorlig frigivning. 3.5. De flesta våldtäktsmän vårdas inte Av de 1 601 avslutade verkställigheterna från fängelse 2003-2007 där sexualbrott ingick hade 264 deltagit i ROS, 25 i ROS-individuellt och 5 i IDAP. Det var 1 307 som inte hade deltagit i program. Man kan därmed konstatera att 18 procent av dem som avslutade verkställighet från fängelse 2003-2007 där något sexualbrott ingick i domen, deltog i ROS och/eller IDAP. Av de 664 avslutade verkställigheterna från fängelse 2003-2007 dömda för våldtäkt (där våldtäkt ingår) hade 154 deltagit i ROS, 11 i ROS-individuellt och 4 i IDAP. Det var 495 som 11

inte hade deltagit i program. Således hade 25 procent av dem som avslutade verkställighet från fängelse 2003-2007 dömda för våldtäkt, deltog i ROS och/eller IDAP. 10 Statistiken tar inte hänsyn till andra eventuella vårdinsatser utan endast de av Kriminalvårdsstyrelsens rekommenderade för sexualbrottslingar. Inom Kriminalvården är det nu 110 personer som går eller precis har avslutat ROS-programmet. Inom frivården rör det sig om ca 15-20 personer. Endast en minoritet av alla dömda sexualbrottslingar får således den rekommenderade behandlingen. Platsbrist är en orsak men det finns flera. I den mån man erbjuds behandling tar behandlingen många gånger längre tid än vad strafftiden utsatts till. Många dömda kan därmed inte slutföra sin behandling och effekten blir då många gånger haltande. Det är länsrätten som godkänner utslussning. Utslussningsbeslut grundar sig ofta på skötsamhet under fängelsevistelse, inte på den risk- och behovsanalys dessa beslut borde grunda sig på. Det betyder att många förövare kan slussas ut tidigare trots att de riskerar att begå nya sexualbrott. 11 Andra problem inom kriminalvården är att dömda inte kan språket fullt ut och därmed inte kan tillgodogöra sig behandling. Exempelvis rapporterades i december 2007 att på landets största anstalt för våldtäktsmän, Salberga, kunde vid tillfället inte 24 av 49 delta i behandlingen på grund av språksvårigheter. Resurserna räcker inte till för att tolka ett helt behandlingsprogram. Ett alternativ skulle kunna vara intensivkurs i svenska. 28 procent av de sexualbrottsdömda placeras på andra anstalter än de som har behandlingsprogram anpassade till det begångna brottet. Hela två tredjedelar flyttas under strafftiden vilket försvårar eller omöjliggör framgångsrik behandling. Det ska poängteras att de sexualförbrytare som genomgår behandling är mindre benägna att återfalla i sexualbrott. 14,5 procent av de sexualförbrytare som genomgått behandling återfaller i sexualbrott. 33,2 procent av dem som inte genomgår behandling återfaller i sexualbrott. 4. Vem våldtar och varför? Vi vet inte vem näste våldtäktsman är. Vi vet inte varför han kommer att våldta och således vet vi väldigt lite om hur vi skyddar oss från att den potentielle våldtäktsmannen ska kunna begå sitt brott. Dessa osäkerhetsfaktorer gör att vi ofta vänder oss emot den som kan tänkas vara den oidentifierbare våldtäktsmannens nästa offer. Hur klär hon sig, hur beter hon sig, vart går hon och sänder hon ut signaler som kan misstolkas? Förklaringen till en våldtäkt kan aldrig ligga hos offret. Det ligger hos förövaren och de faktorer som driver honom. 4.1. Gärningsmannen Den absoluta majoriteten av alla gärningsmän som begår våldtäkter är män. Medianåldern på gärningsmannen är 34 år för våldtäkter som begås i nära relationer och 30 år för våldtäkter där 10 Riksdagens utredningstjänst 2008:667 11 Elisabeth Kwarnmark, psykolog och projektledare för ROS-programmet, Kriminalvården 12

offer och gärningsman är ytligt bekanta. 12 Ytterligare fakta som kan presenteras är att många av de män som deltar i gruppvåldtäkter är kriminella sedan tidigare. Katarina Wennstam beskriver dessa gärningsmän som att de tar vad de vill ha oavsett om det är en mobiltelefon, en bil eller en tjejs kropp. 13 Så mycket mer vet vi faktiskt inte om gärningsmannen. Vi vet en del om riskbeteenden dock. Blottare är en klar riskgrupp där blottningen ofta är ett första steg i ett sedan upptrappat och grövre sexuellt beteende. Det är en gång för alla dags att glömma bilden av blottaren som en udda men oförarglig typ. Ett annat riskbeteende kan vara Internet. Korta oskyldiga besök på en hemsida med sexbilder kan leda till ett okontrollerbart surfande. Självfallet inte hos alla, inte heller de flesta, men en precis som med alkoholmissbruk kan porrsurfandet bli ett begär som en minoritet inte klarar av att hantera. De oskyldiga nakenbilderna kan bli grov barnpornografi. Det passiva tittandet kan leda till aktiva handlingar. 14 En ofta förekommande fråga är vad som driver en våldtäktsman. Är det sexualdriften som mannen ifråga inte klarar av att hantera eller är det en våldshandling? Sanningen är förmodligen både och flera andra faktorer. Det finns gott om auktoriteter som förespråkar bägge förklaringsalternativen. Det är inte säkert att våldtäktsmannen kan identifieras som en man med dålig kvinnosyn. Många vittnesuppgifter gör gällande att män som våldtagit är män som på alla sätt behandlat kvinnor väl privat och på arbetsplatserna. Samtidigt kan man definitivt anse att är man benägen att genomföra en våldtäkt har man visat prov på en bristande empati och en snedvriden kvinnosyn. Det råder dock ett visst glapp mellan den bild vi har av våldtäktsmannen och de män som faktiskt våldtar. Det kan tyckas besvärligt att vi inte kan urskilja vem som är den typiska våldtäktsmannen. Än mer besvärande är att våldtäktsmannen inte själv nödvändigtvis anser att han är det. Detta kan gälla även efter fullbordad våldtäkt. Förmågan att förneka sina gärningar och finna bortförklaringar kännetecknar de flesta våldtäktsmän. 4.2. Attityder Amnesty har under våren 2008 genomfört en undersökning för att ta reda på människors attityder till våldtäktsbrottet och hur man ser på såväl gärningsmannens som offrets eventuella ansvar och skuld för händelsen. Undersökningen bygger på 2 626 enkätsvar som samlats in av Amnestymedlemmar i 30 städer runtom i landet. Studien kan trots att de inte bygger på vetenskapliga metoder eller teorier skönja en tendens av attityderna i samhället. Några resultat: Drygt 20 procent av de svarande tycker att kvinnan har ett ansvar vid våldtäkt om hon klär sig och beter sig utmanande. Omkring en fjärdedel av de svarande anser att kvinnan har ett ansvar vid våldtäkt om hon flörtat och hånglat med mannen före våldtäkten. 12 Brå: Våldtäkt En kartläggning av polisanmälda våldtäkter, 2005:7 13 Katarina Wennstam: En riktig våldtäktsman, 2004 14 Stefan Arver, överläkare och chef vid Andrologiskt centrum på Karolinska sjukhuset i Stockholm 13

Var femte person tycker att kvinnan har ett ansvar vid våldtäkt om hon inte gör fysiskt motstånd eller skriker. Var femte person anser att kvinnan själv har ett ansvar vid våldtäkt om hon är påverkad av alkohol eller droger. Mindre än var tionde person anser att det är en förmildrande omständighet vid våldtäkt om gärningsmannen är påverkad av alkohol/droger. Drygt en av tio tycker att det är en förmildrande omständighet för gärningsmannen om han har ett fast förhållande med våldtäktsoffret. Svaren skiljer sig beroende på de tillfrågades ålder. Yngre (15-25 år) tycker generellt att kvinnan i någon grad har ett ansvar vid våldtäkt som kan kopplas till hennes beteende före eller under själva våldtäkten. Män lägger större ansvar på kvinnans beteende än vad kvinnor gör. Var tredje ung man anser att offret har ett ansvar för våldtäkten om hon inte skriker eller gör fysiskt motstånd. Amnestys undersökning visar vad andra undersökningar också visat. Offret är i någon mening skyldigt till att hon har utsatts för övergrepp. Det är givetvis möjligt att detta går över med tiden. Att dagens unga tänker annorlunda om några år. Men det är också möjligt att värderingarna faktiskt skiftar. Det är inte ovanligt att unga sexförbrytare hänvisar till porrfilmer där de lär sig vad kvinnor vill ha. I takt med ökad tillgänglighet finns ett behov av ökad information. 5. Hur vänder vi utvecklingen? Det samlade intrycket av en kortfattad rapport och ofullständig redogörelse är att mycket behöver göras för att minska antalet våldtäkter i Sverige. Övriga aspekter kring mäns våld mot kvinnor har inte berörts här. Polisens och rättsväsendets behov av resurser och kompetensutveckling inom området har inte heller tagits upp. Trots det kan vi konstatera att samhällets avsky mot våldtäkter inte fått genomslag i hur samhället behandlar de som våldtagit. Inte heller har samhället agerat kraftfullt för att värderingsmässigt förändra framtida potentiella våldtäktsmän att begå sina brott. Faktum är att i Sverige idag så klarar vi inte ens av att behandla dem som utan tvivel är kapabla att våldta en annan människa, nämligen de dömda våldtäktsmännen. Nu måste något ske och det måste ske kraftfullt. Läget är oacceptabelt och det finns inga ursäkter för våldtäkt. Attityderna till våldtäkt måste förändras. Vare sig offret eller gärningsmannens tidigare liv eller erfarenhet ska vara avgörande i situationen då en våldtäkt begåtts. Huruvida offret gjort tillräckligt med motstånd, hur hon agerat tidigare och vilka sexuella erfarenheter hon bär på ska inte vara avgörande i rättegångar och domslut. Det ska inte finnas några förmildrande omständigheter som fråntar våldtäktsmannens skuld och förmildrar ansvaret vid handlingen. 5.1. Läget är oacceptabelt Mycket i våldtäktsproblematiken är omtvistat men vi kan utan tvivel konstatera att alla våldtäktsmän inte får adekvat vård, vilket i sin tur beror på ett antal olika faktorer: Dömda våldtäktsmän placeras ofta på anstalter utan lämpligt behandlingsprogram Dömda våldtäktsmän kan tacka nej till vård Dömda våldtäktsmän kan begära att få flytta anstalt och därmed undvika behandling 14

Vissa dömda våldtäktsmän kan inte få vård på ett språk de förstår Behandlingstiden är ofta längre än strafftiden Förslag #1 Obligatoriskt vård till alla dömda våldtäktsmän En våldtäktsman har i Sverige den lagliga rätten att undvika vård vars syfte är att han inte skall begå samma brott igen. Våldtagna kvinnor går igenom oerhört jobbiga rättegångsförfarande med allt vad det innebär för att våldtäktsmannen inte skall kunna begå samma brott igen. Svensk kriminalvård är inte utformad för att tillgodose dessa kvinnors önskan. Det är oacceptabelt att dömda våldtäktsmän går igenom svensk kriminalvård utan att behandlas för det brott de har visat sig kapabla att utföra. Precis som att man kan dömas till vård då man slagit fast att gärningsmannen lider av psykiska störningar skulle man kunna dömas till vård för att ha förgripit sig sexuellt på en annan människa. Resultaten visar att behandlingsprogrammen minskar återfallen och förändrar attityder. Man kan hävda att det är en psykisk störning att förgripa sig på en annan människa. Då skulle en vidare tolkning av dagens lagstiftning inbegripa även våldtäktsmän och då skulle dessa kunna dömas till vård. Alternativet är att rakt och tydligt deklarera att det är så fullständigt inhumant att sexuellt kränka en medmänniska att vård alltid är obligatoriskt. Inom svensk kriminalvård finns uppfattningen att behandling under tvång kan försvåra motivationsarbetet. Samtidigt förekommer ett milt tvång redan idag då särskilda villkor för exempelvis permissioner tillämpas om klienten vägrar gå ROS behandling. Vården skulle rätt utformad kunna bli en motivationshöjare om friskrivning villkoras av behandlingen och dess resultat. Förslag #2 Utskrivning med friskintyg Enligt svensk rättspraxis döms en person till ett tidsbestämt straff och efter avslutad strafftid anses den bestraffade ha sonat sitt brott. För att säkerställa behandlingen kommer den intagne tillgodo skulle strafftiden eller vårdtiden kunna bestämmas efter det vårdbehov som föreligger och inte enbart efter det straff en domstol beslutat. Idag kan strafftiden vara kortare än den nödvändiga vårdtiden. En dömd våldtäktsman skall erhålla friskintyg innan vården avslutas. Utslussning och utskrivning ska grunda sig på risk- och behovsanalyser, inte uppförande under tiden på anstalt. Detta betyder inte nödvändigtvis att den dömde måste hållas internerad hela tiden men eventuell frigång måste villkoras med fortsatt vård och behandling. Ett domstolsförfarande likt det i Danmark bör prövas. Ett läkarutlåtande från ansvarig läkare skall vara obligatoriskt när frigång beslutas. Sexualbrottslingar som bedöms ha ett farligt tvångsmässig sexuellt beteende kunna få frigång villkorad men att sexualdriften dämpas genom hormonmodulerande behandling. Förslag #3 Våldtäktsmannen har alltid 100 procentigt ansvar för sina handlingar Det ska aldrig vara en förmildrande omständighet att kvinnan tidigare under kvällen visat sig intresserad av våldtäktsmannen i fråga eller ens valt att följa med mannen eller männen hem. Gränsen går alltid där den utsatta personen sätter stopp, oavsett om man haft sexuellt 15

umgänge med våldtäktsmannen/männen tidigare eller att man tidigare provat former av avancerad sex. Det ska aldrig vara en förmildrande omständighet att gärningsmannen varit berusad. Det är möjligt att många gärningsmän aldrig skulle ha genomfört övergreppen om de inte hade druckit alkohol. Kan man inte kontrollera sitt beteende i onyktert tillstånd är det denne persons ansvar att inte försätta sig i det tillståndet. Att vara full är som bekant ingen ursäkt till att köra bil onykter. Förslag #4 Obligatorisk utbildning av lärarna Den värderingsförskjutning vi ser hos yngre människor är alarmerande. Ungdomen är framtiden. Om unga människor anser att offret bär ansvar för det brott hon utsetts för är detta en varningsklocka. Vi kan se fram emot ett samhälle där kvinnan får stå till svars för gärningsmannens handlingar i än större grad än idag. Detta kan inte vara en önskad utveckling. Föräldrar och skolan måste anta utmaningen att varje människas omistliga rätt att inte bli kränkt. Det är inte acceptabelt att endast 11 procent av de lärare som undervisar i sexualkunskap är behöriga i ämnet. Skolan är en plattform för skapande av attityder och då är det viktigt att den lilla influensen ungdomar får från samhällets sida utnyttjas på bästa möjliga sätt. Dessutom kan lärare utbildade i sexualkunskap i större utsträckning uppfatta signaler och riskbeteenden för att snabbare fånga upp potentiella framtida förövare. Det är viktigt att samtliga vet var gränsen går för våldtäkt och vad man gör om det inträffar. Okunskapen bidrar till att många övergrepp inte anmäls eftersom den som utsatts inte vet om att det hon/han utsatts för ett brott. På samma sätt kan många övergrepp begås utan att den unga förövaren är medveten om att den sexuella handlingen är straffbar enligt lag. 16