Nu är det våren 2014.

Nu är det våren 2014. Så möts vi här ikväll, på den plats som många av oss tycker hör till en av de vackraste platserna på jorden. En del av oss är som stannfåglarna som lever i trakten under hela året och får följa årstidsväxlingarna på plats. Andra är mer lik en flyttfågel, som den rödbenta Strandskatan på gräsmattan utanför mitt jobb i Jönköping, och dyker upp när värmen närmar sig och det börjar grönska i diken och skog. Vi hittar vägen.. Visst är det märkligt med vägar? Hur detta att få syn på en väg kan hitta minne från långt ifrån i hjärnans märkliga vindlingar. Ett minne från tre-årsåldern, ett från femtonårsåldern och så plötsligt ett från i fjol? Hur en kartbild kan trigga igång fantasi o undran och påminna om både roliga och mindre roliga minnen som på ett märkligt sätt lagrats i hjärnan. Detta kan aldrig slås av en GPS. Fortfarande efter många år, efter otaliga resor hit, oftast sent på kvällen, väcks en förväntan när vi från Grumshållet ser först skylten mot Värmskog och sedan vägen mot Avelsbol och jag vet att snart är vi framme, framme på den plats där vi tycker att världen är som bäst. Så kommer vi fram, stänger av bilmotorn, öppnar dörren sakta mot mörkret, det mörker som gör att stjärnorna lyser som ingen annanstans och vi öppnar bildörren mot....tystnaden. Aldrig är så tyst, aldrig är det så mörkt, aldrig är himlen så bländande och aldrig är det så.hemma. Vi kommer som flyttfåglarna, från långtbortistan som färdats länge för att komma fram, till samma plats, där det finns något om känns igen, år efter år. 1

Det finns vägar som man bara måste använda när man kommer hit. Det finns en ronda, c:a fem km lång, Skofterudsrondan som man kan ta antingen med en början österut, vilket innebär att både Skofterudsbacken förbi Framme och den upp mot Dele blir jobbiga uppförsbackar och backen efter Väststuga blir så brant utför att det är svårt att hålla kroppen i en vinkel som inte innebär fall i det lömska rullgruset. Man kan annars ta rondan västerut vilket gör att man får en vacker uppförslöpa i Skjutsbol och får en härlig utförslöpa efter Dele. Det roligaste jag vet är om vi är flera som är ute samtidigt och någon tar det ena hållet och andra tar andra hållet och så får man se var man möts. Det är BARA jag i släkten som tycker att just detta är speciellt kul. Vid Dele bodde pappas bestämda och härliga faster Agnes. Agnes och jag hade detta gemensamt att vi inte hade intresse för ormar. Agnes berättade varje vår oemotståndligt målande hur hon tog ormarna av daga trots naturvårdverk och regeringsbeslut om att detta var strängeligen förbjudet. Agnes insats för befolkningens vällevnad och allmänna trivsel har aldrig officiellt tillkännagetts. Istället hände något helt annat: ormen blev fridlyst. Den politiker som skrev under det lagförslaget har aldrig gått i höggräset mellan Agnes och Oskars stuga ner mot dass med en reell fruktan att när som helst möta sin slingrande överman. Detta kunde vara en anledning så god som någon att bli politiker, att kämpa på barrikaderna för att få den paragrafen ogiltigförklarad. Om det är naturvårdsverk eller min brist på mod som bidragit till att jag hittills aldrig slagit ihjäl en orm kommer jag inte att avslöja för er i kväll. Lagparagrafer och protokoll. Jag tycker att vi alla ibland skulle gå i det bildliga höggräset som utgör institutioner, kommunhus, äldreboende, migrationsboenden och sjukvårdsinrättningar för att se vad underskrivna paragrafer får för konsekvenser och följder. 2

Efter en stunds reflektion och med ormen på avstånd kan jag säga att om jag ikväll ledde en allsångskväll skulle vi troligen nu ha sjungit Evert Taubes fina sång om Änglamark. Om alla djurens rätt att leva för.de är ju så sköna. Att djurarter försvinner informeras vi om och det skrämmer oss. Nu är det 2014 och vi har kunskap och insikt och större makt än vi vill förstå att sätta stopp för detta. Vad hör jag: Plötsligt ett svischande ljud av ett fågelstreck över trädtopparna. Kanske är det Akka som styr sin vildgåstrupp med Nils Holgersson mot norr. Jag hör inom mig Akkas röst och jag tror inte att Selma Lagerlöf bara talade för gässen utan om många djur när hon sa så här till Nils..och jag kommer liksom till besinning när jag hör detta:: Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker att människorna behöver vara ensamma på jorden. Tänk på att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha råd att lämna några nakna skär och några grunda sjöar och sumpiga mossar och några öde fjäll och avlägsna skogar åt oss fattiga djur, där vi finge vara ifred! I all tid har jag varit jagad och förföljd. Det vore gott att veta att det funnes en fristad också för en sådan som jag! Så skrev Selma Lagerlöf. För ett hundra år sedan. Ibland tänker jag som så att våra nya generationer är en sorts flyttfåglar och då menar jag inte att det handlar det om att flytta i geografin. De flyttar i tanken, vill något mera, vill något bättre och utvecklingen får inte stå stilla. Och det kan stundtals kännas som att de är från bortistan och vill ännu längre långtbortistan, med sina idéer och funderingar. De fostrar oss, de unga. De lär oss att sortera sopor: va, ser jag plast i pappersåtervinningen..? Ja, det var lite bråttom. 3

Jaha, hur pigg var den här hönan i livet? Nja, den var nog ganska pigg. Jaha, pappa har köpt billigt kött ser jag. Hur glad var den här grisen innan han dog? Ja, så där håller de på, outtröttliga med minimalt förbarmande. De lär oss tänka och se våra liv i andra och nya perspektiv. Det är bra! Nu var det 1914 skrev Eyvind Johnsson, och kallade sin roman just så. Eyvind Johnsson, om vilken Akdemibokhandelsbiträdet i Jönköping frågade Vem är det? Redan knappandes på tangentbordet frågar hon hur namnet stavas och får viskande support från sin kollega. Han var en svensk författare säger jag och fortsätter lite malligt, eftersom jag vet just det, han fick nobelpris. I en delvis självbiografisk roman handlar historien om en ung tonårspojke som lämnar barndomsmarken och barndomen bakom sig, han vill något mera, han vill något bättre. Erfarenheter från barndomen och med bilder av förra sekelskiftets fattigdom och armod på näthinnan leder honom vidare och han vill tro på en ljusare framtid för sig och sina närmaste. Pojken gick ut i världen och gjorde det nya generationer gjort i alla tider, ville något nytt, något annat och vandrade iväg åt det håll dit han trodde att möjligheten till förändring fanns. För många blev det ljusare tider genom materiell standard som gav varmare bostäder, en utvecklad sjukvård och en skola för alla vilket ledde till möjligheter för fler att leva självständiga liv. Många fick det bättre, medellivslängden höjdes, inte minst genom att barnadödligheten blev lägre. Och inte såg man till en början alla konsekvenser av den tekniska utvecklingen. Avgaser, avlopp, gifter,,,, vi kan berätta mycket om detta att det är svårt att ha perspektiv på det liv man är mitt uppe i.. 4

Vi vet också så här efteråt att de här åren, parallellt med en obeskrivbar samhällsutveckling, innehöll så mycket mer, inte bara ljus och bättre livsvillkor utan mörka strömmar av idéer som är så svarta att orden inte räcker till när de ska beskrivas. Idéer som spred splittring, rädsla och dödande i en mängd som inte kan förstås och fattas. Och nu finns tecken på att människan återigen glömt, att vi glömt, och uppgifter säger oss att idéer åter fått fäste och ofattbara krafter är i rörelse. Krafter som vill hindra folk s och oliktänkandes rätt till lika värde. Jag vill tro med våren som varje år kommer med ny oemotståndlig kraft att de människor som är unga idag har förnuft, kunskap och känsla så att det räcker för att denna tid aldrig ska gro och få fotfäste igen. Att unga människor kan se sig själva i det lilla och i det stora. Att våga tro att det de gör i det lilla har en betydelse i det större sammanhanget. Efter händelsen som vi aldrig glömmer, det som hände på Utöya, skrev Ingemar Eliasson, tidigare landshövding i Värmland, en artikel i tidningen Sändaren. Ingemar Eliasson hänvisar i artikeln till den norska författaren Anne Holt som frågar sig hur en av oss blev en massmördare. Att tiga duger inte...men en sak måste vi alla bidra med: Att vakta vår egen tunga. Vi har alla ett ansvar för hur samtalen förs vid köksbord och i offentlighet. Att tiga vore fel. Att tala kan också bli det, om inte orden tar vägen genom hjärta och hjärna. Jag skulle önska att när våra barn och barnbarn om ett antal år håller vårtal på Billingsudde ska de kunna säga att året var 2014, man hörde toner från olika delar av världen, toner som lät falska, som hotade, som skrämde men de som gick före oss lade hinder i vägen och hindrade idéerna genom sitt sätt att vara, genom sitt sätt att leva och genom sitt sätt att ta ställning. 5

Nu är det 2014. På världens finaste udde firar vi Valborgsmässoafton. Som en av Billingsuddes sommargrannar tjusas jag av elden som värmer idag och som ger eftervärme under den natt som kommer. Lågorna som förstör det gamla och ger plats för det nya. Ikväll ser vi elden som en praktisk och reell verklighet att elda, kanske skräp, och ge plats för annat och marken blir snart grönare än grön där elden varit som varmast.. Lågorna kan också bli en symbolik för det personliga. Har vi gamla destruktiva tankar, gamla vana hjulspår som inte är bra för oss? Låt elden påminna dig om att man kan och får välja nya vägar, som ger plats för nya tankar som ger ljus och rymd. Vi ser vattnet som ger minnen om lek och sommardagar. Det för oss alla så nödvändiga vattnet som förenar oss. Vi tar de nödvändiga andetagen och andas luft som är ren nog att härbärgeras i våra lungor för att föras ut till kroppens alla celler. Nu är det 2014 Möt morgondagen med krafter från eldens eftervärme, med kärlek från och till de dina, engagemang till din omgivning o världen omkring dig. I tacksamhet med ansvar. Ansvar för oss och för dem som kommer efter... För vår skull, för våra barnbarns skull tar vi ansvar för vår framtid. För flyttfåglar, djur och människor, som söker sig hit till ett klimat som många idag benämner som kallare. Vi önskar inte att vindar kommer åter med tankar och idéer som vi trodde var historia., att människor kan bedömas efter utseende och bakgrund. Vakna i morgon, ta dagens första andetag med luft, frisk nog att andas. Andas luften som är fri för alla. 6

Känn eldens eftervärme som påminner oss om engagemang i livet. Påminn dig om det nödvändiga vattnet som förenar oss. Se växterna och grödan som med obeskrivbar kraft strävar genom, och får näring av, jord och mull efter en vinter i mörker och kyla. Möt än en gång våren och gläd dig över rent vatten, bördig och frisk jord, luft vi kan andas och eldens eftervärme. Detta vill vi ge vidare. Gläds över jorden, elden, luften och vattnet. Visst vill vi hurra för våren, för våren 2014? Ett fyrfaldigt leve för våren: den leve: HURRA HURRA HURRA HURRA! 7