Ortolansparvens habitatval med utgångspunkt

Ortolansparvens habitatval med utgångspunkt i Kvismaren Jan Sondell Åren 2006 och 2008 gjordes specialstudier av ortolanens uppträdande i Kvismaren. Med detta som utgångspunkt har undersökts, främst med hjälp av Svalan, vilka habitat ortolanen föredrar på häckningsplatsen. Det visade sig att störda markmiljöer är viktiga, gärna hyggen eller andra områden där människan blottlagt marken. Kanske kan man hjälpa den minskande stammen lite på traven i Kvismaren genom anpassade avverkningar. Inledning Ortolansparven uppträder sällsynt i mellersta Sverige och Kvismaren är en av få lokaler i Svealand där det fortfarande är lätt att kryssa arten. Under senare decennier har dock ortolansparven minskat starkt också i Kvismaren. För att öka kunskapen om ortolanens biotopval gjorde två studentgrupper åren 2006 och 2008, som ett led i sin utbildning vid Lunds universitet, specialstudier av arten i Kvismaren under ledning av Dennis Hasselquist. Studier 2006 Ortolanvåren 2006 kännetecknades av tämligen dåligt väder. Forskargruppen lyckades bara identifiera fem revir och deras slutsatser blev därför relativt osäkra. En jämförelse med gulsparven gav dock vid handen att ortolanen föredrar träddungar med lägre slutenhet både vad gäller krontak och underväxt. De menade att gulsparven gärna undviker dessa habitat. Vidare noterade gruppen att ortolanens revir låg intill jordbruksmark. De ansåg också att ortolanen undvek bebyggelse och belagda vägar (Deleu m fl. 2006). Studier 2008 Studierna 2008 genomfördes i perfekt soligt och lugnt väder. Gruppen lyckades lokalisera nio revir varav fyra inte var kända från tidigare år. De konstaterade att ortolanen väljer habitat i form av träddungar i jordbrukslandskapet som har ganska låg slutenhet samt att de föredrar vissa trädslag, t ex björk och ek. Gulsparv förekommer ofta i samma område (Boetzel m fl. 2008). Sammanfattningsvis kom båda grupperna fram till att skogsmark med låg slutenhet i anslutning till åkermark var några av de krav som ortolanen ställer på sitt häckningsrevir. Särskilt intressant är en uppgift från 2008 om att två revir hittades i södra kanten av Restamossen på skogsmark där avverkning skett närmast åkermarken. Sammanställning av ortolanrevir i Kvismaren I tabell 1 sammanställs tillgänglig information om ortolanens förekomst i Kvismaren på senare år. Informationen är hämtad från inventeringarna av Sörön 1999 2008 (Johannesson 2000 2005 och Simonsson 2006 2009), från här ovan refererade biotopvalsstudier 2006 och 2008 samt från rapporteringssystemet Svalan åren 2003 2008. Uppgifter före 2003 är sporadiska på Svalan. Rapporterna från de senaste fem åren är tämligen många för Ängfallet, Sörön och Fornskinnsmossen, som frekventeras av ornitologer, men sporadiska för området öster om Sörön. Uppgifter saknas helt för Hägersta. Av tabellen framgår att populationen i Sörön minskade från ca 10 till enstaka par under perioden. Vid Ängfallet har åren 2003 2008 hela tiden funnits 1 3 par och sannolikt också åren dessförinnan utan att detta finns dokumenterat annat än i fågelstationens dagböcker. I Hägersta norr om Västra Kvismaren noterade 2

Tabell 1. Revir av ortolansparv i Kvismaren 1999 2008 enligt inventeringar och rapporter på Svalan. (Inv = Inventering och Sva = Svalan.) Hägersta Fornskinnsm. Ängfallet Sörön O Sörön, Restamossen År Inv Sva Inv Sva Inv Sva Inv Sva Summa 1999 11 11+ 2000 9 9+ 2001 9 9+ 2002 7 7+ 2003 0 3 3 1 0 6 2004 0 1 1 0 0 2 2005 0 2 3 2 0 5 2006 0 1 2-3 1 0 1 2-3 0 5-7 2007 1 3 0 1 1 5-6 2008 2 0 2 2 1 1 4 0 9 inventerarna från Lund 0 revir 2006 och 2 revir 2008. Någon inventering har inte skett övriga år av detta område, som relativt sällan besöks av ornitologer. Öster om Sörön noterades vid inventeringen 2008 hela 4 par, 2 3 av dem fanns redan noterade i inventeringen 2006 och 1 är rapporterat på Svalan 2007. Slutligen finns några uppgifter på Svalan från 2006 och 2007 i kanten av Fornskinnsmossen intill Hammarmaden. Sammanfattningsvis har det de senaste fyra åren funnits minst 5 9 ortolanrevir i Kvismaren. År 2004 var ett bottenår eller kanske rapporteringen råkat vara särskilt dålig detta år. Någon nedgång under de senaste åren har alltså inte dokumenterats. Däremot har nedgången varit kraftig sett i ett längre tidsperspektiv. Runesson (1996) noterade 19 revir vid sin senaste inventering år 1995, enbart norr om Västra Kvismaren (inklusive Hägersta). Ortolanens förekomsthistorik i Sörön, som inventerats varje år sedan 1965, ter sig mycket märklig. Åren 1965 1976 förekom ortolanen bara några få år med enstaka par i Sörön. Åren 1977 1979 skedde en snabb uppgång till först 4 och sedan 8 par. En nivå på 8±3 par höll sig ända till 2002, därefter minskade antalet par till 3 ± 2 (tabell 1). På senare år har ortolanen främst funnits kvar i Söröns norra del, säkrast i närheten av parkeringen. Spridningsförmåga Dale m fl. (2006) har genom individmärkning av större delen av den norska populationen i ett tioårigt projekt undersökt ortolansparvens spridningsförmåga och fann att hannar under häckningssäsongen kunde flytta långa sträckor, upp till 43 km mellan sångterritorier. Under flyttningen passerades 11 19 andra ortolanterritorier. Slutsatsen var att ortolanen har en förvånansvärt god förmåga att förflytta sig snabbt genom landskapet. I motsats till de flesta andra fåglar var ungfågelspridningen kortare än spridningen mellan hannarnas häcknings- eller sångrevir. Ortolanen synes alltså vara väl anpassad till att leta upp lämpliga biotoper i landskapet även om det är relativt långt mellan dessa. Biotopval Uppgifter från Svalan Under 2008 gjordes enligt rapportsystemet Svalan observationer av ortolaner på ca 300 lokaler exklusive Kvismaren, från Svealand och norrut under en bedömd häckningstid från 15 maj till 31 juli. På Svalan finns möjligheten att kommentera en gjord observation. Biotopen berörs i 75 av kommentarerna. Dessa noteringar sammanställs i tabell 2. Av tabellen framgår att den kraftigt dominerande kommentaren var att fågeln observerats på 3

Tabell 2. Information om biotoper där ortolansparv har observerats, Svalan 2008 (exklusive Kvismaren). Svealand Nedre Norrland Övre Norrland Summa Skogshygge 2 26 17 45 Industri, soptipp 3 2 4 9 Åkermark 6 6 Odlingsväg, grusväg 1 2 3 Flygplats 2 1 3 Gård, trädgård 1 2 3 Strand 2 2 Övrig mark 3 1 4 Summa 18 31 26 75 ett hygge (45 gånger, 60 %). Näst vanligast biotopen var någon form av industrimark (9 gånger, 7,5 %), man kan också karaktärisera denna marktyp som ett öppet, av mänskliga aktiviteter stört markområde. Odlingsväg och flygplats kan också likställas med industrimark. Även viss åkermark som nyligen är bearbetad (vårsådd) kan läggas till samma kategori. 66 av 75 observationer (88 %) gjordes i dessa fem biotopkategorier (hygge, industrimark, åkermark, odlingsväg och flygplats). För 225 observationer kommenterades dock inte alls biotopen och detta gör givetvis tolkningen av tabell 2 något osäker. Övriga Skandinavien Nævra (2002) har gjort en stor genomgång av ortolansparvens biotopkrav med exempel från hela Skandinavien. Han fann att ortolanen numera inte bor i det normala jordbrukslandskapet utan på mark som människan vandaliserat på något sätt så att vegetationen försvunnit eller reducerats. Exempel på sådana marker är bränd skogsmark, skogshygge (med öppen jord i körvägarna), markberett skogshygge, torvtäkt och utbrutet grustag. Gemensamt är att någon form av bearbetning av marken skett. Svart mark är något som ortolanen söker sig till poängterar Nævra upprepade gånger. Denna tes ansåg han även bekräftad vid besök i Kvismaren i april 2002, där de fuktiga plöjda fälten med kärrtorvjord gav ett mycket mörkt intryck. Kvismaren Vad kännetecknar då de mest utnyttjade reviren vid Kvismaren på senare år, Ängfallet och norra Sörön? Följande för ortolanen troligen viktiga komponenter finns där. 1. Dungar med glest stående grova träd och med måttlig underväxt. 2. Närhet till stor areal vårsådd åkermark på organogen jord (kärrtorv). 3. Grusväg eller parkering med sparsam beväxning samt liten trafik. 4. Sittplatser i form av stora stenar eller staket, ledningar, fristående träd e dyl. Även på övriga platser i Kvismaren där ortolanen ibland uppträtt råder liknande förhållanden, t ex i Fornskinnmossen intill Hammarmaden, vid Tallbacken, Husön och Restamossen. Diskussion Ursprunglig biotop Man kan spekulera om i vilken biotop ortolanen förekom naturligt innan människan påbörjade sin omvandling av landskapet. Fram till mitten av 1800-talet förekom skogsbränder sommartid frekvent i den boreala skogen på samma sätt som pågår än idag i otillgängliga delar av Kanada och Ryssland. Ett brandområde från fjolåret med måttlig markvegetation var troligen då den ursprungliga typen av biotop för ortolansparven att slå sig ner i. Eftersom den brända marken snabbt blev vegetationsklädd måste troligen ortolanen ganska snart flytta vidare. 4

Ortolansparv Sverige Standardrutter 1,6 1,4 1,2 TRIM-index 1 0,8 0,6 0,4 0,2 0 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 År Figur 1. Relativ förekomst av ortolansparv, resultat från standardrutter 1998 2008. (Diagram från Åke Lindström, Svensk Fågeltaxering.) Det småskaliga ganska intensiva brukandet av jordbruksmarken i Sverige fram till mitten av 1900-talet passade tydligen också ortolanen. När jordbruksdriften i slutet av seklet blev mer storskalig började landskapet att utarmas och det gjorde att ortolanen som så många andra jordbruksanknutna fågelarter inte trivdes längre utan minskade i antal. Ett kriterium som Berg (2008) använder för att karaktärisera ett bra ortolanrevir är att det utnyttjas under flera år. Detta kriterium är principiellt tveksamt att använda på en fågelart som föredrar en (av människan) starkt störd markmiljö som snabbt kommer att förändras. Ortolanens idag mesta utnyttjade habitat kalhygget, genomgår t ex en mycket snabb igenväxning vad gäller markvegetationen. Populationsutveckling enligt Svensk Fågeltaxering Enligt de fria punktrutterna har ortolansparven minskat med i genomsnitt 4,9 % per år perioden 1975 2006 (Ottvall m fl. 2008). Endast ca 20 % av den svenska populationen skulle återstå idag jämfört med i mitten på 1970-talet. Troligen lämpar sig ortolanen inte alls för inventering enligt konceptet fria punktrutter där samma område inventeras varje år. De störningsmarker ortolansparven söker sig till finns sannolikt inte i dessa sedan lång tid tillbaka stabila områden. Tas ett stort hygge upp slutar förmodligen inventeraren! Standardrutter som inventerats åren 1998 2008 visar däremot att ingen som helst minskning har skett, figur 1. Nedgången i de fria punktrutterna är under samma period ca 50 %! Med underlag i standardrutterna beräknades den svenska ortolanpopulationen till ca 6 300 par under förutsättning att inventeraren upptäcker 75 % av de sjungande ortolanerna när han passerar på sin taxeringrunda (Ottvall m fl 2008). Uppgiften 75 % upptäckta hannar kommer från Runesson (1996). Då gäller det en van inventerare, som fokuserad på ortolansparv passerar genom området. En inventerare som ska registrera alla arter kan antagligen lättare missa den relativt lågmälda ortolanens sång. 5

Norra Sörön. Ortolanen trivs bäst med glest utspridda stora träd, ringa underväxt, inga buskar vid åkerkanten och åker med torvjord. Foto: Arne Aævra. Favoritbiotopen nyupptagna hyggen borde borga för utrymme åt ett mycket stort antal ortolansparvar i norra Svealand och Norrland. Förekomsten i Kvismaren Inledningsvis nämndes att ortolanen är lätt att kryssa i Kvismaren men svår att finna i övriga Svealand. Anledningen till förekomsten är troligen de små dungarna på ändmoräner, omgivna av vidsträckta organogena jordar som finns i Kvismaren. Dungarna verkar vara en favoritbiotop eftersom det alldeles intill finns tillgång till öppen jord i form av vårsådda grödor. Höstsäd odlas helst inte på sådana jordar till följd av uppfrysningsrisken. Möjligen kan risken för betesskador från rastande gäss befästa böndernas val av vårsäd i Kvismaren. Vid Kvismaren har ortolansparven i ett lite längre tidsperspektiv minskat starkt. Frågan är om den kvarvarande populationen i det långa loppet kan överleva utan tillskott från den stora norrländska hyggeshäckande populationen (Svalan 2008, Ottvall m fl 2008), som passerar på sträck över Kvismardalen vår och höst. Troligen sker ett tillskott redan idag. Vi vet från de norska undersökningarna att ortolanen kan flyga långt för att söka ett nytt revir som kan locka en hona. Förflyttningar på upp till 43 km noterades. Avståndet är ca 10 mil till standardtaxerade områden i Västmanland (Ottvall m fl 2008, Åke Lindström muntligt) och 12 15 mil till hyggen i södra Dalarna med på Svalan (2008) rapporterade fåglar. Det finns kanske också fåglar på betydligt närmare håll på liknande hyggen i Västmanland utan att de har rapporterats på Svalan. Rapportfrekvensen via Svalan utanför de normala ornitologstråken är nämligen låg. Dessutom är 10 12 mil mindre än 2 % av ortolanens normala sträckväg till vintervistet söder om Sahara. Det oväntade uppdykandet av en grupp ortolaner i Sörön 1977 ter sig något mindre förvånande i ljuset av Dales m fl. (2006) studier och vetskapen om den relativt stora norrländska populationen. Tydligen var biotopen det året särskilt lockande för passerande ortolanen. Eftersom någon röjning i Sörön inte hade skett vid den aktuella tidpunkten kan det vara jord- 6

bruksmarkens tillstånd som lockade mest. Det finns också en tendens till att sjungande hannar dras till varandra (Runesson 1996, Berg 2008). Att sitta flera tillsammans kan verka extra tilldragande på passerande honor. Man vågar sig nästan på att travestera Runessons rubrik från 1996 och istället skriva Ortolansparven en social och kräsen biotopväljare. Summering av biotopkrav i Kvismaren Ortolanens biotopkrav har belysts på tre sätt. Uppgifter har hämtats dels från en omfattande specialundersökning (Nævra 2002), dels genom sammanställning av biotopuppgifter från Svalan och från specialstudier i Kvismaren under två år. Rapporterna är relativt samstämmiga. Ortolanen vill ha en gles dunge med stora träd och i anslutning till detta ett, av naturkrafter eller av människan, stört markskikt med ingen eller bara gles vegetation alternativt närhet till öppen (organogen) jord på våren, t ex vårsådd åkermark. Dale m fl (2006) har dessutom visat att ortolanen har speciell färdighet att hitta de eftersökta biotoperna i landskapet. Möjliga biotopförbättringar Med här presenterad kunskap om ortolanens biotopkrav är frågan vad som kan göras för att förbättra biotoperna i Kvismaren. Nævra (2002) föreslog att man genom att bränna fjolårsgräs på våren längs vägar och banvallar skulle kunna förbättra habitatet. Dessutom borde bränningen ske vid så torrt väder som möjligt för att få ordentlig effekt på markskiktet. Detta förslag måste dock betraktas som relativt svårt att genomföra i större skala både ur säkerhets- och resurssynpunkt. Istället skulle man i Kvismaren kunna röja ur mindre trädholmar omgivna av åkermark med organogen jord så dessa dungar får den av ortolanen eftertraktade glesheten (t ex strax öster om Ängfallet, vid Husön eller öster om Sörön). Vidare finns möjlighet att ta upp nya mindre hyggen med en del kvarlämnade stora träd i kantskogen omkring Restamossen eller kanske vid Fornskinnsmossen. Referenser Berg, Å. 2008. Habitat selection and reproductive success of Ortolan Buntings Emberiza hortulana on farmland in central Sweden the importance of habitat heterogeneity. Ibis 150: 565 573. Boetzel, M, Brockway & B, Maruejouls, P. 2008. Censusing, habitat preferences and behaviours of a declining population of ortolan buntings (Emberiza hortulana) in the greater Kvismaren area (Sweden). Studentrapport, Lunds universitet, 5 sidor. Dale, S, Steifetten, Ø, Osiejuk, T S, Losak, K & Cygan, J P. 2006. How do birds search for breeding areas at the landscape level? Interpatch movements of male ortolan buntings. Ecography 29: 886 898. Deleu, P, Mutzel, A & Vo, H. 2006. The Ortolan Bunting (Emberiza hortulana): How is it doing in the Kvismaren area? A habitat comparison with the Yellowhammer (Emberiza citrinella). Studentrapport, Lunds universitet, 6 sidor. Johannesson, H. 2000 2005. Häckfågeltaxeringar i Sörön. Årliga rapporter i Fåglar i Kvismaren 15 20. Nævra, A. 2002. Hortulanens skjebetime. Vår Fuglefauna 25: 62 81. Ottvall, R, Green, M, Lindström, Å, Svensson, S, Esseen, P-A & Marklund, L. 2008. Ortolansparvens Emberiza hortulana förekomst och habitatval i Sverige. Ornis Svecica 18: 3 16. Runesson, B. 1996. Ortolansparven en nyckfull och lurig rackare. Fåglar i Kvismaren 11: 9 17. Simonsson, P. 2006 2009. Häckfågeltaxeringar i Sörön. Årliga rapporter i Fåglar i Kvismaren 21 23. Svensk Häckfågeltaxering. Resultat från standardrutterna och de fria punktrutterna. Se www.zoo.ekol.lu.se/birdmonitoring/reshackfagel.htm#bild17 7