Hangö badanstalt och villorna i badhusparken Hangö stad grundades 1874 just då vinterhamnen och järnvägen dit hade blivit färdiga. Hangö borde ha blivit en storstad på sydkusten mellan Helsingfors och Åbo. Man väntade sig att sjöfarten skulle ge staden inkomster om vintern, men om sommaren var också de andra hamnarna i landet verksamma och konkurrensen var hård. Redan i ett tidigt skede beslöt man att grunda en badanstalt i Hangö, så att den nya staden skulle få inkomster också om sommaren. Badlivet medförde på många orter en första våg av turism, och snabbt nog insåg man, att dessa mera eller mindre långväga gäster också gav upphov till ett uppsving på orten. Kommunikationer, inkvartering, restauration, byggnadernas fasader, strandpromenader, parkanläggningar och stora delar av näringslivet påverkades på olika sätt i positiv riktning. Badanstaltens verksamhet var först inriktad på hälsovård och berömda läkare anställdes att sköta badgästerna, men med tiden ersattes kurerna av solbad på stranden. Minnena av badhustiden i Hangö, särskilt före första världskriget, låter som kapitel i en roman. Tidens berömdheter solade sig i glansen av varandra. Statsmän, furstar, grevar och baroner besökte orten. Tidens mest berömda konstnärer uppträdde i Hangö. Sydsvenska dagbladet skrev enligt tidn. Hangö att alla nya uppfinningar inom badområdet finns här tillgodogjorda, alla brukliga bad kan erhållas såväl av sjuka som friska och det hela är högst propert. I avseende på det yttre tillbehöret till en badanstalt, parker och promenader, står Hangö främst bland sådana anstalter i Norden." Badinrättningarna och restaurangerna i anknytning till dem byggdes huvudsakligen av trä i Finland. Småstäderna uppfördes också av trä och byggnadsbeståndet i Hangö, som hade grundats 1874, var jämförelsevis enhetligt i Badhusparken, d.v.s. på området som bebyggdes runt badhuset. I slutet av 1800-talet skedde en ny strukturering enligt uppgifter i de finländska trästäderna. Hangö hörde till de städer, som uttryckligen grundades för att betjäna sjöfarten, men i Hangös grundläggningsbrev nämns också en badanstalt. Som en följd av ekonomiska förändringar sönderföll den finländska trästaden, som tidigare hade varit jämförelsevis enhetlig, enligt många olika faktorer, enligt ekonomiska och sociala strukturer och genom inflytande av affärslivet och detta påverkade också städernas arkitektoniska utseende. Också i Hangö uppstod områden, som klart kunde åtskiljas från varandra, och Badhusparken var ett sådant område. Hangö Casino i sin första skepnad 1879, då det kallades Brunnshuset och Societetshuset. Väggarna är fortfarande inte brädfodrade. Hangö
Badhuset var också anspråkslöst i början, men hade verandor, där man kunde dricka brunn. Badhuset stod mellan Casino och Parkbergen. Fotot är från starten 1879. Hangö Tidens dekorativa stil satte ibland spår både i enskilda villor och badhusbyggnader, men till det yttre var Hangös första badanstalt mycket anspråkslös. Tillbyggnaderna år 1889 byggdes enligt den ursprungliga stilen och trots att badanstalten utvidgades betydligt bestod byggnaderna som en enhetlig helhet. Då byggnaderna reparerades 1910 fick restaurangens yttre drag av jugend och även badanstalten fick en stor tillbyggnad i jugendstil. År 1878 planerades först kallbadhus, varmbadhus, restaurang och trädgårdsplanteringar. På västra sidan av Lilla Kolaviken byggdes särskilda kallbadhus för damer och herrar och öster om Kolaviken invid Parkbergen uppfördes varmbadhuset. Dessutom byggdes ett societetshus (med anläggningens restaurang, kontor och läsesal), en gymnastikinrättning, musikestrad, kiosker och paviljonger, en kägelbana, tennisplaner och en ridmanege. Det fanns dessutom ekonomibyggnader. Ytterligare fanns Finska vetenskapssällskapets mätningsstation för havsvattnets höjd, i Hangö kallad limnigraf (som automatiskt mäter havsvattnets höjd) med brygga i anslutning till badanstalten och badgästerna använde bryggan, där man fick hyra segelbåtar, roddbåtar och kanoter. Av byggnaderna återstår i dag endast restaurangen, den forna gymnastikinrättningen/kontoret samt limnigrafbyggnaden och rester av bryggan. Badlivet krävde utrymmen för inkvartering. I Mellaneuropa blev det sed i mitten av 1800-talet att äga en förstadsvilla vid sidan av en höghuslägenhet. I slutet av 1800- talet nådde dessa tankar Finland och dylika villor finns på Runsala i Åbo samt i badhusparken i Hangö. På 1880-talet flyttade t.ex. redan Carl Korsman med hela sitt hushåll från vinterbostaden vid Boulevarden till sommarvillan i Badhusparken. Många badgäster ville uttryckligen bo i villorna, eftersom de då hade bättre möjligheter att vara för sig själva men ändå hade kort väg till badhusets alla tjänster och sysselsättningsmöjligheter. Badhusparken låg utanför det egentliga stadsplanerade området och det var där möjligt att förverkliga friare lösningar än i själva staden. Stadens byggnadsordning var inte bindande för villorna i parken. Området utvidgades österut 1897. Vid sekelskiftet fanns det 27 villor i badhusparken och 1914 var villorna 62. Motsvarande tal för de övriga bostadsbyggnaderna i staden var 94 och 120. En del av villorna i badhusparken byggdes t.o.m. i tre våningar och det fanns uppvärmning också i vindsvåningen. På det stadsplanerade området fick man inte bygga ugnar i vindrum i trähus. Många villaägare var förmögna och anlitade kända arkitekter för planeringen, såsom Theodor Höijer och Waldemar Aspelin. Villorna byggdes längs Badhusvägen, som
slingrade sig genom parkområdet. Tidvis förde man en livlig diskussion i staden huruvida hela parken skulle reserveras som villatomter och för att öka tomtmarken planerade man t.o.m. att låta dika ut Parkdammen. Så skedde emellertid inte och även området runt badhuset och restaurangen bestod som park. Badhusparken i Hangö har många exempel på stora villor från tiden runt sekelskiftet, med torn, verandor och balkonger, bl.a. Villa d Angleterre vid Appelgrensvägen. Foto: Sven Lindqvist 1966, Hangö Byggnaderna har drag av t.ex. schweizerstil, snickarstil och fornnordisk stil samt jugend. På området finns åtminstone några industriellt framställda villor. Ångsågarna, såsom Hangö Ångsåg & Snickeri inledde i slutet av 1800-talet maskinell framställning av träelement. Byggmästarna i Hangö Ångsåg & Snickeri gjorde också ritningar till villor. Badhusparken utgör en för hela landet enastående villahelhet, som återspeglar badhuskultur och som har bevarats ganska väl. Troligen är det endast Runsala i Åbo som är ett ännu mera representativt exempel på stora villor från byggnadsperioden från slutet av 1800-talet fram till första världskriget. Tredje stadsdelens villaområde uppstod vid sekelskiftet till 1900-talet. Området avgränsas i väster av Brunnsgatan, i söder av Appelgrensvägen och i norr av Korsmansgatan, som följer järnvägen. Villa- och egnahemsbyggandet på området grundar sig på den utvidgade stadsplanen, som planerades på 1800-talet och godkändes år 1900. Enligt den utvidgades staden också i de norra delarna av badhusparken. Den tredje stadsdelen är parkaktig med varierande former på kvarter och tomter, svagt sluttande och svängda gator och villor fritt placerade på tomterna. En friare sammanställning med tyngdpunkten på pittoresk stadsplanering, d.v.s. nya drag för 1800-talets slut har tydligt påverkat planeringen i området. Byggnadsbeståndet i området härstammar huvudsakligen från sekelskiftet till 1930- talet. De äldsta byggnaderna finns på områdets västra delar, de yngsta i öster. Största delen av villorna var avsedda att bebos året om, några planerades som pensionat för badgäster. Områdets sociala struktur skiljde sig tydligt från villorna vid Appelgrensvägen: villorna i tredje stadsdelen uppfördes av tjänstemän, lärare, tullmän, handelsmän, poliser o.s.v. Utmärkande för byggnaderna i området är brutna tak, höga vindsvåningar som används som bostäder och jugenddetaljer. Den person, som på ett anmärkningsvärt sätt kom att påverka områdets karaktär, var byggmästare Gustaf Welander, som planerade största delen av husen på området. Området med Badhusparkens jordlotter i Hangö utvidgades mot öster längs havsstranden år 1897. Utvidgningsplanen gjordes av Karl Linsén. Längs Kola -vikens
strand planerades två rader jordlotter och mellan dem en väg med samma sträckning som strandlinjen, nämligen Mannerheimvägen. Tomtindelningen forsatte ända till Täktom bys rå. Områdets södra tomtrad uppvisar flera kulturhistoriskt betydelsefulla byggnader, som tidsmässigt är placerade i perioden 1890-1939. Några senare byggda egnahemsvillor bryter den ganska enhetliga villaraden. Längs stranden går en sandväg, som slutar vid kaféet De fyra vindarnas hus. Promenaderna längs strandvägen var ett synnerligen populärt tidsfördriv bland badgästerna och även i dag går hangöborna gärna där. Norr om villaområdet finns också den ortodoxa kyrkan, som har en väsentlig anknytning till badlivskulturen. Badhusparken och Parkbergen Runt Badinrättningen i Hangö planerades från början en engelsk park. Den sträckte sig från Parkdammen till Lilla Kolaviken med sandgångar, planteringar och spelplaner. Den naturliga barrskogen på badhusområdet utgjorde grunden till parken. Redan 1878 betalade drätselkammaren en plan för trädgårdsanläggningar vid badanstalten. Sofia Stenbäck skriver i sin bok Idyll och drama: Anläggningen av parken gav upphov till heta strider inom stadsstyrelsen. Doktorn (Stenbäck) ansåg att den borde skapas av den vackra tallskogen, naturens gåva vid Kolavikens strand, där inga träd behövde planteras, endast gallring utföras och gångar anläggas. Alltför simpelt, tyckte man. Efter ett av de stormiga sammanträdena och sedan herrarna intagit supé på stadshotellet beslöt man sig för en promenad i den vackra majnatten. Doktorn styrde kosan till den omtvistade skogen och lyckades han övertyga sällskapet om det enda rätta d.v.s. hans egen åsikt Hangöborna torde dock ha varit nöjda med sin vackra park om den också ej blev den anläggning med planterade lindar, som hägrat för dem. I boken Hangö stad och badanstalt skrivs: Främst bör nämnas parken, som är Hangös pärla. Dess höga barrträd och de omgivande klipporna erbjuda alltid gott skydd mot starka vindar Dess präktiga gångar, vilka till följd av den torra sandgrunden t.o.m. i regnväder hållas i bästa skick, är väl ägnade till promenader för sjuklingar, under det att de väldiga klipporna utmed stranden för raskare badgäster erbjuder en motionsrik och omväxlande promenad. Promenaderna var en del av dagsprogrammet för badgästerna. Åt frivilliga brandkåren anslogs ett område i badhusparken varpå brandkåren höll sina sommarfester där. Under hela 1890-talet användes medel ur en särskild upprensningsfond för åtgärder till förmån för Parkdammen, medan diskussionen om dess hälsovådlighet fördes. År 1897 beslöt man att helt fylla ut dammen, men 1902 gick man in för att fylla ut hälften och bevara resten som damm. Stadens första sportplan byggdes på norra sidan och öster om dammen fanns frivilliga brandkårens övningsplan. Under de första decennierna på 1900-talet rensades stränderna och området förskönades bl.a. med lövträdsplantering. Trädgårdsmästare Svante Olsson från Helsingfors fick i uppdrag att plantera området. Från hans tid kan man fortfarande finna ekar söder om dammen. 1907 anslog stadsfullmäktige 600 mk för gångar, broar, trappor och bänkar i badhusparken, till vilken också Badhusberget d.v.s. Parkbergen räknades. Om sevärdheter i Hangö skriver A. Berndtson 1895 om Nordenskiölds bål: Denna består av ett finslipat granitblock med en skålformig fördjupning i mitten, ett av kapten Carl Korsman anbragt minne av det entusiastiska emottagande vår landsman, den ryktbare vetenskapsmannen och upptäcktsresanden Adolf Eric Nordenskiöld rönte i Hangö, då
han första gången besökte fosterjorden efter Nordostpassagens ärofulla upptäckande Å det slipade granitbordets rand läses: Invigd av Nordenskiöld den 31.12. 1880. Strax invid bålen, som är omgiven av massiva säten av granit, står en väldig kanon, som blivit upptagen ur havets djup och sannolikt tillhört någon rysk örlogsman, att döma av den fläkta örn man varsnar på kanonens övre del. Enligt inskriptionen har pjäsen blivit gjuten 1779. På samma platå som dessa finna vi ännu en tredje märkvärdighet, nämligen en i berget fästad större sten, som har den regelbundna formen av ett ägg och är funnen vid grävning i en bergås i Valkeala socken. I berget under stenen har inristats på engelska: denna sten är funnen å Salpausselkä elva fot under jordytan 1888. Hela arrangemanget med bålskålsbord, säten, kanon och sten flyttades till Parkbergen från Drottningberg 1908. På Parkbergen fanns ett ingärdat område för luftbad. Det stora, flata klippområdet kan ses ännu i dag, men planket har försvunnit för länge sedan. På Parkbergen finns också en osedvanligt fin, djup jättegryta. Det berättas, att emigranterna anordnade dans på en öppen plats på berget på östra sidan av Lilla Kolaviken. På samma plats anordnade staden midsommarfest på 1950- och 1960-talen. På Parkbergen, som också kallades Emigrantbergen, fanns också en kärleksstig liksom på många andra badorter. Kärleksstigen finns fortfarande kvar. På föreningen Pro Hangös försorg byggdes trappor och broar på olika ställen på Parkbergen. Badgästerna hade möjlighet att spela lawn -tennis, krocket, boccia och grodspel på stora badhusets plan. De första officiella lawn -tennistävlingarna ordnades sommaren 1905. Norr om tennisbanorna byggde föreningen Pro Hangö en lekplan 1907-1909 och den användes också av skolbarn om höst och vår. Detta illustra sällskap, fr.v. Harald Rosenberg, Alexander Frey, Martha Blomqvist 16 år och Helga Lith 19 år seglade från Helsingfors till Hangö den 23-24.6.1909 och intog förfriskningar på Casinos övre terrass. Foto: Harald Rosenberg, Hangö
På Badhusberget fanns före första världskriget flera paviljonger, där man kunde drömma bort en stund i solskenet med utsikt över det glittrande havet. Vykort, Hangö museums bildarkiv. Det fanns flera kiosker i parken. I en såldes biljetter till badhusparken och i en annan mineralvatten och läskdrycker. Dessutom fanns det utsiktspaviljonger och sittplatser. Mitt emot Brunnshuset (Casino) på andra sidan vägen fanns trädgårdsmästare Janssons lilla kiosk, i vilken såldes blombuketter t.ex. för namndagsgratulationer. Fotograf Anna Korsström hade också en sommarateljé i parken. Efter första världskriget konstaterades att broarna, paviljongerna och t.ex. luftbadet var i dåligt skick och de reparerades eller avskaffades helt och hållet. Under andra världskriget, då Hangö utarrenderades åt Sovjetunionen 22.3.1940-2.12.1941, fungerade staden som en sovjetisk marinbas. På Parkbergen söder om Hangö bad fanns det östligaste av 29:e Kustsektionens lätta batterier, 158:e Kustbatteriet. Till det hörde omkring 50 man, som under fredsperioden bodde i baracker längre in på udden, men som efter krigsutbrottet flyttade till stenbunkrar, som byggts i djupa klippklyftor på udden. Det fanns ca tio sådana stenbunkrar. 158:e Batteriet, liksom de andra lätta kustbatterierna på Hangöudd, var bestyckat med 45 mm kustkanoner. Dessa kanoner var ursprungligen avsedda för flottans ubåtsförsvar. General Kabanov kritiserade användningen av dessa kanoner i Hangö, eftersom de inte var lämpliga för marint bruk. Fördelen med en 45 mm kanon var, att den kunde användas för beskjutning av luftmål. I Hangö var man ofta tvungen att använda sig av denna egenskap, när tyska störtbombare anföll basen. 158:e Batteriets eldställningar på Parkbergen låg på uddens södra klippor liksom batteriets eldledningsställning och avståndsmätarens bröstvärn. Batteriet var kringgärdat av taggtråd och utgjorde en egen stödjepunkt. Uddens stränder var säkrade med närförsvarsställningar. Bredvid vägen till batteriet fanns en kraftigt byggd maskingevärsbunker gjuten i betong. Kanonställningarna på Parkbergen och maskingevärsställningen bakom Hangö Casino är kanske de som bäst har bevarats till våra dagar. Då de ligger på en central plats lämpar de sig ypperligt som historiska minnesmärken från Hangös arrendetid och den sovjetiska militärbasen.
På Parkbergen i Hangö finns fortfarande rester av några eldställningar för lätt kustkanon, i dag minnesmärken efter andra världskriget. Hangö museums fotoarkiv. Mera uppgifter i Hangö badanstalt 1879-1939 & Kaféer, matserveringar, restauranger och resandehem i Hangö, Byggnadskultur och kulturlandskap i Hangö, samt Hangöudd 1940-1941. Birgitta Ekström Söderlund