P./. Riksåklagaren angående urkundsförfalskning m.m.

Svarsskrivelse Sida 1 (7) Brottmålsavdelningen 2008-05- 27 ÅM 2008/1573 Ert datum Er beteckning Byråchefen Stefan Johansson B 4608-07 Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM P./. Riksåklagaren angående urkundsförfalskning m.m. Högsta domstolen har förelagt mig att lämna in svarsskrivelse i målet. Jag vill med anledning därav anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom. Jag vill emellertid inte motsätta mig att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd såvitt avser frågan om det åtalade förfarandet enligt åtalspunkten 1 i stämningsansökan är att bedöma som urkundsförfalskning. I övrigt saknas enligt min mening skäl att meddela prövningstillstånd. Ett eventuellt prövningstillstånd bör därför kunna begränsas till att avse den ovan angivna frågan. Bakgrund P åtalades för grov urkundsförfalskning. Enligt gärningspåståendet har han framställt 300-400 falska urkunder vilka inneburit fara i bevishänseende. Förfalskningsåtgärden har, sammanfattningsvis, bestått i att han tagit del av nummer hänförliga till kreditkort utfärdade av OKQ8 varefter han fört över dessa kortnummer via dator och kortläsare till magnetremsorna på av honom själv särskilt införskaffade plastkort. Magnetremsorna har därefter innehållit koder genom vilka man i kortläsare kan utläsa utställande företag och kortinnehavare. Tillsammans med en annan person, B, åtalades P också för medhjälp till grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Brottet bestod, sammanfattningsvis, i att P tillsammans och i samförstånd med B sålt de falska kreditkorten för att dessa skulle användas i parkeringsautomater, vilket sedermera har skett. OKQ8 yrkade att P och B solidariskt skulle utge skadestånd med 520 199 kr jämte ränta. Tingsrätten dömde P för grov urkundsförfalskning, medhjälp till bedrägeri och brukande av falsk urkund. Det förordnades att tidigare utdömd skyddstillsyn skulle avse även den nya brottsligheten. I beslag tagen dator, plastkortskrivare och kortläsare m.m. förklarades förverkade. Skadeståndsyrkandet lämnades, i brist på närmare utredning, utan bifall. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 08-453 66 00 Telefax 08-453 66 99 Webbadress www.aklagare.se

Svarsskrivelse Sida 2 (7) Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att P dömdes för urkundsförfalskning enligt normalgraden samt medhjälp till bedrägeri. Därutöver förpliktades han, efter att OKQ8 inkommit med viss utredning, att utge skadestånd till OKQ8 med 520 199 kr jämte ränta, varav skadeståndsskyldigheten intill ett belopp av 10 000 kr är solidarisk med B. Överklagandet P har yrkat att åtalet ska ogillas eller att han, alternativt, ska dömas till annan påföljd, att skadeståndsyrkandet ska lämnas utan bifall och att beslagen ska hävas. Han har som grund för överklagandet bl.a. anfört att han inte tillverkat de kort som åklagaren påstått och att han inte heller har sålt några kort. Han har vidare, som hans talan får förstås, satt i fråga om det förfarande han dömts för enligt åtalspunkten 1 kan utgöra urkundsförfalskning. Grunderna för min inställning Åtalet för urkundsförfalskning P har, såväl vid tingsrätten som i hovrätten, vidgått att han framställt 250 kort, dvs. att han på dessa korts magnetremsor fört in en 16-siffrig kod som medförde att korten kunde användas för betalning i parkeringsautomater. Däremot har han förnekat att han visste varifrån koderna kom. I likhet med hovrätten menar jag att det genom utredningen i målet är visat att P har använt de kortnummer som påträffats i hans dator respektive handdator som förlagor och att han har framställt samtliga de kort som är aktuella i målet. För att dömas för urkundsförfalskning krävs emellertid att P har framställt en falsk urkund och att förfalskningsåtgärden har inneburit fara i bevishänseende. Den rättsliga regleringen Urkund Med urkund avses enligt 14 kap. 1 brottsbalken en handling som upprättats till bevis eller annars är av betydelse som bevis. I detta krav ligger att handlingen självständigt ska ge uttryck åt ett föreställningsinnehåll genom en sammanställning av tecken med viss betydelse. Det är alltså inte den rent yttre beskaffenheten utan innehållet som ska vara av betydelse som bevis och föreställningsinnehållet ska kunna utläsas direkt ur urkunden. Med avläsning likställs avlyssnande och kravet är även uppfyllt om kodbeteckningar har använts. Straffrättskommittén uttalade att såväl diktafonrullar som talfilm ingår i handlingsbegreppet (se SOU 1944:69 s. 257, NJA II 1948 s. 389, Brottsbalken En

Svarsskrivelse Sida 3 (7) kommentar på Internet, 14 kap. 1, utskrift s. 1 ff. och Jareborg, Brotten III, 2:a uppl., 1987, s. 45 ff.). För att det ska vara fråga om en urkund krävs vidare att en utställare ska kunna framläsas av handlingen. Utställaren är inte liktydig med framställaren. Av andra stycket i 14 kap. 1 framgår att bevismärken ska betraktas som urkunder och det är uppenbart att utställare av sådana inte ska anses den som förfärdigat märket utan den som står för märket som en slags garant för dess bevisfunktion. Straffrättskommittén framhöll att själva skriften inte behöver ange utställaren, men att utställaren måste vara åtminstone i någon mån bestämbar. Utställarangivelsen måste inte vara en namnunderskrift eller dylikt utan det är tillräckligt att uppgift om utställaren på ett eller annat sätt kan erhållas genom handlingens innehåll. Trycksaker, t.ex. tryckta aktiebrev och obligationer har anförts som exempel på möjliga objekt för förfalskning (NJA II 1948 s. 374 och a. kommentar, utskrift s. 2 f.). Kravet på att handlingen ska ha utställarangivelse och vara av betydelse som bevis kan sägas innebära att endast handlingar med originalkaraktär tillerkänns urkundskvalitet, eftersom handlingen måste kunna äkthetsprövas. Det har bl.a. ansetts medföra att t.ex. fotokopior och avskrifter som saknar vidimering inte är urkunder (se a. kommentar, utskrift s. 3 f. och SOU 2007:92 s. 41 f.) Jareborg har anfört att det kravet måste ställas att handlingen framstår som en principiellt unik materialisering, som en originalhandling. Han har samtidigt betonat att identifierandet av en urkund utgår från en sak (som kan ha bevisvärde genom sitt innehåll) vars utställare man söker. Han framhåller att man inte ska utgå från en språkhandling och se vilka materialiseringar denna kan ha fått. Det är inte behovet av tilltro till att själva föreställningsinnehållet härrör från en viss person, utan behovet av tilltro till att materialiseringen åtminstone indirekt härrör från viss person som skyddas av förfalskningsbestämmelserna (Jareborg, a.a. s. 49). Den informationstekniska utvecklingen har naturligtvis ställt rättstillämpningen inför problem som inte var aktuella för lagstiftaren vid tillkomsten av förfalskningsbestämmelserna. I det lagstiftningsarbete som föregick införandet av datalagen anförde departementschefen att han anslöt sig till uttalandet att urkundsbegreppet är att fatta så vidsträckt att det omfattar även anteckningar som åstadkommits på helt maskinell väg, t.ex. diktafonband eller grafiska framställningar. Och det innebar, menade han, att även upptagningar för ADB i stor utsträckning faller under begreppet urkund (prop. 1973:33 s. 145). Vad gäller automatiska eller tekniska upptagningar har Högsta domstolen i några avgöranden tillerkänt sådana urkundskvalitet. I NJA 1987 B 8 ansågs ett

Svarsskrivelse Sida 4 (7) magnetband hos Värdepapperscentralen (VPC) som innehöll viss betalningsinformation utgöra en urkund och i NJA 1991 s. 739 gjordes samma bedömning beträffande stämpelkort i fordon som låg till grund för uträkning av kilometerskatt. Det har i olika sammanhang anförts att den informationstekniska utvecklingen har medfört att gränsen mellan original och avskrifter suddas ut vad gäller elektroniska dokument och att det därför kan sättas i fråga om handlingar i elektronisk miljö har urkundsstatus (se t.ex. a. kommentar, utskrift s. 4 och där gjorda hänvisningar, SOU 1992:110 s. 230 ff. och SOU 2007:92 s. 103 ff.). IT-förfalskningsutredningen har, i det uppgivna syftet att undanröja denna osäkerhet och även i övrigt anpassa urkundsbegreppet till IT-utvecklingen, föreslagit en ny definition av urkund (SOU 2007:92 s. 117 ff.). Utredningens förslag har nyligen remissbehandlats och är föremål för beredning inom regeringskansliet. Förfalskningsåtgärden Det brottsliga förfarandet kan bl.a. bestå i att man framställer en falsk urkund, vilket är liktydigt med oäkta urkund. I detta ligger i princip ett krav på att urkunden, i sitt föreliggande skick, ska ge oriktigt sken beträffande upphovsmannaskapet. En urkund är falsk, när den inte fullständigt härrör från den som är att uppfatta som utställare. Det innebär att avbildningar av äkta urkunder är oäkta urkunder, om de ger sken av att vara originalurkunder. Jareborg har uttalat, att eftersom även en förfalskad urkund ska vara en urkund och alltså ha betydelse som bevis, kan oäkta urkund preciseras till skenbart äkta urkund, hellre än till icke äkta urkund (se Jareborg, a.a. s. 54 och 58). Fara i bevishänseende Förfalskningsbrottet är fullbordat redan i och med förfalskningsåtgärden. Ansvar för urkundsförfalskning förutsätter emellertid att förfalskningsåtgärden har inneburit fara i bevishänseende. Det innebär att det förfalskade ska ha sådan grad av likhet med en äkta urkund att det är något så när sannolikt att en förväxling kan ske eller att det förfalskade på annat sätt tas för äkta. Därutöver krävs en viss sannolikhet dels för att det förfalskade ska komma till användning vid bevisning, dels att användandet av det förfalskade skulle medföra skada eller olägenhet (a. kommentar, utskrift s. 12 ff. och Jareborg, a.a. s. 61 ff.). Har P framställt falska urkunder? Varje kreditkort som har utfärdats av OKQ8 innehåller en specifik 16-siffrig kod som bl.a. har lagts in på kortets magnetremsa. P har fått tag på information om sådana koder och har fört in dem på av honom införskaffade korts magnetremsor. Han har i övrigt inte vidtagit några åtgärder med de kort han införskaffat. Det är således endast magnetremsornas innehåll som har påverkats av P.

Svarsskrivelse Sida 5 (7) De i målet aktuella kreditkorten utgör bevismedel. Korten är substitut för en mänsklig språkhandling; nämligen den 16-siffriga koden som ger kortet dess specifika föreställningsinnehåll. Koden innehåller uppgift om vilket konto kortet är knutet till och ska belastas vid en transaktion. Därutöver ger koden uppgift om vem som är utställare av kortet. För att kortet ska kunna användas i kortläsare, t.ex. parkeringsautomater, krävs att den 16-siffriga koden programmeras in på kortets magnetremsa. Härigenom blir kortet bärare av informationen och kommer genom det innehåll som finns på magnetremsan att dels självständigt ge uttryck för ett föreställningsinnehåll och vara av betydelse som bevis, dels innehålla uppgift om vem som är utställare av kortet. Genom att den specifika koden har präglats in på det särskilda kortets magnetremsa har föreställningsinnehållet fixerats på ett objekt. Föreställningsinnehållet koden har således lagrats på en sak som utgör det unika skyddade exemplaret. Därigenom kan det också ske en äkthetskontroll. Enligt min uppfattning utgör alltså innehållet på kortets magnetremsa en unik materialisering av det för kortet helt avgörande föreställningsinnehållet och kortet är därför att anse som en originalhandling. Jag anser att detta betraktelsesätt ligger i linje med Högsta domstolens tidigare avgöranden. Som angetts ovan fann Högsta domstolen i NJA 1987 B 8 att magnetband med viss betalningsinformation till VPC utgjorde en urkund. Magnetremsan på ett kreditkort har stora likheter med sådana magnetband. Remsan innehåller uppgifter om kontonummer och utställare. Genom att ändra den 16- siffriga kod som finns på magnetremsan på något av de av OKQ8 utfärdade korten kommer transaktionerna att belasta ett annat konto än det som kortet är knutet till. Enligt min uppfattning får en sådan åtgärd, i enlighet med vad Högsta domstolen har uttalat i det angivna rättsfallet, anses innebära att man falskeligen ändrar en äkta urkund. Jag menar därför att P har framställt falska urkunder då han fört in de i målet aktuella koderna på de av honom införskaffade kortens magnetremsor. Jag anser vidare att det är uppenbart att åtgärden har inneburit fara i bevishänseende. Det är således min uppfattning att underinstanserna har gjort en riktig bedömning då de funnit att Ps förfarande är att anse som urkundsförfalskning. Övriga frågor Hovrätten har funnit det utrett att P har medverkat till spridningen av samtliga de i åtalspunkten 1 omnämnda korten och att han därför ska dömas för medhjälp till bedrägeri. Hovrätten har vidare bifallit skadeståndsyrkandet vad avser P och har inte funnit anledning till ändring vad avser tingsrättens förordnande om förverkande. Jag delar hovrättens bedömning i dessa delar och vad P har anfört i sitt överklagande föranleder ingen annan inställning från min sida.

Svarsskrivelse Sida 6 (7) Sammanfattningsvis anser jag således att hovrättens dom ska stå fast. Prövningstillstånd Straffrättskommittén uttalade att vad lagen vill uppnå med bestraffning av förfalskning är att upprätthålla tilltron till de i samhällslivet brukade bevismedlen (NJA II 1948 s. 385). Som angetts ovan har emellertid den tekniska utvecklingen, och då särskilt den informationstekniska, ställt rättstillämpningen inför problem som inte var aktuella och inte heller kunde förutses då lagstiftningen infördes. Urkundsförfalskningsbrottet har också vid olika tillfällen varit föremål för utredning, men det har inte i något avseende lett till lagstiftning. Den senaste utredningen ITförfalskningsutredningen lämnade i november 2007 sitt betänkande Urkunden I Tiden (SOU 2007:92). Med hänsyn till att remisstiden nyligen har gått ut är det oklart om och i så fall i vilken utsträckning och när lagstiftning kan förväntas. Den typ av kort som är aktuella i målet har i allt större utsträckning kommit att ersätta kontanter och andra former av betalningsmedel. Korten brukas alltså flitigt som bevismedel i samhällslivet och för tilltron till betalningsväsendet är det därför av utomordentlig vikt att förtroendet för korten kan upprätthållas. För att betalningssystemen ska kunna fungera måste man kunna lita på att den information som finns lagrad på ett korts magnetremsa i alla delar härrör från utställaren (jfr Leijonhufvud, Från urkund till E-mail, Festskrift till Peter Seipel, 2006, s. 319 ff.). Såvitt jag kunnat finna ger varken lagförarbeten, doktrin eller praxis något entydigt svar på om de i målet framställda korten kan anses utgöra urkunder. Som jag redovisat ovan anser jag att Högsta domstolens tidigare praxis talar för att så är fallet. De angivna rättsfallen kan emellertid inte fullt ut appliceras på den nu aktuella situationen. Det finns också uttalanden i doktrinen och i de ovan redovisade utredningarna som kan tolkas så att det finns olika uppfattningar i frågan. Med hänsyn till den stora betydelse som de aktuella korten har såsom bevismedel får det därför anses utgöra en brist att det saknas uttryckliga och auktoritativa uttalanden huruvida det i målet aktuella förfarandet är att bedöma som urkundsförfalskning. Högsta domstolen har också i ett av sina senare avgöranden, som gällde hur viss befattning med utrustning avsedd att bl.a. avläsa information från kontokorts magnetremsor (s.k. skimmingutrustning) skulle bedömas, uttalat sig på ett sätt som kan uppfattas så att domstolen anser att det finns skäl för den att pröva huruvida sådana kort som är aktuella i detta mål är att bedöma som urkunder (se NJA 2007 s. 774).

Svarsskrivelse Sida 7 (7) Med hänsyn till det ovan anförda vill jag inte motsätta mig att Högsta domstolen prövar överklagandet, vad avser frågan om det åtalade förfarandet enligt åtalspunkten 1 i stämningsansökan är att bedöma som urkundsförfalskning. Samtidigt är det så att övriga frågor i målet inte i sig rymmer några principfrågor av vikt. Inte heller kan det anses föreligga synnerliga skäl för prövningstillstånd i dessa delar. Som framgått av min redogörelse ovan ifrågasätter jag inte hovrättens bedömning av vad som är utrett i målet. Jag vill därför föreslå att Högsta domstolen meddelar ett partiellt prövningstillstånd och att frågan om prövningstillstånd i övrigt förklaras vilande. Ett partiellt prövningstillstånd bör i sådant fall avse frågan om det åtalade förfarandet enligt åtalspunkten 1 är att bedöma som urkundsförfalskning. Jag anser således att det inte finns skäl att begränsa prövningen mer än så (jfr NJA 1991 s. 739). Bevisning m.m. För det fall Högsta domstolen meddelar partiellt prövningstillstånd i enlighet med vad jag föreslagit åberopar jag ingen bevisning och anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling. Anders Perklev Kopia till - Utvecklingscentrum Stockholm - Åklagarkammaren i Uppsala (C-3-2541-03) Stefan Johansson