Efter valet: Politiska och ekonomiska perspektiv Så är då Riksdagsvalet avklarat, den åttaåriga epoken av borgerlig Alliansregering är till ända och en ny regering har tillträtt. Även om en hel del av krutröken skingrats de senaste veckorna är det fortfarande inte helt lätt att reda ut de privat- och samhällsekonomiska konsekvenserna av regimskiftet. Låt oss inleda med en snabb genomgång av de parlamentariska förutsättningarna. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har nu fått möjlighet att bilda regering med Stefan Löfven som statsminister, samtidigt som Vänsterpartiet uteslutits från regeringstaburetterna. Det betyder att regeringen kommer att vila på en mycket bräcklig parlamentariskt bas bestående av endast c:a 38 procent av valmanskåren. Visserligen var vänsterpartisterna besvikna på S för att ha blivit avsnoppade men S-MP-regeringen kommer nog ändå i praktiken att kunna räkna in V i regeringsunderlaget, det är närmast uteslutet att V skulle rösta emot regeringen i någon avgörande fråga och därmed riskera att fälla regeringen. Regeringen får dock inte majoritet i Riksdagen ens med V som stödparti utan når bara 43 procent. Två hinder som S och MP lyckats forcera i förhandlingarna är kärnkraften och försvaret. MP har under valrörelsen argumenterat hårt för att två kärnkraftverk ska stängas under mandatperioden. Energiuppgörelsen innebär att kärnkraften ska bära en större del av sina samhällsekonomiska kostnader, att säkerhetskraven ska skärpas och att kärnavfallsavgiften höjas. Enligt miljöpartiet kommer detta att innebära att flera kärnkraftverk kommer att tvingas stänga p.g.a. olönsamhet, återstår att se hur det blir med det. Vad det gäller försvaret har MP tvingats vika ner och måste nu acceptera ökade anslag till försvaret vilket bl a ger utrymme för inköp av Jas-plan och ubåtar. Än återstår flera tunga frågor där regeringspartierna har olika ståndpunkter, t ex framtiden för Bromma flygplats och Förbifart Stockholm. Med tanke på att båda partierna visat sig vara beredda till långtgående eftergifter tyder dock det mesta på att man kommer till lösningar även i dessa tvisteämnen. Budgetpropositionen nästa nålsöga Nästa nålsöga för regeringen att passera är budgetpropositionen. Vänsterpartiet har spelat ett högt spel genom att kräva en uppgörelse som bl a innehåller förbud mot vinster i välfärden för att stödja S-MP-regeringens budgetförslag. I dagarna har också regeringen och Vänsterpartiet kommit överens i vinstfrågan, vilket innebär att detta hinder har röjts undan. Uppgörelsen innebär bl a att överskott som huvudregel ska återinvesteras i verksamheten. Privat insatt kapital och låg ränta på detsamma behöver inte återinvesteras. Vidare ska kommunerna i framtiden få bestämma över etableringen av friskolor. En utredning tillsätts som i mars 2016 ska lägga fram de samlade förslagen inom området. Det betyder att det knappast kan bli tal om några regelförändringar förrän tidigast i mitten av 2016. Föga överraskande möter överenskommelsen kraftig kritik från borgerligt håll, inom detta område verkar regeringen vara beredd att riva broarna till borgerligheten. Mats Kinnwall är analyschef för Svensk tillväxtbarometer på Blue Institute. Han var under åren 2009-2013 chefsekonom på Sveriges kommuner och landsting och under perioden 1995-2009 makro- & finansanalytiker på Handelsbanken, de sista fyra åren som chefsanalytiker. Mats har även arbetat som utredare på Riksbanken och Industriens utredningsinstitut (nuvarande Institutet för Näringslivsforskning) under 1980-90-talen och har en flerårig erfarenhet som forskare och lärare i nationalekonomi på Stockholms universitet. Mats är även styrelseledamot i AP7 och Skandia Investment Management samt extern ledamot i Borlänge kommuns finanskommitté. Mats har under åren förekommit frekvent i medierna som kommentator av den ekonomiska och finansiella utvecklingen och som flitig skribent på tidningarnas debattsidor. För närvarande skriver Mats regelbundet krönikor på SvD:s Börsforum. 1
Stalltipset: S-MP får igenom sin budget De forna allianspartierna kommer att lägga fram ett gemensamt budgetförslag som ställs mot S-MP-förslaget. En dark horse är Sverigedemokraterna som skulle kunna stoppa S-MP-regeringens budget genom att rösta för Alliansens förslag. SD har svävat en aning på målet men ändå antytt att de skulle kunna tänka sig att rösta för Alliansens budget när väl det egna förslaget röstats bort. Osvuret är bäst men troligast är ändå att SD röstar emot såväl Alliansens som S-MP:s budgetförslag, som båda t ex kommer att innehålla ytterligare medel till flyktingmottagning, vilket innebär att förslaget från S-MP kommer att vinna. Summan av kardemumman är att det mesta talar för att regeringen kommer att få aktivt stöd för sin budgetproposition av V och passivt stöd av Alliansen och SD. Direkta ekonomiska effekter av maktskiftet Frågan är då vilken inriktning den ekonomiska politiken kommer att få. Under valrörelsen har S och MP gått fram med delvis olika ekonomiska förslag. Socialdemokraterna lovade t ex höjda tak i a-kassan och sjukförsäkringen, höjd skatt på inkomster över 60000 kronor i månaden, sänkt skatt på pensionsinkomster, höjt barnbidrag och underhållsstöd, en tredje pappamånad och en storsatsning på jobben inom välfärdssektorn. Dessutom ville man finansiera en stor del av förslagen, förutom med höjd inkomstskatt, med höjd restaurangmoms och höjd arbetsgivaravgift för unga. Man ville även sänka taket för rut-avdragen från 50000 kr till 25000 kr och ta bort rutavdraget för läxhjälp. Miljöpartiet ville också höja a-kassan och höja inkomstskatten men redan på inkomster över 40000 kr i månaden. MP ville också höja flera miljöskatter och avskaffa rut-avdraget för läxhjälp men i övrigt behålla nuvarande rut-system och dessutom utvidga rot-avdragen till att även gälla hyresgäster. Förhandlingarna har hittills bl a lett till att S övergivit sitt krav på avskaffande av krogmomsen och höjd arbetsgivaravgift för unga. Socialdemokraterna har även accepterat att rut-avdraget behålls. S-MP har även enats om att höja a-kassan till 80 procent och att höja högsta nivån i a-kassan. Nyligen enades man även om att höja skatten på inkomster över 50000 kr/månaden, genom en gradvis avtrappning av jobbskatteavdraget. Dessutom stödjer såväl S, MP som stora delar av oppositionen den av regeringen tillsatta Företagsskattekommitténs förslag om en särskild beskattning av finanssektorn, en så kallad bankskatt. Förslaget går ut på att neutralisera det minskade skatteuttag från storbankerna som 2013 års bolagsskattesänkning innebar. Totalt ska skatten inbringa omkring 4 miljarder kronor. Däremot blir det ingen bensinskattehöjning, något som MP hade på sin kravlista. Även om det fortfarande råder oklarheter på en del punkter talar det mesta för sammanlagda skattehöjningar i storleksordningen 30-35 mdr kr som ska finansiera utgiftsökningar i form av höjd a-kassa, mer resurser till skolan, etc. En annan förändring, som kan komma att genomföras redan i höst och som det finns relativt stor enighet kring över blockgränsen, är amorteringskrav på bostadslån. I Sverige är den genomsnittliga löptiden för ett bolån 50 år, enligt den europeiska branschorganisationen European Mortgage Federation. I jämförbara länder som Finland, Tyskland, Norge m fl, är däremot den genomsnittliga amorteringstiden för bolån endast 20-30 år. Om liknande regler skulle införas i Sverige kan det alltså innebära att svenskarna måste betala av på sina lån betydligt snabbare än i dag, något som innebär stora konsekvenser för många hushålls privatekonomi och samtidigt öka hushållssparandet. Svårstyrt pastorat på längre sikt Jag tror således att Stefan Löfven kommer att klara av att få igenom en första budget. Det betyder dock ingalunda att det kommer att bli lätt för regeringen att styra landet de kommande fyra åren. S-MP-regeringen vilar som sagt bara på c:a 38 procent väljarstöd och kommer att behöva support från andra partier. Det räcker alltså inte heller med stöd från Vänsterpartiet för att skapa majoritet i Riksdagen vilket förklarar Stefan Löfvens intensiva flört med Centerpartiet och Folkpartiet. Det är dock mycket osannolikt att något av mittenpartierna kommer att lockas till ett organiserat samarbete med regeringen, åtminstone under den närmaste tiden. Jag har mycket svårt att se att FP och/eller C skulle ställa upp på t ex S-MP-regeringens ekonomiska politik med omfattande skattehöjningar, som i betydande utsträckning går i motsatt riktning mot den politik som Alliansen stått för de senaste mandatperioderna. Överenskommelsen mellan regeringen och Vänsterpartiet om välfärdsvinsterna kommer att ytterligare fördjupa och vidga klyftan mellan regeringen och borgerligheten. Extraval osannolikt Samtidigt talar historien starkt emot att de etablerade partierna skulle medverka till att skapa ett politiskt kaos i Riksdagen med extraval som konsekvens. Varken de forna allianspartierna eller de röd-gröna vill framstå som oansvariga. Dessutom finns det en betydande risk för att ett extraval, särskilt om det framtvingas av att de etablerade partierna inte kan komma överens, skulle innebära att Sverigedemokraterna går ytterligare framåt. Något som ändå kan tala för akut regeringskris och extraval är det faktum att SD framgångar kraftigt ritat om den parlamentariska kartan. Om SD bedömer att man kan kapa åt sig en ännu större del av väljarkakan i samband med ett tidigt extraval, kan man mycket väl rösta för Alliansens budgetförslag och därmed fälla S-MP regeringen. Ett närmare samarbete med C eller FP kan däremot inte uteslutas när krutröken skingrats längre fram i mandatperioden, även om en formell regeringssamverkan är ytterst osannolikt. Sannolikt kommer överenskommelser slutas över blockgränserna i enskilda frågor där partierna har likartade ståndpunkter, bl a inom skolans område, familjepolitiken och skatten för pensionärer. Vi vet även att S, vid sin senaste kongress, ställde sig positivt till 2
ett särskilt bosparande med den norska modellen som förebild. Eftersom även KD, MP och C tidigare ställt sig positiva till modellen, som bl a innehåller statligt subventionerat sparande för unga, skulle ett sådant förslag kunna komma upp på bordet. Just nu verkar FP ligga närmast till hands som samarbetspartner, eftersom det är rätt troligt att Jan Björklund kommer att avgå inom de närmaste åren vilket kan öppna upp för en delvis annan inriktning för FP. Däremot har Annie Lööf vind i seglen och har knappast något att vinna på att vika från den nuvarande tuffa oppositionsretoriken. Parlamentariskt dödläge politisk handlingsförlamning Min gissning blir sammanfattningsvis att S-MP-regeringen kan hanka sig fram ett tag med hjälp av hoppande majoriteter, ibland vilande på V och ibland på C/ FP. Samtidigt blir det mycket svårt för regeringen att genomföra några omfattande återställare av Alliansregeringens reformer eftersom det är osannolikt att C/FP skulle gå med på detta. Visserligen hävdar valets vinnare att valresultatet ska tolkas som att folket vill ha förändring efter åtta år med Alliansregeringen. Man kan dock inte med fog hävda att Alliansregeringen förlorade valet till vänster de röd-gröna gick inte framåt jämfört med 2010-års val men väl till Sverigedemokraterna, ett parti som knappast står för en politik som innebär en kraftig vänstersväng. Det är t ex långt ifrån säkert att regeringen och V kommer att lyckas få igenom sina förslag om vinstbegränsningar i välfärden, eftersom det just nu verkar finnas en klar majoritet emot. Inget hot mot svensk kreditvärdighet Frågan är då vilka övriga ekonomiska konsekvenser som regeringsskiftet kan tänkas få. Ett vanligt argument är att politisk osäkerhet skapar oro i de finansiella marknaderna, vilket straffar instabila länder genom fallande valutor och stigande räntor. Den svenska situationen under början av 1990-talet med skenande budgetunderskott och statsskuld är ett praktexempel på ett förlopp där marknaderna tappar förtroendet för ekonomin. Andra exempel är de kollapser som inträffat i Sydeuropa de senaste åren i samband med eurokrisen. I samtliga dessa fall steg marknadsräntorna dramatiskt i takt med ökande riskpremier och kapitaltutflöden. Studerar man historien lite närmare visar det sig dock att liknande katastrofer i stort sett endast drabbar ekonomier som mer eller mindre har imploderat, i normalfallet är det helt andra faktorer än de offentliga finanserna som avgör ränteläget. Ingenting tyder på att en tillträdande S-MP regering tänker växla in på ett spår som allvarligt äventyrar statsfinanserna samtidigt som de finanspolitiska ramverken i stort sett förhindrar att oppositionen skjuter sönder de offentliga finanserna. Det finns därför inga skäl att förvänta sig att Sverige, ett av världens stabilaste länder med i grunden mycket god ordning på de offentliga finanserna, skulle straffas hårt av de finansiella marknaderna. Risken för att den osäkra parlamentariska situationen i Sverige skulle resultera i kraftigt stigande marknadsräntor och/eller en dramatisk kronförsvagning får därför bedömmas som mycket liten. Det hindrar inte att den politiska osäkerheten kortsiktigt skulle kunna skapa viss turbulens i de finansiella marknaderna. Bilden nedan visar att såväl kronkursen som långa obligationsräntor har hoppat omkring en hel del i anslutning till Riksdagsvalet. Faktum är dock att kronan har stärkts och obligationsräntorna fallit en hel del sedan valet. Den här typen av små, återkommande rörelser i marknaderna kan dock inte självklart kopplas till enskilda händelser som det svenska valet. I den mån de finansiella marknaderna reagerar på eventuell svensk politiskt turbulens kommer det att bli uppenbart på lite sikt. Hur påverkas Riksbanken? En annan effekt av regeringsskiftet är som nämnts höjningar av diverse miljöskatter, höjningar som i sin tur riskerar att driva upp den allmänna prisnivån. Jag undviker medvetet att skriva riskerar att höja inflationen även om det i teknisk mening handlar om just detta. Skälet är att skattehöjningarna visserligen sannolikt innebär engångsökningar av konsumentprisindex men knappast kommer att leda till en process med snabbare prisökningar. Distinktionen är t ex mycket viktig för Riksbanken som knappast kommer att förändra den penningpolitiska inriktningen på grund av att skattehöjningarna höjer KPI one-shot. Däremot kommer Riksbanken att väga in de samlade effekterna av finanspolitiken på efterfrågeläget, resursutnyttjandet och framtida inflationsutsikter i sina kommande räntebeslut. Det är inte kristallklart vilket regeringsalternativalternativ som skulle innebära den mest 3
Långsiktiga ekonomiska effekter Även om klyftan i ekonomisk politik mellan Alliansen och en S-MP-regering troligen inte kommer att vara bråddjup eller milsvidd finns det onekligen betydande skillnader. Detta gäller inte minst synen på skattepolitiken, skillnader som kan ha effekter på ekonomins långsiktiga tillväxtförmåga. Otaliga är de utredningar som behandlat välfärdens framtida finansieringsproblematik och slutsatserna är tämligen entydiga: Det kommer att uppstå ett rejält hål i kommunsektorns kassakista som måste fyllas med fler skattekronor. I annat fall måste antingen ambitionsnivån i välfärdssystemen sänkas, graden av avgiftsfinansiering höjas, effektiviseringstakten inom välfärdssektorn höjas, eller en kombination av allt detta. Även om det kan skymmas bakom den politiska retorikens slöja finns den en fråga som förenar partierna över blockgränsen: värnandet av kvaliteten i välfärdssystemet. Samtidigt som samtliga partier är besjälade av samma ambition skiljer man sig dock rejält när det gäller metoderna. Sambandet mellan resurser och kvalitet i välfärden är visserligen inte klockrent. Samtidigt kan man inte komma ifrån, vilket också partierna är relativt eniga om, att en viktig nyckel till god kvalitet är ett starkt skatteunderlag. Skiljelinjen är dock skarp ifråga om metoderna för att stärka skattebasen. Man skulle lite slarvigt kunna säga att medan borgerligheten vill öka kommunsektorns skatteintäkter och köpkraft genom att stimulera fram fler jobb i den privata sektorn, vill de röd-gröna i första hand höja skatteintäkterna genom att höja skatten för dem som redan arbetar. Visserligen träter man om hur stora effekterna är men de flesta är överens om att högre skatt på arbetsinkomster leder till negativa samhällsekonomiska effekter via lägre arbetsutbud. Färre arbetade timmar innebär i sin tur lägre skatteintäkter vilket delvis motverkar syftet med inkomstskattehöjningen. Å andra sidan är det knappast realistiskt, vilket man ibland kan få ett intryck av i debatten, att räkna med att inkomstskattesänkningar ska vara självfinansierande, d.v.s. att ökningen av arbetsutbudet blir så stor att de samlade skatteintäkterna ökar. Sammantaget kommer man knappast att kunna möta framtidens ökade efterfrågan på välfärdstjänster utan skattehöjningar, såvida man inte är beredd att snegla på andra finansieringskällor alternativt minska ambitionsnivån. expansiva finanspolitiken, eftersom S-MP-budgeten innehåller såväl högre skatter som högre offentliga utgifter jämfört med Alliansens förslag. Riksbankens bedömning av framtida reporänta kommer därför troligen inte att påverkas nämnvärt av regeringsskiftet. Sammanfattningsvis kommer knappast regeringsskiftet att innebära några stora omedelbara, indirekta ekonomiska effekter, via konsekvenser på räntor och/eller kronkursen. Skulle det däremot visa sig under resans gång att landet blir mycket svårt att regera med återkommande regeringskriser, etc., kan vi hamna i ett annat läge. Dit är dock som sagt, steget fortfarande långt. Miljöskatter ingen stabil finansieringskälla Vi vet nu att regeringen kommer att gå fram med betydande höjningar av diverse miljöskatter som i många fall är en effektiv metod att påverka miljöpåverkande aktiviteter. Däremot är miljöskatter ineffektiva som finansieringskällor för välfärdssystemet just därför att de tenderar att tränga under de miljöförstörande aktiviteterna och därmed erodera skattebaserna. Ett ökat inslag av miljöskatter måste därför på sikt kompletteras med andra inkomstförstärkningar/utgiftsminskningar för att garantera finansieringen av välfärden. Samtidigt riskerar ett ensidigt införande av högre svenska miljöskatter att urholka delar av det svenska näringslivets konkurrenskraft och ekonomins tillväxtförmåga, utan att de globala miljöproblemen för den skull mildras på ett påtagligt sätt - därtill är den svenska globala miljöpåverkan alltför liten. Med tanke på att miljö- och klimatproblemen är gränsöverskridande är det viktigt att införandet av skatter och andra nödvändiga miljöpolitiska åtgärder sker i ett internationellt sammanhang. Högre inkomstskatt negativt för potentiell BNP S-MP-linjen innebär högre inkomstskatt och har därmed rimligen långsiktigt negativa effekter på arbetsutbudet och ekonomins produktionsförmåga, även om den aviserade skattehöjningen inte är dramatisk. Det finns andra skattehöjningar där skattebaserna inte är lika flyktiga som lönearbete, t ex höjd fastighetsskatt, och som därmed är mindre skadliga ur ett tillväxtperspektiv. Politikerna är väl medvetna om argumenten men med tanke på hur impopulärt det tidigare systemet var hos allmänheten är det ytterst osannolikt att någon regering kommer våga föreslå en väsentlig höjning av fastighetsskatten. Vad händer med den privata välfärdsproduktionen? En sektor som vuxit relativt snabbt de senaste åren, särskilt i vissa storstadsområden, är privat verksamhet inom välfärdsområdet. Under 2013 bestod 11,8 respektive 13,6 procent av kommunernas och landstingens kostnader av köp av verksamhet från andra utförare att jämföra med 7,1 respektive 10 procent 2002. Även efter måndagens uppgörelse mellan regeringen och Vänsterpartiet är det oklart hur den framtida utvecklingen inom detta område kommer att gestalta sig, en utredning ska som nämnts tillsättas vars förslag dessutom 4
ska passera Riksdagens nålsöga våren 2016. Även om det rimligen kommer att finnas kvar en del verksamheter, som t ex en del kooperativ och ideella utförare, är det sannolikt att ett vinstförbud skulle innebära att merparten av välfärdsproduktionen återgår i offentlig regi. Osäkerheten om de framtida villkoren i branschen gör i sig att stalltipset är att denna sektor kommer att växa långsammare än under de senaste åren. En del återställare men huvuddragen består Sammanfattningsvis kommer regeringsskiftet att innebära att en del av Alliansregeringens politik rullas tillbaka, t ex vad det gäller inkomstskatterna och privata inslag i välfärden. Förutom ett allmänt högre skattetryck får vi även räkna med en omläggning mot ett större inslag av miljöskatter vilket sannolikt kommer att få strukturella effekter. En snabbavveckling av kärnkraften kan få påtagliga effekter på näringslivets konkurrenskraft via högre energikostnader. Den strukturomvandling som tagit fart med ökade privata inslag inom välfärdsproduktionen kommer sannolikt att bromsas upp, om än kanske inte stanna av helt. Andra tänkbara struktureffekter av förväntade förslag är att bankskatten kan påskynda bantningen av den redan krympande banksektorn. Sedan toppen innan finanskrisen har sysselsättningen i branschen minskat med i storleksordningen 3000 personer motsvarande c:a 5 procent samtidigt som den totala sysselsättningen har ökat med c:a 200000 personer eller 7,5 procent. Visserligen kommer bankerna säkert i stor utsträckning att kunna vältra över kostnadsökningarna på kunderna men en viss effekt på vinsterna, och därmed sannolikt också på sysselsättningen i branschen, är ändå att vänta. Dessutom kan eventuella amorteringskrav på bostadslånen att få kraftiga effekter på hushållens ekonomi och höja hushållssparandet. Mats Kinnwall 5