Ordet dans har många innebörder och vi har alla mött dans i någon form. Du har kanske varit ute och dansat själv och provat några av de populära sällskapsdanserna av idag som bugg, salsa eller hip-hop. Du har kanske sett en uppvisning med folkdans eller etnisk dans, sett showdans på Melodifestivalen eller sett tävlingsdansare fylla en hel sporthall. Du har kanske mött barn som har gått på kreativ danslek eller själv tagit en danskurs istället för att gå på gym. Eller - du har kanske mött dans som scenkonst. För dans finns även som ett konstnärligt uttryck där konstnären som i danssammanhang kallas koreograf, utrycker sig genom dans och rörelse. Det är detta vi kommer att berätta om i denna skrift - som en introduktion och vägledning för dig som är nyfiken på dans som scenkonst. För att skapa dans krävs dansare, koreografi och publik. Som danspublik tar vi del av dansarnas uttryck i samma stund som de gestaltas. Det kan tyckas flyktigt, men är ofta ögonblick fyllda av liv och energi. När dans är som bäst brukar man säga att det uppstår en magisk laddning mellan»scen och salong«. Bakom varje föreställning finns en koreograf eller grupp som vill uttrycka en ide. En del koreografer vill berätta en historia, andra vill lämna öppet för åskådarnas egna tolkningar. En del vill göra något vackert att betrakta, medan andra vill ställa frågor och utmana konventioner. Några använder nyskriven eller befintlig musik för att uttrycka sina idéer, medan andra låter tystnaden eller dansarnas egna ljud komplettera rörelserna. Göteborgsoperans balett gör stora dansverk för många dansare och stora scener, medan göteborgskoreografen Gun Lund är en av dem som gör dansverk avsedda för offentliga miljöer och ovanliga platser. Det är inte heller ovanligt att koreografer integrerar andra konstnärliga uttryck i sina föreställningar såsom text, sång och video, eller att musiker och skådespelare finns med på scenen. Med andra ord finns det en enorm bredd på de dansföreställningar som skapas idag. Ibland sägs det att moderna och nutida dansföreställningar är abstrakta. Men är dom verkligen det? Det är ju levande människor som dansar på scenen och levande människor i publiken. Man syftar nog egentligen på den associativa berättarformen, eller att dansarna inte spelar fasta rollkaraktärer. Om man inte är van vid det, kan föreställningen kanske upplevas som abstrakt. Men istället kan man säga att föreställningen är öppen för tolkning. Den bjuder in dig som åskådare att bli medskapare i verket genom att inte ge färdiga svar utan ställa frågor, ge dig något att förundras över och fundera på. Vi börjar med att titta närmare på berättarformen. Världens tak, Göteborg, 1993. Koreografi: Gun Lund. Foto: Mic Calvert Vissa dansföreställningar liknar film och teater genom att de berättar en historia från början till slut, som i den romantiska balettföreställningen Svansjön eller musikalen A Chorus Line. Föreställningarna använder en traditionell berättarstruktur
och vi får möta ett antal rollkaraktärer. Händelseförloppet gestaltas som en rad scener där orsak och verkan för berättelsen framåt till upplösningen och slutscenen. Denna berättarform kallas narrativ och används ofta i film, böcker och sagor. Nutida modern dans däremot använder ofta en berättarstruktur som utmanar konventionellt historieberättande. Händelserna presenteras sällan i en linjär ordning. Istället är de fragmenterade eller sammankopplade likt associativa tankebanor. Dagsverket presenterar ofta mångfaldiga lager av innebörder och är därför öppet för tolkning. Dansarna spelar inte fasta rollkaraktärer utan gestaltar skiftande roller under föreställningens gång. Dansverket utmanar oss som åskådare genom att vi själva får bilda oss en uppfattning genom de scener som presenteras. Vi blir medskapare i verket och därmed finns ingen»rätta eller»fela tolkning - bara en mängd olika associationer och intryck. Det kan vara befriande att bli presenterad denna öppenhet för tolkning, men det kan också kännas ovant. Vi skall inte glömma hur vana vi är vid det traditionella historieberättandet genom exempelvis film. Därför kan det vara givande att prata om upplevelsen och försöka sätta ord på de intryck och intuitiva tolkningar vi gör när vi ser en dansföreställning. Svansjön, Operan, Sthlm, 2003.Koreografi: Marius Petipa,Lev Ivanov och Peter Wright.Foto: Mats Bäcker. Man kan titta närmare på hur de olika beståndsdelarna (rörelse, ljud, kostym, ljus, scenografi mm) förhåller sig till varandra. Säger de samma sak eller motsäger de varandra? När beståndsdelarna samverkar för att säga samma sak blir det tydligt vad som gestaltas på scenen. Om en person ler inställsamt samtidigt som hon dansar med mjuka rörelser, scenen badar i varmt ljus och vi hör vacker musik - då blir vi övertygade om att det är en snäll person som gestaltas. Men om samma person ler inställsamt till ljudet av skräckfilmsmusik - då blir det mer öppet för tolkning. Vem är personen? Vad har hon för avsikt? Då är det upp till oss som åskådare att bilda oss en egen uppfattning. Eller om en ballerina kommer in på scenen i klassiska kläder med tyllkjol, knut i nacken och tåspetsskor - och hon sedan börjar dansa hip-hop. Vad betyder det? När inga färdiga svar ges blir vi som åskådare medskapande. Ovan: Petite Mort, (Perpetuum), GöteborgsOperan 2001. Koreografi: Jirí Kylián, Foto: Ingemar Jernberg Till vänster: Dans För två, (Push!). Koreografi: Birgitta Egerbladh, GöteborgsOperan, 2003. Foto: Ingmar Jernberg. Ytterligare något att lägga märke till är hur den dansande kroppen presenteras. Uppfattningen om kroppen skiljer sig åt inom olika genrer och gestaltas av koreografer på olika sätt. I vissa föreställningar används kroppen som en estetisk form, likt en rörlig skulptur. Kroppen kan skapa linjer och former och flera kroppar tillsammans kan skapa former och långa rader som rör sig över hela rummet. Om vi ser kroppen som ett rent formelement kan den dansande kroppen bli till ett rörligt konstobjekt att betrakta. Ett annat sätt att arbeta är att låta kroppen vara både social och kulturell. Den sociala varelsen lyfts fram och vi ser hur de olika personerna interagerar med varandra och sin omgivning. Två nutida exempel utgör den tyska koreografen Moder, i dina händer överlämnar jag min skit, Atalante, 2002. Koreografi: Gunilla Witt. Foto: Kari Jantzen.
Mellan dag och natt, Atalante, 2003. Koreografi: Eva Ingemarsson. Foto: Niklas Rydén. Pina Bausch och den engelska gruppen DV8 Physical Theatre. Rörelserna dyker upp ur växelverkan mellan människans olika uttryck och roller, uttryck som samverkar eller krockar med omgivningens och medmänniskornas förväntningar. Ytterligare ett förhållningssätt är att låta kroppen bli ett verktyg för bravurnummer. Vi imponeras av dansarnas skicklighet och färdighet på samma sätt som vi imponeras av en duktig simhoppare eller gymnast. Det är häftigt att se en steppare göra snabba rytmer med fötterna eller en dansare snurra fort och hålla balansen. Men i dessa fall - vad är skillnaden mellan dans och gymnastik eller cirkus? Generellt kan man säga att gymnastik och cirkus handlar om att visa upp kroppsliga färdigheter, medan danskonst handlar om att uttrycka något via kroppsliga färdigheter. Men gränserna utmanas ständigt. Det är inte ovanligt att se dansarna både som form och personlighet i en och samma föreställning. Ibland kan det växla från ett ögonblick till ett annat. I rena dansshower med bravurnummer berättas samtidigt en historia om ont och gott. Inom nycirkus använder man cirkuskonster för att utrycka något om mänskligheten. Men det handlar också om vårt öga och vår blick. Vad väljer vi att se i en föreställning? Den estetiska formen, de sociala individerna eller de tekniska färdigheterna? Eller kan vi ta in allt samtidigt och se de olika lagren i föreställningen? Den nutida scenkonsten utvecklas ständigt. Inom den sceniska dansen finns det olika genrer, stilar och traditioner. Några har flera hundra år på nacken, medan andra är nutida fenomen. Få koreografer håller sig enbart till en genre, men här följer de vanligaste inom den västerländska sceniska dansen. Fröken Julie, Operan, Sthlm, 1950. Koreografi: Birgit Cullberg. Foto: Enar Merkel Rydberg. Balett har sitt ursprung i bland annat franska hovdanser och har utvecklats under de senaste 300 åren. Mycket av det vi förknippar med klassisk balett, som till exempel tyllkjol, tåspetsskor och älvor, kommer från den romantiska perioden på 1800-talet. Under samma period skapades även några av de balettföreställningar som sätts upp än idag, exempelvis Svansjön, Sylfiden och Nötknäpparen. I Sverige är det Kungliga Operan i Stockholm som sätter upp dessa klassiker. Även under 1900-talet har den klassiska baletten utvecklats och man har till exempel gjort föreställningar där man behållit balettrörelserna men tagit bort handlingen och de påkostade kostymerna, som i ryskamerikanen George Balanchines neoklassiska verk. Man har också gjort nya handlingsbaletter om vanliga människor, inte bara kungligheter och sagoväsen. Den västerländska moderna dansen utvecklades i Centraleuropa och Amerika i början av 1900-talet Man ville använda fler av kroppens rörelsemöjligheter än vad baletten, med sitt fasta formspråk, tillät. Den centraleuropeiska/tyska traditionen startade på 1900-talet när man med ungraren Rudolf Laban i spetsen skapade»freier Tanz«, det vill säga fri dans. Man ville befria dansen från kravet att använda musik, kravet att använda färdiga steg som i till exempel balett och kravet att berätta en historia. Det ledde till en rad experiment med improvisation, uttryck och form. 1927 i Amerika myntade en grupp dansare och koreografer, däribland Martha Graham och Doris Humphrey, begreppet»modern Dance«. Axioma 7, (Creation/s), GöteborgsOperan. Koreografi: Ohad Naharin. Foto: Ingmar Jernberg.
Man ville att dansen skulle uttrycka den moderna människans idéer och problem, man ville provocera och stimulera sin publik genom att ställa frågor och kommentera sin samtid. Under 1900-talet har den moderna dansen ständigt utforskat gränserna för vad som är dans och har alltid haft en stark koppling till sin samtid. Eftersom omvärlden och tiderna förändras måste dansens angelägenheter ständigt omformuleras. Under 1940- och I950-talet utforskade en grupp koreografer, däribland Merce Cunningham, vad som händer med dansen om den inte behöver uttrycka känslor eller berätta en historia. Den Postmoderna dansen i 1960-talets USA utforskade vad som händer om man placerar vardagsrörelser på scenen eller flyttar ut dans på gator och torg. Öga: sömn i dröm, Sthlm, 1953. Dans & koreografi: Birgit Åkesson. Foto: Hans Hammarskjöld.»Rörelsekör< under ledning av Albrecht Knust, elev till Rudolf Laban. Tyskland, 1920-tal. Den tyska Tanztheatertraditionen har med Pina Bausch i spetsen utforskat och omdefinierat kroppens sociala och kulturella roller. I Sverige på 1940-talet började Ivo Cramér skapa föreställningar med bl a folkloristiska teman och en naivistisk betonad berättarkonst i dansform. Samtidigt utvecklade Birgit Åkesson en skulptural rörelsepoesi i sina soloföreställningar, där den dansande kroppen själv skapar sitt rum och där stillheten är en viktig del i den koreografiska formen. Den dans som skapas idag är inspirerad av både tradition och nutid. Den moderna baletten kan sägas vara en blandning mellan klassisk balett och modern dans. I början av 1910-talet gavs baletten en ny riktning av den ryske koreografen Michail Fokin och det fristående kompaniet Ballets Russes. Balettkåren utgjorde inte längre en anonym bakgrund för solisterna. Fantasifulla kostymer och hela kroppens uttrycksfullhet ersatte tyllkjolar och mim. Gruppdanserna blev en viktig del av den dramatiska helheten. Kompaniet var del av dåtidens avant garde och turnerade i Europa. I Tyskland på I920-talet blandade koreografen Kurt Jooss idéerna om Freier Tanz med den klassiska balettens rörelser. Hans dansdramer hade en klar politisk och socialkritisk tendens. I Sverige har framför allt Birgit Cullberg fortsatt denna tradition. Hon fick sitt genombrott 1950 med föreställningen Fröken Julie och har sedan dess skapat många handlingsbaletter. På 1960-talet fanns det dansare och koreografer i både Europa och Amerika som dansat lika mycket balett som modern dans och började blanda de båda stilarna. De övergav också det traditionella historieberättandet till förmån för mer abstrakta ämnen. Utvecklingen ägde rum framför allt i Holland med bl a amerikanen Glen Tetley och holländaren Hans van Manen i spetsen. Den tjeckiskfödde Jirí Kylián är en nutida koreograf som fortsatt i denna tradition. Den amerikansk-tyske koreografen William Forsythe har ytterligare dekonstruerat den klassiska balettens vokabulär genom att behålla många av balettens rörelser och former, men låta dansarna vara offbalance i kvicka snabba koreografier. GöteborgsOperan arbetar med modern balett och där kan man se dagens internationella koreografer sätta upp nyskapade verk. Denna genre har sina rötter i afrikanska och afroamerikanska sociala danser och har en stark relation till musiken. Fram till mitten av 1900-talet dansade man främst till storbandsjazz. Under 1930- och 40-talet studerade den amerikanska antropologen och koreografen Katherine Dunham västindisk dans och utvecklade en jazzdansteknik som spreds i både Amerika och Europa. Under andra halvan av 1900-talet har jazzdansen bland annat utvecklats till en showstil som används i musikaler och musikvideos. Den amerikanske koreografen Jerome Robbins gjorde koreografin till den populära musikalen West Side Story (1962). Amerikanen Bob Fosse utvecklade en läcker musikalstil som bland annat kan ses i hans musikal Cabaret (1972). Sedan 1970-talet har jazzdansen starkt influerats av olika streetdancestilar. Idag dansar man jazzdans till all typ av musik och musiken är fortfarande en viktig del av dansen. Modern Jazz Dans Ensemble är en svensk dansgrupp som gör dansföreställningar baserade på jazzdans.
Vä: Herman Schmerman (Triple Bill), GöteborgsOperan, 2000. Koreografi: William Forsythe. Foto: Ingmar Jernberg. SM i Breakdance, Lisebergshallen, 2001. Foto: Hip-Hop Association. Stepp som scenisk form började utvecklas i Amerika i mitten av 18w-talet, inspirerat av afroamerikanska danser och irländsk träskodans. Man gör olika steg och rytmer med fötterna, ofta i särskilda skor med steppjärn på klacken och under tårna. Stepp var väldigt populärt under första halvan av l900-talet och förekom ofta i amerikanska musikaler. Fred Astaire, The Nicholas Brothers och Shirley Temple var några av de stora stjärnorna. Då steppade man till storbandsjazz, men idag steppar man till all typ av musik - eller helt utan musik och låter stepprytmerna vara musiken. En grupp som tagit steppen till ett nytt uttryck är den australiensiska gruppen Tap Dogs. De använder hela kroppen, nutida musik och diverse föremål såsom basketbollar och slipmaskiner för att skapa ljud och rytmer. Street Dance är ett samlingsnamn på dansstilar»från gatan«som breakdance, locking, poping, bogaloo med mera. Breakdance kom på 1970-talet i Amerika och började som en undergroundkultur där olika gäng, främst unga killar, möttes i så kallade»battles«och utmanade varandra genom att göra avancerade danskonster, ofta väldigt akrobatiska. Hiphopkulturen utvecklades under sent 1970-tal och i den ingår»de fyra elementen«det vill säga dans, musik, mc:ing (raptexter) och grafitti (bild). Street dance kom till Sverige i början av 1980-talet, främst genom filmer där det förekom scener med street dance. Genren har blivit otroligt populär under 1990-talet och man kan idag se både uppvisningar och hela föreställningar med starka inslag av street. Bounce är en av de svenska grupper som idag gör streetdanceföreställningar. Improvisation kan ingå som en del av en dansföreställning, men förekommer också som ett eget uttryck i improvisationsföreställningar. Många dansföreställningar har någon del där dansarna improviserar inom mer eller mindre fasta ramar. Kontaktimprovisation är en egen dansteknik som utvecklades av amerikanen Steve Paxton på 1960-talet i USA. Den bygger på att två dansare växelverkar genom att använda varandras tyngd och kan leda till spännande duetter och lyft. Idag är det vanligt att nutida/moderna koreografer använder någon form av denna teknik i sina verk. Begreppet etniska danser används ofta som ett samlingsnamn på folkdanser från olika kulturer. Danserna bevarar ofta ett kulturellt arv från en viss period. På scen kan man se föreställningar eller uppvisningar med exempelvis flamenco, indisk dans eller svensk folkdans. Det finns även större shower som inspirerats av folkdanser som till exempel den irländska gruppen Riverdance.
Teckning: Brit Swedberg, Voyeur Koreografi: Kenneth Kvarnström, Dansens hus 1992 Audition Praktiskt intagningsprov till exempelvis en scenföre-ställning,dansskola eller dansgrupp. Balett En dansstil och dansteknik, men används ibland som benämning på en dansföreställning oavsett dansstil. Danspedagog Skolad danslärare som lär ut en viss dansstil och/eller kreativ skapande dans. Dansteknik Träningsmetod med olika övningar med syfte att utveckla dansarens uttryck och förmåga. Olika tekniker har tagits fram av koreografer som ville uttrycka något visst på scenen. idag finns bland annat balett-, Graham-, Cunningham- och Releaseteknik. Dansverk En hel dansföreställning inklusive ljus, kostym, ljud med mera. Gradäng Trappstegsformigt uppbyggd åskådarplats på teater, cirkus och dylikt. Koreograf Personen som skapar dansen, dvs bestämmer rörelserna och helheten. Somligal koreografer samarbetar tätt med dansarna och låter dem vara medskapare medan andra lär ut färdiga kombinationer. Koreografi Den färdiga dansen. Kostymör Personen som designar kostymerna/kläderna i en dansföreställning. Pas de deux Fransk baletterm för dansduett, dvs dans för två personer. Off-Balance Att medvetet falla ut (från t ex stående) genom att förskjuta tyngdpunkten. Rytm Ordet har olika innebörder: Puls, beat; Betoning; Tajming; Regelbunden växling. Scenograf Personen som designar scenrummet och dekoren. Scenografi Dekoren i en dans - eller teaterföreställning. Solo Dans för en dansare. Soloföreställning, dvs en hel föreställning med enbart en dansare, eller ett soloparti i en större förställning med flera dansare. Tåsko Dansskor som används i balett när man dansar på tåspetsarna. Ta klass Att ta en danslektion för en danslärare. Professionella dansare tar daglig dansklass, ofta på morgonen, som en förberedelse för dagens repetitioner och föreställning. Workshop En praktisk danslektion eller kortare kurs.