Nilla Nilsdotter-Linde Fältforskningsenheten, SLU Tel: 018-671431 E-post: Nilla.Nilsdotter- Linde@ffe.slu.se ODLING AV KÄRINGTAND På senare år har intresset för baljväxten käringtand som betes- och slåtterväxt ökat markant, inte minst inom ekologiskt lantbruk. Käringtand odlas på stora arealer i bl.a. Kanada och de tempererade delarna av USA, men den förekommer även på andra håll i världen och den har odlats i Sverige fram till slutet av 1950-talet. Därefter ökade gödslingsintensiteten och andra arter kom att dominera. Idag möter vi vildväxande käringtand framför allt på torrare marker, t.ex. hagmarker och vägrenar. Käringtandens förmåga att likt andra baljväxter i samverkan med kvävefixerande bakterier binda luftkväve bidrar till att upprätthålla kvävebalansen och därmed den långsiktiga produktionsförmågan i system där mineralgödsel undviks. Käringtand är en mångårig anspråkslös art med djupt rotsystem som skulle kunna minska risken för produktionsnedsättning i de svenska vallarna genom att ge större möjlighet till omväxling mellan olika vallbaljväxter i växtföljden. Arten är torktålig, den tolererar såväl liten fosfortillgång som lågt ph och nya skott nybildas kontinuerligt under säsongen. Käringtand kan också bli mycket långvarig i vallen. Käringtand innehåller inga östrogenliknande substanser men däremot s.k. kondenserade tanniner. Utfodring med tanninrika växter minskar risken för trumsjuka och kan ge ett förbättrat proteinutnyttjande. Trots låga halter av tanniner kan proteinnedbrytningen i vommen fördröjas (Hedqvist et al., 2001). Vidare kan växter innehållande kondenserade tanniner ge förbättrad motståndskraft mot inälvsparasiter. Odlingsförutsättningar i Sverige Käringtand förekommer sedan ett antal år i svenska fröblandningar, men försöksmässiga studier av artens odlingsmässiga krav samt olika sorters överlevnadsförmåga har först under senare år genomförts i Sverige. Svag i konkurrensen Käringtanden kräver ympning med för arten anpassad bakteriekultur. Ofta är en relativt stor andel frön hårda, varför nötning ibland rekommenderas. Utvecklingen sker långsamt liksom den etablerade vallens uppvaknande efter vintern. Konkurrenskraften är därför svag i dessa skeden. Käringtandens styrka avkastningsmässigt ligger i god återväxt, en fördel i den s.k. betessvackan. För att undvika ogräsinvasion rekommenderas insådd på våren i korn, vilket skördas vid axgång. På så sätt får käringtanden tillgång till mycket ljus, vilket gynnar beståndets utveckling. Alternativt kan käringtandvallen sås utan insåningsgröda med upprepade putsningar som ogräsreglering. Sådd av käringtand i renbestånd avråds ur ogrässynpunkt. Käringtandens reaktion på kemisk ogräsbekämpning är inte vetenskapligt undersökt gällande preparat 331
godkända i Sverige. Praktiska erfarenheter ger dock grund för att avråda bekämpning med t.ex. Basagran 480. Gödslingens inverkan på ett bestånd med käringtand och ängssvingel har studerats av Halling (pers. medd., 2001). Baljväxtandelen minskade från 15, 58 respektive 47 % i ogödslade led till 4, 7 respektive 11 % i led gödslade med 25 kg 3 stallgödsel samt 110 kg mineralkväve. Motsvarande minskning i vall II var från 13, 45 respektive 52 % till 0, 6 respektive 3 %. I ett projekt kring käringtandens parasiteffekt på betande nötkreatur såddes 10 kg ha -1 käringtand Norcen tillsammans med 14 kg engelskt rajgräs Condesa i korn på Rådde försöksgård, Länghem, i början på april (Christensson et al., 2001). Beståndet etablerade sig snabbt och helsäd kunde skördas i början på juli. Beståndet var klart för en första avbetning redan i början av augusti under anläggningsåret. Utsädesmängden i sortprovning utomlands har varit ca 12 kg ha -1 för renbestånd och torde ligga på ca 8 kg i en blandvall för slåtter. Uthålligare än rödklöver I fältförsök på Rådde försöksgård, där en traditionell slåtterblandning med rödklöver, timotej och ängssvingel samt en typisk betesblandning med vitklöver, rödsvingel och ängsgröe jämfördes med motsvarande vallfröblandningar med klöver ersatt av käringtand, avkastade käringtandblandningarna på grund av sin långsamma etablering mindre än både röd- och vitklöverblandningarna under första vallåret i tvåskördesystem. Redan under vall II avkastade käringtandvallen i nivå med rödklövervallen, medan den var överlägsen rödklövervallen i vall III. Vitklöver tycks dock överträffa käringtand i såväl två- som fyrskördesystem under tredje vallåret. Käringtandandelen i beståndet ökade med vallåren. Tvåskördesystem var lämpligare för käringtand än fyrskördesystem (Nilsdotter-Linde, 1999). Käringtand har även jämförts med rödklöver, alsikeklöver och vitklöver i samodling med ängssvingel, rödsvingel och ängsgröe med och utan tillförsel av urin i två- respektive fyrskördesystem i två fältförsök på Sundbro, Uppsala. Som väntat minskade såväl avkastning som baljväxtandel i klöverblandningarna från vall I till vall III. Blandningarna med käringtand gav mer stabil avkastning men på en lägre nivå. Intressant nog ökade andelen käringtand markant med vallåldern. Tillförsel av urin ökade totalavkastningen på käringtandens bekostnad och även i denna studie visade sig två skördar bättre än fyra med avseende på käringtandens överlevnad (Nilsdotter-Linde et al., 2001a). Sortskillnader finns Det finns sortskillnader vad gäller växtsätt, alltifrån upprätta sorter vilka troligen lämpar sig bäst för slåtter till mer beteståliga nedliggande sorter. I nuläget finns ingen officiell sortprovning i Sverige och de sorter som är godkända på EG-listan är ofta mindre uthålliga än nordamerikanska sorter. Dessutom finns tendens till att mer härdiga sorter innehåller mindre andel kondenserade tanniner än mindre härdiga (Hed- 332 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001
qvist et al., 2001). Enstaka studier visar att vissa sorter, t.ex. Norcen, Georgia One och Leo, klarar klimatet i södra och mellersta Sverige bra. Enligt ett ogödslat försök i Svalöv gav Leo tillsammans med ängssvingel större totalavkastning (i medeltal 7 060 kg hā 1 ) än övriga sorter (Nilsdotter-Linde, pers. medd., 2001b). Motsvarande avkastning för ängssvingel och Fanny rödklöver var 8 385 kg hā 1. Även på denna breddgrad var två skördar överlägset fyra, avseende såväl total- som käringtandavkastning, även om skillnaderna avtog tredje vallåret. Regionalt finansierad provning har utförts i norra Sverige. Enligt resultaten från två skördeår har Norcen i samodling med timotej (5 086 kg hā 1 ) avkastat mer än Dawn, Leo och Viking. Motsvarande avkastning för den tetraploida rödklövern Betty i samodling med timotej var 6 961 kg hā 1 (Norgren & Ericson, 2000). Samodling nödvändig Käringtand (Norcen, 8 kg ha -1 ) har samodlats med olika gräskomponenter med och utan vitklöver i tre försök (Heikkilä, 2001) ingående i ett tvärvetenskapligt projekt om käringtandens populationsekologi, proteinutnyttjande och parasiteffekt finansierat av Skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR), Jordbruksverket och Stiftelsen A.M. Salmenii donationsfond. I projektet har även medverkat Gun Bernes, Dan Christensson, Gunnar Danielsson, Helena Hedqvist, Jan Jansson, Michael Murphy, Magne Tuvesson och Peter Waller (Nilsdotter-Linde et al., 1999). Käringtandens samodlingskomponenter har i de olika leden varit timotej (Motim respektive Alexander), ängssvingel och engelskt rajgräs, såväl i renbestånd som i blandning. Ett led innehöll även örterna pimpernell, cikoria och kummin. Avkastningen varierade mycket mellan de båda försöksplatserna Sundbro (något mullhaltig mycket styv lera, start 1997 och 1998) och Rådde (måttligt mullhaltig svagt lerig sandig morän, start 1998) som båda varit ogödslade sedan anläggningen. Försöken fortgick i vardera tre vallår och ytterligare analyser kommer att ske, bl.a. av näringsvärde och tanninhalt. - I Uppland varierade avkastningen mellan 5 000 och 6 000 kg ts ha 1 under vall I. Inblandningen av vitklöver minskade såväl den totala avkastningen som käringtandandelen något. Andelen vitklöver var anmärkningsvärt låg (2 8 % i skörd 1 och 12 20 % i skörd 2). Käringtandandelen i led utan vitklöver varierade mellan 29 och 49 % i skörd 1 och mellan 56 och 83 % i skörd 2. I genomsnitt gav blandningar med engelskt rajgräs störst avkastning i första skörd, medan blandningar med timotej Alexander respektive ängssvingel avkastade mest i andra skörd. Under andra vallåret togs också två skördar p.g.a. en extremt torr sommar. Avkastningen varierade mellan 5 100 och 6 800 kg ha -1 med en mycket liten avkastning i andra skörd. Vitklöverandelen ökade som väntat jämfört med det första vallåret, men i mycket begränsad omfattning (10 26 % i skörd 1 och 18 28 % i skörd 2). Andelen käringtand förväntades gå ner, vilket främst blev fallet i skörd 1 (7 16 % 333
i skörd 1 och 39 81 % i skörd 2). I genomsnitt gav blandningar med timotej Alexander respektive ängssvingel störst avkastning i första skörd, medan blandningar med timotej Motim, engelskt rajgräs respektive Motim, ängssvingel och engelskt rajgräs hävdade sig bäst under den andra tillväxtperioden. Intressant är att de båda timotejsorterna skilde sig så mycket åt båda åren. Två skördar togs även under tredje vallåret. Avkastningen varierade mellan 8 000 och 9 000 kg torrsubstans (ts) ha. Inblandning av -1 vitklöver resulterade i både minskad avkastning och minskad käringtandandel men också i bättre konkurrens med ogräset. Andelen käringtand uppgick till 42 respektive 55 % i skörd 1 och 2 utan konkurrens från vitklöver. Andelen käringtand uppgick till 42 respektive 66 % i skörd 1 och 2 i konkurrens med vitklöver. Engelskt rajgräs var enligt detta försök bästa samodlingsgräs för kortvariga vallar medan den mer vinterhärdiga timotejen verkar vara bäst i långvariga vallar (Heikkilä, 2001). Käringtanden har haft betydligt svårare att hävda sig i försöket på Rådde än i Uppsala. Den största skillnaden är att vitklöver växer bättre i dessa trakter. Vid inblandning av vitklöver ökade totalavkastningen samtidigt som käringtandandelen minskade till mindre än 10 % oavsett skördetillfälle. Försöket skördades tre gånger i vall I, men endast två gånger i vall II. Frekventare avslagning, större nederbörd och lämpligare jordar kan vara orsaker till ökad konkurrenskraft hos vitklövern. Betestålighet I ett försök att belysa käringtandens tålighet för intensivt rotationsbete utfördes ett fårförsök inom ovan nämnda projekt på Toarps säteri, Ulricehamn, med två avbrott för betestillväxt i 3 4 veckor och efterföljande slåtterskörd under två vallår. Fåren började beta i början av maj båda åren och slutade det första vallåret inte beta förrän i mitten av oktober. Målet att utsätta käringtanden för maximal påfrestning uppnåddes. Den samlade påfrestningen på käringtanden blev för stor. Försöket avbröts efter två vallår då andelen käringtand reducerats till 1 2 %. Vitklöverns goda odlingsförutsättningar hade påverkat konkurrensförhållandena starkt. Resultatet är en samlad effekt av avbetning, artkonkurrens, selektivitet, tramp och träck. Enligt vissa iakttagelser är käringtanden mycket begärlig för djuren. Fårens selektiva konsumtionsmönster kan ha påskyndat käringtandens tillbakagång. Näringsinnehåll Käringtandens näringsinnehåll har studerats i flera projekt. Hammarskjöld (2001) bestämde råprotein, energi, fiberinnehåll (NDF = neutral detergent fibre) och lättlösliga sockerarter vid samma utvecklingsstadier inför första skörd i getärt, rödklöver, käringtand (Leo), blålusern och rödklöver (tabell 1). Käringtand har ofta ganska högt råproteinvärde, lågt NDF, mycket liten andel lättlösliga kolhydrater samt ett lågt energiinnehåll, mätt enligt den gängse VOS-metoden. Hammarskjöld 334 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001
Tabell 1. Näringsvärde i olika baljväxter skördade inför första skörd i knoppning (Kn) respektive begynnande blomning (Bb). 1 försök, Uppsala, 2000. (Hammarskjöld, 2001) Omsättbar Lättlösliga energi Råprotein NDF kolhydrater MJ/kg ts % av ts % av ts % av ts Baljväxt Kn Bb Kn Bb Kn Bb Kn Bb Getärt 9,8 9,5 22,0 22,3 48,4 45,8 6,4 5,3 Käringtand 9,8 9,5 18,5 15,3 33,5 39,6 7,5 8,3 Blålusern 9,3 8,9 16,1 14,8 40,1 47,2 7,9 4,2 Rödklöver 10,0 9,5 15,8 16,2 44,5 43,9 9,7 8,0 visade också starka samband mellan bladandel och de olika kvalitetsparametrarna utom kolhydrater. Bladandelen minskade starkast med utvecklingen hos käringtand. Beståndshöjden varierar med sort men käringtanden är oftast kortare än rödklöver och längre än vitklöver (Nilsdotter-Linde et al., 2001a). Enligt Christensson et al. (2001) växte avmaskade ungtjurar bättre på käringtandbaserat bete (Norcen) än på vitklöverbaserat under augusti september, detta trots att uppmätta näringsvärden oftast var högre i vitklöverbetena. Käringtand tycks också vara smaklig. Enligt en tysk studie med olika foderkvalitet av käringtand, rödklöver, getärt, blålusern och ängssvingel konsumerade får signifikant mer käringtand än övriga arter även vid låg smältbarhet (Paul, pers. medd., 2001). Slutsatser Käringtand (Kt) övervintrar i Sverige (med gott resultat för t.ex. Leo, Georgia One och Norcen i södra och mellersta Sverige samt relativt gott resultat för Norcen i norra Sverige). Tendens finns till negativt samband mellan härdighet och tannininnehåll. Kt utvecklas långsamt på våren och är då speciellt konkurrenssvag mot ogräs och på vissa platser även gagnväxter såsom vitklöver. Kt:s styrka ligger i god återväxt och tolerans mot torka. Kt-andelen ökar ofta med åren. Gödsling ökar totalavkastningen i en Kt- gräsvall men reducerar starkt Kt-andelen. Insådd i korn, skördat vid axgång, ger Kt goda etableringsmöjligheter och möjliggör avbetning redan under anläggningsåret. Kt är lämpad både för slåtter och bete om intensiteten inte är för hög. Två skördar per år rekommenderas utom i landets sydligaste delar där man bör ta ytterligare en skörd med hänsyn till kvaliteten. Ett kombinerat slåtter- och betessystem med sen förstaskörd är det system som hittills visat sig mest lovande. Samodling med engelskt rajgräs rekommenderas i kortvariga vallar och med timotej i långvariga (dock ej intensivt betade). Kt löper stor risk att konkurreras ut om man endast tillsätter en liten mängd utsäde i befintliga fröblandningar. Trots förhållandevis låga energivärden (VOS) har Kt gett god tillväxt hos ungtjurar och stort foderintag hos får. 335
Referenser Christensson, D, Jansson, J. & Nilsdotter-Linde, N. 2001. Kondenserade tanniners effekt på mag- och tarmparasiter hos idisslare. SLU. Centrum för uthålligt lantbruk. Konferens 13 15 nov 2001. Rapport xx. Under tryckning. Hammarskjöld, G. 2001. Nutritional quality of four temperate forage legumes. Sveriges lantbruksuniversitet. Institutionen för ekologi och växtproduktionslära. Examensarbeten/Seminarieuppsatser 33. 28 s. Hedqvist, H., Murphy, M. & Nilsdotter-Linde, N. 2001. Tannin content and winter hardiness of birdsfoot trefoil and other tannin containing forage legumes grown i Sweden. European Grassland Federation 19th General Meeting; Multi-Function Grasslands i La Rochelle, Frankrike, 27-30 maj 2002. Manus. Heikkilä, A. 2001. Samodling av käringtand (Lotus corniculatus L.) och gräs med och utan vitklöver. SLU. Institutionen för ekologi och växtproduktionslära. Examensarbeten/Seminarieuppsatser 34. 55 s. Nilsdotter-Linde, N. 1999. Birdsfoot trefoil grown in mixtures with grasses in a temperate climate. In Organic agriculture the credible solution for the XXIst century. (red. D. Fougelman & W. Lockeretz). Proceedings of the 12th international IFOAM scientific conference. November 15th-19th 1998. Mar del Plata, Argentina, 171-175. Nilsdotter-Linde, N., Tuvesson, M. & Halling, M. 2001a. Baljväxter och gräs för kombinerad slåtter- och betesvall. Seminarium 24 25 okt 2001. SLU. Fältforskningsenheten. Rapport xx. Under tryckning. Nilsdotter-Linde, N., Bernes, G., Christensson, D., Jansson, J., Murphy, M. & Tuvesson, M. 1999. Tar käringtanden klivet ut på åkern? populationsekologi, proteinutnyttjande, parasitpåverkan. SLU. Centrum för uthålligt lantbruk. Konferens Ekologiskt lantbruk, Alnarp, 8-10 november 1999. Sammanfattningar av föredrag och postrar, 172. Norgren, M. & Ericson, L. 2000. Sortprovning av vallväxter i norra Sverige, 1990 1999. SLU. Nytt från inst. för norrländsk jordbruksvetenskap 3. Personliga meddelanden AgrD M. Halling. 2001. SLU. Institutionen för ekologi och växtproduktionslära. Agr N. Nilsdotter-Linde. 2001b. SLU. Fältforskningsenheten. C. Paul. 2001. Federal Research Centre of Agriculture. Institute of Crop and Grassland Science, Bundesallé 50. D-38116 Braunschweig, Tyskland. 336 Ekologiskt lantbruk Konferens Ultuna November 2001