Bete och vallfröblandningar för ekologisk lammproduktion Av Ingela Löfquist och Jonas Ivarson, Hushållningssällskapet Kristianstad

Transkript

1 Bete och vallfröblandningar för ekologisk lammproduktion Av Ingela Löfquist och Jonas Ivarson, Hushållningssällskapet Kristianstad Detta material är producerat inom det svenska miljöprogrammet för jordbruket, vilket finansieras gemensamt av skattemedel från Sverige och EU.

2 Bete en färskvara som bör skördas när den är som bäst Betet är vårt billigaste och bästa foder om det utnyttjas rätt. Det ger utöver föda dessutom möjligheter för djuren till ett naturligt beteende och stor rörelsefrihet. God betestillgång och hög beteskvalitet är en förutsättning för att lyckas med ekologisk lammproduktion. Målsättningen är att kunna erbjuda djuren ett smakligt och näringsriktigt bete under hela betessäsongen och undvika betessvackor. Detta innebär att en noggrann planering måste göras innan betessäsongen, dels för att kontrollera att betesarealen räcker, dels för att undvika parasitsmitta. Lamm är känsliga för parasiter. Ju mer bete ett djur erbjuds och ju fler arter som växer desto mer selektivt betar djuren. Ett får betar mycket selektivt och är en verklig finsmakare. Precis som nötkreaturen har de en muskelkudde istället för tänder i överkäken, men fåren kan ändå bita av gräset till skillnad från korna som sliter av växterna med tungan. De kan nämligen beta närmare marken, ty deras nos är smalare och överläppen delad. Fåren väljer ut lågväxande arter, späda gräsplantor och örter. Grässtänglar och andra fiberrika växtdelar ratas och lämnas kvar. Däremot äter får gärna löv under hela säsongen. Flera betesstudier har visat att vid jämförelse av betets genomsnittliga näringsvärde och det konsumerade fann man generellt att växttrådsinnehållet var lägre och andelen värdefulla näringsämnen högre i det konsumerade betet. Det visar på fårens goda förmåga att selektera. Råproteinhalten och mineralämnesinnehållet är viktiga vid urval. Fåren väljer, till skillnad från nöt, en kost som innehåller mer råprotein och mindre cellulosa, medan hög sockerhalt tilltalar båda. Man förmodar att fåren väljer växter med hjälp av lukt och smak efter behov eller som de av erfarenhet vet är lättsmälta. Betesstudier i England har visat att både får och nötkreatur föredrog att äta klöver framför gräs, men ändå var det blanddiet som gällde. Separata ytor med klöver och gräs resulterade i högre foderintag, bättre tillväxt och högre mjölkproduktion jämfört med ytor med både klöver och gräs. På ytorna med blandning av klöver och gräs betade fåren under längre tid, men trots det var det totala intaget lägre. Varför fåren väljer blanddiet är inte klarlagd, kanske krävs det en varierad diet för att klara kväveomsättningen? Man vet inte. Fuktiga marker undviks av får. De föredrar höglänta, väl avdikade och vidsträckta marker, gärna med tillgång till buskar och träd. Har fåren möjlighet att välja växlar de mellan olika typer av betesmark under dagen. Frodigt kulturbete mitt på dagen, medan under morgon och kväll betas naturbetesmarker med mer varierad och torrare växtlighet. Vid regnväder undviker fåren frodigare bete sannolikt beroende på att de inte vill äta en alltför vattenhaltig föda. Fåren håller ihop i familjegrupper. Tackorna lär sina lamm att beta som hon själv gör med sina betespreferenser. När sedan tacklammen är vuxna väljer de fortfarande att vara i närheten av sin moder och beta. Olika grupper kan välja olika typer av bete inom fållan. Är betesfållan mer enhetlig betar fåren oftast i större grupper. Betessläpp Fåren bör släppas ut på bete tidigt på våren, så de hinner vänja sig vid foderbytet. Betet på våren är mycket kraftigt och näringsrikt. Lämpligen utfodras fåren parallellt med stallfoderstaten, men med begränsad kraftfodergiva under två-tre veckors tid för att undvika störningar. En beteshöjd på ca 4-5 cm är lagom vid betessläpp. De första månaderna är betestillväxten hög, så det gäller att anpassa djurbeläggningen så att fåren hinner äta upp och inte allt för många rator bildas. Man skall däremot inte förvänta sig att allt gräs tuggas ner, då

3 fåren ratar det grova eller förvuxna. Risken med hårt nedbetade marker är, förutom magra djur som inte växer, att djuren drabbas av parasiter. Ett välmående, välfött lamm klarar alltid en parasitsmitta bättre än ett i negativ näringsbalans. Dessutom undviker inte fåren lika tydligt att beta nära den egna gödseln som andra djurslag gör. Därför måste djurbeläggningen regleras efter önskat betestryck för att undvika parasitsmitta. Rator skall putsas bort på betena. Betestillväxten avtar på sensommaren på grund av bland annat sjunkande temperatur och minskad dagslängd. Näringsvärdet på betet sjunker och oftast överskattas både kvantitet och kvalitet. Unga djur bör stödutfodras senast i september för att inte tappa i tillväxt. Lågdräktiga tackor kan däremot klara sig längre på bara bete. De kan omsätta ett fiberrikt och ts-fattigt foder till skillnad från de unga, växande. Betessystem Om betet skall utnyttjas maximalt skall djurens behov och betets avkastning vara i balans. Eftersom foderbehovet ökar under betessäsongen i takt med att lammen växer och betestillväxten minskar måste antingen arealen öka eller djurbeläggningen minska. I princip finns det två typer av betessystem, kontinuerligt bete samt rotationsbete. Ett strikt kontinuerligt bete har samma antal djur på samma areal under hela betessäsongen. Detta lämpar sig främst för lågavkastande naturliga betesmarker med skiftande natur. Enkelt system men inte optimalt då det antingen blir rator på sommaren eller betesbrist på hösten beroende på betestrycket. Rotationsbete innebär att djuren roterar med olika långa intervall runt i fållorna. Här gäller det att ha kontroll på parasitsmittan, så att inte tackor och lamm kommer tillbaks till smittat bete. Vid kontinuerlig betning betas i princip blad och skott från plantorna innan de vissnar och successivt ersättas av nya blad. Skattas plantan på allt för många blad så minskar dock tillväxten av betet, därför att fotosyntesen minskar. Det gäller alltså att ha en balansgång mellan hur hårt djuren skall beta och plantornas tillväxt för att utnyttja betet optimalt. Om jämförelse görs mellan rotationsbete, där djuren återkommer med vissa intervaller och kontinuerligt bete, ger den kontinuerliga betningen en tät grässvål med många skott och ingen öppen jord. Rotationsbete ger däremot oftast en öppnare grässvål med färre skott, som är mer trampkänslig men kan vara lika produktiv om betesintervallerna inte är för långa. Vid rotationsbetning kan man låta en del av djurbesättningen som har störst foderbehov beta framför eller först i en fålla sk framförbetning. Efter den krävande gruppen får individer med lägre behov, som till exempel sintackor gå. Ett annat alternativ är stripbetning då stängslet flyttas dagligen eller med några dagars mellanrum till nytt bete. Detta ger möjlighet till högt betestryck och betesutnyttjande men arbetsinsatsen är stor. Sambete och växelbete är ytterligare möjligheter att förbättra betesutnyttjandet. Sambete innebär att flera djurslag betar i en fålla samtidigt, medan det vid växelbete finns ett djurslag i taget på betet. Växelbete kan ske under samma säsong eller mellan åren. Vanlig kombination av djur på bete är nöt och får, och eftersom djuren har olika betesbeteende ger samarbete både en produktionsförbättring samt ökad biodiversitet. Idag är det färre lantbruk som har flera djurslag men samverkan mellan grannar kan rekommenderas. Djurhälsoaspekter måste dock diskuteras, där smitta mellan nöt och får såsom BVD och Border disease måste undvikas.

4 Inälvsparasiter Inom ekologisk djurhållning får inga djur rutinmässigt eller i förebyggande syfte avmaskas utan först när det finns ett behov skall i så fall avmaskning ske. I första hand skall man undvika att djuren blir nedsmittade av parasiter på betet eller i stallmiljö. Hur mycket parasitbörda ett enskilt djur tål är mycket varierande, men vid riktig utfodring tål de en relativt stor smitta. Brist på mineraler kan ge känsliga djur, så fri tillgång till mineraler och saltsten gäller hela året även ute på bete. Parasiterna kan delas in i följande grupper: Coccidier Leverflundror Mag- tarmmaskar Lungmaskar Coccidier är encelliga organismer som främst fram vid snösmältningen orsakar diarréer hos lamm i vinterrastfållor. Tackor är immuna smittobärare. Därför skall inte lamm gå i samma fålla som tackorna gjort tidigare under stallsäsongen. Två olika arter leverflundra finns i Sverige, den stora och den lilla. Stora leverflundran kan vara ett stort gissel. Högdräktiga djur kan bli svårt sjuka och t o m dö. Framför allt är det låglänta beten som är problemet, då stora leverflundran kräver en sumpsnäcka som mellanvärd. Undvik fuktiga beten. Lilla leverflundran förekommer mer på torrare marker, men framkallar sällan någon sjukdom hos får. Däremot kan levrarna bli kasserade. Det stora bekymret i ekologisk produktion är Stora magmasken (Haemonchos contortus), där en kartläggning på slutet av 90-talet visade att över var fjärde besättning hade problem med haemonchos. Även andra mag och tarmmaskar kan vara bekymmersamma. Problemet med Stora magmasken är att tackorna övervintrar parasiten och bär den med sig ut på betet. Därför skall träckprov tagas innan betessläpp för att kolla parasitstatus och vid behov avmaskas tackan. Magmasken är en blodsugare, som orsakar blodbrist och snabb viktminskning. Även tackor drabbas, men speciellt svårt är det för lamm på magra beten. Minst fem olika lungmaskar har påvisats här i landet. De ger upphov till hosta och är svåra att bekämpa. Lungmasksmitta sprids årligen på nytt med äldre djur. Parasiterna kan också delas in i två kategorier, en där larverna kan övervintra ute på bete (Ostertagia, Nematodirus Moniezia) och den andre som dör på bete men övervintrar i tackan såsom Haemonchus. Betesplanering Känsligast av alla är de nyfödda lammen och dessa måste erbjudas en miljö med så lite parasiter som möjligt. Därför skall tackor och nyfödda lamm erbjudas ett parasitfritt välkomstbete de första fyra veckorna, där det inte gått får året innan. Betet räknas som parasitfritt om en sommar och två vinterperioder har passerat. Inga lamm skall under betessäsongen återvända till välkomstbetet. För att undvika att tackan smittar ner betet måste träckprov tas innan betessläpp. Vid behov avmaskas tackan.

5 Om det inte finns något parasitfritt bete kan ett senare betessläpp vara ett alternativ då betessmittan minskar kraftigt i juni om inga unga betesdjur finns ute. Naturligt dör övervintrande larver ut när inga nya värddjur finns att attackera. Betet kan istället helst skördas (det bättre alternativet) eller betas av äldre djur för att minska smittan. Någon åtgärd måste göras för att undvika att bete förväxer innan lammen kommer dit. Även sambete minskar parasitsmittan kraftigt, då andra djurslag verkar som dammsugare för fårparasiter. Parasiterna är nämligen artspecifika och ger bekymmer endast för en art (undantag finns). Vid avvänjning bör lammen erbjudas en vallåterväxt, då de är mottagliga för smitta. Avvänjning är ett stressmoment och stressade djur har sämre motståndskraft. Betessmitta kvarstår till dess att dygnstemperaturen är under +10 C, därför kan lamm bli smittade under milda höstar. Vallen den viktigaste grödan på fårgården Vallen är den viktigaste grödan på en fårgård. Den ska dels ge fåren huvuddelen av fodret under stallperioden och kanske också en större eller mindre del av foderintaget under betesperioden. För att optimera såväl utfodring som odling/avkastning bör målet vara att i den etablerade vallen ha ett baljväxtinnehåll motsvarande % av torrsubstansinnehållet. Baljväxterna står som bekant för huvuddelen av kvävetillförseln till vallen och är därför oundvikliga i ekologisk odling. Försök har visat att baljväxter som odlas i blandning med gräs kan avkasta lika mycket som en ren gräsvall som gödslats med 200 kg N/ha. Baljväxterna har även fördelar utfodringsmässigt som hög proteinhalt, låg fiberhalt, hög smaklighet o.s.v. Ett problem med de på marknaden tidigare förekommande vallfröblandningarna för ekologisk produktion var att de ofta innehöll för hög andel baljväxter. Praktiska erfarenheter har visat att det oftast är tillräckligt med ett baljväxtinnehåll på mellan viktsprocent av vallfröblandningen. Olika jordar beter sig dock olika så vad som är en lagom baljväxthalt på den enskilda gården eller det enskilda fältet får den egna erfarenheten utvisa. En vall som huvudsakligen skördas som hö eller ensilage bör inte tillåtas bli för gammal i ekologisk produktion. Avkastningen sjunker redan efter andra vallåret och med stigande ålder börjar även ogräsen tränga ut en del av vallväxterna. En välskött betesvall där rator efter fåren hålls efter genom putsning kan däremot med fördel få ligga flera år. Vilken vallfröblandning man bör välja beror framförallt på tre faktorer; vallens liggetid, vilket skördesystem man har tänkt sig samt fältets beskaffenhet i form av t ex jordart och torkkänslighet. Nedan beskrivs schablonartat vilka vallväxter som kan tänkas passa i olika vallodlingssystem. Med kortvarig vall menas en vall som ligger ett till två år och med långvarig vall menas följaktligen vall som får ligga längre än två år. Med extensivt skördesystem menas här två skördar, huvudsakligen i form av hö eller ensilage, per år och med intensivt skördesystem menas fler än två skördar per år. Som skörd kan även räknas avbetning. Kortvarig vall med extensivt skördesystem Ju kortare tid vallen ska ligga desto viktigare att den innehåller arter som etablerar sig snabbt och som ger god avkastning redan första året. Av baljväxterna är rödklöver och alsikeklöver

6 relativt snabbetablerade. De passar dessutom för ett relativt extensivt skördesystem. Nyare rödklöversorter klarar dock tre skördar bättre än äldre sortmaterial. Speciellt om vallen ska ligga längre än ett år kan även vitklöver komma ifråga även om den egentligen gynnas av ett mer intensivt skördesystem. Gräsarter som passar i dessa vallar är framförallt timotej och ängssvingel. Kortvarig vall med intensivt skördesystem I denna vall är vitklöver en given komponent eftersom den trivs med upprepade skördar. Eventuellt kan en blandning med rödklöver eller alsikeklöver vara befogad för att ge en jämnare baljväxthalt över åren. Av gräsen passar engelskt rajgräs och ängssvingel bra. Ju kortare tid vallen ska ligga samt ju mildare klimat desto mer engelskt rajgräs i förhållande till ängssvingel kan man välja. I kortvariga vallar kan man eventuellt ha med hybridrajgräs och rajsvingel som dock inte är speciellt härdiga och därför passar bäst i ettåriga vallar. Långvarig vall med extensivt skördesystem För denna vall gäller ungefär detsamma som för den kortvariga extensivt skördade vallen. Vitklövern har dock en mer given plats i denna vall för att baljväxthalten inte ska bli för låg i den äldre vallen. På torrare jordar kan käringtand vara ett alternativ till de andra baljväxtarterna. Långvarig vall med intensivt skördesystem Vitklöver bör vara basen i denna vallblandning, eventuellt kombinerad med rödklöver eller alsikeklöver för att ge stor skörd första vallåret. Ängssvingel och engelskt rajgräs men även till viss del timotej av sorter som tål flerskördesystem är gräsarter som passar bra. På platser med kärvare klimat ökas andelen ängssvingel och möjligen timotej på bekostnad av rajgräset. På riktigt torra jordar med högt ph-värde (>6) kan blålucern i samodling med ängssvingel eller hundäxing vara ett alternativ. Denna vall passar dock inte att beta. Vallblandning för mulljord Mulljordar är ofta kalla, har lågt ph samt brukar ha problem med uppfrysning på våren. Genom sin goda kvävelevererande förmåga är baljväxterna inte lika nödvändiga som på andra jordar. Den baljväxt som bäst tål att odlas på mulljordar är alsikeklöver. Eventuellt kan även lite vitklöver finnas med i blandningen. Timotej är det gräs som är bäst anpassat till att växa på mulljord. Betesblandningar Av baljväxterna är vitklöver, framförallt de småbladiga, lågväxande sorterna speciellt anpassade till bete. Engelskt rajgräs och ängssvingel tål bete bra men allra bäst anpassade till bete är ängsgröe och, på lite torrare marker rödsvingel.

7 Sortblandningar Olika sorter av samma art kan ha olika egenskaper såsom t ex tidighet och härdighet. Man kan genom att blanda olika sorter förlänga intervallet då det är lämpligt att skörda eller få en jämnare produktion över året då vissa sorter har en senare tillväxt än andra. Erfarenheterna av sortblandningar under svenska förhållanden är dock få. Gräs Gräs av ett eller helst flera slag bör utgöra stommen i vallen. De är odlingssäkra, högavkastande samt har relativt högt energiinnehåll. Gräsen kan delas upp i två olika typer; strågräs och bladgräs. Strågräsen återväxer efter avslagning med fertila skott, d v s strån som går i ax eller vippa medan bladgräsen återväxer med vegetativa bladskott. När strågräsen skördas avlägsnas tillväxtpunkten och plantan får därför börja om på nytt från skottanlag nära markytan. Detta tar energi i anspråk vilket gör att återväxten sker långsammare. Bladgräsen däremot fortsätter efter skörden att växa vidare direkt från snittytan. Detta tar betydligt mindre reservenergi i anspråk och återväxten sker därför snabbare. Strågräsen passar bäst i ett slåtterskördesystem med två till tre skördar medan bladgräsen passar bäst i intensiva slåttereller betessystem. Av de nedan presenterade gräsen tillhör ängssvingel, engelskt rajgräs, hybridrajgräs, ängsgröe och rödsvingel bladgräsen medan timotej är mest likt ett strågräs och italienskt rajgräs intar en mellanställning. Timotej Timotej är vårt härdigaste gräs. Smakligheten är god och energihalten är relativt hög liksom fiberhalten. Fibrerna har dock bra smältbarhet. Till första skörden är timotej ett av de gräs som går senast i ax trots att det börjar växa tidigt på våren. Eftersom det huvudsakligen återväxer med axbärande strån som tar mer energi i anspråk jämfört med då återväxten sker med vegetativa bladskott är det mer känsligt för upprepade skördar. En lökliknande uppsvällning vid stråbasen innehåller reservnäring och är känslig för mekaniska skador som t ex tramp- eller körskador. Nyare sorter av timotej är mer anpassade till ett flerskördesystem och en del kan t o m betas. Timotej har mycket små frön och måste därför sås grunt. Gräset är ett av våra mest konkurrenssvaga gräs och ogräsinnehållet i en timotejrik vall kan därför bli relativt stort. Ängssvingel Ängssvingeln är ett flerårigt, löst tuvat gräs som har bra vinterhärdighet och uthållighet i vallen. Det har lägre energihalt än både timotej och engelskt rajgräs och denna försämras snabbt efter axgång. Gräset har en tidig utveckling på våren och återväxten är bra. Ängssvingel är ett lättetablerat gräs som har små krav på jordart. Det passar vidare bra till både hö, ensilage och bete vilket sammantaget gör det till ett riktigt allroundgräs. Ängssvingeln skiljs från det engelska rajgräset i vegetativt stadium genom att bladen är rullade när de befinner sig i knoppläge till skillnad från rajgräsets vikta knoppläge. Engelskt rajgräs Det engelska rajgräset är ett flerårigt, tuvbildande gräs med något svag vinterhärdighet. Det har ett relativt aggressivt växtsätt som gör att det konkurrerar bra med ogräset. Energiinnehållet är högst bland gräsen och det finns nyare sorter som har extra högt sockerinnehåll. Fröna är relativt stora och rajgräs tål därför att sås djupare än t ex timotej.

8 Rajgräset passar bra i intensiva skördesystem men på grund av sitt vaxskikt som gör det svårtorkat passar det dåligt till att göra hö av. Det engelska rajgräset brukar delas upp i diploida och tetraploida sorter. De diploida sorterna har i regel något bättre uthållighet i vallen än de tetraploida som har sämre vinterhärdighet men också ett öppnare växtsätt. Inom respektive grupp finns det dessutom såväl tidiga som medelsena och sena sorter. Benämningen beror på tidpunkten för begynnande axgång. De tidiga och medelsena sorterna lämpar sig bäst till slåtter medan de sena sorterna passar bra till bete eftersom de ger en jämnare produktion över säsongen. Italienskt rajgräs Det italienska rajgräset karaktäriseras av mycket snabb etablering och konkurrensförmåga men svag vinterhärdighet. I förstaårsvallen avkastar det italienska rajgräset mer än det engelska. Detta gäller framförallt återväxten där det dock i större utsträckning går i ax med försämrat fodervärde som följd. Hybridrajgräs Hybridrajgräset är en korsning mellan italienskt och engelskt rajgräs där man sökt kombinera det italienska rajgräsets högre avkastningspotential med det engelska rajgräsets bättre vinterhärdighet och smaklighet. Liksom de båda föräldrarna har hybridrajgräset snabb etablerings- och tillväxthastighet samt stor konkurrensförmåga. Ängsgröe Ängsgröe är ett typiskt betesgräs som kräver ett intensivt skördesystem med flera avbetningar för att inte förväxa och tappa i fodervärde och smaklighet. De upprepade avbetningarna eller avslagningarna gynnar även dess växtsätt som består av underjordiska utlöpare som med tiden kan bilda en tät matta. Fröna är mycket små och kräver därför grund sådd där ljuset kommer åt att stimulera fröna till groning. Etableringen är långsam och konkurrensförmågan svag i början. Efterhand som den etablerar sig ökar konkurrensförmågan. Rödsvingel Rödsvingel påminner om ängsgröe när det gäller etablering och växtsätt. Den är dock mer anspråkslös och trivs även på torra marker. Såväl smaklighet som energiinnehåll är sämre än hos ängsgröe. Baljväxter Baljväxterna står för huvuddelen av kvävetillförseln till vallen via symbiosen med kvävefixerande bakterier som infekterar plantornas rötter. Detta medför även att de får en hög proteinhalt vilket är positivt ur utfodringssynpunkt. Deras fiberinnehåll är lägre än gräsens vilket gör att fåren och lammen kan konsumera mer av ett baljväxtrikt vallfoder. Nedan presenteras några av de vanligaste baljväxterna som förekommer i svensk vallodling. Rödklöver Rödklövern är snabbetablerad och konkurrensstark i förstaårsvallen där den har högst avkastning av våra baljväxter. Därefter minskar den oftast successivt med stigande vallålder

9 eftersom svampsjukdomar och stjälknematoder gör att plantorna utvintrar. Mekaniska skador, som till exempel trampskador, blir ofta inkörsport för svampangrepp. Rotsystemet är väl utvecklat med en kraftig pålrot som gör att växten tål torka relativt bra. Plantan är relativt sen i utvecklingen under försommaren men tillväxten av bladmassa går snabbt. Rödklöver innehåller höga halter östrogena substanser som begränsar dess användning till får. Alsikeklöver Alsikeklövern är relativt lik rödklövern i sitt växtsätt. Det som bland annat skiljer dem åt är alsikeklöverns lägre avkastningsförmåga men också dess lägre innehåll av östrogena substanser vilket kan göra den intressant på fårgården. Alsikeklövern är mer tolerant mot lågt ph-värde och högt grundvattenstånd vilket gör den odlingsvärd på dessa typer av jordar. Vinterhärdigheten är god men precis som rödklövern angrips den lätt av rotrötesvampar som gör att den oftast inte blir så varaktig i vallen. Vitklöver Vitklövern har ett krypande växtsätt som gör att den kan fylla ut eventuella luckor i vallen. Rotsystemet är grunt men den är trots detta inte så torkkänslig. Arten kräver grund sådd eftersom fröna är små. Etableringen är långsam men när den väl är etablerad ger den i regel jämnare avkastning än rödklöver både över skördar och mellan vallår. Härdigheten är god och den är heller inte så känslig för svampsjukdomar som t ex rödklöver. Den trivs på de flesta jordar där inte ph är för lågt. Det finns två olika typer av vitklöver, dels sorter som har stora blad och ett högre växtsätt som lämpar sig för både slåtter och bete, dels småbladiga och lågväxande sorter som är anpassade till bete. Gemensamt för alla sorter är att de gynnas av ett intensivt skördesystem. Energihalten är något högre hos vitklöver jämfört med övriga baljväxter. Käringtand Käringtanden är en flerårig baljväxt med djup pålrot som gör den torktålig. Den är anspråkslös både när det gäller ph och markens innehåll av fosfor och den har god motståndskraft mot svampsjukdomar. Om käringtand inte tidigare odlats på platsen måste fröna ympas med speciell bakteriekultur för att kvävefixeringen ska kunna fungera. Vid etableringen är käringtanden konkurrenssvag och det gäller därför att välja samodlingskomponenter som inte har ett alltför aggressivt växtsätt om man vill gynna arten i vallen. När den väl är etablerad kan den dock bli långlivad. I vårt klimat har käringtanden visat sig vara mest lämpad för ett system med två eller möjligen tre skördar. Tillväxten på våren är mycket långsam men på sommaren kan den däremot bli kraftig. Växtsättet kan dock skilja en del mellan olika sorter, liksom innehållet av så kallade kondenserade tanniner. Humlelucern Humlelucern är en ett- eller tvåårig baljväxt som kan bli flerårig genom att den självsår sig lätt. Den kräver liksom blålucern en väldränerad jord med ett ph-värde över 6,0-5,5 och

10 kommer bäst till sin rätt på torkkänsliga jordar i östra Sverige. När den odlas för första gången måste fröna ympas med samma bakteriekultur som används till blålucern. Humlelucern kan användas både till ensilage, hö och bete. Örter Det förekommer ett antal olika vallörter på marknaden idag. Gemensamt för dessa växter är att de ofta har ett djupt rotsystem som dels gör dem torktåliga, dels medför att de kan plocka upp växtnäring från en större del av markprofilen. Ofta har de också ett högre mineralinnehåll jämfört med gräs och baljväxter vilket kan ge fodret och därmed djuren ett mineraltillskott. Proteininnehållet är däremot relativt lågt vilket kan vara positivt i ett vallfoder med stor andel baljväxter. Många örter har ett större innehåll av biologiskt aktiva ämnen som t ex tanniner samt innehåller en stor andel kemiska substanser vars funktion för idisslare idag är relativt okänd. Örterna bryts ner snabbare i vommen och kan ge ett större foderintag genom sin lägre andel cellulosa och hemicellulosa. Förmodligen kan även ett mer variationsrikt foder bidra till att foderintaget ökar. Nedan presenteras några av de på marknaden vanligast förekommande vallörterna. Cikoria Cikoria är en två- till flerårig växt tillhörande familjen korgblommiga växter dit till exempel även maskros och sallat hör. Växten har en mycket djup pålrot som gör att den står emot torka väl. Den är lätt och snabb att etablera och är ofta uthållig i vallen. Den har relativt små krav på sin växtplats men trivs inte på blöta marker och kräver en del näring för att producera bra.. Tillväxten är stor framförallt under högsommaren. Den passar därför bra i betesvallar eftersom betesproduktionen normalt avtar under denna period. Man bör se upp med cikoria i rena slåttervallar eftersom den snabbt går upp med en hög och grov blomstjälk i återväxten. Den fungerar därför bäst i vallar som endast skördas en gång tidigt och därefter betas resten av säsongen. Svartkämpar Svartkämpar är en flerårig ört, släkt med groblad, som är mycket anspråkslös och torktålig. Den är både lättetablerad och uthållig i vallen och passar såväl till slåtter som bete. Blomställningarna ratas i betesvallen vilket gör att den lätt frösår sig. Produktionen är relativt jämn över säsongen. I utländska studier har man funnit att tillgängligheten hos lamm av framför allt magnesium var större från svartkämpar jämfört med engelskt rajgräs. Kummin Kummin är en tvåårig flockblommig ört som växer vilt på torra marker i Sverige. Den etablerar sig långsamt och tillväxten är svag första året. Därefter kan den dominera på skuggiga och fuktiga delar av åkern. Tillväxten på våren är relativt snabb. Arten passar såväl till ensilage som hö och bete. Det finns uppgifter om att kummin anses kunna minska risken för trumsjuka.

11 Pimpinell Pimpinellen är en flerårig ört som tillhör familjen rosväxter. Den har ett mycket djupt rotsystem som gör den torktålig och man kan se den vildväxande i torrbackar. Det kan vara svårt att etablera artern eftersom den är mycket konkurrenssvag, framförallt i groddplantstadiet. Om man väl lyckas etablera den kan den dock bli uthållig. Exempel på några färdiga vallblandningar Nedan ges exempel på några färdiga vallblandningar marknadsförda 2004, anpassade för ekologiska slåtter- och betesvallar i södra Sverige. Vallblandningar för extensiv vall (hö) Eko Ideal Svenska Foder 20 % rödklöver Innehåller två sorter av varje art. 45 % timotej 35 % ängssvingel 382 Flora Svea SW (Lantmännen) 21 % rödklöver Lantmännens enda färdiga blandning till hö. 39 % timotej Egentligen tänkt för Mellansverige. 35 % ängssvingel Innehåller även lite storbladig vitklöver. 5 % vitklöver Två sorter per art utom för vitklöver. 311 Flora Gräs SW (Lantmännen) 80 % timotej En ekoblandning utan baljväxter! 20 % ängssvingel Kombineras lämpligen med vitklöver, käringtand eller alsikeklöver. Vallblandningar för intensiv vall (ensilage och ev bete) 381 Flora Göta SW (Lantmännen) 16 % rödklöver En vallblandning med relativt hög baljväxthalt; 26 %. 10 % vitklöver Innehåller storbladig vitklöver som passar både till slåtter och bete. 25 % timotej Innehåller två timotejsorter. 29 % ängssvingel 20 % eng rajgräs

12 344 Flora Intensiv SW (Lantmännen) 10 % rödklöver Relativt lik Flora Göta och har samma användningsområde. 10 % vitklöver Den största skillnaden är att den innehåller mindre rödklöver. 30 % timotej Ett bra alternativ om klövern brukar bli alltför dominerande. 25 % ängssvingel Innehåller tre timotejsorter och två rödklöversorter. 25 % eng rajgräs Slåttervall vit Skånefrö 14 % rödklöver Relativt likvärdig med Flora Intensiv. 5 % vitklöver 19 % baljväxthalt. 20 % eng rajgräs 10 % hybridrajgräs 26 % timotej 25 % ängssvingel Eko Kombi Svenska Foder 15 % rödklöver I princip likvärdig med Flora Göta. 10 % vitklöver 25 % baljväxthalt. 25 % timotej 2 rödklöversorter, storbladig vitklöver. 30 % ängssvingel 2 ängssvingelsorter och 2 timotejsorter. 20 % eng rajgräs 2 rajgrässorter varav hälften diploid och hälften tetraploid. Eko Populär Svenska Foder 10 % rödklöver En vallblandning utan timotej men med både rajsvingel 10 % vitklöver och hybridrajgräs. 20 % baljväxthalt. 30 % ängssvingel Rajsvingelsorten Hykor karaktäriseras av tidig vårtillväxt 20 % eng rajgräs men är inte så smaklig och passar ej till bete då djuren 10 % hybridrajgräs ratar gräset. 20 % rajsvingel Eko Intensiv Svenska Foder 10 % rödklöver Ganska lik Eko Populär fast utan hybridrajgräs. 10 % vitklöver Innehåller även lite ängsgröe som är ett rent betesgräs. 40 % ängssvingel 20 % baljväxthalt. 25 % eng rajgräs 10 % hybridrajgräs 5 % ängsgröe

13 Rödklöverblandning 3 Olssons frö 12,5 % rödklöver Relativt hög baljväxthalt; 25 %. 12,5 % vitklöver Storbladig vitklöversort. 50 % eng rajgräs Innehåller hälften sen tetraploid rajgrässort och hälften 25 % timotej sen diploid rajgrässort. Timotej av "betestyp". Flora Får SW (Lantmännen) 15 % vitklöver Innehåller ej rödklöver! Bör kompletteras med någon annan 30 % timotej baljväxt, t ex alsikeklöver eller käringtand. Innehåller både 35 % eng rajgräs högväxande och lågväxande vitklöversorter. 20 % ängssvingel Innehåller tre timotejsorter och två rajgrässorter. Vallblandningar till i första hand bete Dansk Gräsblandning Olssons frö 60 % eng rajgräs Sena betesrajgrässorter och betestimotej. 15 % timotej Rel mkt rödsvingel som passar bäst på torra 10 % ängsgröe och magra jordar. 15 % rödsvingel Kompletteras med (småbladig) vitklöver, ca 3 kg/ha. Olssons gräsblandning Olssons frö 45 % timotej Mkt timotej för att vara en betesblandning. 10 % eng rajgräs Innehåller även ängssvingel. 15 % ängssvingel Kompletteras med (småbladig) vitklöver, ca 3 kg/ha. 15 % ängsgröe 15 % rödsvingel 351 Flora Bete Syd SW (Lantmännen) 10 % vitklöver Innehåller småbladig vitklöver. 30 % timotej Timotej av slåttertyp. 10 % eng rajgräs Rajgräs av betestyp. 25 % ängssvingel 15 % ängsgröe 10 % rödsvingel

14 Grönfoderväxter Ettåriga grönfodergrödor bestående av ettåriga kålväxter kan utgöra ett positivt fodertillskott på sensommaren och hösten. Om djuren själva får beta dem innebär det att de får tillgång till ett parasitfritt bete vilket framförallt är viktigt för de avvanda lammen. Samtidigt behåller grönfodret näringsvärdet även på hösten då kvaliteten på vallbetet inte är så högt. Det är dock viktigt att djuren samtidigt har tillgång till vallbete, hö, ensilage eller halm. För att förhindra att djuren äter för mycket av grönfodret och att de trampar ner grödan kan det vara bra att låta dem stripbeta fältet. Ett annat alternativ är att slaghacka grödan och utfodra djuren i foderhäckar på annan plats. Några arter som kan vara aktuella för odling är foderrovor, grönfoderraps, fodermärgkål och kålrötter. Om de sås från början på juni till mitten av augusti kan de skördas eller betas på hösten och tidig vinter. Är förfrukten baljväxtrik vall behövs normalt ingen gödsling. Ogrästrycket är oftast relativt lågt efter vallbrott samtidigt som kålväxterna konkurrerar bra med ogräsen. Eventuellt kan det vara aktuellt att toppa ogräsen i början innan kålen satt ordentlig fart.