Lars Strand Dr W Mr & H
copyright 2009 Lars Strand och W&W Communicate AB All Rights Reserved. isbn 978-91-85635-27-6 grafisk form: Joakim Skyttberg produktion: W&W Communicate AB omslagets illustration: Sidney Paget illustrationer i inlagan: Tom Adams, Beathe Gauss, Gunnar Håkansson, Gunnar Lindwall, Sidney Paget, Sir Bernard Partridge, Tom Purvis. tryck: Kristianstads Boktryckeri AB, 2009 MBF Bokförlag, Box 141, 161 26 Bromma. telefon: 08-25 64 78. fax: o8-80 85 95. www.mbforlag.se
Karl för sin keps Något om en alternativ huvudbonad åt Sherlock Holmes Ppå allsköns avbildningar av mästerdetektiven Sherlock Holmes är han lätt igenkännlig på grund av de attribut han är försedd med. Om man bortser från hans karakteristiska rutiga tweedöverrock så är dessa tre till antalet: pipan (ömsom krokig ömsom rak), förstoringsglaset och den speciella mössan, deerstalkern. Vilket av dessa kännetecken är det viktigaste, det som bäst identifierar honom? Jag tror säkert att ni håller med mig, när jag påstår att det är mössan. Det finns gott om andra piprökande detektiver måhända inspirerade av förebilden som följt i hans spår, som Maigret och Paul Kennet för att nämna ett par som jag spontant kommer på. Förstoringsglaset hör ju till deckarens standardutrustning även om Holmes var pionjären i det fallet. Men ingen detektiv vid sidan om honom har vågat kröna sin hjässa med den numera symboliska huvudbonaden. Jag utesluter givetvis alla dem som är tänkta att parodiera eller pastischera mästerdetektiven, såsom Schlock Homes och Solar Pons. Det råkar faktiskt förhålla sig så att Conan Doyle inte var den som uttryckligen lät deerstalkern ingå i signalementet på sin mästerdetektiv. Äran av detta tillkommer Sidney Paget, hans illustratör i The Strand Magazine, där de korta berättelserna först publicerades. Sidney Paget tog detta avgörande steg utifrån författarens vaga beskrivning av Holmes huvudbonad i den tidiga novellen The Boscombe Valley Mystery. Holmes sägs där bära a close-fitting cloth cap en tätsittande tygmössa. Det är en beskrivning som kan gälla för vilken som helst av den tidens olika tweedmössor. 72
(Jag har berört ämnet med Holmes huvudbonad tidigare i artikeln Resmössan med öronlappar i min bok I Sherlock Holmes sällskap.) Enligt ordboken är cloth cap en synonym till flat cap, som i sin tur betecknar a kind of low-crowned woollen cap with a stiff peak d.v.s. en sorts lågkullig tweedmössa med styv skärm. Bild 1. Efter vad man kan se på flera fotografier bar Conan Doyle själv gärna en sådan mössa (bild 1). Det verkar som om författaren ändå var nöjd med konstnärens idé att förse detektiven med en deerstalker, för i den senare novellen Silver Blaze ger han en tydligare beskrivning av mössan som an ear-flapped travelling cap en resmössa med öronlappar. Kepsen eller sportmössan, som man alltid sade i min barndoms stad, var en huvudbonad som alltifrån 1800-talet räknades som ett signum för arbetarklassen. Den kom emellertid i Storbritannien och annorstädes att anammas även av de högre samhällsklasserna som en praktisk mössa vid informella tillfällen och tappade därigenom sin klasstillhörighet. Den var bl.a. utmärkt i jakt- och friluftssammanhang, då den skyddade ögonen från sol och regn. Sidney Pagets deerstalker övertogs också av den främste amerikanske illustratören Frederick Dorr Steele, och de bådas inflytande kom omsider att prägla andra konstnärers bild av Sherlock Holmes för att slutligen jämte den rutiga tweedöverrocken urarta till en symbolisk uniform buren i alla upptänkliga sammanhang. Som den korrekte engelske gentleman han var bar Holmes sin deerstalker endast som resmössa och friluftsmössa. Naturligtvis framställde Sidney Paget honom som en vid alla tillfällen strikt klädd herre och sparade deerstalkern till lantliga utomhusscener och dylikt. 73
I mer populärt inriktade sammanhang tjänade sedermera deerstalkern som en markör för detektivrollen. Det är därför som exempelvis Harpo Marx i en filmscen understryker sitt inhopp i den branschen med en deerstalker (visserligen buren på tvären) och Disneyfiguren Långben i ett tecknat serieavsnitt bär en sådan mössa i samma syfte. Men det dröjde faktiskt rätt länge innan föreställningen om Sherlock Holmes, till en icke obetydlig del förmedlad via det nya mediet filmen, etablerade sig som den nuvarande emblematiska bilden i det allmänna medvetandet. Vad beträffar frågan om den rätta huvudbonaden så var deerstalkern inte alltid så säkert placerad på detektivens hjässa. I de tidiga danska stumfilmerna från omkring 1910 ser man på de stillbilder som finns kvar en Sherlock Holmes i plommonstop, en huvudbonad som annars brukar förknippas med Dr Watson, och i de filmade äventyren från tidigt 1920-tal uppträder den respekterade skådespelaren Eille Norwood, som fick beröm för sin tolkning av Conan Doyle själv, i en vidbrättad slokhatt kokett på svaj (bild 2). I en amerikansk filmatisering av A Study in Scarlet En studie i rött från Bild 2. 74
1914 ståtar Holmes med en rejält tilltagen keps (bild 3). Annars verkar det vara tyskarna Sherlock Holmesfilmer gjordes i flera länder, inte bara i engelskspråkiga som av någon anledning förälskat sig i the flat cap, kepsen. Från första början var berättelserna om Sherlock Holmes mycket populära i Tyskland, men av illustrationer i böcker och stillbilder ur de filmer som producerades om honom framgår det att man inte var så angelägen om att fånga den sanna tidsfärgen, utan filmversionernas melodramatiskt tillrättalagda handling fick utspelas i samtiden. Några år före Andra världskrigets utbrott tillkom en rad filmer om Herr Sherlock Holmes, som uppenbarligen många tyskar hade tagit till sitt hjärta. Var det månne så att det engelska gentlemannaidealet förkroppsligat i övermänniskan på Baker Street tycktes sammanfalla med den nazistiska föreställningen om der Übermensch. I varje fall kan man notera en Bild 3. Bild 4. 75
sorts beundran i Nazi-Tyskland för den engelska livsstilen, och England betraktades som det land som erbjöd den rätta atmosfären för deckarmelodramer. Men tillbaka till den holmeska kepsen! Den framvisas i all sin prydno av den uppburne skådespelaren Hans Albers, en ståtlig blåögd arier, i filmen Der Mann der Sherlock Holmes war från 1937. På ett rollporträtt avlossar han mot betraktaren sin stålblå blick under skärmen på den yviga kepsen (bild 4). Om inte texten på rollbilden från 1937 av Herman Speelmans hade upplyst om att mannen i kepsen föreställde den engelske mästerdetektiven, skulle tankarna väl aldrig ha letts i den riktningen. Medge att här är det något som inte stämmer (bild 5). En av de filmer som fanns Bild 5. i Adolf Hitlers privata filmsamling i Berchtesgaden var Der Hund von Baskerville, också från 1937, ett mått på Sherlock Holmes popularitet i Tredje riket. Huvudrollen kreerades av Bruno Güttner, vars rollgestaltning till synes hade utplånat all överensstämmelse med originalet: han uppträdde i mörk polotröja, lång läderöverrock och givetvis en platt keps där man nästan hade förväntat sig en tysk officersmössa (bild 6). En märklig ateljébild från en tjeckisk film från 1932 (bild 7) får avsluta sviten av bilder som tydligt demonstrerar att Sherlock Holmesgestalten är som den anekdotiska bofinken: han kan se ut hur fan som helst. Efter att ha studerat hur Holmes framställs på olika avbildningar skulle man med en svepande generalisering kunna konstatera att 76
Bild 6. valet av detektivens huvudbonad under de normbildande åren tycks fördela sig geografiskt. Amerikanarna föredrar deerstalkern, och ett skäl därtill som inte får förringas är sannolikt den spin-off-effekt som utövades av mängden av tecknade serier, parodiska skämtteckningar och reklambilder som vällde fram och färgade av sig på de sanna Holmesberättelserna. Här handlade det närmast om att med hjälp av de attribut som fanns till hands pipan, förstoringsglaset, den rutiga överrocken och sist men inte minst deerstalkern att effektivt klargöra vilken person det gällde. Engelsmännen håller sig till traditionen från Sidney Paget och är mer sparsamma med att presentera Holmes iförd deerstalkern. I stället bär Bild 7. 77
han företrädesvis en vanlig filthatt eller tweedhatt. I Tyskland och på kontinenten i övrigt slutligen omhuldas den omfångsrika kepsen. Tyskarna höll verkligen fast vid denna i deerstalkerns ställe. Så sent som 1965 i en översättning av Baring- Goulds klassiska Holmesbiografi, Er, Sherlock Holmes und seine denkwürdigsten Fälle, ser man ett flertal föregivet konstnärliga teckningar på pärmarna Bild 8. och inuti boken, där uppfattningen om Holmes förefaller övertagen från de tyska filmernas stillbilder av Hans Albers med sin något överdimensionerade tweedkeps (bild 8). Hur föreställde man sig då Sherlock Holmes i vårt land? Det verkar som om det tyska inflytandet gjorde sig gällande bland illustratörer och omslagstecknare. Det är ju ett faktum att detta var dominant på många fronter ända fram till Andra världskriget, då England och i synnerhet Amerika tog över. Det förhållandet innebar att Sherlock Holmesgestalten en lång tid präglades av en viss ambivalens, där deerstalkern faktiskt ofta fick ge vika för kepsen, sportmössan, sixpencen eller vad man vill kalla den. Så länge de svenska utgåvorna illustrerades med Sidney Pagets bilder eller sådana som inspirerats av dessa, dominerade deerstalkern. På omslaget till Privatdetektiven Sherlock Holmes äventyr. Tredje samlingen från 1911 i serien Nordiska Förlagets 25-öresböcker avbildades Holmes i deerstalker för första gången av en svensk konstnär, men redan följande år försågs samma förlags utgåva av Baskervilles hund med ett omslag som visade en Holmes i brun 78
Bild 9. Bild 10. keps. Omslagsbilden utförd av C. Krawe bedömdes tydligen vara tillräckligt bra för att duga till att pryda förlagets nytryck av boken i Detektiv-Biblioteket 1936 (bild 9). Dessförinnan kunde man se Holmes silhuett med pipa i munnen och keps avteckna sig mot bakgrund av Themsen och Parlamentsbyggnaden på pärmen till De fyras tecken utgiven på Aftonbladets tryckeri 1928 (bild 10). Omslagsbilden är inte oävet tecknad av Gunnar Håkansson i Einar Nermans solstickemanér, men illustrationerna inuti boken är hafsigt gjorda och under all kritik (bild 11). Kepsen finns med så pass sent som 1948 på omslaget till Lind- Bild 11. 79
ströms förlags nyutgåva av samma bok. Bilden visar en fantasifull och något förbryllande scen i fyrfärgstryck med en moderniserad Holmes i keps och med automatpistol i handen beskyddande en okänd blondin (bild 12). Vad som framför allt utmärker en deerstalker är att den har skärm både fram och bak fore and aft brims. Detta faktum har tydligen inte gått Bild 12. hem hos en del konstnärer, som fått i uppgift att avbilda Sherlock Holmes. Den flitige och habile illustratören Gunnar Lindwall hörde tyvärr till dessa. Saxon & Lindströms Förlags utgåva från 1955 av Baskervilles hund är försedd med ett färggrant omslag (bild 13) och ett flertal pennteckningar av hans hand (bild 14). Generellt sett har de avbildade personernas klädedräkt en färgning av 1930- och 1940-tal. Holmes själv uppträder i golfbyxor, plus-fours, med tillhörande rutiga knästrumpor, och en rutig tweedmössa där bak-skärmen saknas! med andra ord en sorts keps. På försättspapperet till Bild 13. boken Förbrytarnas övermän. 80
Bild 14. Hur kriminalteknikerna arbetar (1957) har jag upptäckt en förtjänstfull bild av en Sherlock Holmes på språng utförd av en okänd konstnär (bild 15). Den kommer en att tänka på dessa teckningar, där det gäller att hitta fem fel, d.v.s. de detaljer som saknas. Här fattas nämligen något. Gissa vilket! Jag har nu till sist kommit fram till den bild som egentligen gav mig impulsen till denna improviserade lilla genomgång av vad Sherlock Holmes Bild 15. 81
hade på huvudet. Det är en teckning av honom på omslaget till en bok som utgavs så pass sent som 1998 enligt vad titelsidan upplyser om (bild 16). Tryckorten är Jekaterinburg, den stad vid Uralbergen som under Sovjettiden bytte namn till Sverdlovsk men som nu har återfått sitt gamla namn. Titeln är La Ĉashundo de la Baskervilloj. Vilken bok det är frågan Bild 16. om råder det väl ingen tvekan om, men vilket språk är den översatt till här? Ja, det är i varje fall inte ryska, så mycket är säkert. Svaret är esperanto, och jag vill inte undanhålla alla fåkunniga dit jag får räkna mig själv mästerdetektivens namn på detta konstspråk: Sinjoro Ŝerloko Holmso. Men nu var det frågan om vad Sinjoro Ŝerloko Holmso har på huvudknoppen. Jo, det ser faktiskt ut som om han har en keps av den typ som företrädesvis dagens ungdomar gärna bär med skärmen lika ofta bakåt som framåt. En lösning för dessa vore då att skruda sig i deerstalker. Skämt åsido, man kan inte säga annat än att man då och då blir varse att Sherlock Holmes, odödlig som han är, tycks följa med sin tid vad gäller klädmodet. 82