Institutionen för läkemedelskemi. Avdelning Farmakognosi. Farmakognosi, 5p. Apotekarprogrammet termin 5. Vårterminen 2005. Handledare: Anders Backlund. Maria Gählman Sara Carlsson Achillea millefolium Figur 1. Achillea millefolium L. (Woodville, 1790).
Achillea millefolium Namn Moderorganismens vetenskapliga namn: Achillea millefolium L. Drognamn: Millefolii flos (röllikablommor) och Millefolii herba (röllikaört) (Färnlöf, 1992). Auktor: Carl von Linné (L.) var den person som först beskrev växtarten och gav den dess vetenskapliga namn. Växtfamilj: Asteraceae (Compositae). Korgblommiga växter. Svenska trivialnamn: Röllika, rölleka, soldatört, sårläka, tusenbladsört, näsegräs (Sandberg, 1982) och tusengren. I den nuvarande svenska botaniska litteraturen kallas Achillea millefolium för både röllika och rölleka. Namnet kommer från medellågtyskan där växten kallades för roleke. Namnet syftar på växtens krusiga och ofta hoprullade blad (Lindgren, 1918). Moderorganismen Achillea millefolium är en flerårig ört med en krypande jordstam. Växten är 30-70 centimeter hög och har en upprätt och styv bladbärande stjälk. Bladen är finflikade (2-3 gånger parflikade) och håriga. Det latinska artepitetet millefolium betyder tusenbladig. Detta syftar på växtens finflikiga blad (Sandberg, 1982). Achillea millefolium har en tät och platt blomkvast i stjälkens topp som består av små blomkorgar med vita eller rosa korta kantblommor och gula diskblommor. Växten avger en aromatisk doft och smakar bittert (Sandberg, 1982). Achillea millefolium är allmän över hela Sverige, mest på kulturmark, vägrenar och gräsmattor (Sandberg, 1982). Achillea millefolium förekommer även i övriga Europa, Nordasien och Nordamerika (Juneby, 1999). Blommar i Sverige under juniseptember (Nielsen, 1991). Växtens frukt är en starkt hoptryckt nöt med antydan till en vinge (Stodola, 2000). Då frukten mognar växer blomfästet på längden och hela blomkorgen antar en gråbrun färg. De små frukterna är platta och smalare nedtill än upptill och kan lätt spridas med höstvindarna. Växten står förtorkad kvar på växtstället under hela vintern (Lindman, 1905). 1
Figur 2. Achillea millefolium och dess växtdelar (Köhler, 1887). Historisk användning Achillea millefolium har ett stort utbredningsområde. Örten har tidigare odlats som medicinalväxt, i första hand som ett sårläkande medel (Nielsen, 1984). Achillea millefolium är ett av människans äldsta sårläkande medel. Detta bruk har funnits i många olika och geografiskt åtskilda kulturer, bland annat i Europa, norra och mellersta Asien samt Amerika (Sandberg, 1982). Släktnamnet Achillea är hämtat från den grekiska mytologin. Sagohjälten Akilles i det trojanska kriget (cirka 1200 år f.kr) använde örten för att läka soldaternas sår (Nielsen, 1984). 2
Redan för 4000 år sedan användes Achillea millefolium som medicinalväxt i Kina. De amerikanska indianerna använde sig av örten långt före de vitas invasion av Amerika. I Norden på 1000-talet användes en sårsalva av pulveriserad Achillea millefolium blandad med ister (fett). Som trolldomsört har växten används vid exorcism (djävulsutdrivning) (Nielsen, 1991). Under 1100-talet användes växten i Tyskland mot näsblod, kramper, tand- och huvudvärk, fistlar och rabies. Växten omnämns också på denna tid som ett sömnmedel. I Tyskland kallades växten för kvinnans blodstillande ört eftersom den användes mot kraftiga menstruationsblödningar. I folkmedicinen (folklig läkekonst som inte bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet) användes länge ett spritutdrag av växten (så kallat millefoliumbrännvin) invärtes och utvärtes mot flera sjukdomar och krämpor. Utvärtes användes millefoliumbrännvin bland annat till omslag mot kross- och skärsår samt svullnader. Växtens torkade blomkorgar (som tidigare var officinella) intogs som ett magstärkande medel. Växten innehåller ett bitterämne, glykosiden achillein, som är verksamt som magmedel. I Norden har Achillea millefolium används vid ölbrygd. Bitterämnet i växten kan användas som ersättning för humle. Achillea millefolium upptogs i den första svenska officinella riksfarmakopén 1775. Växten fanns kvar (med ett par undantag) i de följande upplagorna till 1946 då den uteslöts (Sandberg, 1982). Drogen Blommorna (utan skaft) och örten (hela den blommande ovanjordiska delen av växten) används medicinskt (Stodola, 2000). Använda växtdelar är Millefolii flos (röllikablommor) och Millefolii herba (röllikaört) (Färnlöf, 1992). Blomställningen insamlas helst i början av sin blomning (Lindman, 1964) och örten insamlas under blomningen (Nielsen, 1991). Den verksamma beståndsdelen är en eterisk olja (Stodola, 2000). Inne i växterna finns den eteriska oljan i så kallade oljerum, sekretgångar och sekretceller. Både halt och kemisk sammansättning kan skilja väsentligt mellan växtens olika delar (Juneby, 1999). Eteriska oljor är flyktiga (avdunstar vid uppvärmning) och är lösliga i alkohol och andra organiska lösningsmedel. De växtdelar som innehåller den eteriska oljan kan användas direkt som de är i till exempel infusion. Infusion innebär att man häller kokande vatten över växtdelarna. Blandningen får stå i cirka 5-15 minuter i ett övertäckt kärl innan den silas och används. Den eteriska oljan kan även utvinnas ur den färska eller torkade drogen genom ångning, vattendestillation eller genom extraktion i alkohol (Stodola, 2000). Den vanligaste och enklaste metoden att utvinna eterisk olja ur växter är med hjälp av ångdestillation (destillation med vattenånga) (Juneby, 1999). Av Millefolii flos kan ett extrakt beredas genom extrahering med kokhett vatten och indunstning av det filtrerade utdraget till ett tjockt extrakt (Lindgren, 1918). Alla eteriska oljor och de växtdelar som innehåller eteriska oljor måste lagras i lufttäta kärl i mörker. Om eteriska oljor utsätts för ljus så oxideras de snabbt och blir mindre effektiva (Stodola, 2000). 3
Kemi Den verksamma beståndsdelen består av en eterisk olja som vid blomningstiden kan uppgå till 0,5 % i blommorna och 0,07-0,1% i den färska örten. Den eteriska oljans sammansättning varierar mellan olika underarter av Achillea millefolium. Hexaploida underarter (celler med sex gånger den enkla uppsättningen av kromosomer) innehåller främst monoterpener, bland annat kamfer (18%), sabinen (12%), 1,8-cineol (10%) alfa-pinen (9%) och isoartemisiaketon (9%). Tetraploida underarter (celler med fyra gånger den enkla uppsättningen av kromosomer) innehåller främst seskviterpener, bland annat chamazulen (25%), betapinen (23%), caryophyllen (10%) och alfa-pinen (5%). Chamazulen ger den eteriska oljan dess blåa färg. En del av den eteriska oljan omvandlas till chamazulen (upp till 40%) genom hydrolys vid infusion eller destillation i vattenånga. Hexaploida och tetraploida underarter innehåller dessutom seskviterpenlaktoner (bland annat achillicin, achillin, millefolid och acetylbalchanolid), flavonoider (bland annat apigenin och luteolin förenade med sockermolekyler), kvävehaltiga alkaloider (bland annat achillein, kaffesyra, salicylsyra, betain, stachydrin och betonicin), kumariner (cirka 0,35%) och tanningarvämnen (cirka 3-4%) (Duke, 1985; Färnlöf, 1992; Juneby, 1999). Farmakologi Achillea millefolium och Matricaria recutita (kamomill) har egenskaper som liknar varandra ur farmakologisk synvinkel. Achillea millefolium hämmar magsjuka, verkar inflammationsdämpande och kramplösande samt stimulerar produktion av galla, aptiten och matsmältningen. Men den sägs också vara svettdrivande, blodtryckssänkande, febernedsättande samt ha menstruationsbefrämjande vekningar. Den inflammationsdämpande egenskapen fås av chamazulen och achillicin. Denna egenskap kan förstärkas av andra ämnen som till exempel ett proteinkolhydratkomplex. Flavonoiderna står för den kramplösande effekten (Juneby, 1999). Flavonoiderna utvidgar de perifera blodkärlen (Detria Oy, 2005). Genom att stimulera aptiten och produktionen av matsmältningssafter främjar bitterämnena (till exempel alkaloiderna och seskviterpenlaktonerna) matsmältningen (Färnlöf, 1992). 8-10% av den eteriska oljan består av cineol, ett ämne som har antiseptiskt och slemutdrivande effekter. Chamazulen har förutom inflammationsdämpande egenskaper också en sårläkande egenskap. Denna sårläkande egenskap grundar sig på att chamazulen stimulerar granulationen vid sårläkningen. Achillea millefolium har även en hostdämpande effekt (Sandberg, 1982). Växten används också som munvatten, där den lindrar irritation på munnens slemhinnor och tandköttsinflammationer (Detria Oy, 2005). Blödningar stoppas med hjälp av effekten från achillein och betosin (Juneby, 1999; Detria Oy, 2005). Eugenolen mildrar lokala smärtor med sin förångande olja (Detria Oy, 2005). 4
Achillea millefolium består till en viss del av tanniner. Vid höga doser kan tanniner irritera slemhinnor och vid låga doser kan slemhinnorna bli impermeabla. Detta leder till att skadliga substanser hindras från att tränga igenom slemhinnan. Detta kan förklara varför Achillea millefolium hämmar magsjuka (Teixeira et al., 2003). Eterisk olja och vattenextrakt har bakteriehämmande och bakteriedödande effekt (Juneby, 1999). Antibakteriell effekt mot Staphylococcus aureus, Bacillus subtillus, Mycobacterium smegmatis, Escherichia coli, Shigella sonne och Shigella flexni har dokumenterats för ett etanolextrakt från Achillea millefolium (Detria Oy, 2005). Klinisk erfarenhet Achillea millefolium har testats i flera studier. Bland annat har en studie av växtens effekt på spermatogenesen gjorts. I studien fick hanmöss en daglig dos av extrakt från Achillea millefolium i en månads tid. I vissa fall observerades förändringar i reproduktionsorganen. Överlag blev organen större och i organen fanns blodklumpar. Vasodilation förekom hos vissa försöksdjur. Vissa celler som producerar sädesvätska förändrades och gick bland annat i nekros. Samtidigt som man observerade negativa effekter på spermatogenesen kunde man också fastställa att Achillea millefolium innehåller substanser som stimulerade cellproliferationen (Montanari et al., 1998). Ett in vitro försök utfördes där man studerade den eteriska oljan från Achillea millefolium med avseende på antioxiderande och antimikrobiella egenskaper. Den antioxiderande egenskapen undersöktes genom att jämföra Achillea millefolium med kända antioxidanters effekter som till exempel curcumin och askorbinsyra. Det visade sig att extraktet från Achillea millefolium hade en inhiberande effekt endast på vissa radikaler. Men effekten var då stor. Med avseende på den antimikrobiella delen av testet hade extraktet en viss hämmande effekt på bland annat Clostridium perfingens, Streptococcus pneumoniae och jäst. Sammanfattningsvis observerades en ganska stark antioxidativ aktivitet men en mycket lägre antimikrobiell aktivitet (Candan et al., 2002). Ett annat försök har gjorts för att undersöka växtens effekter på kromosomer och cellcykeln. Testet utfördes dels in vitro på rotceller från växt samt på märgceller från råtta och dels in vivo på lymfocyter i humant blod. Vad gäller försöket på rotcellerna från växten observerades ingen skillnad när resultatet från de behandlade cellerna jämfördes med de icke behandlade cellerna. Ingen hämning av celldelningen kunde alltså observeras. Achillea millefolium gav inte heller någon ökning av kromosomförändringar eller hämning av celldelning vid undersökningen av märgcellerna. Likaså vid undersökningen av de humana lymfocyterna sågs inga mutagena effekter, ingen hämning av celldelningen eller kromosomförändringar. Vid högre koncentration och dos av Achillea millefolium i rotcellerna kunde man ana en viss cytostatisk effekt. Ungefär 24 timmar efter infusionen av Achillea millefolium började celldelningen att återhämta sig. 5
Man undersökte också extrakt som förberetts på samma sätt och med samma koncentration som man får i sig via terapeutiska teer som säljs och konsumeras av människor i världen. Resultatet man fick var samma som för de andra försöken. Däremot kunde man observera en antimitotisk effekt när koncentrationen höjdes till tio gånger den terapeutiska koncentrationen. Men den hämmande effekten observerades då bara i rotcellerna. Den var också övergående eftersom celldelningen återhämtade sig inom 24 timmar. En lång tids uppehåll mellan användningarna av Achillea millefolium rekommenderas för att personen ska kunna återhämta sig emellan gångerna samt att Achillea millefolium då kan agera mer effektivt utan att personen ska råka ut för den eventuella toxiska effekten av växten (Teixeira et al., 2003). Biverkningar och toxikologi Överkänslighetsreaktioner är svåra att förutse. Achillea millefolium är en växt som kan ge upphov till överkänslighet. Detta bör uppmärksammas eftersom växten ingår i naturläkemedel (Bruhn, 1981). Achillea millefolium anses generellt inte som en toxisk växt men exempel finns skrivet att växten misstänks ha dödat en kalv som åt av den. Vissa människor kan drabbas av överkänslighetsreaktioner vid kontakt med växten. Korsreaktioner mellan Achillea millefolium och andra arter i Asteraceae-familjen har rapporterats (Duke, 1985). Växtsaften kan efter beröring orsaka soleksem hos känsliga personer. Det är då ett fotosensibiliserande ämne i växten som orsakar denna överkänslighetsreaktion. Det finns inga rapporterade biverkningar om växten intas i normala doser (Juneby, 1999). För stor dos kan dock ge yrsel och huvudvärk (Sandberg, 1982). Medicinsk användning Achillea millefolium används invärtes vid mag-tarmkatarr, kolik, främjande av matsmältningen och stimulans av aptiten. Den används också vid lever- och gallbesvär. Vid åkommor som hemorrojder och åderbråck verkar växten lindrande och sammandragande (Juneby, 1999). Den sammandragande effekten kan också vara till hjälp för att motverka svaga menstruationer. Vidare har Achillea millefolium effekter som ökar blodcirkulationen i livmodern vid dysmenorré. Likaså har den positiv inverkan vid oregelbundna blödningar. Vid lång tids användning av växten kan en blodstillande effekt inträda. I flera av kroppens organ har växten vid kramp en spasmolytisk effekt. Denna effekt kan också ses i mag-tarmkanalen. Achillea millefolium används också vid förkylning och febersjukdomar, då som milt svettdrivande medel (Färnlöf, 1992). Achillea millefolium används utvärtes till omslag och baddning av sår som är svårläkta (Sandberg, 1982). Runt om i världen framställs eterisk olja ur Achillea millefolium. I ett antal länder i Europa används den idag som läkemedel. Förutom som läkeväxt används Achillea millefolium också i matlagning. Den är speciellt lämplig som smaksättning av feta maträtter. Den används också vid likörproduktion som aromväxt och för att förlänga vinernas hållbarhet. Achillea millefolium används i kosmetikprodukter. Då främst för skötsel av fet och finnig hy. Achillea millefolium innehåller renande och sammandragande ämnen. 6
Av växten gör man masker, ansiktsvatten och badsalt. Växten kan även användas till ångbad. Achillea millefolium har också visat sig ge resultat vid behandling av fett hår (Detria Oy, 2005). Det finns inga läkemedel i FASS som innehåller verksamma substanser isolerade från Achillea millefolium. Men salvan Vicks VapoRub, som används mot förkylningssymtom, innehåller kamfer (FASS, 2004). Däremot finns Achillea millefolium i ett antal naturpreparat som inte är registrerade läkemedel. Exempel på naturpreparat som innehåller Achillea millefolium är Arabiamin, Gastriblett och Gitadyl. Arabiamin sägs vara bra mot åksjuka och förstoppning, Gastriblett mot leverbesvär och Gitadyl mot ledvärk. Det finns också en mängd örtteer som innehåller växten, till exempel Greithers örtte (Juneby, 1999). Referenser Bruhn, J. G., Naturmedel, Konsumentverket, Stockholm, 1981, s. 37. Candan, F., Unlu, M., Tepe, B., Daferera, D., Polissiou, M., Sökmen, A., Akpulat, H. A., Antioxidant and antimicrobial activity of the essential oil and methanol extracts of Achillea millefolium subsp. Millefolium Afan. (Asteraceae). Journal of Ethnopharacology. 2003, 87, s. 215-220. Detria Oy. http://www.detria.fi/web/index.php?id=197.läst 2005-03-02. Duke, J. A., Handbook of Medical Herbs, CRC Press, Inc, Boca Ration, Florida, 1985, s. 9-10, 547. FASS 2004. Elanders, Kungsbacka, 2004, s. 1751. Färnlöf, Å., Naturmedel 1992, Hälsokostrådets Förlag AB, Malmö, 1992, s. 227. Juneby, H. B., Fytomedicin, Artaromaförlaget AB, Kristianstad, 1999, s. 320-322. Köhler, F. E., Medizinal Pflanzen, Gera-Untermhaus, Gera, Tyskland, 1887, volume 1, s. 70. Lindgren, J., Läkemedelsnamn, Svenska Farmaceutisk Tidskrifts Förlag AB, Lund, 1918, s. 193-194. Lindman, C.A.M., Bilder ur Nordens flora, Wahlström&Widstrand, Stockholm, 1905, s. 11. Lindman, C.A.M., Nordens Flora, Wahlström&Widstrand, Stockholm, 1964, s. 540-541. Montanari, T., Ernesto de Carvalho, J., Dolder, H., Antispermatogenic Effect of Achillea millefolium L. In Mice. Contraception. 1998, 58, s. 309-313. Nielsen, H., Exotiska läkeväxter och trolldomsörter, Bokförlaget Forum AB, Borås, 1984, s. 22. Nielsen, H., Läkeväxter förr och nu, Bokförlaget Forum AB, Borås, 1991, s. 251-252. Sandberg, F., Örtmedicin och växtmagi, Det Bästa, Stockholm, 1982, s. 239, 385-386. Stodola, J., Volák, J., Tidens stora bok om läkeväxter, Bokförlaget Prisma, Tjeckien, 2000, s. 27, 49. Teixeira, R., Camparoto, M. L., Mantovani, M. S., Vicentini, V. E. P., Assessment of two medical plants, Psidium guajava L and Achillea millefolium L. in vitro and in vivo assays. Genetics and Molecular Biology. 2003, 26, 4, s. 551-555. Woodville, W., Medical botany, The Royal Colleges of Physicians of London and Edinburgh, London, 1790, volume 1, s. 64. 7