Älskling, klockan är snart halv åtta. Du måste skynda dig nu! Mamma kom in i rummet och satte sig på sängkanten. Vad är det med dig? Är du sjuk? Rosalie vände sig in mot väggen och skakade på huvudet. Mamma strök med handen över hennes fuktiga hår. Då kom tårarna. Rosalie la sin arm över huvudet och grät, grät, grät. Mamma smekte hennes axlar. Men lilla gumman, vad har hänt? Det är ditt fel. Ditt fel. Allting. Vad är det nu jag har gjort? Hur kan man hitta på så dumt? Rosalie? Det är ju en ko, fattar du inte det? Varför fick jag inte heta Anna eller Linda eller något vanligt för? Rosalie tryckte ned ansiktet i kudden. Mamma strök henne långsamt över håret. Lilla gumman. Jag som trodde du tyckte om ditt namn. Pappa och jag älskar det. När du föddes var Rosalie det vackraste namn vi visste. Det är inte vackert, fattar du väl. Det låter som en ko, det är fjantigt, det är Hennes röst bröts av snyftningarna. Jag har då aldrig hört talas om någon ko som heter Rosalie, sa mamma lugnt. Rosa, kanske, men inte Rosalie. Däremot vet jag en jätteduktig balettdansös som hette Rosalie. Det var därifrån vi fick det, pappa och jag. Hon hade långt, ljust hår som nästan alltid var uppsatt i en tjock fläta. Och så hade hon en vacker vit balettklänning. Du skulle ha sett den, hur den lyfte när hon gjorde piruetter. Vadå piruetter? Rosalie hade slutat snyfta, men hon pratade in i kudden utan att titta på mamma. Du vet när man snurrar på tårna. Det kunde hon. Hon stod på tårna och snurrade över hela balettgolvet. Det var så vackert. Pappa och jag kunde inte glömma det. Så när du föddes bestämde vi redan från början att den här söta lilla flickan, det är en Rosalie, det. 10 11
Jaha, sa Rosalie utan att lyfta på huvudet. De andra namnen kom av bara farten, Josefina och Emilia alltså. Pappa tyckte att det lät som en dikt, Rosalie Josefina Emilia Sandström. Jag tycker det låter bajs. Kobajs, sa Rosalie surt i kudden. Långt där borta, utanför fönstret, kunde hon höra fåglarna kvittra i björken. Hon lyfte lite på vänstra armen och såg ut. Himlen var klarblå och solen lyste så att dammkornen hoppade av glädje framför skrivbordet. Lite sugen kände hon sig allt. På stolen låg den nya jeansklänningen och den rosa, blommiga tröjan. Nere i hallen stod ett par spritt nya sandaler. Vad härligt det hade varit att springa ut med allt det nya i det som var kvar av sommaren. Bara hon hade sluppit sexårs. Jag går ner nu och gör i ordning din choklad. Kom ner när du har klätt på dig, sa mamma och gav Rosalie en varm kram. Rosalie satte sig upp. Sakta, sakta reste hon sig och gick med släpande steg fram till kläderna. Borsta tänderna också, ropade mamma från köket. Filen och kalaspuffarna stod mitt på bordet. Rosalie hällde själv upp i tallriken. Hon dolde den lilla skvätten fil med en stor hög puffar. Mamma tog ut chokladkoppen ur mikron och rörde om några gånger. Det brände till när Rosalie smakade på första skeden. Var har du fått det där med ko ifrån? frågade mamma. Rosalie svalde chokladen och började röra runt bland puffarna. Det var Jesper. Och alla skrattade. Såna dumheter. Inte ska du bry dig om det. Fråga honom hur han kan veta det, om han har många kokompisar? sa mamma och gick ut ur köket. Kokompisar? Rosalie fnissade till över filen. Hon tänkte på hur det skulle se ut, hur det skulle vara om Jesper kom till skolan med en ko. Då fick hon svälja snabbt. Det var så mycket skratt som plötsligt ville ut. Flaggan var hissad på skolgården. Redan när de bromsade 12
in och klev av cyklarna såg Rosalie Rebecka och Jessika borta vid sexårshusen. De gick bredvid varandra, stela som pinnar, med varsin pappa bakom. Mamma tog Rosalies hand. Hennes stora, torra kändes trygg runt Rosalies lilla, svettiga. I farstun hann de upp de andra. Hej, sa Rosalie, men Rebecka och Jessika svarade knappt. Rosalie märkte att de också var jätteblyga. Jessika och Rosalie fick krokarna bredvid varandra, Rebecka mitt emot. När de hade hängt upp sina ryggsäckar gick de försiktigt in. De flesta av barnen hade redan kommit. Tjejerna tryckte sig tätt intill varandra vid fröknarnas skrivbord. De skulle få två fröknar, det visste Rosalie. Två fröknar som hette Karin och Pernilla. Plötsligt kom Jesper springande ut ur målarrummet. Han hade två killar med sig som de inte kände igen. Oj, kossan har kommit. Tjena, Rosalie! flinade han och gick ned på alla fyra. De nya grabbarna skrattade högt åt hans konstiga rörelser med kroppen. Rosalie blev alldeles röd i ansiktet. Hon tittade efter mamma och försökte komma ihåg vad det var hon skulle säga. Men mamma stod kvar därute i farstun. Hon pratade med papporna och en av fröknarna. Killarna försvann in i legorummet innan Rosalie hade hunnit säga någonting. Efter en stund kom de tillbaka igen, Jesper först och de andra efter. Nu svängde han bara fånigt med rumpan när han gick förbi. Ser man på, en ko, en Rosalie, sa han. Då hände det något. Rosalie hann inte ens tänka på att hon var rädd förrän allt det arga sprutade ur henne. Och hur kan du veta det? Har du många kokompisar, kanske? Jag brukar inte leka med kor, men du kanske tycker att det är kul! Är du en ko eller? Det ser ju ut så! Nu var det Jespers tur att bli röd i ansiktet. Killarna som nyss hade flinat åt Jesper tittade nu på Rosalie och började skratta. De nya tjejerna borta vid soffan skrattade också högt. Där fick du, Jesper, ropade Rebecka. Rosalie kunde inte låta bli att skratta själv. Jesper såg så förvånad ut. Han stannade upp och tittade sig omkring. Till slut skrattade han också. Kokompis? Det skulle vara kul! Då öppnades dörren. Fröken Karin kom in och klappade i händerna och sa att man fick gärna skratta på sexårs, men inte nu, för nu började samlingen inne i klassrummet. Alla barn och alla mammor och pappor skulle gå dit in och barnen skulle sätta sig i en ring på golvet. Rosalie tittade sig omkring. Ingen mamma. Hon stod inte vid fröknarnas bord. Hon stod inte vid dörren och inte vid papporna framför bokhyllan. Var var mamma någonstans? 14 15
Rosalie gick ut i hallen. Den var tom. Hon gick in i legorummet. Det var tomt. Nu hade nästan alla tagit plats inne i hallen. Rosalie kände hur hjärtat började slå fortare. Ingen mamma. Till slut sprang hon sist av alla in i klassrummet där samlingen skulle hållas. Men där är du ju, Rosalie! Mammas röst kom långt bortifrån. Innan Rosalie hann se var hon stod kände hon ett par varma armar omkring sig. Tillsammans rörde de sig bort mot väggen i en enda lång kram. Mamma böjde sig ner. Inte behövde du oroa dig, gumman, du visste ju att jag fanns här hela tiden. Fröken Karin hade ett papper framför sig på golvet. Rosalie kunde inte ta ögonen från det. De satt där i ringen nu, tätt intill varandra, alla obekanta och bekanta barn och båda fröknarna. Mammorna och papporna stod längs väggen och tittade på. Rosalie vågade inte vända sig om för att titta efter ens. Tänk om mamma inte var där. Hon tittade på pappret framför fröken i stället. Där stod namnen. Hon visste att fröken skulle läsa hennes namn nästan sist, men det hjälpte inte. Rosalie mådde illa. Jenny Andersson, började Karin. Jaa, svarade hon som hette Jenny. Linus Bengtsson. Rosalie försvann i tankarna. Hon såg lillasyster Madeleine framför sig. Hon tänkte på när de sprang tillsammans med bollen på gräsplätten bakom Godis fabriken, när de sprutade saft över farbror Lundbergs utemöbler, när de slogs om badhanddukarna på stranden, när de satt tätt tillsammans med varsin kaka i handen och sjöng. Hon tänkte på Madeleines kiknande skratt, hur hon stod där på stranden med smulor i hela ansiktet och med sitt vita hår i stora, rufsiga lockar. Madeleine var bara fyra år. Hon behövde inte Jesper Ringholm. Ja. Rosalie vaknade med ett ryck. Nu var det snart hennes tur. Hon blev alldeles svettig på ryggen. En ko? Rosalie Sandström. Ett under inträffade. När fröken läste hennes namn dansade det ut i rummet. Det lät inte alls som en ko, mer som en glad sommarsång. Rosalie kom alldeles av sig. Ingen skrattade. Ingen pekade finger. Inte ens Jesper. Jaaaa, hörde hon sig själv säga. Linda Tunell, fortsatte fröken. Hon kunde knappt tro det. Det var över. Inget hade hänt. Hon vände sig om. Där stod mamma och log mot henne med snälla, strålande ögon. Rosalie log tillbaka. Den andra fröken, hon som hette Pernilla, sa att de skulle sjunga en sommarsång, den som börjar med Och nu så vill jag 16 17
sjunga. Rosalie sjöng nästan högst av alla: Och jag har nya fräknar och prickigt sommarskinn. Och därför vill jag sjunga att sommaren är min. Efteråt, när de stod vid cyklarna och mamma äntligen hade lyckats få upp låsen, när hon hade rest sig igen och stånkat lite som hon brukade, då blinkade hon åt Rosalie. Nu tycker jag att vi åker hem och packar strandkorgen. Vi behöver bada, du och jag. Och äta vaniljbullar. De cyklade snabbt nedför backen och sjöng tillsammans: Och solen är så solig och vattnet är så vått. Därför hörde de inte vad som hände vid cykelställen. Där stod Linda Tunell tillsammans med sin mamma. Linda skrek något, stampade i marken och såg sur ut. Hennes mamma suckade och drog sin cykel ut ur stället innan Linda ens hunnit fram till sin. Men svara då, mamma. Varför kunde inte jag också få heta något så där fint, så där som en prinsessa. Som Rosalie. Sluta tjafsa nu, Linda. Vi har bråttom, fräste mamman. 18