Revstaken (räivstaka) Mars 2013 Till en väv krävs varp (ränning) och väft (inslag). Varpen är grunden för väven. Den består av ett antal trådar, som går från vävstolens bom genom skaften (solven), där ett skäl kan bildas som väften ska trädas genom. Idag köper vävaren ofta en färdig varp från hemslöjdsaffären, ännu för några tiotal år sedan skapades varparna av skickliga väverskor. I gamla bouppteckningar kan man se att det ofta fanns flera revstakar i ett hushåll, revstakarna och vävstolarna var i bruk hela tiden. Varpen skapas genom revning (ti räiv, varpning) på en revstake, (räivstaka, varpställning). Den består av en rund, fast mittstolpe, på fot eller monterad med ett överstycke i taket, och övre och nedre korsarmar, som är förbundna med varandra med stolpar och kan snurras runt på mittstolpen. Att snickra en revstake är ett precisionsarbete, korsarmarna skall vara exakt lika långa och hela konstruktionen måste vara absolut rak och stabil. Till revstaken hör också två tvärslåar med pinnar för varpfästet högst upp på revstaken och för skälet längst ner, de skall efter behov kunna flyttas mellan olika stolppar. Och samtliga delar i revstaken måste slipas och poleras mycket noggrant, så att garnet inte fastnar i ojämnheter vid varpningen. Till utrustningen hör dessutom nystfot (nöstfåot) och bobiner (båkkar, dåkkor) och en bobinställning (båkkståol, dåkksiet). Också en härvel kan behövas. Båttji består av ett övre och ett nedre, något större, kors och kors armarna är förbundna med varand ra med lister. Listerna antingen böjs eller hyvlas så att de lutar lite inåt i övre änden. Båkkståoli har en vev fäst vid en liggande axel, som båttji träs på för att lätt kunna roteras. Ännu på 1960-talet köptes allt garn i härvor, som med hjälp av en pasmatråd var delade i ett antal pasmor. En pasma är 60 trådar, som knyts om för att man lätt skall kunna beräkna garnets längd i härvan. Hemspunnet garn och härvor med olika garnlängd nystades upp på en härvel, ofta försedd med en varvräknare som gjorde det enklare att hålla reda på när pasman var full. Innan man kan varpa skall varplängden beräknas och därefter spänns härvan på en nystfot och garnet rullas upp (båkkas) på i båkk i båkkståoli. I det här skedet är det till stor fördel om garnhärvorna är lika stora, då det på varje båkk skall rullas lika långt garn. Numera säljs garn oftast i rullar, som man kan varpa från direkt med hjälp av en rullställning (rollståol). Revstake med påbörjad varpning. Härvel med kugghjul och kläpp, som smäller efter 60 varv. Garnet från nöstfåoti rullas upp på båttji i båkkståoli.
För varpningen ställs båttji med den smala änden uppåt och tråden dras genom en ring, som är fäst i taket. Man kan varpa från 1 4 båkkar, dvs. med 1 4 trådar. Det är av yttersta vikt att varptrådarna löper jämnt och med samma spänning genom sina ringar till varparens hand, som lägger trådarna på revstaken samtidigt som den andra handen snurrar revstaken. Likaså är det viktigt att alltid lägga trådarna på samma sätt på revstaken, antingen alltid ovanför redan lagd tråd eller alltid under densamma. Helst skall en enda person göra hela varpen, vilket många gånger blir ett tungt dagsverke om väven är lång och bred. Slutresultatet skall vara ett antal lika långa trådar. En eller flera lösare trådar i varpen är en skam för varparen och skämmer väven. Ett viktigt moment i revningen är att skapa skälet (schäle) med hjälp av de tre skälpinnarna. Det gäller att se till att trådarna löper enligt samma mönster varje gång man kommer ner till skälpinnarna och svänger upp åt igen. Innan varpningen avslutas räknas trådarna vid skälet. Därefter knyts skälet för med snören på vardera sidan och varpen knyts om med jämna mellanrum. Varpen flätas ner från revstaken uppifrån varpfästet och binds för ett par meter före skälet. Nu är det klart att flytta varpen till vävstolen och då skall man se upp med skälet. Gunnel Sjöström berättar att hennes mormor (från Stolpasgoåla) alltid var på plats, då varpen skulle dras på bommen, för att försäkra sig om, att det inte skulle gå lika galet som med mossis valmaschväävi, som di mista schäle på, för då gick det dyra garnet och det dryga arbetet till spillo. Båkkarna uppställda för varpning I Tuvasgården på Brinken har museiföreningen alla de redskap som behövs för ti räiv i vääv. Kerstin Hägen Sakkunniga: Anna-Lisa Damsten och Gunnel Sjöström Fotografier (24.2.2013): Göran Strömfors Anna-Lisa Damsten väver en matta. Varpen löper från bommen genom skafte, som ger schäle när vävaren trycker ner tramporna.
Långullsfällen (langollsfeäldi eller feäldi) Får på bete i Paxal 15 oktober 2012. Långullsfällen gjordes av fårskinn med oklippt ull. De finaste fällarna fick man av skinn från årslamm. Innan skinnen kunde användas måste de garvas och garvare är ett av väldens äldsta yrken. Beredningen av skinn har utvecklats från konservering i gyttjegropar, rökning, vegetabilisk garvning med t.ex. bark, mineralgarvning med koksalt eller alun till kromgarvning, som blev den dominerande metoden i slutet av 1800-talet. I äldre tider garvade man på landsbygden till husbehov, men från mitten av 1700-talet krävdes en utlärd garvare, en skinnare, som kom till gården eller inrättade ett garveri. T.ex. i lilla Nykarleby verkade 10 olika garvare under tiden 1721 1857. Under de första decennierna på 1900-talet verkade Otto Nordström (bilden) som garvare i Vias och platsen kallas Garvaris ännu i dag. Att garva ett fårskinn med lång ull krävde stor yrkeskunskap och ett tiotal olika arbetsmoment, därför var priset på ett berett långullsskinn högt. T.ex. på en auktion i Malax år 1899 betalades 2,60 mk (10,44 ) för fem lammskinn med kort ull, men 6 mk (24,09 ) för ett färdigt berett lammskinn med oklippt ull. Till en fäll behövdes sex stora skinn. Fällen försågs med ett fälltäcke på skinnsidan, dels för att skydda den mot väta, dels som prydnad. Fälltäcken vävdes av fint spunnet ullgarn och med lin- eller bomullsgarn som varp i bestämda mönster och färger i de olika byarna. Långullsfällen var forna tiders främsta skydd mot kylan. Den användes utomhus av körkarlar både i arbetet och vid finkörning. Inomhus behövdes fällen också som skydd mot drag och kyla i sängarna, välbärgat folk hade fäll både under och över sig. Förlåtansängen i bondstugan bäddades med fällen överst i nedre sängen med ett vackert fälltäcke som skryttextil. Behovet av långullsfäll minskade radikalt när stugorna försågs med tilläggsvärme från kakelugnar och kaminer. Långt in på 1950-talet värmde fällen på bilden ändå otroligt gott på slädfärderna från Hagi i Yttermalax till faster Edit i Paxalgränden. Nu finns den i fälbåten på Kvarkens båtmuseum. Kerstin Hägen Källor: Upplandsmuseets rapporter 2009:12 Woldemar Backman (1938): Ett bidrag till Nykarleby stads personhistoria. Borgare och borgarsläkter 1721 1857. Februari 2013 Ovan den långullsfäll som Kerstin Hägen donerat 2011 till Kvarkens båtmuseum (KBM 2699). Fällen är utställd i båtmuseets fälbåt som visar ett säljaktsläger på isarna i Bottniska viken. Säljägarna drog fällar över sig när de övernattade i båten. Musei föreningen äger flera fällar, även vid Brinkens museum. Färgfoton ovan: Göran Strömfors / MM:s bildarkiv. Fälltäcken från Malax. De som ligger på sängen är från 1800-talet och har lingarn till varp. På väggen täcken från 1900-talet. Utställning vid Brinkens museum 2007. Foto Siri Hagback. Svartvita bilden av Otto Nordström: s hemarkiv.
Kaffebrännare och kaffebönor (Kafibrennari å kafibyönor) Att köpa färdigrostade och malda kaffebönor i paket är ett ganska sent påfund. Långt in på 1900-talet fanns det endast orostade kaffebönor (råkaffe) att köpas i lösvikt på handli. Kaffebönorna rostades (breendes sa man) hemma i kaffebrännare (kafibrennar). Varje gång kaffe skulle kokas maldes några rostade kaffebönor i kaffekvarnen. Lådformiga kaffebrännare med långa handtag och skjutlock (se bild) har använts när kaffebönorna rostades i brännare som hettades upp över öppen eld i råspisen. Brännaren skakades och vändes över elden så att bönorna skulle bli jämnrostade. Locket öppnades då och då för att se om kaffebönorna var lagom rostade; de fick inte brännas. När bönorna började svettas och blänka var de färdigrostade. Bönorna måste svalna innan de maldes. Runda kaffebrännare med vev och lock (se bild) värmdes upp på vedspisar. Den runda bottnen på brännaren passade i hålen på spishällen om några spisringar lyftes bort. Med hjälp av veven kunde kaffebönorna röras om under rostningen. Kaffedrickandet började bli vanligt på landsbygden först i mitten av 1800-talet. Men redan i mitten på 1700-talet dracks det kaffe i välbärgade familjer i städerna. När tiderna blev kärvare i mitten på 1700-talet ansåg myndigheterna att kaffedrickandet var en onödig dyr lyxkonsumtion och förbjöd därför importen av kaffebönor vid flera tillfällen. Men kaffe hade redan då blivit så populärt att det blev svårt att upprätthålla förbuden någon längre tid. Istället infördes en importtull. De som ertappades med att dricka kaffe under förbudstiden bötfälldes. Rostade kaffebönor Cikoria Orostade kaffebönor Redan när de första kaffebönorna började impor teras till Europa på 1600-talet varnade läkarna för kaffets skadeverkningar. Kaffedrickande fick skulden för många sjukdomar. Carl von Linné, som ju också var läkare, varnade i sin skrift Anmärkningar om COFFÉ (1742) för överdrivet kaffedrickande som han menade förde allsköns elände med sig. Men han medgav ändå att kaffe kunde vara bra för dem: som äro dästa efter en starck middags mål och för dem som plågas af migraine eller wärk i halfva hufvudet, hvilket på wissa tider igenkommer. Linné led av den sistnämnda plågan så därför drack han kaffe, om än i måttliga mängder. Det mest ohälsosamma kaffedrickandet var antagligen när kaffe kokades på gammal kaffesump och några få malda kaffebönor och cikoria tills kaffepannan var halvfull med sump (kafisacka). En kaffepanna som dessutom stod i spisvärmen under dagen. Under 1920- och 1930-talet smugglades kaffebönor säckvis över Bottenviken från Sverige; ett lönsamt komplement till förbudstidens spritsmuggling. I september 1923 beslagtog länsmannen Georg Tidström i Malax fem säckar med 328 kilogram kaffe när smuggelgodset skulle forslas med bil från ett gömställe nära Åminneborg. Under krigsåren och fram till år 1954 var försäljningen av kaffe ransonerad. Kafferansoneringen ledde till att olika koffeinfria kaffesurrogat började användas. Cikoria har varit det vanligaste kaffesurrogatet under de tider det varit brist på äkta kaffe. Cikoria eller vägvårda (Cichorium intybus) är en flerårig meterhög ört med ljusblåa blommor som växer vild ända upp till mellers ta delen av Sverige. Växtens kraftiga rötter torkades och hackades innan de rostades och finmaldes. Malaxborna köpte cikoria som tillverkades av cikoriafabriken i Jakobstad. Fabriken grundades i slutet av 1800-talet och blev den största tillverkaren av cikoria i Finland. Råvaran, cikoriarötterna, importerades främst från Tyskland. Idag är cikoriafabriken ett museum som kan besökas sommartid. (http://www.sikurimuseo.fi/sw/index.html) Som råvaror till kaffesurrogat har bland annat rostade rötter av maskros använts. Växtrötterna torka des och hackades i små bitar innan de rostades i en kaffebrännare eller på en bakplåt i ugnen. Därefter finmaldes rötterna och fick dra en stund i kokande vatten innan kaffesurrogatet var klart att dricka. Rostat spannmål, främst råg med tillsats av cikoria, har också kommit till användning som kaffesurrogat. Januari 2013 Foto: och Göran Strömfors (kaffebrännare). Kaffebrännarna finns i Brinkens museum.
med till kyrkan, någon måste stanna hemma och vaka över de brinnande ljusen. Det har också funnits kronor med fint svarvade stommar och utsirade armar av trä eller armar av tjock ståltråd med hållare för ljus. I Brinkens museum finns en sådan fint svarvad krona med armar i pyramidform för 22 ljus. Den påminner om kyrkornas ljuskronor. Det finns de som benämner julkorsen December 2012 för julkronor (julkruunor/ juulkråonor) eller julträd. Seden att hänga ljuskronor i taket och att klä ljus stakar med klippt papper har troligen funnits i många byar i Österbotten. Många äldre har ännu sådana minnen från barndomen. Vackert snidade och utskurna och målade stora träljusstakar och träljuskronor har även prytt många hem under julhelgen. Julen har alltid varit den stora högtiden med många förberedelser, men speciellt viktig var ljusstöpningen, det var ljusen som skapade julstämningen också i den minsta av stugor när det var mörkt ute. Siri Hagback Julkorset (Juulkåsche) /julkrona/julträd I Malax har en gammal jultradition levt kvar, traditionen att hänga upp ett vackert klätt julkors (juulkåsch) i fönstret under julhelgen. Numera har julkorset elektrisk julgransbelysning med 16 ljus, men de äldre hade hållare för levande ljus. Seden går tillbaka till 1800-talet och är äldre än julgranen, som kom först i slutet på 1800-talet. Julgranen blev inte allmän i hemmen förrän på 1910 1920-talen och i en del hem fortsatte man att pryda hemmet med endast julkorset. Julkorset är enkelt uppbyggt, korsställda träarmar i pyramidform, som gjordes för fyra, åtta eller tolv ljus, lindades med silkespappersremsor i rött, grönt, gult, vitt och rosenrött, som klippts och krusats. Smala girlanger av fransat tyg i rött och vitt virades mellan armarna. Färgerna har varierat, folk använde säkert det som fanns nära tillhands och efter egen smak. En sageskvinna berättade att i hennes hem hade de aldrig julgran, endast julkorset med levande ljus som hängde i taket och barnen tyckte alltid att deras kors var det finaste. De bodde i en liten stuga. När julgranen först började användas var granen liten och hängdes i taket invid ett fönster. Det var ju en gammal sed att hänga julkorset i taket. Andra orsaker till placeringen var säkert också att de levande ljusen i julgran och julkors var brandfarliga och att i de flesta stugor fanns många barn och det var ont om utrymme. Det finns också julkors som är gjorda för att stå på ett bord. De kunde ha en krok i toppen för upphängning. Många har berättat om hur fint det var förr i världen när slädfärden till julottan företogs och julgran och julkors lyste i gårdarnas fönster. Alla kunde inte följa Seden med julkors går tillbaka till 1800-talet. Bilderna uppifrån: Britt-Helen Flemmings julkors (Smedas-Mattas) 2001, julkors vid Brinkens museum 2001, Nils Hägg viks julkrona (över 100 år gammal) med svarvad stomme 1999 och Göran Strömfors julkors 2011. Årtalen anger fotograferingsår. Foton: Siri Hagback (de tre översta) och Göran Strömfors.
Handkvarnen (Handkvääne) Handkvarnar har använts också långt efter den tid som vattenkvarnar och väderkvarnar blev allmänna. Det var ju i regel endast några veckor under våren och hösten som det fanns tillräckligt med vatten i åns forsar som kunde sätta fart på kvarnarnas vattenhjul och kvarnstenar. Så i väntan på malvatten till vattenkvarnen, eller kvarnvind till väderkvarnen, fick man nog mången gång, ända fram till början av 1900-talet, använda gårdens handkvarn för att mala det mjöl som behövdes för dagens grötkokning eller brödbakning. Den äldsta typen av en roterande handkvarn bestod av två cirkelrunda flata stenar som vilade på varandra en fast liggande understen (liggaren 1) och en översten (löparen 2) som vreds runt med hjälp av en grov träpinne som handtag (3). I löparens centrum fanns ett genomborrat hål (mjölögat 4). Med ena handen drogs löparen runt och med den andra handen hälldes säden i mjölögat. Löparen rullade på sädeskornen och malde med sin vikt säden till mjöl som föll ut på sidorna runt stenarna på ett bord eller ett utbrett tygstycke på golvet. Denna primitiva handkvarn förbättrades senare. Malstenarna placerades i en kvadratformig lådkonstruktion (mjölkar eller lave 5) med bottnen tillverkad av väl hyvlat virke och med en hög ram. Lådans ram hindrade mjölet att yra åt sidorna under malningen. I ena hörnet av ramen fanns en liten rektangulär öppning genom vilket mjölet kunde sopas ner i ett kärl. I löparens undre sida, diametralt över mjölögat, fanns ett urtag inhugget i stenen i vilket en liten tvärbalk av trä eller järn, (segle), passade in. Segle hade ett litet rektangulärt urtag undertill i vilket den tillplattade toppen av en lodrät järnaxel (snesen 6) passade in. November 2012 Handkvarn vid Brinkens museum Från segle gick axeln, genom en urborrad trätapp (bussning) insatt i hålet i den fasta liggaren, ner till en i vertikal led rörlig och ställbar träbalk (lättan 7) under mjölkaret. Lättans övre sida var förstärkt med en järnplatta med urtag i vilken den roterande axeltappen passade in. Med denna anordning, segle och snesen, hölls löparen i rätt läge i sidled när den roterade och med lättan som hävstång kunde avståndet mellan löparen och liggaren ställas in. För att få grovt mjöl ökades avståndet mellan stenarna och för finare mjöl minskades avståndet. en handkvarn i Malax, tillverkad 1777, roterades löparen med hjälp av två handvevar och en kugghjuls- I utväxling. Säden hälldes i kvarntratten och rann ner i kvarnskon, en ränna som var upphängd i snören och förbunden med en skakkäpp. Skakkäppen var snett nerstucken i mjölögat i löparen. När löparen sattes i rörelse skakade och hoppade käppen och ryckte i snöret till kvarnskon som började skaka ner säden. Skakkäppen underlättade också nedmatningen av säden i mjölögat. Avståndet mellan kvarnstenarna i denna kvarn ändrades med hjälp av kilar under lättan. Den här handkvarnen kallades Bäsch-boldro eftersom den hördes över Klockarbacken i Yttermalax när den var igång. Förr i tiden brukade man inte mala mer mjöl åt gången på handkvarnen än vad som dagligen förbrukades i hushållet. I senare tid användes handkvarnen endast för att mala salt och maltkorn. Enligt en gammal rituell tradition skulle nyårsgröten kokas på säd som malts i en handkvarn. För att ta reda på kvalitén på årets första ritröskade råg brukade man provmala lite råg i en handkvarn. Foto: Göran Strömfors Handkvarnen från 1777 vid Brinkens museum, både som bild och stiliserad ritning. Kvarnen är donerad av Evert Långback och andra ättlingar till Berts- och Långs-gårdarna. Bäsch-boldro stod till påseende vid Lantbruksutställningen i Malax 1950. Ritningar och kvarnbilden överst:
Risslet, dryftan och kastskoveln (rissle, dröfto å kastskååvle) Rissel Dryfta Dryfta Rissel med metallgaller Kastskovel Loodråsa kallades det tjocka lager av orensad säd som samlades på logens golv den tiden sädeskärvarna tröskades för hand med slagorna (slegona). Loodråsa var blandad med agnar, halmboss och ogräsfrön som måste rensas bort för att säden skulle bli så ren som möjligt. För detta ändamål använde man förr tre särskilda redskap: risslet, dryftan och kastskoveln. Man sa att man dröftade (dryftade) säden när den rensades med dessa redskap. Rensningsarbetet började med att loodråsa bearbetades en extra gång med slagorna för att få de sista sädeskornen att lossna ur sina ax. Lösa ax och halmstrån räfsades därefter bort med en gles räfsa. Rensningen av säden från boss och tomma ax fortsatte genom att loodråsa siktades (risslades) flera gånger genom ett grovmaskigt rissel och ibland också genom ett finmaskigare. Ett rissel (rissle) är ett stort ovalt såll med siktet gjort av flätade, kluvna videkvistar, alternativt björk- eller granrötter, senare användes metallgaller. Sidorna gjordes vanligtvis av ett brett aspspån i svepteknik. En äldre typ av rissel var fyrkantigt med ram av bräder. Efter grovrensningen med rissel sorterades säden genom att kastas i logen med en kastskovel (kastskååväl). Kastningen gjordes för att skilja den tyngre och bättre säden från den lättare och sämre säden. Samtidigt rensades också säden från agnar och lätta ogräsfrön som ännu fanns kvar i loodråsa. När kastningen skulle börja skottades säden till ena väggen av logen och golvet sopades rent. Gluggar och dörrar i logens ytterväggar öppnades för att det skulle bli ett korsdrag genom logen. En tjänlig vind gjorde kastningen effektivare. Kastningen betraktades som ett kvinnoarbete och utfördes i äldre tider vanligtvis av gårdens husmor. När kastningen skulle börja satte hon sig på en låg pall bredvid sädeshögen, tog tag i en liten kastskovel (kastskååväl) av trä, fyllde den med säd och med en jämn handrörelse o c h och stort tålamod kastade hon säden i kastskoveln i en båge över hela logen mot den motsatta väggen i logen. Kastningen av säden krävde en viss skicklighet med rätt snärt i handleden för att den kastade säden skulle falla sorterad i bättre och sämre säd. De välmatade och tunga sädeskornen flög vid kastningen längst bort från kasta ren och föll ner vid den motsatta logväggen. Den säden kallades därför väggsäd. Den lättare och kärnfattigare säden, kallad slösäd eller framsäd, föll närmare kastaren. Agnar och lätta ogräsfrön föll också nära kastaren eller blåste bort. Väggsäd och slösäd skildes noga åt och tömdes i skilda säckar och sädeslårar Oktober 2012 i härbre. Väggsäden maldes till mjöl för brödbakning och grötkokning. Den kunde också duga som utsäde. Slösäden användes i foderblandningar åt kreaturen. Säd ur riidråsa, dvs. den tunga säd som föll på rigolvet när riigåbbi slog sädeskärvarna mot en vägg i rian, hade den bästa kvaliteten och användes främst till utsäde. Dryftan (dröfto) eller vannan är ett redskap som användes vid finrensning (dryftningen) av säden efter kastningen. En finrensning med dryfta utfördes genom att små mängder av säd i dryftan skakades och kastades lätt upp i luften så att damm och agnar blåste bort. Den här finrensningen kunde också utföras först i samband med att mindre mängder av säden skulle malas. Dryftan hade en ovalform och var gjord med en tunn träbotten av granbräder och med de breda sidorna, vanligen av aspspån, gjorda i svepteknik runt bottnen. Den främre sidan av dryftan var framåtböjd så att kant och botten nästan gick i ett. Utformningen gjorde det lättare att ösa säd och flytta säd i ria och loge. Metoderna att rensa säd och andra frön genom sållning och kastning i motvind har sannolikt använts lika länge som säd har odlats. Först i slutet av 1800-talet började en ny typ av rensnings- och sorteringsmaskin, dröftari eller kastmaskinen, att användas i stället för kastning med kastskovel, sållning med rissel och dryftning med dröfto. Vid samma tidpunkt började också de första enkla tröskverken att tas i bruk. Bilder: Siri Hagback (kastskoveln) och Göran Strömfors /Malax museiförenings bildarkiv
Rian Till bondgårdarna hörde förr en ria (riiraad) för torkning och tröskning av säd. I den timrade bygg naden fanns tre skilda utrymmen: den egentliga rian (riia) för torkningen av sädeskärvarna, en loge (looa) i mitten av rie raden för tröskningen samt en halmlada (halmledo) där den tröskade halmen förvarades. Under det upphöjda loggolvet eller mellan logen och halmladan fanns ett utrymme (angntjetta) för agnarna. Rieradens framsida hade September 2012 vanligtvis ett utstående tak (rii skåve) utan väggar. I ett hörn inne i rian fanns riugnen som var murad av tegel. Ugnens övre del var täckt med klapperstenar (knapuli) och riugnen fungerade på samma sätt som en vedeldad ugn i en rökbastu utan skorsten. I rians övre del fanns runda och grova torkstänger i två nivåer (övrapaschona och nedrapaschona) på vilka sädeskärvarna radades upp för torkning. Torkstängerna var lika långa som rian och kunde rullas i sidled för att underlätta uppsättningen och nedtagningen av sädeskärvarna. Rågkärvar från sextio rågskylar kunde torkas vid ett och samma tillfälle om rian var försedd med både övrapaschor och nedrapaschor. När paschona var helt fyllda med kärvar, och sädesstrån bortsopade från golv och ugn, tändes eld på den meterlånga veden i riugnen. Värmen och röken från knapuli och ugn fyllde snart hela rian och steg upp mot de uppradade kärvarna på paschona. Det var ett ansvarsfullt arbete att elda en riugn. I regel var det gårdens husbonde som skötte eldningen och övervakade torkningen. Rian eldades flera gånger per dag och avslutades först när halmen var så torr, att den knastrade när man bröt den. Om ugn och ria var kall behövde man elda 3 4 dagar innan säden var tillräckligt torr för att tröskas. När tröskningen skulle börja fördes torkstängerna (pasch ona) åt sidan så att de första torra kärvarna föll ner på rigolvet. Den som tjänstgjorde som riigåbb, vanligtvis gårdens husbonde, tog en kärv i taget, ställde sig i ett hörn av rian och slog kärven några gånger hårt mot riväggen så att den grövsta säden lossnade från axen. Sädeshopen som småningom bildades på golvet kallades riidråsa. Det var den bästa säden och användes därför i första hand som utsäde. Riigåbbi kastade de urslagna kärvarna upp genom öppningen (looacko) till logen där tröskarna väntade. Sädeskärvarna radades ut i 3 4 rader på loggolvet med axen mot varandra. Banden som hållit ihop kärvarna skars av och halmen breddes ut. Nu var stunden inne att använda slagorna (slegona). Tröskarna, vanligt vis var de tre stycken, tog varsin slaga och ställde sig bredvid varand ra framför de utbredda kärvraderna. Den som var gammal och van tröskare brukade gå först och slå första slaget med sin slaga. Sedan följde de andra tröskarnas slag i en jämn tretakt. Tröskarna gick långsamt längs raderna av den utbredda halmen samtidigt som de slog i takt på ax och halm med slagornas klubbor. Arbetet gick lättare om varje tröskares slag föll i tur och ordning i rätt ögonblick. Det rätta slegojuude uppstod när det var tre som tröskade. Ribilderna är fotograferade i Bränno, Malax, i juli 2011 och slagorna vid Brinkens museum. Slagan längst ner är gjord 1920. Efter att de utbredda sädeskärvarna bearbetats ett par varv, bands den uttröskade halmen till stora halmkärvar som radades upp i halmladan. Riigåbbi kastade nu in en ny omgång med kärvar till logen och tröskningen fortsatte tills paschona i rian var tömda på alla kärvar, helst så tidigt som möjligt under dagen. Nya lass med sädeskärvar skulle nämligen köras in till rian för torkning, och den tröskade säden tas om hand, innan dagen var slut. Riugnen eldades på nytt och efter ett par dagar kunde följande tröskningsomgång börja. Och så fortsatte tröskningen under hela september månad, allt medan röken från alla rior spred sig över nejden och det taktfasta ljudet från slagorna hördes i hela byn. Bilder: Göran Strömfors / Malax museiförenings bildarkiv Erik Klingius, som tjänstgjorde som lantmätare i Malax i mitten på 1700-talet, har gett en så detaljerat beskrivning av hur riorna var byggda i Malax och i Österbotten den tiden att man än i dag skulle kunna bygga en rierad enligt hans anvisningar och ritning. Dess utom beskrev han nyttan med torkning av säd i rian, hur sädeskärvarna skulle sättas upp samt hur rian skulle eldas. Läs Klingius beskrivning i boken Historisk beskrifning över Malax församling.
Augusti 2012 Rågskärning vid Brinkens museum den 19 augusti 2009, samt fem vinkelskäror vid museet och en krokskära fotograferad hos Lasse Majors. Foton: och Göran Strömfors. Skäran (Schjero) Augusti var en arbetsam månad den tiden när all stråsäd måste skäras för hand utan hjälp av skördemaskiner. Skäran, schjero, var i århundraden, och ända in på 1900-talet, det viktigaste och enda skörderedskapet vid skärning av stråsäd. Redan under järnåldern har skäror använts i Malax. Fynd har gjorts vid arkeologiska utgrävningar på Kåpabacka. Vid utgrävning i Kalascha har en åkerlapp med årderspår hittats. Båda platserna har daterats till 600-talet e.kr. Lien började i viss utsträckning användas i skördearbete jämsides med skäran först under 1700-talet. Skördearbetet gick fortare om lie användes, men det ansågs allmänt att slagning av stråsäd med lie ledde till större spill av säd än vid skärning med skära. Vid skärning av liggsäd var skäran det bästa redskapet. Rågen skulle helst vara bärgad före Bertilsmässan den 24 augusti. Efter det att rågen var färdigskuren var det kornets och havrens tur att skäras. Inom augusti skulle också lin, hampa, humle och ärter skördas. Den som skar säd med schjero samlade och band de skurna sädesstråna till ett sessbaand, sädesband. Sessbaanden restes sedan upp på åkern till rågskylar eller havre- och kornpjockar för att lufttorkas några dagar innan de kördes till rian för fortsatt torkning och tröskning. De skäror som använts i Österbotten kan indelas i två huvudtyper med hänsyn till skärbladets utform ning. På den äldre typen, krokskäran, som allmänt använts till 1800-talets slut och ännu i början på 1900-talet, bildar bladet en bakåtböjd båge innan den övergår i en framåtriktad spets, och avslutas med en tånge som är indriven i handtaget av trä. Den andra huvudtypen, vinkelskäran, som började användas i slutet av 1800-talet, har ett rakare blad som är fäst vid ena sidan av handtaget. Det böjda bladet på krokskäran var svår att smida och vässa. Men den ansågs vara bra att skära med eftersom den samlade sädesstråna bättre än vinkelskärans blad. På 1920-talet började slåttermaskiner och s.k. självavläggare användas jämsides med skäran och lien, framförallt vid skärning av korn och havre. Skördearbetet gick nu mycket fortare även om den maskinskurna säden fortfarande måste bindas för hand. Senare kom de häst- eller traktordragna självbindarna som i sin tur ersattes av skördetröskorna. Långt in på 1900-talet skars råg med skära. Till halmtaken på de talrika ängsladorna och riorna som förr fanns överallt dög nämligen endast handskuren råghalm som torkats och tröskats med slaga i rian och efter tröskningen bundits till stora halmkärvar. Se olika typer av skäror i Brinkens museum samt fotografier av järnåldersskäror och andra fynd från Kåpabacka på arkeo logiutställningen i Tufvasgården vid Brinken.
JULI 2012 Unjärv, Malax, 21 oktober 1984 Aandra Två par aandrar (kat.nr 11481 t.v., okänd donator; 15805, donerade av Eva Ekblad) i Malax museiförenings samlingar. Foton: Göran Strömfors Höbärgning av starr och fräken på sanka myrar, i kärr och på strandängar var förr ofta nödvändigt för att man under vintern skulle ha tillräckligt med foder till sina kreatur. Hö från hemmanets närbelägna äng ar och slåttermarker räck te inte alltid till. Det gällde att ta vara på allt korna var många och hemmanen små. Det torkade dyfräkenhöet (Equisétum fluviátile) åts med god aptit av korna, som mjölkade bra av detta foder även om de fick lös mage av det. Senare analyser har visat att välbärgat fräkenhö har ovanligt höga halter av smältbart protein. Starrhöet var ett magrare foder och inte så omtyckt av korna. Vid slåtter av fräken och starr på sumpiga myrar och i träsk gick slåtterfolket vanligtvis på de så kallade aandrarna för att inte sjunka ner för djupt i det mjuka och gungande underlaget. Måsa-skidor, måsaaandrar eller myrskidor är andra benämningar på de gamla redskapen. Aandrarna liknar vanliga skidor, men är kortare och bredare. De var vanligtvis gjorda av björk eller al och kunde ha långa urtag såväl framför som bakom fotstödet. Urtagen gjorde att aandrarna inte blev för tunga och underlättade också trampningen i vattnet. Bindslet var av näver eller vidjor. Avståndet från bindsel till spets skulle vara ganska kort för att inte främre ändan av aandrarna skulle vara i vägen för lien och liegrinden när fräknen skulle slås på de frodiga tuvorna på myrarna och runt träsken. Andur, ándur eller ander är ett gammalt fornnordiskt namn på en snöskida. Ordets ursprung, härledning och historia är omdiskuterat. Skidor har i århundraden varit ett viktigt redskap för att ta sig fram i obanad snöterräng, särskilt vid jakt vintertid. De äldsta och mest kända medeltida skidparen kännetecknas av att höger och vänster skida inte hade samma längd. Den längre skidan, glidskidan, vanligtvis fäst på vänst ra foten, användes för att glida på när underlaget var jämnt och plant samt nerför backar. Den kortare skidan, fäst på höger fot, var en sparkskida som kallades andur. Skidåkaren använde anduren för att stödja sig på och sparka sig framåt med på glidskidan. Anduren kunde vara skinnklädd undertill för att skidåka ren skulle få ett bättre fäste vid sparkningen och uppför backar. I regel använde man endast en lång skidstav som man styrde och bromsade med nerför backar. Den gamla fornnordiska benämningen på en snöskida, andur, har levt kvar i namnet på de redskap, aandra, som ännu på 1940-talet användes vid bärgning av fräken på myrar och omkring träsk i Österbotten. Läs mer i nedanstående böcker om hur malax- och petalaxborna ännu på 1940-talet gick på aandra när de bärgade fräken och starr vid Storsjön, Långsjön, Unjärv och i träsken runt Mamrelund: Bondens år Anteckningar om göromål på bondgårdar i malax trakten 1900 1950 Storsjön Från forntid till nutid Mamrelund en skogsby i Petalax
JUNI 2012 Gärdesgården [Jäschgåli] En del av gärdesgården vid Brinkens museum. Foto: 31 maj 2012, Göran Strömfors Gärdslet (troodona) och störarna (staavra) till gärdesgårdarna, höggs av granar på hösten och vintern. Trodorna skulle vara 3 6 meter långa och ha en rotdiameter på 8 15 cm. Störarna skulle vara 2 3 m långa med en rotdiameter 5 10 cm. Störlängden var tilltagen för att störarna skulle kunna spetsas om och återanvändas när den i marken nedstötta delen ruttnat. På våren klöv man de hemkörda grövre trodorna på längden med yxa och träkilar. Den kluvna trodan fick ett tätare och vackrare utseende än en längssågad troda. Vid läggningen av trodorna mellan störparen lades den kluvna sidan, vedsidan, mot störarna. Trodor med klenare dimension, som inte klövs, randbarkades i två, tre ränder för att torka fortare och för att barken inte skulle börja flagna. I en snidijäschgål lades trodorna med den grövre ändan uppåt. Om störarna var nyhuggna randbarkades också dessa. Störarna skulle vässas endast på två sidor med skären inåt för att bli smala och därmed minska risken för tjällyftning. För att skydda störarna mot röta sveddes störändarna över en öppen eld innan de stöttes ner 30 40 cm i jorden. När kådan av värmen trängde ut fick störarna ett impregnerat ytskikt av sin egen kåda. Som bindsel användes vanligtvis meterhöga tätvuxna smågranar som höggs på våren strax innan gärdesgården skulle byggas. Granarna kvistades och delades sedan för hand från toppen och nedåt. Banden, stölingarna, förvarades i vatten för att inte torka och basades smidiga vid eld innan de vreds hårt fast i flera varv som åttor mellan störparen för att bilda underlag för trodorna. Fyra eller fem band behövdes för varje störpar. En välbyggd trägärdesgård av rätt virke och med de gamla beprövade måtten, två alnar hög och två alnar mellan störparen, håller i 30 40 år. 3 Enhvar som eger och brukar jord och densamma vill bevara från skada af husdjur, vare pliktig att hålla stängsel, såkallad värjohägnad, däromkring; och som vallhjon icke äro användbara på våra spridda och begränsade egolotter, uteslutes kreatursvallning, med undantag af fall, som i 6 af denna stadga omförmäles. 4 Hägnader uppföras af gärdsel och stör, som ock af sten och böra för att anses giltiga vara en och en tiondedels meter hög med ett mellanrum af högst tjugofem centimeter mellan hvarje trodrad, ej längre än en och en half meter emellan störpar samt så fast och stadig att den icke brytes af vinden ej heller för trycket af en persons tyngd vid klifvande därpå. Tät hägnad är tillåten endast vid inhägnandet af beteshage för mindre husdjur. Lägges hägnad af sten, må enhvar lägga densamma på sin sida af rån, om icke rågrannen tillåter att den lägges till hälften å hvardera sida. Utdrag ur Stängselstadga för Malaks kommun antagen år 1907. En längre artikel om gärdesgården är införd i Malax museiförenings informationsblad Vällingklockan, juni 2012.
MAJ 2012 Såningsvacka Förr i tiden, innan radsåningsmaskinerna kom i allmänt bruk, såddes all säd för hand. Såningsmannen bar utsädet i ett såkärl. En vanlig benämning på detta kärl är såningsvacka, såvacka, sädesvacka eller säsvacka. Andra benämningar är såskeppa och sädesskeppa. En i Österbotten vanlig typ av såningsvacka hade en avlång form och i regel en sida konkav för att bra kunna ligga an mot såningsmannens kropp. Såvackan var ett träkärl gjord i svepteknik. Såvackans botten gjordes av tunna bräder, ofta av gran. Såvackans kant sida, ca 15 cm hög, gjordes av ett tunt hyvlat aspbräde som veks runt bottnen. På ena långsidan var en träkrok fäst som vid sådd hakades i såningsmannens bälte eller i en rem som bars på axeln. På såvackans andra långsida fanns ett handtag av enträ fastsurrat med rottågor och som såningsmannen höll upp med sin vänstra hand. En annan och sannolikt äldre typ av såvacka saknade både handtag och krok och bars upp med en axelrem som lades runt hela vackan. Såningsvackan rymde 4 5 kappar (ca 18 23 liter) utsäde. En erfaren såningsman klarade av att så två tunnland i timmen (ca 1 hektar). Det gällde att få utsädet så jämt fördelat över åkern som möjligt. Innan sådden började brukade man därför dela varje teg i mindre stycken. Ett område som var lagom brett för att besås med ett handkast säd ur såvackan kallades fjära. Om tegen var oregelbunden eller om såningsmannen var oerfaren märkte han ut fjäran på förhand genom att dra upp fåror i jorden med foten eller markerade fjärans bredd med s.k. såningsstickor. Oftast var det gårdens husbonde som sådde. Såningsmannen gick långsamt och värdigt framåt över åkern som skulle sås, tog en näve säd för varje steg ur såvackan med höger hand och lät säden strila mellan högra handens fingrar när han kastade säden framåt och uppåt så att sädeskornen spred sig på 3 4 meters bredd vid varje kast. Det skulle vara lugnt och klart väder när sådden för hand skulle börja. För att finna en lämplig tidpunkt Viktor Ekblad sår ur vackan i Hallonsölo. Foto Birger Ekblad / Malax museiförening Såningsvacka (kat.nr 14267:a) i Malax museiförenings samlingar. Foto Göran Strömfors följde man noga med väder och vind och olika tecken i naturen och i almanackan. Havre och korn skulle sås då björken hade mössöron och linet då häggen blommade. Enligt folktraditionen ansågs Urbanusdagen, den 25 maj, som en lämplig dag att påbörja sådden av havre, korn, ärter och lin. Bartolomeusdagen, den 24 augusti, ansågs som rätt tid att så råg. En gammal folklig tradition anger att innan sådden inleddes tog såningsmannen av sig mössan och läste en bön över utsädet i såningsvackan. Såddens betydelse kunde också framhävas genom att han klädde sig i rena kläder. Om arbetet hade börjat på rätta sättet, i tro och bön, kunde man vara säkrare på att skörden skulle bli rik. Källor: Ahlbäck R. Bonden i svenska Finland. Borgå 1983 Ahlbäck R. Kulturgeografiska kartor över Svenskfinland. Helsingfors 1945
APRIL 2012 Cykeln gav frihet I början på 1920-talet var cykeln ännu ingen vanlig ägodel. För den tidens ungdomar var det svårare att få pengar till köp av en cykel än vad det är för dagens unga att få pengar till en egen bil. Flickorna på bilden, som var unga på 1920-talet, är lyckliga ägare av varsin damcykel eller har de möjligen fått ärva cyklarna av äldre syskon? Cykeln gav frihet och var länge det enda transportmedlet för ungdomar förr i tiden, särskilt på landsbygden. Om man ville besöka någon fest- eller danstillställning i grannkommunen eller grannbyarna var cykeln oftast det enda transportmedlet. Man cyklade i mindre eller större grupper på väg till dansen och stämningen var hög både på vägen till festlokalen och säkert också under färden hemåt på natten när flickorna kunde få skjuts hem sittande på den skarpa cykelramen på pojkens cykel. Under kriget och tiden strax efter var det stor brist på reservdelar till cyklar och då främst cykeldäck. Man tvingades reparera däcken på olika sätt. Hål på däcken reparerades genom att linda snören runt däcket eller genom att lägga en gummilapp innanför så att hålet täcktes. Däcket kunde hålla en tid att köra på, men snart nog blev det hål igen och det tog slut på cyklandet en tid. I god tid på hösten ställdes cyklarna undan i vinterförvaring. De förvarades då upp och nedvända för att däck och innerringar inte skulle ta skada. Flickorna på bilden är från vänster: de två systrarna Ida Köping (1890 1967), gift Foxell, och Linnea Köping (1894 1983), gift Kull, samt Anna Majors (1892 1967). Lägg märke till flickornas konstfulla frisyrer och deras fina, långa klänningar. Ida och Linnea bodde i sin ungdom i Petalax Bofjärden och Anna i Majuri (Majors). Fotografiet är sannolikt taget i Petalax Bofjärden nära Idas och Linneas barndomshem. Läs mer om hur man reste och färdades på cykel eller andra transportmedel i malaxtrakten på 1900 1940-talet i boken Till lands och sjöss. Trolig fotograf: Ida Malmberg
MARS 2012 Vintervy från Däliback i Havrasgränden, Övermalax Platsen kallas Däliback för att här har i förgången tid framställts tjära i en tjärdal. Till vänster om vägen finns gården som av ortsborna i dagligt tal också kallades Däliback. Tidigare svängde vägen in vid uthuset och gick precis framför handelsbodens dörr. Gården byggdes år 1870 som bykrog av bröderna Husberg från Vasa. Havrasborna var inga flitiga krogbesökare så huset såldes 1872 till Isak Haga, som omvandlade krogen till handelsbod. I slutet av 1880-talet köpte Johannes och Johanna Stoor gården och handelsbodsverksamheten fortsatte inom familjen Stoor till 1973. Det var Hann som skötte handelsboden, Johan var stamanställd i ryska armén och stationerad i Laihela. I familjen föddes tolv barn, fem dog i tidig ålder. Barnen hjälpte sin mor i affären. Två döttrar skrev dagböcker under åren 1917 1918, delar av dem har publicerats i Album. Dottern Elin, gift Herrgård, blev författare. Däliback var samlingsplatsen för bysborna. I handelsboden fanns allt som behövdes, dessutom post och telefon. Ännu i år, 2012, står den 140-åriga gården kvar. Huset till höger byggdes av äldsta sonen Emil Stoor. Siri Hagback Foto: Siri Hagback, januari 1997