PIA Jonatan är så glad att han nästan svävar in genom dörren till sporthallen. Han är barfota och har träningsbyxor och T-shirt på sig. Han ser fram emot att få flyga genom luften med ena benet framför sig som ett spjut och att få krossa stenblock med bara nävarna. Det är många andra barn där. De står uppradade mitt i hallen. Framför dem står en lång tjej med en sorts vit pyjamasdräkt och ett svart bälte. Jonatan kollar nyfiket vilka som är där. Det är många som har läst af- 14
fischen på skolgården. Och sedan ser han något fruktansvärt. Något så hemskt att han får lust att gå sin väg med detsamma. Mitt i raden står Biffen, huvudet högre än alla andra. Han spänner musklerna och flinar. Då bestämmer Jonatan sig för att vara modig. Han går inte hem igen. Han vill inte vara Myggan längre. Biffen ska inte kunna skrämma bort honom. I alla fall inte än. Jonatan låtsas som ingenting och ställer sig i raden med de andra. Alla ser spända ut. Bredvid Jonatan står en kille som han inte känner. På andra sidan står Biffen. Längre bort står Hopp-Agnes. Bortanför henne står den nya granntjejen och fnissar. Tjejen med det svarta bältet heter Pia och är tränaren. Hon lär dem att buga. Hon visar dem hur de ska stå i färdigställning med kroppen, hur de 15 16
ska knyta händerna och hålla dem med raka armar neråt, framför magen. Alla ska säga vad de heter. Biffen, säger Biffen, medan han hoppar och boxar lite i luften. Det är ingen som kallar mig något annat. Det är lätt att se att han gillar att vara farlig. Killen bredvid Jonatan heter Tommy. Den nya granntjejen heter Enia. Taekwondo be- tyder fot, hand och konst, säger Pia. Ni ska lära er konsten att använda händer och fötter till att försvara er med. Bra, tänker Jonatan. Det är precis vad jag behöver lära mig. Helst till i morgon Det tar lång tid, säger Pia. Många år. Jonatan stönar. Vad är det för vits med att träna taekwondo om det tar flera år att lära sig slåss? Ni är inte här för att slåss, fortsätter Pia. Jonatan undrar om Pia kan höra vad han tänker. Och så undrar han varför han är här om han inte ska slåss. Ni är här för att hjälpa varandra att 17 18
lära er, svarar Pia, fastän han inte har viskat frågan ens. Därför brukar jag säga att ni ska träna med varandra, säger hon. Inte mot varandra. Kom ihåg det. Jonatan sneglar åt sidan för att se om Biffen hör på. Det gör han helt bombsäkert inte. Biffen har slutat att luftboxas. Nu vrider han i stället händerna så att det knakar i knogarna. Han hoppas säkert att det ska bli dags att börja slåss snart, tänker Jonatan. Han har plötsligt inte lust att vara modig längre. I stället bestämmer han sig för att gå hem innan Biffen börjar veva med sina biffnävar. 19 NÄSTAN MAGISKT Jonatan tittar bort mot dörren. Det är inte långt dit. Om Pia bara vänder sig mot dem som står längst ner i raden, då ser hon inte honom. Nästa gång hon gör det, ska Jonatan skynda sig att smita ut innan hon vänder sig åt hans håll igen. Innan ni lär er att slå och sparka ska ni lära er det viktigaste av allt, säger Pia. Det som gör er tio gånger starkare. Så starka att ni kan krossa en tegelsten med bara händerna. Så starka att ni kan skrämma bort vem som helst, 20
på en sekund. Det är nästan magiskt. Och ni som hänger med ordentligt nu kanske har lärt er det innan vi skiljs i dag. Det låter bra, tänker Jonatan och ändrar sig. Han kan i alla fall stanna tills han har lärt sig det där som gör en så stark att man kan krossa tegelstenar. Han sneglar bort mot Biffen igen. Biffen flinar tillbaka. Jonatan får ont i magen, men han går inte. Jag behöver en frivillig, säger Pia. En tuffing som inte är rädd för någon ting, och som törs slå mig så hårt han kan. Jag lovar att inte slå tillbaka. Finns det någon som är så modig här? Jonatan vet en. Pia också. För hon tittar rakt på Biffen, som tar ett steg framåt och flinar så brett att munnen nästan går runt hela huvudet på honom. Javisst, det är det här som han har väntat på. Biffen ställer sig där Pia vill ha honom. Pia är beredd. Det är Biffen också. 21 22
Han knyter biffnäven så att den blir hård som en hammare. Alla vet att när den träffar så dimper man i backen och får inte luft på en minut minst. Jonatan bävar för biffnäven som ska träffa Pia. Det kommer att ske om exakt fem sekunder. Biffen rusar emot Pia som en kanonkula. Det går så fort att Jonatan inte ens hinner blunda för att slippa se. Då gör Pia något nästan magiskt, precis som hon sa. Precis innan Biffens näve ska träffa henne i magen, öppnar hon munnen på vid gavel och vrålar. Ett jättevrål, som får många saker att hända på samma gång. Biffen bromsar upp i luften och drå- 23 24
sar i golvet. Fönsterrutorna skallrar. Tjugo hjärtan stannar i en sekund. Tjugo barn lyfter en halvmeter. Håret reser sig på tjugo huvuden, och Jonatan biter sig i tungan av skräck. Nu är det Biffen som inte får luft på en minut. Alla skrattar så att de kiknar. Och Biffens flin är inte så hemskt längre. Pia står kvar på samma fläck, och ler lika brett som nyss. Det jag gjorde nu heter kiap, säger hon. Som ni säkert vet är taekwondo en koreansk kampsport, och kiap betyder skrik på koreanska. En stark kiap är det viktigaste av allt i taekwondo. Ni ska inte skrika bara med munnen. Ni ska skrika med hela kroppen. Särskilt med magen. När ni skriker så blir ni tio gånger starkare. Ingen som inte skriker samtidigt kan krossa tegelstenar med händerna. Pia bugar sig för Biffen. Tack så mycket för hjälpen, säger hon. Det var väldigt modigt gjort. Nu kan du ställa dig på din plats igen, men glöm inte att buga för mig först. Artighet hör till reglerna. Biffen bugar artigt. Nu är det Jonatans tur att le. Leendet är så brett att det nästan går runt hela huvudet på honom. 25 26