1 Axplock från hälsingarnas historiska arenor Olaus Magnus om bland annat notfiske, samiska gainofiske 1555 utanför Torneå Östen Bucht 2009.09.14 Sammanställning och tryck Rolh Larsson
2 Några axplock från hälsingarnas historiska arenor Inledning Det som främst inspirerat mig till att samla pusselbitar om hälsingarna är det faktum att tornedalsfinskan sedan evärdliga tider likställer helsing med kainulainen. Det har man alltid gjort som en självklarhet utan att därmed hävda något speciellt. Sålunda har den forna Helsingbyn i Tornedalen det sedan länge etablerade finska namnet Kaihnuunkylä. Ett lika känt faktum i Tornedalen är och har varit att befolkningen i Överkalix och Nederkalix är identiska med kainulaiset vilka är svensktalande. En sammankoppling mellan kainulainen, svensktalande och helsing finns således ingrodd i tornedalingens kollektiva minne från en obekant men mycket fjärran tid. Orden (namnen) är små världar som bär budskap om gångna släktleds historia. I det vardagliga livet märker vi inte riktigt vilka spännande skatter våra tungor rullar ut i luften. Källan till dessa insiktsfulla ord är Lennart Meri (1983:21) i boken Hopean valkea matka menneeseen (Silvervitt en färd till svunna tider). En illustration av det tusenåra budskap som språket, det kollektiva minnet, kan förmedla är det för alla folk centrala begreppet hem. Begreppet hem i det finska språket är som bekant koti av kota d.v.s det mobila hem, den boendeform, som var nödvändig för ett folk av jägare och fångstmän det folk som gett suomer och samer gemensamma anor. Med fullständig respekt för vad det kollektiva minnet kan förmedla har jag sökt efter möjliga indikationer och bekräftelser på hälsingarnas roll bland de tidiga exploatörerna i norr. Det intryck man till en början får är att de uppe i norr tycks skymta där i bakgrunden av olika annaler och framställningar såsom en dunkel mörk materia som inte väckt något riktigt bestämt intresse för närmare strukturella undersökningar. Mörk materia som inte avger ljus och därför är osynlig för oss. Men precis som i många teorier för universums utveckling spelar mörk materia också i detta fall en viktig roll här som en viktig pusselbit i en historisk helhetsbild. Minst lika ursprunglig som kainulainen är den samiska benämningen kaitnahatjuteh på det folk som i vardagen uppträdde som deras grannar och som de ofta träffade på kring fiskevattnen vid kusten och insjöarna. Förleden är lika med kainulainen som i sin tur enligt nämnd tornedalsk etymologi likställs med helsing. Efterleden betyder människoflock och kommer av det norska ordet tjuder. Det finns för övrigt i fd Torne lappmark hundratals samiska namn och beteckningar på geografiska företeelser där omväxlande för- och efterleden har samiskt eller gammalnorskt ursprung. Detta pekar på en tidig sydsamisk närvaro längs den norska kusten norrut och upp efter Norrlands inland. Kopplingen kainu-helsing liksom det samiska gaino betraktar jag som ett språk- arkeologiskt ytterst värdefullt fynd (kvarleva) som lättvindigt (närmast ovetenskapligt) förbisetts av forskarna till förmån för en långsökt efterhandskonstruktion kring det gammalnorska ordet hwaino som enligt min bedömning i bästa fall motsvaras av finska vainio med
3 betydelsen fält. Hwaino kan dessutom svårligen kopplas ihop med Kalix älvdal som är mera känd för sina branta älvstränder än för låglänt terräng. Med denna ansats och infallsvinkel på mina efterforskningar har den historiska bilden trätt fram i följande miljöer och sammanhang. Hälsingar och Kainus Redan före 1300-talet benämndes Bottenviken av svenskarna för Helsing Haf och av Novgorod/karelarna för Kajano More. Karelarna var tidigt de dominerande och tongivande finskspråkiga aktörerna uppe i norr och därmed också de som för den geografiska orienteringens skull namngav viktiga företeelser framför allt längs Ule älvs uppland (jmf Kajani) men även längs andra för dem viktiga stråk. Karelernas namn på den befintliga befolkningen vid Bottenvikskusten som av ursprungsfolket samerna redan kallades för kaitnaha-tjuteh ( notfiskar-folket ) övertogs därefter i form av kainulaiset av senare i området uppträdande finska stammar såsom tavaster och savolaxare. Och så pass ovanlig var denna kustnära befolkning för tavaster och savolaxare att avskildheten tog sig uttryck i olika versioner av den kända gamla nidramsan kainulainen karppisääri..., eller, kainulainen kaitanaama. (kainulainen den spinkbente., eller, kainulainen med sin smala nuna.. ). De tidiga notfiskarna längs Bottenvikskusten bestod - av de ålderdomliga önamnen att döma - till avgörande del av folk med ett ursprung i trakten av Ångermanland-Hälsingland. Det är därför förståeligt att Helsingbyn vid Torne älv kallas Kaihnuunkylä på finska (tornedalsfinska). Och det är inte förvånande att den historiskt dokumenterade Helsingbyn betecknar det område där Huitaperi, Uksperi, Riisperi, Pukkholmi, Nautapuoti (d.v.s fäbod) och andra svenskklingande (läs helsingska) lokalnamn finns. Samma gäller berget Luppio (klubben, jmf Allsåklubben i Överkalix och Bjuröklubb strax söder Skellefteå) liksom en del namn som sträcker sig upp till Övertorneåtrakten såsom Avasaxa (slätt-klippa), Tengeliö älv (i meningen förbindelse-led, jämför Tengelfjord vid Hinnöy i Vesterålen och Tengelstad 1535 i Resele socken i Ångermanland), Närki (sund vid Tengeliö älvs utlopp i Torne älv) och Kauliranta (strand där kauli har samma grundbetydelse som gävle, brant strandände). Dessutom indikerar namnet Nautapuoti en väldigt gammal hälsingsk befolkning i byn och tillämpning av det ålderdomliga hälsingska bodlandssystemet (jämför isländska nautabu ). En dombok från 1604 gällande stöld av hö från en fäbodplats i Helsingbyn/Ruskola visar att fäbodsystemet fanns väl etablerad i området. Från obekanta tider kommer därtill den identiskt lika traditionen i Mellannorrland (Nolby knöl) och i Övertorneå (Avasaxa, Luppio) samt i Överkalix(Brännaberget) att på bergstoppar fira ljusets och sommarens ankomst med musik och dans (J. E Forsströms Journal från en resa år 1800 till Lappland och Finnmark). Noteras måste dock att de arkeologiska undersökningar som hittills gjorts i området Kyrkudden och Kannala lämnat dessa tveklöst mycket ålderdomliga lokalnamn utan någon uppmärksamhet, vilket onekligen lämnar kvar obesvarade frågeställningar. Någon gång kan denna befolkning kraftigt ha decimerats (pesten?). Men lokalnamn inom ett gynnsamt område för bosättning bär trovärdiga bud om vilka som tidigt var på jungfrulig plats för
boende och näringsverksamhet. Ön Pukkholmi ligger endast ett par hundra meter rakt ut i älven sett från Kyrkudden. Frågan är om inte de äldsta Kannalafynden (1000-1200) ändå inte kan relateras till de hälsingska lokalnamnen bl.a den undersökta järnframställningen hellre än till det avlägsna Karelen. På närmare håll, i Rakanmäki vid Torneå, finns dessutom rätt omfattande metallfynd från järnåldern bl. a en norrländsk spadjärntacka som klart antyder samband med Mellannorrland. Dessutom kan järnåldersfynden och den tidiga järnframställningen i Sangistrakten, tack vare områdets närhet till mellersta Tornedalen, vara något att beakta (se vidare nedan). Till arkeologen Wallerströms fynd av begravningssättet hus av timmer för de döda hänvisas till paralleller långt österut. Mer sannolikt är likväl att de var lokala samegravar. I Enontekis begravde nämligen samerna ännu till 1789 sina döda i timrade gravar. Efter nämnda år började man lägga liken efter hvarf i mullgravar (E. Grape: Utkast till beskrifning öfver Enontekis sockn i Torneå lappmark. Kongl. Vetenskapsakademiens nya handlingar 1803-1804. Tornedalica nr 7 1969). Wallerströms möjliga tolkning prövas inte heller mot att seden eventuellt kan tänkas vara den lokala hälsingska befolkningskategorins gamla arvsed från Mellannorrland där Norralamannen och Högommannen också begravts på det sättet även om man där på grund av personernas höga status byggt en större hög ovanpå allt. Enklare kammarliknande plagiat av de samtida stora gravmonumenten förekommer här i de s.k folklanden (P. Ramqvist i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 14 1987:118). En god gissning är ändå att det förr eller senare framkommer arkeologiska rön som kan förenas med även de ålderdomliga hälsingska lokalnamnen. Strax söder om Kyrkudden ligger byn Päkkilä vid älven mitt emot Helsingbyn. Här vid mynningen av den i Päkkila by dominerande bäcken Myllyoja finns för det här sammanhanget intressanta registrerade bebyggelselämningar. Men kvarstår tills vidare vad den språkliga arkeologin kan leda till. Såväl i Helsingbyn som i Överkalix har det talats ett norrländskt tungomål. En pusselbit i sammanhanget är tveklöst också Helsingby i närheten av Vasa. Språkforskningen har främst genom slutsatser i B. Hesselmans och V. Janssons arbeten, visat huvudsakligen östsvenska och mellannorrländska (österbottniska, hälsingska, ångermanländska) inslag i den dialekt som talas i Nederkalix och Överkalix (se M.Källskog: Om dialekten i Överkalix, Överkalix del 2, 1986). Det troligaste sägs vara att nederkalix- och överkalixmålen ursprungligen varit samma språk. Dock har förekomsten av ordet träsk av Gösta Holm anförts som indikation på huvudsaklig kolonisation från Mellansverige. Men då har inte Holm tänkt på att träsk som slutled i de flesta sjönamn i Norr- och Västerbottens inland, tillkommit administrativt, det vill säga åsatts av de skattskrivare som upprättat 1500-talets fiskeregister. Dessa har sedan överförts på karta av personer som även de kom från centralt håll. Förekomsten av benämningen träsk talar mera om varifrån skattskrivarna kom än om att den svenska kolonisationen av norra delarna av landet skett i huvudsak från Mellansverige. I stället har det vanligaste inhemska namnet på en fiskesjö i såväl Västerbottens som Norrbottens inland varit samiskt med slutleden jaure som ofta av skrivarna ändrats till träsk. Träsk är dessutom ett illa valt namn om man tänker på ordets 4
5 betydelsekärna och de oftast högklassiga vattnen det varit fråga om, inte sumpiga surdrag. De ovan exemplifierade många lokalnamnen och samernas benämning av den bofasta folkgruppen i kustlandet, förklarar således varför man i Tornedalen kallar folket i Kalix älvdal för kainulaiset och Kalix för Kainus. Och de första nybyggarna i Kainulasjärvi var folk från Överkalix. Noteras bör att detta Kainus tillkommit spontant på plats - inte i någon administrativ bemärkelse till skillnad från nuvarande Kainu i Finland, som nu betecknar det östra inlandet i Uleåborgs uppland och har den av ryssar/karelerna benämnda Kajani som centrum. Den bofasta befolkningen inom det aktuella området måste under den tidiga medeltiden ha varit utomordentligt liten främst på grund av näringsmässiga skäl men också på grund av de osäkra livsvillkor som närheten till ryska intressen medförde. Faktum är således att det i Tornedalen finns en djupt rotad och äkta identitet mellan befolkningsgrupperna kainulaiset, hälsingar och lokalbefolkningen i Kainus, det vill säga i Över- och Nederkalix. Kvänerna Norrmännen och islänningarna har lokaliserat Kvänland till Bottenviksregionen. Helsingabotn var enligt Fundin Noregrsagan deras namn på själva Bottenviken. Men redan på 1000-talet hemma i Sverige (se Adam av Bremen) räknade man in detta område till Hälsingland. Det oaktat talar isländska Egils saga bl.a om Torolf Kveldulfssons färder till Kvänland. Sagan omnämner förutom Torolf ett flertal andra norrmän vars namn visat sig vara autentiska d.v.s har burits av i verkligheten identifierade personer. Även de i sagan angivna ortsnamnen är identifierade i verkligheten. Enligt Egil hade Kvänland en egen ledare, en kung, vid namn Faravid som Torolf samarbetade med vid åtminstone två olika färder mot in i Kvänland inträngande karelare (kirjaler). Det ligger närmast till att utgå ifrån att även namnet Faravid var lika verklighetsgrundad som de övriga namnen. Det finns i vart fall inget historiskt stöd för att utgå ifrån att detta namn är påhittat. Etymologiskt kan Torolf jämföras med namn som Brynolf, Rudolf, Botolf, Arnolf etc. På samma sätt kan Faravid etymologiskt jämföras med Botvid, Frövid, Arvid etc. Enligt Otterbjörk (1979) bör slutleden vid i personamn tolkas som en poetisk beteckning för man, krigare. På samma linje är R.Palm (2004), som i sin bok Vikingarnas språk anger i ordförteckningen ordet vidr i meningen träd(stam) men också som man, krigare. Eftersom man inte gärna vågar korrigera eller ifrågasätta blott och bart ett (d.v.s Faravid) av alla de i sagan angivna autentiska namnen eller berättare som levat tidsmässigt närmare händelserna än vi på 2000-talet, så får vi väl ta namnet Faravid för gott och försöka tolka även betydelsen av förleden far(a). Min slutsats är, som jag närmare angett i min skrift I birkarlarnas fotspår (2005) - med hänvisning till Harrison (1999) - att Faravid är en synonym till den i Ångermanland- Hälsingland redan före 1300-talet förekommande bygdehövdinganamnet Fartiekn, som betyder släktens/stammens kämpe/edsvuren krigare. Vad som också indikerar Faravids språkliga hemmahörighet är byanamnet Färsta i Sköns socken (Sundsvall) som år 1535 skrevs Ffarrestadh, 1547 Farastad och 1562 Farstad (Skatteboken av Medelpad 1543). Just i Sköns socken vid Sköns
kyrka finns dessutom en mångomtalad gravhäll identifierad Fartiekn, förmodligen far till den under första halvan av 1300-talet kände norrländske stormannen Niklis Fardieknsson. Med detta nordiska namn Faravid som stöd ( f-ljudet finns inte i det finska språket) och de norska och isländska källornas lokalisering av Kvänland till Helsingabotn, hänför jag de äldsta kvänerna till norrgående hälsingar hälsingska friskaror, stigfinnare - och hälsingar som tidigt flyttade till Satakunta, Bottenvikskusten och till Tornedalen/Kalix älvdal och där av karelerna likställdes med kainulaiset (se kartskiss nedan). För att nämna befolkningen i Satakunta så skulle den enligt Mikael Agricola och H.G Porthan (1780) ha varit blandad svensk/finsk åtminstone fram mot 1300-talet och enligt M. Klinge (Östersjövälden,1984) skulle en stor del av befolkningen där ha helt bytt språk från svenska till finska. Därmed är möjligheten av en identitet mellan kväner och hälsingar svårt att kategoriskt avfärda. Sannolikt är också att det var dessa hälsingar som starkt bidrog till det stora gammalsvenska språkinslaget i dagens västfinska liksom i tornedalsfinskans äldsta form. Sådant kan inte ha skett utan långvarig närvaro av och närhet mellan två folkgrupper. Här kanske K. Fahlgren (1953,1970) ligger närmast i sin slutsats om kvänerna som blandfolk. Samma bedömning gjordes även av K. B. Wiklund (1947) som därtill noterade möjligheten av kvänsk närvaro i södra Österbotten. Det handlar i så fall om blandfolk med blandspråk i olika grad under olika skeden och inom olika gränsnära trakter (jmf Hälsingbyn och Överkalix). Den mest utpräglade kvänbefolkningen/ kainulaiset är enligt denna härledning logiskt sett den befolkning som finns i Överkalixområdet och i nedre delen av Kalix älvdal. Till denna slutsats om än inte från identiskt lika utgångspunkter har även Olof Hederyd kommit i sin historieforskning om Överkalix (Överkalix I Från stenhacka till järntacka. 1982). Hederyds analys stöder sig på förutom egna rön och utifrån lokala förhållanden mycket initierade härledningar, även på den finske forskarens Kustaa Vilkunas övertygande slutsatser om själva sambandet mellan kväner, kainulaiset och helsingar (Vilkuna, K: Kainuu Kvänland, ett finsk-norsk -svenskt problem. 1969). Vilkuna hänvisar bl.a till parallellnamn på kainu-hälsing ända i sydvästra Finland (Raumotrakten). Det är tydligt att Nedre Satakunta var för helsingarna en väl känd destination. Hit relaterar också det finska kvädet om St Henriks bane landsättningen av Erik den Heliges trupper inför korståget i Finland (Klinge 1984). Det här gör dessutom Johan Bures återberättelse år 1600 av Herr Peders i Medelpad och Sköns socken lokala sägen om hälsingarnas medverkan i Eriks korståg mera trovärdig än det sannolikhetsvärde sägnen hittills getts. Men primärt handlar det här om namn på en befolkningsgrupp uppkommen i kainu-fallet från hur folket uppträdde som en fiskarbefolkning, som notfiskare. Att detta sedan sekundärt lett till en sammankoppling med det område där denna befolkning fanns, kan närmast jämföras med hur Fiskarhalvön vid norra Ishavet fick sitt namn. På motsvarande sätt gav notfiskarna på Livonsaari nordväst om Åbo namn åt byn Kainu(a) 6
på denna ö. I samma kusttrakt nordväst om Tövsala finns den lilla byn Helsinki, en trakt vars befolkning den initierade Agricola (1548) anger såsom härtammande från Sverige. Det ligger snubblande nära att rent etymologiskt koppla även det svenska begreppet hälsing till just fiske och fiske med not. Detta även om betydelsekärnan skulle finnas i verbet hala alternativt hals som någon del av noten. Äldre sill- eller torskfiske med not kanske utgör grunden även till förleden hälsing i Hälsingör och Hälsingborg. Men en tolkning av kainu-ordets betydelsekärna som identisk med låglänt havskust är inte tillräckligt övertygande eftersom benämningen kainu som notfiskeplats förekommer även i Savolax där det inte finns någon havskust. Däremot har Savolax haft en tidig befolkning av samer vilka senare efter hand till största delen assimilerats i den övriga befolkningen. Om detta se vidare nedan. Ett tidigt hälsingskt inslag från Mellannorrland stöds, enligt min bedömning, även av ElseBritt Lindbloms forskning(1988) om önamnen i Luleå skärgård och nordvart åt Kalix, där tecken tyder på att det redan före 1300-talets rikssvenska penetration i Norrbotten (Piteå- Luleå), uppenbarligen fanns fast boende nordbor i kustområdet i norr. Motsvarande uppgifter står att finna i bl.a Olof Hederyds(1980) undersökningar längs kustområdena ända uppåt Torne älvs mynning. Liknande exempel finns utanför Kemi älv. Den befolkningen bör ha varit tidiga norrgående hälsingar vid den så kallade Helsing Haff och Helsingabotn som området heter i Fundin Noregrsagan. Längst upp i norr dit 1300-talets rikssvenska penetration inte nådde samma styrka som exempelvis i Luleåområdet, bevarades inslaget av de tidiga norrgående hälsingarna kvänerna-kainulaiset bäst i Kalix älvdal och i Hälsingbyområdet i Torne älvdal. Befolkningen i Hälsingbyområdet i Tornedalen och folket i Kalix älvdal är, härlett på detta sätt, ursprungligen norrgående hälsingar. Denna slutsats styrks förvisso också av den sedan ett otal generationer tillbaks i lokalbefolkningens mannaminne kända lika betydelsen mellan beteckningarna hälsing respektive kainulainen. Den tidsperiod under vilken de norrgående hälsingarna redan bebor nämnda områden längst uppe i norr bör kunna härledas till just den tid då Torolf och Faravid var aktiva. Det måste ha skett före år 1100. Redan omkring år 1158 fick nämligen ett cistercienserkloster i Sigtuna laxfiske i Kemi älv och byn Sihtuna sitt namn en by belägen väster om Kemi älv fyra mil från kusten. Säsongsfiskande folk från Mälarområdet blev till en del bofasta där medan motsvarande område i Helsingbytrakten var redan ockuperat av helsingar. Visserligen har den finske forskaren Kyösti Julku i sitt Kvenland- Kainuunmaa (1986) sammanställt omfattande resonemang i ämnesområdet, men på fastare grund står dock redan Henrik Gabriel Porthan (1780) och den före alla forskare ostörda befolkningen i Tornedalen, där det som nämnts - alltid sedan evärdliga tider varit 7
självklart att kainulainen är samma som helsing. Fråga är i detta fall om ett äkta historiskt vittnesbörd, en så kallad kvarleva från en tid och vardagsmiljö där benämningen uppkommit utan avsikt att övertyga någon. Det torde inte finnas något hållbart skäl att söka andra förklaringar långt utanför gällande arena - den kända geografiska verkligheten. Den teoretiskt mest långsökta tolkningen av kainu det vill säga från det nordiska hwaino vilken lanserats av J. Vahtola och biträtts av K. Julku, har av den kände forskaren i nordiska språk Gösta Holm (1982) avfärdats som stridande mot vad som språkligt/ljudligt gäller inom gammalnorskan. Det förhållandet att kainubenämningar förekommer i nuvarande rent finska trakter i Österbotten och en del i anslutning till sjöar och vattendrag längre söderut, behöver inte strida mot den i det samiska språket självklara betydelsen av namnet. Avgörande måste vara var roten - det vill säga var ordets betydelsekärna finns. Eftersom finskan och samiskan har enligt språkvetarna ett gemensamt urspråk finns naturligtvis tack vare släktskap tusen sinom tusen paralleller. Parallellen på själva landet sapmi-suopmi-suomi kan utgöra ett gott exempel och motsvarigheterna varri- vare-vaara, javri-jaurejärvi kan här nämnas som andra exempel som i sin mångfald framträder på kartredovisningar över hela Finland. I ren nordisk språkdräkt finns som bekant parallellen finne - skridfinnar, Finnmark- Finland där förleden finn är liktydig med jägare (jmf Zackrisson i Bebyggelsehist. tidskr. Nr 14, sid 24,1987). Denna parallell hänvisar till den aktuella befolkningsgruppens huvudnäring fångsten och jakten. Inte överraskande representerar ett antal av även dessa kainubenämningar gamla fiskeställen. Ett gott exempel på den kategorin är Kainuunniemi och Kainuunhiekka vid Rautalampi där en notfiskeplats legat. Om detta namn säger J.Vahtola (1980): Märkligt är bara det, att man från savolaxiskt synsätt befäst ett tavastländskt ägande med en kainu- beteckning ( Merkillistä on vain se, että savolaisesta näkökulmasta on hämäläisten omistus varustettu Kainuu-nimellä ). Förklaringen måste rimligtvis vara att finskans kainu är lika med not/notfiske det vill säga har samma ursprungliga betydelse som det samiska gaino. Förekomsten av ett samiskt-finskt begrepp i norra Savolax i det inre av Finland är inte svår att förstå och leder automatiskt till möjligheten av en sammankoppling med den kända finska kainu-frågan. Det har, som bekant, alltifrån stenåldern funnits jägare/fångstmän på numera kärnfinsk mark så även i Savolax till och med till en så dominerande del att samiskan bidragit till bärande delar av det egentliga finska språket. Kainu - en äkta kvarleva måste således vara ett ursprungligare namn för not än det numera vanliga nuotta som ju härleds från svenskans not. Att i ordtolkning förbigå uppenbar likhet inom en och samma språkfamilj för en problematisk bevisföring över en språkgräns förefaller inte övertygande. Det samisk-finska språkarvet är en realitet att utgå ifrån. Ju längre bort från gällande arena man frestats orientera sig i tolkningarna, desto mer ansträngda har de etymologiska tolkningarna visat sig vara. En annan historia handlar om sydsamernas det vill säga de skandinaviska samernas 8
(vilka själva gärna kallar sig för lappar) tidiga vandring norrut framför allt längs stråket efter Atlantkusten och kanske något långsammare upp över Norrland. Eftersom den senaste inlandsisen smälte både från söder och från väster blev Atlantkusten och fjällen isfria tidigare än det som senare blev Bottenhavs- och Bottenvikskusten ( K. Lundholm: Min norrbottniska historia, 2005). Denna sydsamiska vandring stöds också av mitokondrieforskningen - en oavvislig källa i detta sammanhang (K. Wiik: Saamelaisten alkuperä, TSV 2004). Lägg därtill frågan om det verkligen är en tillfällighet att sjönamn i Dalarna såsom Amungen, Skattungen, Balungen och liknande, har sina - ungen och ungi paralleller längs hela sydsamernas norrländska stråk norrut uppåt Norrbotten och Lappland där man hittar sjöar såsom Kamlunge, Karungi, Kulmungi, Vivungi för att bara nämna några. Högst upp i norr möts det sydsamiska ungi såsom beteckning på sjö, den nordsamiska (suomen-samiska) sjöbeteckningen jaure/järvi. De många ålderdomliga norsk-samiska naturnamnen i det tidigare Torne lappmark vittnar dessutom om de inom området tidigt aktiva samernas djupa samröre med norsk befolkning och antyder därmed också om varifrån samerna själva (sydsamer) kan ha intagit dessa landområden. Men om vi efter denna utvikning återgår till kainu-begreppets etymologi skulle betydelsen Av Kaihnuun väylä likställas med helsingarnas älv även om den i svenskt språkbruk kallas Kalix älv. Och faktum är att Kyösti Julkus kollega Armas Luukko har i sina studier om medeltiden och 1500-talet uppe i norr (Pohjois-Pohjanmaan ja Lapin keskiaika sekä 1500- luku) funnit hur Kalix älvs källsjö, Kaalasjärvi, var hälsingbybornas hävdvunna fiskevatten. Och som nämnts - redan Porthan kopplade begreppet kainulainen till hälsingar (bl.a med stöd av den på ort och ställe kända betydelsen) och hur samerna identifierade sina icke samiska grannar. Kanske förhåller det sig så att lösningen på kainuproblemet hittas i den lappska ortnamnsforskningen, förebådade Birger Steckzén i sitt arbete Birkarlar och lappar (1964). Detta med hänvisning till hur kainunamnen vanligtvis är knutna till sjöar, åar och kustskär d.v.s platser där det finns tillgång till fisk! Senare har också prof Olavi Korhonen (1987) funnit de många kainu-namnen i svenska Lappland. Detta anmärkningsvärt nog i eller i anslutning till sjöar och med en naturlig härledning till fiskeredskapet not. Lägg därtill den enligt Carl Johansson i boken Fjällbygdens människor berättar (Tornedalica 1975) angivna samiska benämningen på kvänfolket kaitnaha-tjuteh. Till det kan läggas etnologen Samuli Paulaharju som i sina Lappmarksminnen (från 1922) sid 183 redovisar exempelvis följande tankeväckande om begreppet kainu:... Många saivosjöars rån är av lappskt ursprung. Vid Paarnajärvi inom Kittilä hade Tepsas gamle gubbe en gång sett en renskinnspälsad lappgumma springa på stranden med nottillbehören under armen och hört henne ropa: Paarneh vuolkin kainutta, paarnai vuolkam kainukoita! (Kittiläbons lappska:.pojkarna for utan not, jag är på väg till dem med notlinor!) 9
10 Här framträder en äkta historisk kvarleva som stöder Carl Johanssons rön om kaitnaha- tjuteh, notfiskarna det notfiskande folket!. Ta som ett annat exempel notfisket i Kainusaari i Torne älv och Vojakkala. Det bör således inte förvåna någon om den befolkning som gav tidiga namn åt Bottenvikens öar hade noten som sitt främsta fiskeredskap och att de i lappskt språkbruk var riktiga KAITNAHA-TJUTEH. Notfiske vid Bottenviken enligt Olaus Magnus. ( Gainofiske). De norrgående hälsingarna fick således sitt samisk/finska namn kaitnahatjuteh/kainulaiset baserat på i vilken egenskap de i allmänhet uppträdde såsom notfiskare. På samma sätt tycks de rysktalande från Novgorod, uppenbarligen utifrån enkel folklig logik, ha fått sitt egenskapsnamn utifrån hur de uppträdde som båtfarare längs inlandets vattenvägar d.v.s veneläinen venäläinen båtfarare., Veneläisiä. Moskovitiska krämare enligt Olaus Magnus Men Novgorods företrädare de ryska båtfararna venäläiset blev riktigt tunga aktörer i norr först efter år 1278, då karelerna av furst Dimitrij tvingades erkänna sig som novorodska undersåtar(d. Harrison: Gud vill det. 2005).
11 När dessa hälsingar (samernas notfolk) befolkade Överkalixområdet kan, utifrån dagens kunskapsläge, inte anges. Ett tidigt samband betydligt före 1300-talet - med det svenskspråkiga Österbotten är fullt möjlig om de inte kom, som längre fram antyds, längs Bottenvikskusten från Mellannorrland. Rimligt är ändå att utgå ifrån att de kom upp efter älvdalen ifall de inte från Hälsingbyområdet under trycket av den karelska expansionen i norr inom Semidesatskaja Korela (de sju flodernas Karelen, med Kemi älv som gräns) var tvungna att dra sig västerut till Kalix älvdal. Ännu från 1500-talet finns uppgift om enstaka ägo- och flyttningssamband mellan Svartbyn/Vännäs och Alkkula, byn invid Helsingby. Men kom de söderifrån så passerade de Kalix älvs mynning där de i så fall kan ha lämnat både fysiska och språkliga spår. Ovanpå denna kärna av pionjärer kan de senare på 1300-talet ha spätts på med ytterligare svensktalande personer söderifrån. Det avskärande finskspråkiga området mellan Över- och Nederkalix (Morjärv etc) indikerar bara att bebyggelsen i Överkalix uppstått före denna finskspråkiga enklav. Den sammanfattande strukturella bilden förändras och tydliggörs kontinuerligt i takt med att nya forskningsrön framträder. Vad säger i
12 kolonisationssammanhang exempelvis den på 1990-talet av Umeå universitet m.fl påvisade bebyggelsekontinuitet i Österbotten (Malax-Korsholm-Vörå) alltifrån de första årtiondena e.kr till medeltid och med uppenbar koppling till Mellannorrland. Med dessa rön i beaktande är den s.k tomrumsteorin överspelad d.v.s teorin om att de områden som idag utgör Svenskfinland var folktomma under vikingatiden (800-1100) och att finskspråkiga grupper fyllde på från inlandet varefter kolonister så småningom invandrade från Sverige och ledde till en svenskspråkig befolkning under tidig medeltid. I vilken utsträckning klimatförsämringen i slutet av 700-talet e Kr påverkat folkmängden i Österbotten är en av de intressanta frågorna kring teorin. I det sammanhanget kan de av Stockholms universitet och Håkan Grudd genomförda klimatstudierna vara av intresse. Källa: Grudd H, (2008): Torneträsk tree-ring width and density AD 500 2004: A test of climatic sensitivity and a new 1500-year reconstruction of north Fennoscandian summers. Climate Dynamics, 31: 843-857. DOI:10.1007/s00382-007-0358-2. 12 11 10 Sommartemperatur i norra Sverige rekonstruerad från årsringar i tall Grader C 9 8 7 6 5 4 500 600 700 800 900 1000 1100 1200 1300 1400 1500 1600 1700 1800 1900 2000 Årtal Variationerna i grafiken ovan är enligt dess upphovsman Håkan Grudd, med största sannolikhet giltiga för Bottenviksområdet i stort. Här kan skönjas klimatkrisen 536-537 e Kr (Fimbulvintern, på ett fängslande sätt analyserad av B. Gräslund i Saga och Sed 2007 och med antagna effekter fram mot 545); vidare ett försämrat sommarklimat de sista åren av 700-talet, den lilla istiden i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet, men även 1890-talets djupdykning. Ifråga om klimatförsämringars effekter på folkmängden skall man inte underskatta en i ett område väl etablerad befolkningsgrupps förmåga att på ett uthålligt sätt anpassa sin försörjning till de lokala resurserna. Förutsättningar kvarstod för livskraftiga överlevare. Klimatförsämringens effekter på förekomsten av fisk, säl och annat jaktvilt kan aldrig ha varit katastrofal. De små fornåkrarna var lokaliserade med stor kännedom under vilka förhållanden bl. a bergsåkrar respektive strandnära åkrar var att föredra. Utvalda slåttermyrar för foder åt nötkreatur och annat fä hade naturen och växlande klimat redan kultiverat på gynnsamma platser. Råg och kornodlingens
13 uthållighet i klimathänseende var i viss mån även beroende på utsädets härkomst. Det är också möjligt att tillkomsten av torkrian/rökrian hänför sig just till de tider då klimatförsämringen försenade rågets och kornets mognad. Det sista skedet i mognadsprocessen kunde nämligen ske i rian där råget och kornet skiljdes från halmen. Nyttjandet av torkrian går tillbaks till åtminstone åren 17-23 e. Kr, då den grekiske geografen Strabon förmedlar de iakttagelser resenären Pytheas skulle ha gjort under sin resa åren före 325 f. Kr till Ultima Thule. Varje näringskälla var inte stor, men mångfalden och den naturnära kunskapen resulterade i ett lokalsamhälle som var, på det hela taget, hållbart mot åtminstone kortvarigare katastrofer. Denna anpassningsförmåga framträder tydligt genom de hårddata som behandlats i den av Evert Baudou s forskargrupp utförda ekologisk-arkeologiska studien i Österbotten och belyser en av forskningen tidigare försummad verklighet. Livet har gått vidare även om antalet individer i lokalsamhället tidvis krympt på grund av omflyttning och utflyttning. Och vid sidan om de fysiska spåren finns de språkliga i det blandspråk som bildat västfinskan och gett de ålderdomliga nordisk/samisk/finska kombinationsnamnen inom ett rätt brett bälte runt om Bottenhavet och Bottenviken. Vad kan då en koppling av detta till de tidiga hälsingarnas aktiviteter inom Bottenviksregionen ge för slutsatser? Bilden av successiva och mycket tidiga framför allt havsbaserade flyttningar och etableringar från Ångermanland/Hälsingland och norrut har av allt att döma förstärkts. Redan 1921 (Ahnlund) noterades såsom hypotes Njurundabygdens arkeologi peka på samfärdsel med den finländska kusten i sydost. Men från Hälsingland- Ångermanland kan också norrgående hälsingar ha nått trakten av Umeå varefter ett stråk gått längs kusten vidare norrut och ett annat korsat den smalaste delen av Bottniska viken (vilken de själva döpt till Kvarken av fornsvenska kværk, hals) och sålunda gett upphov till den tidigaste kolonisation av Österbotten. Jämför även Christer Westerdahls redovisningar av marinarkeologiska rön (Norrbotten 1980-81 samt hans rekonstruktioner från 1998). Den nu nämnda med skandinaviska kännetecken funna bebyggelsen i Österbotten utesluter inte att det senare från och med andra hälften av 1100- talet genom Knut Eriksson (1167-1196) och hans närmaste efterkommande, Erik Eriksson (1208-1216), Magnus Eriksson (1290-1318), och Erik Magnusson (1357-1318) samt Håkan Magnusson (1362-1364) tillämpades en koloniseringsstrategi norrut såväl längs östra som västra sidan av Bottenviken, allt efter uppmaning av och i samklang med den katolska kyrkans strävanden att expandera norröver.
14 Som utförligare beskrivs längre fram riktades strävandena på att föregå och motverka den även norrut expanderande konstellationen Novgorod och ryskortodoxa kyrkan. Från de båda kyrkornas sida gick klostren i fronten av denna expansion vilket inom den västra sidan av Bottenviken tog uttryck i form av cisterciensernas i Uppsala/Sigtuna av kungahuset donerade laxfisken, medan klostercentret kring Raumo/Nådendal/Åbo erhöll av kungahuset tilldelade fiskeplatser på den östra sidan om Bottenviken. Under Magnus Erikssons tid samordnades frontarbetet med de klosterägda etableringarna av heliga Birgitta och hennes goda vänner och medarbetare, biskop Hemming i Åbo och ärkebiskop Hemming i Uppsala. (Om klosterägda tillgångar längs nuvarande finska sidan av Bottenviken hänvisas till A. Luukko: Pohjois-Pohjanmaan ja Lapin historia (osa II, sivut 274-279) samt till K. Tarkiainen: Sveriges Österland, Stockholm 2008). Går vi vidare till de folkgrupper som drog sig norröver så fanns där, tack vare geografiskt fördelaktig lokalisering, i det tidigaste flyttningsskedet främst grupper från Satakunta respektive Hälsingland. Detta hindrar självfallet inte att andra senare följde efter i mer eller mindre uträckning men av naturliga skäl marginell utsträckning från centrala Sverige och minst från Östergötland/Småland. Kulturella barriärer av bl. a det slag som beskrivits mellan Ångermanland och Västerbotten (ev den ödemark som, enligt kung Alfreds berättelse från 890-talet, fanns mellan förmodade rena svenska bygder och Kvänland i norr) kan mycket väl ha språngvis neutraliserats av havsgående stråk och på det sättet tidigt etablerat satellitbygder långt upp i norr (ex Hälsingbyn, Överkalix). Någon barriär av digniteten Checkpoint Charlie var det naturligtvis inte fråga om. Nya bosättningsmiljöer och livsbetingelser krävde inte nödvändigtvis samma redskap och nyttoföremål som den miljön man lämnat efter sig vilket kan vara en bakomliggande förklaring när de arkeologiska fynden inte visar sig vara helt överensstämmande från miljö till miljö. Sålunda måste exempelvis jordbruk ha bedrivits olika under olika omständigheter. Till nordligaste Norrland kom de tidigaste kunskaperna till denna näring från norskt område, från Karelen och från Mellannorrland. Arkeologiska rön från Nordnorge talar för att influenserna från den långa norska kustflaten var särskilt tidiga och tog då uttryck i form av små fornåkrar, bergsåkrar omsorgsfullt valda i god jordmån och i frostskyddat läge. Enligt Uleåborgs universitets undersökningar fanns fornåkrar i Kaihnuunkylä/Helsingbyn av endast några ars storlek. Några sammanhängande jordbrukslandskap var det
15 således inte fråga om. Särskilt inte under en tidsperiod då landhöjningen ännu inte hunnit skapa förutsättningar härtill. Inte heller var det fråga om jordbruk såsom huvudsaklig försörjningskälla utan åkerbruk där åkrarna kunde av näringsmässiga skäl behöva flyttas från ett utsuget ställe till ett annat med bättre förutsättningar. Därvid var den gödsel som den mer eller mindre bedrivna boskapsskötseln gav, på det hela taget avgörande. Fanns det boskapsskötsel så fanns det också åkerbruk! Geografiska förhållanden är fasta men kunskapen följer med människan och kan tillämpas olika under olika naturförhållanden och på det sättet resultera i skiftande kulturutveckling. Men även större naturhinder har ändå i alla tider kunnat överbryggas av människan. Sålunda var naturligtvis också det farliga öppna havet möjligt av överbrygga varför Kvarken inte var den absolut enda vägen även om det stråket låg gynnsammare till. Barriäröverbryggande möjligheter diskuteras belysande av L.E Edlund i artikeln Vi och dom nolaskogs FoF 1997. Hälsingarnas tidiga spår och representation längs Bottenvikskusten stämmer väl överens med vad som gällt världen över, nämligen att de folkgrupper som haft möjlighet att förflytta sig längs havskusterna har spritt sig snabbast och geografiskt längst jämfört med folk som brett ut sig till lands utan tillgång till öppna vattenleder. Den inom Bottenhavs- och Bottenviksregionen utan konkurrens främsta resursmässiga kapaciteten för ett sådant dominerande uppträdande fanns tidigt i Mellannorrlands maktcentra i Hälsingland och Medelpad vilka på ett tydligt sätt klargjorts av inte minst P.H Ramqvist och Stefan Brink (Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 14, 1987 resp nr 27, 1994). Från dessa centra lades den tidiga grunden och orienteringsspåret för 1300- talets slutliga kolonisering av Bottenviksregionen. Att de norrgående hälsningarna/kvänerna, norrmännen och karelerna (av fi. karja boskap) var de tidiga huvudaktörerna i norr berodde med andra ord på att de var och en i sina samhällsbildande basnäringar fiske, åkerbruk, boskapsskötsel och korsvägsläge hade fasta resurskärnor varifrån under lediga årstider utfärder kunde göras till trakter där jägarfolk ( no finn jägare) vistades. Dessa jägarfolk bestod av naturliga skäl av små grupper som inte resursmässigt, i ett nomadiserande liv, kunde bilda någon växande befolkning och expansiv styrka (Marvin Harris : The Origins of Cultures, 1977). Beträffande Novgorods maktposition i norr får man inte glömma att det var först 1278 som karelerna av furst Dimitrij tvingades erkänna sig som Novgorods undersåtar. Innan dess agerade karelerna självmant och erövrade sålunda inte Kvänland eller kvänerna åt någon annan herre. I annat fall hade det inte funnits någon anledning till Dimitrijs åtgärd. Bortsett från tidvisa räder
16 utåt Bottenviken bestod de ihållande karelsk-ryska besöken av från by till by farande landköpmän - laukkuryssät. Att hävda anspråk med prutmån har, såväl förr som i våra dagar, varit en självklar taktik inför presumtiva förhandlingar. Detta förklarar varför Novgorods och senare Rysslands anspråk väster och sydväst om Torne älv inte lämnat några historiska spår i verkligheten. Det finns en lokal sägen i Bygdeåtrakten om ett besök av en grupp karelska handelsmän vid Bygde sten där de togs som så främmande att de av lokalbefolkningen känslolöst slogs ihjäl. Detta har noterats som ett tecken på var dessa handelsmän normalt sett brukade verka. Men händelsen kan lika väl vara ett tecken på karelernas sjöovana och att deras båt havererat där efter att de drivits omkring av vinden. Nils Ahnlund som ingående behandlat sägnerna om och kring Bygde sten, har i sina slutsatser inte kunnat föra dessa tillbaks till några historiskt trovärdiga ursprungsfakta (Ahnlund: Oljoberget och Ladugårdsgärde, Svensk sägen och hävd. Sthlm 1924. Kapitlet om Bygde sten sid 95-130). I befolkningens kollektiva minne finns inte heller någon kvarleva av karelsk eller novgorodsk överhöghet. Däremot en i Tornedalen bekant minnesramsa om karelska härjningståg (se vidare nedan) och en berättelse om hur kringhärjande ryssar (läs kareler) av några skidlöpare ur lokalbefolkningen i vintermörkret lockats till att förfölja de blossbärande löparna och sålunda lurats till att störta nedför Pullingibergets stup. Denna vandringssägen har för övrigt av den samiske filmaren Nils Gaup applicerats på en samemiljö i hans succéfilm Vägvisaren.Det torde vara svårt att mot all denna sägenbakgrund - där ingen som helst skymt om erövring finns fästa tilltro till att de tidiga kvänerna under någon tid skulle ha varit skattskyldiga till Novgorod eller varit Novgorods undersåtar ( Wallerström, 1995). I det lokala språkarvet finns inga ryska ord eller uttryck som påminner om en sådan hegemoni. Wallerström drar dock generellt giltiga slutledningar av ett mellan två privata personer växlat näverbrev från 1350-talet där ett meddelande kan läsas om personligt uttag inom kajanernas område av dan d.v.s gåva, ränta, skatt (Max Vasmer 1976:328). Vi vet att ryssarnas mellanhänder vid kontakterna med samer, kväner och norrmän var i så gott som uteslutande karelerna. Men medan samerna drabbades av novgorodsk-rysk beskattning så finns det inga belägg i någon urkund på att även kvänerna blev beskattade av ryssarna vare sig direkt eller genom deras mellanhänder karelerna. Wallerström tycks dock tro att kvänerna blev underkuvade och därmed också beskattade av ryssarna. Som stöd härför hänvisar han till de i Egils saga relaterade stridigheterna mellan kareler å ena sidan och kväner/norrmän å andra sidan. Dessa händelser har inträffat under andra halvan av 800-talet och troligtvis av och till även efter detta varav Wallerström tycks dra slutsatsen att kvänerna så småningom gett upp. Det handlar således om en projisering 500 år bakåt i tiden av en oklar tolkning av ett näverbrev från 1350-talet. Näverbrevet
17 är istället hänförlig till sin egen tid och de handelsvillkor som gällde i norr efter de fredsslut man enats om 1323, 1339 och 1351. Sådana förmodanden tillsammans med ett resonemang om likartad beskattningsterminologi mellan den svenska och novgorodska maktutövningen, tas som bevis på en ursprunglig novgorodsk hegemoni över Kvänland och att en komplett identitet skulle finnas mellan kajaner och kainulaiset. Wallerström åberopar även kvänernas fördelning av bytet med en tredjedel åt kungen som ett tecken på ett östligt drag hos de kväner som omnämns i Egil Skallagrimssons saga. Slutsatsen prövas dock inte mot exempelvis ursprunget till den svenska tredjedelsregeln om kungsådra. Inte heller mot vad som finns bakom begreppet alla goda ting är tre och regeln på Rügen där rügerna skänkte en tredjedel av allt krigsbyte från plundringstågen till Svantevit som tack för framgången (Harrison 2005). Men som framgått ovan har sedan en fjärran tid hos befolkningen själv en självklar identitet funnits mellan kainulaiset och hälsingar. Detta i den trakt dit majoriteten av forskarna lokaliserat kärnan av Kvänland. Helt klart är dock att man inom karelernas Pohjola Semidesatskaja Korela tidvis beskattade de där vistande samerna. Samma skatteobjekt finneskatt handlade det om redan 1251 vid den centrala överenskommelsen mellan Norge och Novgorod, då Lyngstuva blev den västligaste skattegränsen för ryssarna. Ingen har heller kommit på tanken att karelerna intagit Kvänland för egen räkning. Det har för Novgorod genom deras egna avtalspartners pomorerna, som hade sin replipunkt vid Vita Havet (po-more, vid-havet) och karelerna funnits mera lättillgängliga jägar- och fångstfolk längre österut (exempelvis komier, syrjäner), vilka utgjort stabilare och tyngre skinnleverantörer. I den skandinaviska lappmarken blev dessutom den lilla populationen av den skandinaviska sobeln ( Hans Andersson, Blidka dig blåa ödemark, 2001) det pälsdjur som först utrotades, varefter - som känt är - bävern fick röna samma öde. Beskattningsterminologin Beträffande beskattningsterminologins värde som tolkningsgrund ifråga om vem som från tid till annan haft den dominerande makten i en region är det rimligt att utgå ifrån att återkommande kontakter ursprungligen kom till i form av byteshandel mellan jägare med klovaror och personer med tillverkade handverktyg det vill säga finnekaup. Med ömsesidigheten och viljan till återkommande byteshandel följde tvåpartsavtal mellan parterna, där beställningar och förskott förekom. Långväga handel krävde mellanled medan byteshandeln på plats skedde ursprungligen och i första hand mellan de närmast boende grannfolken. De som tidigt (slutet av 800-talet) var på plats inom aktuellt område framgår i Egils bekanta berättelse om Torolf Kveldulfssons finnefärder, där samer, norrmän och kväner framträder som folkgrupper på plats, medan karelerna är utifrån framträngande. Den inofficiella handelshegemonin utkristalliserades därför
18 först i relationerna mellan norrmän och samer respektive mellan kväner och samer, företrädesvis på var sin sida om Kölen. Här förekom ingen beskattning då det begreppet förutsätter att en part bestämmer över den som beskattas. Behov av att säkrare knyta an tidigare etablerade handelsrelationer till sin egen krets, kom först när riktig konkurrens om handeln uppstod mellan norrmän, kväner och kareler. Jägarkategorin tvingades då att handla med endast en part. Då uppstod finneskatten fångstskatten och gällde i första hand klovaror. I den mån karelerna förmådde, trots sina fjärran liggande utgångspunkter, upprätthålla tvingande relationer till samerna, så gällde det naturligtvis samer i egenskap av pälsleverantörer. Kvänerna, med sina hälsingska relationer, kunde hävda sina handelsintressen till en början tack vare de över tiden etablerade tvåpartsavtal som band ihop beställare och leverantör det vill säga den relation som misstolkats till att handelsmannen skulle ha ägt den pälslevererande samen. Men tids nog fick de en särskild styrkeposition i och med det den svenska kungamakten inrättade birkarlaväsendet helt enligt den egna kungaklanens (Valdemar Sejr/Magnus Ladulås) danska praxis (birkebönder). Även om det fanns en funktionell likhet mellan svenska birkarlar och ryska handelsmän och tributtagare så fanns det inga ryska birkarlar. Det fanns på analogt sätt en funktionell likhet mellan nordiska vikingar och baltiska handelsmän, färdmän och friskaror men det fanns det inga baltiska vikingar. I vilken kulturkrets birkarlarna hörde hemma antyds av de person- och släktnamn som omnämns i det äldsta dokument där konkreta individer åberopas, med andra ord birkarlarnas eget klagobrev 1420 över hur invandrande lösmän från Tavastland börjat agera störande på deras handelsrelationer med samerna. Samtliga dessa namn är tidstypiska för den kulturkrets som sjöfart och handel bidragit till att sprida inom Östersjö- och Bottenhavsregionen. Olaff Göthe, Jöns Smeck, Olaff Håke, Olaff Muppe, Hinrich Wichtekainen (från Wicht mitt emot Odensholm i Estland?), Nils Michelsson, Hinrich Mårtensson, Olaff Nilsson, Olaff i Kärespecke ( Käresbäck), Caupe Caupeson, Anders Claeson och Enewald. Observera att såväl i isländskan som finskan benämns Jakob ofta familjärt såsom Kaupe. Detta namn behöver därför, när allt kommer omkring, inte ha varit så främmande för en i gammalsvenska kunnig skrivare. Men under dessa omständigheter var skatteobjektet oförändrat, det vill säga finnarna, jägarna, samerna. För samerna å sin sida handlade skatten om samma sak skinn, klovaror oberoende av vem som från tid till annan var den vinnande bland konkurrenterna. I vilken mån den vinnande beskattningsterminologin slog igenom från Novgorod eller inte, är inte en nyckelfråga. Detta lika lite som det finskspråkiga skattebegreppet haxepalckan (av haaksi, fartyg och palkka, lön) som i sig inte talar om någon finsk hegemoni, men är lättbegriplig för den drabbade parten. Begreppet bågaskatt var i analogi med detta en för samerna/jägarna träffande benämning på ett bekant elände en benämning som tack vare dess lättbegriplighet tacksamt användes av de beskattande makterna oavsett vem makten för tillfället var. En annan sak är att den svenska bågaskatten sedan
19 blev en allmän skatt som i Hälsingland drabbade varje jordägare med skogsmark och inkluderade bonden själv med hemmavarande söner jämte svågrar i åldrar mellan 16 och 60 år. Skattebegreppet rök, rauk var däremot både i Norge och Sverige knutet till själva jordbruket. I Ofoten fördelades mellan gårdarna det skördade kornet från byallmänningen på basis av antalet upplagda raukar, kornskylar (Ofotens historie, 1988). Detta skandinaviska skördebegrepp var väl känt även i de sydligare delarna, exempelvis Östergötland, där rök betecknade sädesskylar, parvis uppresta kärvar. det är samma ord som rauk i gotländskan, vilket betecknar en fristående klippa i havet (Rune Palm, 2004). Karelerna en folkgrupp bland andra folkgrupper Den karelska penetrationen av Bottenviksområdet och området nuvarande svenska respektive finska Lappland var som framgått ovan tidig. Så även via Vita havet uppåt den norska sjökanten. Den gjorde sig tillkänna redan vid mitten av 800-talet och visade sig då i praktiken och främst i form av kortvariga plundringståg. De kortvariga besöken förekom om inte regelbundet så ändå av och till. Sedan 1278 då karelerna tvingades erkänna sig som Novgorods undersåtar, gick dessa räder definitivt under novgorodska fälttecken. Men deras utbyte kunde också visa sig i lindrigare mening som ofrivillig gåvogivning om den drabbade finnen/samen på det sättet kunde undvika hårdare tag. Av vilken art dessa besök ofta var, framgår också i en gammal tornedalsk ramsa riktat mest på barnen där det heter: Venäläinen verikirves, karjalainen kalttokengä tappo isän, tappo äidin; meinas tappaa minunki ---osv (Ryssen blodyxan, karelen vrångfoten slog ihjäl min far, slog ihjäl min mor; skulle döda även mig osv ). Det kollektiva minnet kan som framgår finnas även i folkliga barnramsor. Under 30-åriga kriget varnades besök av den svenska soldatesken med ramsan: Bet Kindl bet! Oitza kinnt da Schwed, oitza kinnt da Oxensterna, Wiard ma Kindl betn lerna (Bed barnet bed! Annars kommer svensken! Annars kommer Oxenstierna! Lär mitt barn att be så gärna. Bed mitt barn bed! ). Under tider då de karelska besöken inte uppträdde som kortvariga räder så förekom de mellan varven i form av privata fredligt kringvandrande handelsmän. Målet var då marknadsplatser under de årstider då även andra handelsmän samlats för främst byteshandel. Det sätt varpå berättelser, presentationer och bedömningar framställts av den karelska penetrationen av området i norr, har gjort att många frestats nästan automatiskt utgå ifrån att det hela lett till ett väldigt stort karelskt inslag i befolkningen. Inte minst framgår denna uppfattning i de slutsatser man gjort om förändringar i befolkningsinslaget i trakten av nedre Kemi älvdal och berörande Kaihnuunkylä/Helsingbyn vid Torne älv (främst K.Julku respektive T. Wallerström). Men den karelska inflyttade befolkningsstyrkan uppnådde aldrig det antal som kunde ha resulterat i ett genomslag för den grekisk-ortodoxa
20 religionen. Detta vare sig i trakten av Liedakkala/Sigtuna vid Kemi älv eller i trakten av Helsingbyn. Det vidsträckta området i norr var tydligen så tillgängligt för andra befolkningsgrupper att de redan tidigare bildat en dominerande bas som inte var lätt att försvaga. Grunden för den tillgängligheten bestod av den norska havsleden upp till Varangerområdet och det stråk som gick nära kustvattnen längs Bottenhavet och Bottenviken. För karelerna gick det stora expansionsstråket längs sjösystemet från Ladoga upp till Vita havet och Kolahalvön. Längs denna led drog en majoritet av kareler vilka sålunda kunde medföra den grekisk-ortodoxa religionen upp till Vita havet, Kolahalvön och Pomorkusten. En autentisk och målande beskrivning av detta traditionella stråk och människoflod har publicerats av M. A Castrén som 1841 färdades denna väg i sällskap med Elias Lönnroth en väg till Kalevalas Pohjola. Jämfört med denna huvudflod var de förhållandevis mindre vattenlederna upp till Bottenviken och Lappland uppenbarligen mera likt grenar från en huvudstam - grenar som självfallet nyttjades. Men inom Bottenviksområdet och dess närmaste inland mötte karelerna de i området redan etablerade folkgrupperna samerna och kvänerna. Av dessa två betraktas samerna som ursprungsbefolkning medan kvänernas identitet länge varit under debatt. Enighet tycks dock råda att de inte var något inlandsfolk utan mera knutna till kusten och kustnära trakter. Ur vandringssynpunkt eller flyttningssynpunkt bör de kunna hänföras som ovan nämnts till vad som gällt världen över, nämligen att de folkgrupper som haft möjlighet att förflytta sig längs havskusterna har spritt sig snabbast och geografiskt längst jämfört med folk som brett ut sig till lands utan tillgång till öppna vattenleder. Här var de att likna vid norrmännens flyttning norrut längs den norska havsleden. Bland de som tidigt hade ett gynnsamt läge för sådana successiva flyttningar norrut längs havskusten bör inräknas folk från Mellannorrland (Medelpad, Hälsingland, Ångermanland), övre Satakunta, men även andra grupper som redan på vikingatiden visat vana att färdas långa havssträckor av ren äventyrslusta eller för exploatering i bred mening. Bland de sistnämnda fanns de havsvana esterna, nordtyskar och friser. På så sätt etablerades i Bottenvikens innersta delar en med Mellannorrland nära besläktad socio-ekonomisk kulturkrets som bildade den befolkningsgrupp utan vilken de senare svenskorienterade anspråken aldrig förmått hävda sig på den nordliga arena där novgorod-ryska och norska exploatörer demonstrerade sina intressen. Ett under lång tid utvecklat symbiotiskt förhållande som effektivt bands samman av havet, var inte lätt att ex-vis via impulsiva plundringståg eller lindrigare tvång - på ett bestående sätt bryta.