Internationella köp av fritidsfartyg

EXAMENSARBETE UPPSALA UNIVERSITET VT 2005 Internationella köp av fritidsfartyg Examensarbete med praktik Civilrätt, Sjörätt: 20 poäng Författare: Ida Dahlborg Handledare: Hugo Tiberg

2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING KAPITEL 1 INLEDNING... 5 1.1 BAKGRUND... 5 1.2 AVGRÄNSNINGAR... 7 1.3 SPRÅKLIGA FRÅGOR... 7 1.4 METOD... 8 KAPITEL 2 LAGVAL...10 2.1 ROMKONVENTIONEN OCH IKL...10 2.2 KÖP AV BEGAGNAT FRITIDSFARTYG...11 2.2.1 Köp mellan privatpersoner av oregistrerade fartyg: IKL...11 2.2.2 Köp mellan privatpersoner av registrerade fartyg: Romkonventionen...12 2.2.3 Kommentar...13 2.3 KÖP AV NYTT FRITIDSFARTYG...13 2.3.1 Konsumentköp...13 2.3.2 Kommentar...15 KAPITEL 3 BEHÖRIG DOMSTOL...17 3.1 RÄTTSKÄLLOR...17 3.1.1 Bryssel- och Luganokonventionerna...18 3.1.2 Bryssel I-förordningen...18 3.1.3 Nationella forumregler...19 3.2 KÖP AV BEGAGNAT FRITIDSFARTYG...19 3.2.1 Internationella bestämmelser...19 3.2.2 Nationella forumregler...21 3.2.3 Kommentar...22 3.3 KÖP AV NYTT FRITIDSFARTYG/MÄKLARKÖP...24 3.3.1 Internationella bestämmelser...24 3.3.2 Nationella forumregler...26 3.3.3 Kommentar...27 KAPITEL 4 REGLER OM KÖP...28 4.1 SVENSKA KÖPREGLER...28 4.2 SVENSK RÄTT VID KÖP MELLAN PRIVATPERSONER...29 4.2.1 Köpets dispositiva karaktär...29 4.2.2 Fel i fartyget...29 4.3 KONSUMENTKÖP ENLIGT SVENSK RÄTT...31 4.3.1 Konsumentköplagens skyddsregler...31 4.3.2 Fel i fartyget...32 4.4 ENGELSK RÄTT...33 4.5 KOMMENTAR...34 4.5.1 Kontraktet...34 4.5.2 Besiktningens betydelse...35 KAPITEL 5 REGISTRERING, NATIONALITET OCH FLAGG...38 5.1 NATIONALITET OCH FLAGG...38 5.2 REGISTRERING...39 3

KAPITEL 6 MERVÄRDESSKATT...41 6.1 INLEDNING...41 6.2 MERVÄRDESSKATTEREGLERNA...41 6.3 GEMENSKAPSINTERNA FÖRVÄRV...42 6.3.1 EG:s mervärdesskatteområde...42 6.3.2 Nya transportmedel...42 6.3.3 Olika skattesatser...44 6.4 IMPORT...46 6.4.1 Import från tredje land...46 6.4.2 Flyttsakstullfrihet...47 6.4.3 Olika skattesatser...47 6.5 CROSS BORDER LEASING...48 6.5.1 Leasingavtal för att undgå mervärdesskatt...48 6.5.2 Sjätte mervärdesskattedirektivets regler om köp respektive tjänst...49 6.5.3 Exempel...50 6.5.4 Leasing: Köp eller tjänst...52 6.5.5 Svensk mervärdesskatt vid leasingavtal...52 6.5.6 Sakrättsliga och obligationsrättsliga konsekvenser...55 6.5.7 Slutsats...56 KAPITEL 7 CE-MÄRKNING...57 7.1 FRITIDSBÅTSDIREKTIVET OCH DESS TILLÄMPNINGSOMRÅDE...57 7.2 KÖP AV FRITIDSFARTYG INOM EES-OMRÅDET...58 7.3 IMPORT FRÅN ÖVRIGA LÄNDER...59 7.3.1 CE-märkning vid import...59 7.3.2 Efterkontroll...60 7.3.3 Konsekvenser...61 7.3.4 Privatpersoners import...61 KAPITEL 8 KÄLLFÖRTECKNING...65 8.1 OFFENTLIGT TRYCK, M.M...65 8.2 LITTERATUR...65 8.3 ÖVRIGT...67 4

Kapitel 1 Inledning 1.1 Bakgrund För många privatpersoner innebär köp av ett fritidsfartyg en mycket stor affär, kanske den största näst efter ett eventuellt köp av bostad. Ofta räknar man med ett högre pris och en mycket längre livslängd för ett fritidsfartyg än för t.ex. en bil. Ändå sker många av dessa affärer utan hjälp av en besiktningsman och annan rådgivning. Samtidigt blir det allt vanligare med internationella köp av fritidsfartyg. Svenskar intresserar sig i allt större utsträckning för utländska båtar. Vid köp av nya segelbåtar vänder sig allt fler till de stora tyska och franska varven. Många som har tänkt sig en begagnad fritidsbåt upptäcker att det finns en stor marknad i de europeiska Medelhavsländerna för segelbåtar som tidigare gått som charterbåtar där och som därefter säljs till privatpersoner. En sjunkande dollarkurs gör att det har blivit allt mer ekonomiskt fördelaktigt med privatimport från USA. Ofta rör det sig då om nya eller begagnade motorbåtar. En annan anledning att köpa båt utomlands kan vara att man vill använda den där. Om man har tänkt sig att segla i Medelhavet kan det passa bra att köpa en båt som redan finns där. Vid gränsöverskridande handel gäller emellertid andra regler än vid köp inom landet. De juridiska, praktiska och ekonomiska konsekvenserna kan vara svåra att överblicka för den som inte är insatt i dessa regler. Det är inte säkert att man kan vända sig till hemlandets domstolar vid en eventuell tvist. Lika osäkert är om hemlandets rätt blir tillämplig på avtalsförhållandet. Problem kan uppstå vid hemkomsten om fartyget inte uppfyller myndighetskraven. Till detta kommer att köpare och säljare, om de kommer från olika länder, kan ha olika syn på vem som skall ansvara för eventuella fel i fartyget. Kanske används ett kontrakt som man inte riktigt förstår. När det gäller fartyg som köps nya direkt från varv har dessutom momsfrågan stor ekonomiskt betydelse. 5

Många vänder sig till Svenska Kryssarklubben i samband med sitt fartygsköp, dels för att meddela sina erfarenheter, dels för att få råd och hjälp. Genom Hugo Tiberg har jag fått möjligheten att ta del av några av dessa erfarenheter och förfrågningar, och jag har förstått att kunskaper i ämnet kan göra skillnaden mellan en mardrömsaffär och ett lyckat köp. Följande exempel illustrerar hur illa det kan gå för en köpare som inte går rätt till väga vid ett utlandsköp. En svensk man vi kan kalla honom A - köpte en turkisk gület i februari 1995 vid ett besök i Marmaris i Turkiet. Köpet förmedlades av en grekisk mäklare. Eftersom A upptäckte en rad fel prutades priset ned till hälften, mot att mäklarens företag skulle anlitas för att utföra reparationer av gületen på Rhodos. A betalade det prutade priset utan att skriva något kontrakt. Reparationerna skulle vara färdiga i maj, men nästan inget av det arbete som utlovats var färdigt i tid. Istället fick A en ny offert, som innebar större kostnader för A än vad som överenskommits från början. I juli åkte A ner till Rhodos för att provsegla gületen och upptäckte bl.a. att däcket läckte och att riggen var så undermålig att spridarna slets av från masten innan man ens hunnit sätta segel. Flera saker som stod på inventarielistan fattades. A fick emellertid ett nytt löfte om att allt skulle åtgärdas, men när han i augusti åkte ner med några vänner för att hämta fartyget var i stort sett ingenting gjort. När A inte ville betala räkningen, som nu dessutom fått flera tillägg, hotade mäklaren att belägga fartyget med kvarstad, varpå A ändå betalade vad mäklaren begärde. För att kunna teckna försäkring och få avgångstillstånd ordnade A med en sjövärdighetsförklaring av gületen och gav sig av. Fartyget började genast läcka genom däck och ventiler. Efter sju timmars färd bröts mesanmasten, trots att man gick för motor och vädret var lugnt. Stormasten började spricka i limningen. Eftersom fartyget var i för dåligt skick för att seglas till Sverige tog A det till Piræus och skickade det som däckslast till Antwerpen. Efter att nödreparationer utförts i Antwerpen tog A fartyget till Stockholm. Hela affären har kostat A c:a två miljoner kronor, men fartyget är värdelöst. Mäklaren vill inte veta av fartyget och avsäger sig allt ansvar. Om A skulle vilja stämma mäklaren kan tvisten bara prövas inför 6

domstol på Rhodos. Allt detta elände hade gått att undvika om A hade vetat vad han borde tänka på vid ett utlandsköp. Syftet med min uppsats är att sammanställa en del av de kunskaper som kan behövas för att minska riskerna för att problem uppstår för en privatperson vid internationella köp av fritidsfartyg, eftersom han eller hon som köpare kan vara mindre skyddad då än vid köp inom landet. Uppsatsen avser den situation då en svensk privatperson köper, eller avser att köpa, ett fritidsfartyg som har en stark anknytning till utlandet, t.ex. för att fartyget skall levereras utomlands eller för att säljaren har sin hemvist där. 1.2 Avgränsningar Det förekommer naturligtvis att svenska privatpersoner såväl säljer som köper fritidsfartyg på den internationella marknaden, men det är särskilt köparen som har en utsatt position vid utlandsköp. Det är köparen som skall avgöra ifall en besiktningsman bör anlitas, och det är köparen som blir lidande av minskade möjligheter att göra gällande eventuella fel i fartyget. Köparen är också den som direkt drabbas om fartyget inte uppfyller myndigheternas krav. Det ligger också främst i köparens intresse att veta om och i så fall hur mycket som måste betalas i mervärdesskatt, eftersom det är han som slutligen får bära den kostnaden. En svensk köpare kanske dessutom är van vid ett större rättsligt skydd på säljarens bekostnad än som förekommer i en del andra rättssystem. På grund av detta, och eftersom det förefaller naturligt med ett svenskt perspektiv, har jag valt att bara behandla den situation då köparen är svensk, även om en del av de problem som tas upp i uppsatsen kan vara intressanta att känna till även för en svensk säljare. 1.3 Språkliga frågor När det gäller språket i uppsatsen är det främst valet av uttrycket fritidsfartyg som behöver förklaras. Vanligare är kanske att säga fritidsbåt om ett fartyg 7

som används för fritidsändamål, oavsett storlek. En nackdel med att i juridiska sammanhang tala om fritidsbåtar är emellertid att det kan orsaka förvirring när det gäller dimensionerna på fartyget. Enligt sjölagen (1994:1009) är en båt ett fartyg i ordets vidaste mening som inte är längre än tolv meter eller inte bredare än fyra meter; överskrids båda dessa mått kallas fartyget skepp. De flesta fritidsfartyg är utan tvivel båtar, men det finns även en del fritidsskepp, och även dessa kommer att behandlas i uppsatsen. Endast i vissa av de frågor som berörs i uppsatsen har fartygets dimensioner någon betydelse, och då det är inte alltid sjölagens gränsdragning som är avgörande. Flera författningar rörande s.k. CEmärkning 1 använder uttrycket fritidsbåt, och i mervärdesskattelagstiftningen används termen fritidsfartyg, men i båda dessa sammanhang rör det sig om andra gränsdragningar än de i sjölagen. Fartyg anses dock enligt sjölagen omfatta flytetyg av alla storlekar, och det gäller även i min uppsats. Om fartygets dimensioner har någon betydelse anges detta särskilt. Fokus ligger istället på fartygets användning, nämligen fritidsändamål. 1.4 Metod Uppsatsens metod är huvudsakligen att med hjälp av de traditionella rättskällorna beskriva gällande rätt. Eftersom ämnet spänner över flera rättsområden (IP-rätt, köprätt, EG-rätt, skatterätt och förvaltningsrätt) skiljer sig strukturen i de olika kapitlen åt i viss mån. Mervärdesskatt (kapitel 6) och myndighetskrav (kapitel 5 och 7) kräver en mer exakt och detaljerad genomgång av reglerna eftersom en köpare på dessa områden behöver veta vad han måste göra och hur mycket han måste betala. När det gäller IP-rätt (kapitel 2 och 3) och köprätt (kapitel 4) finner jag det mer intressant med en översiktligare genomgång av rättsläget, följd av praktiska råd och kommentarer om vad fritidsfartygsköparen bör tänka på för att undvika problem. 1 Lag (1996:18) och förordning (1996:53) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar, Sjöfartsverkets kungörelse (SJÖFS 1996:14) med föreskrifter om säkerhets-, miljö- och marknadsföringskrav m.m. för fritidsbåtar. 8

På några ställen gör jag jämförelser med utländsk rätt, men eftersom uppsatsen är skriven ur ett svenskt perspektiv utgår jag från svensk rätt. Det svenska rättsläget styrs på de aktuella områdena till mycket stor del av internationella konventioner och av EG-rätt. I de fall då konventioner, förordningar och direktiv implementerats hänvisar jag i första hand till de svenska lagar, förordningar och föreskrifter som använts för att implementera den utländska rätten. Detta är inte ett självklart val, särskilt inte när det gäller EG-rätten, som delvis kan ha direkt effekt i Sverige, men jag anser ändå att det, ur den svenske köparens perspektiv är mest relevant att göra på det sättet. Avsnitt 6.5, som handlar om mervärdesskatt vid leasing, utgår emellertid från det aktuella EG-direktivet, eftersom den konstruktion som beskrivs där bygger på olika EG-länders tillämpning av direktivet. 9

Kapitel 2 Lagval Om en tvist skulle uppkomma angående ett fartyg som köpts utomlands uppkommer flera rättsliga frågor, såsom vilket lands lag som blir tillämplig på avtalsförhållandet, samt vid vilken domstol man kan väcka en eventuell talan. Sådana frågor styrs av varje lands internationella privat- och processrätt (IP-rätt). Den svenska IP-rätten skiljer sig från andra länders IP-rätt, låt vara att en hel del harmonisering förekommer på området i form av konventioner och EGförordningar. Detta kapitel behandlar frågan om tillämplig lag. 2.1 Romkonventionen och IKL I frågan om vilket lands lag som blir tillämplig på ett avtalsförhållande består den svenska IP-rätten numera i första hand av 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som i enlighet med lag (1998:167) sedan den 1 juli 1998 gäller som lag här i landet. Romkonventionens art. 21 stadgar att den inte skall inverka på tillämpningen av andra internationella konventioner. För Sverige betyder detta att lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL), som bygger på en annan internationell konvention, 2 får företräde framför Romkonventionen. Enligt 1 1 st. tillämpas IKL på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär. Det är osäkert vilka köp som skall betraktas som internationella. Ett köp mellan en svensk i Sverige och en fransman i Frankrike har naturligtvis internationell karaktär. Men vad gäller om två svenskar träffas utomlands och kommer överens om ett köp? Enligt Seth skulle ett sådant köp också betecknas som internationellt, 3 men Tiberg menar att ett köp som både ingås och fullgörs i samma land inte bör betraktas som internationellt i IKL:s mening. 4 Bogdan hävdar å sin sida om man pga. köpets 2 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker. 3 Seth, Internationella affärstvister, s. 44. 4 Tiberg, Båtjuridik, s. 88. 10

naturliga anknytning till mer än ett land känner tveksamhet om tillämplig lag så har köpet internationell karaktär och IKL kan användas. 5 Köp av registrerade fartyg och konsumentköp undantas från IKL:s tillämpningsområde (IKL 1 1 och 4 pp.). Detta leder till att IKL blir tillämplig på internationella köp av oregistrerade fartyg mellan privatpersoner, medan Romkonventionen tillämpas på köp av registrerade fartyg, samt på konsumentförhållanden, t.ex. vid köp av nya fartyg. Konventionen tillämpas i samtliga 15 av EU:s gamla medlemsländer, dvs. i Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike. 2.2 Köp av begagnat fritidsfartyg Som nämnts ovan gäller IKL vid köp mellan privatpersoner av oregistrerade fartyg. Vid köp av registrerade fartyg och vid konsumentköp avgörs lagvalet av Romkonventionen som har särskilda, skyddande regler för konsumenter. Om det begagnade fartyget säljs genom medverkan av en mäklare och därmed är att betrakta som ett konsumentavtal kan dessa skyddsregler träda in. Samma lagregler gäller då som vid köp av ett nytt fartyg, och frågan kommer därför inte att behandlas i detta avsnitt utan i nästa (2.3). 2.2.1 Köp mellan privatpersoner av oregistrerade fartyg: IKL Enligt IKL 3 har parterna möjlighet att själva avtala om vilket lands lag som skall vara tillämplig på avtalet dem emellan, s.k. partsautonomi. Har de inte utnyttjat denna möjlighet tillämpas lagen i det land där säljaren har sin hemvist. Om man som svensk köper ett fartyg av någon som bor i ett annat land och inte avtalar särskilt om vilket lands lag som skall tillämpas är det alltså lagen i säljarens land som blir tillämplig vid avgörandet av en eventuell tvist. Detta 5 Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, s. 266. 11

gäller även om tvisten skulle komma att avgöras inför svensk domstol eller skiljedomare, t.ex. på grund av att man avtalat om behörig domstol eller skiljeförfarande. 2.2.2 Köp mellan privatpersoner av registrerade fartyg: Romkonventionen För köp av registrerade fartyg gäller som sagt Romkonventionen, och enligt dess art. 3 tillämpas även här i första hand den lag som parterna valt. I brist på sådant val skall kontraktet, enligt art. 4 p. 1, vara underkastat lagen i det land som det har närmast anknytning till. Med närmast anknytning menas, enligt p. 2, där den som skall utföra den karaktäristiska prestationen har sin vanliga vistelseort. Vid ett avtal om köp av t.ex. ett fartyg är det säljarens prestation som betraktas som karaktäristisk och det är följaktligen lagen i det land där han bor som kommer att tillämpas på kontraktet. 6 Detta är emellertid bara en presumtion, som enligt p. 5 kan brytas igenom ifall det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land. 7 Detta får särskild betydelse när det gäller registrerade fartyg eftersom man skulle kunna betrakta en försäljning av ett fartyg som närmare anknuten till registreringslandet (flaggans lag) än till säljarens land. 8 Man kan tänka sig en situation då en svensk köpare ingår ett avtal med en utländsk säljare om att köpa ett svenskregistrerat fartyg som redan finns i Sverige, när också avtalet skrivs på här. I ett sådant fall vore det orimligt att tillämpa säljarens lag. Den lag som pekas ut av Romkonventionen behöver inte vara lagen i ett annat konventionsland. Svensk domstol (och övriga konventionsländers domstolar) kan mycket väl tillämpa lagen i ett land utanför konventionens område, om det är där säljaren har hemvist. 6 Se ang. karaktäristisk prestation Giuliano/Lagarde, EGT 1980 C 282, s. 20. 7 På detta sätt skiljer sig Romkonventionens art. 4 från IKL:s 4, som inte är en presumtion och därför inte kan brytas igenom. 8 Pålsson, Romkonventionen, 1998, s. 68. 12

2.2.3 Kommentar Det kan vara klokt om man vill slippa överraskningar att redan i köpekontraktet ange vilket lands lag som skall gälla för kontraktet och alltså bli avgörande vid en eventuell tvist. Det finns inga krav på anknytning till den valda rättsordningen. En svensk köpare och en spansk säljare kan alltså mycket väl avtala om att engelsk rätt skall tillämpas på avtalet. Generellt kan man säga att svensk rätt oftast är mer fördelaktig för köparen än engelsk rätt. Det kan emellertid vara svårt att få en utländsk säljare att gå med på att avtala om att svensk rätt skall tillämpas. Ett alternativ kan då vara att i avtalet hänvisa till den internationella köplagskonventionen (CISG), som annars inte tillämpas på fartygsköp, 9 eftersom den är mer neutralt avvägd mellan säljare och köpare. Ett undantag i sammanhanget är dock vid mäklarmedverkan som utlöser konsumentreglerna. I de fallen finns praktiskt taget inget utrymme för lagval, och inte samma behov för köparen heller. Se mer om dessa fall nedan i avsnitt 2.3. 2.3 Köp av nytt fritidsfartyg 2.3.1 Konsumentköp Liksom på många andra områden är det även vid lagvalet viktigt att först avgöra om det rör sig om ett konsumentköp. Konsumentköp av fritidsfartyg kan vara då någon köper direkt från varvet eller dess återförsäljare, ett nytt fartyg eller en beställning av nybyggnad. Men det kan också röra sig om köp av begagnade fartyg med mäklares medverkan 10 eller av en båthandlare. 9 Det har diskuterats om detta även gäller fritidsbåtar, eftersom dessa inte registreras. I samband med utarbetandet av konventionstexten övervägde man att begränsa undantaget till registrerade fartyg, men detta förslag antogs inte eftersom registreringspraxis skiljer sig åt i olika länder. En tolkning som innebär att CISG är direkt tillämplig på oregistrerade fritidsfartyg står alltså i strid med bestämmelsens ordalydelse. För en utförligare redogörelse se Ramberg och Herre, Internationella köplagen (CISG) En kommentar, 2 uppl., s. 95 f. 10 Se t.ex. ARN Änr 1998-6439. Se också avsnitt 4.3.1 i uppsatsen. 13

Eftersom konsumentköp inte omfattas av IKL är det Romkonventionen som bestämmer lagvalet i dessa fall. Enligt Romkonventionens art. 5 p.1 är konsumentavtal sådana avtal om leverans av varor eller utförande av tjänster åt en person (konsumenten) för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet. Det står inte i artikeln men förutsätts även att konsumentens avtalspartner ingått avtalet inom ramen för sin näringsverksamhet och att han visste eller borde ha vetat att hans motpart agerade i egenskap av konsument. 11 Men även om ett avtal i och för sig uppfyller dessa kriterier är det inte säkert att Romkonventionens skyddsregler skall tillämpas. Dessa träder nämligen endast in i tre delvis överlappande situationer som räknas upp i p. 2 i samma artikel. Det rör sig om avtal som föregåtts av ett särskilt anbud riktat till konsumenten i dennes hemland eller av annonsering där, och vid vilka konsumenten i samma land vidtagit de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna. Även fall där näringsidkaren mottog konsumentens beställning i konsumentens hemland omfattas av specialregleringen, liksom inköpsresor från ett land till ett annat då säljaren arrangerat resan. Vid övriga konsumentavtal (dvs. avtal som omfattas av den svenska konsumentköplagens definition men inte passar in under Romkonventionens tre konsumentsituationer) skall man följa konventionens vanliga regler, dvs. i första hand partsautonomi och i andra hand säljarens lag. Detta har behandlats utförligare under rubriken 2.2.2. När det gäller säljarens annonsering i konsumentens hemland täcks t.ex. sådana situationer där ett utländskt varv (eller en utländsk mäklarfirma) marknadsfört fritidsfartyg i svenska tidningar eller tidskrifter och konsumenten sedan avgivit sin beställning i Sverige. Situationer då köparen rest utomlands och gjort beställningen där omfattas inte, även om den föregåtts av reklam i Sverige. Avtalet behöver däremot inte ha ingåtts här, det räcker med beställningen. 12 Vad som gäller då en konsument i sitt hemland tagit del av annonsering på säljarens 11 Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, s. 243; Giuliano/Lagarde, EGT 1980 C 282, s. 23. 12 Pålsson, Romkonventionen, s. 75, jfr dock Kaye, The New Private International Law of Contract of the European Community, 1993, s. 216, som menar att det i viss mån är oklart huruvida avtalsslutet också måste ha skett i konsumentens hemland. 14

hemsida och sedan gjort beställning av ett fritidsfartyg via telefon eller post har diskuterats i litteraturen. 13 I förarbetena till Romkonventionen diskuteras det fall då annonsering skett i en amerikansk tidskrift som sålts i Tyskland. Sådan annonsering ansåg man bara omfattas av art. 5 ifall det var en särskild upplaga, avsedd att distribueras i Europa. 14 Motsvarande borde kunna gälla för hemsidor. Många av de stora varven har hemsidor där besökaren kan välja att läsa annonserna på flera olika språk. Detta är ett tecken på att hemsidan vänder sig till en internationell publik. Enligt förarbetena avses med att konsumenten vidtog de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna även när detta skett genom brevväxling. Om varvet har ett kontor i köparens hemland, eller deltar i en båtmässa och köparen där beställer ett fartyg av varvet omfattas detta av den andra situationen i art. 5 p. 2, och då är det fråga om konsumentköp. Den tredje situationen tar sikte på s.k. gränsöverskridande utflyktsförsäljning, vilket knappast har någon praktisk betydelse när det gäller köp av fritidsfartyg. Om det rör sig om någon av de specialreglerade situationerna får parternas lagval enligt art. 5 p. 2 inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras honom enligt tvingande regler i det land där han har sin vanliga vistelseort. Lagvalsklausuler i dessa situationer fungerar alltså bara till konsumentens fördel. 15 I brist på parternas eget val av tillämplig lag skall avtalet enligt art. 5 p. 3 i de nämnda tre situationerna vara underkastat lagen i konsumentens land. För en svensk konsument betyder det alltså att de tvingande reglerna i bl.a. konsumentköplagen (1990:932) blir tillämpliga. 2.3.2 Kommentar När det gäller köp av fritidsfartyg direkt från varvet eller från en mäklare har köparen ofta svårt att påverka lagvalsfrågan. Ofta har säljaren färdigtryckta 13 Plender & Wilderspin, The European Contracts Convention, 2001, s. 146. 14 Giuliano/Lagarde Report, EGT C 282, s. 24-25. 15 Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, s. 245. 15

avtalsformulär med avtalsklausuler som reglerar sådana frågor till säljarens fördel. Detta uppvägs något av att vissa konsumentsituationer omfattas av Romkonventionens speciella konsumentregler. I dessa fall kan en svensk konsument inte berövas det skydd som erbjuds enligt den svenska konsumentköplagen, även om parterna har avtalat om att ett annat lands lag skall gälla. I alla andra fall tillämpas de vanliga reglerna, dvs. avtalsfrihet, och om denna inte utnyttjats blir säljarens lands lag tillämplig. 16

Kapitel 3 Behörig domstol Vid en tvist med utländsk anknytning kan även frågan om vilket lands domstol som är behörig att pröva tvisten bli aktuell. Varje land har, liksom när det gäller lagvalet, sina egna behörighetsregler, men jag behandlar endast de svenska reglerna. Det är möjligt och inte alls ovanligt att domstolarna i flera olika länder anser sig ha domsrätt helt oberoende av varandra. Det ligger då i kärandens intresse att välja den domstol som är fördelaktigast för honom (s.k. forumshopping). Normalt sett är det lättare att processa i sitt hemland, men det kan finnas undantag, t.ex. när en utländsk domstol tillämpar rättsregler som gagnar ens sak, eller om det är lättare att få domen verkställd i det främmande landet. Om inga överenskommelser finns mellan de aktuella länderna kan en tvist komma att prövas i båda/alla länderna, i värsta fall med olika resultat som följd. För att komma åt detta problem har reglerna emellertid samordnats i stora delar av Europa. 3.1 Rättskällor De regler som för Sveriges del kan vara av intresse när det gäller domsrätt vid internationella köp av fritidsfartyg kan delas in i tre kategorier. Till att börja med finns de båda konventionerna om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, dvs. Bryssel- och Luganokonventionerna. Mycket betydelsefull är också den s.k. Bryssel I-förordningen 16 som, även om den i huvudsak överensstämmer med Bryssel- och Luganokonventionerna, skiljer sig från dessa på en del punkter som kan vara av betydelse i det enskilda fallet. 16 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. 17

Slutligen behandlas de nationella forumregler som tillämpas när vare sig konventionerna eller förordningen är tillämpliga. 3.1.1 Bryssel- och Luganokonventionerna Bryssel- och Luganokonventionerna innehåller likadana regler, men de tillämpas i förhållande till olika länder. Sverige, som inte blev medlem i EG (ett krav för att få skriva på Brysselkonventionen) förrän 1995, kom att först ratificera Luganokonventionen. Denna trädde i kraft i Sverige den 1 januari 1993. Luganokonventionen var ett samarbete mellan de dåvarande (1988) EG- och EFTA-länderna, samt Polen. På grund av att flera av konventionsstaterna sedermera blivit medlemmar i EU (bl.a. Sverige), och därför tillämpar Bryssel I- förordningen istället, gäller Luganokonventionen för Sveriges del numera bara i förhållande till Island, Norge och Schweiz. Brysselkonventionen trädde i kraft i Sverige den 1 januari 1999 och har skrivits på av samtliga dåvarande EG-medlemsstater. 17 Brysselkonventionens regler tillämpas i svensk IP-rätt fortfarande i förhållande till Danmark. 3.1.2 Bryssel I-förordningen Som en följd av Amsterdamfördraget och det fördjupade samarbetet inom EG ersattes, för EG-medlemsstaternas del, de tidigare konventionerna av en EGförordning (den s.k. Bryssel I-förordningen). Denna äger, i sin egenskap av gemenskapsrättsakt, direkt tillämplighet i medlemsländerna. Av svenska domstolar tillämpas Bryssel I-förordningen på rättsliga förfaranden som har inletts efter den 1 mars 2002. 18 Danmark har dock inte skrivit under Amsterdamfördraget och omfattas därför inte av förordningen. Som nämnts ovan fortsätter alltså Brysselkonventionen att tillämpas mellan Danmark och övriga 17 Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike. 18 Bryssel I-förordningen art. 66.2 a). 18

medlemsstater. 19 I sin egenskap av EG-förordning gäller Bryssel 1-förordningen i de nya EG-medlemsstaterna från och med deras inträde i EU. 3.1.3 Nationella forumregler I förhållande till övriga länder där det inte finns något internationellt samarbete tillämpar svenska domstolar de nationella forumreglerna analogt, dvs. de regler i RB 10 kap. som avgränsar de olika svenska domstolarnas jurisdiktionsområden från varandra. 20 Som exempel på länder utanför EG- och EFTA-samarbetet som kan bli aktuella för en köpare av fritidfartyg kan nämnas USA och Turkiet. 3.2 Köp av begagnat fritidsfartyg I det här avsnittet behandlas de regler som gäller när köparen inte skyddas av de särskilda konsumentregler som jag redogör för i avsnitt 3.3. Vid köp av begagnade fartyg är säljaren ofta en privatperson (med eller utan hjälp av mäklarförmedling) och då är det tydligt att köpet inte styrs av några konsumentskyddsregler, men om säljaren är näringsidkare (dvs. en båthandlare eller en mäklarfirma som säljer fartyget i eget namn) träder skyddsreglerna ofta in och köpet behandlas då på samma sätt som köp av nytt fritidsfartyg. För en närmare genomgång av vilka situationer som omfattas av konsumentreglerna, se avsnitt 3.3. 3.2.1 Internationella bestämmelser När det gäller domsrätt vid köp av begagnade fritidsfartyg kan parterna för det första, enligt Bryssel I-förordningen art. 23.1 (Bryssel- och Luganokonventionerna art. 17), avtala om vilken domstol som skall vara behörig. Ett sådant avtal kallas prorogationsavtal och får inte förväxlas med skiljedomsavtal, 19 Storbritannien och Irland har inte heller skrivit på Amsterdamfördraget, men har ändå valt att omfattas av Bryssel I-förordningen. 20 Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl. s. 114, Ekelöf, Rättegång I, s. 78. 19

vilka Bryssel I-förordningen inte är tillämplig på. 21 Man kan i prorogationsavtalet välja att domstol i ett visst land skall vara behörig. De nationella reglerna får då avgöra vid vilken enskild tingsrätt tvisten skall tas upp. Men man har också oftast möjligheten (beroende på om detta tillåts enligt det landets processrätt) att specificera exakt vilken domstol i det landet som skall vara behörig. Eftersom det kan bli mycket svårt att komma överens när en tvist redan uppkommit, är en prorogationsklausul redan i köpekontraktet att föredra. Om parterna inte har avtalat om domsrätten gäller, enligt förordningens (och konventionernas) art. 2, som huvudregel att talan skall väckas i den medlemsstat, där svaranden har sin hemvist. Frågan om en part har hemvist i den stat där talan väckts bedöms av domstolslandets lag. Hemvistbegreppet bedöms olika beroende på om svaranden är en fysisk person eller ett bolag. För fysiska personer behöver det inte vara folkbokföringen som avgör hemvisten. I Sverige är det t.ex. inte så. 22 Dessutom är det mycket möjligt att en person uppfyller de respektive nationella hemvistkriterierna i mer än en medlemsstat. I så fall blir domstolarna i båda länderna behöriga, och käranden kan alltså välja vilken domstol han anser vara fördelaktigast för honom (forumshopping). Man kan också tänka sig att en person inte uppfyller kriterierna i något medlemsland, trots att han eller hon hör hemma här och inte har någon som helst anknytning till tredje land (dvs. ett land utanför EG). 23 Det skulle t.ex. kunna inträffa i fråga om en person som bott ombord på sin båt i olika länder under många år och som därför inte anses bo någonstans. I en sådan situation blir, enligt art. 4.1, inte förordningen, utan domstolslandets nationella regelsystem om domstols behörighet tillämpliga. Dessa regler behandlas, för Sveriges del, i nästa avsnitt. Om motparten är ett bolag eller en annan juridisk person skall den, enligt art. 60.1, anses ha hemvist i orten för dess: a) stadgeenliga säte, eller b) huvudkontor, 21 För skiljedomsavtal, se avsnitt 3.2.3. 22 Pålsson, Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen, s. 87. 23 Pålsson, Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen, s. 87. 20