18.4 ONSDAGSSERIEN 14

18.4 ONSDAGSSERIEN 14 Musikhuset kl. 19.00 Jakub Hrůša, dirigent Elina Vähälä, violin Antonín Dvořák: Tjeckisk svit D-dur op. 39 23 min I Preludium (Pastoral) II Polka III Menuett (Sousedská) IV Romans V Final Jaakko Kuusisto: Violinkonsert Moderato Lento Molto allegro 28 min PAUS 20 min Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 1 f-moll op.10 33 min I Allegretto - Allegro non troppo II Allegro III Lento IV Allegro molto (- Largo - Presto) Paus ca kl. 20.05. Konserten slutar ca kl. 21.15. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på Internet (yle.fi/rso). 1

ANTONÍN DVOŘÁK (1841 1904): TJECKISK SVIT Antonín Dvořáks Tjeckiska svit (D-dur) kan i enlighet med sitt namn uppfattas som mycket tjeckiskt klingande musik. Dvořák är ju en nationalromantisk tonsättare. Sviten är starkt påverkad av tjeckisk folkmusik, vilket hörs såväl i rytmiken som i melodiken. Sviten är femsatsig och i var och en av satserna introduceras först en liten melodi som sedan upprepas på olika instrument med små modifikationer, överlappande och alternerande. Tre av satserna (andra, tredje och femte) bygger på böhmiska danser, vilket deras namn också antyder. Men även första och fjärde satserna är synnerligen dansanta. Förutom deras dansanta karaktär kännetecknas satserna av vackra melodier och sensuell orkestrering. Första satsen Uvertyr (Pastorale) med sin lek för oboe och stråkar för lyssnaren så att säga förstulet in i balsalen. Andra satsen är en Polka och den tredje heter Sousedská (på svenska grannlaga ), dvs. en långsam valsliknande dans som traditionellt använts bl.a. som bröllopsdans. Verkets sista sats Final är en snabb och eldig furiantdans. Före den fungerar fjärde satsen, Romans, litet som en andningspaus innan knuten sprängs av en slutspurt, där också pukorna äntligen får höras. Elina Karasti Verkpresentationen har sammanställts i samarbete med Turun yliopisto. Skribenten studerar musikvetenskap. JAAKKO KUUSISTO (1974 ): VIOLINKONSERT Redan vid pass år 2000 umgicks jag för första gången med planer på att komponera en violinkonsert. Vid den tiden konfronterades jag i snabb takt med ett antal inhemska violinkonserter, bl.a. Pulkkis och Rautavaaras konserter som även varit en viktig del av min repertoar som solist. Också Ahos symfoni för violin och orkester bidrog till mitt intresse för att skriva ett omfattande verk för eget bruk, men de beställningar som jag fick körde slutligen förbi detta projekt, ända tills Elina Vähälä för några år sedan föreslog att jag skulle skriva en konsert för henne. Det började också i andra avseenden kännas som ett allt mer naturligt alternativ att skriva för en annan violinist. Eftersom Elina och jag också annars samarbetade på många sätt, stod det klart för mig att stunden nu var inne. Stödet från Statens tonkonstkommission och Teosto satte bollen i rörelse. Innan jag kom igång med själva arbetet tog jag en exceptionellt lång tid på mig att begrunda vissa strukturella lösningar i verket mest av allt frågor som hade med besättningen att göra. Min ursprungliga plan innehöll en hel del otypiska instrument för en symfoniorkester, även elektriska instrument. Detta var förknippat med de första planerna gällande tonspråket, som kom att få stark tonvikt på rytmen. Det enda som till slut blev kvar av denna tanke var vissa element i sista satsen och därmed fanns det inte heller längre något 2

behov för några speciella instrument. I detta skede började också vetskapen om vem solisten var påverka utformandet av kompositionen och ett intresse uppstod att betona violinens bästa sidor och en viss traditionell uppfattning om hurudan en konsert bör vara. Formellt är konsertens förlopp till stor del det samma som hos de flesta representanterna för genren. Första satsen är en sonatform, andra satsen är mera seriös och långsam, och den rörliga finalen är av perpetuum mobile-typ. Ett undantag utgörs av solokadensen, som jag har placerat i början av konserten. Soloviolinen exponerar och bearbetar första satsens tematiska grundmaterial anda tills orkestern avbryter solisten i kadensens höjdpunkt. Efter en kort orkestral överledning hörs huvudtemat i sin egentliga form. Jag inledde arbetet på min violinkonsert sommaren 2011 på Taipalsaari med att skissera första satsen och slutförde arbetet i början av mars 2012 i Lahtis. Konserten är naturligtvis tillägnad Elina. Jaakko Kuusisto DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906 1975): SYMFONI NR 1 OP. 10 Sjostakovitj hade börjat skissera sin första symfoni redan sommaren 1923. Det egentliga kompositionsarbetet kom emellertid i gång först på hösten följande år och symfonin fullbordades sommaren 1925. Fastän man i Sjostakovitjs första symfoni nog kan känna av impulser från bl.a. Prokofjev, Stravinsky och Mahler, är det ändå fråga om ett verk som har en överraskande självständig karaktär. Redan i de första takterna, i trumpetens sordinerade repliker och i fagottens svar, klingar en skarp och klar klangvärld som är ny i symfoniska sammanhang. Han behärskar orkestern med ett säkert, skarpt tecknat grepp som är beundransvärt renons på excesser. I besättningen ingår även ett piano, vilket ännu på den tiden var sällsynt i en symfoni. Jämförd med flera av Sjostakovitjs senare symfonier har den första en mera kompakt form och ett fräschare uttryck, men redan här hörs hans bekanta grepp som skyr romantisk sentimentalitet och ofta kryddas med ironi. Sjostakovitj övervägde rent av att kalla verket för «Symphonie- Grotesque». Sjostakovitj har indelat sin symfoni enligt det traditionella fyrsatsiga formschemat, vilket förväntades av honom, eftersom symfonin var avsedd som ett elevarbete. Efter en introduktion som letar efter sin stämning följer en komprimerad huvuddel i sonatform som föregås av ett marschliknande tema. Andra satsen är ett scherzo, som finner sitt tema efter en litet trevande början och som har en hemlighetsfull trio med ödslig utstrålning. I den effektfulla höjdpunkten låter Sjostakovitj satsens två centrala teman klinga på varandra. I de två senare satserna blir stämningen mera seriös. Tredje satsen är en långsam sats som sjunger i långa bågar och når glödande intensitet. Från den glider musiken utan uppehåll över 3

i en final som bygger på starka kontraster. Kimmo Korhonen (sammandrag) JAKUB HRŮŠA Tjecken Jakub Hrůša utnämndes av den prestigefulla tidsskriften Gramophone till en av tio unga dirigenter som står på gränsen till storhet ( on the verge of greatness ). Hrůša är för närvarande musikchef och chefsdirigent för Prags filharmoniker, musikchef för Glyndenbourne on Tour och förste gästdirigent för Tokyo stadsorkester. Under säsongen 2013 2014 tillträder han som musikchef för Det Kongelige Teater. Hrůša har dirigerat ett flertal betydande europeiska orkestrar: Philharmonia Orchestra, Orchestre Philharmonique de Radio France, BBC Symphony Orchestra och WDRorkestern i Köln. Han debuterade i USA 2009 och har sedan dess gästdirigerat bl.a. National Symphony Orchestra i Washington och Atlanta Symphony Orchestra. I Australien har Hrůša dirigerat bl.a. Melbourne Symphony Orchestra. Till höjdpunkterna under den gångna säsongen hör konserterna med Gewandhausorkestern Leipzig, Dallas Symphony Orchestra och Houston Symphony Orchestra, Scottish Chamber Orchestra samt Orchestre national de Lyon. Med Prags filharmoniker företar Jakup Hrůša en turné till Japan. ELINA VÄHÄLÄ Violinisten Elina Vähälä hör till den internationella eliten bland de finländska instrumentalisterna. Vähäläs karriär tog fart bl.a. efter segern i tävlingen Young Concert Artists International Auditions i New York 1999. I oktober samma år fick hon strålande kritik av New York Times för sin konsertdebut i staden. Till höjdpunkterna under innevarande säsong hör solistuppdrag med Oregon Symphony (dir. Carlos Kalmar) och Helsingfors stadsorkester, samt Beethoven Orchester Bonn (dir. Stefan Blunier). Teamet Sinfonia Lahti, Okko Kamu och Vähälä har Sibelius Violinkonsert på programmet vid Sibeliusfestivalen i Lahtis, musikfestspelen i Nådendal och på gästspel i Tyskland och England. Elina Vähäläs repertoar omfattar musikens epoker från barock till nutid. Tillsammans med pianisten och dirigenten Ralf Gothóni har hon uruppfört Aulis Sallinens Kammarkonsert och Curtis Curtis-Smiths Dubbelkonsert, samt spelat solopartiet vid den nordiska premiären på John Coriglianos violinkonsert The Red Violin. Vähälä är även aktiv som kammarmusiker och till hennes partners hör Juri Bashmet, Ana Chumachenco, Ralf Gothóni, Ivry Gitlis, Steven Isserlis, Frans Helmerson, Heini Kärkkäinen, Paavali Jumppanen, Jaakko Kuusisto, Jean-Yves Thibaudet och Alisa Weilerstein. Vähälä är grundande medlem i Violinakademin som inledde sin verksamhet 2009 med stöd av Finska Kulturfonden samt violinprofessor vid musikhögskolan i Karlsruhe. Vähälä fick 4

i tiden undervisning vid violinskolan i Kuhmo av Zinaida Gilels, Ilja Grubert och Pavel Vernikov, samt i München av Ana Chumachenco, vars privatelev hon var år 1998. Vid Sibelius-Akademin studerade hon under Tuomas Haapanens ledning. RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester med uppgift att bidra till och främja den finländska musikkulturen. Sakari Oramo har varit orkesterns chefsdirigent sedan 2003. Hannu Lintu, som under spelåret 2011 12 är orkesterns förste gästdirigent, tillträder hösten 2013 som RSO:s nye chefsdirigent. RSO:s hedersdirigent är Jukka-Pekka Saraste. Han var chefsdirigent för RSO åren 1987 2001 och fortsätter sitt intensiva samarbete med orkestern. Radioorkestern grundades år 1927. Den ursprungliga tiomanna ensemblen utvidgades på 1960-talet till en fulltalig symfoniorkester. RSO:s tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils- Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. Till RSO:s uppgifter hör också att spela in all finländsk orkestermusik för Rundradions bandarkiv. Med Sakari Oramo har RSO spelat in på skiva verk av bl.a. Bartók, Hakola, Saariaho, Respighi, Kaipainen och Kokkonen samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Skivinspelningen (Ondine) av Nordgrens 3:e och 5:e symfoni fick det franska priset Académie Charles Cros. Inspelningen av Magnus Lindbergs klarinettkonsert fick BBC Music Magazines pris 2006. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (Sony BMG) fick MIDEM Classical Awards 2008. Samma år valde New York Times en inspelning med orkesterverk av Lindberg till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen och har gett över 300 konserter utomlands. Under säsongen 2011 2012 uppträder RSO bl.a. vid den prestigefulla Beethovenfestivalen i Bonn och i Concertgebow i Amsterdam. RSO:s radiokanal YLE Radio 1 radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan också avlyssnas runt om i världen på RSO:s webbsidor (yle.fi/rso). 5