Cementfabriken och bangården i Limhamn

Kulturhistorisk utredning Cementfabriken och bangården i Limhamn DOKUMENTATION SAMT UNDERLAG TILL FORTSATT PLANERING Fastigheten Cementen 13 och del av fastigheten Limhamn 6:1 i Malmö stad Skåne län Malmö Museer Kulturarvsenheten Rapport 2009:018 Olga Schlyter

Kulturhistorisk utredning Cementfabriken och bangården i Limhamn DOKUMENTATION SAMT UNDERLAG TILL FORTSATT PLANERING Fastigheten Cementen 13 och del av fastigheten Limhamn 6:1 i Malmö stad Skåne län

Malmö Museer Box 406 201 24 Malmö Tel: 040-34 10 00 Besöksadress: Malmöhusvägen www.malmo.se/museer Kulturhistorisk utredning Cementfabriken och bangården i Limhamn dokumentation samt underlag till fortsatt planering Fastigheten Cementen 13 och del av fastigheten Limhamn 6:1 i Malmö stad, Skåne län Kulturarvsenheten Rapport 2009:018 Författare: Olga Schlyter Foto: Olga Schlyter där inte annat anges Grafisk form: Anders Gutehall Omslagsbild: Cementfabriken sedd från fiskehamnen i sydväst, mars 2009. Malmö Museer 2009

Innehåll Tekniska och administrativa uppgifter 4 Inledning 5 Området idag 5 Kvarteret Cementen 6 Bangården 6 Historik: Cementfabriken 7 Kalk och kalkbrytning i äldre tider 7 Cementbolagets historia 8 Fabrikens byggnader och utrustning 12 Cementfabriken och Limhamn 15 Historik: Malmö - Limhamns järnväg 17 Järnvägens byggnader 17 Slutsatser och antikvarisk diskussion 19 Historisk betydelse 19 Anläggningen idag bevarandevärde 19 Att ta tillvara historiska spår 21 Referenser 23 Årets rapporter 24 Bilagor Bilaga 1 Byggnadsinventering Bilaga 2 Byggnader vid cementfabriken, situationsplan mars 1968

Tekniska och administrativa uppgifter Län... Skåne Kommun... Malmö stad Ort...Limhamn Fastighet... Cementen 13, del av Limhamn 6:1 Ägare... NCC Karta med utredningsområdet markerat. 4 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018

Inledning I kvarteret Cementen i Limhamn tillverkades cement i 90 år, mellan 1889 och 1979. Cementfabriken finns delvis bevarad, och anläggningen har de senaste trettio åren fungerat som cementdepå. Denna verksamhet ska nu flytta, och tomten där fabriken ligger samt den intilliggande bangården som tillhört Malmö-Limhamns järnväg ska omvandlas till ett bostadsområde. Marken har förvärvats av NCC. Denna utredning har tillkommit på uppdrag av NCC med anledning av denna omvandlingsprocess. Utredningen har två syften. Dels ska den fungera som kulturhistoriskt underlag i det fortsatta arbetet med detaljplanering av området. Dels ska den utgöra en historisk dokumentation av den långvariga järnvägs- och industriverksamheten på platsen samt de byggnader och strukturer som finns bevarade från den tiden. Utredningen är utförd i september-oktober 2009 av byggnadsantikvarie Olga Schlyter. Ett tack ska riktas till Eva Johnsson, Sven-Erik Johansson och Lennart Björkering på Cementa, Birgitta Engfeldt på Limhamns museiförening samt Ingemar Wickström som alla varit behjälpliga i arbetet med att utföra dokumentationen. Området idag Utredningsområdet består av kvarteret Cementen och Malmö-Limhamns järnvägs bangård. Området ligger mycket centralt i Limhamn och med närhet till hamnen. Österut ligger gamla Limhamn med småskalig kvartersbebyggelse från 1800-talet och framåt. I väster ligger norra hamnen och Ön. I söder angränsar det gamla färjeläget och den pittoreska miljön kring fiskehamnen med hoddor och fiskrökeri. Utredningsområdet från väster. Foto: Anders Reisnert. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018 5

KVARTERET CEMENTEN I kvarteret Cementen finns resterna av den gamla cementfabriken, och här har Cementa sin depå för cementdistribution. Cementen levereras med båt från Slite på Gotland. I Limhamn pumpas den upp i silor varifrån den sedan utlastas till bulkbilar. Utlastningen är helautomatisk och sköts av chaufförerna själva. 30 bilar om dagen rullar in och ut från anläggningen. Cementas personal på platsen är begränsad till tre man ute på depån samt cirka tio personer i kontorshuset som sysslar med bland annat forskning och utveckling samt marknadsutveckling. Bebyggelsen består av kvarvarande silor, kvarnhus, slambassänger med mera från den gamla cementfabriken, samt några silor och anordningar som tillkommit under depåtiden. Endast ett fåtal av silorna används idag, och de flesta andra byggnaderna står oanvända. Till stor del har utrustningen från fabrikstiden försvunnit. Trots att det fortfarande är en omfattande anläggning är det alltså bara fragment som finns kvar av den gamla cementfabriken. I norra delen av kvarteret Cementen, utanför utredningsområdet, ligger Limhamns fjärrvärmecentral. Den är ritad av Sten Samuelson och tilldelades 1985 års stadsbyggnadspris. Värmeverket har en distinkt arkitektonisk form samt en hög skorsten som bidrar till att bilda en markant siluett. Värmeverket är idag enbart ett reservkraftverk och används inte. En avveckling är planerad. Cementterminalen sedd från Övägen och till höger fjärrvärmecentralen (som ligger utanför utredningsområdet). BANGÅRDEN Malmö - Limhamns järnvägs bangård intill Limhamnsvägen är idag inte i bruk. Spåren på järnvägen till Malmö bröts upp sommaren 2009. På bangården är spåren ännu kvar, liksom viss utrustning. Några byggnader finns också kvar från järnvägsverksamheten. Förutom den så kallade Limhamns station invid Limhamnsvägen som används av ett företag i elektronikbranschen är byggnaderna igenbommade och utan funktion. Ett tågset med cementvagnar står tillsvidare kvar på ett av spåren. Bangården mot öster. Till höger skymtar Limhamns station, till vänster tågsetet och i mitten ligger lokstallet från 1896. 6 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018

Historik: Cementfabriken KALK OCH KALKBRYTNING I ÄLDRE TIDER Limhamn anläggs Cementfabriken i Limhamn startade 1888, men kalken i berggrunden har varit till nytta för befolkningen betydligt längre tillbaka i tiden. Berggrunden i Limhamn ligger väldigt ytligt, och den består i huvudsak av kalksten. Bönderna i bygden hade sedan senmedeltiden kalkbrytning som en viktig binäring vid sidan av jordbruket och fisket. Kalkstenen grävdes upp och brändes i primitiva ugnar. Bränd kalk användes bland annat till murbruk och puts. För att kunna skeppa iväg kalksten och kalk byggdes en enkel lastbrygga vid kusten. Denna plats fick namnet Limhamn vilket betyder just kalkhamn. Namnet finns belagt för första gången 1522. I övrigt låg all bebyggelse samlad i Hyllie by en bit inåt land, där Hyllieskolan ligger idag, fram till skiftet i början av 1800-talet. Frans Suells kalkbruk 1622 anlade tre holländare ett kalkbruk i Limhamn. När Skåne blev svenskt 1658 övergick bruket i svenska kronans ägo. 1709 förstördes anläggningen av danskarna. Det raserade kalkbruket återuppbyggdes 1728 av malmöborgaren Frans Suell d.ä., som några år senare även köpte ett tegelbruk i Lomma. Hans sonson, Frans Suell d.y., köpte loss kalkbruket från kronan 1785. Genom arv övergick kalkbruket i Limhamn och tegelbruket i Lomma 1817 till släkten Kockum. Kalkbruket låg vid nuvarande kvarteret Gråsejen, söder om Cementas anläggning. Där finns delar av kalkugnen från tidigt 1700-tal bevarade, i dagsläget täckta av jord och växtlighet. Lämningarna är registrerade som fast fornlämning. Utsnitt ur karta över Hyllie bys marker 1790. Den enda bebyggelse som finns vid kusten är kalkbruket. Man ser kalkugnens runda form avbildad. Omkringliggande mark är betesmark. Till höger i bild går landsvägen, nuvarande Limhamnsvägen. Ägogränsen söder om kalkbruket sammanfaller med dagens Prångaregatan. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018 7

CEMENTBOLAGETS HISTORIA Kalk Kalk är grundämnet kalcium förenat med syre (osläckt kalk) eller syre och väte (släckt kalk). Kalk är en viktig beståndsdel i cement och murbruk. I en kalkugn bränner man kalksten till kalk genom att hetta upp den till ca 1000 grader. Därefter häller man på vatten för att få släckt kalk. Cement Cement är ett bindemedel i pulverform. Det tillverkas genom att kalksten mals och bränns tillsammans med sand eller lera. Vid bränningen förenas kalciumoxid med kiseloxid till kalciumsilikat. Det bildas klumpar (cementklinker) som sedan mals tillsammans med lite gips till färdig cement. När cementen blandas med vatten startar en kemisk reaktion som innebär att det bildas en förening mellan cementen och vattnet. Portlandcement Den moderna cementen uppfanns i England i början av 1800-talet och kallades då Portlandcement, eftersom den liknade kalksten från Portland vilket var ett populärt byggnadsmaterial. Skillnaden mot äldre tiders cement var att man upptäckte hur bränning vid mycket höga temperaturer förbättrade materialets egenskaper. Betong Betong är ett byggnadsmaterial som består av cement, ballast (till exempel sand) och vatten. Skånska cementaktiebolaget bildas I och med industrialiseringen och urbaniseringen uppstod under andra halvan av 1800-talet en växande efterfrågan på cement. Det var kostsamt att importera och behovet av en inhemsk tillverkning blev tydligt. Frans Henrik Kockum hade som ägare till kalkbruket i Limhamn och tegelbruket i Lomma tillgång till de väsentliga råvarorna för cementtillverkning. Som en av de pådrivande var han med och bildade Skånska Cementaktiebolaget 1871. Syftet med bolaget var att starta en svensk cementtillverkning, och förutom Kockum fanns bland aktieägarna ett antal kapitalstarka skånska godsägare och riksdagsmän. En cementfabrik i Lomma Skånska Cementaktiebolaget köpte Kockums kalkbruk och tegelbruk. Trots att större delen av råvaran, det vill säga kalken, fanns i Limhamn beslutade man att förlägga sin cementfabrik till Lomma. Anledningen var att man var intresserad att komma igång snabbt, och i Lomma fanns goda förutsättningar för det. Där fanns redan en väl fungerande hamn, bostäder till arbetarna, torklador som kunde nyttjas vid cementtillverkningen och tegelbruket som kunde producera tegel till fabriksbygget. På kort sikt var detta fördelar, men på lång sikt skulle det visa sig vara ett felaktigt beslut att inte placera cementfabriken där kalken fanns. 1873 startade cementtillverkningen vid fabriken i Lomma, som alltså var Sveriges första cementfabrik. Samma år anställdes Rudolf Fredrik Berg som disponent, vilket han skulle komma att vara fram till sin död 1907. Kalkbrotten Vid den här tiden fanns det två stora kalkdagbrott i Limhamn. Ett låg där Limhamns idrottsplats ligger idag, och det hette Limhamnsbrottet men kallades också Gnällegraven. Det andra stora brottet var Annetorpsbrottet, det vill säga det som idag kallas Limhamns kalkbrott och där brytning pågick fram på 1990-talet. 1874 anlades en smalspårig järnväg på vilken kalken transporterades i hästdragna vagnar från Annetorpsbrottet till lastbryggan i Limhamn för vidare transport med pråmar till Lomma. När cementfabriken i Limhamn anlades 1888 koncentrerades all brytning till Annetorpsbrottet, och man övergick till ångloksdrift på Brottets bana, som järnvägen mellan kalkbrottet och cementfabriken kallades i folkmun. Fabriken i Limhamn anläggs Det gick bra för cementtillverkningen i Lomma, men efterfrågan på svensktillverkad cement ökade stadigt och även importen var stor. Det hade även tillkommit inhemsk konkurrens, då cementfabriker startats i Visby 1883 och i Degerhamn 1888. För att Cementfabriken i Limhamn 1917, sedd från Ön. Bildkälla: Limhamns museiförening, fotograf Edward Rosengren (bilden är beskuren). 8 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018

utöka sin kapacitet började Skånska Cementaktiebolaget 1888 anlägga en cementfabrik i Limhamn. Där hade en ordentlig hamn byggts i början av 1880-talet, av ett hamnbolag som bildats med cementbolaget som huvudägare. Invid hamnen byggdes fabriken som stod färdig 1889. Den byggdes på utfylld mark, och som utfyllnad användes skrotsten från kalkbrottet. Byggnader och utrustning planerades av den danske ingenjören FL Smidth efter tyska förebilder. I samband med att cementfabriken byggdes drogs en järnväg mellan Limhamn och Malmö. Cementbolaget var pådrivande kraft bakom tillkomsten av järnvägen, då den var avgörande för fabrikens transporter. Snart tillverkades det mer cement i Limhamn än i Lomma. Transporterna av kalk och stenkol till Lomma var kostsamma, och 1904 beslutades att fabriken där skulle läggas ner. Fram till 1950-talet fortsatte man dock att ta lera från Lomma till cementfabriken i Limhamn. 1900-talets första hälft I början av 1900-talet fanns det flera cementfabriker i Sverige. Som mest var det 14 stycken, och alla dessa köptes så småningom upp av eller gick samman med Skånska Cement AB (Gullhögens bruk i Skövde var sist in i koncernen 1973). De många anläggningarna gjorde att bolaget kunde rationalisera tillverkningen utifrån vad som var mest lönsamt, exempelvis ur transportsynpunkt. I den processen lades flera av fabrikerna ner på 1930-talet. Ett exempel är cementfabriken i Klagshamn, där produktionen upphörde 1939. Istället satsades på fabrikerna i Limhamn, Hällekis och Slite, och en ny fabrik byggdes i Köping. Man genomförde en omfattande maskinell upprustning och effektiviserade arbetet. Under 1930-talet fördubblades cementproduktionen, samtidigt som antalet fabriksarbetare sjönk. Arbetet i cementindustrin var lågavlönat och slitsamt. I kalkbrottet var arbetet påfrestande, med tunga lyft och mycket kroppsarbete. I fabriken var det framför allt den dammiga miljön som var skadlig. Cementdammet retade hud och slemhinnor, och det kunde ge allvarliga lungsjukdomar. Först under efterkrigstiden gjordes större insatser för att rena luften på fabriken från damm. Efterkrigstiden Vid andra världskrigets slut var efterfrågan på cement enorm, och den fortsatte vara stor hela efterkrigstiden. Mellan år 1900 och 1950 hade cementförbrukningen i Sverige mer än tjugodubblats. För att möta efterfrågan byggde Skånska Cement AB en ny fabrik i Stora Vika i närheten av Stockholm. På 1950-talet gjordes också stora investeringar i Limhamnsfabriken. Mellan 1950 och 1969 fördubblades efterfrågan på cement i Sverige, inte minst i och med rekordårens bostadsbyggande. En omfattande satsning på modernisering av Limhamnsfabriken gjordes under 1960-talet och var färdig 1967. I princip alla moment i tillverkningsprocessen moderniserades och fabrikens produktionskapacitet ökade med 60 procent. Namnbyten I slutet av 1960-talet hade Skånska Cementaktiebolaget sex cementfabriker i landet och en lång rad dotterbolag i byggmaterielbranschen, däribland till exempel Gyproc, Skandinaviska Eternit och Iföverken. Antalet anställda i koncernen var 10 000. År 1969 bytte koncernen namn från Skånska Cement AB till AB Cementa (namnet Cementa hade tidigare funnits som benämning på ett cementförsäljningsaktiebolag gemensamt ägt av flera svenska cementproducenter). Bara fyra år senare var det dags för namnbyte igen, då Industri AB Euroc bildades. Med det namnet ville man bättre spegla bredden på koncernens produktion. Cementa fanns kvar som namn på det cementproducerande bolaget i koncernen. Nedläggning På 1970-talet sjönk efterfrågan på cement i och med att miljonprogrammets byggande avtog. Därtill innebar oljekrisen dyrare energi. Vid Limhamnsfabriken tillverkades cement enligt våtmetoden, vilket var väldigt energikrävande, och 1975 halverades MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018 9

fabrikens produktion när man i besparingssyfte stängde av den största av ugnarna (ugn 11). Koncernen koncentrerade istället cementtillverkningen till Slite, Degerhamn och Skövde där tillverkningen skedde enligt torrmetoden. 1978 stängdes den sista ugnen på Limhamnsfabriken av, och cementtillverkningen upphörde. Ön och hamnen såldes till Malmö stad. Ungefär samtidigt flyttade Cementa sitt huvudkontor till Danderyd, medan Euroc uppförde ett extravagant koncernledningskontor vid kanten av kalkbrottet i Limhamn. I kalkbrottet fortsatte brytning, om än i mindre skala, fram till 1993. Vid södra fabriken fortsatte också tillverkning av murkalk och andra torrprodukter. Cementdepå 1979-2009 Efter nedläggningen har Cementa fortsatt att använda anläggningen i Limhamn som cementdepå. Hit levereras cement med båt från Slite. Den pumpas upp i silos och portioneras sedan ut i lastbilar för vidare leverans. Depåer av det här slaget finns på ett flertal ställen i landet, men depån i Limhamn är en av de största. Under 1990-talet bildades bolaget Scancem, som samlade cementtillverkarna i Sverige, Finland och Norge. 1999 köptes Scancem upp av tyska Heidelberg Cement. Cementa AB finns kvar som bolag inom Heidelbergkoncernen, och driver idag cementfabrikerna i Slite, Degerhamn och Skövde. Södra fabriken vid kalkbrottet. Råkvarnhuset med tre silos som syns till höger i bild är det enda som finns bevarat idag. Bildkälla: Cement och betong 1967. 10 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018

MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018 11

FABRIKENS BYGGNADER OCH UTRUSTNING Den första utrustningen När cementfabriken i Limhamn anlades 1888 bestod utrustningen av ett torktorn för torkning av lera och kalksten, en kulkvarn för malning av råmaterialet, en silo och en ringugn konstruerad av FL Smidth. Produktionen skedde enligt torrmetoden, och kalk- och lerblandningen formades till lufttorkat tegel innan det brändes. Runt sekelskiftet 1900 byggdes nya schaktugnar som komplement till ringugnen, och 1908 installerades fyra roterugnar (30 m långa, 2,2-2,4 m i diameter). Roterugnarna var både arbetskraftsbesparande och gav en bättre och jämnare kvalitet på klinkern. Övergång till våtmetoden 1916 gick man över till att producera cement enligt våtmetoden. Det innebar att kalkstenen maldes tillsammans med vatten så att ett slam bildades, vilket sedan brändes. Med den metoden var det enklare att uppnå en jämn kvalitet på cementen, och dessutom slapp man kalkdammet som förorenade inte bara i fabriken, utan hela samhället. Klagomålen hade varit omfattande från de boende i Limhamn. Vid omläggningen till våtmetoden revs den gamla ringugnen och schaktugnarna, och två nya roterugnar (75 meter långa, 3-3,5 m i diameter) anskaffades så att man totalt hade sex stycken. Även flera andra nya anordningar krävdes, såsom våtmöllor, slambassänger och nya cementkvarnar. Ugnarna eldades med finmalet kol, och därför fanns det på fabriken en särskild anläggning för malning av kol. Schaktugnarna rivs 1914 för att ge plats till nya roterugnar. Bildkälla: Alf Åberg, Cement i 100 år. Cementsilorna från 1927 på en bild från 1931. Bilden är tagen från sydväst. Bildkälla: Teknisk tidskrift 1931. 12 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018

Förvaring och distribution För förvaring av den färdiga cementen hade man vid den här tiden ett stort trämagasin utmed Övägen. Cementen förvarades här löst och skyfflades för hand ner i trätunnor eller säckar. 1927 byggdes fabrikens första silos i detta magasin. Från silorna tömdes cementen ut på bandgångar och transporterades till packningsmaskiner för tunnor och säckar som fanns väster om silorna. De åtta silorna finns bevarade idag. Från allra första början distribuerades cementen i trätunnor, och fabriken hade ett eget tunnbinderi. Så småningom började man även packa cementen i jutesäckar, men på 1920-talet övergick man allt mer till papperssäckar. Ännu i början av 1930-talet hade fabriken dock kvar tunnbinderiet. I slutet av 1940-talet började man med distribution av löscement direkt till specialbyggda bilar och båtar, och i början av 1950- talet började man även använda särskilda tankvagnar för järnvägstransport av löscement. Modernisering på 1930-talet På 1930-talet genomfördes omfattande moderniseringar av fabriken. Vid kalkbrottet byggdes ett nytt kross- och sorterverk. I slutet av 1930-talet revs alla befintliga ugnar, och två nya roterugnar, ugn 7 och 8, installerades (145 meter långa). Ugn 7 var sedan verksam i fyrtio år, fram tills fabriken lades ner. I samband med denna moderniseringssatsning byggdes också ett nytt cementpackeri för packning av cement i säckar. Utrustningen bestod av så kallade Batesmaskiner (efter tillverkarens namn), som med luft sprutade cementen i säckarna och stängdes automatiskt med en ventil när säcken var full. Bevarat idag från denna utbyggnadsfas är en slambassäng, delar av kvarnhuset samt cementpackeriet där även viss utrustning finns kvar. Under 1950-talet och början av 1960-talet gjordes kontinuerlig uppgradering och utbyggnad av fabriken. Bland annat tillkom två nya roterugnar (ugn 9 1952, och ugn 10 1955), två slambassänger och nya silos för bilutlastning. Silos och slambassänger finns bevarade. 1960-talets storsatsning I mitten av 1960-talet gjordes en enorm satsning på modernisering av fabriken. Man anlade ett nytt stort råverk vid kalkbrottet, den så kallade Södra fabriken. En två kilometer lång tunnel sprängdes under Limhamn, för frakt av slammet från Södra fabriken till Norra fabriken vid hamnen. Vid Norra fabriken gjordes också stora nyinvesteringar. En ny stor roterugn installerades, ugn 11. Den var 170 meter lång, vilket var obetydligt längre än ugn 9 och 10, men dess diameter och därmed kapacitet var större än de gamla ugnarnas. Den nya ugnen och hela ombyggnaden innebar att fabriken kunde öka sin produktion med 60 procent till 1,2 miljoner ton cement om året. Vid detta tillfälle fylldes hamnbassängen som fanns söder om ugnshuset igen och marken nyttjades bland annat för en ny klinkersilo. Södra fabriken är idag helt riven, förutom ett råkvarnhus nere i kalkbrottet. Tunneln finns kvar. Av ugn 11 återstår endast fundamenten. Fabriken blir depå I början av 1970-talet gjordes en stor satsning på exportskeppning. USA var en viktig handelspartner, och ett fartyg gick i skytteltrafik med cement till Florida. För att kunna leverera cementen till atlantfartygen byggdes en ny utlastningshamn på Öns norra spets. En lång, upphöjd transportbana byggdes mellan fabriken och hamnen. I samband med att cementproduktionen lades ner och anläggningen blev en cementdepå byggdes utrustning för inlastning av cement och tre nya silor för bilutlastning. Vid denna tid, 1978, såldes Ön till Malmö stad. På 1980-talet revs alla ugnar och ugnshuset. Ett kontorshus från 1920-talet som låg strax väster om infarten till området revs 1990. Stora delar av kvarnhuset revs också på 1980- eller 90-talet. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018 13

Ugn 7 och 8, vy mot ugnshuset, 1949. Silorna till höger är klinkersilos som revs i början av 1980-talet i samband med att fjärrvärmecentralen byggdes. Bildkälla: Malmö Museer, fotograf Gunnar Lundh. Lossning av cementfartyg från DDR 1986. Till vänster syns Ön och det långa transportbandet som går till exporthamnen. Bildkälla: Limhamns museiförenings arkiv. 14 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018

CEMENTFABRIKEN OCH LIMHAMN Sysselsättning och befolkningsutveckling Ännu i början av 1800-talet bestod Limhamn endast av Kockums kalkbruk och en utlastningsbrygga. Vid mitten av århundradet började fiskarbebyggelsen växa fram söder om kalkbruket, en miljö som än idag till viss del finns bevarad vid exempelvis Prångaregatan, Sarvgränd och Gamla gatan. Fiskarna var ofta mångsysslare, precis som de som arbetade på kalkbruket. Fiske och kalkbrytning eller arbete på bruket kunde kombineras, och många bedrev visst jordbruk. När kalkbruket i mitten av 1800-talet utökade sin verksamhet började samhället växa ännu mer. Fisket och industrin fortsatte att växa sida vid sida. Yrkesfiskarna som var beroende av god tillgång på fisk kunde under dåliga tider eller lågsäsong försörja sig med tillfälligt industriarbete. Anläggandet av cementfabriken 1888 fick naturligtvis en avgörande betydelse för Limhamns utveckling. Mellan åren 1888 och 1898 mer än fördubblades invånarantalet, från 2875 personer till 5850. År 1907 var Limhamn en köping med cirka 10 000 invånare. Den raska utvecklingen runt sekelskiftet 1900 har jämförts med framväxten av amerikanska guldgrävarstäder. I början av 1910-talet var det som flest anställda i kalkbrottet och på fabriken, närmare 1000 personer. Därefter sjönk antalet arbetare i takt med att tekniken utvecklades, och från 1940-talet och fram på 1970-talet låg antalet runt 500. Cementfabriken sedd från Kalkbrottsgatan kring sekelskiftet 1900. Fabriken sedd från fiskehamnen 1949. Bildkälla Malmö Museer, fotograf Gunnar Lundh. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018 15

RF Berg och egnahemmen Cementbolaget och dess verksamhet kom inte bara att påverka invånarantalet i Limhamn, utan också arbetarnas liv och ortens fysiska utformning. Cementfabrikens disponent RF Berg var initiativrik och företagsam och engagerade sig i allehanda samhällsfrågor. Han gjorde sig känd som en stor filantrop, och kom att kallas Limhamnskungen. Bland annat inrättade han pensionskassa, liv- och skadeförsäkringar, sparbanker, konsumentföreningar och bibliotek för arbetarna, och han var starkt religiöst engagerad. Som företagsledare var han en klassisk patriark och motståndare till arbetarrörelsen. En av de frågor som engagerade Berg var stadsbyggnad och arbetarnas boendeförhållanden. Inspirerad av engelska trädgårdsstäder ritade RF Berg stadsplaner för Limhamn, och han möjliggjorde för de anställda på fabriken att få egna hem. Detta var innan den egentliga egnahemsrörelsen kommit igång i samhället i stort, men på cementbolagets kontor i Limhamn fanns en särskild avdelning arbetade med egnahemsplanering. Bolaget ordnade med inköp och avstyckning av markområden, och den tog fram husritningar. Det första området köptes 1888 och låg i nuvarande kvarteren Påfågeln och Stenskvättan. Bolaget bidrog med byggmaterial till fördelaktigt pris och stod även för borgen för lån till husen. Ritning över Arbetarebostad i Limhamn för 2 egare producerad av Skånska Cement AB runt år 1900. Hus av denna typ finns bevarade på flera håll i Limhamn. Bildkälla: Limhamniana 1991. Järnvägarna Hamnen och järnvägen har varit avgörande infrastruktursatsningar för utvecklingen av Limhamn som samhälle. Bakom båda dessa låg Skånska Cement AB. Järnvägen mellan Limhamn och Malmö, som startade 1889, var av stor betydelse för ortens befolkning. Inte minst för de så kallade sillagummorna eller prångarna, det vill säga fiskarhustrur som varje dag åkte in till Malmö för att sälja sill och fisk. Efter dem kom järnvägen att kallas Sillabanan (mer om denna järnväg nedan). Järnvägen som gick mellan kalkbrottet och fabriken, Brottets bana, var av mindre glädje för Limhamnsborna och mer till besvär. Den anlades redan på 1870- talet och trafikerades fram på 1980-talet. Järnvägen skar rakt genom samhället och har på så vis präglat stadsbild och rörelsemöjligheter. På sträckan mellan Limhamnsvägen och Hyllie Kyrkoväg fanns åtta bomförsedda övergångar, och som mest kunde bommarna fällas över 90 gånger på en dag. 16 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018

Historik: Malmö - Limhamns järnväg Järnvägen mellan Limhamn och Malmö tillkom med Skånska Cement AB och RF Berg som initiativtagare. Cementbolaget var beroende av bra transportmöjligheter. Järnvägen invigdes 1889, samma år som cementfabriken stod färdig. Järnvägen gick på en bank (byggd av skrotsten från kalkbrottet) i strandlinjen, vilket vid flera tillfällen skapade problem när kraftiga stormar raserade banan. Bangården i Limhamn var till en början relativt liten. Från stationen vid nuvarande Limhamnsvägen utgick förutom spåret till Malmö ett stickspår mot cementfabriken och hamnen (och sedermera Ön). Till det stickspåret anslöt också kalkbrottsbanan. Så småningom kom bangården att växa allt eftersom de olika industriella verksamheterna i närheten utvecklades. Det huvudsakliga syftet när järnvägen startades var att den skulle fungera för godstransporter, men även persontransporterna kom att bli betydande. Redan första året uppgick antalet resenärer till 100 000. Då gick det fem tåg om dagen i vardera riktningen. Som mest gick det ett tåg i halvtimmen, år 1904. När Limhamn inkorporerades i Malmö stad 1915 och man anlade en spårvagnslinje ut till Limhamn minskade behovet av persontransporter på järnvägen. 1945 upphörde persontrafiken helt och hållet på Limhamnsbanan. Godstrafiken var fortsatt omfattande, och till största delen var det cementbolagets transporter. 1966 blev Malmö-Limhamns Järnväg ett bolag helägt av Skånska Cement AB. Runt år 1970 gick tre tågpar om dagen, måndag till fredag. De sista transporterna gjordes kring år 2000, och år 2009 började man riva upp spåren. Limhamns järnvägsstation vid sekelskiftet 1900. Bilden är tagen från Limhamnsvägen, mot väster. Till höger syns det gamla godsmagasinet. JÄRNVÄGENS BYGGNADER Limhamns stationshus byggdes 1889 och låg vid Limhamnsvägen, ungefär där Järnvägsgatan mynnar. Det var en tegelbyggnad med papptak, vars utformning inte avvek mycket från den gängse bostadsbebyggelsen i Limhamn. Stationshuset rymde väntsal, expedition, direktionsrum, postkontor samt en tvårumslägenhet för stationsföreståndaren. Stationshuset kom så småningom att enbart fungera som bostadshus, och på 1970-talet så revs det. Väster om stationsbyggnaden fanns ett lokstall från 1890, uppfört i tegel med två portar på varje gavel. Detta lokstall revs på 1930-talet. Öster om stationsbyggnaden låg ett godsmagasin i trä. Längre österut på bangården fanns en vagnbod, även den i trä, som så småningom kom att fungera som förråd. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018 17

1896 var man tvungen att utvidga bangården i Limhamn då den inte räckte till för all trafik. Mark köptes av cementbolaget och ett nytt lokstall med vattentorn uppfördes. Detta lokstall finn bevarat idag. I början av 1940-talet byggdes hela bangården om. Invid lokstallet byggdes ett banförråd och på platsen för den gamla vagnboden/förrådet byggdes ett nytt godsmagasin. Sannolikt var det i samband med detta som det gamla godsmagasinet bredvid stationen revs. Det nya godsmagasinet kom senare att kallas Limhamns station, och fungerade som lokal för stationspersonalen (1980 bestående av fyra man, däribland stationsföreståndare, växlingsförman och lokomotorförare). Byggnaden finns bevarad idag och hyrs av ett elektronikföretag. Spårområdet sett från toppen av en av cementfabrikens skorstenar. Till vänster syns lokstallet med sitt vattentorn. Strax till höger om mitten syns vagnboden/förrådet som låg på den plats där ett nytt godsmagasin kom att byggas på 1940-talet. Bildkälla: Limhamns museiförening, fotograf Edward Rosengren. Bilden är beskuren. Lokstallet fotograferat från Kolsyrefabriken som låg vid Limhamnsvägen (se bild ovan) 1922. På byggnadens tak syns uppstickande ventiler som var till för att släppa ut ångan från loken. Bortanför lokstallet ligger en snickerifabrik och en konstgödningsfabrik. Bildkälla: Limhamns museiförening, fotograf Edward Rosengren. 18 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018

Slutsatser och antikvarisk diskussion HISTORISK BETYDELSE Skånska Cementaktiebolagets betydelse för svensk industri och byggproduktion har varit oerhörd. Efterkrigstidens samhällsbygge med infrastruktur och ett bostadsbyggande, inte minst under miljonprogrammet, genomfördes med hjälp av den omfattande inhemska cementproduktionen. Limhamnsfabriken var under hela sin verksamma tid den största cementfabriken i Skandinavien. Jämfört med andra cementanläggningar som finns bevarade idag är Limhamnsfabriken ovanligt gammal, ovanligt stor och ovanligt centralt belägen. Ur ett lokalhistoriskt perspektiv går fabrikens betydelse inte att överskatta. Cementfabriken var under sina verksamma ungefär nittio år avgörande för Limhamns utveckling. Förutom att det var en stor arbetsplats, så var cementbolaget också den drivande kraften bakom många för samhället viktiga satsningar såsom hamn och järnväg. Bolaget spelade en aktiv roll i själva det fysiska utformandet av orten och i bostadsbyggandet. Fabriksanläggningen, kalkbrotten och kalkbrottsjärnvägen har påverkat ortens stadsbild och karaktär på ett påtagligt sätt. Malmö-Limhamns järnväg har också varit av stor betydelse för Limhamns historia och utveckling. ANLÄGGNINGEN IDAG BEVARANDEVÄRDE Cementfabriken Sedd på håll ger Cementas anläggning i Limhamn ett imponerande intryck med sitt gytter av bandgångar, eternit och betong och någon enstaka skorsten. De många silorna bildar en mäktig vägg ut mot Övägen. Den industriella karaktären är påtaglig. En närmre studie ger dock vid handen att det enbart är fragment av en fabrik som finns bevarade idag. Väsentliga delar i anläggningen är sedan länge rivna, exempelvis alla ugnar. En större del av utrustningen i de byggnader som finns bevarade är också borta. Den befintliga anläggningen har därmed ett begränsat värde ur ett industri- eller teknikhistoriskt perspektiv. Värdet ligger istället i fabrikens stora samhälls- och lokalhistoriska betydelse. Det värdet gör att ett bevarande av delar av anläggningen är relevant. Att helt och hållet utplåna cementindustrins byggnader och strukturer skulle vara att radera den mest avgörande delen i Limhamns historia. Cementfabriken sedd från korsningen Sveagatan-Birger Jarlsgatan. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018 19

Limhamns kalkbrott är ett enormt och påtagligt fysiskt spår av cementindustrin som kommer finnas kvar och vara synligt för all framtid. För att människor ska kunna förstå kalkbrottet och sätta in det i dess historiska sammanhang är det avgörande att även kalkbrottsbanans sträckning och cementfabrikens läge vid Limhamns hamn på något sätt är avläsbara i den fysiska miljön även i framtiden. Cementfabriken är intressant ur ett stadsbildsperspektiv. Tillsammans med fjärrvärmecentralen tornar fabriken upp sig vid Limhamns hamn på ett monumentalt sätt. Även norrifrån, från Malmö sett, utgör fabriksbebyggelsen en markant siluett. Åsikterna är säkert delade huruvida det är fult eller vackert, men oavsett vad man tycker så är det ett iögonenfallande landmärke som bär på mycket historia. Cementfabriken och fjärrvärmecentralens siluett sedd från Ribersborgsstranden. Bangården Av Malmö-Limhamns järnväg (MLJ) återstår idag bangården i Limhamn med lokstall, station och banförråd. Själva spåret mellan Limhamn och Malmö revs upp sommaren 2009, och järnvägens stationshus och godsmagasin i Malmö är rivna sedan länge. Stationsbyggnaden i Limhamn är inte den ursprungliga från 1889, utan är uppförd som godsmagasin på 1940-talet. Det är en tämligen oansenlig byggnad som inte har karaktären av en station. Av större intresse är istället lokstallet från 1896. Det är en i huvudsak välbevarad byggnad vars ursprungliga funktion och koppling till järnvägen är tydligt avläsbar. Lokstallet har en dekorativ utformning, typisk för det sena 1800-talet då den arkitektoniska ambitionsnivån var hög även för den här typen av byggnader. Lokstallet är mycket bevarandevärt. Järnvägsspårets läge och sträckning är också något som är av intresse. Det finns ett värde i att även i framtiden kunna avläsa var den historiskt sett viktiga järnvägen gick. Det skapar förståelse för historiska sammanhang och ger staden en strukturell förankring bakåt i tiden. Bangården från väster och lokstallet. 20 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018

ATT TA TILLVARA HISTORISKA SPÅR På vilka sätt kan man då bevara minnet av cementfabriken och järnvägen? Ett omfattande bevarande av fabrikens byggnader är, som berörts ovan, vare sig relevant eller realistiskt. Istället bör man sikta in sig på att bevara några symbolbyggnader. Man bör också i planeringen av området ta hänsyn till befintliga, äldre strukturer och sträckningar. Framför allt är det tillvägagångssättet applicerbart vad gäller järnvägsområdet. Platsens historia och strukturer är något som gör den unik. Att ta tillvara på detta genom kreativ planering och integrera det i framtiden kan ge stora mervärden åt det nya bostadsområdet. En gammal byggnad, exempelvis en silo, återanvänd på ett uppseendeväckande sätt kan bli en värdefull profilbyggnad och ett landmärke. Den historiska förankringen kan ge området en särskild plats i människors medvetande. Silor Som symbolbyggnader för cementfabriken är silorna väl lämpade. De är karaktäristiska för industrin och de är väl synliga i stadsbilden. Men för att bevara en byggnad är det avgörande att den har en funktion. Därför krävs det att silorna byggs om och anpassas till en ny funktion, exempelvis kontor eller bostäder. Sådana ombyggnader har gjorts på flera håll i världen. Det innebär naturligtvis alltid mer eller mindre stora förändringar av silornas utseende och karaktär. Det finns exempel där man i hög utsträckning vinnlagt sig om att bevara silokaraktären. Man tar upp nödvändiga fönster, men avstår från balkonger eller andra utbyggnader, och man bibehåller den grå betongkulören. Ett exempel på en sådan ombyggnad Grünerløkka studenthus i Oslo. I andra fall har man gjort omfattande förändringar av silornas yttre. Det mest extrema fallet i den skolan är Gemini Residence på Islands Brygge i Köpenhamn, där man inte har byggt inuti de två silorna, utan utanpå. Wennberg silo som ligger intill Gemini Residence, är exempel på en mellanväg. Här har man hängt på gott om balkonger och burspråk, samtidigt som den ursprungliga byggnadsformen är avläsbar. På så vis har man haft möjlighet att ge byggnaden en modern prägel och man kan avläsa dess nya funktion, samtidigt som den gamla volymen är bevarad och den ursprungliga funktionen likaså är avläsbar. Ombyggda silor på Islands Brygge i Köpenhamn. Till vänster Wennberg silo (Tage Lyneborg Tegnestue, 2004). Till höger Gemini Residence (MVRDV, 2005) Vilka av silorna i Limhamn ska man då bevara? Ur kulturhistorisk synvinkel är silorna från 1927 de mest intressanta. De tillhör de äldsta betongsilor som finns bevarade i landet. Tyvärr antas de vara i ett sådant skick att en ombyggnad för nya ändamål inte är realistisk. Istället bör man rikta in sig på ett bevarande av de yngre silorna. Ur ett stadsbildsperspektiv är de intressanta, eftersom de är högre och därmed mer synliga och dominerande i fabrikens siluett. De ligger också närmre vattnet vilket bör göra dem mer attraktiva för boende, och de har en större diameter vilket ger bättre ombyggnadsmöjligheter. De silor som bör undersökas för detta ändamål är numrerade 13, 16, 18 och 19 på situationsplanen i byggnadsinventeringen (Bilaga 1). Andra byggnader Cementfabrikens silor är av värde att bevara främst på grund av sin tydligt industriella koppling och monumentala karaktär. Men det finns även andra byggnader på fabriksområdet som är intressanta. Kontorsbyggnaden (uppförd som personalhus 1965) har vissa arkitektoniska kvaliteter med sina mintgröna klinkerfasader och karaktäristiska strävpelare i betong. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018 21

Cementpackeriet från 1939 har också arkitektoniska kvaliteter, även om det är svårt att se där byggnaden ligger inklämd mellan silor, med gaveln mot Övägen. Byggnaden har en monumental, symmetrisk utformning med funktionalistiska drag. Fönstren löper i strikta fönsterband över fasaderna. Cementpackeriet har samtidigt en rå och industriell karaktär. Fasaderna är gjutna i betong, och gjutformarnas brädklädnad avtecknar sig som ett mönster. Cementpackeriet är en byggnad som skulle vara intressant att bevara och anpassa efter nya ändamål. Med ett friare läge och en uppfräschad fasad skulle byggnaden framstå på nytt sätt och utgöra ett konkret minne av cementindustrin. Cementpackeriet sett inifrån fabriksområdet, samt en ritning av byggnaden från 1939. Järnvägsområdet Lokstallet från 1896 är en gedigen byggnad som förefaller vara i gott skick. Invändigt är det högt i tak och stora fönster åt två håll. Lokalen har potential att vara ett riktigt pampigt rum för någon lämplig verksamhet. Det är av största vikt att byggnaden bevaras och förses med skyddsbestämmelser i detaljplan. Den bör restaureras på ett varsamt sätt. Exempelvis bör man byta ut takmaterial och portar till nya med en historiskt korrekt utformning. Det finns gott om bildmaterial som visar byggnadens ursprungliga utseende och som kan utgöra underlag vid en restaurering. För att förstärka förståelsen för lokstallet bör även järnvägsspår bevaras i dess närhet. Bangården i övrigt bör i planläggning hanteras som en värdefull struktur så till vida att linjer och sträckningar bör tas upp i den nya stadsplanen. Namngivning av gator och platser Geografiska namn såsom gatu- och platsnamn är betydelsefulla i kulturhistorisk bemärkelse. På cementfabrikens område finns idag vissa platsnamn, till exempel Ställverksplan. Det ska även ha funnits gott om namn på byggnader och platser i folkmun bland arbetarna på fabriken. Denna typ av namn kan med fördel återanvändas i det nya bostadsområdet. Nytillkomna namn bör ansluta till områdets historia. 22 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018

Referenser Bager, Einar: Den äldsta beskrivningen av Limhamns kalkbruk i Limhamniana. Limhamns museiförening 1963. Dalin, Eva: Limhamn på kartan i Limhamniana. Limhamns museiförening 1992. Danielsson, Bengt: Företagsarkiv från Euroc på Landsarkivet i Lund i Limhamniana Limhamns museiförening 1991. Häger, Bengt Åke: I skuggan av världskrig och världskris i Malmö stads historia, del 5. Malmö 1989. Högberg, Leif: I Per-Albinlinjens fotspår (2). Sydvästra Skåne. 2003. Ingers, Ingemar: Ortnamn i Malmö III. Limhamnsområdet eller fd Hyllie socken i Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1959. Kulturmiljöprogram Lomma kommun. Historisk översikt. Malmö Kulturmiljö 2002. Laurell, Gunnar Chr.: Cementfabriken i Limhamn i Limhamniana. Limhamns museiförening 1972. Lekholm, CG: Limhamns fiskeläge i Limhamniana. Limhamns museiförening 1992. Limhamns cementfabrik utbyggd. Särtryck ur Cement och Betong 1967:3. Lindh, Greta: Egnahemsrörelsen och dess utveckling i Limhamn i Limhamniana. Limhamns museiförening 1987. Lundberg, Maria & Schlyter, Olga: Eurocs kontorsbyggnad. Dokumentation och riktlinjer inför ombyggnad. Malmö Kulturmiljö, Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2007:004. Lundgren, Helena & Knutsson Udd, Lena: Stora Vika, cementfabriken. Länsstyrelsen i Stockholms län 2006. Ohlsson, Rolf: I kranens tidevarv i Malmö stads historia, del 7. Malmö 1994. Olsson, Håkan: Malmö Limhamns Järnväg 1889-1989. Sillabanan 100 år. Frank Stenvalls förlag, Malmö 1989. Runt Övägen. Planprogram 6003. Malmö Stadsbyggnadskontor 2005. Skånska Cementaktiebolaget 1871-1931. Minnesskrift. Uppsala 1932. Smitt, Rikard: Malmöföretagen förr och nu. Malmö 2007. Sten, Rolf: MLJ, Malmö - Limhamns Järnväg på: http://www.historiskt.nu/normalsp/mlj/mlj_snabbf_01.html Stensson, Thomas: Mot en ny tid. Hela historien om Euroc under den stora strukturomvandlingen 1972-1996. Malmö 1997. Winqvist, Folke: Cementtillverkningens utveckling och nuvarande ståndpunkt i Teknisk tidskrift 1931. Tillgänglig på: http://runeberg.org/tektid/1931a/0299.html Åberg, Alf: Cement i 100 år. En krönika om Skånska Cementaktiebolaget - AB Cementa. Malmö 1972. Arkiv Malmö Museers fotosamling Limhamns museiförenings arkiv Stadsbyggnadsnämndens arkiv i Malmö Muntlig information: Sven Olof Ahlberg, Kulturbyggnadsbyrån (möte 2009-03-28) Lennart Björkering, Cementa (möte och rundtur på fabriken 2009-09-24) Sven Erik Johansson, Cementa (möte 2009-10-06) Eva Johnsson, Cementa (möte 2009-03-28, 2009-09-24, 2009-09-29) Ingemar Wickström (möte 2009-03-28, 2009-09-24, 2009-09-29) MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2009:018 23

Årets rapporter Lista över utgivna rapporter inom Malmö Museers rapportserie Kulturarvsenheten Rapport: Kulturarvsenheten Rapport 2009:001 Olga Schlyter Antikvarisk utredning. Bulltofta Hangar 2 Kvarteret Carl Florman. Fastigheten Kirseberg 14:93 i Malmö stad. Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:002 Lars Persson och Nils Wallin Inventering. Synliga gränser i enskifteslandskapet kring Skurup och Svaneholm. Kulturarvsenheten Rapport 2009:003 Jörgen Kling Antikvarisk kontroll. Svensköps kyrka. Utvändig renovering. Hörby församling, Svensköps socken i Hörby kommun, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:004 Jörgen Kling Antikvarisk kontroll. Billeberga kyrka. Förändring av värmeanläggning. Billeberga-Sireköpinge församling, Billeberga socken i Svalövs kommun, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:005 Jörgen Kling Antikvarisk kontroll. Säby kyrka. Utvändig restaurering. Landskrona församling, Säby socken i Landskrona kommun, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:006 Anders Gutehall Marinarkeologisk utredning 2009. Ystad hamn. Inför dumpning av muddermassor i vattenområdet söder om Ystad. Ystads kommun, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:007 Jörgen Kling Antikvarisk kontroll. Ottarps kyrka. Nertagning av strukturpapp på innertak, Landskrona församling, Ottarps socken i Helsingborgs kommun, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:012 Jörgen Kling Antikvarisk kontroll. Grevie kyrka. Fasadarbeten, Förslöv-Grevie församling, Grevie socken i Båstads kommun. Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:013 Pia Gunnarsson Wallin Nya Sofielundsskolan. Antikvarisk dokumentation inför rivning. Fastigheten Trevnaden 1, Malmö stad. Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:014 Jörgen Kling Antikvarisk kontroll. Tranås kyrka, Utvändig renovering,brösarp- Tranås församling, Tranås socken i Tomelilla kommun. Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:015 Olga Schlyter Antikvarisk kontroll. Ribersborgs kallbadhus. Utbyte av pålverk mm. Fastigheten Limhamn 10:3 och 11:276 i Malmö stad. Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:016 Jörgen Kling Antikvarisk kontroll. Nävlinge kyrka. Utvändig renovering, Vinslövs församling, Nävlinge socken i Hässleholms kommun. Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:017 Jörgen Kling Antikvarisk kontroll. Benestads kyrka. invändig restaurering Tomelillabygdens församling, Benestads socken i Tomelilla kommun. Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:018 Olga Schlyter Kulturhistorisk utredning. Cementfabriken och bangården i Limhamn. Dokumentation samt underlag till fortsatt planering. Fastigheten Cementen 13 och del av fastigheten Limhamn 6:1 i Malmö stad, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:008 Jörgen Kling Antikvarisk kontroll. Hedmanska gården Ombyggnad av restaurang i Hus A. Fastigheten Gyllenstjärna 7 i Malmö stad. Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:009 Olga Schlyter Kulturhistorisk utredning. Kvarteret Sjöormen. Fastigheterna Sjöormen 1 och 4 i Malmö stad. Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:010 Pia Gunnarsson Wallin Kulturhistorisk utredning Arlövs teater (Hundramannasalen). Arlövs första sjukkassa. Arlöv 21:100. Arlöv. Burlövs socken. Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2009:011 Jörgen Kling Antikvarisk kontroll. Glostorps kyrka. Klimatstyrning-ventilation samt konservering av kyrkliga inventarier, Malmö kyrkliga samfällighet, Glostorps socken. Skåne län.

Bilaga 1: Byggnadsinventering 1. Kalkstenssilor (råverk)... 2 2. Hiss- och rörtorn... 3 3-4. Pumphus... 4 3. Pumphus, bassäng 8... 4 4. Pumphus, bassäng 9... 4 5-7. Slambassänger... 5 5. Slambassäng 7... 5 6. Slambassäng 8... 5 7. Slambassäng 9... 5 8. Rörtorn... 6 9. Fundament roterugn... 6 10. Elfilter- och rökkammarhus... 7 11. Skorsten... 8 12. Omlastningsstation... 9 13. Klinkertorn och klinkersilo... 9 14. Kvarnhus... 10 15. Cementsilor 1-11 och 13... 11 16. Silo 12... 12 17. Cementsilor 14-19... 13 18. Löscementsilor, utlastning järnväg, silo 20-23...14 19. Silor för utlastning till bil, silo 24-26...14 20. Cementpackeri...15 21. Säckutlastning bilar...17 22. Utlastning fartyg...18 23. Kajtorn, cementmottagning...18 24. El- och instrumentverkstad...19 25. Laboratorium...19 26. Personalbyggnad...20 27. Portvakts- och våghus...21 28. Garage...21 29. Verkstads- och förrådsbyggnad...21 30. Limhamns station (MLJ)...22 31. Lokstall (MLJ)...23 32. Förråd (MLJ)...25 33. Banförråd (MLJ)...25 34. Våghus (MLJ)...25 35. Stödmur, banvall...26 36. Stadsvärn Li 5...27 Inventeringen är utförd i september och oktober 2009 av Olga Schlyter. Benämningarna på byggnaderna kommer huvudsakligen från en plan över fabriken från 1967 (se bilaga 2). Uppgifter om tillkomst och tidigare användning kommer från litteratur och muntliga källor som finns angivna i rapportens referenslista. 1

1. Kalkstenssilor (råverk) Dessa två silor är uppförda i slutet av 1930-talet. De ingick då i ett större komplex, bestående av råverk (även kallat råmalningshus) och flera silor (se situationsplan). Råverket byggdes i början av 1930-talet (ritningar daterade 1929). Fram till 1960-talet maldes här den finkrossade kalkstenen till färdigt slam. Grovkrossning, grovsortering och finkrossning utfördes vid kalkbrottet. Kalkstenen transporterades sedan på kalkbrottsbanan till den kalkkran som syns till höger på situationsplanen från 1953 (se nedan). Vid malningen tillsattes ämnen för att justera järn- och aluminiumhalten i materialet. Som framgår av situationsplanen fanns en silo för bauxit, vilket är en aluminiumhaltig lera. Det fanns även två silor för flinta, vilket var en restprodukt som såldes. I de slamsilor som fanns vid råverkets kortsida förvarades slammet innan det fördes över till slambassängerna. Man hade olika silor beroende på slammets kvalitet och sammansättning. 1968 revs råverket (förutom dessa två silor) i samband med att ett nytt råverk anlades vid kalkbrottet. Dessa två silor bevarades och kom istället att fungera som filtersilor. Här förvarades filterdamm som samlats upp i ugnarnas filter. Filterdamm var en produkt som såldes till jordbruket som gödsel. Dammet innehöll dock tungmetaller, så med tiden upphörde den hanteringen och filterdammet transporterades istället iväg för att deponeras. Under senare år har dessa silor använts för förvaring av kalk. Idag uppges de vara i så dåligt skick att de inte längre används och området runt om är avspärrat på grund av rasrisk. Situationsplan 1953 med de två bevarade silorna markerade. Källa: Stadsbyggnadsnämndens arkiv i Malmö. 2

2. Hiss- och rörtorn Hiss- och rörtornet tillkom i samband med att tunneln från kalkbrottet byggdes under andra halvan av 1960-talet. Slammet transporterades på ett kupat transportband i tunneln, från kalkbrottet till en avlastningsstation som ligger drygt sexton meter under marken. Från avlastningsstationen pumpades slammet upp i rör i det höga rörtornet och vidare till slambassängerna. Hissen var framförallt för persontransporter. Hiss- och rörtornet uppfördes efter ritningar av Lettströms arkitektkontor i Stockholm daterade 1965. Sektionsritning av tunneln, avlastningsstationen samt hiss- och rörtornet. Källa: Cement och Betong 1967:3. 3