På besök i Gammalsvenskby i juli 2007 Planerna på en resa till Ukraina började ta form under tidig vår. Av någon underlig anledning hade alla i ressällskapet intresse av olika platser just i Ukraina: Poltava, Jalta och inte minst Gammalsvenskby. Trots att det bara är jag, Dan Hedman som är svenskbyättling så var mina medresenärer Mikael Andréasson och Per Josefsson också mycket fascinerade av den lilla svenskkolonins öden genom århundradena. Efter Poltava, på resans fjärde dag, närmar vi oss Kherson som ligger nära Dnjepers utlopp i Svarta havet, cirka åtta mil från Gammalsvenskby. Vi är ganska trötta eftersom det är mycket jobbigt att köra på de oerhört dåliga ukrainska vägarna som dessutom är fulla av gamla långsamma lastbilar som alla kör om utan att ta notis om mötande trafik. I bakhuvudet har vi också ett flertal observationer av ett ganska generöst vodkadrickande som vissa ägnar sig åt till lunchen. Vägarna kantas också av kransar, blommor och minnesstenar över förolyckade. Bäst att hålla huvudet kallt. Nåväl, onsdagmorgon ger vi oss av mot Gammalsvenskby. Vi är alla ganska spända och kanske mest jag. Det tar längre tid än beräknat beroende på vägskicket. Vägen genom staden Berislav kan knappt kallas för väg. Vi har en vägbeskrivning med som vi fått från Arvid Norbergs hemsida men märker snart att den inte fungerar som det var tänkt. När vi kommer till Schlangendorfs kyrka irrar vi runt på olika små vägar för att slutligen köra över den lilla bron som skiljer Mühlhausendorf från Gammalsvenskby.
Det är faktiskt en mäktigare och mer speciell känsla än jag räknat med att tänka sig att jag nu var där min morfar växte upp och bodde tills han var 19 år och som jag dessutom hört så mycket om under min uppväxt. Vi kör först fram till kyrkan och tittar på den och på de minnesstenar som finns där - ett träkors som sattes upp 1998 och en sten som satts upp till minne av de svenskbybor som spårlöst försvann 1937-1938 under Stalintiden. Innan vi åkte från Sverige förmedlade Birgitta Utas några kontakter och jag hade redan innan ringt Lilija Malmas och varskott vår ankomst. Vi var välkomna att hälsa på men snart märker vi att det inte var så lätt att hitta hennes familjs hus. Jag går in i affären i byn och frågar om någon där förstår svenska. Jag får napp av en expedit som kan lite tyska. Hon pekar på ett ungefär ut var Lilija bor. Vi hittar ändå inte rätt. Det står några gubbar och pratar i förmiddagshettan och en av dem hoppar in i bilen och vill gärna bli vår vägvisare. Vi blir mycket väl mottagna av Lilija, hennes man Roman och dottern Katerina. Vi pustar ut med öl och nötter i deras trädgård under den stora vinrankan. Solen gassar och hettan är tryckande. Lilija och hennes man har sen fem på morgonen varit ute på sin mark och jobbat. Nu är det för varmt så man var nu hemma för att senare på dagen åter jobba ute på stäppen. Deras trädgård är verkligen prunkande blommor, aprikoser, tomater, potatis med mera. På gården har de också en mängd djur ; höns, duvor,grisar och Katerinas katter. Vi pratar en del om hur de förhåller sig i dagens Ukraina och Gammalsvenskby. Sen kolchosen i byn lades ner är det många som fortfarande går arbetslösa. Ett vägbygge över stäppen som tog sin början i maj 2007 med bidrag från Svenskbyföreningen har idag avstannat och ingen vet när arbetet kommer att återupptas. Lilija är inte så optimistisk. Hon tycker att det är mycket i samhället som inte fungerar. Vi kommer också in på klimatförändringen. De är övertygade om att en sådan är på gång. Tidigare på sommaren har det varit uppåt 40 grader varmt och de tycker sig märka att det blir varmare och torrare för vart år som går.
Lilija bjuder på bortsj till lunch som var en mycket god omväxling till den restaurangmat vi ätit de senaste dagarna. Det är för varmt att sitta ute så vi sitter inne köket och äter. Lilija har lärt sig svenska som vuxen och pratar mycket bra. Hennes man Roman har lärt sig en del svenska av bara farten och kunde prata lite och förstod en del. Efter lunchen bjuds vi på saft och aprikoser i trädgården. Vi tar en tur neråt byn. På gamla Taknegårdsgatna, mittemot kyrkan, träffar vi Melita Portje och Gustav Annas. Deras familjer följde med till Sverige 1929 men åkte tillbaka till byn i början på 30- talet. De har mycket att berätta. Deras liv är som en bok om Europas blodiga 1900- tals historia från Stalinterror till nazistockupation. Tanken slår mig plötsligt att det
under andra omständigheter skulle det kunnat ha varit min morfars familj som åkt tillbaka till Svenskbyn - och hur hade då livet sett ut? Jag tänker också på Lilija och hennes syster Ludmila. Ludmila bor i Täby utanför Stockholm men Lilija får inte flytta till Sverige trots att hon är etnisk svensk, sen migrationsverket i mitten av 90-talet ändrade reglerna. En kille med keps på cykel anluter sig till vår lilla grupp som står och pratar. Det är Gustav Buskas som hört att det är svenskar i byn. Han vill också gärna prata lite och praktisera sin svenska. Han ber oss hälsa till Gotland och sin släkt som han också har besökt för några år sedan. Efter pratstunden visar Lilija var min morfar var född. Min morfar är Andreas Andreasson-Utas (1910-1990) från Hemse, Gotland. Huset finns fortfarande kvar. Jag tar lite jord och blomfrön utanför huset till min mamma.
Vi går fram bygatan och ner till Dnjepr, tittar lite och smakar på söta och solvarma mullbär direkt från ett stort träd som kantar gatan. Barnen badar och vi ser på kolchosförmannens villa som nu står övergiven. När vi åter kommer upp till kyrkan har en bussresa från Kalmar anlänt. De blir lite konfunderade när vi tre killar är där och när de får reda på att jag är svenskbyättling halar de fram kameror och tar kort på mig!!!. Innan vi lämnar byn besöker vi kyrkogården. Det är torrt och hett. Det bruna gräset knastrar när man går men gravarna är rikt dekorerade med plastblommor som tål hettan. Flera av svenskybornas gravar har ortodoxa kors, kyrilliska bokstäver och man funderar lite över hur länge minnen, traditioner och språk kommer att finnas kvar i byn Zmijvka i Ukraina. Men det sista jag tänker på är Melita Portjes hårda kram och hur hon med eftertryck manar mig att hälsa Sverige och sin släkt.