SOCIOTOPKARTA FÖR PARKER OCH ANDRA FRIYTOR I STOCKHOLMS INNERSTAD om metoden, dialogen och resultatet

JANUARI 2002 STADSBYGGNADSKONTORET GATU- OCH FASTIGHETSKONTORET SOCIOTOPKARTA FÖR PARKER OCH ANDRA FRIYTOR I STOCKHOLMS INNERSTAD om metoden, dialogen och resultatet

Förord Parker och andra friytor är en självklar ingrediens i Stockholms stadsbyggande. Stockholms översiktsplan, ÖP99, inriktas mot att bevara och utveckla Stockholms karaktär och grönstruktur, samtidigt som staden byggs inåt. Som underlag för den närmare planeringen, även för förvaltandet, är det viktigt att ha kunskap om de gröna värdena och vad de erbjuder eller kan erbjuda stadens invånare. Med utgångspunkt från ett uppdrag i kommunfullmäktige i november 1996 till stadsbyggnadsnämnden och gatu- och fastighetsnämnden, arbetar stadsbyggnadskontoret och gatu- och fastighetskontoret med projektet Stockholms grönkarta. En del i Stockholms grönkarta är att kartlägga parker och friytor från social och kulturell synpunkt. Den har rapporten visar resultatet av det mycket omfattande utvecklingsarbete som bedrivits inom kontoren, och som lett fram till en delvis ny syn på hur parker och friytor kan värderas. Med begreppet sociotop, som står för av människorna, dvs Stockholmarna, upplevd och värderad livsplats, och med stöd av bred dialog med invånarna har innerstadens naturområden, parker, torg, kajer, stränder och andra friytor karakteriserats och värderats. Arbetsmetoden har rönt uppmärksamhet bland planerare och forskare, även internationellt. Den har följts upp i arbeten bland annat på regional nivå. Närmast ansvariga för metodarbetet är Alexander Ståhle och Anders Sandberg, stadsbyggnadskontorets strategiska avdelning. Stockholm i januari 2002 Mats Pemer Avdelningschef 1

2

Innehåll Sammanfattning 4 FÖRUTSÄTTNINGAR 5 Bakgrund 5 Uppdraget grönkarta 6 Grönkartans syfte 6 Stockholms grönstrukturplanering 7 Sociotopkartans syfte 8 Grönstruktur i plan- och bygglagen och i miljöbalken 8 PROCESS 9 1 Teori och metod 9 Sociotop som idé 9 Biotop-Sociotop som planeringsredskap 9 Arbetsgång och tidplan 10 IT i processen 11 2 Friyteidentifiering 12 Friytetypologi 12 Större friområden 12 Enskilda friytor 13 Bebyggelseområden 14 Transport och terminalområden 15 3 Planerarvärdering 16 Observationer i friytor 16 Värdering av bebyggelseområde 18 Kulturhistoria 19 Landformer 19 Gångstråk 20 Tystnad och rofylldhet 20 4 Brukarvärdering 22 Marknadsföring 22 Webb-, brev- och tidningsenkät 23 Barnenkät 27 Öppna möten 28 Intervjuer 28 5 Syntes 32 Syftet 32 Avgränsning och val av sociotopkvaliteter 32 Kartdesign 34 Publicering 35 Övrigt bruk 35 6 Kartering 37 GIS-analyser 38 Uppdatering 40 7 Planering i dialog 41 Friyterekommendationer för en god bebyggd miljö 42 MKB-arbete 43 Barn- och ungdomsprogram 43 Kulturhistorisk inventering 44 Trygg i parken program 44 Parkguide Stockholm webbdialog 45 Ny landskapsarkitektur 46 BILAGOR 47 3

Sammanfattning Det finns ett stort behov av en enhetlig och heltäckande värdering av Stockholms grönstruktur och friytor. Kommun, allmänhet, näringsliv, byggbolag och arkitekter söker byggbar mark framförallt i innerstaden. Samtidigt förändras och ökar användningen av naturområden, parker, torg, kajer, stränder och andra friytor. I november 1996 gav kommunfullmäktige stadsbyggnadsnämnden och gatu- och fastighetsnämnden i uppdrag att göra en karta över staden som säkerställer värdena i parker och grönområden på områdesnivån, en grönkarta. Grönkartan är ett planeringsunderlag och preciserar grönstrukturen i Stockholms översiktsplan, ÖP99. Grönkartan är indelad i tre delkartor, sociotopkartan, biotopkartan och kretsloppskartan. De två sistnämnda har ett ekologiskt-teknologiskt synsätt på grönstrukturen medan sociotopkartan har ett socialt-kulturellt. Sociotopkartan för innerstaden (kallas i ytterstaden rekreations- och landskapsvärden) redovisar friytornas sociala och kulturella värden. Sociotop betyder i detta sammanhang: av människor, här Stockholmarna, upplevd och värderad livsplats. Arbetet med sociotopkartan har följande arbetsgång: 1 Arbetsgång och tidplan skisseras grovt inledningsvis. Tidigare erfarenheter och forskning om grönstrukturplanering i stadsmiljö i allmänhet och i Stockholm i synnerhet sammanställs och diskuteras. 2 I nästa moment identifieras, avgränsas och namnsätts alla friytor och bebyggelseområden utifrån en friytetypologi. 3 Därefter värderas varje område av landskaparkitekter på kommunen. Värderingen sker dels utifrån observationer av miljöer och brukare och dels i dialog med experter i kommunen, t ex park- och trädgårdshistoriker och trafikplanerare. 4 Sedan sker en brukarvärdering genom olika dialogaktiviteter i samarbete med stadsdelsförvaltningarnas Agenda 21-samordnare. Det är t ex webbenkäter, brevenkäter, intervjuer, öppna möten och gruppdiskussioner. 5 All information sammanställs och analyseras sedan av stadsbyggnadskontorets planerare. Reflexion sker över mål, syfte, begrepp och kartdesign. 6 Informationen läggs slutligen in i ett GIS-system för att kunna publiceras som pappers- eller webbkartor. 7 Kartorna och processens övriga produkter kan nu användas som planeringsunderlag i dialogen om stadens och friytornas utveckling. Återkoppling och uppdatering bör ske, vartefter staden och befolkningens värderingar förändras. Huvudprodukten är fem sociotopkartor, en för varje stadsdelsområde i innerstaden. På kartbilden markeras värdefulla friytor med deras respektive värden, bebyggelseområdets friytetillgång, gångstråk samt utvecklingsområden. Förutom kartbilden finns på kartan en tabell över friytornas storlek och värden, diagram över stadsdelarnas sammanlagda friytetillgång och strandtillgång samt kortare rekommendationer för friyteplanering. Denna rapport dokumenterar hur arbetsmetoden och vissa resultat delvis i bilagor. Det är konkreta arbetsredskap som kan användas i andra planeringssammanhang som enkäter, observationsmallar och intervjuguider men också empiriska data som framkommit under arbetets gång som t ex GIS-analyser, kvalitetskartor och checklistor för friyteplanering. Vi hoppas med denna rapport ge inspiration och kunskap till en integrerad och dialogbaserad samhällsplanering där friytorna ges den plats som de berörda kräver. Utveckling och förvaltning är förändring med kvalitet för alla! 4

Förutsättningar Bakgrund Stockholms parker och friytor har många sociala- och kulturella värden. De har varit en väsentlig del i stadsplaneringen allt sedan stadsregleringarna på 1870-talet för sina hälso- och rekreationsvärden och från 1920-talet även för sina kultur- och naturvärden. De senaste 30 åren har parker och friområden i allt större omfattning börjat betraktas som markreserver för byggande. Inflyttningen och befolkningen i Stockholm ökar ständigt vilket leder till ökat tryck på parker och andra friytor. Behovet av en intensivare skötsel för att kunna upprätthålla friytornas kvaliteter ökar därmed. Festivaler och andra evenemang tar ny plats både rumsligt och ljudligt. Kravet på mångkvalitativa och flexibla parker och torg ökar också samtidigt som behoven, användandet, vanorna och värderingarna förändras över tiden. Förtätningsplaneringen har lett till konflikter mellan parkanvändare och exploatörer. Parkernas kvaliteter har successivt minskat och protesterna har ökat. Den gynnsamma konjunkturen har satt fart på stadens planering och stadsbyggande. Det pågår planering för att omvandla äldre industriområden i det halvcentrala bandet runt innerstaden, i översiktsplanen utpekade som stadsutvecklingsområden. Samtidigt undersöker staden möjliga gluggar för att där kunna förtäta den befintliga bebyggelsen. I dessa sammanhang är det nödvändigt med bra beslutsunderlag för den obebyggda marken friytorna för att kunna bedöma förutsättningarna av en eventuell exploatering men framförallt för att kunna utveckla dessa ofta gröna områden, dvs grönstrukturen, i staden. Kommunfullmäktige värnar det gröna I mitten av 1990-talet fattade kommunfullmäktige en rad beslut för att säkerställa stadens värdefulla grönområden. Fullmäktige beslutade bl.a. i november 1996 att bifalla en motion om att göra en inventering och klassificering av stadens parker och grönområden, en grönkarta. Stadsbyggnadsnämnden har uppdraget att i planeringen verka för att det framtida byggandet i möjligaste mån sker på redan exploaterad mark och inte i parker och värdefulla grönområden. Ett annat uppdrag är att tillsammans med gatu- och fastighetsnämnden utarbeta en strategi för att värna parker och grönområden. Dessa uppdrag har påverkat utformningen av stadens översiktsplan ÖP99. Strategin är att bygga staden inåt samtidigt som parker och värdefulla grönområden säkerställs. Översiktsiktsplanen visar stadens förhållningssätt till stadens friytor i avsnittet om Stockholms grönstruktur och Stockholms byggnadsordning. Ansvaret för parker och grönska är fördelat på flera olika nämnder Ansvaret för grönfrågorna i kommunen är fördelat på ett stort antal nämnder, och ligger inom varje nämnds så kallade sektoransvar. Sektoransvaret betyder att nämnden vid sidan av sin verksamhetsansvar också har ansvar för verksamhetens effekter på bl.a. parker och grönska i staden. Stadsbyggnadsnämnden ansvarar för den övergripande planeringen av stadens grönstruktur och miljö- och hälsoskyddsnämnden har miljöövervakningsansvaret. Gatu- och fastighetsnämnden är markförvaltare och har ansvar för förändringsarbetet med investeringar och byggande i parker och natur. Stadsdelsnämnderna har ansvar för skötsel och underhåll av parker och naturmark. Agenda 21-grupper och miljögrupper arbetar på lokal nivå för att skapa ett grönare och miljövänligare Stockholm. 5

Efterfrågan på en aktuell och enhetlig värdering av friytorna är stor Staden fick sin första samlade kartering av parker och friytor i projektet Stockholms friytor 1982. Den fick stor användning som planeringsunderlag och som informationsskrift men är nu inaktuell och måste förnyas. Behovet av ett aktuellt och för kommunen heltäckande planeringsunderlag för friytorna är således stort och ökar i och med stadsdelsnämndsreformen. Uppdraget grönkarta I november 1996 beslutade Stockholms stads kommunfullmäktige att göra en inventering och klassificering av stadens parker och grönområden, en grönkarta. Fullmäktiges uppdrag till berörda nämnder (bl.a. GFN och SBN) är formulerat så: att genomföra en inventering av stadens parker och grönområden som i kartform med olika färgmarkeringar presenterar på vilket sätt respektive park och grönområde skall säkerställas. I oktober 1999 beslutade gatu- och fastighetsnämnden att godta ett förslag till utformning av grönkartan, slutföra ytterstadens grönkarta, påbörja arbetet med innerstaden samt att utarbeta ett handlingsprogram för utveckling och vård av Stockholms grönstruktur. I mars 2000 tog stadsbyggnadsnämnden samma beslut. En sådan karta över stadens parker och grönområden skulle (enligt motionen som ligger till grund för fullmäktigebeslutet) inte bara utgöra ett viktigt arbetsmaterial för stadens tjänstemän och politiker, utan också ha stor betydelse som information till allmänhet och byggherrar i deras arbete med framtida byggnadsprojekt. Parker och grönska klassificeras efter deras värden och redovisas på grönkartan med olika färgmarkeringar. Av kartan bör också framgå vem som är huvudman. Som bra exempel på en värderingskarta nämns Kulturhistorisk klassificering av Stockholms innerstad. En motsvarande Grönkarta bör syfta till att ge information om stadens stora allmänna park- och naturvärden och de bedömningar som är en utgångspunkt för planering. Grönkartan är ej juridiskt bindande. Grönkartans syfte Grönkartan preciserar grönstrukturens värden såväl kvantitativt som kvalitativt för ett stadsdelsområde. Målet för arbetet med grönkartan är en allsidig och enhetlig redovisning av grönstrukturens olika kvaliteter och brister men också av möjligheter till utveckling och av begränsningar på stadsdelsområdesnivå. Grönkartan kan användas i en rad olika planeringsprocesser i Stockholm. Utgångspunkt för diskussioner om grönstrukturutveckling Prioritering av skötsel och investeringar Redskap för planering av ny grönstruktur Argument för skydd av värdefull grönstruktur Redskap för MKB och SMB Uppföljning av kommunens miljöprogram Grönkartan kan beskriva hur grönstrukturens resurser faktiskt utnyttjas eller försummas i den pågående planeringen i arbetet med att nå översiktsplanens mål och målet om god bebyggd miljö och en ändamålsenlig grönstruktur. Grönkartan gör det möjligt att samordna komunnens resurser för förvaltning och utveckling av grönstrukturen. Grönstrukturen kan med Grönkartan successivt utvecklas mot större tålighet mot förändringsingrepp men också skydda den mot exploatering. 6

Andra syften med grönkartan är att till olika aktörer och media informera om friytornas värden så att parkkulturen och landskapsarkitekturen kan odlas och lyftas. Det är också viktigt att nya erfarenheter vidareförs till forskningen om landskapsarkitektur, grönstruktur och samhällsplanering. Grönkartan är tredelad Somliga av friytros värden som de ekologiska och de tekniska kan beskrivas och karteras med naturvetenskapliga arbetsmetoder. Andra värden, de sociala och kulturella måste tolkas, värderas och lokaliseras till platsen med humanvetenskapliga metoder. Såväl beskrivande som värderande metoder måste således användas. Grönkartan har delats i tre, en ekologiskt och en tekniskt mer beskrivande del: biotopkartan och kretsloppskartan och en sociokulturellt mer värderande del: sociotopkartan. Eko-teknologisk kunskap Socio-kulturell kunskap Biotopkartan Grönkartans tre delkartor Kretsloppskartan Sociotopkartan Stockholms grönstrukturplanering Grönkartan bygger på kommunens översiktsplan och preciserar grönstrukturens värden på områdesnivån. 1 I regionplanen är avsnittet Stockholmsregionens grönstruktur planeringsunderlag. Regionplane- och trafikkontoret har planeringsansvar med stöd från Länstyrelsen. 2 I översiktsplanen är avsnittet Stockholms grönstruktur planeringsunderlag. Stadsbyggnadskontoret har planeringsansvar. 3 I områdesplanen är Grönkarta för Stockholm planeringsunderlag. Stadsbyggnadskontoret och gatu- och fastighetskontoren har planeringsansvar. 4 I detaljplaner är Grönplanen med utvecklingsplan och skötselplan planeringsunderlag. Gatu- och fastighetskontoret och Stadsdelsförvaltningen har planeringsansvar. Regionnivå RTK (Lsty) Kommunnivå SBK Stadsdelsnivå SBK/GFK Frityenivå GFK/SDF Regionplan Sthlm ÖP Områdesprogram / Naturreservat Detaljplan kommunutveckling regionutveckling Grönkartan Grönplan Grönstruktur Grönstruktur Biotopkarta skötsel Kretsloppskarta utveckling Sociotopkarta Struktur i vilket grönstrukturen ingår i stadsplaneringen. Kartor är gråmarkerade. 7

Sociotopkartans syfte Arbetet med sociotopkartan resulterar dels i ett antal dokument (kartor, rapporter), samlad kunskap, och dels i en kunskaps- och dialogprocess med planerare, förvaltare, politiker, brukare, exploatörer och forskare. Själva sociotopkartan kan således ses som resultatet av en process som i sig själv är lika viktig som de olika planeringsdokument som produceras av kommunens tjänstemän. Huvudsyftet är således att genom dialog samla, öka och sprida kunskapen om hur friytor som parker, friområden, torg, kajer, stränder, gågator m.m. är som livsmiljöer för människorna som bor och verkar i Stockholms stad. Detta är kärnan i arbetet samt i begreppet och idén om sociotopen. Arbetet med ytterstaden en grundförutsättning Inventeringen av ytterstaden som pågick mellan 1994 1999 benämndes Rekreation- och landskapsvärden och utgick ifrån samma principer som för innerstaden som här redovisas. Teorier, metoder och begrepp, som t ex sociotopen, har utvecklats men idékärnan är den samma. Grönstruktur i plan- och bygglagen och i miljöbalken Planeringen för markanvändning och bebyggelse regleras genom bestämmelser i plan- och bygglagen (PBL). Bestämmelser som rör grönstrukturen återfinns även i miljöbalken (MB). PBL syftar till att främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. I detta ingår bland annat att främja en ändamålsenlig struktur av grönområden och att skydda mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet. Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall beaktas särskilt, liksom behovet av att skydda områden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt. Planeringen enligt PBL genomförs i kommunomfattande översiktsplan, som är vägledande och i detaljplan, som är en juridiskt bindande plan. I detaljplanen kan förutom markanvändning även regleras t ex skydd för vegetation. Genom MB har vissa områden som bedöms vara särskilt värdefulla ett generellt skydd som t ex biotopskydd. Områden kan också ges skydd som naturreservat, kulturreservat, naturminne m m. I Stockholm har Nationalstadsparkens natur- och kulturvärden ett särskilt skydd. Bestämmelserna återfinns i PBL 1 kap 1, 2 kap 2, 5 kap 7, samt i MB i hushållningsbestämmelserna i 3 kap 2 och 6, 4 kap och i bestämmelser om områdesskydd i 7 kap. Skydd för grönstruktur återfinns även annan lagstiftning som t ex kulturminneslagen. 8

Process Arbetet med friytornas sociala och kulturella värden handlar om hur parker, torg och andra friytor upplevs som livsmiljöer, sociotoper, av människorna som bor och verkar i Stockholms innerstad år 2000. Den process som sattes igång i och med uppdraget om Grönkartan leder till en mängd delstudier och dialoger med olika experter och med allmänheten. Under denna rubrik redogörs för arbetsmetoden och dess olika skeden och därefter hur arbetet har utfallit i erfarenheter och produkter. De väsentligaste produkterna från processen finns som bilagor i denna rapport. 1 Teori och metod Två begrepp är utgångspunkter i arbetet: friyta och sociotop. Med friyta menas obebyggt mark- och vattenområde, som inte används för transport- eller terminaländamål. Begreppet sociotop används för att beskriva en plats sociala och kulturella värden, hur platsen upplevs för människors liv. Eller, av en kultur upplevd livsplats. Sociotopen symboliserar också ett tanke- och förhållningssätt till stads- och friyteplanering. Sociotop som idé Idén om sociotopen tar utgångspunkt från det vedertagna biotopbegreppet. Om biotop definierar och beskriver områden med karaktäristisk miljö vad gäller mark, flora och fauna (SBK 1997) så beskriver sociotopen en plats för mänskliga aktiviteter, dvs en avgränsad miljö som i sitt sociokulturella sammanhang upplevs som livsvärld. (SBK 2000:4). Att se något som ett naturföremål är att se saker på ett sätt (t ex biotopen) men att se något som ett kulturföremål är att lägga till något och se det i ett sammanhang av mänskliga avsikter och verksamheter (t ex sociotopen). Sociotopen handlar inte, som biotopen, om de förhållanden som man kan mäta och väga på själva platsen, utan de värden och betydelser som platsen har för livsförhållandena i en kultur, t ex de som bor och verkar i Stockholms innerstad. Biotopen är platsens liv och form (t ex sandstrand), sociotop den upplevda och värderade platsen (t ex badstrand). Sociotopen ställer dessa frågor om platsen: För vem? Till vad? En sociotop måste således beskrivas utifrån ett kvalitativt intressentperspektiv. Den kan då beskrivas i termer av kvalitet, upplevelsevärde, mening, värde, karaktär, funktion m m. I detta arbete används ofta begreppet kvalitet. Brister och begränsningar tas oftast upp som utvecklingsmöjligheter. Detta ger hela arbetet en positiv inriktning, riktning mot stadsmiljöutveckling. Det övergripande målet med stadsplaneringen är ju att ge förutsättningar för en bättre stad. Biotop Sociotop som planeringsredskap Det är biotopen, den fysiska-ekologiska miljön, som upprätthålls med eller utan skötsel och förändras vid ombyggnad. Sociotopen säger vad som värderas i biotopen, hur det är att leva i och med biotopen (med människorna där). Byggritningar och skötselföreskrifter är biotopiska. De beskriver hur den fysiska-ekologiska miljön, människans aktiviteter (slitage m m) i miljön inräknade, skall förändras eller upprätthållas. Människan är del av naturen och det biotopiska, samtidigt som varje individ är en del av en kultur som ensam eller tillsammans med andra kan beskriva det sociotopiska. 9

Exempel: Gräsmarker klipps kort och utjämnas (biotopiskt) för att möjliggöra bollspel, solbad och picknickande (sociotopiskt). Träspänger byggs för att förhindra slitage i en våtmark (biotopiskt), så att inte våtmarken förlorar sitt upplevelsevärde av vildhet, artrikedom och orördhet (sociotopiskt). Vatten spolas vintertid över en torgyta (biotopiskt), för att möjliggöra skridskoåkning och samvaro (sociotopiskt). Betesdjur släpps ut i en ängs- och skogsmark för att gynna en viss ängsflora (biotopiskt) för att stärka upplevelsen av det gamla kulturlandskapet och möjliggöra lantbrukspedagogik (sociotopiskt). Sand hälls ut längs en strand och sjövatten renas från föroreningar och näringsämnen (biotopiskt) för att möjliggöra bad, solbad, ro och samvaro (sociotopiskt). Det är viktigt att poängtera att beskrivningen av det biotopiska, inte är sann i meningen att den är tidlös och lika i alla samhällen. Kunskapen om naturen, naturvetenskaperna, förändras ständigt. En biotopisk beskrivning har alltid ett syfte och en avgränsning beroende av sitt sammanhang. Det handlar mer om ett förhållningssätt som i detta fall är naturvetenskapligt och deterministiskt. Träd behöver vatten för att överleva... Sociotopen innebär ett humanvetenskapligt och relativistiskt förhållningssätt. Vi tycker att det är vackert med träd, de går att klättra i och de symboliserar livskraft... Arkitekter och planerare måste kunna förstå båda, naturen och olika kulturer, samtidigt. Arbetsgång och tidplan Metoden som använts och beskrivs i denna rapport grundar sig dels på tidigare erfarenheter av friyteplaneringen i Stockholm, särskilt arbetet med ytterstadens grönkarta, dels på befintlig forskning om grönstrukturen och slutligen på ett teoretiskt och empiriskt utvecklingsarbete kring sociotopbegreppet och dess metod. Mycket av detta finns dokumenterat i rapporten Sociotop som redskap i grönområdesplanering (SBK 2000:4). Arbetsgången är i sina huvuddrag följande: 1 Arbetsgången för processen samt tidplan skisseras grovt inledningsvis. Tidigare erfarenheter och forskning om grönstrukturplanering i stadsmiljö i allmänhet och i Stockholm i synnerhet sammanställs och diskuteras (februari 2000). 2 I nästa arbetsmoment identifieras, avgränsas och namnsätts alla friytor och bebyggelseområden (februari-mars 2000). 3 Därefter värderas varje område av landskaparkitekter på kommunen. Värderingen sker dels utifrån observationer av miljöer och brukare och dels i dialog med experter i kommunen, t ex park- och trädgårdshistoriker (mars-september 2000). 4 Därefter sker en brukarvärdering genom olika dialogaktiviteter. Det är t ex webbenkäter, brevenkäter, intervjuer, öppna möten, gruppdiskussioner och gåturer (maj-oktober 2000). 5 All information sammanställs och analyseras sedan av stadsbyggnadskontorets planerare. Reflexion sker över mål, syfte, begrepp och kartdesign (september-november 2000). 6 Informationen läggs slutligen in i ett GIS-system för att kunna publiceras som pappers- eller webbkartor (oktober-december 2000). 7 Kartorna och processens övriga produkter kan nu användas som planeringsunderlag i dialogen om stadens och friytornas utveckling. Återkoppling och uppdatering bör ske, vartefter staden och befolkningens värderingar förändras. (2001 och framåt). 10

1. teori och metod 3. planerarvärdering 5. syntes 7.samhällsplanering 2. friyteidentifiering 4. brukarvärdering 6. kartering i dialog Arbetsgång från teori till stadsplanering i dialog. Finns i utförligare form som bilaga 1 Under arbetets gång har arbetssätt och idéer ständigt utvecklats. Den övergripande arbetsstrukturen som definierades i inledningsskedet har dock i princip hållit ända fram till slutet. IT i processen Metod Figuren nedan visar hur Internet och GIS, var tänkt att användas som kommunikativt redskap i processen. 1 Webbenkäter och information om övriga dialogaktiviteter läggs ut på stadsdelarnas och kommunens webbsida. 2 Allmänheten fyller i webbenkäter på webbsidan. 3 Svaren från webbenkäterna skickas till Stadsdelsförvaltningens Agenda 21- samordnare. 4 Agenda 21-samordnare sammanställer enkätsvaren och andra dialogaktiviteter och skickar till SBK. 5 SBK sammanställer all information från planerarvärderingar och brukarvärderingar och lägger in den i ett GIS-system. 6 SBK analyserar och reflekterar data med viss hjälp av GIS-systemet. 7 SBK lägger ut grönkartan på kommunens webbsida. 8 Allmänheten läser grönkartan 9 Allmänheten ger synpunkter som fördelas till berörd förvaltning. 10 En uppdaterad sociotopkarta blir planeringsunderlag samt en plats på nätet där allmänheten kan söka efter kvaliteter i friytorna. En dialogprocess och kunskapande process kan initialiseras. Resultat I praktiken har punkt 1 6 genomförts med goda erfarenheter. Detta redogörs utförligare längre fram. Punkt 7 och 8 är planerade. Punkt 9 och 10 är framtidsvisioner. 3. webbenkätsvar Allmänheten SDF 2. webbenkäter 8. grönkartan 9. synpunkter 4. svarssammanställning kontinuerlig support 9. synpunkter INTERNET info GFK SBK 9. synpunkter 1. info 6. analys 7. karta 10. karta GIS 5. data info info Forskare Ex-jobbare info info M a s s m e d i a (papperskartor) info Internet och GIS i sociotopkartearbetet 11

2 Friyteidentifiering Friytetypologi Med friyta menas ett obebyggt område som inte används för transport eller terminaländamål. Ett objekt måste identifieras. Sedan är det upptill subjekten (intressenterna/brukarna) att förhålla sig och relatera sig. I detta fall är objektet friytor i innerstaden och då måste dessa identifieras innan värdering kan ske.typologiseringen är ett försök att systematiskt identifiera friytorna. Metod Friytetypologin är indelad i fyra huvudgrupper: Större friområden (t ex Djurgården) Enskilda friytor (t ex parker, torg) Bebyggelseområde (t ex gårdar, trottoarer) Transport- och terminalområden (t ex hamnområden). Typologiseringen är en slags grovsortering som delar in stadens alla friytor i begripliga grupper. Varje friyta eller del i friområde ges ett namn, helst historiskt och lokalt förankrat, för att underlätta arbetet med och diskussionen om friytorna. Resultat Friyteidentifieringen resulterade i schematiska kartor som senare användes som underlag för planerar- och brukarvärderingen. Allt eftersom värderingar och analyser fortlöpte ändrades vissa friyteavgränsningar. Större friområde Enskild friyta Bebyggelseområde Friytornas typlogiska huvudindelning. Transport- och terminalområde Större friområden Metod I innerstaden finns två större friområden, Norra respektive Södra Djurgården. Dessa delades upp i delområden. Avgränsningen skedde med hjälp av biotopkartan för Nationalstadsparken, SBK 1997:8. Val av biotoper, eller snarare biotopgrupper, har tidigare studerats i dessa områden, vilket är dokumenterat i rapporten SBK 2000:4. I denna rapport konstateras att det i större grönområden ofta finns ett tydligt samband mellan biotopers och sociotopers avgränsningar (ej innehåll!), vilket har gjort denna generalisering användbar. Storleken på delområdena beror på hur 12

omfattande värderingsarbetet kan bli samt på landskapets komplexitet. För Norra och Södra Djurgården valdes dessa delområden: Skog är ett skogsområde > 5 ha Halvöppen mark är park- eller hagmark > 3 ha Odlingsyta är trädgårdar eller annan odlingsmark > 3 ha Äng är gräsmarker med långgräs > 3 ha Gräsplan är öppen kortklippt gräsmark > 3 ha Våtmark är kärr och sumpskogar > 3 ha Kanal är hårdgjorda vattendrag > 3 ha Parkstrand är park- eller naturstrand > 3 ha Kaj är hårdgjord strand > 3 ha Öppet vatten är sjöar > 5 ha De stora vattenområdena som fjärdar och vikar betraktas också som större friområden. Dock sker ingen kvalitetsspecifik värdering av dessa områden, då de anses inneha så stort värde för Stockholmslandskapet att de bör betraktas i princip som ovärderliga. bebyggelseområdet i friområdena avgränsas efter de principer som beskrivs under rubriken Bebyggelseområde. Att avgränsa sociotoper utifrån biotopers utbredning är egentligen inte logiskt, men det ger stora möjligheter. Att från början se sambanden biotop-sociotop kan möjliggöra en planering och förvaltning som styrs av det sociotopiska, vad folk vill och tycker om, och de ramar som naturen ger, det biotopiska. Det är väsentligt att det sociotopiska och det biotopiska detaljstuderas separat, och att det finns öppenhet att skilja deras avgränsningar vid kartering, då de ju egentligen är väsenskilda. Resultat Norra och Södra Djurgården indelades i delområden mellan 3 63 hektar. Dessa fångade den övergripande karaktären i friområdena och utgjorde underlag för sociotopvärderingen. Dessa delområden/friytor gavs ett historiskt och lokalt förankrat namn och registrerades i en databas. Enskilda friytor Metod Med enskilda friytor menas obebyggd mark som är mellan 0,5 och 50 hektar inom ett stadsområde. I tät stadsmiljö är det t ex parker, stränder, kajer, esplanader, gågator och torg. De enskilda friytorna avgränsas utifrån en friytetypologi som framtagits särskilt för Stockholms innerstads landskap. Typologin kan i princip betraktas som biotopisk, dvs beskrivande friytornas fysiska, ekologiska och rumsliga form. Friytornas historia, avseende fysisk form och användning, har avgörande inverkan på friytetypen. Typologin, som nota bene är Stockholmstypisk, har utarbetats från Stockholms byggnadsordning (1997), Stockholms biotopkarta (2000) samt Stockholms friytor (1982). Torg är friytor >0,5 ha som har ett centralt läge i stadens gatustruktur och där huvuddelen av marken är hårdgjord. Esplanader är breda gator med trädplanterad mitt, ofta med grönt golv. Gågator är gator avsedda för gående, avspärrade för biltrafik. Kajer är hårdgjorda allmänt tillgängliga stränder. Stadsparker, stora >5 ha, små 1 5 ha, samt fickparker, 0,5 1 ha, är parker som ingår i den täta stadens kvartersstruktur och till största delen består av tydligt arrangerad grönska. Återfinns ofta vid för- och eftermodernismens tätare bebyggelse. Kyrkogårdar är friytor som innehar en begravningsplats med kyrka. Slottsparker är parker som innehar en slottsliknande byggnad, ofta med alléer och axlar. 13

Landskapsparker är flerformiga parker, större än 5 ha, ofta med vattenkontakt som har öppna fält, och skogliga partier samt utgör en tydlig landform i stadslandskapet. Återfinns ofta vid modernismens bebyggelse. Bergsparker, stora >5 ha, och små, 1 5 ha, är parker där största delen av marken består av berghällar och branter. Strandparker är parker, ofta långsträckta, >1 ha, som till stora delar gränsar mot vattenområden. Klippstränder är branta strandområden, ofta långsträckta, >1 ha, där största delen av marken består av berghällar och branter och som till stora delar gränsar mot vattenområden. Resultat Friytorna avgränsades och namnsattes på underlagskartor. Friytenamnen samt dess typ och storlek registrerades i en databas. I framtida analyser skulle det vara inressant att se sambanden mellan kvaliteter, typ och storlek. Det skulle kunna ge bättre underlag inför planeringen av nya stadsområden. Bebyggelseområden Metod Bebyggelseområdena ger i olika omfattning ett tillskott till stadsdelens tillgång till allmänt värdefulla friytor benämns här friytetillgång. Med värdefull friyta på bebyggelseområde menas kortfattat, solig, relativt grön och användbar för lek och samvaro, i olika omfattning. Typologiseringen av bebyggelseområdets friytor i innerstaden bygger vidare på och kompletterar den som användes för ytterstaden. Denna typologiseringen skall, till skillnad från enskilda friytor och friområden, användas för att uppskatta friytetillgången, då detaljinventering av varje enskilt kvarter och dess speciella kvaliteter är alltför tidskrävande. Den typologisering som här redovisas är avsedd att ge vägledning för markeringen av bebyggelseområdets (värdefulla) friytetillgång. Glesare områden som t ex funktionalismens lamellhusbebyggelse uppskattas till att ha en god friytetillgång och den täta stenstaden en begränsad friytetillgång. Glesa villaområden har god tillgång trots att villaträdgårdarna inte är beträdbara. De utgör ett värdefullt visuellt tillskott. Att gå igenom ett villaområde kan i många avseenden jämställas med en promenad i en park. I princip finns i dessa områden också potentiellt mycket oexploaterad mark. Förätning av ett sådant villaområde innebär att en befintlig friyteresurs kan utnyttjas, till skillnad från ett industriområde där nya friytekvaliteter måste skapas. Som vägledning användes dels Stockholms byggnadsordning och de stadsbyggnadskaraktärer som där redovisas, samt Johan Rådbergs Svenska Stadstyper (Rådberg, J & Friberg, A 1996). Stadstyperna kompletterar stadsbyggnadskaraktärerna då de är mer detaljerade. Genom friytestudier av typkvarter, 45 st för stadsbyggnadskaraktärerna och 23 st för stadstyperna, delades typerna in i dessa fyra grupper, beroende av deras förmodade friytetillgång. a) byggnadsordningen b) Rådberg troligen Grupp 1: >75% värdefulla friytor, merparten otillgängliga. a) Villastad, Trädgårdsstad, Äldre radhusområden (1930 1960). b) Förindustriell stad (oregelbunden plan), Villastad (stora tomter) troligen Grupp 2: 50 75% värdefulla friytor, merparten tillgängliga. a) Smalhusstad, Punkthus- och grannskapsområden, Tunnelbanestad. b) Urbana höghuskvarter, Radstående hus, slutna kvarter, Flerbostadsvillor, Friliggande lamellhus (3 4 vån), Låga punkthusgrupper 14

troligen Grupp 3: 25 50% värdefulla friytor, merparten tillgängliga. a) Miljonprogramsområden, Tunnelbanestad, 80-talsområden, Nyare stadsförort. b) Reformkvarter (storgårdskvarter m m), Urbana lamellhuskvarter troligen Grupp 4: <25 värdefulla friytor, merparten otillgängliga. a) Arbetsplatsområden, Verksamhetsområden, Stenstaden b) Stenstadskvarter med gårdshus Stadstyperna har fått kompletteras med institutionsområden, arbetsplatsområden m m. Resultat Byggnadsordningens karta utgjorde således ett underlag. Kartor gjordes över Rådbergs stadstypers utbredning i innerstaden, med hjälp av bebyggelsestrukturkartor (baskartan) och flygbilder (Kartago). Dessa två kartor gav överblick över det tättbebyggda delarna av friytelandskapet, bebyggelseområdena. Definitiv värdering och klassning redogörs för under rubriken Planerarvärdering. Planerarvärdering Värdering av bebyggelseområde. Transport och terminalområden Metod Transport- och terminalområden är alltifrån vägområden och parkeringsytor till glesbebyggda industri- och hamnområden. Vägar med mer än 8000 fordon/dygn betraktas som trafikbarriär. Dessa ytor är ej tillgängliga eller farliga att beträda för allmänheten. Områdena kan vara kulturhistoriskt intressanta men saknar den vistelsemöjlighet som gör att de kan betraktas som, sociotoper, platser att vara i och uppleva. I sociotoparbetet betraktas dessa områden som barriärer. Värst drabbade av dessa barriärer är barn och äldre. Siffror om trafikmängder tillhandahålls av Gatuoch fastighetskontoret. Resultat I Stockholms innerstad är Klarastrandsledens väg- och spårområde, Norra stationsområdet, Södra hammarbyhamnen, Östra stations spårområde, Värtahamnen, Frihamnen, Masthamnen, Storängsbottens spårområde och spåren i Eriksdalslunden, transport- och terminalområden. De större gatorna som t ex Valhallavägen, Sveavägen, Norra Stationsgatan, Hornsgatan, Flemminggatan och Ringvägen är trafikbarriärer. 15

3 Planerarvärdering Som första sociotopstudie värderas friytorna av erfarna planerare på kommunen. Värderingar sker dels med observation av miljöer och brukare, dels i dialog med experter i kommunen, t ex park- och trädgårdshistoriker och trafikingenjörer och dels med forskare inom grönstruktur och miljöpsykologi. I detta skede ringas troligen de väsentliga värdena in. (mars-juli) Observationer i friytor Metod Den kanske väsentligaste delen i planerarvärderingen är observationer i friytorna och av de som besöker dem. Observationens syfte är att försöka fånga hur faktiska och potentiella brukare värderar friytan för deras utevistelse och stadsliv. Observatören bedömer utifrån egna upplevelser, erfarenheter och egen inlevelseförmåga friytans värde som livsrum. Att studera friytan som sociotop kan dels innebära att försöka förstå hur friytan är för olika brukare. Hur är det att vara barn här? Vad gör de barn som är här nu? Hur skulle äldre eller rörelsehindrade uppleva platsen? Vad gör de? Vad skulle flanören, den naturintresserade, solbadaren, friluftsmänniskan eller vem som helst känna för platsen? Sociotopiska studier kan ses som undersökningar av platsen utifrån olika livsrumskvaliteter. Stöd till dessa studier kan mer allmänt tas från vetenskaper som miljöpsykologi, socialantropologi, urbansociologi, arkitekturteori och fenomenologisk filosofi. Forskare som inspirerat arbetsmetoden och sociotopidén är Edward T. Hall (Silent language, 1959), Kevin Lynch (Image of the city, 1960), Bill Hillier (Space is the machine, 1996) och Christian Norberg-Schultz (Fenomenet plats, 1976). Forskare som studerat svenska städers parker och uterum mer specifikt är miljöpsykolog Patrik Grahn (Om parkers betydelse, 1991), landskapsarkitekt Ulla Berglund (Ute i staden, 1992), sociolog Ulla Jergeby, miljöpsykolog Maria Nordström (Platsens psykologi, 1986) och etnolog Karla Werner (Staden som livsrum, 1991). Maria Nordström har även deltagit aktivt i arbetet med Stockholms innerstads sociotopkarta och i diskussionen om platsers kvaliteter och betydelser för människor. Utifrån denna vetenskapliga bakgrund samt utifrån egna erfarenheter togs ett antal begrepp fram som vägledning för observationer och framtagandet av ett observationsprotokoll. Identifikation handlar om det kulturella betydelsespelet med olika miljöers kulturhistoria, estetik, semiotik och religiösa dimension. Samvaro handlar om miljöer för möten och samvaro människor emellan. Trygghet handlar om hur miljöer kontrolleras och försvaras samt om miljöer för avskildhet och ro. Rekreation handlar om miljöer för motion, sport, nöje och lek. Pedagogik handlar om miljöer som kan användas i lärande syfte. Delaktighet handlar om känslan av att kunna påverka och bruka miljöer, om ägande samt det privata kontra offentliga. Försörjning handlar om var människor arbetar, äter, handlar m m. Temporalitet handlar om miljöers förhållande till olika tidscykler, vilket innefattar dygnsrytmer, års tidsrytmer m.m. samt klimatets och väderlekens påverkan. Rumsstruktur handlar om att miljöers relationer, om orientering och tillgänglighet. Observationsprotokollet finns som bilaga 2. Vid själva observationen fylls protokollet i för varje friyta, enskild eller del i större friområde. Friytan betraktas som helhet. Allt som den skulle kunna innehålla som sociotop markeras i protokollet. I vissa fall gäller markeringen hela friytan (t ex tystnad) ibland gäller det en viss del eller ett specifikt objekt (t ex en uteservering). Särskild markering görs vid osäker 16

bedömning. Observationer bör ske vid olika tider av dygnet och veckan, och vid olika årstider för att fånga friytans tidsdynamik (temporalitet). Resultat Sammanlagt genomfördes tre observationsomgångar vid olika årstider, vinter (mars), vår (maj) och sommar (augusti). Varje omgång bestod av 14 turer, vardera ca 5 km och 3 4 timmar, beroende på väderlek och observatörens kondition. För innerstaden innebar detta, fem turer på Södermalm-Gamla stan (nr 1 5), tre på Kungsholmen-Essingeöarna (nr 6 8), en på Norrmalm (nr 9), två på Östermalm- Gärdet-Hjorthagen (nr 10 11), två på Norra Djurgården (nr 12 13) och två på Södra Djurgården (nr 14 15). Således sammanlagt ca 75 km och 40 50 timmar varje omgång. Varje friyta besöktes således minst tre gånger. Observationsprotokoll från vinter- och vårturerna samlades i pärmar på strategiska avdelningen för att sedan kunna sammanställas. Sommaromgången genomfördes som en korrigeringsrunda. Varje friyta fotograferades vid observation. Samtliga fotografier finns samlade i pärmar på SBK, strategiska avdelningen. 17

Värdering av bebyggelseområde Metod Bebyggelseområdet värderas utifrån sin tillgång på användbara och betydelsefulla friytor. Denna tillgång vägleds av stadstypsgrupperingen som tidigare beskrivits. Uppskattningar av stadstypernas friytetillgång verifieras och justeras med observationer. Avgörande för bedömningen är gårds- eller tomtmarkens är i första hand dess fysiska eller visuella tillgänglighet och därefter deras kvaliteter. Då bebyggelseområdet inte beskrivs på sociotopkartan med sina specifika kvaliteter görs inte samma grundliga observation här som för de enskilda friytorna. Resultat Uppskattningen av bebyggelseområdets tillgång på värdefulla friytor enligt stadstyperna visade sig vid observationerna vara relativt överensstämmande. Inslag av grönska, mängden användbara vistelseyta samt solvärden visade sig vara avgörande för friytetillgången. Detta innebär att underbyggda gårdar, gårdar med stora köroch parkeringsytor samt mörka och instängda gårdar bedömdes ha mindre tillgång och klassades därmed ned. Inom en grupp kan det dock finnas en relativt stor variation vad gäller såväl utformning som skötsel. Gränsfall studerades särskilt noga och diskuterades i fält. Grupp 1 >75% värdefulla friytor Denna grupp har stor friytetillgång och bidrar påtagligt till upplevelsen av ett områdes gröna karaktär. De upplevs ofta som del av parker, även om området i sig är otillgängligt. Exempel är västra delen av Sabbatsbergs sjukhusområde söder om Vasaparken, kv. Glaven väster om St. Göransparken och kv. Flintan och Groens malmgård i västra delen av Vitabergsparken. Grupp 2 50 75% värdefulla friytor. Denna grupp har god tillgång till värdefulla friytor benämns här friytetillgång och innehåller ofta ett flertal kvaliteter som kan ge ett tillskott till områdets samlade friytetillgång. Genom sitt ofta öppna byggnadssätt kan stadstyperna ge ett visuellt tillskott av öppenhet och grönska i området. Exempel är bebyggelsen vid Fredhäll, Kristineberg, Thorildsplan, Gärdet och kring Villagatan på Östermalm. Grupp 1 och 2 har så god friytetillgång att förtätning av bebyggelseområdet är möjligt om man följer byggnadsordningens förhållningssätt. Grupp 3 25 50 % värdefulla friytor. Denna grupp har begränsad tillgång på friytor, ofta med enstaka kvaliteter. Friytetillgången är så begränsad att en kvalitet kan utesluta andra t ex dagislek utesluter ro eller blomprakt. Detta gör att friytorna ofta fordrar betydande friytetillskott på allmän mark för att området ska få allsidiga friytor. Exempel är Starrbäcksängen, Norrmälarstrand, Bergsundstrand och södra Reimersholmes bebyggelseområde. Grupp 4 <25% värdefulla friytor. Gruppen har mycket begränsad friytetillgång. De värden som finns ger ofta endast marginella tillskott till områdets samlade tillgång på värdefulla friytor. Exempel är Östermalms täta kvartersstad, Gamla stans bebyggelse, nordvästra Kungsholmens arbetsområde och Södra hammarbyhamnen. Grupp 3 och 4 har så begränsad friytetillgång att förändring eller förtätning av områdena samtidigt måste leda till att grönstrukturen förstärks och görs ändamåsenlig. Arbete med att förbättra gårdsmiljöer, särskilt i grupperna 3 och 4, bedrivs bl a av kommunens Agenda 21-projekt Grönskande Levande Gårdar. 18

Kulturhistoria Metod Friytornas kulturhistoriska värde, som här betraktas som något sociotopiskt, identifieras med hjälp av park-, trädgårds- och stadsmiljöhistoriker. Att undersöka kulturmiljöer med enkät- eller intervjustudier skulle vara ett allt för omfattande arbete, vilket gör det nödvändigt att samarbeta med experter i detta fall. Generellt är äldre kartor, litteratur och konst viktiga informationskällor. Resultat Tre möten hölls (2000 05 04, 2000 06 05 och 2000 09 12) med parkhistoriker Maria Flink och Catharina Nolin, kulturhistoriker från stadsmuseet Elisabeth Brynja, Ingrid Dyhlen-Täckman och Kerstin Mandén-Örn, samt stadsträdgårdsmästare Margareta Jonsson. En lista togs fram över skyddsvärda objekt. Dessa är av två typer, dels de av riksintresse för kulturminnesvården. Kulturmiljö 1. De är markerade på den befintliga kulturhistoriska byggnadsklassificeringen (SBK 1995). Den andra typen är de friytor som av gruppen bedömts ha särskild betydelse för Stockholms park- och stadsbyggnadshistoria. Kulturmiljö 2. Dessa friytor bedömdes ha behov av ytterligare utredning, för att klargöra deras värden. Den föreslagna utredningen föreslogs sedan komplettera den befintliga kulturhistoriska byggnadsklassificeringen så att denna karta kan ge ett fullgått och heltäckande skydd av innerstadens som kulturmiljö och kulturhistoriskt landskap. Catharina Nolin studerade kulturmiljöavgränsningar på sociotopkartan mer detaljerat, så att de stämmer överens med samtida parkhistorisk kunskap och Stockholmiana. I innerstaden finns många kulturhistoriskt värdefulla friytor. Riksintressen finns i alla stadsdelar, t ex de kungliga trädgårdarna, esplanaderna och koloniträdgårdarna. Stora delar av Nationalstadsparken ligger inom Östermalms stadsdelsområde och betraktades som riksintresse i sin helhet. Exempel på park- och stadsbyggnadshistoriskt värdefulla friytor, kulturmiljö 2, är Rålambshovsparken, Fredhällsparken, Kronobergsparken, Fåfängan, Mariatorget, Sergels torg m fl. Senare i denna rapport ges idéer om hur kommunen kan arbeta vidare med kulturmiljöfrågorna, vilket vi bedömer vara ett av de viktigaste arbetsområdena. Landformer Metod Varje landskap har sina landformer och därför måste bedömningsgrunderna för en landformsstudie alltid väljas regionalt specifikt. Med landform menas, i Stockholm, sprickdalslandskapets förkastningsbranter, bergsryggar, vegetationsridåer, dalgångar, sjöar, fjärdar och vikar som ger stadslandskapet dess naturkaraktär. Det handlar således om former som kan härröra från det ursprungliga landskap som fanns innan Stockholm fanns. Kunskaper om topografi och geologi är grundläggande. I detta sammanhang inryms begreppet således inte bebyggelsefronter eller hus som landmärken, då analyserna av landformer endast gäller friytor. Principiellt skulle man kunna undersöka landformer med enkät- eller intervjustudier men av tidsskäl är det nödvändigt att även här samarbeta med experter. Resultat Landformerna identifierades med observationer och kompletterades med flygbildsstudier. Tidigare inventering av landskapsarkitekt Jonas Berglund togs in i karteringsarbetet. I innerstadens landskap är vattenrummen och de kraftiga förkastningsbranterna längs Södermalms norra strand avgörande för landskapsupplevelsen. Berg- och ås- 19

ryggar som t ex Vita Bergsparken, Stadhagsberget och Observatorielunden är viktiga inne i stenstaden. På norra och södra Djurgården är det de dalgångar och branter som härrör sprickdalslandskapet som är landformer. Gångstråk Metod Med gångstråk menas här stråk av stor betydelse för möjligheten att använda och uppleva stadens friytor och grönstruktur. Viktiga gångstråk kan identifieras dels med gångtrafikmätningar, dels med studier av stråk enligt Kevin (Image of the city, 1960) och den av Bill Hillier (Space is the machine, 1996) framtagna Space Syntax-metoden. Stråken tas lämpligen fram i samråd med trafikplanerare. Viss vägledning om viktiga gångstråk kan även ges från brukarvärderingar. Betydelsefulla stråk kan vara både intensiva gator och viktiga promenadvägar genom ett friområde eller en större park. Det väsentliga är att de har betydelse för transporten fotledes i och mellan friytor. Resultat När gatu- och promenadstråken undersöktes användes principerna från Lynch och Hillier. Viktiga stråk och noder kunde urskiljas genom kartstudier och observationer. I en doktorsavhandling av arkitekt Lars Marcus vid KTHfinns Spac Syntax-analyser gjorda över Södermalm, vilket var ett stöd för karteringarna. Föreslagna gångstråk diskuterades även med trafikområdesansvariga på Gatu- och fastighetskontoret. Gångtrafikmätningar har genomförts i innerstaden under 1992 i Gamla stan (GFK 1992), 1991 i city (GFK 1991) och 1974 på malmarna (GFK 1974), vilket också har varit ett underlag. I rapporten om mätningarna från 1991 konstateras det att det är påfallande små förändringar i gångtrafikens mönster i jämfört med tidigare undersökningar. Detta skulle innebära att gångstråksmarkeringarna på sociotopkartan troligen kommer att hålla en längre tid. Tystnad och rofylldhet Metod Ljudnivåer går att mäta med decibelmätare men kan endast ge en vägledning om själva upplevelsen av tystnad och rofylldhet. Observationer på plats krävs för att fastställa kvaliteten. Resultat En snabb ljudnivåmätning i ett antal parker genomfördes den 4 juli mellan 9.00 och 21.00. Vädret var klart med 20 25 Co och svag vind. Normal sommartrafik rådde (enligt Radio Stockholm). Mätinstrument var Norsonic 117. Mätning gjordes under 1 5 minuter i friytans mitt. Medelvärde och huvudsakligt intervall i db(a) noterades. Egna mätningar dubbelkollades med Miljöförvaltningens ljudmätningar (Ljudnivåmätningar i Stockholms parker och grönområden,1999). De visade sig stämma bra överens. Några exempel i tabellen nedan. Vad gäller det upplevda så har åsynen av t ex folkliv eller trafik negativ inverkan och åsynen av t ex öppna vatten och vild tät skog positiv inverkan på tyst- och roupplevelsen. Generaliserat kan 40 db(a)=m. tyst, 50 db(a)=tyst, 60dB(A)=visst buller, 70 db(a)=m. buller. 20

Friytenamn Egen MF1999 Friytetyp Stadsdel Blockhusudden - 44 park Södra Djurgården Hunduddens skog - 38 skog Södra Djurgården Laduviken - 38 våtmark Norra Djurgården Lappkärsbergen - 40 skog Norra Djurgården Luxparken - 42 strandpark Kungsholmen Oxhålsberget - 39 klippstrand Kungsholmen Stora Skuggan - 36 park Norra Djurgården Kaknässkogen 40 44 skog Södra Djurgården m. tyst Vita Bergsparken 40 44 stor bergspark Katarina-Sofia Helgalunden 40 - fickpark Maria-Gamla stan Ladugårdsgärdet 40 - äng Södra Djurgården Lill Jansskogen 40 - skog Norra Djurgården Norra Rosendalsparken 40 - park Södra Djurgården Stora Jachten 40 - skog Södra Djurgården Tengdalsparken 40 - liten stadspark Katarina-Sofia Ugglevikskällan 40 - park Norra Djurgården Långholmen - 40-50 landskapspark Maria-Gamla stan Kronobergsparken 50 50 landskapspark Kungsholmen Rålambshovsparken 50 50 landskapspark Kungsholmen Skinnarviksparken 50 47 stor bergspark Maria-Gamla stan tyst Tantolunden 50 46 landskapspark Maria-Gamla stan Tessinparken 50 44 stor stadspark Östermalm Vandislunden 50 50 stor stadspark Norrmalm Vasaparken 50 52 stor stadspark Norrmalm Fredhällsparken 60 60 landskapspark Kungsholmen visst Norrmälarstrand 60 - strandpark Kungsholmen buller Nytorget 60 - fickpark Katarina-Sofia Åsöberget 60 - liten bergspark Katarina-Sofia Östermalmstorg 60 - torg Östermalm Klara mälar strand 70 - kaj Norrmalm m. Sankt Eriksplan 70 - torg Norrmalm buller Stureplan 70 - torg Östermalm Vanadisplan 70 - torg Norrmalm Valhallavägen 70 - esplanad Östermalm 21