EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 17.8.2018 COM(2018) 595 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN Årsrapport om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs i Europeiska unionen 2016 SV SV
Innehållsförteckning 1. INLEDNING... 2 2. RÄTTSLIG GRUND... 3 3. METOD OCH INFORMATION FRÅN MEDLEMSSTATERNA... 3 4. OLJE- OCH GASSEKTORN TILL HAVS I EUROPEISKA UNIONEN... 4 4.1 Anläggningar och produktion... 4 4.2 Inspektioner, utredningar, verkställighetsåtgärder och regelverk till havs... 7 5. UPPGIFTER OM TILLBUD OCH RESULTAT AV INSATSER TILL HAVS... 8 6. SLUTSATSER... 11
1. INLEDNING Syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU 1 av den 12 juni 2013 om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och om ändring av direktiv 2004/35/EG (nedan kallat direktivet om säkerhet till havs) är att uppnå en hög säkerhet när verksamheten utförs. Arbetstagarnas hälsa, miljön, plattformarna och utrustningen för verksamhet till havs och ekonomiska aktiviteter, såsom fiske och turism, gynnas av en hög säkerhetsnivå. Bestämmelserna i direktivet, som det åligger medlemsstaterna att genomföra, kommer att bidra till att förhindra allvarliga olyckor, minska antalet tillbud och säkerställa en effektiv uppföljning av olyckor och tillbud för att begränsa deras konsekvenser. Syftet med den här årsrapporten är att tillhandahålla uppgifter om antal för olika typer av anläggningar i Europeiska unionen och informera om tillbud och säkerhetsagerande vid olje- och gasverksamhet till havs. Under de närmaste åren kommer årsrapporterna att fungera som kontroll av hur säkerhetsagerandet utvecklas i medlemsstater och regioner. Utifrån medlemsstaternas rapporter drar kommissionen slutsatsen att den europeiska sektorn för verksamhet till havs uppvisade ett gott säkerhetsagerande 2016. Sammanfattning Enligt kraven i direktivet om säkerhet till havs och utifrån medlemsstaternas årsrapporter kommer kommissionen att offentliggöra en årsrapport om säkerheten för olje- och gasverksamhet till havs i Europeiska unionen. Kommissionen har mottagit uppgifter från Bulgarien, Cypern, Danmark, Förenade kungariket, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Nederländerna, Polen, Rumänien, Spanien och Tyskland. Majoriteten anläggningar är belägna i Nordsjön och Atlanten (410) medan 165 anläggningar ligger i Medelhavet och 9 i Svarta havet. Behöriga myndigheter har regelbundet kontrollerat anläggningarna till havs i sina respektive jurisdiktioner. Till följd av allvarliga olyckor genomförde två medlemsstater utredningar under rapporteringsperioden: Förenade kungariket (21 för säkerhets- och miljöfrågor, 1 för en allvarlig olycka) och Nederländerna (1 för en allvarlig olycka). Siffrorna från medlemsstaterna, särskilt antalet rapporterade olyckor och deras svårighetsgrad, visar att den europeiska olje- och gasindustrin till havs bedrevs säkert under 2016. 1 EUT L 178, 28.6.2013, s. 66. 2
2. RÄTTSLIG GRUND I enlighet med artikel 25 i direktivet om säkerhet till havs ska kommissionen offentliggöra en årlig rapport om säkerhets- och miljökonsekvenser från olje- och gasverksamhet till havs, baserat på information som medlemsstaterna lämnat. Medlemsstaterna ska inlämna en årlig rapport till kommissionen med de uppgifter som anges i bilaga IX (punkt 3) till direktivet om säkerhet till havs. De årliga rapporter som medlemsstaterna ska lämna enligt artikel 25 ska minst innehålla följande upplysningar: a) Anläggningarnas antal, ålder och lokalisering. b) Antal och typ av inspektioner och utredningar som har genomförts, eventuella verkställighetsåtgärder eller fällande domar. c) Uppgifter om tillbud i enlighet med det gemensamma rapporteringssystem som föreskrivs i artikel 23. d) Alla större ändringar av regelverket för verksamhet till havs. e) Resultaten för olje- och gasverksamheten till havs. Medlemsstaterna ska senast den 1 juni året efter rapporteringsperioden offentliggöra den information som krävs (dvs. 1 juni 2017 för år 2016). De ska rapportera med hjälp av ett gemensamt format som anges i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1112/2014 av den 13 oktober 2014. I genomförandeförordningen fastställs ett gemensamt format för informationsutbyte mellan operatörerna och ägarna till anläggningar för utvinning av olja eller gas till havs, avseende indikatorer på allvarliga faror, och ett gemensamt format för medlemsstaternas offentliggörande av information om indikatorer för allvarliga faror 2. Ett vägledningsdokument från kommissionen 3, daterat den 25 november 2015 och utarbetat och godkänt av Europeiska unionens grupp av myndigheter för olje- och gasverksamhet till havs (EUOAG), innehåller ytterligare specifik information om genomförandeförordningen och förklarar hur rapporteringsformatet ska användas i praktiken. 3. METOD OCH INFORMATION FRÅN MEDLEMSSTATERNA Enligt bilaga IX (punkt 3) i direktivet om säkerhet till havs är medlemsstaterna skyldiga att lämna tydlig och avgränsad information om tillbud inom sin olje- och gassektor till havs, med hjälp av de mallar som tillhandahålls i genomförandeförordning 1112/2014. Uppgifterna måste innehålla information om de olje- och gasanläggningar till havs som drivs inom EU, exempelvis antal, typ, lokalisering och ålder. Medlemsstaternas rapporter ska också innehålla uppgifter om antalet 2 EUT L 302, 22.10.2014, s. 2. 3 https://euoag.jrc.ec.europa.eu/files/attachments/2015_11_25_implementing_regulation_guidance_document_final.p df 3
inspektioner till havs, utredningar och verkställighetsåtgärder samt informera om antalet tillbud per kategori samt antalet skador. Utöver uppgifter om enskilda medlemsstater har kommissionen bedömt regionernas säkerhetsagerande. I det sammanhanget betraktar kommissionen Danmark, Irland, Nederländerna, Frankrike, Förenade kungariket och Tyskland som Nordsjö- och Atlantgruppen, Grekland, Italien, Kroatien, Malta och Spanien som Medelhavsgruppen, Bulgarien och Rumänien som Svarta havet-gruppen och Lettland och Polen som Östersjögruppen. Inför sin årsrapport om säkerhet har kommissionen använt uppgifter från Bulgarien, Cypern, Danmark, Förenade kungariket, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Nederländerna, Polen, Rumänien, Spanien och Tyskland. Övriga medlemsstater var inte verksamma inom olje- och gassektorn till havs eller lämnade inte in uppgifter som var relevanta för rapporten. Med undantag för Förenade kungariket lämnade alla medlemsstater med olje- och gasverksamhet till havs fullständiga uppgifter om sina anläggningar. Däremot begränsade Förenade kungariket delar av sin rapport om säkerhet till havs till anläggningar som omfattades av regelbunden översyn av deras dokumentation om riskbedömning (artikel 42.2 i direktivet om säkerhet till havs). Information från Förenade kungariket om utredningar, verkställighetsåtgärder, uppgifter om tillbud och resultatet av verksamheten till havs är därför begränsad till 129 anläggningar av totalt 225. För att bedöma medlemsstaternas säkerhetsagerande har kommissionen jämfört tillbud och allvarliga olyckor i förhållande till antalet anställda och arbetstimmar för olje- och gasverksamhet till havs. 4. OLJE- OCH GASSEKTORN TILL HAVS I EUROPEISKA UNIONEN 4.1 Anläggningar och produktion Den överväldigande majoriteten av anläggningarna till havs i EU:s vatten är belägna i Nordsjön, framför allt i Förenade kungariket och Nederländerna (cirka 38 procent respektive 26 procent av anläggningarna till havs i EU:s vatten). I Medelhavet är Italien den mest aktiva medlemsstaten, följt av Kroatien. I Svartahavsområdet har Rumänien en olje- och gasindustri till havs och Bulgarien har börjat prospektera för olja och gas till havs. Enligt rapporterna från de medlemsstater som har kuster mot Östersjön är det endast Polen som producerar olja och gas till havs inom detta område (se tabell 1). Tabell 1: Fasta anläggningar: Typ av anläggning per region och medlemsstat Region/Land Typ av anläggning (*) FMI FAUP FPA NUI Totalt Östersjön 1 0 0 1 2 Polen 1 0 0 1 2 Svarta havet 8 0 0 1 9 4
Bulgarien 0 0 0 1 1 Rumänien 8 0 0 0 8 Medelhavet 16 0 3 146 165 Kroatien 2 0 0 18 20 Grekland 1 0 0 1 2 Italien 12 0 3 125 140 Spanien 1 0 0 2 3 Nordsjön och Atlanten 158 1 21 211 410 Danmark 10 0 0 19 29 Tyskland 2 0 0 0 2 Irland 1 0 0 1 2 Nederländerna 56 0 0 96 152 Förenade kungariket 89 1 21 114 225 Totalt 182 1 24 359 586 (*) FMI Fast bemannad anläggning, FNP Fast anläggning utan utvinning, FPI Flytande produktionsanläggning, NUI (Normalt) obemannad anläggning. Merparten av anläggningarna till havs i EU:s vatten byggdes mellan 1980 och 2000. Sedan 2010 har utvecklingen av nya produktionsanläggningar minskat märkbart i Nordsjön, Atlanten och Medelhavet (se tabell 2 och figur 1). Rapportens bilaga innehåller en detaljerad översikt över konstruktionsåret för medlemsstaternas anläggningar. Den största delen (cirka 94 procent) av EU:s inhemska olja och gas produceras i Nordsjön och Atlanten (tabell 3). Förenade kungariket är avgjort det land som bidrar mest, följt av Nederländerna och Danmark. Italien och Kroatien är aktiva producenter i Medelhavet, men endast Rumänien har för närvarande en märkbar olje- och gasproduktion i Svarta havet. Tabell 2: Antal anläggningar som tas i drift, per tioårsperiod, per region Anläggningsår REGION Östersjön Svarta havet Medelhavet Nordsjön och Atlanten 1960 1969 0 0 7 23 30 1970 1979 0 1 14 55 70 1980 1989 0 7 51 99 157 1990 1999 1 0 42 118 161 Totalt EU 5
2000 2009 1 1 41 69 112 2010 2019 0 0 10 36 46 Totalt EU 2 9 165 400 576 Tabell 3: Olje- och gasproduktion till havs i EU i kiloton av oljeekvivalenter (ktoe) REGION Land ktoe % av totalt i EU Östersjön 122,91 0,11 % Polen 122,91 0,11 % Svarta havet 1558,89 1,34 % Bulgarien 61,78 0,05 % Rumänien 1497,11 1,29 % Medelhavet 5462,40 4,71 % Nordsjön och Atlanten Kroatien 867,89 0,75 % Grekland 180,51 0,16 % Italien 4 217,00 3,63 % Spanien 197,00 0,17 % 108 932,45 93,85 % Danmark 11 341,00 9,77 % Tyskland 1 038,09 0,89 % Irland 130,88 0,11 % Nederländerna 13 853,00 11,93 % Förenade kungariket 82 569,48 71,13 % Totalt 116 076,65 100,00 % 6
Antal 120 100 80 60 40 20 0 1960 1969 1970 1979 1980 1989 1990 1999 2000 2009 2010 2019 Årtionde Östersjön Svarta havet Medelhavet Nordsjön och Atlanten Figur 1: Nya fasta anläggningar per årtionde och region 4.2 Inspektioner, utredningar, verkställighetsåtgärder och regelverk till havs Alla medlemsstater kunde inte inrätta fungerande behöriga myndigheter innan tidsfristen för att genomföra direktivet om säkerhet till havs löpte ut (19 juli 2015). I början av rapporteringsperioden 2016 hade två medlemsstater med anläggningar till havs ännu inte genomfört direktivet om säkerhet till havs i sin helhet men fortsatte att arbeta med uppgiften. I tabell 4 anges antalet inspektioner till havs. Enligt analysen av formella rapporter om olyckor är utredningar och uppföljningar av dessa de viktigaste verktygen för att genomföra säkerhets- och miljöregler och lagstiftning inom verksamhet till havs. Antalet inspektioner ökar vanligtvis i takt med antalet anläggningar. Behöriga myndigheter i Italien och Tyskland genomförde ett relativt stort antal inspektioner i förhållande till antalet anläggningar, jämfört med andra medlemsstater. I artikel 18 i direktivet om säkerhet till havs fastställs de befogenheter som behöriga myndigheter i medlemsstaterna har för verksamhet och anläggningar. De kan förbjuda verksamheten och kräva att åtgärder vidtas för att uppfylla de allmänna principerna för riskhantering så att olyckor kan undvikas och säker drift tryggas. Endast medlemsstater som producerar olja och gas i Nordsjöregionen har genomfört dessa rapporteringspliktiga verkställighetsåtgärder eller domar (10 under 2016). Behöriga myndigheter har regelbundet kontrollerat anläggningarna till havs i sina respektive jurisdiktioner. Till följd av allvarliga olyckor genomförde två medlemsstater utredningar under rapporteringsperioden: Förenade kungariket (21 för säkerhets- och miljöfrågor, 1 för en allvarlig olycka) och Nederländerna (1 för en allvarlig olycka). Antalet allvarliga olyckor innefattar också tillbud med betydande risk att orsaka dödsfall eller allvarliga personskador även om de inte ledde till det. 7
Förenade kungariket har vidtagit 7 verkställighetsåtgärder, huvudsakligen förbättringsmeddelanden för de 129 anläggningar som ingår i den här delen av rapporten (av 225 anläggningar), Nederländerna 2 (straffavgifter) och Irland 1. I och med ramverket gjorde medlemsstaterna ytterligare framsteg för att genomföra direktivet om säkerhet till havs och införde nationella regler och bestämmelser. Italien rapporterade att landet utarbetat ytterligare åtgärder när det gäller beredskap och åtgärder vid nödsituationer som en del av ett samarbete i Medelhavsområdet. Tabell 4: Antal inspektioner till havs per region och medlemsstat 2016 REGION Land Inspektioner Antal mandagar som tillbringats vid anläggningen (restid ej inräknad) Antal inspekterade anläggningar Östersjön 4 14 2 Polen 4 14 2 Svarta havet 1 1 1 Bulgarien 1 1 1 Rumänien 0 0 0 Medelhavet 424 431 121 Kroatien 22 22 20 Italien 401 408 100 Spanien 1 1 1 Nordsjön och Atlanten 306 1466,5 257 Danmark 14 50 15 Tyskland 11 11 2 Irland 3 11 1 Nederländerna 68 72 49 Förenade kungariket 210 1322,5 190 Totalt 735 1912,5 381 5. UPPGIFTER OM TILLBUD OCH RESULTAT AV INSATSER TILL HAVS Av samtliga medlemsstater som är verksamma inom olje- och gasverksamhet till havs rapporterade Förenade kungariket, Danmark och Nederländerna tillbud: Förenade kungariket: 27 rapporteringspliktiga händelser (i enlighet med bilaga IX i direktivet om säkerhet till havs), varav en allvarlig olycka. Förenade kungarikets rapport omfattar 129 8
anläggningar (av totalt 225). I sin årliga rapport lämnade Förenade kungariket inte några ytterligare detaljer om den allvarliga olyckan som fortfarande var under utredning. Nederländerna: 13 rapporteringspliktiga händelser (i enlighet med bilaga IX i direktivet om säkerhet till havs) varav en allvarlig olycka. Orsakerna till den allvarliga olyckan var fel i process eller organisation och ett driftfel. - Danmark: 2 rapporteringspliktiga händelser (i enlighet med bilaga IX i direktivet om säkerhet till havs) men ingen allvarlig olycka. Av de rapporteringspliktiga händelserna föll merparten inom kategorin oavsiktliga utsläpp (59,5 procent av den totala mängden), 26,2 procent gällde förlust av brunnskontroll (utblåsning/aktivering av flödesdelare), 7,1 procent brister i säkerhets- och miljökomponenter (SECE) och 4,8 procent förlust av strukturell integritet. En händelse krävde evakuering av personal. Tabell 5: Tillbud per kategori (bilaga IX i direktivet om säkerhet till havs, EU-nivå) Bilaga IX kategorier Antal händelser Andel (av totala kategorier) a) Oavsiktliga utsläpp 25 59,5 % 59,5 % Antänd olja/gasutsläpp bränder 0 0,0 % 0,0 % Antänd olja/gasutsläpp explosioner 0 0,0 % 0,0 % Utsläpp av gas som inte antänts 13 52,0 % 31,0 % Utsläpp av olja som inte antänts 7 28,0 % 16,7 % Utsläpp av farliga ämnen 5 20,0 % 11,9 % b) Förlorad brunnskontroll 11 26,2 % 26,2 % Utblåsning 0 0,0 % 0,0 % Utblåsning/aktivering av flödesdelare 11 100,0 % 26,2 % Brister i brunnsbarriär 0 0,0 % 0,0 % c) Brister i säkerhets- och miljökomponenter 3 7,1 % 7,1 % d) Förlust av strukturell integritet 2 4,8 % 4,8 % Förlorad stabilitet/flytkraft 0 0,0 % 0,0 % Förlust av positionering 1 50,0 % 2,4 % Förlust av strukturell integritet 1 50,0 % 2,4 % e) Fartygskollisioner 0 0,0 % 0,0 % f) Helikopterolyckor 0 0,0 % 0,0 % g) Olyckor med dödlig utgång (*) 0 0,0 % 0,0 % h) Svårt skadade (fem eller fler personer) i samma olycka (*) 0 0,0 % 0,0 % i) Evakuering av personal 1 2,4 % 2,4 % j) Olyckor som påverkar miljön (**) 0 0,0 % 0,0 % Andel (av totala händelser) 9
TOTALT 42 100 % 100 % (*) Endast i samband med en allvarlig olyckshändelse. (**) Enligt rapporter från medlemsstater betraktades de allvarliga olyckorna inte som olyckor som påverkar miljön. 6. SLUTSATSER Kommissionen bedömer säkerheten för EU:s olje- och gasverksamhet till havs baserat på de uppgifter som medlemsstaterna lämnar i enlighet med bestämmelserna i genomförandeförordningen om rapportering. Hur noggrann kommissionens bedömning blir beror därför på den information som medlemsstaterna lämnar. Eftersom den här årsrapporten är den första i sitt slag är en jämförelse med tidigare år och slutsatser om EU:s säkerhetstrender ännu inte möjlig. Med tanke på de siffror som medlemsstaterna har lämnat och mot bakgrund av det låga antalet och den låga svårighetsgraden för de rapporterade olyckorna förefaller den europeiska olje- och gasindustrin ha uppvisat en adekvat säkerhetsnivå. Slutsatsen är i linje med bedömningen från nationella behöriga myndigheter, exempelvis i Förenade kungariket, som rapporterar en nedgång i farliga händelser och antalet rapporteringspliktiga skador i förhållande till arbetade timmar. Kommissionen noterar särskilt att inga olyckor med dödlig utgång rapporterades för 2016. Framtida rapporter, jämförelser mellan år och övervakningen av utvecklingen kommer att visa om sektorn med verksamhet till havs kan bibehålla den här säkerhetsnivån eller göra ytterligare framsteg. 10