Använd handledningen i Din undervisning, kopiera den gärna!

INNEHÅLLSFÖRTECKNING ALLMÄNT OM MÄNNISKANS LIV UNDER JÄGARSTENÅLDERN... 2 Efter istidenb Klimat Boplatser3 Social struktur Organisation Kärnfamiljen Kvinnans ställning Kultur JÄGARSTENÅLDER I JÖNKÖPINGS LÄN... 5 Länets äldre historia LÄNETS ÄLDRE STENÅLDERSBOPLATSER Anderstorpsboplatsen Dumme Mosse och Gisebo ALLMÄNT OM MÄNNISKORNAS LIV UNDER BONDESTENÅLDERN8 Jordbruket introduceras i Sverige Boplatser och gravar Samhällsordning BONDESTENÅLDERN I JÖNKÖPINGS LÄN... 10 EKEBERGA NÄSTA GISEBOBOPLATSEN Stenåldersliv Länets stenåldersgravar Båtyxekultur KYLAHOV Hällkistor REFERENSER... 14 Bilaga 1 Kronologisk indelning av svensk stenålder Bilaga 2 Liten ordförklaring för svensk stenålder Bilaga 3 Lästips för den som vill veta mer Använd handledningen i Din undervisning, kopiera den gärna! Jönköpings läns museum, höstterminen 2004. Faktasammanställning: Kristina Jansson, arkeolog Textbearbetning: Eva Swedberg, museipedagog & ämneslärare i historia och samhällskunskap 1

ALLMÄNT OM MÄNNISKANS LIV UNDER JÄGARSTENÅLDERN Av forntidens tre huvudavsnitt är Stenåldern den längsta och äldsta. I Norden slutade jägarstenåldern för ungefär 6 000 år sedan. Stenåldern indelas i den äldsta delen - paleolitikum, därefter mesolitikum - densamma som jägarstenåldern -, och neolitikum - densamma som bondestenåldern. Den följdes av Bronsåldern och Järnåldern (se bilaga 1). sommartemperatur på omkring +8-10º. Växtligheten anpassade sig efter parktundrans klimat med lågväxande buskar, ris, dvärgbjörkar tillsammans med lavar, gräs och enstaka blommor. Figur 1: Inlandsisens maximala utbredning för ungefär 25 000 år sedan. Då var havets yta ungefär 100 m lägre än idag. Efter istiden För 13 000 12 000 år sedan började den senaste inlandsisen släpa sitt järngrepp över Norden. I Sverige blev omkring 12 500 f Kr södra Skåne isfritt, ungefär 500 år innan Jönköpings län blev det. Allt eftersom klimatet blev varmare smälte isen och omkring 6 500 f Kr fanns den bara kvar i fjällen. Där isen legat syntes mäktiga spår i den jordlösa landskapsbilden. Grus, sand och lera täckte tillsammans med stenblock här och där det urberg inlandsisen krossat. Men då ljudet av krossad sten försvunnit hördes istället vatten på olika sätt. Det porlade, strömmade, och samlades till forsar och älvar. Med vattnet kom mull som lade sig på den karga jorden och det kunde börja växa. Till ungefär 8 000 f Kr rådde efter issmältningen i princip ett arkaiskt klimat med en Figur 2: Nordeuropa omkring 6 500 f Kr. Trots att det inte finns många spår efter den äldsta stenåldern, har det ändå tack vare boplatser och flintredskap kunnat fastställas att renjägare levde i Norden i ett landskap där vildrenen blev de första människornas viktigaste jaktbyte. Allra äldst är den 12 000 år gamla boplatsen i Segebro utanför Malmö med fynd av flintaverktyg. Då låg isen fortfarande över Småland, iskanten hade omkring 9 200 f Kr nått Vätterns södra spets. Först ett par tusen år senare, samtidigt som nästa tidsperiod jägarstenåldern påbörjats, kom människorna till Småland. Klimat Det finns betydligt mer fyndmaterial från den tid då nuvarande Smålands, alltså ca 2

8 000 f Kr 4 000 f Kr. Då var klimatet historiens bästa och i början var det varmt och torrt med en medeltemperatur på omkring + 20º. Det innebar att tall, björk och hassel började växa. Då trivdes också björn, älg, varg, hjortar och uroxen tillsammans med småvilt och skogsfågel och i sjöarna fanns gott om fisk. Som föda kompletterade viltet basfödan av nötter och bär från växtriket. Eftersom det fanns gott om näringsriktig mat i naturen var svält ovanligt då. Omkring 6000 f Kr förändrades klimatet till att vara fuktigare fast värmen fortsatte. Det ledde till att mörk och tät ädellövskog beväxte de skogar som förut varit ljusa och öppna. Därmed påverkades de djur som levt där, älgen, björnen och uroxen försvann och istället dominerade kronhjort och vildsvin. Under den senare delen av denna period blev kosten från växtriket allt mer betydelsefull, eftersom människor då, som nu, som lever i arktiska områden i större utsträckning livnär sig på kött än de som lever i varmare klimat. Därför tror man att kostvanorna förändrades i Norden i och med att klimatet förändrades. Samtidigt hade skaldjur blivit vanligare att äta hos dem som bodde nära större vatten. Ett exempel på det är bosättningen Ertebøllekulturen kvarlämningar vid Limfjorden. Där finns rester efter 500-600 års bosättning som lämnat så enorma mängder matrester att platsen fått ge namn åt tiden. Redskapen hade förändrats något och tvärpilar av flinta, yxhuvuden av flinta och harpuner för säljakt tillverkades. fler omgångar kan man se då fler golvlager är lagda på varandra, där kanske rester av avfall också lämnats kvar istället för att kastas ut i sjön. Många av de sjöar som fanns då har med tiden förvandlats till konserverande mossar. Redskapen berättar mycket om vardagslivet. För att kunna fiska gjordes nät av växtfibrer, medan krokar och ljuster tillverkades av ben eller horn. Pil och båge, spjut och harpun användes då större djur jagades. För att göra en båge användes alm. En båge var ungefär lika långa som de män som använde dem. Pilarna av hassel utrustades med styrfjädrar och spets eller hulling av vass flinta, som lätt trängde in i jaktbytet. Pil och båge användes vid uroxjakt redan för 9 000 år sedan. Jaktrester visar att man delade sig i mindre grupper som förmodligen bestod av kärnfamiljen. Den boplats som användes under vinterhalvåret samlade mer människor och var mer varaktig, där var också tillgången på föda bättre och jämnare. Det finns ett exempel från Varangerfjorden i Norge som visar att fjordens tillgång på mat innebar att en permanent vinterbosättning inrättades där som sommartid splittrades i mindre grupper. Ett nittiotal hus har hittats där som gjort det möjligt för flera hundra människor att bo på samma plats. Boplatser Kunskaperna om jägarstenåldern har kommit från olika ställen i Europa, inte bara från Danmark och Sverige, och från början var boplatser vanligast i inlandet vid sjöar eller igenväxande vattendrag. Man bodde vid stranden i en låg, ofta rektangulär, hydda gjord av grenar, som var olika stor. Golvet täcktes av bark eller näver och elden, eller eldarna, isolerades av sand. Om eldstäderna varit mer än en har det tolkats som att kanske två familjer eller olika generationer bott tillsammans, men vanligast var kärnfamiljen och en eldhärd. Att en plats varit bebodd i Figur 3: Trindnackig diabasyxa från tidig bondestenålder, Ralingsås, Lomaryd socken. Hålet antyder att yxan också använts som tyngd. Social struktur Kärnfamiljerna höll samman i en ännu större grupp. Medlemsantalet i den större gruppen 3

bestämdes av att det behövdes tillräckligt många jägare som tillsammans kunde skaffa tillräckligt jaktbyte. En så pass stor grupp innebar ett umgänge mellan generationerna där de äldres kunskaper fördes vidare till de yngre. Dessutom måste gruppstorleken vara väl avvägd till tillgången på mat. För många människor på samma plats hade för snabbt förbrukat den föda och den ved som fanns i närområdet. Ju längre avstånd ju mer energi gick åt till att införskaffa det dagligt nödvändiga. Grupperna ingick i sin tur i en stam som fyllde viktiga funktioner, där utbyttes erfarenheter eller nyheter och giftermål ingicks. Det var praxis att söka sin partner utanför jaktgruppen men inom stammen. På så vis undveks inavel och incest, samtidigt som släktband uppstod mellan olika jaktgrupper. Förmodligen förenades de olika jaktgrupperna också med liknande dialekter. Organisation Jägarfolkens rörliga levnadssätt begränsade möjligheterna att samla på sig ägodelar. Därför kunde kulturen inte baseras på materiellt ägande eller en maktstruktur byggd ekonomi, vilket inte behöver betyda att maktstruktur saknades. Den ledning som fanns baserades på informellt ledarskap som uppstått under kristider och skiftade mellan olika personer beroende av vems skicklighet som behövdes. Inom stammen kände de olika grupperna till varandra och hur man förflyttade sig, därför gick det att undvika varandras områden för att inte tära på resurserna där. Men också själva stammen hade ett basområde vars storlek varierade med stamstorleken. Troligen hade de större stamenheterna också kontakt med varandra och den vida kontakten ledde med tiden till relativt enhetliga kulturformer. Kärnfamiljen grupp om fem personer. Kanske symboliserar bara ristningen det rörliga livet som gjorde det livsviktigt att hålla grupperna små för att underlätta snabba förflyttningar. All föda användes genast eftersom det var omöjligt att hushålla eller lagra mat. Rörligheten innebar också att gamla och sjuka lämnades kvar för att dö, för att de andra skulle överleva. Samma öde gällde barnen. En kvinna kunde bära ett barn medan mannen alltid bar sina vapen till försvar eller jakt. För att fler barn skulle överleva krävdes att de kunde gå själva, därför föddes förmodligen barnen med flera års mellanrum. Men det var inte bara rörligheten som avgjorde hur många barn en familj kunde ha. Det gällde också att se till att antalet människor inom territoriet inte överskred det antal som kunde få sin föda från det. Det var oerhört viktigt att upprätthålla balansen i naturen så återväxten inte rubbades. I jägarsamhällen har alltid folktätheten varit låg, eftersom antalet människor anpassats efter att överleva sämsta möjliga omständigheter. Kvinnans ställning Då det mer rörliga livsmönstret ersattes med ett mer bofast avgjordes inte kvinnans behov av barnbegränsning längre, eftersom människorna därmed blev mindre beroende av yttre villkor. Kvinnan var mer beroende av boplatsen än mannen eftersom hon tog hand om barnen hemma. Av mannen krävdes fysisk styrka och rörlighet och att ibland vara borta under längre tid. Men kvinnan kunde bidra till försörjningen hemma genom att i närheten samla växter, insekter, smådjur och fisk, som i varma trakter stod för stor del av kosthållet. Eftersom hon kunde skaffa mat var hon relativt jämställd med mannen. Först under bondestenåldern försämrades kvinnans ställning. Storleken på kärnfamiljen har nämnts tidigare. Det finns en 8000-10.000 år gammal ristning på ett uroxben från Själland med en 4

Kultur Moderna studier har visat att människorna under jägarstenåldern inte alls ständigt levde på svältgränsen, den nödvändiga tiden användes till att skaffa föda, och resten var fritid. Idag tänker vi oss fritid som tid för skapande och möjlighet att utveckla oss. Under jägarstenåldern var det inte så, det gick inte att planera eftersom livets nödvändigheter inte kunde lagras. Därför upplevdes inte den tid som eventuellt blev över som fri utan som tid för väntan i natur. Senare utvecklades kulturformen för jägarsamhällena med regler och tankar och föreställningar om tillvaron. Deras förställningsvärlds kan ibland skymta på ristningar och gravskick, men myter och ursprungsberättelser eller föreställningar om liv och död har inte bevarats på samma sätt. Filosofen Lévy-Bruhl motsade redan för 100 år sedan att naturfolkens tänkande var primitivt och underlägset vårt sätt att tänka. Antropologen Lévi-Strauss delade in tänkandet i vilt och tämjt. Skriftlösa folk förknippas med vilt tänkande som är lika logiskt som vårt vetenskapliga sätt att tänka. Som jämförelse är vårt tämjda tankesätt hämmat och analytiskt. Man menar att båda sätten att tänka finns hos den moderna människan i konst, musik och litteratur. Stenåldermänniskan var alltså till vissa delar som vi och till andra delar annorlunda. De såg ut som vi, hade ett språk, intelligens, intellekt och känslor. Skulle världsbilden däremot jämföras räcker det för oss att gå 100 år tillbaka i tiden för att var en helt annan. Det finns exempelvis olikheter med hur vi behandlar döda och ser på den döde. På stenåldern lämnades kanske gravgåvorna hos den döde för att då det var dags kunna följa med i förandligad form. Men gravgåvor kan tolkas på många sätt. Det finns många generella tankar kring döden oberoende av kultur och sociala sammanhang. Man kan tro på ett liv efter döden, en själ, att själen förenar sig med förfäderna. Själen kan verka bland de levande, den kan kräva respekt och uppmärksamhet. Likaså finns tron på att den döde har samma samhälleliga status som i livet. Därför är det betydelsefullt hur kroppen hanteras efter döden för hur livet därefter ska ta sig ut, och resan till dödsriket kan bli mödosam varför gravgåvorna är viktiga. Människorna började redan under den äldre jägarstenåldern offra till gudar eller makter. Det rörliga livet bestämde livsmönstret i en jämlik kultur. Mannen ansvarade för jakt och försvar, medan kvinnan ansvarade för att samla och sköta hushållet, och alla uppgifter ansågs lika viktiga för att överleva. Rörligheten gjorde det nödvändigt med få materiella saker, vilket i sin tur innebar att det heller inte innebar prestige att ha många saker. JÄGARSTENÅLDER I JÖNKÖPINGS LÄN För ungefär 10 000 år sedan när klimatet förbättrades påverkades floran och faunan, den skog som för gott etablerades var öppen och bestod av björk och tall. Där trivdes björn, älg, varg, rådjur, kronhjort och uroxe. Ungefär 1000 år senare var klimatet ännu bättre och hasseln kunde växa. Då var Storbritannien, Danmark, Skåne och kontinenten en sammanhängande landmassa och samma kultur - Maglemosekulturen - fanns över hela området. Den var också den första kultur som fick större spridning i Sverige, vilket bland annat kunnat bestämmas i den bosättning som fanns i Anderstorp. Länets äldre historia Det saknas säkra huslämningar från jägarstenåldern i. Däremot finns omkring 300 stenåldersboplatser registrerade i Fornminnesregistret och det finns fynd i länets alla socknar. Flest spår efter jägarstenåldern finns i den sydvästra länsdelen. Jägarstenåldersmänniskornas spår i länets landskap kan avläsas olika. De flesta lösfynd, boplatser och gravar har geografiska lägen som visar att vattendragen spelade stor roll både för den första och senare bebyggelsen i bygden. Människornas bosättningar spreds i 5

första hand genom de större vattenvägarna och deras biflöden. Den första invandringen skedde i sydväst framför allt via Lagan och Nissan med sina vitt förgrenade vattensystem, av vilka en del idag är mossar och myrmarker. Men det finns också gott om fynd kring Vidöstern och Storbolmen från äldre och yngre stenålder. Längs dåvarande Fornbolmens tidigare sjökant ligger boplatserna som uppträdda på ett band. De förekommer också kring Emån i öster, och i norra länsdelen kring Huskvarnaån och vid dåvarande Vätterns södra stränder från i väster Bankeryd till Gränna i öster-, och vid Svartåns norra ände. Länets äldre stenåldersboplatser I länet har fynd gjorts fram för allt i den sydvästra länsdelen på ett hundratal platser från den jägarstenåldern. I det fyndrika Värend finns gott om hällkistor som påvisar kontakten söderöver. Det är exempelvis i Forsheda och Anderstorp som bland annat visade Anderstorpsboplatsen och Draftinge i Ås socken och betydligt senare, 2002, Nennesmo i Reftele socken. Både Draftinge och Anderstorpsboplatsen låg vid den då två meter högre liggande strandlinjen vid Storbolmen. Härdar och flintavslag, av sydskandinavisk flinta av hög kvalitet, från äldre och yngre stenålder visade hur länge platsen använts. Figur 4: Karta över Jönköpings län. Nennesmo Storbolmen som nämndes tidigare som tidigt bosättningsområde, hade sitt utlopp i Nissan genom Lillån och Refteleån, därför har dess omgivningar förmodligen befolkats genom att människor tagit sig dit via Nissan. I Nennesmo vid Refteleån fann arkeologerna sommaren 2002 en boplats invid vattnet. Där fanns också rester från jägarstenåldern. De olika fynden visar olika val av råmaterial. Flinta användes mer i de södra länsdelarna och är en bristvara i de norra, där har istället fler yxfynd av diabas gjorts i större utsträckning. Det enkla urval som finns visar att människorna levde i en rörlig fångst, eller jägarkultur, som huvudsakligen livnärde sig på genom att samla, jaga och fiska. Vid Bolmen fanns bästa tänkbara förutsättningar för åretruntboende och långvariga jaktexpeditioner kunde göras till områdena omkring. De tillfälliga boplatserna som användes då har naturligtvis lämnat betydligt färre spår än de bofasta. Anderstorpsboplatsen Vid ett sandtag i Anderstorp hittades 1989 några trindyxor och flintavslag, därför kontaktades arkeologer för att se på fynden och för att undersöka platsen. Fynden var från jägarstenåldern och påvisade att det funnits en boplats cirka 3 kilometer sydväst om Anderstorp i byn Lövås utmarker. Den stora mängden smältvatten hade bildat en jättestor sjö, Storbolmen, med avrinning i Nissadalen. I och med att isen retirerat norrut påbörjades landhöjningen och Storbolmens vatten minskade för att bli jord. Den första växtligheten bestod av gräs och låga buskar som med tiden ersattes av skog av tall, björk och hassel. Tidigare hade flintyxor hittats i området. Det undersökta området innehöll bland annat en mängd flintavslag och redskap, enstaka brända ben, förkolnade hasselnötsskal och skärvstenar. Då fann arkeologerna också ett tusental flintredskap och ytterligare avslag. Två ställen dominerade som fyndplatser. Boplatserna tolkades som säsongsan- 6

vända under jägarstenålderns jakttid (under maglemosekulturen), eftersom där fanns karaktäristiska redskap gjorda med mikrospånteknik. Allt i ett inlandsläge med närhet till olika vattendrag, men också riklig tillgång till fisk, fågel och villebråd i skogen. Då ringlade sig Anderstorpsån runt boplatsen och svämmade varje år över, dessutom var mossor och torvmarker under förhistorisk tid öppna vattendrag. De många flitavslagen visar på att mycket små redskap användes, sällan mer än 5 centimeter långa, är tidstypiska. De slogs från små flintstycken och tillverkade redskap av dem. Sylvassa spetsar limmades fast på pilskaft för att fungera som hullingar eller spetsar, eller så användes spetsar av sten. Figur 5: Fynd från jägarstenåldern gjorda i Lövås, Anderstorp, som visar 1 mikrospånkärna, mikrospån, mikroliter. Där fanns också andra verktyg, som borr, mejsel, hyvel, sågblad, olika skrapor och knivar, dessutom universalverktyget stickel för att bearbeta horn, ben och trä. Verktygen hade bearbetats så att de gjorts greppvänliga och utformade för att användas med träskaft. Boplatsen var tydligen belägen så att olika kulturyttringar kunde påverka människorna där. Från söder och sydväst kom den skånska och danska maglemosekulturen och från väster kom den västsvenska Sandarnakulturen. Figur 6: Troligen offerfynd sen från bondestenålder, av flintdolkar och flintskära från Betarp i Burseryd socken. Dumme Mosse och Gisebo Det finns alltså betydligt färre fynd i länet från jägarstenåldern än från bondestenåldern. Den äldre stenålderns fångstsamhällen vid den forntida Vättersjön ligger förmodligen under minst 20 meter grus och avlagringar. Ett av två kända fynd är de två tandade ljusterspetsarna från Dumme Mosse invid nuvarande Axamo flygplats i Sandseryds socken utanför Jönköping. Spetsarna gjorda av hjortben är 18 centimeter långa, de var fästa vid ett träskaft och användes till ljusterfiske. De är typiska redskapsfynd från maglemoseboplatser och eftersom Dumme Mosse tidigare var en sjö kan en sådan mycket väl ha funnits där. Allteftersom sjön blev mosse konserverades de föremål som fallit i den. Andra fynd, merparten från 5 000 f Kr 2 000 f Kr, påträffades i Gisebo strax norr om Jönköping. Här hittades en plattformskärna, skrapor och tvärpilar, men också grop- och trattbägarkeramik och stenredskap. Kanske gick det att upprätthålla kontakter med hjälp av de olika vattensystemen, så det gick att träffa andra befolkningsgrupper eller fränder och för att bedriva byteshandel. Hur som helst är Anderstorpsbosättningen en expansion norrut utgången från i syd eller sydväst. De var alltså inte isolerade utan ingick i ett större sammanhang av geografiskt spridning. 7

ALLMÄNT OM MÄNNISKORNAS LIV UN- DER BONDESTENÅLDERN För ungefär 10 000 år sedan förbättrades klimatet samtidigt som befolkningen ökade då den senaste inlandsisen försvunnit. Det innebar att en förändrad livsstil med ökat inslag av specialisering för jakt och insamling uppstod, vilket inte skett vid de tidigare klimatförändringarna. Men vid denna tid hade människans intellektuella utveckling gått så långt att de omgivande kraven på en förändrad livsstil var möjlig. Förändringarna började för omkring 10 000 12 000 år sedan i Främre Orientens högt belägna bergsplatåer i dagens Iran, Irak och Palestina där förädlingen av korn och vete långsamt skedde, samtidigt som får och getter - senare också svin och nötboskap - blev tamdjur. Därifrån spred sig den nya livsstilen till Balkanhalvön omkring 6 000 f Kr, och fortsatte till Medelhavsområdet omkring 5 000 år f Kr, för att nå och etableras i Skandinavien omkring 4 200 f Kr. Övergången till jordbruk innebar att människorna kunde börja samla för sämre tider och de blev därmed bofasta. Figur 7: Ljusterspetsarna av hjortben från jägarstenåldern. De hittades under tidigt 1900-tal på Dumme Mosse strax sydöst om Jönköping. Föremål och andra fynd visar att jordbruk sakta kom att bli en del av människornas liv. Olika yxtyper visar att de användes tillsammans med eld för skapa öppen mark, som sedan kunde användas som betesmark eller som åker. Sädespollen kan berätta om växter som odlats i öppen mark vilket betydde att ädellövskogen fick stå tillbaka. Också i keramik har sädespollen från vete hittats vid Giseboboplatsen i Skärstad socken. Från tidig yngre stenålder blev människorna mer bofasta då de började överge jägarlivet för att istället ägna sig åt tamboskap och jordbruk. Det syns också på att de anlade stora gravar under hög eller i hällkistor. Överskottet användes till konsumtion, och teknisk- eller kulturell utveckling. Men på samma gång som en sorts oberoende av naturen utvecklades uppstod ett annat. Även om det gick att samla på hög för sämre tider krävde både djurhållningen och jordbruket tillsyn. Eftersom en större befolkning kunde livnäras blev barnbegränsning inte längre lika viktigt, vilket innebar att befolkningen ökade relativt snabbt. Befolkningsökningen skapade i sin tur ett beroende av det fortfarande ganska begränsade jordbruket. Människan påverkades också av jordbruket ras genom de nya födoämnen som följde med det. En annan konsekvens av den ökade och mer tättboende befolkningen var ökade risker för epidemier och sjukdomar. I det samhälle som baserades på svedjebruk och hacka levde kvinna och man förhållandevis jämställda där kvinnan stod för en stor del av odlingsarbetet. Den jämställdheten anses ha försämrats under bondestenåldern då jordbru- 8

Omfattningen av det första jordbruket varierar över tid och rum på grund av naturliga förutsättningar, men också för att de ursprungliga livsstilarna skiftat. Generellt går det ändå att säga att bondebygden började bli en del av människors liv under denna tid. Boplatser och gravar Figur 8: Fynd från tidig bondestenålder i Uppgränna. Det är en trindyxa av diabas, en spetsnackig yxa av flinta, en tunnackig yxa av diabas och två tunnackiga flintyxor. ket krävde större fysisk styrka i och med att årdret delvis ersatte hackan som jordbruksredskap. Under bondestenåldern dök också stridsyxor upp tillsammans med befästningsanläggningar i Norden. Jordbruket introduceras i Sverige Det är sädespollen som givit oss kunskapen om när jordbruket kommit till södra Skandinavien och Mellansverige. Därför går det att tidsbestämma tillbakagången av den tidigare alm och lindskogen till förmån för sädesslag och växter som trivdes i öppna, ljusa, landskap. Bra klimat och nya verktyg som den tunnackiga flintyxan gjorde det möjligt att tillämpa de nya kunskaperna. Omkring 4 000 år f Kr hade kunskapen om att odla grödor etablerats i södra Skandinavien. Av de olika kulturerna var människorna i Ertebøllekulturen de första att lära sig odla grödor, naturens gåvor användes med stor insikt. En annan positiv faktor för att börja odla var man flyttade inte så ofta mellan sommar och vinterboende. Därför är det inte heller någon slump att keramiken dök upp tidigast hos dem. Under den senare delen av jägarstenåldern bodde människorna antingen vid kusten eller vid vattendragen inne i landet. Eftersom de goda jordarna inåt landet blev attraktiva förändrades bosättningsförhållandena i och med bondestenåldern. Där levde människorna i enkla hyddor eller i rektangulära långhus med en mittrad av kraftiga stolpar. Under slutet av bondestenåldern blev bebyggelsen tätare och de första små byarna uppstod i Skåne och Danmark. Om kända gravar används som ett tecken på bondestenålderns etablering kommer en del intressanta fakta i dagen. Under trattbägarkulturens tid uppfördes olika typer av stora stenkammargravar i södra Skandinavien, en välspridd sed i hela Västeuropa där de nordligaste finns här. Merparten av Västeuropas dösar finns på platser med blåst och kargt landskap, främst vid kusterna, som var mindre lämpade för jordbruk. I Sverige finns de där jordbruket haft minst betydelse, exempelvis längs Skånes öst- och västkust. Eftersom jordbruket ännu inte var befäst var tillgången till vatten med dess olika möjligheter att skaffa mat mycket viktigt. Det betyder att ekonomin baserats på kusten istället för på jordbruk. Dösen gjordes aldrig i glesbygder, vilket betyder att större mängder människor bott på samma plats där de finns. Senare gravar utformades som gånggrifter eller hällkistor, och de betyder att livsformen med jordbruk kommit för att stanna. Därför förekommer de oftare inåt landet där den bördigare och öppnare jorden fanns. 9

Samhällsordning Gravarna berättar utöver hur människorna levde och vad de levde av också något om en social struktur i det samhälle som sakta byggdes upp. Bara att uppföra ett döse, en gånggrift, eller en hällkista, visar att det måste bott många människor på samma plats, annars hade det inte varit möjligt att bygga dem. Men det krävdes också organisation, vilket i sin tur innebär att det fanns ett ledarskikt som kunde samla ihop tillräckligt många människor. Möjligheten att kunna avsätta arbetskraften för att kunna bygga graven visar också mått på ett visst välmående. Alla behövde inte längre arbeta oavbrutet för att skaffa den mat som behövdes. Men det kan också betyda att någon ville visa sin plats i samhället som ledare, eller visa sammanhållningen hos den grupp människor som bodde där. Dessutom hade gravplatsen betydelse för att utföra kunna genomföra riter eller religiösa kulthandlingar. Förmodligen lämnades jordbrukets överflöd till hövdingen eller ledarna. Det ålåg sedan denne, eller dem, att förvalta detta överflöd, för att senare kunna använda det för gemensamma syften vid ceremonier eller om någon form av nödläge uppstod. Denna redistribution kan tolkas som en tidig form av skattesystem och fungerade förmodligen under hela den nordiska forntiden från Hedenhös till järnåldern. Under den senare delen av bondestenåldern har bland annat importerade metallföremål uppvisat ökade kontakter med omvärlden. Samtidigt utvecklades inhemsk gruvdrift med flinta i början till en omfattande handel med områden i norr som Småland - där flinta var en bristvara. Handeln inom och utom landet föreutsatte att allt producerat överskott omvandlades till produkter som kunde säljas. Den krävde också organiserad ledning och administration. Att det ledandet skiktet fanns visar gravbyggena, men sättet att styra förstärktes under bondestenålderns slutskede med avancerad social struktur i ett sammansatt samhälle. Sett i ett historiskt perspektiv levde människan under jägarstenådern under ganska goda förhållanden. Antalet människor anpassades till de resurser som fanns, men folktätheten var låg eftersom man strävade efter att inte behöva använda sig av de närboendes revir. Det innebar också att människorna levde harmoniskt i fred med varandra, eftersom behoven av mat och annat nödvändigt räckte till alla. BONDESTENÅLDERN I JÖNKÖPINGS LÄN Under trattbägarkulturen uppstod en klimatförsämring som medförde ett kallare och fuktigare klimat som ledde till att mossarna blev överväxta. De döda begravdes i dösar och gånggrifter. För att anpassa sig till sämre odlingsförhållanden blev bönderna ibland tvungna att finna nya vägar att försörja sig på. Figur 9: Fynd från länets bondestenålder. Två båtformiga stridsyxor, en tjocknackig håleggad yxa av flinta och en tjocknackig diabasyxa. I Norden innebar det antingen specialisering eller blandekonomi. Det innebar också att större markområden användes för odling eller bete. Skåne, Öland och kanske Gotland, alltså de zoner som än idag har de bästa klimatzonerna. 10

Korn och vete odlades, samtidigt som människorna höll får, getter och kor. I Sverige rörde det sig om den västra delen, Under trattbägarkulturen tvingades alltså bönderna att antingen vandra vidare, eller att delvis återgå till den gropkeramiska kulturen som präglades av jakt och fångst. I de äldre boplatserna längre in i landet finns rester av trattbägarkulturen. Redskapsmaterial och val av boplatslägen visar släktskap och anknytning till den äldre bondenäringen. Denna period övergav människorna i princip jordbruket och boskapsskötseln, men keramiken visar att de behöll tekniken de utvecklat. Skånska fynd från bondestenåldern visar att flinta bröts regelmässigt i gruva, vilket i sin tur visar på flintans betydelse. I södra Vätterbygden finns tyvärr mycket få säkra belägg för bondestenåldersboplatser, men några nämns nedan. Ekeberga I Bankeryd, ungefär en mil nordväst om centrala Jönköping har tidigare en boplats legat i ett nordvästligt lutat dalstråk. Där har fynd av välgjorda flintskrapor och flintspån gjorts i Ekeberga. I Nästa i Kärda socken tolkades de 9 stolphålen i rad vid utgrävningarna 1990 som möjliga rester efter ett långhus. Ett kulturlager som innehöll flinta och keramik visade att människor bebott platsen sedan bonde Figur 11: Länets äldsta fynd är gravgåvor från båtyxkulturen i Helmershus, Värnamo. stenålderns övergång till bronsålder omkring 2 000 f.kr. Boplatsen hade dolts under högar från en gravfält anlagt under vikingatiden omkring 3 000 år senare. Gisebo När den nya E4:an skulle byggas utmed Vätterns östra strand undersöktes en av länets stenåldersboplatser en knapp mil sydost om södra Vätternstranden i Gisebo. Boplatserna upptäcktes 1958 då arkeologerna fann 24 gropar, som mestadels fungerat som härdar för att underlätta matlagning och att ge värme, i andra fanns avfallsrester från människor. Där fanns bland annat också keramikskärvor, spån och flinta som hade formats för att användas som pilar och skrapor. Figur 10: Flintafynd från Ekeberga i Bankeryd. En skedformig skrapa, avslag med hög skrapegg och två spån. Nästa Gisebofynden visar att människorna tillverkade redskap, att skinn skrapades rent med skärvor av flinta och att korn, enkornigt vete och emmervete förvarats i krukorna. Ett visst materiellt överskott kan uttydas av att krukorna dekorerats med streck och intryck, det tyder också på att den lokala trattbägarkulturen var på väg att utvecklas till gropkeramisk kultur. 11

Länets stenåldersgravar Figur 12: Fynd från boplatsen vid Gisebo. Här finns två skrapor, en kärna och en tveeggad pilspets, två spån av flinta och sex keramikskärvor. Stenåldersliv Under bondestenåldern blev alltså klimatet bättre än det varit under den jägarstenåldern, därför förbättrades med tiden möjligheterna att odla. Sedan blev klimatet ytterligare bättre. Jordbruket genomfördes med svedje- eller hackbruk. Det innebar att de lättbearbetade lerblandade sandjordarna kring Gränna, Visingsö och Skärstadalen vid södra Vättern, och den sandiga jorden kring sjöarna Storbolmen och Vidöstern i länets sydvästra del, var bra odlingsmarker. Svedjebruket krävde stora jordarealer. Jorden som inte gödslades blev snabbt näringsfattig och måste ligga i träda för att åter hämta sig. Det innebar att nya jordytor måste röjas och att människorna ibland kunde tvingas förflytta sig. Denna rörlighet kom med tiden att skapa insikten om äganderätt, eller vad som var mitt och ditt. I praktiken innebar det att några fick tillgång till mer attraktiva odlingsområden än andra och därför är det ingen slump att hällkistor ofta är väl synligt och högt placerade i god odlingsmark Trots bofasthet och odlingar under bondestenåldern bestod ekonomin fortfarande delvis av att samla och fånga. I bygder med sämre odlingsförutsättningar var det kanske alltid nödvändigt att fiska, jaga. Regionala och lokala skillnader i livsbetingelser påverkade människornas liv då som nu. Figur 13: Grav från sen bondestenålder i Klåfvehalla, Åkers socken. Eftersom människan levde här i länet finns hällkistor kvar som spår av dem. De är stenkistor eller gravmonument från den senare delen av stenåldern. Då hade jordbruket återhämtat sig och utgjorde tillsammans med djurhållning grunden för människans livnäring. Figur 14: Grav från sen bondestenålder i Grytås, Åkers socken. Under mitten av bondestenåldern förändras gravsättningsskicket. De kollektiva gravar som använts tidigare ersattes nu av ensamgravar under hög. Dessutom fick den döde, från öst till väst i hela Europa, med sig nya sorters föremål i dem, som stridsyxor eller snörornamenterad keramik. Människorna 12

levde i det som kallas stridsyxekulturen, men i Sverige benämns tiden efter de båtformade stridsyxorna båtyxekulturen. Båtyxekultur Den svenska båtyxekulturen utvecklades kanske med utifrån kommande impulser under trattbägarkulturens slutskede och har samma utbredning som den. flintyxor och keramikkärl nedlagda som gravgåvor. Det är osäkert hur graven egentligen sett ut från början, och det beror inte bara på att det är två gravar ovanpå varandra, gravarna låg från början i en kulle som kan vara naturlig eller gjord. Sammantaget kan båtyxegravarna i Jönköpings län sägas vara minnesmärken efter människans anpassningsförmåga i föränderliga tider. Hällkistor Figur 15: Fynd från båtyxekulturen under mitten av bondestenåldern. Båtyxa av diabas från Rosenlund, Ljungarum socken i Jönköping. Återigen var det ekologiska förändringar som orsakade den kulturella utvecklingen mot en gropkeramisk kultur. Klimatet blev sämre igen och det blev nödvändigt att rationalisera. Det innebar att människorna i vissa regioner fick återgå till en ekonomi vars grund var fångst gropkeramiker-, medan andra istället valde att röja ny mark och utöka djurhållningen båtyxekultur. I Jönköpings län finns inga gravar från jägarstenåldern, de 9 båtyxgravarna från 2 800-2 300 f Kr är äldst. De är oftast inte markerade ovan jord, och om de varit det, har markeringarna med tiden ruttnat bort. I dem fanns halvklotformade keramikkärl, flintspån och håleggade tjocknackiga flintyxor. I andra gravar från denna tid har lårbensformade slipstenar, stridsyxor och smycken av bärnsten och ben påträffats. Kylahov Båtyxegraven från Kylahov, i Hångers socken, har både en över och en undergrav och är därmed unik efter Småländska mått mätt. I dubbelgraven fanns flintspån, håleggade Hällkistan användes som begravningsform under den sena delen av bondestenåldern, men användes också under bronsåldern och järnåldern. Stenålderns hällkistor var kollektivgravar där människor kunde begravas vid fler än ett tillfälle. Gravkammaren byggdes av sido- och gavelhällar med täckande takhäll. Tillsammans formade de ett slags stenkista i en sluttning, eller som vanligast var, under en jordblandad stenpackning, ett röse eller en jordhög. Det finns rikligt med gravfynd från tiden i länet, åtminstone 130 stycken har klassats som hällkistor. De är spridda över hela länet, men flest finns i den södra delen som gränsar till det hällkisterika Kronobergs län. Rekordet har Göteryds socken där 100 hällkistor finns. Då utgrävningar genomförts, som exempelvis på Visingsö, har gravgåvorna varit typiska för tiden med sina enkla skafthålsyxor, skrapor, flintpilspetsar, flintdolkar och keramik. Naturligtvis har antalet hällkistor från början varit fler, många har förstörts av täktverksamhet och odlingsarbete. 13

Figur 16: En trerummig hällkista från Västergötland. Trumpetaregården, Skrelunda, Härlunda socken. Före Jönköping (1984) Börjesson K (red.). Småländska kulturbilder: Bohuslänningens Boktryckeri AB. Goldman J (1999) Sagaholm. Tryckeri AB Småland: Jönköping. Gruvberger N (1994) Sveriges forntid svensk folkkultur. 4e reviderade upplagan, Högskolan i Jönköping. Gräslund (1989) Arkeologi och religion. Gustavsson J (2000) Giseboplasten. En keramikstudie. C-uppsats arkeologi, arkeologiska institutionen. Göteborgs universitet. Göteborg. Gustavsson J m. fl (2004) Arkeologerna vid Jönköpings läns museums vetenskapliga verksamhetsplan. Under utarbetande. Jönköpings läns museum. Jansson K (1994) Ett idéhäfte kring förhistorien stenåldern. Lärarhandledning till stenålderslådan. Jönköpings läns museum. Stenberger M (1979) Det forntida Sverige. Berlings: Lund. Sten - och bronsålderns ABC (1991) Statens historiska museum och författarna. Centraltryckeriet, Borås. Tiotusen år (1993) Börjesson K (red.). Småländska kulturbilder. REFERENSER Det nära förflutna om arkeologi i Jönköpings län (1997) Börjesson K (red.) Småländska kulturbilder 1997. Bilder från Stenberger M (1979); Småländska kulturbilder 1984; 1992; 1993; 1997; Goldman J (1999). 14

Bilaga 1 Kronologisk indelning av svensk stenålder Äldre stenålder Äldre stenålder Paleolitikum ca 12 000 f Kr 8 000 f Kr - Segerbroplatsen i Skåne. Mesolitikum - Jägarstenålder ca 8 000 f Kr 4 000 f Kr ca 8 300 f Kr 4 000 f Kr - Även kallad jägarstenålder Maglemosekulturen störst. - Ertebollekultur 5 200 4000 fkr som; Bøgebacken i Danmark och Skateholm i Skåne - Sandarnakultur - Anderstorp, Forsheda, Ljungraum, Skrärstad, Gisebo Anderstorpsboplatsen Draftingeboplatsen, Ås sn Nennesmo, Reftele sn Gisseboboplatsen, Gisebo sn Dumemosse ljusterspetsar Yngre stenålder Neolitikum Bondestenåldern ca 400 f Kr ca 1800 f Kr Tidig neolitikum ca 4 200 f Kr 3 300 f Kr -Trattbägarkultur som på Ljungarum, Skärstad en Giseboboplatsen Mellan neolitikum ca 3 300 f Kr 2 300 f Kr - Trattbägarkultur - Gropkeramikkultur - Båtyxekultur Ljungarum, Skärstad sn Giseboboplatsen. Gisebo sn Båtyxgravarna i Kylahov och Hånger skafthålsyxor, flityxor. Hällkistor Sen neolitikum ca 2 300 f Kr 1 800 f Kr. (Kopparstenåldern) Kärdaboplatsen Hällkistor Bronsålder ca 1 800 f Kr - ca 500 f Kr. Järnåldern ca 500 fkr. slagg, långhus - Nennesmo, spridd, bebyggelse, stor rörlighet 15

Bilaga 2 Liten ordförklaring för svensk stenålder Ambulerande jordbruk Avslag Bandkeramisk kultur Ben Bondestenålder Båt Bärnsten Dumme Mosse Dvärgbjörk Dvärgvide Dös Ekblandskog Eldslagningsflinta Emmervete Fibula Gånggrift Hackbruk Hackor Hällkista Hällristningar Jägarstenålder Mesolitikum Metkrok Mjöd Neolitikum Postglacial tid - Odlingssätt där näringen i mullen utnyttjas helt. Därefter röjs och används ett nytt odlingsställe, varvid det gamla odlingsstället återhämtar sig medan det återgår till sitt vilda tillstånd. Kräver litet förarbete men stora arealer. - I arkeologiska sammanhang det spill som uppstår då exempelvis en knivsudd formas av flinta. - Tillhör i norra Europa ertebøllekulturen där skafthålsyxan är typisk. - Av (oxens mellanfots) ben gjordes bland annat harpunspetsar, knappar, knivblad, mejsel, pryl och pärlor. - Modern benämning av neolitikum. - Det viktigaste transportmedlet. De äldsta kända är stockbåtar som härstammar från den mesolitiska ertebøllekulturen. - I stora delar av Europa och kring Östersjön ett eftertraktat material sedan tidigaste stenåldern. Användes exempelvis som gravgåva, djur- och människofigurer, eller prydnad till klädedräkten. - Sandseryd socken, Småland. Fyndplats för två benharpuner från mesolitisk tid. - Vanlig i det senglaciala landskapet under jägarstenåldern. - Som ovan. - Oftast rektangulärt eller kvadratiskt placerade klippblock, 4-7 stycken, den äldsta formen av megalitgrav avsedd för en individ. - Skog dominerades av ädla lövträd ek, alm, ask, lind, lönn - under den senare delen av den jägarstenåldern. - Kraftigt rakt avslaget spån avnött av användning, påträffas i gravplatser och på boplatser. - Enradig, ålderdomlig veteform. - Spänne eller ett slags säkerhetsnål av två delar. - Megalitgrav som det finns 375 stycken registrerade i Sverige. En gång, ibland med tröskelstenar, leder in till kammare. Täckt grav. - Primitivt jordbruk där jorden bearbetades med hacka. - Av sten, horn eller ben. Förekom redan under maglemosekulturen. - Gravkonstruktion av stående stenblock täckta av andra hällar. Kan ha fler avdelningar och ha fler begravda i samma grav. Särskilt vanliga i inre Småland, speciellt nära Ljungby. Är ofta nedsänkta eller täckta av hög eller röse. Vanliga fynd i dem är flintdolkar, pilspetsar och enkla lerkärl. - Finns över hela jorden. De äldsta i Norden är gjorda under stenåldern. - Kallades tidigare mesolitikum. - Kallas numer jägarstenålder, yxor av flinta började användas då. - Det nu äldsta fortfarande använda redskapet. Det är omkring 10 000 år gammalt från meolitikums Maglemosse- och Ertebøllekulturer. - Sannolikt tillverkades dryck av jästa äpplen och nypon med honung redan under stenåldern. - Kallas numer bondestenålder - Tiden efter den senaste istiden, den mellantid vi sannolikt lever i, började med en kraftig klimat förändring för ungefär 10 000 år sedan vars optimum inträffade för 5-7000 år sedan. - Förekom och kunde tillverkas i ben eller horn. - Gammalt isländskt ord för yxa. - Mesolitisk tid i Norden. - kom inte till Sverige före järnåldern. Pryl eller syl Pålstav Renjägartid Råg Skålgrop - Från slutet av stenåldern (eller järnåldern), den vanligaste hällristningsfiguren, 2-10 cm i diameter, gjordes enstaka eller för att bilda figurer. Trattbägarkultur - Står för jordbrukets etablering. Karaktäriseras av sin välformade keramik, odling av vete och korn, getter, får och kor, samt dösar och gånggrifter. Årder - Började användas i jordbruket ca 3 000 f Kr. I och med att det börjar dras av oxar under bronsstenåldern försämras kvinnans ställning. 16

Bilaga 3 Lästips för den som vill veta mer. Andersson S m fl (1988) Fångstfolk för 8000 år sedan- om en grupp stenåldersboplatser i Göteborg. Göteborg. Bergenblad H (1972) Tusenåriga gravar, stigar och kultställen i Vätterbygden. I Vår hembygd, 1972. Browall H (1991) Om förhållandet mellan trattbägarkultur och gropkeramisk kultur. Västsvenska stenåldersstudier. Gotarc Serie C. Arkeologiska skrifter No 8. Browall (red.) Persson & Sjögren. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. Göteborg. Burenhult G (1982) Arkeologi i Sverige. Del I och II. Viken 1982, 1983. Burenhult G (1986) Speglingar av det förflutna. Höganäs. Burenhult G (1988) Länkar till vår forntid. Stockholm. Börjesson K (1984) Förhistoria i Jönköpings kommun. I»Före Jönköping, Småländska kulturbilder«. Jönköping. Gustavsson (2000) Giseboplatsen. En keramikstudie. C-uppsats Arkeologiska institutionen, Göteborgs Universitet. Granlund E (1933) Vättern och landhöjningen. Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1933. Gutehall A (1997) Huskvarnaviken ett kulturlandskap under vatten. Det nära förflutna, Årsbok Jönköpings läns museum 1997. Frängsmyr T (1976) Upptäckten av istiden. Studier i den moderna geologins framväxt. Stockholm. Småländska kulturbilder 1977 (1977) Jönköpings läns museum. Fångster för 8000 år sedan (1988) Om en stenåldersboplats i Göteborg. Göteborgs arkeologiska museum. Hårdh B (1989) Grunddragen i Nordens förhistoria. Lund. Larsson M (1988)»Stenåldersbondens hus«. Populär arkeologi 6:4. Malmer M (1975) Stridsyxekulturen i Sverige och Norge. Liber. Rapport (2000) 1999 års fornminnesinventering. Värnamo, Sävsjö och Vetlanda kommuner. 2000:6. Riks antikvarieämbetet. Stenberger (1979) Det forntida Sverige. Gebers. Sten- och bronsålderns ABC (1991) Statens historiska museum och författarna. Centraltryckeriet, Borås. Waldemarsson d (1984) Jönköpings traktens landformer. Före Jönköping. Årsbok Jönköpings läns museum 1984. Uddevalla. Wihlborg A (1978) Sagaholm. A Bronze Age Barrow with Rock-Carvings. I»Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1977-78«. Lund. 17