Tolktjänst i arbetslivet för döva, personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning en sammanfattning
Bakgrund Arvsfondsprojektet Vi ska med ägs av tre ungdomsorganisationer; Sveriges Dövas Ungdomsförbund, Unga Hörselskadade och Dövblind Ungdom. Syftet med projektet är att förbättra förutsättningarna på arbetsmarknaden för unga döva, unga med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning (också kallad dövblindhet). En av förutsättningarna för en välfungerande arbetsmarknad för gruppen är tillgång till tolktjänst i arbetslivet som möjliggör kommunikation och utförande av arbete. Möjligheten till tolkning i arbetslivet är idag mycket begränsad och området är oklart med flera olika aktörer och många frågeställningar. Denna sammanfattning syftar till att på ett kort och överskådligt sätt besvara följande frågor utifrån befintlig lagstiftning. Vilka aktörer har ansvar för att erbjuda tolktjänst i arbetslivet för döva, personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning? Vad omfattas av aktörernas ansvar? Är myndigheters tillämpning av befintlig lagstiftning korrekt? Avslutningsvis ges förslag på åtgärder på området för att förbättra situationen för tolktjänst i arbetslivet för döva, personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning.
Landsting och regioner Skyldigheten att erbjuda tolktjänst för vardagstolkning till döva, personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning finns i 8 kap. 7 hälso- och sjukvårdslagen och lagregeln om vardagstolkning har inte ändrats sedan lagen trädde i kraft 1994. 8 kap. 7 Landstinget ska erbjuda dem som avses i 1 [ ] tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Skyldigheten innebär att landstingen ska erbjuda tolktjänst för vardagstolkning. Inom landstingen finns tolkcentraler som är en del av landstingen och som ansvarar för att handlägga tolkbeställningar av döva, dövblinda och hörselskadade. I vissa landsting har tolkcentralerna anställda tolkar och i andra landsting handlägger tolkcentralerna enbart beställningar som då utförs av privata tolkbolag. Vad omfattas av begreppet vardagstolkning? Begreppet vardagstolkning finns i lagen och avgör om ett visst tolkuppdrag omfattas av landstingens skyldighet. I propositionen till lagregeln om vardagstolkning i hälso- och sjukvårdslagen förklaras innebörden av begreppet som kom att utvidgas till att även omfatta tolkning i arbetslivet. Därutöver föreslår utredningen att viss grundläggande tolktjänst i arbetslivet motsvarande upp till 20 tim/mån ska ingå i vardagstolkning samt tolktjänst vid nyanställning, introduktion [ ]. Jag delar mot den bakgrunden utredningens uppfattning att begreppet vardagstolkning utöver nuvarande innebörd också ska omfatta tolk i arbetslivet, vid nyanställning, introduktion [ ].
Begreppet vardagstolkning omfattar således grundläggande tolktjänst i arbetslivet upp till 20 timmar per månad samt tolktjänst vid nyanställning och introduktion. Grundläggande tolktjänst i arbetslivet motsvarande 20 timmar per månad och tolktjänst vid nyanställning eller introduktion ska således inte sammanblandas. Vad som ska ingå i grundläggande tolktjänst i arbetslivet preciseras inte i propositionen, som skäl anges att arbetslivet innehåller många varierande situationer utifrån den enskildas behov och att arbetslivet är föränderligt. Det innebär att det är tolkanvändarens behov som avgör innebörden av grundläggande tolktjänst motsvarande 20 timmar per månad. Hur tolkas och tillämpas lagen av landstingen? Generellt anser landstingen att de har ett mycket begränsat ansvar för tolktjänst i arbetslivet och tillhandahåller exempelvis enbart tolkning till introduktion på en ny arbetsplats, arbetsplatsträffar och möten med chef. Vissa landsting tillhandahåller dessutom inte tolkning till arbetsplatsträffar ledda av döva, personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning eftersom tolkanvändarna då utför arbete. Tolkningen av lagen varierar även mellan olika landsting. Landstingens tolkning och tillämpning av lagen innebär att skyldigheten angående grundläggande tolktjänst i arbetslivet i form av 20 timmar per månad inte följs av landstingen. Tolkanvändare får dessutom inte möjlighet att leda arbetsplatsträffar eftersom de då utför arbete, vilket saknar stöd i lagstiftningen. Landstingens praxis överensstämmer således inte med lagstiftningen och landstingen har därigenom överlämnat sin lagstadgade skyldighet till enskilda arbetsgivare, som då får ansvara för kostnader som enligt lagen ankommer på landstingen. Enligt statistik från landstingen genomförs en övervägande majoritet av beställningarna. Statistiken beaktar dock inte skyldigheten avseende grundläggande tolktjänst i arbetslivet motsvarande 20 timmar per månad, eftersom tolkcentralerna inte registrerar sådana beställningar, vilket innebär att statistiken är missvisande.
Arbetsförmedlingen Arbetsförmedlingen har möjlighet att ge upp till 150 000 kr per år och per anställd i ersättning för att bekosta tolkkostnader under utbildning som har samband med en anställning. Ersättningen riktar sig till döva, personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning och förutsätter att tolkanvändaren är inskriven hos Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingens ansvar för tolkning vid utbildning som har samband med anställning kan anses vara relativt tydligt, dock kan beloppstaket innebära en begränsning för tolkanvändares möjligheter att fortbilda sig i arbetslivet.
Arbetsgivaren Enskilda arbetsgivare har ansvaret för tolkning utöver de nämnda 20 timmarna per månad vid anställning av döva, personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning. Då landstingen inte tillhandahåller grundläggande tolktjänst i arbetslivet motsvarande 20 timmar per månad innebär det att arbetsgivare också ansvarar för tolkning i arbetslivet som omfattas av landstingens skyldighet. Landstingen har därigenom lämnat över ansvaret på enskilda arbetsgivare. Att neka en tolkanvändare anställning kan vara diskriminering enligt diskrimineringslagen om arbetsgivaren hade kunnat vidta skäliga tillgänglighetsåtgärder. En sådan tillgänglighetsåtgärd kan vara att bekosta tolkning men tolkkostnaderna måste vara skäliga för det ska anses vara diskriminering. Arbetsdomstolen har i en dom ansett att tolkkostnader hade varit oskäliga att bära för en större statlig myndighet och fann att det inte var diskriminering att neka tolkanvändaren anställning. I nuläget kan det således antas att döva, personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning med tolkbehov har ett otillräckligt skydd enligt diskrimineringslagen. Det innebär att tolkanvändare utesluts från arbetsmarknaden eftersom arbetsgivarna kan neka tolkanvändare anställning om tolkkostnaderna anses vara oskäliga för arbetsgivaren att bära.
Sammanfattning Systemet för tolktjänst i arbetslivet är svåröverskådligt och ansvaret är delat hos ett flertal olika aktörer. Aktörer som landstingen anser sig ha ett mycket begränsat ansvar för tolkning i arbetslivet och tillhandahåller inte grundläggande tolktjänst i arbetslivet motsvarande 20 timmar per månad, vilket är i strid med lagstiftningens innehåll och ändamål. Då landstingen inte följer sin lagstadgade skyldighet innebär det att enskilda arbetsgivare måste ansvara för dessa tolkkostnader. Därutöver ger diskrimineringslagen ett otillräckligt skydd mot att neka tolkanvändare anställning. Följden av att landstingen inte uppfyller sin lagstadgade skyldighet och diskrimineringslagens skydd är otillräckligt. Det leder till att döva, personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning utesluts från arbetsmarknaden eller inte får arbete som motsvarar utbildningsnivå.
Förslag på förbättringar Nedan ges förslag på åtgärder angående tolktjänst i arbetslivet som skulle förbättra situationen på arbetsmarknaden för döva, personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning. Landstingen ska uppfylla sin skyldighet i enlighet med nuvarande lagstiftning angående grundläggande tolktjänst i arbetslivet i form av 20 timmar per månad. Budgetpropositionen för år 2018 innehåller en satsning för ökade möjligheter till tolktjänst i arbetslivet för döva, personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning. Medlen uppgår till 15 miljoner kr per år i tre år och dessa medel kan användas till en försöksverksamhet som underlag inför kommande lagstiftning. Det är dock viktigt att frågan utreds parallellt och utmynnar i ett förslag. Ny lagstiftning som innebär att staten tar det övergripande ansvaret för tolktjänst i arbetslivet. En ny lagstiftning kan bestå av att en befintlig statlig myndighet får ansvaret att handlägga och besluta om tolktjänst i arbetslivet. Exempel på en befintlig statlig myndighet är Arbetsförmedlingen som i dagsläget handlägger och beslutar om utbildningstolkning. Lagen kan utformas på så sätt att en tolkanvändare har rätt till ett visst antal timmar per vecka och som kan utökas vid särskilda behov. I samband med en ny lagstiftning om tolktjänst i arbetslivet ska det tillkomma en möjlighet att överklaga fattade beslut till förvaltningsrätt.
Källhänvisningar: Sammanfattningen är producerad av Arvsfondsprojektet Vi ska med och har författats av Daniel Westermark. Illustrationerna är gjorda av Malin Beckman. I illustrationerna används ordet döv som även omfattar personer med hörselskada eller kombinerad syn- och hörselnedsättning. Tryck: Cicerotryck 2018 Form: formligen.se Delar av sammanfattningen har sin grund i rapporten Hagnell, I. & Westermark, D., Rättsläget tolktjänst i arbetslivet för döva, dövblinda och hörselskadade, 2017. Rapporten finns i digitalt format bl.a. på viskamed.se. Propositionen är prop. 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade. Statistiken är från Nysam, år 2016. Domen från Arbetsdomstolen är AD 2017 nr 51.
viskamed.se info@viskamed.se