Rättsläget - tolktjänst i arbetslivet för döva, dövblinda och hörselskadade

Transkript

1 Rättsläget - tolktjänst i arbetslivet för döva, dövblinda och hörselskadade Isabella Hagnell, jur.stud. och Daniel Westermark, jur.stud. Stockholm den 26 september 2017 Sammanfattning I denna rättsutredning redogörs för nuvarande rättsläge avseende tolktjänst i arbetslivet för döva, dövblinda och hörselskadade. I rättsutredningen utreds vad man som tolkanvändare har rätt till i dagsläget. Efter en genomgång av rättskällorna kan det konstateras att tolkcentralernas ansvar omfattar grundläggande tolktjänst i arbetslivet i form av 20 timmar per månad samt vid introduktion och nyanställning. I förarbeten anges att det inte är lämpligt att klart precisera innehållet av grundläggande behov eftersom olika individer har olika behov, vilket innebär att tolkanvändare kan fritt förfoga över de tjugo timmarna som omfattas av grundläggande behov i arbetslivet. Därutöver föreligger inget stöd i lagstiftningen för ett förbud mot att tillhandahålla tolkning för tolkanvändare som innehar ledande befattningar och därigenom leder möten på arbetsplatsen. Tolkcentralernas nuvarande restriktiva praxis överensstämmer således inte med lagstiftningen. Utöver detta tillhandahåller Arbetsförmedlingen medel i form av kronor för tolkning vid fortbildning för anställda. Avslutningsvis konstateras det att tolkcentralernas tillämpning av lagen inte är förenlig med lagstiftningens innehåll och ändamål. Detta med följden att tolkanvändare gått miste om den rätt som lagstiftningen gett gruppen, vilket är beklämmande särskilt på grund av avsaknaden av, utöver tolkcentralernas skyldigheter, rätt till tolktjänst i arbetslivet i övrigt.

2 1. Bakgrund Tolktjänst för döva, personer med hörselskada eller dövblindhet i arbetslivet är en fråga som behandlats och utretts många gånger. Men ofta förbises det nuvarande rättsläget i diskussionen. Vad är gällande rätt? Vad innebär begreppet vardagstolkning och är det så att landstingets skyldighet att erbjuda tolktjänst i arbetslivet är obefintligt? Vad har man som tolkanvändare rätt till i dagsläget? Syftet med denna utredning är således att utreda gällande rätt för tolkning i arbetslivet för döva, dövblinda och hörselskadade. Utredningen berör enbart gällande rätt för tolkning i arbetslivet och således inte vilka framtida förändringar som bör göras i frågan. I denna rättsutredning tillämpas juridisk metod - som i korthet innebär att man identifierar relevant rättslig information med utgångspunkt i rättskälleläran för att komma fram till gällande rätt. Syftet med juridisk metod och dess rättskällelära är för att det ska ske likformiga bedömningar i likartade fall, med andra ord för rättssäkerhetens skull. Hur rättskälleläran ser ut beror på rättsområde. På förvaltningsrättens område utgås det från lag, förarbeten, domstolspraxis och juridisk doktrin. Legalitetsprincipen 1 gör sig väldigt starkt gällande inom förvaltningsrättens område och är utgångspunkten för myndigheters verksamhet. Utrymmet för myndigheters kompetens och agerande måste helt enkelt anges i lag. Förarbeten hjälper till där lagen är oklar eller när något begrepp är mångtydigt - så kallade lagmotiv där vi kan utläsa lagstiftarens vilja, exempelvis proposition och betänkande. Ju närmare lagstiftning förarbetet kommer, desto tyngre väger materialet. Rätten utgörs således inte enbart av lagtext, utan även de andra rättskällorna som går in i och samverkar med varandra. När ett begrepp i en lagtext är oklart, ska det således utläsas tillsammans med förarbeten som beskriver lagstiftarens intention med lagtexten. Landstingens beslut har aldrig prövats i domstol och det finns därför ingen domstolspraxis. 2. Tolkcentralen och tolkning i arbetslivet 2.1 Grundläggande reglering av landstingens skyldighet Landstingens uppdrag och skyldighet regleras i 8 kap. 7 hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, och bestämmelsen anger att landstinget ska erbjuda tolktjänst för vardagstolkning till de som är barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Skyldigheten gäller för de som är bosatta inom landstinget och även de som är kvarskrivna enligt 8 kap. 1 HSL. HSL har omarbetats under åren men bestämmelsen om vardagstolkning har varit oförändrad, varför äldre lagmotiv som propositionen 1992/93:159 fortfarande är relevanta, till vilka litteratur hänvisar till Tolkcentralernas nuvarande praxis Det finns ingen heltäckande överblick över tolkcentralernas nuvarande praxis men vägledning kan hämtas i Socialstyrelsens rapport 3 och tolkanvändares egna erfarenheter. Idag menar de flesta tolkcentraler att de har ett mycket begränsat ansvar för tolktjänst i arbetslivet. 1 1 kap 1 3 st. regeringsform (1974:152). 2 Exempelvis lagkommentarer av Westerhäll, Lotta Vahlne, 8 kap. 7 HSL (2017:30), Karnov Socialstyrelsens rapport Begreppet vardagstolkning från år 2008.

3 Det varierar mellan olika landsting hur uppdraget att erbjuda tolkning inom ramen för vardagstolkning har tolkats. Till exempel erbjuder Tolkcentralen i Stockholms läns landsting ingen tolktjänst i arbetslivet förutom eventuell tolkning till introduktion och arbetsplatsträffar och utöver det har Tolkcentralen gjort den tolkningen att om döva i ledande befattningar leder arbetsplatsträffar, får arbetsgivaren stå för kostnaden själv. Som stöd för sina beslut hänvisar tolkcentralen i Stockholms läns landsting till Socialstyrelsens rapport 4 eller en egen ordalydelsestolkning av lagtexten i 8 kap. 7 HSL. 2.3 Lagstiftningsprocessen till hälso- och sjukvårdslagen Den nuvarande regleringen om vardagstolkning i 8 kap. 7 HSL föregicks av en utredning och proposition, som ska redogöras för nedanför. Handikapputredningen bestod av flera olika delbetänkanden, däribland En väg till delaktighet och inflytande - tolk för döva, dövblinda, vuxendöva, hörselskadade och talskadade som behandlade vardagstolkningen. 5 Utredningen gav upphov till proposition 1992/93:159 som lade grunden till dagens vardagstolkning som landstingen är skyldiga att erbjuda enligt HSL Handikapputredningen som föregick den nuvarande lagstiftningen om vardagstolkning Vardagstolkning existerade innan den nuvarande HSL och landstingen var skyldiga att erbjuda tolkning. I och med utredningen föreslogs begreppet vardagstolkning att utvidgas från: Vardagstolkning innefattar vardagliga kontakter, läkarbesök, myndighetskontakter, viktiga inköp, information på arbetsplatsen, fackliga möten etc. Dop, vigsel, konfirmation och begravning omfattas också. Vardagstolkningsuppdrag är i regel kortvariga och kräver normalt endast en tolk. Landstingen tillhandahåller och betalar denna tolkservice. 6 till: Begreppet vardagstolkning föreslås bli vidgat. I begreppet skall markeras, utöver nuvarande innebörd, tolktjänst vid fritidsaktiviteter, rekreation och i föreningslivet så att döva m.fl. andra medborgare kan få som till meningsfull fritid och rekreation. Därutöver skall i vardagstolkning ingå grundläggande tolktjänst i arbetslivet motsvarande upp till 20 timmar per månad utöver tolktjänst vid nyanställning, introduktion samt utbildning inom företag eller på annan arbetsplats. 7 Med detta avsåg utredningen att utvidga vardagstolkning från tidigare till att bland annat omfatta grundläggande tolktjänst i arbetslivet upp till 20 tim./månad utöver tolk vid nyanställning, introduktion och utbildning inom företag eller annan arbetsplats. I utredningen diskuteras även problemet med den oklara ansvarsfördelningen och lösningen var att begreppet vardagstolkning även skulle inkludera tolk vid nyanställning, introduktion och utbildning inom företag eller annan arbetsplats. Utöver dessa skulle övriga grundläggande 4 Socialstyrelsens rapport Begreppet vardagstolkning från år SOU 1991:97. 6 SOU 1991:97 s SOU 1991:97 s

4 tolkbehov upp till 20 tim./månad i arbetslivet landstingen ansvara för. Utredningen skrev även att vid särskilda behov bör taket på 20 tim./månad kunna höjas. 8 En följdfråga som uppstår är vad som avses med grundläggande behov, utredningen fann dock det inte möjligt att precisera begreppet eftersom arbetslivet innehåller många varierande situationer utifrån den enskildas behov och förändringar i arbetslivet. 9 Kostnadsansvaret föreslås att tillfalla landstinget, genom att så måtto sker en huvudmannaskapsförändring genom att landstingens ansvar för att organisera, tillhandahålla och finansiera vardagstolkning omfattar flera uppdragskategorier. Se vidare avsnitt Genom detta förslag tillföll kostnadsansvaret landstinget, från att ha legat på både Arbetsförmedlingen och landstinget Proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade Eftersom propositionen är det dokument som läggs fram från regeringen till riksdagen för beslut om ny lagstiftning, väger den tyngre än handikapputredningen. En proposition är att ses som lagstiftarens förklaring till hur en lagbestämmelse ska tolkas och vad gäller vardagstolkningsbegreppet får begreppet anses vara diffust och utan konkret innehåll. Propositionen fyller avhjälper detta då den förklarar syftet och innebörden med lagbestämmelsen. I propositionen till den nuvarande regleringen om vardagstolkning i HSL läggs flera förslag fram som syftar till att tillförsäkra döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade en väl fungerande tolktjänst i syfte att klargöra att landstingen har en skyldighet att organisera, finansiera och tillhandahålla tolktjänst för vardagstolkning för döva, personer med dövblindhet eller hörselskada. Följande citat är direkt hämtade från propositionen och förklarar syftet och innebörden med begreppet vardagstolkning och centrala delar är fetmarkerade: Mitt förslag: Begreppet vardagstolkning utvidgas till att även om-fatta vissa tolktjänster i arbetslivet samt i fritids-, rekreations- och föreningsverksamhet. Handikapputredningens förslag: Överensstämmer i fråga om vardags-tolkning med mitt. Utredningen anser dock att landstingen utan statligt stöd bör finansiera den utökade vardagstolkningen. 11 och, Skälen för mitt förslag: Handikapputredningens förslag innebär en vidgning av begreppet var-dagstolkning. I vardagstolkningen bör, utöver vad som redan nu inne-fattas, också ingå tolktjänst vid fritidsaktiviteter, rekreation och i före-ningslivet. Därutöver föreslår utredningen att viss grundläggande tolk-tjänst i arbetslivet motsvarande upp till 20 tim/mån skall ingå i vardags-tolkning samt tolktjänst vid nyanställning, introduktion och utbildning inom företag eller på annan plats. Utöver detta bör som vardagstolkning också räknas tolkinsatser som kan behövas för de personer som kommer att omfattas av rätten till daglig verksamhet. 8 SOU 1991:97 s SOU 1991:97 s SOU 1991:97 s Prop. 1992/93:159 s. 155.

5 Handikapputredningen motiverar sina förslag med att det dels fordras en markering av landstingens ansvar för tolk i fritids- och rekreations-sammanhang, dels att det behövs en bättre samordning av ansvaret för tolkning i arbetslivet. Kostnadsansvaret för arbetsplatstolkning är i nu-läget delat mellan Arbetsmarknadsverket (AMV) och landstingen. För närvarande bekostar AMV tolktjänst vid nyanställning, introduktion på arbetsplatsen och utbildning inom ett företag. Behov av tolk som arbets-hjälpmedel i det löpande arbetet jämställs med arbetsbiträde och ersätts av arbetsförmedlingen enligt reglerna i förordningen (SFS 1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel. Landstingen bekostar tolk vid t.ex. personalsammankomster och fackliga möten på arbetsplatsen. Detta senare gäller som regel också vid anställningsintervjuer eller för samtal med arbetsgivaren. Förhållandena kompliceras ytterligare genom att kostnadsansvaret är beroende av vem som beställer tolk. Det finns enligt min uppfattning anledning att precisera, förenkla och samordna hanteringen av den tolkservice i arbetslivet och på arbetsplat-sen som ges av AMV i vissa fall och av landstingen i andra fall. Jag anser vidare att dövas m.fl. möjligheter att få tolk vid fritids- och rekreationsverksamhet och i föreningslivet bör läggas fast. Jag delar mot den bakgrunden utredningens uppfattning att begreppet vardagstolkning utöver nuvarande innebörd - också skall omfatta tolk i arbetslivet, vid nyanställning, introduktion och utbildning inom företag samt i samband med fritidsaktiviteter, rekreation och i föreningslivet. Vidare bör tolk-tjänst som personer erhåller vid daglig verksamhet enligt den nya LSS betraktas som vardagstolkning. Jag beräknar merkostnaderna för den utökade vardagstolkningen till 15 miljoner kronor per år under en uppbyggnadsperiod om fem år. Den sammanlagda kostnaden under femårsperioden uppgår därmed till 75 miljoner kronor. Enligt min uppfattning bör de ökade kostnaderna som följer av mina förslag regleras gentemot landstingen. Genom mitt förslag får sjukvårdshuvudmännen möjligheter att fortsätta att utveckla tolktjänsten, så att den bättre svarar mot brukarnas behov. Jag vill understryka vikten av att Socialstyrelsen noga följer upp och utvärderar effekterna av de av mig föreslagna åtgärder och bedömer i vad mån döva m.fl. får den avsedda tillgången till tolk. Jag vill avslutningsvis framhålla, att det inte är möjligt att i detalj avgränsa begreppet vardagstolkning och i varje enskilt fall lägga fast vem som är ansvarig för att tolktjänst ges. Jag förutsätter att landstingen i sin praktiska verksamhet ger begreppet vardagstolkning en sådan inne-börd att döva m.fl. verkligen kan få sina grundläggande behov av tolktjänst tillgodosedda. 12 Propositionen överensstämde med handikapputredningens förslag i form av en utvidgning av vardagstolkningsbegreppet och förslaget blev till lagstiftning i HSL, vilket fortfarande är gällande lagstiftning. I och med förslaget tillföll ansvaret, det som Arbetsförmedlingen tidigare hade, landstinget. Det ansvaret utvidgades till att även omfatta 20 timmar tolkning per månad utöver vid introduktion och nyanställning. Skyldigheten för landstingen att erbjuda grundläggande tolktjänst i arbetslivet utöver nyanställning, introduktion och utbildning inom företag eller på annan arbetsplats upprepas i specialmotiveringsdelen i propositionen. Där anges det även att det inte är lämpligt att precisera vad som kan omfattas av grundläggande behov på grund av olika behov och förändringar i arbetslivet. 13 En genomgående tråd i utredningen och propositionen var att samordna och tydliggöra ansvarsfördelningen för tolkningen, vilket kom att tillfalla landstingen. Dessutom betonades det att ansvaret även skulle vara att ha hand om arbetslivstolkning. Propositionen gick igenom i riksdagen. Senare har riksdagsledamöter i en motion visat samma uppfattning avseende landstingens skyldighet att erbjuda 20 timmars tolkning per månad Prop.1992/93:159 s Prop. 1992/93:159 s Mot. 2009/10:So357 om rätten till tolk i arbetslivet.

6 Något som kan noteras är redan då diskuterades den otydliga ansvarsfördelningen och att lagstiftaren tydliggjorde ansvarsfördelningen genom att lämna över ansvaret på landstinget för grundläggande arbetslivstolkning, som landstingen nu menar inte ingår i deras uppdrag. Någon ny lagstiftning har inte tillkommit och som förändrar omfattningen av landstingens uppdrag. 2.4 Socialstyrelsens rapport Socialstyrelsen utkom med en rapport år 2008 och syftet med den var att kartlägga och tydliggöra hur begreppet vardagstolkning har tolkats och ska tolkas. Det bör betonas att en rapport av Socialstyrelsen inte kan betraktas som en rättskälla i dess egentliga mening och att rapporten enbart får vara till stöd vid kartläggning eller tolkning av rättsläget för tjänstepersoner och är inte en rättskälla som kommer från lagstiftaren och ger således inte uttryck för lagstiftarens vilja. I rapporten om begreppet vardagstolkning konstateras vad som sagts i propositionen till den reglering som finns och det hänvisas, utan kommentarer, till den praxis som tolkcentralerna utvecklat med tiden. Den praxis som tolkcentralerna själva utvecklat är att tolk kan beviljas till 20 timmars introduktion på arbetsplatsen och personalmöten med mera och att tolk inte beviljas till när tolkanvändaren utför sina vanliga arbetsuppgifter. I rapporten konstateras det även att vem som skulle ha huvudansvaret för tolktjänst i arbetslivet inte tydligt uttalades i propositionen som föregick regleringen, men att det sannolikt ligger på arbetsgivaren. Enligt Socialstyrelsen är ansvarsfördelningen mellan Arbetsförmedlingen, landsting och arbetsgivaren oklar. Arbetsförmedlingen hade enligt Socialstyrelsen dock gjort tolkningen att landstingen har ansvaret för att finansiera 20 timmars tolkning i arbetslivet per månad. I rapporten anges det även att Arbetsförmedlingen finansierar tolkning till fortbildning. Socialstyrelsen kommer inte med något eget förslag om hur begreppet ska tolkas, utan slutsatsen blir att ansvarsfördelningen mellan olika aktörer är oklar. 15 Rapporten från Socialstyrelsen konstaterar, utan kommentarer, således tolkcentralernas praxis som består av att erbjuda tolkning i form av 20 timmar vid introduktion och personalmöten och att tolk inte beviljas vid tillfällen där tolkanvändaren utför sitt vanliga arbete. Tolkcentralernas praxis är en tolkning som saknar stöd i rättskällorna då rättskällorna tydligt anger att tolkcentralerna är skyldiga att erbjuda grundläggande tolktjänst i arbetslivet som består av tolkning upp till 20 tim./månad. Utöver det omfattas introduktion och nyanställning. Observera att grundläggande tolktjänst i form av 20 tim./månad och introduktion och nyanställning inte ska sammanblandas, vilket gjorts i det avseendet att tolkcentralernas praxis enbart är att erbjuda 20 timmar tolkning vid introduktion som en engångsföreteelse. Vad gäller diskussionen i rapporten avseende ansvarsfördelningen, har det sagts i förarbeten att tolkcentralerna ansvarar för grundläggande tolktjänst i arbetslivet i form av 20 tim./månad och tolkning vid introduktion och nyanställning. Utifrån detta kan Socialstyrelsens tolkning 15 Socialstyrelsens rapport Begreppet vardagstolkning från år 2008, s

7 att det sannolikt är arbetsgivaren som bär huvudansvaret anses vara riktig då tolkcentralerna enbart ansvarar för grundläggande tolktjänst i arbetslivet. 2.5 Slutsats avseende tolkning i arbetslivet för tolkcentralerna Det kan konstateras att tolkcentralerna själva har utvecklat en praxis som uppenbart avviker från den lagstiftning som finns. I både handikapputredningen och propositionen uttrycks det klart och tydligt att ansvaret tillfaller landstingen. På grund av felaktig rättstillämpning ska landstingen ompröva sin praxis som innebär att tolkning inte får erbjudas när utförande av arbetsuppgifter sker eller att tolktjänst enbart får erbjudas vid arbetsplatsträffar. Observera även att lagmotiven inte ger stöd för tolkcentralernas förbud mot att finansiera tolkning för dem som innehar ledande befattningar vid arbetsplatsmöten och dylikt. Propositionen anger tydligt att det som omfattas av grundläggande behov inte kan preciseras på grund av olika behov och förändringar i arbetslivet och det innebär således att det är tolkanvändarens behov som avgör vad som är grundläggande behov upp till 20 tim./månad och att det inte är möjligt i enlighet med lagen att neka tolkning på grund av tolkanvändaren leder arbetsplatsträffar. En förklaring till hur en sådan praxisutveckling kunde ske kan vara att tolkanvändare inte haft någon möjlighet få innebörden i landstingens skyldighet prövad i domstol, utan det har varit fritt fram för tolkcentralerna att skapa sin egen praxis utan grund i lagstiftningen. Domstolen hade utgått från rättskälleläran och därmed hade frågan bedömts utifrån lagtexten i HSL och förarbeten, det vill säga lagstiftarens intentioner med lagstiftningen. 3. Arbetsförmedlingen och tolkning i arbetslivet Den statliga myndigheten Arbetsförmedlingen har medel som kan användas till tolkning av utbildning för åt barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och personer med hörselnedsättning. För att få medel till utbildning krävs det att man har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga och har behov av stöd för att få eller behålla arbete, 1 förordning (2017:462) om särskilda insatser för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Medlen uppgår till kr per år och gäller per anställd, detta regleras i 7. Enligt 8 får bidrag inte lämnas till insatser som landstinget ansvarar för enligt 8 kap. 7 HSL. Som framgått ansvarar Arbetsförmedlingen enbart för tolkning vid utbildning för anställda och det föreligger ett förbud för Arbetsförmedlingen att utge medel till områden som landstingen ansvarar för. Det får anses innebära en viss oklarhet då det angavs i propositionen till HSL att landstingen ska ansvara för utbildningstolkning i arbetslivet inom företag eller annan plats utanför. Antagligen innebär den tydliga förordningen att utgångspunkten är att Arbetsförmedlingen ska ansvara för tolkning vid utbildning i arbetslivet.

8 4. En samlad tolktjänst I utredningen En samlad tolktjänst blir det faktum att begreppet vardagstolkning faktiskt utvidgades på 90-talet inte diskuterat. Socialstyrelsens rapport refereras enbart. Hela utredningen förhöll sig till den praxis som tolkcentralen har utvecklat. I utredningen hänvisas även till specialmotiven i prop 1992/93:159 som nämner grundläggande tolktjänst i arbetslivet - men ingenting vad detta anknyter till, vilket ju utvecklas i de allmänna motiven. 16 Tolkcentraler hänvisar i vissa fall till denna utredning i sina motiveringar av beslut men denna utredning har inte föregått någon lagstiftningsprocess och förslagen i utredningen finns inte i någon form av lagstiftning. 5. Avslutande kommentar Vår slutsats är att ansvarsfördelningen ter sig ganska tydlig när det kommer till tolktjänst i arbetslivet, förutom avseende tolkning vid fortbildning, men eftersom Arbetsförmedlingen numera anses ha ett uppdrag att tillhandahålla tolkning vid fortbildning, lämnar vi frågan därhän. Arbetsgivaren har huvudansvaret till och med att arbetsgivaren behöver finansiera tolkning som överskjuter de tjugo timmarna i månaden. Vid särskilda behov kan landstingens skyldighet utvidgas till fler timmar men det är oklart då det inte lika tydligt angivet. Det framgår inte någonstans vad som kan utgöra särskilda behov som kan utgöra som vägledning, utan lagstiftaren torde velat hålla det öppet. Något som kan noteras är att landstingen ansett sig skyldiga att erbjuda tolkning i arbetslivet i form av tolkning vid introduktion med mera som har stöd i propositionen, emellertid har landstingen helt bortsett från skyldigheten att erbjuda grundläggande tolkning i arbetslivet upp till 20 tim./månad som också återfinns i samma proposition, vilket får anses vara anmärkningsvärt och visar på att tolkcentralernas tolkningar är ensidiga. Tolkningen av lagen varierar även mellan olika landsting huruvida tolkning utöver vid introduktionen tillhandahålls eller inte, till exempel vid enbart arbetsplatsträffar och lönesamtal. Eftersom Arbetsförmedlingens uppdrag numera är tämligen klart - att bistå med medel till fortbildning, behöver landstingen nu ta sitt ansvar och erbjuda tolkning till det som inte utgör fortbildning - 20 timmar/månad grundläggande tolktjänst per månad i arbetslivet utöver vid nyanställning och introduktion. Det är möjligt att lagstiftningen tillämpades korrekt inledningsvis, men troligen uppkom så småningom ansvarsförskjutningar mellan olika myndigheter och då uppkom en situation där ingen ville ta ansvar. Det går att spekulera i anledningarna till den ökade restriktiviteten i tillämpningen av vardagstolkning i arbetslivet och en anledning kan vara en brist på finansiering. Emellertid får brist på finansiering inte innebära åsidosättande av landstingens skyldighet, utan skyldigheten ter sig ändå i samma form rättsligt sett. 16 SOU 2011:83, s

9 Denna rättsutredning kan avslutas med ett konstaterande om det faktum att landstingen har skyldighet att erbjuda grundläggande tolktjänst i arbetslivet upp till 20 timmar per månad utöver vid introduktion och nyanställning. I varken utredningen eller proposition finns någon definition av grundläggande tolktjänst, utan det blir upp till tolkanvändaren att avgöra vad tolkbehoven består av. Det finns inget förbud mot att finansiera tolktjänst vid utförande av arbetsuppgifter, utan det är det motsatta som är gällande rätt, det vill säga tolkanvändarens behov avgör. Till dess att en ny lagstiftning tillkommer och som innebär ändring av rättsläget, är landstingens skyldighet densamma som vid lagtextens uppkomst på 90-talet, sannolikt med undantag för tolktjänst vid fortbildning som Arbetsförmedlingen nu har ett uppdrag att tillhandahålla.