Åldrandets villkor; i dödens närhet Inledning Döden är något som i alla tider fascinerat och skrämt människan. Det finns lika många tankar och idéer om vad som händer efter att man lämnat det jordeliv vi känner till som det finns kulturer. En del tror på att livet fortsätter fast i en annan kropp efter att vi dött, andra tror att man beroende på hur man betett sig kommer till himlen alternativt helvetet. Det finns dem som påstår sig kunna kommunicera med människor som inte längre finns bland oss och det finns dem som menar att efter döden är allt slut. Vi finns inte mer, ingenting händer och så var det bra med det. En annan sak som är väldigt annorlunda beroende på vilken kultur du kommer ifrån är hur du ser på de äldre människor som finns runt omkring dig. I vissa kulturer så bor mamma och pappa tillsammans med sina barn och barnbarn i deras hus. Där förväntas barnen försörja sina föräldrar och ta hand om dem så länge de lever. I andra kulturer ska de äldre ta hand om sig själva så länge som möjligt för att sedan tas om hand av samhället, att anhöriga kanske gör den största delen av arbetet även här tänker man inte alltid på. I en del kulturer är de gamla näst in till heliga, de tros besitta en stor visdom och behandlas med den största respekt. I andra är det nästan en skam att vara gammal och inte klara sig själv längre. Det som är gemensamt för de flesta människor som någon gång funderat på döden är att den skrämmer oss lite, för det okända skrämmer oss ofta. Att inte veta vart man är på väg, om det gör ont, om man får träffa nära och kära igen och liknande frågor kan vara otäcka att fundera kring. Tystanden kring det okända Österlind (2009) behandlar tystnaden kring döden i sin avhandling. Hon har genom främst kvalitativa studier forskat i äldre personers känslor kring döden. Och, framför allt, hur de känner att deras tankar uppmärksammas och tar på allvar av personalen på respektive boende. Personalen är också intervjuad. Resultatet visar att döden är ett tabubelagt ämne, de äldre känner inte att de får prata om livets slut och personalen känner att de inte vill. En biståndsbedömare vittnar om att de vare sig samtalar med de äldre eller varandra om det här. Enligt de genomförda intervjuerna fanns få tillfällen för de äldre att prata med någon om hur de upplevde sin framtid och det som komma skulle (döden). Tystnaden kring döden visades bland annat genom att vårdare undvek att gå in till en person som låg på sin dödsbädd, detta tolkar Österlind (2009) som rädsla för döden. Att inte tala om den och att undvika den i mesta möjliga mån var personalens försök att distansiera sig från den. Det kan även vara ett sätt att skydda sig från den sorg man kan känna, detta visades också genom att relationen mellan de äldre och vårdarna var ytlig (Österlind, 2009). Tre teman Att vara främmande i en obekant kultur, att vara avskärmad från vardagslivet och att leva i väntan på döden beskriver en livssituation präglad av de äldres upplevelse av utanförskap. (s. 50 Österlind, 2009). Främmande i en obekant kultur, handlar om att den äldre som flyttat från sitt hem, där de ofta bott en stor del av sitt liv, känner sig obekant med sin nya miljö. Det kan vara svårt att hantera en flytt från kanske, den enda trygghet man har kvar till ett hem där man ska leva till man dör. Man förlorar rollen som den självständiga människa man kanske tidigare var och går in i den sista fasen av sitt liv, där man kanske måste ha hjälp med allting. Rollförlust (Tornstam, 2010) kan även ha inträffat tidigare, man kanske har förlorat make/maka och har blivit ensam för första gången på många år. Vänskapskretsen är tunn och det finns kanske inte så många att ringa till och prata med, när man är sjuk och bor på ett sjukhem finns det inte alltid så många att prata med. När personalen inte vill prata om det som man kanske funderar mest på blir man ensam med tankarna (Österlind, 2009).
Avskärmad från vardagslivet beskriver en känsla av att livsrummet krymper. Förlusten av det egna hemmet och den egna privata sfären är stor, även andra förluster, såsom den fysiska förmågan är tung för många. Möjligheterna att kunna dela med sig av sin egen kompetens och bidra med något är få och det gör att de äldre kan känna sig lite värda (Österlind, 2009). Det är ensamt att vänta på döden. Den händelse som många av tankarna på ett vårdboende kretsar kring, men ingen talar om. Det kan finnas dubbla känslor kring skeendet, dels att det ska bli skönt att få avsluta sitt liv och dels att döden skrämmer. Att inte få tala ut om detta och få dessa tankar bekräftade och hörda kan vara mycket jobbigt för den äldre. Även om tystanden som Österlind (2009) beskriver i allra högsta grad är viktig att ta upp och bryta finns även det negativa med för mycket prat också. Enligt Glemme & Strang (2010) är det viktigt att personalen inte tvingar den äldre (eller som de skriver patienten) till samtal utan att de känner av situationen. Existensiella frågor kan kräva mycket energi och att samtala om sin egen bortgång kan göra människor nedstämda. Att man inte alltid vill prata om sin situation betyder inte att man förnekar det oundvikliga, man kanske helt enkelt försöker hålla döden på avstånd en stund, för att kunna fokusera sina tankar på något annat (Glemme & Strang 2010). Att få pausa ifrån sjukdomen är läkande, inte fly, men låta tanke och sinne fyllas av något annat för en stund. (s. 4 Glemme & Strang, 2010). En naturlig del av livet I den palliativa vården har man ett förhållningssätt som ser döden som en naturlig del av livet (Glemme & Strang, 2010). Man pratar med den äldre om situationen som denne befinner sig i, men också om framtiden. Det handlar också om att försöka låta den äldre leva ett så aktivt och självständigt liv som möjligt. Smärtlindring är en viktig del av den palliativa vården (Glemme & Strang, 2010). Döden måste tydligare bli ett tema i omsorgen om äldre och gamla människor, skriver Hoffman (2009) i tidningen Äldre i Centrum. Han menar att samhället idag arbetar efter tesen att döden inte finns och att det går att bota och rehabilitera allting. Enligt Hoffmann måste man erkänna döden som en del av äldreomsorgen för det ska bli högre kvalitet. Det är även viktigt att utbilda personalen så att de vågar möta de äldres tankar och känslor kring döendet (Hoffmann, 2009). Även Österlind tar upp det här ämnet:...det kan finnas en risk att äldres döende och död ses som en alltför naturlig del av äldreomsorgen, som inte kräver några särskilda insatser eller specifik kompetens hos vårdpersonalen. (s. 13 Österlind, 2009) Personalen i Österlinds (2009) studie hade ingen utbildning inom palliativ vård och fick ingen handledning.
Samtal med en äldre I mitt samtal med Anna (Intervju med Anna den 5/9-2011) pratade om sina krämpor, ledvärk, nedsatt hörsel och att hon inte orkade så mycket längre. Hon nämnde då döden som något som hon ibland längtade till, det skulle bli skönt att slippa kroppens skröplighet. Även om döden på ett sätt skulle bli en befrielse tyckte hon också att det kändes jobbigt att tänka på att lämna sina anhöriga. Att inte få se sina barnbarn skaffa egna barn, vara med när de gifter sig och skaffar egna liv, det gjorde henne mycket nedstämd. Än så länge känner hon sig rätt självständig. Hon klarar att städa, laga mat, tvätta och ta hand om sig och sin man. Även han är självständig och klar. Han har dock börjat klaga på hennes minne på senaste tiden. Hon vet själv att hon glömmer saker ibland, men det tycker hon att man får räkna med när man är nästan 80 år gammal. Hon är rädd för att vara en belastning för sina barn och vill därför hellre dö knall och fall som hon uttrycker det, snarare än att behöva flytta in på ett äldreboende. Redan nu måste hennes son komma och hjälpa dem med gräsklippning och mattskakning och hon känner att hon inkräktar på hans liv, när han måste komma och hjälpa dem. Avslutande reflektion Ju äldre jag blir, ju mer orolig blir jag som person. Jag är inte alls lika obrydd kring saker och ting som jag var när jag var yngre. Jag älskade att flyga och hade inga problem med att slappna av när exempelvis pappa körde bilen. Numera är minsta turbulens under flygturen ångestframkallande och jag tänker samma tanke om och om igen om jag dör nu får jag aldrig träffa min familj igen... När pappa kör bil, (har han inte börjar köra mer aggressivt på senare år?) är jag inte längre lika trygg, jag sitter och försöker bromsa på passagerarsidan och är väldigt nöjd när jag får gå ur bilen igen. När man är ung tror man att man är odödlig, även om man inte medvetet tänker den tanken, så kan man inte föreställa sig att något ska hända en själv. Det är ju runt en själv som allting roterar. Idag vet jag att så inte är fallet. Om jag skulle dö, knall och fall, så är det få människors liv som skulle påverkas. Om jag, vid 25 års ålder, har kommit till den här insikten så borde ju döden vara något som upptar en ganska stor del av tankarna hos någon som är 75. Det var såhär jag tänkte innan jag började söka information och fråga runt kring detta ämne. I efterhand är mina tankar mer inriktade livet innan döden. Alltså de sista åren eller månaderna av ens liv. Det är det den litteratur som jag läst handlat om. Hur man hanterar känslor och tankar från den som är döende, eller snarare hur man inte hanterar detta. Många artiklar och skrifter om exempelvis vårdboenden pekar åt samma håll, känslor och tankar från äldre i livets slutskede tystad ned och glöms bort. Samtal som halkar in på det området styrs om eller slås undan med hurtiga nu ska vi inte vara så negativa! och på så vis behöver ingen ta i det obehagliga och svåra. Vi är rädda för det okända, många av oss, och det är lättare att lägga locket på än att lyssna och engagera sig i känslor som vi kanske inte riktigt vill kännas vid. Att vilja och behöva samtala kring en stor händelse och förändring ses inte som något konstigt och avvikande i vårt samhälle. Att anhöriga har ett behov av stöd genom samtal (Thorslund & Wånell, 2006) ses som naturligt. Att yngre människor som drabbas av obotliga sjukdomar ska få prata om döden ses som en nödvändighet. Vad skiljer då den unga människans död från den äldres? Samhället ser på den yngre människans död som en tragedi och den äldre människans död som något naturligt. På sätt och vis kan jag inte argumentera med detta. Men, när är människan gammal nog för att det ska gå från en tragedi till något naturligt? Och vilken död är naturlig och vilken är tragisk? Sjukdom, olycka, ålderdom..? Oavsett hur man ser det så borde det inte vara någon omöjlighet att försöka få in samtal inom ramen för det bistånd som bedöms ut till äldre. Det borde inte vara så svårt att fråga; Känner du att du skulle vilja ha någon att prata med en eller ett par gånger i veckan?. Den som inte vill diskutera existensiella frågor med sina barn eller andra nära anhöriga borde kunna få tillgång till en kurator eller någon annan professionell, tycker jag. Om man är rädd för att dö eller om man är rädd för vad man lämnar efter sig så borde man få samtala om det.
Ibland kanske det är så enkelt att man behöver prata av sig, få ett bollplank och sedan kanske inte framtiden känns så hotfull längre. Och att kunna ge en människa ett lugnare slut på ett långt och förhoppningsvis lyckligt liv, borde väl inte vara för mycket begärt?
Referenslista Glemme, A & Strang, S. (2010) Vad kan stötta det goda livet i dödens närhet? Tillgänglig: http://www.angeredsnarsjukhus.se/upload/angereds%20n%c3%a4rsjukhus/susann%20strang%20 fra%20omsorg%203_10%20hi.pdf [2011-05-24] Hoofmann, D. (2009) Värdighet i dödens närhet. Tillgänglig: http://www.aldreicentrum.se/tilltidskriften/2010-2008/nr-32009--vid-livets-slut/vardighet-i-dodens-narhet/ [2011-10-20] Svenska Dagbladet. (2011) Personal skändade död polisanmäls. Tillgänglig: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/personal-skandade-dod-polisanmals_6420384.svd [2011-10-20] Thorslund, M & Wågnell, S-E. (2006) Åldrandet och äldreomsorgen. Lund: Studentlitteratur Tornstam, L. (2005) Åldrandets socialpsykologi. Stockholm: Nordstedts Akademiska Förlag Österlind, J. (2009) När livsrummet krymper. Vård och omsorg av äldre personer i livets slutskede. Tillgänglig: http://www.socialvetenskap.se/bibliotek_sv.pml?category_id=444 [2011-10-05]