Eupithecia venosata Glimmalmätare Fjärilar, Mätare NE NA LC DD NT Nära hotad (NT) B2b(iii)c(iii,iv) VU EN CR RE Klass: Insecta (egentliga insekter), Ordning: Lepidoptera (fjärilar), Familj: Geometridae (mätare), Släkte: Eupithecia, Art: Eupithecia venosata - glimmalmätare (Fabricius, 1787) Synonymer: Kännetecken Glimmalmätare är en liten nattfjäril som tillhör familjen mätare (Geometridae). Vingspann 19-24 mm, honan är ofta aningen större och något kraftigare byggd än hanen, i övrigt är könen lika. Fjärilen är ljust gulbrun-rosabrun med tydliga svarta tvärlinjer liksom utmed delar av vingribborna. Bakvingarna något ljusare med mindre tydliga svarta tvärlinjer. Arten varierar i utseende i liten eller obetydlig utsträckning. Det är främst grundfärgen som kan variera något och den svarta teckningen kan sakna viss del eller vara mer eller mindre framträdande. Artens grundfärg och svarta framvingeteckningar ger glimmalmätare ett särpräglat utseende. Arten kan genom sitt karaktäristiska utseende knappast förväxlas med någon annan art som förekommer i Norden. Utbredning och status Det ackumulerade utbredningsområdet för glimmalmätare sträcker sig från landets sydligaste delar inklusive Öland och Gotland upp till mellersta Dalarna och nordligast till Åsele lappmark. Numer går nordgränsen för mer regelmässiga förekomster ungefär från södra Bohuslän, söder om Vänern i Skaraborg, åt nordost till södra Bergslagen och norra Mälardalen och nordligast till nordöstra Uppland. Mot bakgrund av artens mycket iögonfallande utseende finns det efter 1990 påfallande få fynd rapporterade från huvuddelen av även dess nuvarande utbredningsområde. Från de inre delarna av hela Götaland och Svealand finns i mars 2015 sammanlagt bara ett 25-tal observationer rapporterade (kustområdena och Öland/Gotland exkluderade) efter 1990. Också från Skåne finns förvånansvärt få och bara spridda rapporterade fynd. Från utbredningsområdet norr om Dalälven finns ett enda fynd rapporterat: 2004 i västra Härjedalen, med stor säkerhet ett tillfälligt vinddrivet fynd eller möjligen migrant. De rikaste förekomsterna av arten finns numer i landets sydöstligaste delar på Öland och i östra Skåne, i övrigt har arten sina starkaste förekomster mer kustnära. Ungefär mellan 1930-talet och 1990 påträffades arten även på flera håll norr om Dalälven, däribland Hälsingland, Medelpad, Jämtland, Ångermanland, Västerbotten och ända upp till Åsele lappmark. Förhållandena tyder på att arten främst under 1900-talets första hälft hade en stor expansionsfas. Arten var i Danmark i början av 1900-talet en stor sällsynthet där och under de följande decennierna spred den sig kraftigt. Det är troligt att glimmalmätare har uppvisat en samtidig kraftig uppgång i Sverige, men något motsvarande har inte observerats i Finland. De fåtaliga och spridda fyndrapporterna efter 1990 av glimmalmätare ger tydligt stöd för omfattningen av artens minskning och att denna har drabbat huvuddelen av artens svenska utbredningsområde. Arten uppvisar inga regelrätta migratoriska beteenden. Inga tecken finns på att arten skulle vara nyinvandrad i Sverige utan glimmalmätare är en gammal medlem av den svenska faunan. Arten påträffas så gott som uteslutande på sina egentliga habitat. I de övriga nordiska länderna förekommer glimmalmätare utbrett över hela Danmark och uppträder mestadels enstaka eller i måttliga antal. I Norge förekommer arten utbrett över stora delar av landet ända upp till landets nordligaste delar i Finnmark i mer låglänt terräng och inte i fjällområdena. Förekomsterna är rikast i de kustnära områdena. I Finland förekommer glimmalmätare mestadels ganska sparsamt i de södra och mellersta delarna, från Satakunta i sydväst och upp till mellersta Kainuu åt nordöst. Sedan slutet av 1980-talet uppvisar dock arten en minskning, framförallt har antalet fynd minskat påtagligt i de sydvästra och västra delarna. Världsutbredningen sträcker sig från Nordafrika, Spanien och Storbritannien, genom Kontinentaleuropa och Medelhavsområdet, i Norden och Baltikum, i de södra delarna av europeiska Ryssland, Kaukasus, genom södra Sibirien till Bajkal-området. ArtDatabanken - artfaktablad 1
Ekologi Glimmalmätare hör hemma på öppna framförallt varmare marker med värdväxten, dels gräsmarker som exempelvis extensivt brukade betesmarker, vissa frodigare alvarmarker, varmare brynmarker och dessutom klippmarker i kustbandet. Sekundära habitat utgörs av artrikare grus- och sandtäkter, artrikare vägkanter, artrikare ruderatmarker och även vissa långliggande trädesmarker. Framförallt längre tillbaks utgjorde också sandigare åkermarker sekundära habitat, sannolikt av stor omfattning. Åtminstone utmed Västkusten och södra Östersjökusten förekommer arten på klippmarker intill havet. Arten föredrar varmare habitat som ofta utgörs av sandrika och därmed torrare jordar, i första hand på kalkrik mark. Tydliga mellanårsfluktuationer förekommer i populationerna och de kan vara mycket kraftiga. Fjärilen är aktiv om natten och flyger från att det blivit mörkt fram till midnatt och ibland längre än så. Dagtid håller den sig dold och är som regel inte lätt att observera och det är inte heller lätt att skrämma upp den ur vegetationen. Båda könen lockas till ljus om natten, och båda könen besöker olika blommor för nektarsök. Fjärilen besöker gärna blommor av smällglim Silene vulgaris, men även backglim Silene nutans och tjärblomster Viscaria vulgaris kan besökas (N. Hydén opubl.). Arten uppträder vanligtvis enstaka eller i måttliga antal på sina förekomster. Glimmalmätare flyger i Sverige i en generation, i södra Sverige från månadsskiftet maj-juni till slutet av juni eller början av juli med högflygningen i mitten av juni. I de norra delarna av utbredningsområdet inträder flygperioden från mitten av juni till månadsskiftet juli-augusti med högflygningen i slutet av juni. Larven är oligofag och lever i Sverige på blommor och frön i första hand av smällglim, men den lever även på strandglim Silene uniflora. Larven lever så gott som hela sitt liv inuti blommorna och frökapslarna. Från Finland uppges larven också kunna leva på tjärblomster, denna värdväxt är dock inte rapporterad från Sverige. Från Mellan- och Sydeuropa uppges den också leva på andra glimarter, Silene spp. och även rödblära Lychnis dioica (tre underarter på öarna i norra och västra Storbritannien). Larven äts ofta upp av larver av nejlikflyn (släktet Hadena, Noctuidae) som kan leva inuti fröställningarna på samma växt, vilket betyder att arten utsätts för ytterligare predationstryck som den långsiktigt bara kan klara i områden med tillräckligt utbredda och tillräckligt stora värdväxtförekomster. Larven lever från mitten av juli till slutet av augusti eller ibland till början av september, och de blir fullvuxna när fröna börjat mogna och bli brunfärgade. Larven går ganska lätt att leta fram i frökapslarna på natten då den mörkbruna larven också kan befinna sig på utsidan av frökapslarna (N. Hydén opubl.). Puppan övervintrar i en ganska lucker kokong på eller direkt under markytan, och kan emellanåt övervintra en andra gång. ArtDatabanken - artfaktablad 2
Hot Glimmalmätare minskar över hela sitt svenska utbredningsområde, de största och tydligaste minskningarna sker på fastlandet. På Öland uppträder glimmalmätare mer eller mindre utbrett men minskningar sker även här och arten påträffas så gott som överallt enstaka eller i måttliga antal. Det bedöms också finnas en risk att det numer intensiva betet på Stora alvaret missgynnar arten - i de delar av alvaret där glimmalmätare kan förekomma - eftersom betet sker såväl under fjärilens flygtid som under larvens utvecklingstid. Betesdjuren äter också de nektarväxter fjärilen behöver för att upprätthålla en god fekunditet. Flera av de habitattyper i Sverige där glimmalmätare har sina förekomster minskar, både i areal och i habitatkvalitet. De främsta hotorsakerna är jordbrukets fortgående rationalisering som bland annat leder till att lågproduktiv eller inte lönsam jordbruksmark antingen tillåts växa igen eller planteras med skog. Sådana olönsamma marker utgörs ofta av sandigare jordar. Igenväxningen gynnar mer näringsgynnade gräs och örter som skuggar ut lågvuxen vegetation och inom några år konkurrerar ut bland annat smällglim. Utskuggningen leder dessutom till att markytan och det lägre fältskiktet blir svalare och fuktigare vilket missgynnar fjärilen som föredrar solvarma och mer kort- eller glesvuxna habitat. Det fortgående antropogena kvävenedfallet ökar dessutom hastigheten på igenväxningen och ökar förnapålagringen. Å andra sidan innebär mer intensivt bete uppenbara hot genom att såväl nektar- som fröresurser minskar kraftigt eller försvinner helt. Dessutom innebär rationaliseringarna att den jordbruksmark som fortsatt odlas i allt högre grad intensivbrukas. I många slättbygder, inte minst i Skåne, slås på många håll dessutom all vegetation i vägkanterna ner ända ut till åkerkanten med början redan före midsommar vilket effektivt hindrar artens reproduktion i vägkantsmiljöer. Denna tidiga vägkantslåtter bedrivs antingen genom Trafikverkets försorg eller av lokala jordbrukare. Vinddrift i samband med ogräs- eller insekticidbekämpning på åkrarna eller att sprutningar utförs ut över kantzonerna utgör andra hot mot arten. Mot bakgrund av att arealerna betesmarker och slåtterängar av rätt naturtyper - främst sandigare jordar - fortsatt minskar i landet samt genom att strukturrationaliseringarna av jordbruket förväntas fortsätta finns i nuläget inga tecken alls på att de dominerande hotorsakerna kommer att upphöra eller minska. Glimmalmätare minskar av allt att döma även i kustbandet, men orsakerna till detta kan i nuläget inte fastställas, kanske har förklaringarna till artens minskningar förutom de ovan nämnda förändringarna i markanvändningen också abiotiska eller andra långcykliska orsaker. Detta gör att förekomsterna av glimmalmätare i kustbandet i nuläget inte ensidigt bedöms kunna säkerställa artens långsiktiga förekomster i landet. Minskningen av lämpliga habitat innebär en tilltagande isolering av förekomsterna, och detta bedöms öka risken för lokala utdöenden. Inte heller medger rationellt brukade betesmarker annat än små eller rent av obetydliga möjligheter till reproduktion av glimmalmätare på grund av artens fenologi och genom att värdväxterna utgör begärligt betesfoder. Dessutom försvinner eller minskar tillgängliga nektarresurser som är nödvändiga för honans fortplantningsförmåga. Eftersom larven lever ända fram till slutet av augusti eller början av september utgör inte konventionell vallslåtter något alternativ för arten. Detsamma gäller normal naturvårdsanpassad slåtterängshävd. I någon mån kan även bebyggelseutveckling på vissa håll utgöra hot. Mot bakgrund av de förväntade fortgående strukturrationaliseringarna av brukandet av jordbruksmarken finns i nuläget inga tecken på att de viktigaste hotorsakerna kommer att upphöra eller minska. ArtDatabanken - artfaktablad 3
Åtgärder För långsiktigt hållbara förekomster av glimmalmätare är det angeläget att blomrikare gräsmarker, framförallt på lättare och i första hand kalkrikare jordar, hålls öppna och sköts på ett sådant sätt att fjärilen och dess värdväxter gynnas. För att upprätthålla en livskraftig population med utbyte av individer mellan lokaler är det också viktigt att dessa marker inte blir alltför små och isolerade. Behovet av sådana marker bedöms vara allra störst i de mer kustnära områdena längs Västkusten, i södra och östra Skåne, på Öland och på Gotland, längs Östersjökusten norrut till nordöstra Uppland, men gynnande åtgärder är betydelsefulla överallt inom utbredningsområdet. För att möjliggöra långsiktiga förekomster av glimmalmätare räcker det inte med mer enstaka individer eller små spridda grupper av värdväxten. För långsiktig överlevnad kräver fjärilen tillräckliga mängder av såväl nektarresurser från nejlikarter som fröresurser av smällglim per areal lämplig mark. Det bedöms som mycket värdefullt att betesmarker, och möjligen även lämpliga typer av slåtterängar inom artens utbredningsområde, kan skötas genom anpassad hävd med roterande hävdfria avsnitt inom varje objekt. Detta ger möjlighet för värdväxterna och andra blommor att under något år fullfölja frösättningen ostört på de roterande avsnitten. Ligger sådana roterande avsnitt inom ett och samma betesmarks- eller slåtterängsobjekt bedöms åtgärderna vara effektiva i syfte att säkerställa väl fungerande habitat för glimmalmätare. Den nya jordbrukspolitiken CAP träder i kraft 2015 och innehåller i det nya Landsbygdsprogrammet utökade möjligheter till hävdfria år, bland annat i det uttalade syftet att gynna biologisk mångfald. Det är därför av stort värde att brukare av behörig myndighet aktivt informeras om de nya möjligheterna och också om fördelarna med sådan hävd. I jordbrukstrakter som intensivbrukas, framförallt i Skåne och i andra slättbygder, men även exempelvis på Öland, finns behov av att artrikare vägkanter med glimarter undantas från konventionell tidig vägkantslåtter i syfte att gynna blomning, frösättning och därmed reproduktionsförutsättningarna för glimmalmätare. Sådana vägsträckor behöver fördelas över tillräckliga arealer och vardera vara tillräckligt långa (som det kan bedömas åtminstone några tiotal meter) eller täcka in förekommande avsnitt med glimarter. De läggs lämpligen ut på sträckor som redan är mer artrika och innehåller lite eller ingen åkertistel och andra problematiska åkerogräs. För att öka förutsättningarna för att sådant alternativt vägkantsunderhåll ska bli hållbart på längre sikt bör den avslagna vegetationen föras bort. Syftet med borttransport av vägkantsklippet är dels att undvika gröngödslingseffekter som kan hålla kvar många näringsgynnade gräs och ogräs, och dels att kvarliggande grönhack kan fröa av sig mycket effektivt. Högre näringsinnehåll i marken gynnar inte heller förekomster av vare sig smällglim eller backglim. Det bedöms vidare som mycket angeläget att artrikare grustäktverksamheter även efter att täkten helt eller delvis avslutats liksom under pågående verksamhet sköts genom markstörningsåtgärder över tillräckliga ytor. Detta skulle kunna ske genom periodvis återkommande markberedningsåtgärder såsom harvning eller skrapning eller vändning med jordbruksmaskiner eller exempelvis frontlastare. Syftet med sådana metoder är att bibehålla vegetationen i tidigare successionsstadier. Sådana skötselregimer kan förmodligen väl baseras på ett roterande schema inom vart och ett av objekten. Lämpliga habitat för glimmalmätare behöver som förstaåtgärd undantas från skogsplantering och habitat som är stadda i igenväxning av buskar och träd behöver restaureras genom avverkningsinsatser och slyröjningar på ett sådant sätt att även rotsystemen tas bort för att förhindra uppslag av rotoch stubbskott. Genom att rationaliseringarna inom jordbruket förväntas fortsätta bedöms glimmalmätare även på sikt fortsätta att minska. Såvitt det kan bedömas i nuläget finns därför om några år behov av påbörjad övervakning, särskilt på fastlandet, i syfte att bättre kunna bedöma populationstrender och behov av skötselåtgärder särskilt med ett landskapsperspektiv. Det bedöms finnas flera andra naturvårdsintressanta arter på flera av de marker där glimmalmätare förekommer, så åtgärder bör kunna ge goda synergieffekter och övervakning skulle kunna samordnas med andra övervakningsinsatser. ArtDatabanken - artfaktablad 4
Litteratur Aarvik, L., Berggren, K. & Hansen, L. O. 2000. Catalogus Lepidopterorum Norvegiae. Lepidopterologisk arbeidsgruppe Zoologisk Museum, Universitetet i Oslo, Oslo. Artportalen. 2015. Rapportsystem för växter, djur och svampar. ArtDatabanken, SLU. [http://www.artportalen.se] [uttag 2015-03-18]. Hoffmeyer, S. 1966. De danske målere. 2den udgave. Universitetsforlaget i Aarhus, Aarhus. Huldén, L. (ed.). et al. 2000. Suomen suurperhosatlas. Suomen Perhostutkijain Seura, Helsinki. Ivinskis, P. 2004. Lietuvos drugiai (Lepidoptera). Katalogas. Institute of Ecology, Vilnius University, Vilnius. Jürivete, U. et al. 2000. Eesti Liblikad. Kataloog. Estonian Lepidoptera. Eestti Lepidopteroloogide Sets, Tallinn. Kaisila, J. 1962. Immigration und Expansion der Lepidopteren in Finland in den Jahren 1869-1960. Acta Ent. Fennica 18: 9-452. Karsholt, O. & Razowski, J. (Eds.). 1996. The Lepidoptera of Europe: A Distributional Checklist. Apollo Books, Stenstrup. Knudsen, K. 1994. Status over Nordjyllands storsommerfugle 1980-1989. Nordjysk Lepidopterologklub, Bælum. Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Central-Tryckeriet, Stockholm. Mikkola, K., Jalas, I. & Peltonen, O. 1985. Suomen Perhoset. Mittarit 2. Suomen Perhosetutkijain Seura, Helsinki. Mironov, V. 2003. The Geometrid Moths of Europe. Volume 4. Apollo Books, Stenstrup. Nielsen, P. S. 2000. Faktaliste over de danske storsommerfugle Den lille grå. Lepidoptera (Kbh.), (N.S.) Sæernr. Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. III. Macrolepidoptera. Opusc. Ent. 1943: 5-120. Porter, J. 1997. The Colour Identification Guide to Caterpillars of the British Isles (Macrolepidoptera). Penguin Books Ltd., London. Skou, P. 1984. Nordens målere. Danmarks Dyreliv. Band 2. Fauna Bøger & Apollo Bøger, København & Svendborg. Ebert, G. (Ed.) et al. 2003. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Band 9: Nachtfalter VII. Eugen Ulmer GmbH & Co., Stuttgart. Svensson, I. 1993. Fjärilkalender. H. Hellberg eget förlag, Österslöv. Svensson, I. et al. 1994. Catalogus Lepidopterorum Sueciae. Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm. Viidalepp, J. 1996. Checklist of the Geometridae (Lepidoptera) of the former U.S.S.R. Apollo Books, Stenstrup. Weigt, H.-J. 1990. Die Blütenspanner Mitteleuropas (Lepidoptera, Geometridae: Eupitheciini). Teil 3: Eupithecia sinuosaria bis pernotata. Dortmunder Beitr. Landeskunde 24: 5-100. Författare Nils Hydén 2015. ArtDatabanken - artfaktablad 5