Miljöorganisationers talerätt

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Rickard Brinck Miljöorganisationers talerätt Århuskonventionen och svensk rätt JUAN01 Förvaltningsprocessrätt Uppsats Handledare: Jesper Blomberg Termin: VT 2016

Innehåll FÖRKORTNINGAR 3 1 INLEDNING 4 1.1 Syfte och frågeställningar 4 1.2 Avgränsningar 4 1.3 Metod och material 4 1.4 Disposition 5 2 UTREDNING 6 2.1 Århuskonventionen 6 2.2 EU-rätt 7 2.3 Svensk rätt 7 2.4 Praxis 8 2.4.1 EU-domstolen 8 2.4.2 Svenska domstolar 10 3 ANALYS OCH AVSLUTNING 14 3.1 Vilka måltyper omfattas av talerätten? 14 3.2 Vilka organisationer har talerätt? 15 3.3 Uppfyller svensk rätt konventionens krav? 15 KÄLLFÖRTECKNING 17 2

Förkortningar EU HFD MB MKB UNECE Europeiska unionen Högsta förvaltningsdomstolen Miljöbalken Miljökonsekvensbeskrivning United Nations Economic Commission for Europe 3

1 Inledning Under 1990-talet utarbetade FN-organet UNECE en konvention med syftet att säkra allmänhetens rätt till information om och deltagande i beslutsfattandet i miljöfrågor. Konventionen undertecknades den 25 december 1998 i Århus och har för närvarande 47 parter 1. Ett av konventionens mål är att ge organisationer med syfte att tillvarata allmänna miljöintressen möjlighet att överklaga vissa typer av beslut. Konventionen har implementerats i svensk rätt, om än med viss friktion på vägen dit. 1.1 Syfte och frågeställningar Uppsatsens övergripande syfte är att utreda vilka möjligheter miljöorganisationer har att överklaga myndighetsbeslut. Utredningen kommer att ske med utgångspunkt i följande frågeställningar: I vilka typer av mål har miljöorganisationer talerätt? Vilka krav måste en organisation uppfylla för att tillerkännas talerätt? Uppfyller det svenska regelverket Århuskonventionens krav? 1.2 Avgränsningar Fokus kommer att ligga på Århuskonventionen och dess inkorporering i svensk rätt och EU-rätt. Uppsatsen fokuserar på talerätten för organisationer snarare än för enskilda, och det urval av praxis som presenteras har anpassats därefter. 1.3 Metod och material Uppsatsens utgångspunkt ligger i den sedvanliga rättsdogmatiska metoden. Med ledning i rättskällorna kommer den att sträva mot att klargöra det gällande rättsläget på området. 1 46 europeiska och centralasiatiska stater samt EU. 4

Urvalet av material utgörs huvudsakligen av traditionella rättskällor: lagar, förarbeten och praxis. 1.4 Disposition Uppsatsens utredningsdel inleds med en introduktion till Århuskonventionen i allmänhet och dess reglering av miljöorganisationers talerätt i synnerhet. Därefter redogörs för det rådande rättsläget så som det kan utläsas ur europeisk och svensk lagstiftning, samt avslutningsvis praxis. Den avslutande analysen återknyter till frågeställningarna i inledningsavsnittet. 5

2 Utredning 2.1 Århuskonventionen Konventionen är formulerad utifrån ett rättighetsperspektiv. Enligt preambelns sjätte stycke är ett tillfredsställande miljöskydd "väsentligt för människornas välbefinnande och åtnjutande av grundläggande mänskliga rättigheter, inbegripet rätten till själva livet". Regelverket vilar huvudsakligen på tre pelare : Rätten till information Rätten att delta i beslutsprocesser Rätten till rättslig prövning Konventionens art. 4 reglerar tillgången till miljöinformation medan art. 5 reglerar insamling och spridning av sådan information. Art. 6 behandlar rätten till deltagande i beslut om vissa verksamheter, vilka räknas upp i bilaga 1 till konventionen. Den centrala artikeln för denna uppsats ämnesområde är dock art. 9 om tillgång till rättslig prövning. Enligt art. 9.2 skall varje stat som är part till konventionen se till att den berörda allmänhet, som har ett tillräckligt intresse och hävdar att en rättighet kränks, ges rätt att få ett beslut enligt art. 6 prövat av domstol eller annat opartiskt organ. Begreppen allmänhet och berörd allmänhet definieras i art. 2.4 respektive 2.5. Föreningar, organisationer eller grupper bestående av fysiska eller juridiska personer kan utgöra en allmänhet, och denna allmänhet är berörd om den berörs av eller har intresse av ett beslut på miljöområdet. Art. 2.5 säger uttryckligen att icke-statliga organisationer som främjar miljöskydd skall anses utgöra en sådan berörd allmänhet. Konventionen ställer inte upp några exakta regler om vilka krav en sådan organisation skall uppfylla, utan överlåter detta till den nationella lagstiftaren. Denne ges dock inte helt fria tyglar. Orimligt snäva krav riskerar att äventyra efterlevnaden av konventionens syften, och därför stadgar art. 9.2 att bedömningen skall ske med utgångspunkt i målet att ge den berörda allmänheten en omfattande tillgång till rättslig prövning. Enligt art. 3 skall 6

konventionens parter också se till att den allmänhet som uppfyller krav i nationell rätt ges möjlighet att få myndighetsbeslut som strider mot miljölagstiftning prövade i domstol eller administrativ ordning. 2.2 EU-rätt EU ratificerade Århuskonventionen år 2005, men redan innan dess hade unionen påbörjat arbetet med att införliva dess bestämmelser i gällande direktiv. Detta skedde bland annat genom dir. 2003/35/EG, vilket medförde ändringar i dir. 85/337/EEG 2. Konventionens art. 9.2 infördes i direktivet i form av art. 11. Även i dir. 2010/75/EU 3 har denna bestämmelse införts, som art. 25. Art. 9.3 i Århuskonventionen infördes egentligen aldrig uttryckligen i någon EU-rättsakt, men enligt bilagan till rådets beslut 2005/370/EG, genom vilket EU tillträdde konventionen, ansvarar medlemsstaterna ändå för att se till att art. 9.3 följs. Att denna artikel inte kodifierats i EU-rätten motiveras med att den avser prövning av administrativa åtgärder som ligger utanför unionens institutioner och att det därför är upp till varje medlemsstats nationella rättssystem att tillse att den följs. 2.3 Svensk rätt I miljöbalken återfinns regeln om miljöorganisationers talerätt i 16 kap 13. En ideell förening eller en annan juridisk person tillerkänns talerätt om den uppfyller fyra kumulativa rekvisit: Organisationen har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen. Organisationen är icke vinstdrivande. Organisationen har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år. Organisationen har minst 100 medlemmar eller visar på annat sätt att verksamheten har allmänhetens stöd. 2 MKB-direktivet. 3 Industriutsläppsdirektivet. 7

Paragrafen kompletteras av 16 kap 14, i vilken det stadgas att även friluftsföreningar har möjlighet att överklaga beslut i fråga om strandskydd. Kriterierna för dessa är i övrigt desamma som för miljöorganisationer. 16 kap 13 härrör i sin nuvarande form från en lagändring 2010. Tidigare ställde den svenska lagstiftningen krav på att en organisation för att ha möjlighet att överklaga skulle ha minst 2000 medlemmar, ett kriterium som väldigt få organisationer möter. Detta ändrades efter ett förhandsavgörande från EU-domstolen. 4 I propositionen till lagändringen poängterar regeringen att syftet med att över huvud taget ställa ett krav på medlemsantalet skall vara att säkerställa att det är fråga om en seriös förening som faktiskt bedriver verksamhet. 5 Århuskonventionens tillämpningsområde är något mer vidsträckt än miljöbalken och de lagar som hänvisar till den i talerättsfrågor. I dessa fall regleras talerätt i 22 förvaltningslagen. Exempel på sådana fall kan vara jaktfrågor enligt jaktförordningen och avverkningsfrågor enligt skogsvårdslagen och skogsvårdsförordningen. 6 2.4 Praxis 2.4.1 EU-domstolen 2.4.1.1 Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening Målet nr C-263/08 Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening 7 behandlade en begäran om förhandsavgörande från Högsta domstolen. Frågan i målet gällde tolkningen av EU:s MKB-direktiv, vilket syftar till att införliva Århuskonventionens regler om allmänhetens deltagande i planeringsprocessen. En lokal miljöskyddsförening i Stockholm hade överklagat ett beslut om att anlägga en bergtunnel för kraftledningar. Miljööverdomstolen avvisade föreningens talan mot bakgrund av det vid tillfället gällande kravet i 16 kap 13 miljöbalken på att endast föreningar 4 Mål nr. C-263/08 Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening. 5 Prop. 2009/10:184 s. 63. 6 Prop. 2004/05:65 s. 83. 7 HD-fallet finns även refererat som NJA 2010 s. 419. 8

med mer än 2000 medlemmar var taleberättigade. Föreningen överklagade domen till högsta domstolen, som alltså i sin tur begärde ett förhandsavgörande. EU-domstolen slog fast att det visserligen är upp till den nationella rättsordningen att fastslå de konkreta kraven en förening måste uppfylla för att tillerkännas talerätt, men att dessa måste hålla sig inom vissa ramar för ändamålsenlighet. Det nationella regelverket måste dels följa konventionens riktlinjer i art. 9.2 om en extensiv tolkning, och dels inte vara så begränsande att syftet med MKB-direktivet får stå tillbaka. Domstolen poängterar att det i och för sig är rimligt att ställa krav för att säkerställa att organisationen har ett miljöintresse som huvudsyfte och att ett krav på medlemsantal kan vara ett sätt att försäkra sig att det rör sig om en seriös organisation. Detta antal får dock inte vara så stort att det interfererar med efterlevandet av konventionen och direktivet. Det svenska kravet på 2000 medlemmar befanns vara för högt ställt, och kom alltså efter denna dom att sänkas till 100. 2.4.1.2 Trianel Mål nr. C-115/09 Trianel rörde likt föregående fall tolkningen av MKBdirektivet. Regionstyrelsen i tyska Arnsberg hade beviljat ett företag tillstånd att driva ett kolkraftverk, som skulle komma att vara beläget inom åtta kilometer från fem olika skyddade naturområden. En lokal avdelning av en naturskyddsförening överklagade beslutet, men domstolen fann att tysk rätt vid tidpunkten inte medgav talerätt. Domstolen bestämde sig i ljuset av den föreliggande konflikten mellan nationell rätt och EU-rätt för att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Domstolen fann att art. 10 a i MKB-direktivet skall tolkas så, att miljöorganisationer har samma rätt att föra talan som berörda enskilda, utan att de behöver vara berörda enligt samma kriterier. Det vore oförenligt med målet om en bred rätt till rättslig prövning att neka dem talerätt, och allmänna intressen skulle kunna komma att äventyras om denna talerätt åsidosattes. 9

2.4.1.3 Slovakisk brunbjörn Mål nr. C-240/09 Slovakisk brunbjörn rörde talerätt i jaktfrågor, d.v.s. en måltyp som i den svenska rättsordningen skall hanterats inom förvaltningsdomstolssystemet snarare än hos miljödomstolarna. En slovakisk naturskyddsförening hävdade partsställning i ett ärende som rörde undantag från EU-rättsliga artskyddsbestämmelser för att tillåta jakt på brunbjörn. Den slovakiska motsvarigheten till högsta förvaltningsdomstolen begärde ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Frågan var hur Århuskonventionens art. 9.3 skulle tolkas, och om denna hade direkt effekt, d.v.s. var direkt tillämplig i nationell rätt utan att harmonisering skett. Domstolen poängterade att eftersom EU undertecknat och ratificerat konventionen, skall denna betraktas som en integrerad del av unionens rättsordning. Domstolen har således också rätt att meddela hur den skall tolkas, och denna tolkning binder i sin tur medlemsstaterna. Århuskonventionen kan således ha direkt effekt, men eftersom art. 9.3 kräver ytterligare rättsakter för att preciseras befanns inte just denna artikel ha sådan effekt. Domstolen konstaterade dock att artikeln inte får ges en tolkning i nationell rätt som inskränker syftet med ett effektivt miljöskydd eller gör det omöjligt att utöva de rättigheter som fastställs av EU-rätten. Till följd av detta ska artskyddslagstiftningen tolkas i enlighet med de mål som ställs upp i artikeln. Detta innebär konkret att en miljöskyddsförening skall ges rätt att överklaga ett beslut eller avgörande som kan stå i strid med EU:s miljölagstiftning. 2.4.2 Svenska domstolar 2.4.2.1 MÖD 2012:47 Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutade om att vidta skyddsåtgärder vid ingrepp i livsmiljöer för åkergroda. Länsstyrelsen valde att karaktärisera beslutet som ett samrådsbeslut enligt 12 kap 6 miljöbalken, snarare än som ett ärende om artskyddsdispens. Naturskyddsföreningen överklagade beslutet och menade att ärendet borde hanteras som en fråga om artskydd. Mark- och miljödomstolen avvisade föreningens talan, varpå denna överklagade. 10

Mark- och miljööverdomstolen konstaterade att det visserligen var fråga om ett beslut som inte kan överklagas enligt 16 kap 13 MB i sig, men att det ändå borde kunna angripas då paragrafen skall tolkas konformt med art. 9.3 i Århuskonventionen och EU-domstolens dom i Slovakisk brunbjörn, eftersom ärendet i praktiken omfattade en fråga om artskydd. Domstolen upphävde därför underinstansens dom och visade ärendet åter. I ett snarlikt mål, MÖD 2012:48, som avgjordes samma dag som MÖD 2012:47, tolkades länsstyrelsens beslut istället som ett tillståndsbeslut, vilket är direkt överklagbart enligt 16 kap 13 MB. 2.4.2.2 NJA 2012 s. 921 Detta mål gällde ett beslut om tillstånd till en vindkraftspark, vilket hade överklagats av såväl berörda enskilda som av en förening. Högsta domstolen konstaterade att föreningen visserligen inte uppfyllde de formella kraven i 16 kap 13 MB, men att detta i sig inte var tillräckligt för att neka talerätt, eftersom paragrafen måste läsas i ljuset av syftet med Århuskonventionen. Till sist ansågs det dock ändå inte visat att föreningen hade allmänhetens stöd eller bedrev verksamhet för bevakandet av miljöintressen. Med ledning av ändamålstolkningen av konventionen avvisades därför föreningens talan. 2.4.2.3 MÖD 2013:6 Frågan i MÖD 2013:6 var om en miljöorganisation haft rätt att överklaga länsstyrelsens godkännande av ett kommunalt beslut om dispens från strandskydd. Regeln om miljöorganisationers talerätt i 16 kap 13 MB omfattar inte denna typ av mål, vilka överklagas enligt 19 kap 1 och 21 kap 1. Mark- och miljödomstolen valde därför istället att ta fasta på allmänna förvaltningsrättsliga principer, vilka innebär att beslut som huvudregel skall kunna överklagas. Man menade också att denna princip var nödvändig att följa för att kunna uppfylla Sveriges internationella åtaganden, d.v.s. i detta fall Århuskonventionen och relaterad unionsrätt. Domstolen fann därför att organisationen skulle beviljas talerätt i strandskyddsmål enligt samma kriterier som följer av 16 kap 13. 11

2.4.2.4 HFD 2014 ref. 8 Två skogsägare hade begärt tillstånd till skogsavverkning enligt skogsvårdslagen. Skogsstyrelsen beviljade tillståndet, trots att länsstyrelsen avstyrkte det p.g.a. naturvårdsskäl. Naturskyddsföreningen överklagade målet till förvaltningsrätten och tillerkändes där talerätt, men inte i kammarrätten. Föreningen överklagade kammarrättens avgörande till högsta förvaltningsdomstolen. Eftersom skogsvårdsfrågor faller utanför miljöbalkens tillämpningsområde är talerätt enligt 16 kap 13 MB inte aktuell. Domstolen föll därför tillbaka på en huvudregel i form av 22 förvaltningslagen, vilken anger att den beslutet angår och gått emot har rätt att överklaga. Avverkningsbesluten ansågs inte falla inom ramen för art. 9.2 Århuskonventionen, men däremot art. 9.3. Man tog fasta på avgörandena i Slovakisk brunbjörn och MÖD 2012:47-48 och menade att besluten skulle kunna angripas, eftersom målet, trots att det inte föll inom ramarna för miljöbalken, ändå var relaterat till den nationella miljölagstiftningen. Eftersom det var fråga om avverkning av fjällnära skog skulle enligt 18 skogsvårdslagen särskild hänsyn tas till miljöaspekter. Domstolen pekade också på det faktum att hänsynsreglerna i miljöbalken skall tillämpas parallellt med lagens bestämmelser. Det hade även skett ett samråd i ärendet enligt 12 kap 6 MB, vilket ytterligare talade för att målet var miljörelaterat på sådant sätt att Århuskonventionen aktualiseras. EUrätten tangerades i målet genom att området som skulle avverkas låg i anslutning till ett natura 2000-område, vilket instiftats genom unionsrätten. Enligt EU-domstolens praxis är det av vikt att tillämpningen av EU-rätten sker på ett enhetligt sätt, vilket i ljuset av domstolens dom i Slovakisk brunbjörn medför att föreningen skall tillerkännas talerätt. Sammantaget, menar högsta förvaltningsdomstolen, skall 22 förvaltningslagen tolkas så att avverkningsbesluten angår föreningen. 2.4.2.5 HFD mål nr. 312-15 Länsstyrelsen i Värmlands län beslutade 2014 om licensjakt på varg. En vargskyddsförening överklagade beslutet till naturvårdsverket, som ändrade detta endast i fråga om under vilken period spårning av varg fick pågå. Verket 12

påpekade att dess beslut enligt 58 jaktförordningen inte fick överklagas. Föreningen överklagade ändå beslutet till förvaltningsrätten, vilken fann det tveksamt om överklagandeförbudet var förenligt med unionsrätten, och bedömde att beslutet kunde överklagas enligt 22 förvaltningslagen. Länsstyrelsen m.fl. överklagade domen till kammarrätten, som undanröjde den med motiveringen att varken Århuskonventionen eller unionsrätten kräver att en prövning sker i domstol, och att redan möjligheten att överklaga till naturvårdsverket tillfredsställer Sveriges internationella åtaganden. Vargskyddsföreningen överklagade kammarrättens dom till högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att unionsrätten aktualiserades genom att målet rörde ett undantag för jakt på en art som skyddas enligt det s.k. livsmiljödirektivet 8. Man drog flera paralleller till EU-domstolens dom i Slovakisk brunbjörn. Bland annat konstaterade HFD att principen om unionsrättens ändamålsenliga verkan innebär inte bara att nationella processrättsliga regler skall tolkas konformt med EU-rätten, utan att de t.o.m. kan åsidosättas helt om de interfererar med genomförandet av unionsrätten. Överklagandeförbudet i jaktförordningen befanns strida mot unionsrätten på ett sådant sätt att kammarrätten inte borde ha beaktat det då förvaltningsrättens dom överklagades. 8 Dir. 92/43/EEG. 13

3 Analys och avslutning 3.1 Vilka måltyper omfattas av talerätten? I 16 kap 13 miljöbalken räknas de fall upp, där organisationer har talerätt enligt balken: domar eller beslut om tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken, om upphävande av områdesskydd och om tillsyn. Dessa utgör en hård kärna med relativt litet tolkningsutrymme då det framgår direkt av lagtexten att de faller inom talerätten. Århuskonventionens tillämpningsområde är dock, som nämndes under avsnitt 2.3, bredare än miljöbalkens. Detta blev tydliggjort i HFD 2014 ref. 8, vilket gällde avverkningsfrågor som faller under skogsvårdslagen snarare än under miljöbalken, och således utgår från allmänna förvaltningsrättsliga överklaganderegler. Avgörande för om talerätten kan utsträckas till att omfatta mål som faller under 22 förvaltningslagen är om det föreligger en koppling till miljön, eftersom art. 9.3 Århuskonventionen talar om rätten att få handlingar och underlåtenheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade. Det krävs, enligt HFD:s resonemang, inte att handlingen eller underlåtenheten strider mot miljölagstiftningen, utan det är tillräckligt att det föreligger ett påstående om sådan lagstridighet. Även EU-lagstiftningen påverkar hur brett tillämpningsområdet för talerätten blir. I Slovakisk brunbjörn och HFD mål nr. 312-15 spelade det en stor roll att besluten som angreps avsåg arter som skyddades enligt unionens livsmiljödirektiv. Dispenserna riskerade att äventyra efterlevnaden av direktiven och att ge miljöorganisationer rätt att överklaga besluten innebär en sorts rättssäkerhetsgaranti. Sammanfattningsvis kan sägas att beslut enligt miljöbalken omfattas av talerätten direkt, och att i övriga fall 22 förvaltningslagen skall tolkas konformt så att beslut blir överklagbara om de äventyrar efterlevnaden av unionens miljölagstiftning eller i övrigt rör miljöfrågor. 14

3.2 Vilka organisationer har talerätt? De huvudsakliga riktlinjerna för vilka organisationer som tillerkänns talerätt finns i 16 kap 13 miljöbalken i form av de fyra rekvisit som räknades upp under avsnitt 2.3. Det poängteras dock gång på gång i praxis att dessa inte är absoluta utan endast syftar till att sammantaget säkerställa att Århuskonventionen får önskad effekt, genom att det visas att det är fråga om en seriös organisation som bedriver kontinuerlig verksamhet med miljöhänsyn i främsta rummet. Det tydliggjordes bl.a. i fallet Djurgården- Lilla Värtans miljöskyddsförening att ett krav på medlemsantal inte får ställas så högt som 2 000 medlemmar. I NJA 2012 s. 921 visades prov på det motsatta förhållandet, när en organisation som visserligen utgav sig att bevaka allmänhetens miljöintressen, dels då den inte uppfyllde kriterierna i 16 kap 13 MB och dels då den vid den samlade bedömningen inte tycktes ha allmänhetens stöd. 3.3 Uppfyller svensk rätt konventionens krav? I Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening påpekades att kravet på antalet medlemmar inte kan ställas så högt att syftet med konventionen äventyras. Vid tidpunkten för målets avgörande ställde den svenska lagtexten ett krav på 2 000 medlemmar, vilket senare ändrades till 100. Frågan är dock om ens detta krav är tillräckligt lågt ställt. Som domstolarna återkommer till i flera fall är det väsentliga att säkerställa att det är fråga om en seriös förening som förmår att tillvarata allmänna miljöintressen. En förening med exempelvis 50 medlemmar som åtnjuter allmänhetens stöd och i övrigt uppfyller kraven bör rimligtvis tillerkännas talerätt för att syftet med konventionen ska uppnås. De fyra rekvisiten i 16 kap 13 bör därför rimligtvis ses som allmänna riktlinjer som kan vara till hjälp vid en samlad bedömning av huruvida en förening skall tillerkännas talerätt. Det föreligger därför inte, i min mening, något behov att revidera lagtexten på denna punkt. Något mer problematiska är konkreta överklagandeförbud av den 15

karaktär som förekommer exempelvis i 58 jaktförordningen, vilken var aktuell i HFD 312-15. I dessa fall blir det inte bara fråga om en konventionskonform tolkning, utan lagtextens ordalydelse måste förbises helt. Detta bör kunna lösas genom en ändring av förordningen, kanske genom att införa en hänvisning till miljöbalken i överklagandefrågor. 16

Källförteckning Tryckta källor Konventioner FN/ECE:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen) EU-direktiv Dir. 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt Dir. 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter Dir. 2003/35/EG om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG Dir. 2010/75/EU om industriutsläpp Rådets beslut Rådets beslut 2005/370/EG om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor Lagar och förordningar Förvaltningslag (1986:223) Jaktförordning (1987:905) Miljöbalk (1998:808) Skogsvårdslag (1979:429) Propositioner Prop. 2009/10:184 Åtgärdsprogram och tillämpningen av miljökvalitetsnormer Prop. 2004/05:65 Århuskonventionen 17

Rättsfall EU-domstolen C-263/08 Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening C-115/09 Trianel C-240/09 Slovakisk brunbjörn Svenska domstolar MÖD 2012:47 MÖD 2012:48 NJA 2012 s. 921 MÖD 2013:6 HFD 2014 ref. 8 HFD mål nr. 312-15 18