15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 1 DG H 2B

EUROPEISKA UNIONENS RÅD Bryssel den 4 november 2011 (15.11) (OR. en) 15790/1/11 REV 1 COPEN 281 EUROJUST 163 ENFOPOL 370 EJN 137 GENVAL 110 ENFOCUSTOM 127 NOT från: Generalsekretariatet till: Delegationerna Föreg. dok. nr: 13598/09 COPEN 178 ENFOPOL 218 EUROJUST 55 EJN 35 Ärende: Handbok om gemensamma utredningsgrupper För delegationerna bifogas en aktualiserad version av den handbok om gemensamma utredningsgrupper som utarbetats inom ramen för Eurojusts och Europols gemensamma projekt för gemensamma utredningsgrupper. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 1 DG H 2B SV

BILAGA HANDBOK OM GEMENSAMMA UTREDNINGSGRUPPER 1. Inledning Huvudsyftet med denna handbok om gemensamma utredningsgrupper, som kompletterar det befintliga dokumentet från Europol och Eurojust, Guide to EU Member States legislation on Joint Investigation Teams, är att informera tillämpare om den rättsliga grunden och de rättsliga kraven för att inrätta en gemensam utredningsgrupp samt att ge råd om när en gemensam utredningsgrupp kan vara till nytta. Andra mål är att klara upp eventuella missförstånd angående gemensamma utredningsgrupper, uppmuntra tillämpare att utnyttja detta nya redskap som kan tillföra utredningarna värde samt att bidra till utvecklingen av det internationella samarbetet i brottmål i allmänhet. Handboken strävar till att utnyttja de praktiska erfarenheter som utväxlats samt material från seminarier och möten. Handboken är ett levande dokument och kommer att uppdateras regelbundet, särskilt med anledning av praktiska erfarenheter i arbetet. Vad är en gemensam utredningsgrupp? En gemensam utredningsgrupp är en utredningsgrupp som inrättas på grundval av en överenskommelse mellan två eller flera medlemsstater och/eller andra parter, i ett bestämt syfte och för en begränsad tid. De allmänna fördelarna med en gemensam utredningsgrupp jämfört med de traditionella formerna för internationell brottsbekämpning och internationellt rättsligt samarbete, som exempelvis "spegelundersökningar" och "parallella" undersökningar och framställningar om rättslig hjälp sammanfattas kort i boxen nedan. Det kommer också att finnas många specifika fördelar med arbetet i en gemensam utredningsgrupp beroende på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 2 BILAGA DG H 2B SV

Fördelarna med en gemensam utredningsgrupp: Möjlighet till direkt informationsutbyte mellan medlemmarna i gruppen utan att det behövs formella framställningar Möjlighet att begära utredningar direkt mellan medlemmarna i gruppen utan att det krävs framställningar om rättslig hjälp. Detta gäller även framställningar om tvångsåtgärder Möjlighet för medlemmarna att närvara vid husrannsakningar, förhör osv. i alla jurisdiktioner som omfattas, vilket bidrar till att övervinna språkhinder vid förhör osv. Möjlighet att samordna insatserna på platsen och möjlighet till informellt utbyte av specialiserade kunskaper Möjlighet att bygga upp och främja ömsesidigt förtroende mellan tillämpare från olika jurisdiktioner och arbetsmiljöer En gemensam utredningsgrupp utgör den bästa plattformen för avgöranden om vilka de optimala utrednings- och åtalsstrategierna är Möjlighet för Europol och Eurojust att bidra med direkt stöd och bistånd Möjlighet att ansöka om tillgänglig finanisering från EU, Eurojust eller Europol Deltagande i en gemensam utredningsgrupp ökar medvetenheten om hur ett ärende hanteras och förbättrar resultaten av internationella utredningar 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 3 BILAGA DG H 2B SV

2. Konceptet gemensam utredningsgrupp Den 29 maj 2000 antog EU:s ministerråd konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp) 1. Syftet med konventionen är att främja och modernisera samarbetet mellan rättsliga och brottsbekämpande myndigheter i Europeiska unionen samt i Norge och Island genom att komplettera bestämmelserna i de befintliga rättsliga instrumenten och underlätta deras tillämpning. Med tanke på att ratificeringen av 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp går så långsamt, antog rådet den 13 juni 2002 ett rambeslut om gemensamma utredningsgrupper som skulle vara genomfört i medlemsstaterna senast den 1 januari 2003 2. Medlemsstaterna var övertygade om att i synnerhet redskapet gemensamma utredningsgrupper skulle kunna bli en stor tillgång för de brottsbekämpande organen i Europeiska unionen. Konceptet gemensamma utredningsgrupper uppstod när det stod klart att de befintliga metoderna för internationellt polisiärt och rättsligt samarbete inte räckte till för att tackla allvarlig gränsöverskridande organiserad brottslighet. Man ansåg att en grupp med utredare och rättsliga myndigheter från två eller flera stater, som arbetar tillsammans med tydlig rättslig auktoritet och säkerhet beträffande deltagarnas rättigheter, arbetsuppgifter och skyldigheter, skulle förstärka kampen mot organiserad brottslighet. Bestämmelserna om gemensamma utredningsgrupper i 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp Eftersom ratificeringen av konventionen går långsamt godkände medlemsstaterna i ett rambeslut från 2002 bestämmelserna om gemensamma utredningsgrupper, så att de skulle kunna genomföras snabbare De befintliga metoderna ansågs otillräckliga för effektiv bekämpning av allvarlig gränsöverskridande brottslighet i vissa fall 1 2 Rådets akt av den 29 maj 2000 om att i enlighet med artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen upprätta konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (EGT C 197, 12.7.2000, s. 1.). Rambeslut 2002/465/RIF om gemensamma utredningsgrupper (EGT L 162, 20.6.2002). 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 4 BILAGA DG H 2B SV

3. Rättslig ram Gemensamma utredningsgrupper som inrättas mellan EU:s medlemsstater ("Gemensamma EU-utredningsgrupper") Den rättsliga ramen för inrättande av gemensamma utredningsgrupper återfinns i artikel 13 i 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp samt i rambeslutet. I det senare upprepas i själva verket artiklarna 13, 15 och 16 i konventionen från 2000 i nästan identiska ordalag. Rambeslutet har genomförts på olika sätt i medlemsstaterna. Vissa länder har antagit särskilda lagar om gemensamma utredningsgrupper eller har infört bestämmelser om gemensamma utredningsgrupper i sin straffprocesslagstiftning, medan andra helt enkelt har hänvisat till den direkta tillämpligheten av konventionen från 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i medlemsstatens rättsordning, vilken har trätt i kraft i de flesta medlemsstater. Själva rambeslutet upphör att ha verkan när konventionen om ömsesidig rättslig hjälp har trätt i kraft i alla medlemsstater. För närvarande är det bara Italien som inte genomfört rambeslutet och ratificerat konventionen om ömsesidig rättslig hjälp. I bilaga I återfinns hänvisningar till respektive nationell lagstiftning. Några medlemsstater har gett bestämmelserna direkt verkan Några har antagit särskild lagstiftning Läget anges i bilaga 1 En detaljerad analys återfinns i Guide to EU Member States legislation on Joint Investigation Teams Gemensamma utredningsgrupper som inrättas mellan EU:s medlemsstater och tredjestater Gemensamma utredningsgrupper kan inrättas med och mellan länder utanför Europeiska unionen, under förutsättning att det finns en rättslig grund för inrättandet sådana gemensamma utredningsgrupper. Den rättsliga grunden kan utgöras av - ett internationellt rättsligt instrument, 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 5 BILAGA DG H 2B SV

- ett bilateralt avtal, - ett multilateralt avtal, - nationell lagstiftning (t.ex. en eller flera artiklar i straffprocesslagstiftningen). Följande internationella rättsliga instrument står redan till buds och kan utgöra en lämplig rättslig grund för en gemensam utredningsgrupp mellan en medlemsstat i EU och en tredjestat: - Andra tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål av den 20 april 1959 (artikel 20) - Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet av den 15 november 2000 (artikel 19) - Konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar (Neapel II) av den 18 december 1997 (artikel 24) - Polissamarbetskonventionen för Sydösteuropa av den 5 maj 2006 (artikel 27) - Avtalet om ömsesidig rättslig hjälp mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater (artikel 5 och det nationella genomförandet av denna) 4. Krav för gemensamma utredningsgrupper Artikel 13.1 i konventionen från 2000 om ömsesidig rättslig hjälp och artikel 1 i rambeslutet av den 13 juni 2002 om gemensamma utredningsgrupper, utgår vid utformningen av konceptet gemensamma utredningsgrupper från brottets internationella och gränsöverskridande dimension snarare än från hur allvarligt det är. I artikel 13.1 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp 3 sägs det att gemensamma utredningsgrupper kan inrättas särskilt när en medlemsstats brottsutredningar är komplicerade och krävande och har kopplingar till andra medlemsstater, 3 I det följande tillämpas respektive bestämmelser i rambeslutet om gemensamma utredningsgrupper med nödvändiga ändringar. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 6 BILAGA DG H 2B SV

flera medlemsstater genomför brottsutredningar där omständigheterna kräver samordnade, gemensamma åtgärder i de berörda medlemsstaterna. Inrättandet av gemensamma utredningsgrupper tas vanligtvis under övervägande när allvarligare former av brott utreds. Innan en gemensam utredningsgrupp inrättas bör man dock kontrollera nationell lagstiftning och operativa riktlinjer för att fastställa om det finns en tröskel för inrättandet av en sådan grupp beroende på brottets svårhetsgrad eller andra begränsande kriterier. Gemensamma utredningsgrupper kan emellertid också visa sig vara till nytta vid utredningen av mindre svåra, men gränsöverskridande fall. Detta beror på att en gemensam utredningsgrupp kan underlätta samarbetet i det enskilda fallet och dessutom förbereda framtida utredningsgrupper genom att ömsesidigt förtroende och erfarenheter av gränsöverskridande samarbete byggs upp. Framställningar om att inrätta en gemensam utredningsgrupp kommer ofta från en medlemsstat, men de kan också ofta komma från Europol och Eurojust. I vissa medlemsstater måste den första framställningen vara en formell framställning om rättslig hjälp. När man överväger att inrätta en gemensam utredningsgrupp rekommenderas det att utredare, åklagare och/eller domare från medlemsstaterna, tillsammans med delegater från Eurojust och Europol, samlas för att diskutera saken så tidigt som möjligt, innan ett formellt förslag läggs fram och innan en formell överenskommelse nås. Eftersom vissa länder har infört nationella administrativa regler där det t.ex. föreskrivs att de behöriga ministerierna ska underrättas i det preliminära skedet, är det mycket viktigt att alla behöriga personer involveras i ett tidigt skede, så att inte hela processen äventyras eller fördröjs. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 7 BILAGA DG H 2B SV

Huruvida en gemensam utredningsgrupp är lämplig i ett visst fall beror på de enskilda omständigheterna, men gemensamma utredningsgrupper kan vara tänkbara i både mer och mindre allvarliga fall Involvera Eurojust och Europol så tidigt som möjligt för att diskutera eventuella fördelar med en gemensam utredningsgrupp och konkreta steg för att bilda den Gemensamma utredningsgrupper kan utgöra en grund för framtida samarbete genom att underlätta ömsesidigt förtroende och ömsesidiga kontakter Inrättande av en gemensam utredningsgrupp kan föreslås av en medlemsstat, liksom av Eurojust och Europol En gemensam utredningsgrupp är ett flexibelt utredningsredskap som utredarna kan dra nytta av 5. En gemensam utredningsgrupps struktur och verksamhet 5.1 Gruppen Gruppen inrättas i den medlemsstat där utredningarna huvudsakligen förväntas utföras. Ordalydelsen i artikel 13 i 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp lämnar utrymme för att en grupp med utredare och annan personal, från två eller flera medlemsstater, ska kunna arbeta nära en utredning av ett fall. Detta innebär att antal personer tillfälligt arbetar utanför sina medlemsstater och i många fall kan det vara ett idealiskt arrangemang. Det finns emellertid inget krav på att en medlem i den gemensamma utredningsgruppen ska arbeta utanför sitt hemland även om gruppen permanent är baserad i ett annat land. Det kan faktiskt vara helt korrekt att bilda en gemensam utredningsgrupp med medlemmar från två eller flera medlemsstater där ingen arbetar utanför sin egen medlemsstat. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 8 BILAGA DG H 2B SV

Sverige och Finland kan t.ex. komma överens om att använda sig av en gemensam utredningsgrupp baserad i Helsingfors, med en enda svensk medlem som gör utredningar i Stockholm och aldrig reser till Finland. Likaså kan en grupp som är baserad i ett "högkvarter" inbegripa en medlem som företräder samtliga deltagande länder medan de andra gruppmedlemmar verkar i sina hemländer. Ett antal olika scenarier är tänkbara och man måste besluta om organisatoriska frågor rörande den gemensamma utredningsgruppen, med utgångspunkt i det enskilda fallet och med beaktande av faktorer som kostnader, tillgänglig personal, utredningens varaktighet och karaktär, rättslig myndighet m.m. En geografisk bas behöver övervägas och flexibilitet tillåtas om utredningen leder till ett annat verksamhetsområde Ingen "skyldighet" att avdela medlemmar utomlands Gruppmedlemmarnas språkliga färdigheter bör beaktas och kommunikation främjas 5.2 Ledaren för den gemensamma utredningsgruppen Varje gemensam utredningsgrupp behöver en eller flera gruppledare. Artikel 13 i 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp erbjuder flera möjligheter och lämnar åter utrymme för nationella tolkningar. Ingenting sägs om gruppledaren ska vara en allmän åklagare, en domare eller en högre polis- eller tulltjänsteman. Eftersom denna fråga i mycket hög grad beror på nationell lagstiftning kommer inga förslag att göras här. Eftersom gemensamma utredningsgrupper i vissa medlemsstater betraktas som "en särskild form av ömsesidig rättslig hjälp" rekommenderas det att en representant för domarkåren är ledare när undersökningsdomare eller åklagare ansvarar för det operationella. I andra jurisdiktioner och beroende på den nationella ramen kan det vara lämpligt att brottsbekämpande tjänstemän leder den gemensamma utredningsgruppen. I artikel 13 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp fastställs följande: "... Gruppens ledare ska företräda den behöriga myndighet som deltar i brottsutredningar från den medlemsstat där gruppen är verksam....". En tolkning av detta är att den gemensamma utredningsgruppen ska ha ett permanent ledarskap på grundval av gruppens huvudsakliga verksamhetsplats. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 9 BILAGA DG H 2B SV

Enligt en annan tolkning bör gruppledaren vara från den medlemsstat där gruppen råkar befinna sig vid den tidpunkt när den utövar sin verksamhet. Visst stöd för denna tolkning kan fås av modellen för överenskommelse (se avsnitt 7 och bilaga 2), där det sägs att ledaren "ska vara företrädare för de behöriga myndigheterna i den/de medlemsstat(er) där utredningsgruppen är verksam" och att "utredningsgruppens medlemmar... under dennes ledning [ska] utföra sina uppgifter i den medlemsstat där denne är hemmahörande". De erfarenheter som gjorts hittills tyder på att medlemsstaterna föredrar alternativet med mer än en gruppledare framför alternativet med en gruppledare med övergripande ansvar. Tydlig ledarskapsstruktur är mycket viktigt för gruppens medlemmar En "flytande" ledarskapsstruktur som är knuten till det geografiska verksamhetsområdet är tillåtet förutsatt att ledarskapsstrukturen förblir tydlig Kommunikation är av avgörande betydelse för att en gemensam utredningsgrupp ska fungera väl 5.3 Verksamheten Gruppmedlemmarna ska utföra sina uppgifter under ledning av ledaren för den gemensamma utredningsgruppen, med beaktande av de villkor som fastställs av deras egna myndigheter i överenskommelsen om inrättandet av den gemensamma utredningsgruppen. Detta är en fråga som behöver övervägas när överenskommelsen om gruppen utarbetas, så att gruppmedlemmarna, särskilt de som är avdelade från en annan medlemsstat, är medvetna om vilken ledningsstruktur eller vilka ledningsstrukturer som inrättats. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 10 BILAGA DG H 2B SV

I artikel 13.4 görs det skillnad mellan "medlemmar" och "avdelade medlemmar" i en gemensam utredningsgrupp. Avdelade medlemmar i gruppen kommer från andra medlemsstater än den medlemsstat där gruppen är verksam. De kan, i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där gruppen är verksam och överenskommelsen om en gemensam utredningsgrupp, tillåtas närvara vid operativ verksamhet som husrannsakningar. Detta stöd till den operativa verksamheten kan inbegripa vissa utredningsåtgärder när detta har godkänts av de behöriga myndigheterna i verksamhetsmedlemsstaten och av den avdelande medlemsstaten. Ledaren för den gemensamma utredningsgruppen har rätt att göra undantag från denna allmänna regel. Tillstånd att vara närvarande och/eller vidta utredningsåtgärder bör även beaktas i den formella överenskommelsen. De mest innovativa och möjligen de nyttigaste delarna av artikel 13 i 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp är i punkterna 7 och 9. När det för den gemensamma utredningsgruppens arbete krävs att det vidtas utredningsåtgärder i någon av de medlemsstater som har inrättat gruppen, får personer som avdelats till gruppen av den medlemsstaten begära att deras egna behöriga myndigheter vidtar åtgärderna. Denna begäran ska i denna medlemsstat bedömas enligt de villkor som skulle gälla i en inhemsk utredning. Syftet med den bestämmelsen är att undvika behovet av en formell framställning om hjälp, även när undersökningsåtgärden medför tvångsåtgärder, t.ex. verkställighet av en husrannsakningsorder. Detta är en av de viktigaste fördelarna med gemensamma utredningsgrupper. Exempelvis kan en nederländsk polistjänsteman som är avdelad till en gemensam utredningsgrupp som är verksam i Tyskland be sina poliskolleger i Nederländerna att verkställa en husrannsakningsorder, utfärdad i enlighet med nederländsk lag, i Nederländerna för gruppens räkning. Man måste emellertid hålla i minnet att artikel 13 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp inte har företräde före nationell lagstiftning. En nederländsk tjänsteman kan till exempel be en brittisk tjänsteman att begära telefonavlyssning i Förenade kungariket, men möjligheten att senare använda denna information vid en rättegång kommer alltid att vara avhängig av de båda relevanta nationella lagstiftningarna, och detta behöver studeras grundligt. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 11 BILAGA DG H 2B SV

Nödvändigheten av att beakta nationell lagstiftning gäller också punkterna 9 och 10, även om dessa bestämmelser ger utredarna en annan värdefull fördel: medlemmarna i en utredningsgrupp får, återigen i enlighet med sin nationella lagstiftning, förse gruppen med uppgifter som finns tillgängliga i deras land. En gruppmedlem kan till exempel lämna abonnentuppgifter och uppgifter om bilregisternummer och utdrag ur kriminalregistret direkt till gruppen, utan att informationen går via de behöriga nationella centrala organen. Man bör emellertid överväga kraven för att väcka talan om den tillhandahållna informationen även ska användas som bevismaterial i brottmålet. Medan endast lämpliga myndigheter i Europeiska unionens medlemsstater får vara medlemmar i en gemensam utredningsgrupp, får tredje parter, från EU eller inte, delta i utredningsgruppen verksamhet. En FBI-tjänsteman från Förenta staterna kan t.ex. vara deltagare i en gemensam utredningsgrupp inrättad av Belgien och Nederländerna, men aldrig medlem eller avdelad medlem. De rättigheter artikel 13 ger gruppmedlemmarna (t.ex. rätt att vara närvarande när utredningsåtgärder genomförs) gäller inte dessa personer, om inte något annat uttryckligen sägs i överenskommelsen. Gemensamma utredningsgrupper i allmänhet och överenskommelser om sådana kan inte ha och har inte företräde framför nationell lag och nationella skyldigheter Tydlig information och tydliga riktlinjer behöver ges till deltagarna, särskilt angående följande: o Olikheter rörande vad som krävs för vissa tvångsåtgärder o Villkor för faktisk användning som bevismaterial vid en eventuell rättegång o Vilket slag av bevisning som får användas vid senare domstolsförhandlingar o Interna ledningsstrukturer Möjlighet för tredje parter att vara "deltagare" i "EU:s" gemensamma utredningsgrupper men inte "medlemmar": o Deltagarnas roller, syfte och skyldigheter behöver beskrivas tydligt i överenskommelser om gemensamma utredningsgrupper, särskilt bestämmelserna om rättsligt ansvar o Deltagarna kan komma inte bara från EU-organ och -byråer, t.ex. Europol, Eurojust, Olaf osv., utan även från tredjestater och deras byråer, t.ex. från FBI 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 12 BILAGA DG H 2B SV

6. Deltagande av Eurojust och Europol Eftersom båda institutionerna har skapats för att stödja medlemsstaterna i kampen mot organiserad allvarlig gränsöverskridande brottslighet, medför deras respektive behörighet och arbetsuppgifter att Europol och Eurojust kommer att spela en central roll i de gemensamma utredningsgrupperna. I enlighet med artikel 1.12 i rambeslutet samt bestämmelserna i 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp, kan Eurojust och Europol delta i gemensamma utredningsgrupper, antingen separat eller gemensamt. Dessutom innebär artikel 6 i samarbetsavtalet mellan Europol och Eurojust att båda parterna gemensamt, på begäran av en eller flera medlemsstater, kan delta i inrättandet av gemensamma utredningsgrupper och stödja rättsliga och brottsbekämpande myndigheter under de preliminära diskussionerna om inrättandet av gemensamma utredningsgrupper. På så sätt kommer de båda organisationerna att i nära samarbete stå till den ansökande medlemsstatens förfogande när de överväger en gemensam utredningsgrupp. Särskilt i den förberedande bedömnings- och förhandlingsfasen kan båda stödja medlemsstaterna med juridisk rådgivning och expertis från tidigare deltagande i gemensamma utredningsgrupper. Dessutom finns mötes- och tolkningsfaciliteter tillgängliga för medlemsstaterna. Europol och Eurojust kan tack vare sin uppgift att sörja för informationsutbyte och samordna ömsesidig rättslig hjälp, vara i stånd att identifiera fall där en gemensam utredningsgrupp är lämplig och följaktligen be medlemsstaterna bifalla en sådan begäran. Medan det inte är obligatoriskt att involvera Eurojust och Europol i inrättandet av en gemensam utredningsgrupp eller i dess verksamhet, kan båda spela en avgörande roll för att garantera utredningsgruppens effektivitet och operativa kapacitet och allmänna framgång. Båda organisationerna kan också bidra till den administrativa ledningen av gemensamma utredningsgrupper och hjälpa till med att erhålla finansiering samt ge råd i fråga om detta. Genom Eurojusts projekt för finansiering av gemensamma utredningsgrupper kan man få finansiellt stöd till resor och inkvartering, kostnader för tolkning och översättning samt logistiskt stöd (lån av utrustning) (för närmare detaljer se http://www.eurojust.europa.eu/jit_funding.htm). Operativa möten kan också finansieras via Europol och samordningsmöten via Eurojust (se Europols respektive Eurojusts webbplats). 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 13 BILAGA DG H 2B SV

Eurojusts nationella medlemmar, deras biträdande nationella medlemmar eller assisterande nationella medlemmar kan ingå i en gemensam utredningsgrupp, om respektive medlemsstat i enlighet med vad som krävs i artikel 9f i det reviderade beslutet om Eurojust 4, har fastställt att de deltar i den gemensamma utredningsgruppen "i egenskap av behörig nationell myndighet". Tjänstemän från Europol och Olaf samt nationella ledamöter i Eurojust och deras biträdande nationella medlemmar eller assisterande nationella medlemmar, som inte agerar i egenskap av behörig nationell myndighet, kan delta i verksamheten i en gemensam utredningsgrupp men får inte leda en grupp eller vara medlemmar i den. I enlighet med artikel 6 i rådets beslut om Europol 5 kan tjänstemän från Europol delta i gemensamma utredningsgrupper i en "stödjande funktion" men får inte medverka vid några tvångsåtgärder. Råd i ett tidigt skede om huruvida fallet lämpar sig för en gemensam utredningsgrupp jämfört med traditionella metoder (samordningsmöten, parallella utredningar osv.) Praktiska och juridiska råd i ett tidigt skede angående överenskommelsen om den gemensamma utredningsgruppen och de bestämmelser den ska innehålla Tillhandahålla mötesfaciliteter, inbegripet översättningar och säkra miljöer, för förhandlingar om överenskommelser samt samordningsmöten Bidra med vunna erfarenheter inom gemensamma utredningsgrupper samt centrala samordnings- och stöduppgifter i gränsöverskridande utredningar Tillhandahålla analytiskt stöd Underlätta informationsutbyte samt verkställa internationell ömsesidig rättslig hjälp med andra icke-deltagande länder Råd/stöd i fråga om aktuell tillgång till samt villkor och förfaranden för finansiering och lån till utrustning 4 5 Rådets beslut 2002/187/RIF av den 28 februari 2002 om inrättande av Eurojust för att stärka kampen mot grov brottslighet, ändrat genom rådets beslut 2003/659/RIF och rådets beslut 2009/426/RIF av den 16 december 2008 om förstärkning av Eurojust. Rådets beslut om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol) av den 6 april 2009, (EUT L 121, 15.5.2009), se särskilt artiklarna 5.1 d och 6. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 14 BILAGA DG H 2B SV

7. Överenskommelse om inrättande av en gemensam utredningsgrupp I 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp föreskrivs det att gemensamma utredningsgrupper ska inrättas på grundval av en skriftlig överenskommelse. Som tidigare har förklarats ger den rättsliga ramen för upprättande av en gemensam utredningsgrupp och för dess verksamhet stort utrymme för eget skön, och därför är överenskommelsen av avgörande betydelse för alla parter. Å ena sidan tyder de erfarenheter som gjorts hittills på att det är bättre att från början komma överens om detaljerade arrangemang för att kunna undvika tidskrävande diskussioner när den gemensamma utredningsgruppens arbete har startat. Å andra sidan bör man hålla i minnet att utredningsverksamhet och insamlande av bevismaterial ofta måste inledas snabbt och långa diskussioner om överenskommelsen undvikas. Eftersom artikel 13 i 2000 års konvention tillåter att överenskommelsen ändras när som helst bör ett snabbt utarbetande av överenskommelsen vara att föredra framför långvariga diskussioner om varje detalj. Mot bakgrund av detta är ett syfte med denna handbok att göra det möjligt för de behöriga myndigheterna och tillämparna att överväga alla delar av lagstiftningen i den skriftliga överenskommelsen och samtidigt göra det möjligt för dem att med kort varsel inleda utredningen. Europeiska unionens råd antog först en rekommendation om en modell för en överenskommelse 6 om inrättande av en gemensam utredningsgrupp den 8 maj 2003 och sedan en resolution den 26 februari 2010 7. Denna senare tillämpas nu och i dess tillägg 1 ingår en ny rekommendation om villkoren för deltagande i en gemensam utredningsgrupp samt särskilda bestämmelser för Europols medverkan. Dessutom har några medlemsstater redan godkänt utkast till utredningsgruppsmallar sinsemellan för att påskynda överenskommelsen. 6 7 Rådets rekommendation av den 8 maj 2003 om en modell för överenskommelse om inrättande av en gemensam utredningsgrupp (EUT C 121, 23.5.2003, s. 1). Rådets resolution av den 26 februari 2010 om en modell för överenskommelse om inrättande av en gemensam utredningsgrupp (EUT C 70, 19.3.2010). 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 15 BILAGA DG H 2B SV

I enlighet med den praxis som tillämpas i flera länder hänvisas det i den nya modellen för överenskommelse dessutom till ett utkast till kontrollförteckning som införts i tillägg IV för den operativa handlingsplanen, som är en handling skild från överenskommelsen om en gemensam utredningsgrupp vilken syftar till att fastställa faktiska operativa enskildheter, strategi och planering. Detta möjliggör flexibilitet i händelse av ändringar och är även avsett att minska mängden detaljer och detaljnivån i den underliggande överenskommelsen om en gemensam utredningsgrupp. Modellen för överenskommelse återfinns i bilaga 2 till denna handbok. Det bör betonas att Europol och Eurojust när som helst står till förfogande för att hjälpa medlemsstaterna att redigera en överenskommelse. Innehållet i en överenskommelse om en gemensam utredningsgrupp kan komma att röjas inom vissa jurisdiktioner. Man måste därför överväga o definitionen av utredningsgruppens syfte, så att man undviker att röja enskildheter om andra misstänkta som fortfarande är föremål för andra utredningar, och o gruppmedlemmarnas identitet, som kan anges i en bilaga eller skickas separat, så att man kanske inte behöver röja identiteten på t.ex. infiltratörer, specialister osv. Överenskommelsen bör innehålla huvudbestämmelser och tydliga definitioner av medlemmarnas och deltagarnas uppgifter Under förhandlingarna om en överenskommelse bör man tänka på gruppens huvudsyfte samt på olikheter i rättsliga förfaranden, bevisregler och myndighet som krävs för vissa tvångsåtgärder Eftersom alla gemensamma utredningsgrupper är olika, är det möjligt att modellöverenskommelsen inte lämpar sig för alla fall; den ger emellertid nyttig vägledning om de frågor som bör omfattas av varje överenskommelse 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 16 BILAGA DG H 2B SV

8. Sammanfattning En gemensam utredningsgrupp ska vara utformad som ett flexibelt redskap till stöd för utredningar rörande gränsöverskridande brottlighet och för att bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Utöver sitt huvudsyfte att för bättra effektiviteten i medlemsstaterna när det gäller att utreda organiserad och grov internationell brottslighet, ger en gemensam utredningsgrupp dem som deltar i denna många andra klara fördelar. Länder som har en gång har deltagit i en gemensam utredningsgrupp har ofta anammat konceptet och visat sig villiga att anlita gemensamma utredningsgrupper för att utreda och beivra gränsöverskridande brottslighet. Gemensamma utredningsgrupper är kanske inte alltid det lämpligaste redskapet i alla gränsöverskridande utredningar, men tillämparna bör vara medvetna om de avsevärda fördelar de kan ge och vara i stånd att fatta välgrundade beslut om att använda sig av sådana. För ytterligare information, vänligen kontakta det nationella Eurojust-/Europolkontoret eller gå till webbplatsen för gemensamma utredningsgrupper via länkar från både Europols (www.europol.europa.eu) och Eurojusts (www.eurojust.europa.eu) webbplats. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 17 BILAGA DG H 2B SV

BILAGA I Nationell lagstiftning om gemensamma utredningsgrupper Österrike Lagen om ömsesidig hjälp i brottmål (Bundesgesetz über die justizielle Zusammenarbeit in Strafsachen mit den Mitgliedstaaten der Europäischen Union), artiklarna 60 62 och 76 77 EU-JZG. Belgien Artiklarna 8 10 i lagen av den 9 december 2004 om ömsesidig internationell rättslig hjälp i brottmål och om ändring av artikel 90 i straffprocesslagen. Bulgarien Artikel 476.3 i straffprocesslagstiftningen och artikel 13 i 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp. Cypern Lagen om gemensamma utredningar, lag nr 244 (I)/2004. Tjeckien Straffprocesslagstiftningen, sektionerna 442 och 443 (lag nr 141/1961 Coll., ändrad genom lag nr 539/2004 Coll.). Danmark Genomförande genom särskilda bestämmelser ansågs onödigt. Detta har gjorts genom motiveringen till utkastet om genomförande av 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 18 BILAGA I DG H 2B SV

Estland Avdelning 3 (ömsesidig hjälp i brottmål) i straffprocesslagstiftningen sektion 471. Finland Finlands lag nr 1313/2002 paragraf 8. Frankrike Artikel 17 i en lag som antogs den 9 mars 2004, som inför två nya artiklar i straffprocesslagstiftningen, nämligen artiklarna 695 2 och 695 3 Art. D15 1 4. Tyskland Artikel 93 i lagen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (Gesetz über die internationale Rechtshilfe in Strafsachen IRG) och artikel 13 i 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp. Grekland Grekland har ännu inte ratificerat 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp. Genomförandet av rambeslutet om gemensamma utredningsgrupper däremot återfinns i lag 3663/2008, artiklarna 13 24. Ungern Artiklarna 55 59 och 36 49 i lag nr CXXX från 2003 om samarbete i brottmål med Europeiska unionens medlemsstater. Artiklarna 20 24 i lag nr LIV från 2002 om internationellt samarbete mellan brottsbekämpande organ. Irland Straffrättsakten från 2004. Genom den rättsakten ändras sektionerna 3 och 4 in 1989 års lag om Garda Síochána. Den upphäver sektion 5 i lagen om Europol från 1997. Italien Italien har ännu inte genomfört rambeslut nr 465/2002 om gemensamma utredningsgrupper eller ratificerat 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 19 BILAGA I DG H 2B SV

Lettland Lettlands straffprocesslagstiftningen, artiklarna 830 838. Litauen Straffprocesslagstiftningen, artikel 171.3 samt Rekommendationer om upprättande av och verksamhet i gemensamma internationella utredningsgrupper, godkända av allmänna åklagaren i Republiken Litauen i ett beslut av den 21.12.2004 (nr 186 6963). Luxemburg Lagen av den 21 mars 2006 om gemensamma utredningsgrupper (Mémorial A n O 57, 31/3/2006). Malta Artikel 435E.5 i Maltas strafflagstiftning (utvidgad genom IX.2003.128 och ändrad genom III.2004.77); dessutom hänvisar sektionerna 628A och 628B i strafflagstiftningen till ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (tillägg genom IX.2003.128). Nederländerna Straffrättslagstiftningen artiklarna 552qa 552qe. Norge De finns ingen särskild lag om deltagande i gemensamma utredningsgrupper i Norge. Norge kommer att tillämpa 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp och därför även artikel 13. Tillämpningen/ratificeringen kommer förmodligen att förverkligas under 2010. I princip finns det dock inga formella hinder i norsk lag som skulle innebära att Norge inte kan delta i en gemensam utredningsgrupp om man får en inbjudan om detta. Polen Artiklarna 589b, 589c, 589d, 589e och 589f i den polska straffprocesslagstiftningen. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 20 BILAGA I DG H 2B SV

Portugal Lag 48/2003 (ömsesidig rättslig hjälp i brottmål). Kapitlet om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (kapitel I) ingår i lagen om internationellt rättsligt samarbete i brottmål (lag nr 144/1999). Genom lag nr 48/2003 införs nya artiklar (145 A och B) i detta kapitel. Dessutom hänvisar artikel 145 i lag 148/2003 till gemensamma utredningsgrupper. Rumänien Lag nr 302/2004 om internationellt rättsligt samarbete i brottmål, ändrad genom lag nr 224/2006 artikel 169; lag nr 368/2004 som ratificerade det andra tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om rättslig hjälp i brottmål bilagan artikel 20. Slovakien Straffprocesslagstiftningen (lag nr 301/2005), paragraf 10.9, strafflagstiftningen (lag nr 300/2005), paragraf 128.1. Straffprocesslagstiftningen (lag nr 301/2005), paragraf 10.9 anger reglerna rörande gemensamma utredningsgrupper (medlemmarna i gemensamma utredningsgrupper betraktas som polistjänstemän; vem som är ledare för en gemensam utredningsgrupp; av vilka skäl en sådan kan inrättas osv.) Strafflagstiftningen (lag nr 300/2005) paragraf 128.1 definierar begreppet offentligt organ (som bl.a. omfattar medlemmarna i en gemensam utredningsgrupp eftersom de betraktas som polistjänstemän). Slovenien Artikel 160.b i straffprocesslagstiftningen. Spanien Lag nr 11/2003 av den 21 maj om gemensamma utredningsgrupper inom ramen för Europeiska unionen och organisk lag 3/2003 av den 21 maj om ordningen för straffrättsligt ansvar för medlemmar i gemensamma utredningsgrupper som är verksamma i Spanien. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 21 BILAGA I DG H 2B SV

Sverige Lag om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar paragraf 1, underparagraf 2 9 och förordning om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar. Förenade kungariket Rådets rambeslut och/eller artikel 13 i 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp samt polisreformlagen från 2002, sektionerna 103 och 104, och strafflagen (internationellt samarbete) från 2003, sektion 16. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 22 BILAGA I DG H 2B SV

MODELL FÖR ÖVERENSKOMMELSE OM INRÄTTANDE AV EN GEMENSAM UTREDNINGSGRUPP BILAGA II I enlighet med artikel 13 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 29 maj 2000 8 (nedan kallad konventionen) och rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om gemensamma utredningsgrupper 9 (nedan kallat rambeslutet) 1. Parter i överenskommelsen Följande parter har slutit en överenskommelse om inrättande av en gemensam utredningsgrupp: 1. (Namn på medlemsstatens första behöriga myndighet eller organ som är part i överenskommelsen) och 2. (Namn på medlemsstatens andra behöriga myndighet eller organ som är part i överenskommelsen) 8 9 EGT C 197, 12.7.2000, s. 3. EGT L 162, 20.6.2002, s. 1. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 23 BILAGA II DG H 2B SV

3. (Namn på medlemsstatens sista behöriga myndighet eller organ som är part i överenskommelsen) Parterna i denna överenskommelse kan i samförstånd besluta om att inbjuda andra medlemsstaters myndigheter eller organ att bli part i denna överenskommelse. För eventuella arrangemang med tredje land, med organ som är behöriga enligt bestämmelser som antagits inom ramen för fördragen och med internationella organ som deltar i de gemensamma utredningsgruppernas verksamhet, se tillägg I. 2. Syftet med den gemensamma utredningsgruppen: Överenskommelsen ska omfatta inrättandet av en gemensam utredningsgrupp med följande syfte: Beskrivning av den gemensamma utredningsgruppens särskilda syfte. Här bör om möjligt anges omständigheterna kring de(t) brott som utreds (datum, plats och art). Parterna kan i samförstånd omdefiniera den gemensamma utredningsgruppens syfte. 3. Tillvägagångssätt Parterna i denna överenskommelse kan enas om en operativ handlingsplan som anger de riktlinjer som ska följas för att uppnå den gemensamma utredningsgruppens syfte 10 ska kunna uppnås. 10 Mot bakgrund av relevant nationell lagstiftning och öppenhetskrav i den skulle den operativa handlingsplanen kunna inkluderas i denna överenskommelse som ett tillägg eller behandlas som ett separat konfidentiellt dokument. De behöriga myndigheter som undertecknar överenskommelsen måste alltid känna till innehållet i den operativa handlingsplanen. Den operativa handlingsplanen måste vara ett flexibelt dokument som innehåller praktiska överenskommelser om en gemensam strategi och om hur den gemensamma utredningsgruppens särskilda syfte enligt artikel 2 ska kunna uppnås, inklusive praktiska arrangemang som inte omfattas av denna överenskommelse. En kontrollista över de punkter som avser det möjliga innehållet i den operativa handlingsplanen återfinns i tillägg IV till denna modell för överenskommelse. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 24 BILAGA II DG H 2B SV

4. Period som omfattas av överenskommelsen I enlighet med artikel 13.1 i konventionen och artikel 1.1 i rambeslutet, ska gemensamma utredningsgrupper inrättas för en begränsad tidsperiod. Enligt överenskommelsen ska den gemensamma utredningsgruppen vara verksam under följande period från och med [För in datum] till och med: [För in datum] Den sista dagen i den period som anges i överenskommelsen kan senareläggas i samförstånd mellan parterna i den form som anges i tillägg II till denna modell för överenskommelse. 5. Medlemsstat/er i vilken/vilka den gemensamma utredningsgruppen kommer att vara verksam Den gemensamma utredningsgruppen kommer att vara verksam i den medlemsstat (de medlemsstater) som anges nedan. [Ange medlemsstat eller medlemsstater där utredningsgruppen avses vara verksam] I enlighet med artikel 13.3 b i konventionen och artikel 1.3 b i rambeslutet ska gruppen vara bunden av lagstiftningen i den medlemsstat där den är verksam vid en viss tidpunkt. I det fall den gemensamma utredningsgruppen flyttar basen för sin verksamhet till en annan medlemsstat, ska lagstiftningen i denna medlemsstat gälla. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 25 BILAGA II DG H 2B SV

6. Utredningsgruppens ledare 11 Parterna har utsett följande person, som ska vara företrädare för de behöriga myndigheterna i den/de medlemsstat(er) där utredningsgruppen är verksam, till ledare för utredningsgruppen. Utredningsgruppens medlemmar ska under dennes ledning utföra sina uppgifter i den medlemsstat där denne är hemmahörande: Avdelad från (namn Tjänsteställning och tillhörighet Medlemsstat på organet) Namn (rättslig, polisiär eller annan behörig myndighet) - - - - - - - - Om någon av ovannämnda personer är förhindrad att utföra sina uppgifter ska en ersättare utan dröjsmål och genom samförstånd mellan partnerna utses i ett tillägg till överenskommelsen. I brådskande fall räcker det om parterna i den gemensamma utredningsgruppen informerar om ersättaren genom en skrivelse. Denna information ska därefter bekräftas i ett tillägg till överenskommelsen. 11 Artikel 1.3 a i rambeslutet ska tillämpas, dvs. gruppens ledare ska företräda den behöriga myndighet som deltar i brottsutredningar från den medlemsstat där gruppen är verksam. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 26 BILAGA II DG H 2B SV

7. Utredningsgruppens medlemmar: Utöver de personer som anges i artikel 6 ska följande personer 12 vara medlemmar i den gemensamma utredningsgruppen: Medlemsstat Avdelad från Namn/idnummer Tjänsteställning Roll (namn på organet) (1) och tillhörighet (rättslig, polisiär eller annan behörig myndighet) - - - - - - - - - - (1) Om det finns goda skäl att skydda identiteten för en eller flera av den gemensamma utredningsgruppens medlemmar, exempelvis när det gäller hemliga utredningar eller terroristutredningar som kräver maximal säkerhet, så ska dessa personer tilldelas ett ID-nummer om detta är förenligt med den nationella lagstiftningen i en medlemsstat som är part i överenskommelsen. De tilldelade numren måste anges i ett konfidentiellt dokument. Om det inte går att tilldela ett ID-nummer, kan man enas om att medlemmarnas identitet införs i ett konfidentiellt dokument som bifogas denna överenskommelse och som görs tillgänglig för alla parter i denna. 12 Den gemensamma utredningsgruppen kan inbegripa företrädare för rättsliga myndigheter, polismyndigheter eller andra behöriga myndigheter med utredande funktioner. Under denna rubrik kan även återfinnas medlemmar av Eurojust när de fungerar som behöriga nationella myndigheter enligt artikel 9f i rådets beslut 2002/187/RIF av den 28 februari 2002 om inrättande av Eurojust, deras suppleanter och medhjälpare samt andra personer som enlig deras nationella lagstiftning även är medlemmar i det nationella kontoret, t.ex. utstationerade nationella experter. Polismyndigheterna kan bestå av medlemmar från Europols nationella enheter i medlemsstaterna. Dessa nationella enheter är förlagda i medlemsstaterna och är nationella polismyndigheter. Även medlemsstaternas kontaktmän vid Europol behåller sin behörighet att agera som nationella polismyndigheter. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 27 BILAGA II DG H 2B SV

Om någon av ovannämnda personer är förhindrad att utföra sina uppgifter ska en ersättare utses utan dröjsmål i ett tillägg till denna överenskommelse eller genom skriftligt meddelande till behörig ledare för den gemensamma utredningsgruppen. 8. Deltagare i den gemensamma utredningsgruppen Bestämmelserna om den gemensamma utredningsgruppens deltagare 13 behandlas i det relevanta tillägget till denna överenskommelse. 9. Bevisinhämtning Parterna ska ge ledaren eller en eller flera medlemmar av den gemensamma utredningsgruppen mandat att tillhandahålla råd vid bevisinhämtning. I rådgivarens roll ingår att ge vägledning till den gemensamma utredningsgruppens medlemmar om aspekter och förfaranden som ska beaktas vid bevisinhämtning. Den eller de personer som ska ha denna uppgift bör anges här. I den operativa handlingsplanen kan parterna informera varandra om vad som ska gälla för medlemmarna i den gemensamma utredningsgruppen vid avgivande av vittnesmål. 10. Allmänna villkor i överenskommelsen De villkor som fastställs i artikel 13 i konventionen och i rambeslutet ska gälla, på det sätt som de har genomförts i den medlemsstat där utredningsgruppen är verksam. 11. Ändringar av överenskommelsen Ändringar av denna överenskommelse, inklusive men inte begränsat till a) upptagande av nya medlemmar i den gemensamma utredningsgruppen, 13 Den gemensamma utredningsgruppens deltagare utses av tredjeländer, Eurojust, Europol, kommissionen (Olaf), organ som är behöriga enligt bestämmelser som antagits inom ramen för fördragen och internationella organisationer som deltar i den gemensamma utredningsgruppens verksamhet såsom parter i överenskommelsen enligt tillägg I till denna modell för överenskommelse. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 28 BILAGA II DG H 2B SV

b) ändringar av syfte eller varaktighet enligt artikel 2 i denna överenskommelse, c) tillägg till eller ändringar av nuvarande artiklar. ska göras i den form som anges i tillägg III till denna modell för överenskommelse, undertecknas av parterna och fogas till ursprungsversionen. 12. Intern utvärdering Minst var sjätte månad ska den gemensamma utredningsgruppens ledare utvärdera de framsteg som gjorts med att nå utredningsgruppens allmänna syfte, samtidigt som de problem som har identifierats fastställs och åtgärdas. När den gemensamma utredningsgruppens verksamhet upphör kan parterna, i lämpliga fall, anordna ett möte för att utvärdera verksamheten. Den gemensamma utvärderingsgruppen kan upprätta en rapport över verksamheten som redovisar hur den operativa handlingsplanen genomfördes och vilka resultat som uppnåddes. 13. Särskilda arrangemang i överenskommelsen (för att inte överenskommelsen ska bli alltför ohanterlig kan några eller alla punkter som anges under 13.1 13.11 överföras till den operativa handlingsplanen). Följande särskilda arrangemang får tillämpas på överenskommelsen (observera att ett antal av dessa frågor också regleras i konventionen och i rambeslutet): (Ska införas i erforderliga fall. Följande underrubriker är avsedda att framhäva eventuella områden som kräver en särskild beskrivning). 13.1 Villkoren för att undanta avdelade medlemmar i utredningsgruppen när utredningsåtgärder vidtas. 13.2 Särskilda villkor för avdelade medlemmar för att genomföra utredningar i den medlemsstat där verksamheten äger rum. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 29 BILAGA II DG H 2B SV

13.3 Särskilda villkor för att en avdelad medlem i en utredningsgrupp ska få begära att hans eller hennes nationella myndigheter vidtar åtgärder som gruppen begär utan att översända ett brev med denna begäran. 13.4 Villkor för avdelade medlemmar för att utbyta information som härrör från avdelande myndigheter. 13.5 Bestämmelser som rör medierna, särskilt behovet av samråd före offentliggörande av pressmeddelanden och officiella informationsgenomgångar. 13.6 Bestämmelser om denna överenskommelses konfidentialitet. 13.7 Kommunikationsspråket måste fastställas. 13.8 Särskilda bestämmelser om utgifter: 13.8.1 Bestämmelser om försäkring för utstationerade medlemmar i den gemensamma utredningsgruppen. 13.8.2 Bestämmelser om utgifter för översättning, tolkning, telefonavlyssning osv. 13.8.3 Bestämmelser om översättning till exempel av erhållna handlingar till det språk som talas av andra medlemmar i den gemensamma utredningsgruppen och till det officiella kommunikationsspråket (om det inte är samma språk), eftersom det kan leda till stora (onödiga) utgifter. 13.8.4 Bestämmelser om utgifter eller inkomster från tillgångar som tagits i beslag. 13.9 Villkor för att bevilja den hjälp som begärs i enlighet med konventionen och andra arrangemang. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 30 BILAGA II DG H 2B SV

13.10 Särskilda dataskyddsregler. 13.10a Sekretess och användning av redan tillgänglig information och/eller erhållen under den gemensamma utredningsgruppens verksamhet. 13.11 Villkoren för att utstationerade medlemmar ska få bära/använda vapen. Utfärdad i (plats för undertecknandet) (datum) (Underskrift av alla parter) 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 31 BILAGA II DG H 2B SV

Tillägg I TILL MODELLEN FÖR ÖVERENSKOMMELSE OM INRÄTTANDE AV EN GEMENSAM UTREDNINGSGRUPP Deltagare i en gemensam utredningsgrupp Arrangemang med Europol/Eurojust/kommissionen (Olaf), organ som är behöriga enligt bestämmelser som antagits inom ramen för fördragen, andra internationella organ eller tredjeländer 1. Parter i avtalet Namn på den första part i överenskommelsen som inte är en medlemsstat Namn på den sista part i överenskommelsen som inte är en medlemsstat (om det är fler än en) och Namn den första behöriga myndigheten eller det första organet i en medlemsstat som är part i överenskommelsen 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 32 BILAGA II DG H 2B SV

och Namn på den andra behöriga myndigheten eller det andra organet i en medlemsstat som är part i överenskommelsen ( och ) har enats om att följande personer från (namn på de parter i överenskommelsen som inte är medlemsstater) ska delta i den gemensamma utredningsgruppen, som inrättats genom en överenskommelse av den (datum och plats för överenskommelsen, till vilken detta tillägg fogas). 2. Deltagare i den gemensamma utredningsgruppen Följande personer ska ingå i den gemensamma utredningsgruppen: Stat/organisation Avdelad från (myndighetens/organets namn) Namn Tjänsteställning och tillhörighet Roll - - - - - - - - - - Medlemsstaten har beslutat att dess nationella medlemmar i Eurojust ska delta i den gemensamma utredningsgruppen som en behörig nationell myndighet 14. 14 Stryk detta stycke om ej tillämpligt. 15790/1/11 REV 1 sn/ell,lym(sgr)/na,be 33 BILAGA II DG H 2B SV