Uttagningsfråga lokalfinal Svenska juridiska mästerskapen 2015 Alla olikheter till trots hade Sixten Blixten, som han kallades, och Lena Sena, som hon kallades, kamperat väl ihop under studietiden i Lund. De var båda intresserade och fascinerade över juridikens irrgångar och möjligheter, och de hade båda gått ut med mycket goda betyg. Men de hade olika inställningar till livet, till juridiken och till framtiden. Hon tränade och var fit, han smuttade konjak och rökte cigarr så snart han hade råd. Hon var uppe tidigt på morgonen, han sent på natten. Deras diskussioner inträffade sent på eftermiddagarna. Hon läste kurslitteraturen noggrant, han undersökte vilka de vanligaste tentafrågorna var (han hade sålt en del sammanställningar och gjort sig en slant på detta). Utbytet bestod mest i att han formulerade problem med utgångspunkt i de vanligaste tentafrågorna, och hon redde ut vad som borde vara den rätta lösningen. Det slutade med att Sixten Blixtens tillämparuppsats hade rubriken Hundra sätt att undkomma kronofogden och Lena Senas uppsats handlade om den romerska rättens bestående inflytande över den nordiska förmögenhetsrätten. Det som på samma gång innebar avsked, uppbrott och framtid hade inträffat när den stora magnolian blommade som vackrast. De hade båda lämnat in sina uppsatser och sommaren stod för dörren. Sixten Blixten hade förslagit att de skulle gå till parken för att njuta av senvåren och särskilt den magnifika magnolian. Det var inte likt honom. Lena Sena förstod att det var något han ville. Det bekymrade henne; hon hade värdesatt att de hade kunnat hålla relationen på ett rent kamratligt, ja nästan professionellt plan. Många gånger senare hade blommande magnolior fått Lena, som inte längre kallades Lena Sena, att tänka: Hur rätt men ändå fel min oro var!
Vi måste göra något med våra liv, något stort, något avgörande, hade Sixten Blixten sagt. Jag vill inte bli en low-lifer. Jag vill tjäna pengar. Jag vill använda mina kunskaper. Jag vill bli den smarte juristen, den som exakt vet var gränsen går och som vågar balansera på den! Då hade Lena känt ett visst lugn. Kanske var det just denna lättnad som hade fått henne att bli alltför medgörlig, alltför lite vaksam. Jag ska starta bolag, jag ska hyra en tjusig lokal och anställa en vrålsnygg sekreterare och så småningom anställa en ännu snyggare biträdande jurist, hade Sisten Blixten förklarat. Men jag ska inte bli advokat! Jag ska ägna mig åt business. Juridikbusiness! Hon förstod vart det var på väg. Startkapital. Men han tog naturligtvis en omväg. Men du kan få bli delägare, framhöll han som ett erbjudande. Vi blir kompanjoner. Lena visste att detta var ett utspel som han hade läst sig till. Erbjud om möjlig något som måste uppfattas som generöst men som du vet att motparten inte kan anta, hade han vid något tillfälle deklamerat ur någon bok om förhandlingsspel, vad nu det var. Men hon visste inte om han visste att hon visste att det var ett spel för galleriet. Så hon hade svarat: Tack, men nej tack! så vänligt hon kunde och väntat på fortsättningen. Han hade uppenbarligen haft planen helt klar för sig, tänkte Lena, där hon satt i vinterträdgården, i den sköna korgstolen bland pelargonerna med senvintersolen varm i ryggen och med stämningsansökningen i sin hand. Så många år senare.
Han hade haft tillräckligt med pengar till aktiekapitalet, som vid tiden skulle vara som lägst 5 000 kronor, men han behövde 50 000 kronor i rörelsekapital. Bolaget skulle låna pengarna till en god ränta, hade han sagt. Jaså? tänkte hon. Och han hade klurat ut ett fenomenalt säkerhetspaket. Oj, oj, oj. Han skulle ställa borgen. Nåja. Han skulle ställa sina aktier i pant för bolagets låneskuld. Jaha. Hon skulle få en option att köpa hans aktier för ett pris svarande mot lånefordringen plus ränta. Ojdå! Och han skulle också pantförskriva aktierna till säkerhet för hennes optionsrätt. Det var som värst! Hon hade dumt nog spelat med. Kommenterat ibland, bara tänkt en kommentar ibland. Sannolikt berodde hennes medgörliga attityd på att hon hade väntat sig något annat. Men han var kreativ och skulle nog kunna driva något slags affärsjuridisk verksamhet med framgång. Så varför inte? Han ordnade den utlovade dokumentationen. Den kom per post med ett brev där han berättade att han hade flyttat till Stockholm och skulle bedriva verksamheten där. Bolaget var bildat men han hade inte brytt sig om att utfärda några aktiebrev. Det hör till gamla tider, hade han skrivit. Hans fråga om hon ville vara styrelseledamot han skulle annars ensam utgöra styrelsen fann hon ingen anledning att besvara. Sedan hon hade satt in pengarna på det anvisade kontot och fått dokumentationen om de olika delarna av säkerhetspaketet hörde hon inte något från eller om honom förrän hon i tidningarna läste om hans testamentsvindlerier. De första åren hade hon hoppats på en räntebetalning, men sedan hon resignerat hade hon kommit att se den blommande magnolian som symbol för hur det vackra förför till oförstånd och erinrat sig sin dumhet blott om våren, när de första magnoliorna blommande.
Han hade naturligtvis dömts till ett långt fängelsestraff. En stor del av de oriktigt åtkomna pengarna hade överlämnats till Allmänna arvsfonden. Men bolaget hade inte obetydliga medel kvar, miljonbelopp tydligen, som ingen visste varifrån de kom. Dessa pengar ville uppenbarligen nu Sixten Blixten, som han alltjämt kallades, behålla. Han höll sig inte lugn i cellen, och stämningsansökningen, det måste hon erkänna, den var välskriven. Hon funderade på varför han inte tidigare hade försökt städa det arrangemang som han hade lagt upp för så många år sedan. Slutsatsen blev björnen sover. Han måste ha utgått från hon var som en sovande björn som man inte helst inte ska väcka, men att hon genom tidningsskriverierna hade blivit väckt. På sig själv tror man sig känna andra. Så ofta så fel, tänkte hon. Visst hade hon blivit väckt, men det var stämningsansökningen som väckte henne. Det var den som gav henne idén om att skipa rättvisa. Hon skulle vinna och han skulle försvinna, eller i allt fall inte få behålla bolaget och därmed heller inte pengarna. Stämningsansökningen gick ut på att optionen inte längre gällde. Resonemanget byggde på preskription. Han påstod att Lenas lånefordring hos bolaget var preskriberad och att allt föll med det. Och under alla förhållanden var optionsrätten i sig preskriberad. I sitt svaromål förklarade Lena att hon nu och med detta svaromål ropade av optionen. Hon bestred yrkandet och yrkade genstämningsvis att tingsrätten skulle fastställa att hon ägde alla aktierna i bolaget. Hon yrkade dessutom kvarstad på aktierna.
Kärandelaget företräder Sixten Blixten och svarandelaget Lena. Lagen skall förfärdiga den stämningsansökning och det svaromål som nämns i berättelsen. Förhandling skall hållas i kvarstadsfrågan. Lagen ska utgå från att Lena har ställt adekvat säkerhet för yrkande. Lagen ska med utgångspunkt i de redovisande omständigheterna utveckla rättsliga resonemang för sina ståndpunkter. Omständigheterna får inte ändras men kan kompletteras. En invändning kan framställas mot ett hypotetiskt huvudpåstående. Att kärandelaget inte har fört ett viss rättsligt resonemang hindrar således inte svarandelaget från att invända mot resonemanget som om det hade framställts. På motsvarande sätt får kärandelaget bemöta en viss rättslig invändning även om svarandelaget inte har framställt denna.