Underlag till Jämställdhetsutredningen U 2014:06

Underlag till Jämställdhetsutredningen U 2014:06 Kultur Vanja Hermele, Doktorand i genusvetenskap Stockholms universitet 373

Kultur SOU 2015:86 Innehåll Inledning... 376 Rapportens disposition... 377 Statistiska uppgifter på kulturens område... 378 Analys: Jämställdhetsutvecklingen på kulturens område... 379 En bakgrund... 379 Utvecklingen på kulturens område... 381 Har jämställdhetspolitiken genomförts på ett effektivt sätt med rätt stöd till berörda aktörer?... 384 Är målen och indikatorerna för uppföljning av politiken relevanta eller bör de revideras?... 386 Filmområdets tio år... 387 Satsningar... 389 Positiva effekter av jämställdhetspolitiken på filmområdet... 390 Utmaningar för jämställdhetspolitiken på filmområdet... 390 Teaterområdets tio år... 391 Dansen... 393 Satsningar... 394 Positiva effekter av jämställdhetspolitiken på scenkonstområdet... 395 Utmaningar för jämställdhetspolitiken på scenkonstområdet... 396 Musikområdets tio år... 397 Satsningar... 399 Positiva effekter av jämställdhetspolitiken på musikområdet... 399 374

SOU 2015:86 Kultur Utmaningar för jämställdhetspolitiken på musikområdet... 400 Bildkonstområdet... 400 Satsningar... 403 Positiva resultat av jämställdhetsarbete på bild och formområdet... 403 Utmaningar för jämställdhetsarbete på bild och formområdet... 403 Musei-området... 404 Satsningar... 405 Positiva effekter av jämställdhetsarbete i museisektorn... 406 Utmaningar för jämställdhetsarbete i museisektorn... 406 Sammanfattning och förslag på förbättringar... 407 Har jämställdhetspolitiken genomförts på ett effektivt sätt med rätt stöd till berörda aktörer?... 407 Är målen och indikatorerna för uppföljning av politiken relevanta eller bör de revideras?... 408 Källor... 410 375

Kultur SOU 2015:86 Inledning Kulturen är en av de arenor som kvinnor och män använder för att utöva sina demokratiska rättigheter. De jämställdhetspolitiska målen är särskilt angelägna på kulturområdet och har varit vägledande för innehållet i den här rapporten. I uppdragsbeskrivningen föreslås att uppgifter om vem som konsumerar och vem som producerar kulturen ska ingå i analysen. Av dessa två frågor har störst fokus ägnats kulturproducenterna eftersom det är där maktfrågan är belägen, vilket märks i analysen genom att störst vikt lagts vid frågan om kvinnor och mäns möjlighet till deltagande i och inflytande över kulturlivet. Analysen har organiserats utifrån två tematiska huvudspår: de jämställdhetspolitiska målens tillämpning och de statliga jämställdhetssatsningarnas genomförande. Dessutom beskrivs jämställdhetsutvecklingen på kulturområdet, positiva resultat, utmaningar och målens utformande har analyserats samt förslag till förbättringar formulerats. På grund av uppdragets omfattning har ett antal avgränsningar varit nödvändiga. Rapporten avgränsar sig till att behandla film, teater, inklusive dans och musik, bild och form samt museer eftersom ett antal större jämställdhetspolitiska satsningar genomförts på dessa områden. Teater och musik är delvis överlappande kategorier, liksom bild och form och museiområdet. Här redovisas de dock separat. Det finns områden inom kulturen som inte alls kommer behandlas här, bland annat spelområdet som troligen är ett fält präglat av stor mansdominans eller konsthantverket som utmärks av kvinnodominans. Framtida analyser om kvinnors och mäns möjlighet till makt och inflytande inom dessa områden välkomnas. Av uppdragsbeskrivningen framgår att en särskild analys ska avse utvecklingen för utrikes födda kvinnor och män och att statistik, i den mån det är möjligt, bör brytas ner och analyseras utifrån könsöverskridande identitet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Dessa aspekter har utgjort en utgångspunkt för rapporten, men är dessvärre variabler som till stor del saknas i den officiella statistiken på området, vilket menligt påverkat omfattningen de kunnat närvara i belysningen. Vikten av att ett framtida jämställdhetsarbete omfattar fler maktaspekter än kön är en av slutsatserna i rapporten, 376

SOU 2015:86 Kultur eftersom detta skulle leda till förbättrade analyser och strategier och de efterfrågade kunskaperna. Underlaget till rapporten utgörs av offentliga uppgifter från Konstnärsnämnden, Myndigheten för kulturanalys, Statens historiska museer, Statens konstråd, Statens kulturråd, Svenska Filminstitutet samt ett stort antal rapporter, utredningar, propositioner samt andra initiativ till datainsamling som gjorts på kulturområdet under tioårsperioden som i huvudsak sträcker sig från 2003/04 till 2013/14. På grund av uppdragets omfattning och tidsbegränsningar har årsredovisningar, med några få undantag, inte begärts fram och analyserats. I sådana publikationer kan ytterligare statistiska uppgifter förekomma. Kompletterande uppgifter har när det bedömts nödvändigt samlats in från tjänstemän på Myndigheten för kulturanalys, Statens konstråd, Statens kulturråd och Statistiska centralbyrån. Rapportförfattaren tackar för den utbredda samarbetsvilligheten visad av dessa myndigheter. Rapportens disposition Ovanstående avsnitt har ägnats åt en beskrivning av uppdraget, dess genomförande och dess avgränsningar. Därefter följer ett stycke som beskriver några av de svårigheter som möter den som vill samla statistik på kulturens område. Därefter följer det analytiska huvudkapitlet om jämställdhetsutvecklingen på kulturens område. I detta kapitel analyseras uppdragets fråga huruvida jämställdhetspolitiken har genomförts på ett effektivt sätt med rätt stöd till berörda aktörer. Här diskuteras också vad rapporten kommer fram till är jämställdhetspolitikens centrala utmaningar; långsiktighet, kunskapsinsamling, uppföljning och samordning. I uppdraget efterfrågas också en analys av huruvida målen och indikatorerna fortfarande är relevanta. Till utmaningarna hör hur det intersektionella perspektivet ska omfattas av målformuleringarna, hur fördjupad kunskap om fler maktaspekter skall komma till samt bristen på tydlighet i målens formuleringar. Dessa aspekter diskuteras i också detta analytiska kapitel. Därefter följer fem kapitel som behandlar respektive kulturområde, varje kapitel avslutas med positiva effekter av jämställd- 377

Kultur SOU 2015:86 hetspolitiken och utmaningar för densamma. Rapporten avslutas med en sammanfattning av rapportens slutsatser tillsammans med förslag på förbättringar. Statistiska uppgifter på kulturens område Statistiska uppgifter är en utmaning för varje rapport som rör kulturområdet, oavsett jämställdhetsperspektiv eller inte. Organiseringen av kulturområdet är troligen ett av de mer invecklade politikområdena. Här finns verksamheter som står under statens, kommunernas och landstingens ledning samt ett stort antal verksamheter som bedrivs med offentligt stöd genom bidrag. Ungefär 60 myndigheter, stiftelser och bolag lyder i dag under Kulturdepartementet. Den statistikreform som genomfördes 1994 innebar att vissa statistikuppdrag flyttades från Statistiska centralbyrån till berörda myndigheter vilka bedömdes inneha den kompetens som krävdes för att bättre avgöra vad som var efterfrågad och relevant statistik. Statens kulturråd blev ansvarig myndighet på kulturområdet. Kulturrådet har genomfört sitt uppdrag genom att i första hand producera skriftserien Kulturen i siffror, som samlat uppgifter för dans, teater, musik, bild och form samt museer. Kulturrådets ansvar för den officiella statistiken på kulturområdet kom att flyttas till Myndigheten för kulturanalys som sedan 2012 ansvarar för fyra statistikområden: museer, samhällets utgifter för kultur, studieförbund och kulturmiljövård. Myndigheten för kulturanalys har också i uppdrag att utveckla den officiella statistiken så att den innefattar kulturvanor, bild och form- samt scenkonstområdet. Detta arbete uppges vara under utveckling (Myndigheten för kulturanalys, 2015). Sedan 1998 har Konstnärsnämnden redovisat offentlig statistisk över bidrag och stipendier uppdelat på kön. Det har gjorts löpande i årsredovisningar men också i rapporter som Konstnärernas inkomster en statistisk undersökning av SCB inom alla konstområden 2004 2005 (2009), Konstnärernas inkomster ur ett jämställdhetsperspektiv, (2010) och Konstnärernas inkomster, arbetsmarknad och försörjningsmönster (2011). Efter mer än 20 år av decentraliserat ansvar för kulturstatistiken finns det anledning att diskutera hur systemet fungerar. Att kulturens statistikförsörjning är underutvecklad påverkar möjligheten 378

SOU 2015:86 Kultur till kunskapsöversikt generellt och särskilt i frågor om jämställdhet, mångfald och andra diskrimineringsgrunder. Könsvariabeln går exempelvis inte att följa regelbundet över tid på ett stort antal kulturområden, vilket gör att längre tidsserier inte går att observera, vilket menligt begränsat möjligheten att dra slutsatser om utveckling över tid. Just nu befinner sig kulturens kunskapsförsörjning i ett kritiskt skede eftersom framtiden för Myndigheten för Kulturanalys är oviss. Ansvarsförskjutning mellan myndigheter har hittills haft negativa konsekvenser för kunskapsöverblicken, fördjupningen och möjligheten till strategiskt arbete för jämställdhet på kulturområdet. Analys: Jämställdhetsutvecklingen på kulturens område En bakgrund Frågan om kvinnors och mäns lika makt är central för den svenska jämställdhetspolitiken. Betänkandet Kön, makt och statistisk (SOU 2007:108) skiljer på tre sorters maktbegrepp; beslutsmakten, dagordningsmakten och den diskursiva makten. Den som har beslutsmakt står i position att fatta beslut, den som har dagordningsmakt har möjligheten att påverka agendan och det politiska samtalet och den diskursiva makten innebär makt att påverka de tankesätt, världsbilder och kunskapsuppfattning som råder i samhället. Kulturen som befolkas av både beslutsfattare, agendasättare och kulturproducenter omfattas av alla tre maktbegrepp. Alltsedan 1974 års kulturpolitik har formuleringar om delaktighet och demokrati varit övergripande mål för kulturpolitiken, särskilt riktat till de med offentligt finansierade verksamheter. 1996 års kulturpolitiska mål syftade bland annat till allas möjligheter till kulturupplevelser och eget skapande, att kulturen skulle vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället samt att kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet skulle främjas liksom internationellt kulturutbyte mellan olika kulturer inom landet (1996/97:KrU1). I de senaste kulturpolitiska övergripande målen, som antogs 2009, formulerades strävan efter brett deltagande på detta sätt: Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrande- 379

Kultur SOU 2015:86 friheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling (Prop. 2009/10:3). Målen är nationella och ska styra den statliga kulturpolitiken samt vägleda politiken i kommuner och landsting. Målen kräver allas deltagande på lika villkor. Jämställdhet och mångfald är således en förutsättning för att målen ska kunna nås. Vid sidan av att kulturpolitiken utvecklades under 1970-talet blev jämställdhet en del av den etablerade politiken. Till en början berörde jämställdheten främst arbetsmarknadspolitiken, men utökades så småningom till att ha inverkan på fler politikområden. Av anledningar som kan härröras från idéer om armlängds avstånd och kulturens särställning kom kulturområdet tyvärr att ligga vid sidan om de nationella jämställdhetspolitiska målen när de formulerades. I den jämställdhetspolitiska utredningen Makt att forma samhället och sitt eget liv (Prop. 2005/06:155) skriver utredarna att kopplingen är svag mellan de jämställdhetspolitiska målen och de mål och återrapporteringskrav som formulerades inom andra politikområden. Utredningen noterar att övriga politikområden förefaller utveckla ett eget jämställdhetspolitiskt förhållningssätt. Detta är ett förhållande som gäller också på kulturområdet. I Makt att forma samhället och sitt eget liv (Prop. 2005/06:155) var kulturområdet inte särskilt högt prioriterad, men i och med att jämställdhetsintegrering fastslogs som strategi för alla politikområden kom kulturområdet ändå också att ingå i målsättningen. Sedan 2006 tilldelas alla statliga myndigheter och institutioner på kulturområdet regleringsbrev med uppdraget att integrera jämställdhetsoch mångfaldsperspektiv i verksamheten. Valet av jämställdhets- och mångfaldsintegrering ska säkerställa att perspektiven ingår i de övergripande verksamhetsmålen och inte blir uppdrag vid sidan om ordinarie verksamhet (Prop. 2005/06:155). År 2009 infördes en rad lättnader i den statliga styrningen som gav myndigheterna större flexibilitet i fråga om genomförande och återrapportering (Ds 2013:37). Det innebar en större frihet för myndigheter och institutioner som inte behövde fokusera på återrapportering av måluppfyllelser i samma utsträckning, men också att regleringsbreven blev det viktigaste kommunikationsmedlet mellan kulturdepartement och mottagarna av de offentliga medlen. 380

SOU 2015:86 Kultur Metoden jämställdhetsintegreringen har fått ytterligare stöd med tiden. Inom ramen för Jämställdhetsintegrering i myndigheter tilldelades 18 myndigheter ett särskilt regeringsuppdrag att arbeta aktivt med jämställdhetsintegrering under 2014 och 2015. Syftet var att verksamheterna skulle utvecklas för att ännu bättre bidra till det jämställdhetspolitiska målet att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Under 2015 2018 har uppdraget utökats till att nu omfatta sammantaget 41 statliga myndigheter. Av dessa lyder sex under Kulturdepartementet; Diskrimineringsombudsmannen, Konstnärsnämnden, Riksutställningar, Statens konstråd, Statens kulturråd och Statens musikverk. Myndigheterna ska ta fram en plan för jämställdhetsintegrering för perioden 2015 2018, vilket är en förstärkning av det redan befintliga uppdraget med ett tydligare krav på återrapportering. Ett liknande initiativ för mångfaldsintegrering har inte initierats, men det skulle otvivelaktigt bidra till en utveckling i positiv riktning för detta uppdrag som annars riskerar att försummas. Från att jämställdhet setts som något som inte ska, bör eller kan beröra kulturen har insatserna ökats för att integrera jämställdhet och mångfald i kulturpolitikens utformning och myndigheternas utövning. Det är en positiv utveckling eftersom frågan om kvinnors och mäns tillgång till makt och möjlighet att forma samhället och sina liv i allra högsta grad är en maktfråga som också gäller kulturområdet. Utvecklingen på kulturens område Det generella mönstret på kulturområdet under den undersökta tioårsperioden liknar utvecklingen i samhället i stort. En horisontell och vertikal könssegregering går att iaktta också på kulturområdet. Horisontell segregering innebär att kvinnor och män arbetar i olika sektorer, branscher, har olika yrken eller återfinns på olika arbetsplatser. Vertikal könssegregering innebär att kvinnor oftare återfinns på lägre positioner i hierarkin medan män agerar högre upp i hierarkin (Holgersson, Wahl, Höök och Linghag, 2011). Enskilda förbättringar har skett på området under tidsperioden, men utvecklingen utmärks också av en oroande brist på framsteg. 381

Kultur SOU 2015:86 Villkoren på kulturområdet har visat sig vara svårföränderliga. En undersökning av tidsperioden ger följande nedslag: Upphovspersoner Filmen har gått från en lång period av oförändrad representation av kvinnliga upphovspersoner på runt 30 procent till något mer jämställda siffror framförallt under det nya filmavtalets första år, 2013. De högsta noterade siffrorna för kvinnor uppnåddes detta år då 38 procent kvinnor regisserade, 46 procent skrev manus och 60 procent producerade långfilmer som tilldelades stöd av Svenska Filminstitutet. Inom teatern är män i högre grad representerade som teaterregissörer och dramatiker i de resursstarka formaten, det vill säga vuxenproduktioner på stora scener. Uppgifter visar att manliga regissörer är benägna att i högre utsträckning regissera manliga dramatiker och endast i sällsynta fall regissera kvinnliga dramatiker. Kvinnor gör likadant. Givet kvinnodominansen inom dansen har en anmärkningsvärd stor andel av de prestigefyllda institutionsuppdragen gått till manliga korografer. Musiken utmärks av en bristande jämställdhet. På landets orkesterhus pågår ett musikaliskt samtal som kvinnor i princip inte tillåts delta i. Trots att det går att observera en ökning av kvinnliga tonsättare över tid uppgick kvinnors verk till sju procent under spelåret 2013 2014. En manlig tonsättare, Beethoven, uppnådde ensam den siffran samma år. På bild- och formområdet har kvinnor sedan 1970-talet utgjort en majoritet på utbildningarna, men återfinns inte samma utsträckning representerade på landets konstmuseer. Konstnärsnämndens stipendiefördelning märks av en relativ jämställdhet, men i Konstakademins stipendiefördelning skedde ett trendbrott för första gången år 2006 då fler kvinnor än män tilldelades stipendier, men också 2006 fick män betydligt högre stipendiesummor än sina kvinnliga kollegor. Antagning av elever med utländsk eller arbetarbakgrund är låg på de svenska konstnärliga högskolorna. 382

SOU 2015:86 Kultur Museer: Det generella och samlade kunskapsläget om könsrepresentationen i utställningar på de svenska museerna är oerhört lågt. Ingen systematiserad utställningsstatistik över tid med könsperspektiv har hittats, endast sporadiska uppgiften finns att tillgå och då sällan från officiellt håll. Personal Samtliga kulturinstitutioner med offentligt stöd. Enligt uppgifter från 2005 uppgick personal med bakgrund i västvärlden till 93 till 98 procent. I de sällsynta fall då personer med utländsk bakgrund var anställda på institutioner återfanns de oftast på befattningar längst ner i organisationen, som butikspersonal, lokalvårdare, receptionister eller tekniker. Teatern har gått från en betydande mansdominans bland chefer till en jämn könsfördelning under tioårsperioden. Dansen präglas av internationella samarbeten och en hög andel verksamma med utländsk bakgrund. Ungefär en tredjedel av de personer som erhöll ett stipendium eller bidrag från Konstnärsnämnden inom dans hade utländsk bakgrund. Musikens anställningar visade en tydlig mansdominans på chefspositionerna, vilket kommit att förändras något över tid. Anställningarna inom museisektorn visar att de exekutiva toppositionerna som museichef och VD besattes av ungefär hälften kvinnor, medan det på länsmuseerna fanns många fler manliga länsmuseichefer än kvinnor under 2007. Av personalen dominerade kvinnor stort i kategorier som utställning, förmedling, pedagogisk verksamhet och kommunikation medan män dominerade störst i kategorierna IT och teknik, enligt en rapport från 2012. 383

Kultur SOU 2015:86 Publik Kvinnor är de största kulturkonsumenterna på alla områden (förutom i kategorin eget musikaliskt skapande), alldeles oavsett mansdominans i repertoar, utställning- och orkesterprogram. Personer med rörelsenedsättning är avsevärt mindre kulturaktiva än personer med full rörelseförmåga. Har jämställdhetspolitiken genomförts på ett effektivt sätt med rätt stöd till berörda aktörer? Det statliga jämställdhetspolitiska arbetet på kulturområdet har genomförts utifrån framförallt två strategier; särskilda satsningar och förstärkning av befintliga regelverk. Fördelen med särskilda satsningar är att synligheten och kunskapen ökar, att opinion bildas och att projekt blir gjorda. En del av jämställdhetsutvecklingen är beroende av en förändring av attityder och inställningar och till detta kan särskilda satsningar bidra. Men det behövs också att ett längre perspektiv kommer till för jämställdhetspolitiken på kulturområdet. Enligt Myndigheten för kulturanalys, som analyserade statliga jämställdhetssatsningar på kulturområdet 2011 2014, är de generella utmaningarna för jämställdhetspolitiken genomförande och effektivitet; långsiktighet, kunskapsinsamling, uppföljning och samordning. Dessa utmaningar möts bäst i både förstärkning och förändring av det befintliga regelverket. Denna analys är giltig också för det genomförda jämställdhetsarbetet under hela tioårsperioden. Den här rapporten visar att följande utmaningar som bör mötas: Långsiktighet på politisk nivå. Det måste till ett längre perspektiv i politiken. Under tioårsperioden har ett antal initiativ kommit att avslutas i förtid i och med regeringsskifte, myndigheters nedläggning eller omorganisering av uppdrag. Jämställdhet och mångfald är perspektiv som behöver säkra strategier för att överbrygga sådana eventualiteter. Det gäller den samlade jämställdhetspolitiken, enskilda jämställdhetsprojekt liksom ansvaret för statistiskförsörjningen på kulturområdet. Långsiktighet på myndighetsnivå. Svårigheten med att hitta samordnade statistiska uppgifter tyder på att insatserna på jämställdhet och mångfald på kulturområdet hittills varit otillräckligt systema- 384

SOU 2015:86 Kultur tiskt organiserade. En långsiktighet måste till också i myndigheternas arbete. Satsningar på jämställdhet och mångfald bör vara strukturinriktade för att uppnå en systematisk förändring. En tydlig struktur för hur detta arbete ska genomföras saknas i dag. Kunskapsinsamling. Myndigheters samordning och kunskapsöverlämning kan i framtiden förbättras. Myndigheten för Kulturanalys påpekar dock i Bland förebilder och föreställningar att enbart ökade kunskaper inte räcker. En ensidig betoning på kunskapshöjande jämställdhetssatsningar skymmer ett maktperspektiv, eftersom jämställdhet inte enbart är en kunskapsfråga utan lika mycket en fråga om maktrelationer och politisk vilja till förändring (Myndigheten för Kulturanalys, 2014). Statistikansvariga myndigheter skulle vara behjälpta av ett samordnat uppdrag att fördjupa, utvärdera och analysera hur de nationella jämställdhetspolitiska målen uppnås på kulturområdet. Uppföljning. Ett fungerande uppföljningssystem är avgörande för jämställdhetspolitikens genomförande, så också på kulturområdet. Utredningen Makt att forma samhället och sitt eget liv (SOU 2005:66:155) konstaterade för tio år sedan att uppföljningen av jämställdheten var bristfällig, vilket gjorde det svårt att bedöma i vilken mån de jämställdhetspolitiska målen faktiskt uppnåddes. Denna svårighet bedöms fortfarande vara en realitet på kulturområdet. I Ett uppföljningssystem för jämställdhetspolitiken konstateras dessutom att de uppföljningar som hittills gjorts har lagt betoning på utvärdering av särskilda satsningar, snarare än på effekterna i relation till den övergripande samhällsordningen (Ds 2013:37). Uppföljning behöver utvecklas för att säkra långsiktighet och det strategiska arbetet. Uppföljning och utvärdering bör systematiseras, fördjupas och förbättras för bättre genomförande och effektivitet. Samordning. Förslag om en samordnande part för jämställdhet på kulturområdet har presenterats av flera aktörer under tioårsperioden på kulturområdet. Genus på museer (Ds 2003:61) föreslog ett ansvarigt resurscentrum på museiområdet, Historiska museets satsning Jämus rekommenderade en koordinerande part för jämställdhet inom museisektorn (Statens Historiska museer, 2013) och Plats på scen (SOU 2006:42) förordade att Statens Kulturråd skulle bli sektorsansvarig för jämställdhetsintegrering på scenkonstområdet. Dessa förslag, framlagda vid olika tillfällen under tio år, visar på behovet av samordning och systematisering av arbetet. Att in- 385

Kultur SOU 2015:86 rätta en särskild myndighet kan leda till att några av de utmaningar som rör långsiktighet, kunskapsinsamling, samordning och uppföljning faktiskt möts. En sådan myndighet bör i sådana fall också få uppdrag som innefattar mångfaldsintegreringsuppdraget och låta det intersektionella perspektivet vara vägledande för verksamheten. Är målen och indikatorerna för uppföljning av politiken relevanta eller bör de revideras? Denna rapport visar med tydlighet att kulturen är ett politikområde i stort behov av att belysa och ta fram kunskap om de jämställdhetspolitiska målen som syftar till lika makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, jämställt ansvar för det obetalda arbetet och respekt för den kroppsliga integriteten. Kulturen har otvivelaktigt skäl att arbeta för att uppnå dessa mål. Det är därför av vikt att kulturområdet tydligare bör inbegripas i de nationella jämställdhetspolitiska målen. Jämställdhetsmålen behöver dock utvecklas och fördjupas för att vara relevanta i framtiden. Till utmaningarna hör hur det intersektionella perspektivet ska omfattas av målformuleringarna, hur fördjupad kunskap om fler maktaspekter skall komma till samt bristen på tydlighet i målens formuleringar. Målen speglar inte den intersektionella verkligheten. Om jämställdhetsarbetet hittills präglats av en bristande övergripande struktur, är situationen än allvarligare för frågor som rör det intersektionella perspektivet. De jämställdhetspolitiska målen i dag synliggör inte hur olika maktordningar interagerar. Det finns ett tydligt samband mellan målformuleringarnas utformning och avsaknaden av både kvantitativ och kvalitativ kunskap om hur och andra maktordningar samspelar. Statistik som härstammar från de jämställdhetspolitiska målen saknar generellt uppgifter om andra diskrimineringsgrunder än kön. Det generella förhållningssättet förefaller vara antingen jämställdhetsstatistik eller mångfaldsstatistik. I det avseendet skulle en utvecklad och mer inkluderande jämställdhetspolitik kunna bidra till att fler diskrimineringsgrunder uppmärksammas och jobbas med tillsammans med jämställdheten. När jämställdhetspolitikens mål och indikatorer omfattar fler maktaspekter blir kunskapen mer beskrivande och användbar till fördjupade analyser och strategier. Saknad kunskap och fördjupad maktanalys. Kunskapen om hur jämställdhets- och mångfaldsintegrering verkar tillsammans är gene- 386

SOU 2015:86 Kultur rellt låg på kulturområdet. Medan den generella tolkningen av jämställdhetsmålet är relativt överensstämmande för de flesta aktörer utmärks uppdraget om mångfald av en osäkerhet kring både tolkning och användning. Det har gjort att ett praktiskt genomförande generellt inte formulerats utifrån detta uppdrag. En ökad kunskap om mångfaldsbegreppet och det intersektionella perspektivets behövs i utvecklandet av en framtida jämställdhetspolitik på området. Otydlighet i målen. Rapporten Tid för mångfald visade något anmärkningsvärt, att otydliga mål gav en högre känsla av måluppfyllelse särskilt gällande uppdraget om mångfaldsperspektiv. Majoriteten av respondenterna i studien upplevde att deras institutioner uppfyllde såväl de nationella kulturpolitiska målen som de övriga mål som finns i regleringsbrevet när det gäller mångfaldsarbete (Pripp, Plisch och Printz Werner, 2005). Otydligheten i målen om jämställdhets- och mångfaldsintegrering leder till ett ökat intryck av måluppfyllelse, vilket underminerar den politiska vilja som krävs för att ett förändringsarbete ska kunna genomföras. Tydligare målbeskrivning och utvärderingskrav skulle stärka och rikta arbetet med dessa uppdrag. Filmområdets tio år Sedan år 2000 har ett av de övergripande målen för statens filmstöd varit att förbättra kvinnliga filmskapares villkor. I oktober 2004 presenterade filmavtalets arbetsgrupp en avsiktsförklaring angående den filmpolitik som skulle komma att gälla i och med att det nya filmavtalet trädde i kraft 1 januari 2006. Ett av målen för 2006 års filmavtal var att förbättra kvinnliga filmskapares villkor och att avtalet skulle genomsyras av ett tydligt genusperspektiv, vilket skulle ge Svenska Filminstitutet både tydligare riktlinjer för fördelningen av de olika stöden och övergripande målformuleringar (Prop. 2005/06:3). Det var ett klargörande jämfört med tidigare filmavtal som begränsat jämställdheten till en isolerad paragraf gällande rekrytering av konsulenter: vid tillsättande av konsulenterna skall styrelsen sträva efter en jämn könsfördelning (Svenska Filminstitutet, 2002). I rapporten Hur svårt kan det vara? Filmbranschen, jämställdheten och demokratin (Svenska Filminstitutet, 2004) konstaterades att filmbranschen var könssegregerad och att det rådde en mans- 387

Kultur SOU 2015:86 dominans i fördelningen av majoriteten av stöd som Filminstitutet fördelade, framförallt i genren långfilm för vuxna vilket är den branschdominerande filmkategorin med störst produktionsresurser, publikandelar och kommersiella intäkter. Rapporten visade att även i de kategorier där kvinnor var mer jämställt representerade, såsom kort- och novellfilm, dokumentärfilm, barn- och ungdomsfilm, gynnades män ändå ekonomiskt. Kvinnor beviljades lägre andelar av medlen än sina manliga kollegor (Svenska Filminstitutet, 2004). Rapporten rekommenderade tydligare riktlinjer till konsulenterna samt könskvotering av medlen; minst 40 procent till ettdera könet i kategorierna manus, regi och producent. Detta förslag kom att överensstämma med inriktning för filmpolitiken formulerad i propositionen Fokus på film en ny svensk filmpolitik som fastslog att stödet till filmproduktion, räknat i antalet projekt som får stöd, senast ett år före avtalsperiodens slut borde fördelas så att ettdera könet var representerat till minst 40 procent inom kategorierna manusförfattare, producent och regissör (Prop. 2005/06:3). Att målet i avtalet formulerades som en rekommendation, borde fördelas, medförde att resultaten uteblev. Svenska Filminstitutets uppgifter om andelen kvinnliga mottagare av konsulentstöd för långa spelfilmer 2000 till 2012 visar att stödet till kvinnliga filmare ökat succesivt under perioden, men utan att nå målsättningen på 40 procent. Under perioden 2000 till 2005 tilldelades 19 procent kvinnliga regissörer, 26 procent kvinnliga manusförfattare och 28 procent kvinnliga producenter stöd för lång spelfilm. Under perioden 2006 till 2012 tilldelades 26 procent kvinnliga regissörer, 37 procent kvinnliga manusförfattare och 35 procent kvinnliga producenter filmstöd till lång spelfilm (Svenska Filminstitutet, 2014a). En betydande uppgång märks för första gången år 2013 då 38 procent kvinnor regisserade, 46 procent kvinnor skrev manus och 60 procent kvinnor producerade (Svenska Filminstitutet, 2014b). Det är det direkta resultatet av det nya filmavtal som trädde i kraft 1 januari 2013 hade skärpta jämställdhetsmål. Produktionsstöden ska nu fördelas jämnt mellan kvinnor och män och vid utgången av 2015 ska summan av de utdelade stöden under avtalsperioden ha gått till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent (Kulturdepartementet, 2012). 388

SOU 2015:86 Kultur Det kan också noteras att Svenska Filminstitutet 2014 intensifierat sitt arbete med mångfald bland upphovsmän. Under rubriken Black is the New Black anordnades ett heldagsseminarium och en manustävling med det uttalade syftet att stödja filmer och konstnärskap som bröt med stereotyper om Afrika. Vinnaren tilldelades 150 000 kronor i utvecklingsstöd och prissumman gick till en film med tre manliga upphovsmän (Svenska Filminstitutet, 2015a). Satsningar År 2010 publicerade Filminstitutet rapporten 00-talets kvinnliga debutanter och jämställdheten vars huvudsakliga slutsats var att den sneda könsfördelningen inom filmregiyrket börjar redan i unga år och att det är nödvändigt med satsningar på unga kvinnliga filmare för att underrepresentationen ska brytas (Svenska Filminstitutet, 2010). Mot bakgrund av denna slutsats, samt insikten att jämställdhetsrekommendationen i filmavtalet inte såg ut att nås före avtalets slut, satsade regeringen 1,1 miljoner kronor till unga kvinnliga filmare i växthusprojekt under hösten 2010 och 2011. Skälet till beslutet angavs vara att utvecklingen inte gick lika fort överallt och det är fortfarande långt kvar till en jämställd svensk filmproduktion, i synnerhet när det gäller regi av lång spelfilm (Kulturdepartementet, 2010). 2011 följdes satsningen upp med 6,5 miljoner kronor under perioden 2011 2014. I september 2011 fick Filminstitutet ytterligare 750 000 kronor för projektet vilket gjorde att satsningen totalt bestod av drygt 8,3 miljoner kronor under åren 2010 2014 (Myndigheten för Kulturanalys, 2014). Det långsiktiga målet var att bidra till en ökad balans mellan kvinnor och män i fördelningen av stöd till svensk filmproduktion. Större delen av de inledande två årens växthusstöd kom att satsas på unga kvinnliga filmare via 19 regionala resurscentrum för film och video, detta för att använda ordinarie kanaler och för att nå ut till en så stor målgrupp som möjligt för att få ett genomslag för satsningen. Satsningen ledde till växthusstöd, talangutveckling och forskning. 389

Kultur SOU 2015:86 Fokus låg på åldersspannet 15 26, med särskild inriktning på åldrarna 15 20 år. Valet att ställa dessa åldersgrupper i centrum var en strategi tänkt för att bryta mönster som sattes i unga år. Detta kom med tiden att kritiseras av de som tilldelades medel, eftersom de menade att ålderskategorin motverkade syftet att stödja kvinnliga filmare. Under satsningens andra år hade betoningen på de särskilda ålderskraven minskat. Positiva effekter av jämställdhetspolitiken på filmområdet Kortsiktiga effekter. Filminstitutet menar att de särskilda satsningar har gett en mängd kortsiktiga effekter som har påverkat kvinnors möjligheter för filmskapande märkbart, framförallt i fråga om ökat antal nätverk och kontakter, tillgång till att göra film och att fler unga kvinnor får stödet att fortsätta att arbeta med film. Stöd i filmavtalet. Det bedöms som helt avgörande att Filminstitutet har ett starkt och tydligt stöd i filmavtalet för att kunna bedriva det jämställdhetsarbete de gjort. De framsteg som kan skönjas på filmens område märktes först i och med filmavtalets skärpta formuleringar. Det tydliga uppdraget i filmavtalet är avgörande för att jämställdheten når resultat. Ökad kunskap. Kunskapen om villkoren för unga kvinnor att göra film, liksom om vilken betydelse kön och genus har i filmbranschen ökade i och med satsningen och de rapporter som Filminstitutet lät göra och publicera. Att Filminstitutet på senare tid påbörjat ett arbete för att öka mångfalden bakom och framför kameran är också mycket positivt. Kunskapen om hur jämställdhets- och mångfaldsperspektivet samverkan tycks dock kunna ökas ytterligare. Utmaningar för jämställdhetspolitiken på filmområdet Långsiktigheten. Konkreta projekt som har fått medel och den ökade belysningen på frågan är god. Särskilda satsningar kommer dock inte på egen hand bidra till en ökad balans mellan kvinnor och män i fördelningen av stöd till svensk filmproduktion på lång sikt. Där bedöms filmavtalets tvingande kvoter vara det mer effektiva alternativet. 390

SOU 2015:86 Kultur Bristande samordning i målen. Vid sidan om jämställdhetsmålet i det senaste filmavtalet infördes det automatiska förhandsstödet. Till skillnad från produktionsstöd som baseras på filmkonsulenternas kvalitativa bedömningar, tillfaller automatstödet automatiskt filmer med stark publikpotential (Svenska Filminstitutet, 2015b). Automatstödet kan endast tillfalla filmer med en budget på minst 14 miljoner kronor och med en beräknad publik på minst 250 000 besökare på biograf i Sverige och med en etablerad producent knuten till projektet. Automatstödet diskriminerar inte direkt kvinnliga filmare, men könsmaktsordningen på filmområdet, som gör det svårt för kvinnor att vinna tillgång till de stora formaten, gör att kvinnor sällan återfinns bland de som kan komma i fråga för automatstöd. Automatstödet är ett stöd som direkt motverkar målen om ökad jämställdhet på filmområdet. Stigmatiserande satsningar. Satsningarna på jämställdhet har kommit att i stor utsträckning handla om utbildning, nätverk och mentorprogram för kvinnor. Det kan upplevas som resursslöseri för de kvinnliga filmare som har gedigna filmutbildningar bakom sig. Även om dessa insatser kan vara betydelsefulla för kvinnliga filmares konstnärskap, kan de bidra till en stigmatisering av kvinnliga filmare som varandes i särskilt i behov av utbildning och vägledning. Kroppslig integritet. En tredjedel av kvinnorna som deltog i Teaterförbundets undersökning Filmbranschen och jämställdheten har varit med om att det förekommit tafsande eller annan ovälkommen beröring alternativt ovälkomna förslag på sexuellt umgänge. Nästan hälften av kvinnorna har upplevt en sexistisk eller könskränkande jargong på arbetsplatsen, medan väldigt få av arbetsgivarna hade upprättat en handlingsplan mot sexuella trakasserier (Teaterförbundet, 2005). Kunskapen om handlingsplaner och hantering av dessa frågor var låg bland filmområdets många små produktionsbolag. Teaterområdets tio år Ett stort arbete, utfört av många aktörer, har genomdrivits de senaste tio åren för att förändra värderingar, normer och strukturer inom scenkonsten. Anställningar och årsverken var på ett ungefär jämnt fördelade mellan könen bland scenkonstens organisationer 391

Kultur SOU 2015:86 (Kulturrådet 2004, 2007, 2008a, 2010) men liksom samhället i övrigt präglas scenkonsten av en horisontellt och vertikalt könssegregerad arbetsmarknad, där kvinnor och män arbetar i olika yrken och att män återfinns i högre positioner. Genom medvetna och riktade satsningar har dock detta förhållande kommit att förändras något, framförallt gällande chefsposterna under tioårsperioden. Den fördjupade analysen På väg mot en jämställd scenkonst visar att cheferna på stadsteatrarna bestod av noll procent kvinnor 2005 och 2006, 25 procent kvinnor 2007 och 37 procent kvinnor år 2008 (Statens Kulturråd, 2009). Kvinnor återfanns i stället inom administrationen som sköttes av 71 procent under perioden 2007 2009 (Svensk teaterunion, 2010). Betänkandet Kön, makt och statistisk (SOU 2007:108) visade på en överraskande manlig slagsida av teaterchefer på regional nivå, 90 procent av länsteatrarna leddes av män år 2006. Den ledarskapsutbildning för kvinnor i scenkonsten, som arrangerades av Teaterförbundet och Svensk scenkonst, ledde till att detta förhållande kom att förändras. Från en lång tradition av manlig dominans till exakt jämställdhet år 2009: 16 kvinnliga chefer, 16 manliga, sex delade ledarskap, varav tre män och tre kvinnor (Svensk teaterunion, 2010). Inom organisationerna återfinns män som upphovsmän inom de större formaten. Plats på scens sammanställning över spelperioden 2004/2005 och 2005/2006 visade att andelen regissörer totalt hamnade inom jämställdhetens gränser, runt 45 procent kvinnor, men uppdelat på de stora scenerna på stadsteatrarna och på nationalscenen var mansdominansen 79 procent och 68 procent för respektive år (SOU 2006:42). I övrig uppgick maskörer och perukmakare till drygt 80 procent kvinnor mellan år 2007 och 2009. Kostym gjordes av 75 procent kvinnor under samma period. År 2009 var 73 procent av regiassistenterna kvinnor, men bara 39 procent av regissörerna, vilket var en nedgång av kvinnliga regissörer jämfört med 2007 och 2008 (Svensk teaterunion, 2010). Ljus och ljud har varit en manlig angelägenhet. 77 procent män gjorde ljuset av scenkonstens produktioner 2009, en siffra som legat oförändrad sedan 2007. 88 procent män ljuddesignade scenkonstproduktionerna år 2007, 84 procent män 2008 och 90 procent män år 2009. (Svensk teaterunion, 2010) 392

SOU 2015:86 Kultur Män är i högre grad representerade som regissörer och dramatiker i de resursstarka formaten, såsom i vuxenproduktioner och på stora scener, jämfört med barnproduktioner och mindre scener (Kulturrådet, 2009). Här väljer manliga regissörer dessutom i stor utsträckning att sätta upp manlig dramatik. Det hör till ovanligheterna att en manlig regissör regisserar en kvinnlig dramatiker inom vuxendramatiken, medan kvinnor regisserade manliga dramatiker i 41 procent respektive 49 procent, enligt Plats på scens undersökning av spelperioden 2004/2005 och 2005/2006 (SOU 2006:42). I studien Tid för mångfald fastställs att de offentligt finansierade kulturinstitutionerna inte avspeglar samhällets sammansättning. Mellan 93 till 98 procent av de anställda på svenska kulturinstitutioner har sin bakgrund i västvärlden. I de fall då personer med utländsk bakgrund var anställda på institutioner återfanns de oftast på befattningar längst ner i organisationen, som butikspersonal, lokalvårdare, receptionister eller tekniker. Representationen av personer med utländsk bakgrund var lägst inom museer, teater, kulturarvssektorn, konsthantverk och hemslöjd, högre inom bildkonst och dans och musik. (Pripp, Plisch och Printz Werner, 2005). Oavsett jämställdheten besöker kvinnor teatrarna i högre utsträckning än män. En viss ökning har ägt rum bland människor med arbetarbakgrund, men fortfarande råder stora skillnader mellan grupperna (Kulturrådet, 2008c). Dansen Inom dansen är kvinnodominansen utbredd. De sökande hos Konstnärsnämnden ligger runt 70 procent kvinnor, både som dansare och koreografer (Statens kulturråd och Konstnärsnämnden, 2015). Kvinnodominansen till trots har de skapande befattningarna koreograf och scenograf till andelen män varit mycket större på repertoarscenerna, medan de kvinnliga koreograferna återfinns på gästspelsscenerna (SOU 2006:42). Kvinnliga koreografer med urpremiärer, premiärer och nypremiärer på de svenska dansscenerna låg på 52 procent år 2010, 52 procent 2011, 59 procent 2012 och 54 procent 2013. Kulturrådet och Konstnärsnämnden menar att utifrån ett kvantitativt 50/50 procentsmål kan könsfördelningen uppfattas som positiv, men eftersom 393

Kultur SOU 2015:86 koreografgruppen utgörs till 70 procent av kvinnor betyder det att det är betydligt svårare för kvinnliga koreografer än för manliga att få uppdrag (Statens kulturråd och Konstnärsnämnden, 2015). Rapporten anmärker att en förvånande stor andel av de prestigefyllda institutionsuppdragen verkar ha gått till manliga korografer. Av institutionernas största satsningar under 2013 gick många av de mest ansedda uppdragen till manliga koreografer medan verk som skapas för barn oftare gjordes av kvinnor (Statens kulturråd och Konstnärsnämnden, 2015). Dansen präglas av internationella samarbeten, det finns en hög andel verksamma som har utländsk bakgrund. Ungefär en tredjedel av de personer som erhöll ett stipendium eller bidrag inom dans hade utländsk bakgrund 2001, 2006 och 2011, men antalet ansökningar från sökande med utländsk bakgrund har nästan tredubblats under åren 2001 till 2011 (Statens kulturråd och Konstnärsnämnden, 2015). Familjesituationen för dansare skiljer sig från befolkningen som helhet. Av de kvinnliga danskonstnärer hade nästan hälften inga barn och av de manliga dansarna hade så många som 64 procent inga barn år 2008. Bland de som har barn har danskonstnärerna färre barn än befolkningen som helhet (Statens kulturråd och Konstnärsnämnden, 2015). Den årliga medianinkomsten låg på 51 800 kr mer för manliga dansare än för kvinnliga dansare under perioden 2004 2005 (Konstnärsnämnden, 2009). År 2007 hade detta glapp minskat, kvinnliga danskonstnärers medianinkomst var 25 000 kr lägre än deras manliga kollegors. Dessa siffror gällde för både dansare och koreografer (Satens kulturråd och Konstnärsnämnden, 2015). Något fler kvinnor än män har angett att de besökt en dansföreställning en gång det senaste året (Statens kulturråd 2008c). Satsningar Efter betänkandet Plats på scen avsattes sammanlagt sex miljoner kronor under 2007 till 2009 för att stödja jämställdhetsprojekt på kulturområdet. Tre miljoner tilldelades Kulturrådet och tre miljoner anslogs Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt. Delegationen valde att foku- 394

SOU 2015:86 Kultur sera bidragen till scenkonstområdet. Statens kulturråd fick också i uppdrag att i samråd med Konstnärsnämnden och Jämställdhetsombudsmannen redovisa en fördjupad analys av jämställdheten inom scenkonstområdet (Kulturdepartementet, 2007). Till en början formulerades detta uppdrag som en återkommande insats som skulle genomföras var tredje år (Adelsohn Liljeroth och Sabuni, 2007). Den första rapporten presenterades under rubriken På väg mot en jämställd scenkonst (Kulturrådet, 2009), efter det har ingen sådan fördjupning presenterats. I januari 2014 utsågs Kulturrådet till strategisk myndighet för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck på kulturområdet. Ambitionen med regeringens strategi är att få en samlad och långsiktig insats för HBTQ-personer. Kulturrådet tolkar uppdraget som liggandes i linje med det kulturpolitiska målet om att mångfald ska prägla samhällets utveckling (Kulturrådet och Konstnärsnämnden, 2015). Denna tolkning bedöms som positiv. Kulturrådet har också ett särskilt sektorsansvar för att målsättningarna inom den nationella funktionsnedsättningspolitiken ska uppnås. Konstnärsnämnden och Kulturrådet ingår i den statliga satsningen Jämställdhetsintegrering i myndigheter. I och med 2015 års regleringsbrev ska Konstnärsnämnden och Kulturrådet ta fram planer för jämställdhetsintegrering under 2015 till 2018 i syfte att nå både de jämställdhetspolitiska målen och de nationella kulturpolitiska målen i verksamheterna. Detta är en förstärkning av de redan befintliga uppdragen till samtliga myndigheterna på kulturområdet och fortsättningen på satsningen Jämställdhetsintegrering i myndigheter i vilken Konstnärsnämnden deltog som en av 18 pilotmyndigheter under perioden 2013 till 2015. Positiva effekter av jämställdhetspolitiken på scenkonstområdet Pågående arbete ger resultat. Kulturrådets och Konstnärsnämndens verksamheter präglas av en hög medvetenhet om jämställdhet och mångfald i kärnverksamheten, som till störst del utgörs av fördelning av medel. Särskilda insatser, så som fördjupade analyser, ger otvivelaktigt en ökad synlighet och kunskap som bidrar till att utmana befintliga maktstrukturer på scenkonstområdet. Att dessa 395

Kultur SOU 2015:86 fördjupningar blir återkommande och systematiserade skulle bidra stort till det förändringsarbetet. Samordnade och riktade insatser ger resultat. Samordnade insatser har haft effekt, det visar inte minst jämställdhetsutvecklingen av chefstillsättningen inom scenkonsten. I och med utbildningen som arrangerades av Teaterförbundet och Svensk scenkonst förändrades en rådande struktur förvånansvärt snabbt till det bättre. Utmaningar för jämställdhetspolitiken på scenkonstområdet Långsiktighet. Kulturrådets uppdrag att fördjupa analysen av jämställdheten på scenkonsten var till en början formulerat som en återkommande insats (Adelsohn Liljeroth och Sabuni, 2007). Endast en sådan rapport har kommit att publiceras. Ett initiativ som hade målsättningen att vara långsiktigt fastnade på vägen. Att fördjupningar blir långsiktiga och systematiserade skulle bidra stort till det nödvändiga förändringsarbetet på området. Kunskapsinsamlingen. Sedan 2012 är Myndigheten för kulturanalys statistikansvarig för kulturområdet och myndigheten meddelar att scenkonstens statistik är under uppbyggnad. Under tiden bedrivs ingen strukturerad kunskapsinsamling om jämställdhet på scenkonstområdet. Statistik är en tids- och personalkrävande uppgift. Det är i dag oklart vilken myndighet som på lång sikt kommer ansvara för frågan. Detta bedöms som mycket negativt för kulturens kunskapsförsörjning. Struktur för arbetet. En tydlig och utbredd struktur för hur jämställdhetsarbetet ska genomföras saknas i dag. Kvinnors positioner inom organisationer syns inte i de systematiskt framtagna uppgifterna hittills, en långsiktighet i arbetet måste till så att tidsserier kan observeras. Frågor om det intersektionella perspektivet och om organisationernas maktförhållanden skulle också kunna ytterligare utvecklas. Kroppslig integritet. Plats på scen skriver att uppgifter de tagit del av tyder på att sexuella trakasserier är ett betydande problem i scenkonsten. Det normkritiska projektet på scen- och musikhögskolornas Att gestalta kön visade att studenternas kroppsliga integritet inte kunde säkerställas när de mötte branschen under praktikperioden (Edemo och Engvoll, 2009). 396

SOU 2015:86 Kultur Sveriges radios granskning av förekomsten av sexuella trakasserier i scenkonsten visade att var tredje tillfrågad scenkonstarbetande kvinna svarade att hon hade blivit sexuellt trakasserad när hon hade utfört sitt arbete. Bland kvinnliga skådespelare svarade varannan att de hade blivit sexuellt trakasserade, bland männen var tionde (Sveriges radio, 2010). Rapporteringen resulterade i både ett ökat engagemang från bland annat Svensk scenkonst och Teaterförbundet, men också i ifrågasättande av uppgifterna vilket visar på scenkonstens relativa ofärdighet att både tala om och hantera förekomsten av sexuella trakasserier. Musikområdets tio år Musikområdet är ett område som präglas av stor ojämställdhet. Kulturrådets På väg mot en jämställd scenkonst noterar att könsfördelningen inom musikområdet är synnerligen avvikande från ambitionen om jämställdhet. Detta gällde såväl institutioner som fria grupper (Kulturrådet, 2009). År 2004 arrangerades seminariet Vems röst, vilken musik? på Musikmuseet i Stockholm där forskare, musiker och politiker samlades för att diskutera ökad jämställdhet i musiklivet. Seminariet ledde till att konstmusikområdet kom att ingå i Kommittén för jämställd scenkonsts uppdrag. Kommittén kom att konstatera att mansdominansen var större inom konstmusiken än på dans- och teaterområdet och beskrev motståndet mot förändring som kompakt. Endast ett fåtal synbara tecken på en förändring av situationen kunde noteras. Orkesterverksamheten. På chefspositionerna märktes en tydlig mansdominans under perioden 2004/2005 och 2005/2006. Även solisterna var till andelen fler män. Programråden för vuxenrepertoaren var mer mansdominerad än vad orkestrarna generellt var, programråden för barnrepertoaren var kvinnodominerad. Orkestrarna bestod av 33 procent kvinnor och 67 procent män under perioden. Trots att betänkandet noterade en ökning kvinnor utgjorde kvinnliga tonsättares verk runt tre procent av repertoaren (SOU 2006:42). Föreningen KVAST (Kvinnlig Anhopning av Kvinnliga Tonsättare) visade efter en genomgång av orkestrarnas generalprogram för säsongen 2008/09 att 1,2 procent verk var komponerade av 397