Illustrationer av Lars Klinting

2

Illustrationer av Lars Klinting Förkortad version av Tage och Kathrine Aurell, 1962, bearbetad och redigerad av Rebecca Alsberg, 1989. 3

KAPITEL 1 Det var en pojke. Inte stort dög han till, han hade mest lust att sova och äta och ställa till odygd. Nu var det söndagsmorgon och pojkens föräldrar skulle gå till kyrkan. Skönt, tänkte pojken, då kan jag skjuta med fars bössa, utan att någon lägger sig i. Men far gissade nog hans tankar. Vill du inte följa med till kyrkan så får du läsa predikan hemma, sa han. Mor kom med postillan och slog upp den. Fjorton och en halv sida, sa hon, och far ska förhöra dig på varenda en. Så börja nu om du ska hinna allt. Äntligen kom de iväg. Ute var det friskt och knoppande, vatten porlade i alla diken och hästhovsörten stod i blom. Far och mor skulle ha vandrat nöjda och glada till kyrkan om de inte haft sonen att tänka på. Han var trög och lat, ingenting ville han lära i skolan och han var elak mot djur och människor. Måtte han få ett annat sinnelag, suckade mor bedrövat. Annars blir han till olycka för både sig själv och oss. 4

Hemma i stugan såg pojken ingen annan råd än att sätta sig att läsa. Han började rabbla med halvhög röst, men mumlandet gjorde honom sömnig och rätt vad det var nickade han till. Men så vaknade han av ett lätt buller. Rakt framför honom stod en liten spegel i fönstret och i den såg han att locket på mors gamla fina kista hade slagits upp. På kistkanten satt en tomte och tittade förtjust ner på grannlåten. Pojken blev bra förvånad, men inte blev han rädd för en som var så liten! Det kunde vara roligt att spela pysslingen ett spratt. Han ryckte åt sig flughåven och i ett nafs hade han fångat tomten i den. Tomten låg på bottnen och bad så innerligt att få bli fri. Jag har gjort er gott under många år, sa han. Du ska få en silversked och en guldpenning om du släpper mig! Pojken gick med på det, men just som tomten skulle klättra ut, kom han på att han kunde ha bett om större rikedomar, så han började skaka håven för att tomten skulle ramla ner igen. I samma stund fick pojken en så förfärlig örfil att han trodde att huvudet skulle spricka och han blev liggande sanslös på golvet. När han vaknade var han ensam igen. Kistlocket var stängt och flughåven hängde på sin plats. Men kinden brände hett, så någon dröm var det inte. Det är nog bäst att jag fortsätter med predikan, sa han till sig själv och gick mot bordet. 5

Men vad kom det sig att han måste ta så många fler steg än vanligt? Det var som om stugan hade vuxit. Han måste klättra för att komma upp i stolen och kunde inte se över bordsskivan utan att kliva upp på armstödet. Och för att läsa måste han rentav ställa sig mitt i själva boken! Han läste ett par rader, råkade sedan titta mot spegeln och ropade högt: Se, där är ju en tomte till! För han såg tydligt en liten parvel i byxor och toppluva. Han är ju klädd som jag, sa pojken och slog ihop händerna. Men då märkte han att parveln i spegeln gjorde efter. Han nöp sig i armen och rev 6

sig i håret och genast gjorde pojken i spegeln detsamma. Pojken sprang runt spegeln för att se om det stod någon liten gubbe gömd bakom den, men han fann ingen där och då blev han riktigt rädd. Nu förstod han att tomten förtrollat honom och att parveln i spegeln var han själv. Om jag väntar lite så blir jag nog människa igen, tänkte han och slöt ögonen. Men nej! Han förblev lika liten. Jag måste göra tomten god igen! utbrast han, och började leta efter honom bakom skåpet och under soffan, men ingen tomte fann han. Pojken tog till gråten och bad och lovade att aldrig narras mer, aldrig vara elak, aldrig somna från predikan. Bara han blev människa igen skulle han bli så snäll och flitig och lydig. Men det hjälpte inte det minsta. Kanske kunde han få tag på tomten ute i kostallet? Han smet ut genom stugdörren som stod på glänt och på förstubron hittade han ett par pyttesmå träskor. Tomten hade visst tänkt att det här eländet skulle räcka länge. När pojken kom ut på gården fick en flock sparvar syn på honom och började pipa: Tittitt! Se på Nils gåsapåg! Se på Tummetott! Nils Holgersson Tummetott! Strax hördes ett förskräckligt kacklande. 7

Kuckeliku! gol tuppen, rätt åt honom, han som rycker mig i kammen! Kakaka, skrek hönsen, rätt åt honom, rätt åt honom! Pojken stod häpen och lyssnade. Det är väl för att jag är förvandlad till tomte som jag förstår fåglalåten, mumlade han eftertänksamt. Han kastade en sten mot hönsen och skrek: Tig med er, ert pack! Men hönsen var inte längre rädda för honom och de tystnade inte förrän katten kom smygande. Kära du Misse, sa pojken, tala om för mig var tomten håller hus. Katten såg godmodig ut och sa med len röst: Nog vet jag var tomten bor. Men så blänkte det till i ögat och han tillade: Ska jag hjälpa dig för att du så ofta har ryckt mig i svansen kanske? Då blev pojken ond och glömde hur liten han var. Jag kan allt rycka dig i svansen än en gång! ropade han och sprang mot katten. Genast tog katten ett språng, slog omkull honom och satte klorna i hans bröst. Det fräste ur gapet och ögonen lyste av röd eld. Pojken trodde att hans sista stund var kommen och ropade på hjälp. Men ingen kom. Till slut släppte katten taget. Så där ja, sa han, nu ser du vem av oss två som har makten. Och han tassade iväg lika from i synen som när han kom. Inne i kostallet hördes ett bölande och ett stampande som från trettio kor. Muuu! Det är gott att det ännu finns rättvisa i världen! råmade Majros när pojken klev in. Han försökte på nytt fråga efter tomten. Kom bara hit, sa Stjärna, så ska du få dansa på mina horn. Kom hit så ska du få betalt för getingen som du släppte in i örat på mig! röt Lilja. Kom hit så ska du få betalt för alla gånger du har ryckt mjölkpallen undan mor din, alla krokben du har satt för henne när hon kom med mjölkspannen, alla tårar hon gråtit 8

över dig, vrålade Majros som var äldst och allra ondast på honom. Pojken ville säga att han ångrade sig och att han aldrig skulle vara annat än snäll om de sa var tomten fanns. Men de bara skakade på huvudena och måttade med hornen. Det var nog lika gott att smita därifrån. När han kom ut kände han sig rätt modlös. Han begrep att ingen på gården ville hjälpa honom att finna tomten, och det skulle väl inte heller tjäna mycket till om han fick tag på honom. Han kröp upp på den breda stengärdsgården som gick runt torpet och satte sig att fundera. Hur skulle det gå om han inte blev människa igen? Vad skulle far och mor tro när de kom hem från kyrkan? Ja, hela bygden skulle undra. Han var förfärligt olycklig. Tänk, han var inte människa mer, utan ett vidunder som inte skulle kunna leka med andra pojkar, inte få gården efter föräldrarna och rakt inte någon tös att gifta sig med. Han såg på sitt hem. Litet och fattigt var det kanske i andras ögon, men för honom var det alldeles för gott. Han fick väl bo i en liten håla under stallgolvet någonstans. Aldrig mer skulle han bli glad för något. Det var ett förunderligt vackert väder, aldrig hade han sett himlen så blå! Flyttfåglarna kom farande, de hade flugit över Östersjön och nu skulle de norrut. De var visst av många olika slag, men han kände bara igen vildgässen som flög i två långa rader i form av en plog. Han hörde hur de skrek däruppe: Nu bär det till fjälls, nu bär det till fjälls! Vildgässen fick plötsligt syn på tamgässen nere på gården och de sänkte sig närmare marken och ropade: Kom med! Kom med! Till fjälls, till fjälls! Men tamgässen svarade så förståndigt: Vi har det bra som vi har det! 9

En ovanligt ljuvlig dag var det som sagt, med en luft som det måste vara en sann glädje att flyga i. Så för varje ny vildgåsflock som drog förbi blev tamgässen mer och mer oroliga och de flaxade och flaxade med vingarna som om de ville följa med. En sådan galenskap! sa gamla gåsamor då. De där får både hungra och frysa! Hos en ung gåskarl hade vildgässens rop emellertid väckt en obändig reslust. När en ny flock kom och skrek: Kom med! Kom med! Så svarade han: Vänta, vänta! Jag kommer! Han bredde ut vingarna och höjde sig, men han var så ovan att flyga att han föll till marken igen. Vildgässen vände om och flög saktare för att se om han tänkte göra ett nytt försök. Allt detta såg och hörde Nils gåsapåg där han låg på gärdsgården. Det vore skada om gåskarlen skulle fara sin väg, sa han för sig själv. Det skulle göra far och mor stor sorg om han är borta när de kommer hem från kyrkan. Och på nytt glömde han att han var liten och hjälplös. Han tog ett språng rätt ner i gåsflocken och slog armarna om gåskarlens hals. Du låter allt bli att flyga din väg, du! ropade han. Men just då hade gåskarlen kommit underfund med hur han skulle lyfta från marken. Och nu kunde han inte stanna och skaka av sig pojken utan Nils fick följa med upp i luften. Det bar av så fort att han hisnade. Innan han kom att tänka på att han borde släppa taget om gåskarlens hals var de så högt uppe att han skulle ha slagit ihjäl sig om han fallit till marken. Det enda han kunde göra var att krångla sig upp på gåsryggen. Sedan var det ingen lätt sak att hålla sig kvar på den glatta ryggen mellan de svängande vingarna. Han fick gripa djupt ner i fjäder och dun med båda händer för att inte ramla i backen. 10

Nils blev så yr i huvudet att han inte visste till sig på en lång stund. Luften ven och väste om honom, och det brusade i fjädrarna som av en hel storm. Tretton gäss flög flaxande och kacklande omkring honom. Till slut kom han så mycket till sans att han förstod att han borde ta reda på vart gässen förde honom. Men han tordes inte se ner. Han var säker på att få svindel om han försökte. Vildgässen flög ändå ganska lågt eftersom den nykomne reskamraten inte kunde andas i den tunnaste luften högre upp. För hans skull flög de också lite långsammare än vanligt. Så småningom tvingade sig pojken att kasta en blick åt jorden till. Då tyckte han att det låg en stor duk utbredd under honom och den var indelad i en otrolig massa små och stora rutor, överallt var det hörn och raka kanter, ingenting var runt eller krokigt. Vad är det där för ett stort rutigt tyg? sa han för sig själv och väntade ju inte att någon skulle svara. Men vildgässen ropade genast: Åkrar och ängar! Åkrar och ängar! Det var den platta skånska jorden som han for fram över. De klargröna rutorna var rågåkrarna som hade blivit sådda förra hösten och hållit sig gröna under snön. De gulgrå var stubbåkrar, de bruna klövervallar och de svarta rutorna var betland eller upplöjda åkrar. Några mörka rutor med grått i mitten var gårdar och de grönskande rutorna var trädgårdar. 11

Pojken kunde inte låta bli att skratta när han såg hur rutigt allt var. Då ropade vildgässen nästan bestraffande: Fruktbart och gott land! Fruktbart och gott land! Men pojken hade redan blivit allvarsam. Att du kan skratta, du som har råkat ut för det allra värsta som kan hända en människa, tänkte han. Snart kom han ändå till att skratta igen. Han hade alltid tyckt om att rida fort och vilt, men maken till fart hade han aldrig varit med om. Och aldrig hade han tänkt att det kunde kännas så fritt och friskt som här uppe i luften, och att det steg upp från jorden en så god lukt av mylla och kåda. Att färdas så här högt, det var som att flyga bort från bekymmer och förtretligheter av alla de slag. Den stora tama gåskarlen kände sig mycket stolt och lycklig där han for över Skåneslätten i sällskap med vildgässen. Men fram på dagen började han tröttna och blev flera gåslängder efter de andra. Då ropade de som flög sist till gåsen längst fram som ledde tåget: Akka, Akka från Kebnekaise! Den vite blir efter! Säg honom att det går lättare att flyga fort än långsamt! svarade förargåsen och sträckte på som förut. Och gåskarlen försökte nog, men blev mer och mer utmattad och började sjunka. Akka, Akka från Kebnekaise, den vite störtar! Den som inte orkar kan vända om hem! skrek Akka och saktade inte farten det minsta. Jaså, står det så till, tänkte gåskarlen. De hade lockat honom med bara på lek, de 12

tänkte inte alls ta honom med till Lappland. Då kunde han ju inte visa de där landstrykarna att också en tamgås kunde duga något till. Och det retade honom särskilt eftersom han hade råkat på Akka från Kebnekaise. Så tamgås han var hade han ändå hört talas om den förargåsen som var mer än hundra år gammal. Hon var mycket ansedd, men mer än någon annan föraktade hon och hennes flock tamgässen. Han hade gärna velat visa att han var deras jämlike. Då sa plötsligt parveln han hade på ryggen: Kära Mårten gåskarl, du förstår väl att det är omöjligt för dig som aldrig flugit förr att följa med ända upp till Lappland! Vänd om innan du förstör dig! Trodde den stackaren att han inte skulle klara det? Gåskarlen visste inget värre än den där pojkvaskern och nu blev han så förargad att han beslöt hålla ut. Säger du ett ord till så kastar jag av dig! fräste han och flög nästan lika bra som de andra. Men nu sjönk solen hastigt och gässen satte av rätt neråt. Innan pojken och gåskarlen visste ordet av stod de på stranden av Vombsjön. Den stora sjön var nästan täckt av en isskorpa full med hål och sprickor och runt isen gick ett bälte av svart blankt vatten. Där gässen slagit ner låg en tallskog med frusen snö under de risiga grenarna. 13

KAPITEL 2 Pojken kände sig så ängslig att han ville storskrika. Han var hungrig, han hade ingenting ätit på hela dagen. Och var skulle han få mat ifrån? Vem skulle ge honom husrum, värma honom och skydda honom för vilda djur? Det började tassa och prassla i skogen. Rädslan smög i skymningens spår. Nu var det förbi med det glada modet han känt när han var uppe i luften. I sin ängslan såg han sig om efter sin reskamrat, för han hade ju ingen annan att hålla sig till. Men gåskarlen låg orörlig, som om han höll på att dö, med slak hals och slutna ögon. Och pojken som förr varit så hård mot alla djur blev fasligt rädd att mista gåskarlen. Han började knuffa på honom för att få honom ner i vattnet. Gåskarlen var stor och tung så pojken fick ta i allt vad han kunde, men äntligen gled gåskarlen i vattnet med huvudet före. Snart stack han upp näbben, fnös och simmade iväg utåt vassen. När han vände åter hade han en liten abborre i näbben. Här får du till tack för att du hjälpte mig. Det var första gången på länge som pojken fick höra ett vänligt ord och han blev lika glad för det som för den råa fisken. Först tyckte han nog att den skulle vara omöjlig att äta, men så fick han ändå lust att försöka. Slidkniven var inte större än en tändsticka nu, men den dög att fjälla fisken med. Och det dröjde inte länge förrän abborren var uppäten. 14

Det skulle vara hedersamt för mig om jag kunde följa med till Lappland och visa att också en tamgås kan orka med, sa gåskarlen när pojken svalt den sista biten. Men jag kan inte reda mig ensam på en sådan resa. Vill du följa med och hjälpa mig? Till hösten ska jag föra dig hem igen. Pojken hade ju tänkt att de skulle vända om så snart som möjligt. Men nog kunde det vara skönt att slippa visa sig för far och mor än på ett tag. Han skulle just svara ja när alla vildgässen kom brusande upp från sjön i en lång rad, med förargåsen i spetsen. De var mycket mindre än tamgåsen och fjäderdräkten var grå med vattring i brunt. Deras gula ögon lyste som om det brann en eld i dem, och det märktes på deras grova fötter att de inte frågade efter vad de trampade på. De neg med halsarna, gåskarlen gjorde likadant, och så stod de länge och hälsade på 15

varandra. Till sist sa förargåsen: Får vi nu höra vad du är för en som vill vara i lag med vildgäss? Flyga kan du ju inget vidare. Men kanske kan du simma och springa? Jag kallas Mårten och hör hemma i Västra Vemmenhög. Och inte kan jag springa och jag har aldrig simmat längre än över ett dike. Men jag vill visa att vi tamgäss också duger något till, svarade gåskarlen fastän nu var han säker på att förargåsen inte tänkte ta honom med. Du svarar modigt så du kanske kan bli en god reskamrat. Stanna hos oss ett par dar så får vi se vad du går för. Men vem är det du har med dig, är han av tomtesläkt? Mårten ville inte förråda att pojken var människa. Han heter Tummetott och är gåsväktare. Han blir nog nyttig att få med på resan. Åldern hade gjort förargåsen grå och sliten, men ögonen lyste klarare och liksom yngre än de andras. Hon sa nu högdraget: Jag är Akka från Kebnekaise. Och där står Yksi från Vassijaure och Kaksi från Nuolja. Och här är Kolme, Neljä, Viisi och Kuusi. De andra sex gässlingarna är också högfjällsgäss av bästa ätt. Vi delar inte sovplats med en som inte törs tala om vilken ätt han kommer från. Pojken steg hastigt fram och bockade. Jag är Nils Holgersson och ända tills i dag har jag varit människa. Men i morse I samma stund ryggade vildgässen tre steg tillbaka och fräste vredgat: Laga dig bort härifrån! Vi tål inte människor! Inte kan ni väl vara rädda för en som är så liten, sa gåskarlen medlande. Det syntes att förargåsen hade svårt att betvinga sin fruktan. Jag har lärt mig att vara rädd för alla människor. Men om du går i god för den här så får han stanna hos oss i natt. Vi ska sova på den landlösa isen där ute. Ni är klok som väljer en så säker sovplats, sa Mårten och lät sig inte avskräckas. Men i morgon lämnar jag er jag med, för jag har lovat att inte överge honom. Gör som du vill, sa Akka och flög ut på isen. Alla vildgässen följde efter och ställde sig med näbben under vingen. Pojken var både bedrövad och rädd, men Mårten sa bara: Samla ihop ris och torrt gräs, så mycket du kan bära. Och när pojken hade famnen full tog gåskarlen honom i näbben och flög ut på isen. Han ställde sig på det torra gräset för att inte frysa fast och stack pojken under vingen. Där ligger du nog skönt, sa han. I nästa ögonblick sov pojken, så trött var han men varmt och gott hade han det. 16

Han vaknade plötsligt av att Mårten slog ut med vingen. Pojken föll ner på isen och blev sittande, yrvaken som han var. Runt om honom flaxade och skrek gässen. Han begrep ingenting förrän han såg en liten lågbent hund kila bort med en gås i munnen. Genast rusade pojken efter. Och fast det var alldeles mörkt kunde han tydligt se alla springor och hål för nu hade han tomtarnas goda nattögon. Isflaket hade åter flutit mot stranden, och det var den vägen som hunden hade kommit. Nils sprang samma väg och kom in i en stor bokskog. Han ropade åt hunden att lägga ifrån sig bytet. Men det var ingen hund, det var Smirre räv, en riktig storrövare som var fruktad över hela trakten. Till slut fick pojken tag i svansen på räven, men Smirre drog honom med sig ett långt stycke. När räven såg att hans förföljare var ofarlig, stannade han för att retas lite med honom. Men pojken ryckte allt vad han kunde, Smirre tappade taget och plötsligt kunde gåsen flaxa iväg och försvinna. Räven blev fasligt arg och svängde runt så lövet yrde, men pojken hade sitt tag i 17

svansen och hängde med och skrattade. Fast han var ändå rädd att räven skulle hugga honom, så efter en stund släppte han snabbt taget och klättrade upp i ett träd. Smirre fortfor att sno runt ända tills han upptäckte pojken i trädet och satte sig på vakt nedanför. Det blev en kuslig och kall natt. Sova tordes Nils inte för då kunde han ramla ner. Äntligen steg solen upp och från sjön kom vildgässens rop. Nu tror de väl att räven har ätit upp mig, tänkte han, och de bryr sig väl inte ens om att söka efter mig. Han var nära att ta till gråten. Efter en stund kom en ensam vildgås flygande in under det täta grentaket. Smirre smög på henne och tog ett språng. Gång på gång hoppade han, men gåsen flög undan. Det gick som en lustig dans allt längre bort och plötsligt var gåsen försvunnen. När räven flämtande kom tillbaka till trädet var också parveln bortflugen. Vildgässen fortsatte sin färd över Skånes slott och herrgårdar, över parker och vida åkrar där de kunde beta. En dag stannade de vid Vombsjön en stund och vildgässen 18

utmanade Mårten till tävlan i alla möjliga idrotter. Alla skrattade och hade roligt och Nils allra mest. Men du springer omkring alltför oförväget, sa Akka till honom. Kom ihåg att du har många fiender. Räven och mården i skogen, uttern vid sjöstranden, vesslan på gärdsgårn, huggormen i lövängen. Ute på fälten måste han tänka på hökar och falkar, på örnar och vråkar. Skator och kråkor och ugglor skulle han heller inte tro för gott om. Pojken var inte så särdeles rädd för att dö, men han hade inte alls lust att bli uppäten. Vad kan jag göra för att skydda mig? frågade han. Så många som stod efter hans liv, verkade det stört omöjligt. Håll dig väl med smådjursfolket i skogen, rådde Akka. De kan varna dig för faror och hitta gömställen åt dig. Men när pojken bad ekorren Sirle om hjälp svarade denne tvärt nej: Hå hå, du är Nils gåsapåg som rev ner svalbon, krossade starägg och satte ekorrar i bur. Nu kan du hjälpa dig själv, och var glad att vi inte jagar dig hem igen. Ja tänk om vildgässen visste hur elak han hade varit förr! Och just nu när han försökte vara så snäll på alla vis för att inte Akka skulle överge honom. Men på kvällen fick han höra att Sirles fru hade blivit bortrövad och att hennes fyra nyfödda ungar höll på att svälta ihjäl. Nu skulle han hjälpa dem och visa vad han gick för! Det var barnen på en bondgård i närheten som hade fångat fru Sirle och satt henne i bur. De tänkte hon skulle vara lustig att se på, men ekorren satt mest bedrövad i ett hörn och ville inte äta. På natten smög sig en pyssling in på gården med ett litet knyte i famnen och stack in det till ekorrhonan. Fyra gånger sprang han fram och tillbaka och när morgonen kom upptäckte bondgårdsfolket till sin stora förundran att ekorrhonan hade alla sina ungar hos sig på lövbädden. Vi får nog skämmas för både djur och människor, sa far i gården. Han plockade ut ekorrfamiljen ur buren och lade dem i äldsta flickans förkläde. Gå du ut i nöthagen med dem och låt dem få sin frihet tillbaka! 19

Och den dagen sjöng bofinkarna i alla snår om Nils gåsapågs hjätebragd. Ja, det var ett sådant kvitter att Akka alldeles säkert måste höra dem! 20