Salomonöarna https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/ Salomonöarna består av två parallella ögrupper öster om ön Nya Guinea i Stilla havet. Under andra världskriget var det då brittiska protektoratet skådeplats för hårda strider mellan USA och Japan. I slutet av 1990-talet utbröt stridigheter mellan invånare på ön Guadalcanal och invandrare från grannön Malaita. Situationen förbättrades när en Australienledd regional fredsstyrka sattes in 2003. Nio av tio invånare lever av jordbruk och/eller fiske för husbehov. Geografi Salomonöarna utgörs av två parallella ökedjor, som sträcker sig över ett cirka 140 mil långt område öster om ön Nya Guinea i sydvästra Stilla havet. Guadalcanal (också kallad Isatambu) är den största av huvudöarna. De övriga är Malaita (som är tätast befolkad), Makira (även känd som San Cristobal), Choiseul, Santa Isabel och New Georgia. Flera av öarna har vulkaniskt ursprung och är bergiga och skogbevuxna, medan andra är flacka atoller och korallrev. Salomonöarna ligger längs den så kallade Eldringen, ett vidsträckt område med hög seismisk aktivitet där runt 90 procent av världens jordskalv inträffar. Kraftiga jordbävningar ute till havs har vid flera tillfällen orsakat stora flodvågor (tsunamier), som åsamkat många dödsoffer och stor materiell skada i landet. Månaderna kring årsskiftet 2016/2017 inträffade ovanligt många jordskalv som, trots att inga mer omfattande skador uppstod, utlöste stor oro bland befolkningen. Havet kring Salomonöarna är rikt på bland annat olika sorters fiskar, koraller och havsanemoner; här finns också sköldpaddor och giftormar. På öarna hittar man närmare 200 olika fågelarter, varav många bara finns här, liksom ödlor och krokodiler. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 1/22
Tid svensk +10 timmar Huvudstad med antal invånare Honiara 73 300 (FN-uppskattning 2014) Övriga större städer Gizo, Auki Klimat Klimatet i Salomonöarna är tropiskt, det vill säga varmt och fuktigt året om. Varmast och regnigast är det från november till april, då även cykloner kan förekomma. De kraftiga cyklonerna (tropiska oväder) kan orsaka såväl översvämningar som jordskred. I april 2014 ställde exempelvis cyklonen Ita till stor förödelse i huvudstaden Honiara. Jordskalv och tsunamier (jättelika flodvågor) kan dock uppträda året om, eftersom Salomonöarna ligger i ett seismiskt aktivt område. Klimatförändringarna med stigande havsnivåer som följd kan på sikt leda till att öar tillhörande Salomonöarna försvinner. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Honiara 27 C Medelnederbörd/år Honiara ca 2300 mm Befolkning och språk Befolkningstillväxten i Salomonöarna är mycket hög. Mer än hälften av invånarna är under 25 år. En stor majoritet av befolkningen är melanesier, som är indelade i en rad olika folkgrupper. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 2/22
Därutöver finns små grupper av polynesier och mikronesier samt en del kineser och européer. Etniska motsättningar har periodvis plågat landet, särskilt under inbördeskriget 1999 2000 då gwalefolket på ön Guadalcanal kom i väpnad konflikt med invandrare från ön Malaita (se Modern historia). På öarna talas fler än 70 olika lokala språk och dialekter, de flesta sinsemellan obegripliga. Officiellt språk är engelska, som talas av relativt få invånare. Pijin, som är ett blandspråk baserat på engelska, används därför hellre vid kommunikation mellan de olika språkgrupperna. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare 599 419 (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 20,5 (2014) Andel invånare i städerna 22,8 procent (2016) Nativitet/födelsetal 29,3 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 5,9 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 2,1 procent (2014) Fertilitetsgrad 4,0 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 49,2 procent (2014) Förväntad livslängd 70 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 72 år (2015) Förväntad livslängd för män 69 år (2015) Folkgrupper majoritet av melanesier; små grupper av polynesier, mikronesier, européer, kineser m fl Språk engelska är officiellt språk, pijin talas allmänt, därutöver drygt 70 lokala språk och dialekter Religion Över 95 procent av befolkningen i Salomonöarna är medlemmar av kristna samfund. Samtidigt lever traditionella inhemska religioner kvar, framför allt i bergstrakterna, och ofta tillsammans med kristendomen. En dryg tredjedel av de kristna tillhör den anglikanska kyrkan. Därutöver finns en hel del katoliker, baptister, sjundedagsadventister med flera. Många av öborna ber till den kristne guden men använder avlidna anhöriga som medlare. Det är vanligt med helbrägdagörare, både i och utanför den kristna kyrkan. Magiska riter är vanliga och vardagslivet är omgärdat av många tabun. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 3/22
Döden är lika viktig som födelsen. När en människa föds firas det genom en högtid, och när den dör hålls en fest för att uppmärksamma att livet flytt. Det är en utbredd uppfattning att människor som dör bara tar "nästa båt" till den andra världen. Människans ande ger sig dock inte av med en gång. Den anses istället leva vidare efter döden i fåglar, ormar och främst hajar. Ett sådant djur blir tabu (heligt eller förbjudet) under en tid och får inte ätas av människor. Många anser att levande människor kan be de döda om hjälp eller be dem förbanna fiender. Utbildning Det råder ingen skolplikt i Salomonöarna men sedan den sexåriga grundskolan blev avgiftsfri 2009 skriver alltfler föräldrar in sina barn i skolan. Läs- och skrivkunnigheten är låg bland de vuxna, särskilt på landsbygden. Barnen börjar grundskolan vid sex års ålder. Trots att avgiften är avskaffad börjar fortfarande knappt två tredjedelar av barnen (fler pojkar än flickor) skolan. Tre fjärdedelar av dessa elever fullföljer grundutbildningen. En dryg fjärdedel av eleverna fortsätter till påbyggnadsstadiet, som omfattar upp till sju år. Oberoende undersökningar visar att läs- och skrivkunnigheten bland vuxna invånare är så låg som omkring 27 procent i huvudstaden Honiara, och på ön Malaita uppges andelen läs- och skrivkunniga vara så låg som 7 procent. Salomonöarna fick 2013 sitt första universitet, The Solomon Islands National University. Eftersom det har distansundervisning i teknologi, pedagogik och ekonomi kan även studenter på landsbygden delta. Salomonöarna har också en filial av det regionala universitetet The University of the South Pacific, som sommaren 2017 fick pengar till en större utbyggnad med fler och nya fakulteter, liksom ett tekniskt institut och lärarutbildning. Alla dessa finns dock i huvudstaden Honiara, så studenterna måste flytta dit för sin utbildning. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 80,7 procent (2007) Antal elever per lärare i grundskolan 20,6 (2013) Läs- och skrivkunnighet 76,6 procent (1999) Kostnader för utbildning i andel av BNP 10,0 procent (2010) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 17,5 procent (2010) Kultur I Salomonöarnas kultur är man mån om att bevara gamla seder, däribland förfädersdyrkan och magi. På pijin kallas detta för kastom (custom = sedvana). Vid fester åskådliggörs ofta det förflutna genom sånger, danser och berättelser. Musiken är betydelsefull i folklivet och bambuflöjter i olika former är vanliga instrument. Gruppen Narasiratu från ön Malaita kombinerar traditionell flöjtmusik från ön med modernare rytmer och har blivit känd även utanför Salomonöarna (man kan lyssna till Narasiratu på Spotify). Andra populära grupper är Sulufou Islanders och https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 4/22
The Fuaga Brothers. Traditionellt konsthantverk är en viktig del av kulturen. Både bruksföremål och kulturella klenoder kan vara dekorerade med skickligt utfört träsnideri. Muntligt berättande har varit vanligare än den skrivna litteraturen, som kom i gång på allvar först på 1970-talet. John Saunana är författare och politiker och var den förste öbon som 1980 fick en roman publicerad, The Alternative. Poeten Celo Kulagoe har bland annat gett ut diktsamlingen Where Leaves Had Fallen. Rexford Orotaloa har i flera böcker tagit upp konflikten mellan modern och traditionell kultur, som i romanen Two Times Resurrection. Massmedier Salomonöarna har en dagstidning, Solomon Star, medan Solomon Voice utkommer en gång i veckan. Båda dessa är engelskspråkiga, liksom nättidningen Solomon Times Online. Därutöver ges en rad tidskrifter ut. Eftersom många inte kan läsa i Salomonöarna spelar radio och TV en viktig roll. Bolaget Solomon Islands Broadcasting Corporation (SIBC) sänder dagligen radioprogram på engelska och pijin. Öarna har sedan 2011 ingen egen TV-kanal, men SIBC undersöker med hjälp av Nya Zeeland möjligheterna att starta en ny nationell kanal. Tills vidare kan satellitsändningar tas emot från utlandet. Under inbördeskriget 1999 2000 (se Modern historia) var Solomon Star och SIBC viktiga som oberoende nyhetsrapportörer trots svåra och farliga arbetsförhållanden för mediearbetarna. Journalister har även senare utsatts för påtryckningar och hot från politiker, och en lag mot ärekränkning gör att många är försiktiga. Medierna har trots allt rätt stor frihet, bland annat tack vare en egen ombudsman, och yttrandefriheten finns inskriven i författningen. Det fanns närmare 67 000 internetanvändare i mitten av 2017. Internet är dock både dyrt och långsamt och finns inte på alla öar. För att göra det snabbare och billigare för alla ingick regeringen sommaren 2017 ett avtal med kinesiska Huawei om att lägga en optisk fiberkabel i havet från australiska Sydney till öarna. Meningen är att den ska kunna tas i bruk i början av 2019. Men utgången är oviss, eftersom både Asiatiska utvecklingsbanken, ADB, som bidrar till finansieringen, och den australiska regeringen har haft invändningar mot ett samarbete med det kinesiska företaget av säkerhetsskäl. Rykten har också varit i svang om att Huawei mutat sig till avtalet. FAKTA MASSMEDIER Antal mobilabonnemang per 100 invånare 65,8 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 9 (2014) Politiskt system Salomonöarna är en självständig medlem av Samväldet, som består av Storbritannien och forna brittiska kolonier. Storbritanniens drottning Elizabeth II är Salomonöarnas formella statschef, men hon företräds på öarna av en generalguvernör. Denne utses på förslag av parlamentet för en femårsperiod. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 5/22
Det lagstiftande parlamentet har 50 ledamöter som väljs i enmansvalkretsar i allmänna val vart fjärde år. Rösträttsåldern är 21 år. Parlamentet utser en premiärminister bland sina ledamöter, vanligtvis ledaren för det parti eller den partikoalition som fått flest röster i ett val. Generalguvernören utnämner därefter på rekommendation av premiärministern övriga ministrar. Regeringen är ansvarig inför parlamentet. De nio provinserna samt huvudstaden Honiara har varsin egen regering, som utövar ett visst mått av självstyre. Lokala, folkvalda råd ansvarar för utbildning och hälsovård i samarbete med bland annat lokala kristna samfund. Enligt författningen ska traditionella ledare ha en roll i provinsernas styre, men exakt vilken framgår inte. En egen författning antogs i samband med självständigheten 1978. Den byggde till stor del på det brittiska systemet, vilket passade det geografiskt utspridda Salomonöarna ganska illa. Efter flera års reformarbete lades ett förslag till ny författning fram 2014. Det har sedan dess varit ute på remiss i provinserna. Enligt förslaget ska Salomonöarna få ett federalt system, där provinserna blir delstater, vilka får bestämma över sådant som markanvändning, skatter, vård och skola samt polis. Förhoppningen är att ett ökat självbestämmande ska göra det lättare för de olika delarna av landet att utvecklas. Politiska partier De politiska partierna är byggda kring personer snarare än ideologier. Oftast bildas partier bara några månader innan val hålls, och förlorande partier upplöses efter valen. Partiernas stöd och allianser växlar snabbt, och regeringsskiften och ministerbyten är vanliga. Det politiska systemet är svårt anfrätt av korruption. I parlamentsvalet i november 2014 blev oberoende kandidater den största gruppen med 31 av de 50 mandaten. Största parti blev Demokratiska allianspartiet (Democratic Alliance Party, DAP), som fick 7 mandat. Näst störst blev Förenade demokratiska partiet (United Democratic Party, UDP) med 5 mandat, medan Folkets alliansparti (People's Alliance Party, PAP) kom trea med 3 mandat. Salomonöarnas parti för landsbygdsutveckling (Solomon Islands Party for Rural Advancement, Sipra) fick 2 mandat, medan Salomonöarnas Kadere-parti (Kadere Party of Solomon Islands, KPSI) och Salomonöarnas folket först-parti (Solomon Islands People First Party, SIPFP) vann 1 mandat vardera. Kort efter valet bytte dock flera ledamöter parti. Kvinnor är kraftigt underrepresenterade i Salomonöarnas parlament. Valet 2014 var inget undantag: av 50 invalda ledamöter fanns en kvinna, som sedan också blev enda kvinnliga statsråd (minister för kvinno-, barn och ungdoms- samt familjefrågor). Rättsväsen Rättsväsendet består av två delar: traditionell sedvanerätt vid lokala bydomstolar och ett statligt domstolsväsen. Under inbördeskriget 1999 2000 (se Modern historia) kränktes de mänskliga rättigheterna i stor skala. 2009 tillsattes en sannings- och försoningskommission efter sydafrikansk modell som fick i uppgift att utreda etniskt relaterade brott begångna 1997 2003. Kommissionen började 2013 publicera sina resultat efter att ha intervjuat ett stort antal av de överlevande offren från kriget. I sin slutrapport ger den en rad både kort- och långsiktiga rekommendationer till makthavarna på flera olika områden. Den betonar vikten av att utreda varför konflikten bröt ut i syfte att förhindra att det händer igen. Det är viktigt att nå försoning och förlåtelse samtidigt som de som begått svåra brott måste ställas inför rätta. De som ingått i miliser måste återintegreras i samhället och särskilda satsningar bör göras på ungdomar och kvinnor, liksom på sjukvård och utbildning. Viktigast är dock att ge de olika landsdelarna ett långtgående självstyre, så att de bättre kan bestämma över sin egen utveckling. FAKTA POLITIK https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 6/22
Officiellt namn Solomon Islands/ Salomonöarna Statsskick monarki, enhetsstat Statschef drottning Elizabeth II (1978 ) Regeringschef premiärminister Rick Houenipwel (2017 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Demokratiska allianspartiet 7, Förenade demokratiska partiet 5, Folkets alliansparti 3, Salomonöarnas parti för landsbygdsutveckling (Sipra) 2, Salomonöarnas Kadere-parti (KPSI) 1, Salomonöarnas folket först-parti (SIPFP) 1; oberoende ledamöter 31 (2014) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Demokratiska partiet 13, OUR-partiet 3, Reformerade demokratiska partiet (RDP) 3, övriga småparter 12, oberoende ledamöter 19 (2010) Valdeltagande 90 % i parlamentsvalet 2014, 52 % i parlamentsvalet 2010 Kommande val parlamentsval 2018 Äldre historia Salomonöarna har varit bebodda av melanesier i minst 3 000 år. När spanjoren Alvaro de Mendaña anlände till öarna 1567 trodde han sig ha funnit kung Salomos sägenomspunna gyllene rike därav landets namn. Spanjorerna försökte kolonisera området men misslyckades. Det europeiska inflytandet över öarna var begränsat fram till slutet av 1700-talet, då fransmän och britter anlände. Européer tillfångatog lokala invånare, främst från ön Malaita, och förde dem till plantager i Australien för att arbeta. De norra öarna blev 1885 ett tyskt protektorat, medan de södra 1893 blev brittiskt protektorat. Strax före år 1900 gav tyskarna upp de flesta av sina öar, vilka överfördes till britterna. Under andra världskriget invaderades Salomonöarna av Japan. Hårda strider följde mellan Japan och USA med allierade, särskilt på ön Guadalcanal och i Korallhavet, där japanernas offensiv söderut i Stilla havet hejdades. Amerikanerna erövrade bland annat ett halvfärdigt flygfält på Guadalcanal som de byggde klart med hjälp av invandrad arbetskraft från Malaita. Japanerna fördrevs 1943 och de allierade uppförde därefter huvudstaden Honiara. Invandrarna från Malaita blev kvar, köpte mark och utvecklades till en ekonomisk och politisk elit, som kom att dominera Guadalcanal. Modern historia Under andra världskriget utkämpade Japan och USA hårda strider med varandra på Salomonöarna, som då var en brittisk koloni. Striderna ledde till stor förödelse och skapade antieuropeiska stämningar i kolonin. En motståndsrörelse mot britterna Maa sina Ruru hade bildats redan 1927. Den växte i styrka efter kriget och motsatte sig allt samarbete med den brittiska kolonialmakten. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 7/22
Under 1950- och 1960-talen byggdes en central och lokal förvaltning ut i kolonin. 1974 utsågs den första chefsministern, Solomon Mamaloni, som var ledare för det nybildade Folkets framstegsparti (PPP). Två år senare fick öriket internt självstyre och det första valet till en lagstiftande församling hölls samma år. 1978 blev Salomonöarna självständigt och Peter Kenilorea valdes till landets första premiärminister. Efter en misstroendeförklaring mot Kenilorea 1981 återtog Mamaloni premiärministerposten. Regeringsmakten växlade därefter mellan dessa båda politiker. Provinsernas starka ställning gentemot centralregeringen blev under 1980-talet en politisk stridsfråga. Kenilorea begränsade provinsernas makt, medan Mamaloni under sina regeringsperioder utökade den. Protester mot skogsbolag Efter valet 1993 kunde den oberoende politikern Francis Billy Hilly bilda en löst sammanfogad regeringskoalition, som tog strid mot utländska skogsbolag. Experter hade varnat för skogsskövlingens miljömässiga och ekonomiska följder. Ett stopp för avverkning infördes, men det ledde till en statsfinansiell kris och regeringen föll. Mamaloni återkom till makten och öppnade åter upp landet för skogsbolagen. Våldsamma protester utbröt på ön Pavuvu, där invånare tvångsförflyttades inför avverkning. Protesterna slogs ned av polis. Ministrar misstänktes vara mutade av skogsbolagen, och när en miljöaktivist mördades på Pavuvu 1996 cirkulerade rykten om en officiell sammansvärjning. I valet 1997 segrade den nybildade Alliansen för förändring (SIAC) och till regeringschef utsågs SIACledaren Bartholomew Ulufa'alu. Ett år senare blossade etniska motsättningar upp på ön Guadalcanal (som lokalbefolkningen kallar Isatambu) mellan gwalefolket och invandrare från ön Malaita. Konflikten gällde bland annat äganderätten till mark och annan egendom. En nybildad väpnad grupp, Isatambus befrielserörelse (IFM), krävde att malaiterna skulle återlämna mark till lokalbefolkningen. IFM ville dessutom ha utökat självstyre för Guadalcanal och ett förbud mot invandring till ön. Etnisk konflikt leder till inbördeskrig De våldsamma motsättningarna krävde dödsoffer och tiotusentals malaiter fördrevs eller flydde från Guadalcanal. Därmed försvann plantagearbetarna från ön och den ekonomiskt viktiga produktionen av palmolja upphörde. Många malaiter återvände till den mindre utvecklade hemön, medan andra begav sig till huvudstaden Honiara, där istället en del av gwalebefolkningen drevs på flykt. Undantagstillstånd infördes, men våldet fortsatte. Malaiterna skapade nu en egen väpnad grupp, Malaitas örnstyrka (MEF), som med stöd av polisens malaitdominerade specialstyrka tog kontroll över Honiara år 2000. Premiärminister Ulufa'alu tillfångatogs tillfälligt och tvingades avgå. Efter australisk medling i konflikten kunde parlamentet samlas. Det utsåg den tidigare oppositionsledaren Manasseh Sogavare till premiärminister för en samlingsregering. I oktober 2000 slöts ett fredsavtal mellan IFM och MEF, där rebellerna erbjöds amnesti (straffrihet) och integrering i poliskåren. En australiskledd regional fredsstyrka skulle övervaka vapenvilan och avväpningen av de stridande parterna. IFM:s krigsherre Harold Keke accepterade dock inte avtalet och våldet fortsatte. Honiara skakades av kravaller under 2001. Myndigheterna anklagades för korruption och brutna löften om kompensation till dem som drabbats av förluster under kriget. Bräcklig fred https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 8/22
I det parlamentsval som hölls 2001 blev Folkets alliansparti (PAP) störst. Den korruptionsanklagade PAPpolitikern Allan Kemakeza kunde bilda en regering som dominerades av partilösa parlamentsledamöter. Även poliskåren ansågs vara korrupt och våldsbrottsligheten förblev ett stort problem, då många vapen var i omlopp efter kriget. 2003 accepterade regeringen en ny australiskledd regional fredsstyrka på cirka 2000 soldater och 300 poliser, Ramsi (Regional Assistance Mission to the Solomon Islands), som placerades ut i landet. Den började samla in vapen och lugnet återställdes gradvis. Hundratals rebeller greps, däribland krigsherren Harold Keke som dömdes till livstids fängelse. Mellan 1997 och 2003 hade den etniska konflikten i Salomonöarna krävt över 100 människors liv och drivit omkring 20 000 invånare på flykt. 2006 hölls det första valet efter inbördeskriget. Det betecknades som fritt och rättvist, men den första regeringen som tillsattes föll redan efter en vecka. Den nye premiärministern Snyder Rini anklagades för att i samarbete med kinesiska affärsmän ha mutat en rad politiker. Folkliga protester mot Rini utvecklades till upplopp, kinesiskägda butiker plundrades och fredsstyrkan Ramsis förmåga att upprätthålla ordningen ifrågasattes. Moti-gate Rini efterträddes av den tidigare premiärministern Manasseh Sogavare. Han lovade att utrota korruptionen men orsakade istället skandal när han utnämnde Julian Moti, född i Fiji men australisk medborgare, till justitiekansler. Moti var åtalad i sin frånvaro i Australien för våldtäkt på en minderårig flicka i Vanuatu. När Australien begärde Moti utlämnad svarade Sogavare med att utvisa en australisk toppdiplomat. Förhållandet mellan Salomonöarna och Australien försämrades kraftigt (se Utrikespolitik och försvar). Moti avgick tillfälligt men återfick sitt ämbete 2007, vilket ledde till hård kritik från oppositionen, kvinnogrupper och jurister. I november 2007 hoppade en rad ministrar över till oppositionen och bad generalguvernören att avsätta Sogavare. Med hjälp av justitiekansler Moti bestred Sogavare generalguvernörens befogenheter och premiärministern fick stöd av oppositionspolitiker i utbyte mot ministerposter. Trots det fälldes till slut Sogavare i en misstroendeomröstning i parlamentet i december 2007. Ursäkt till Malaitas folk Derek Sikua valdes till ny premiärminister och bildade en koalitionsregering dominerad av partilösa parlamentsledamöter. Sikua avskedade Moti, som flögs till Australien för att ställas inför rätta. Åtalet mot Moti lades senare ned. Även Sikua-regeringen anklagades för korruption men lovordades för sina försök att dämpa de etniska motsättningar som lett till inbördeskriget. Sikua bad 2008 om ursäkt å hela Salomonöarnas vägnar för övergrepp och orättvisor som begåtts mot Malaitas folk i samband med kriget. En sannings- och försoningskommission tillsattes 2009. Den skulle utreda fall av etniskt våld begångna under perioden 1997 2003 samt ge råd till regeringen om hur landet skulle undvika liknande våldsutbrott i framtiden. Under 2013 började den publicera sina resultat (se vidare Politiskt system). Valet 2010 I parlamentsvalet i augusti 2010 tog sig tolv partier in i den lagstiftande församlingen. Störst, med 13 mandat, blev Demokratiska partiet (DP) med Steven Abana i spetsen. De övriga elva partierna fick mellan 1 och 3 av de 50 mandaten. Bland dem fanns OUR-partiet (OUR står för äganderätt, enighet och ansvar), som hade bildats strax före valet. OUR-ledare var Manasseh Sogavare, som under sin tidigare karriär hade lett två andra partier. I övrigt blev ett stort antal oberoende ledamöter invalda. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 9/22
I regeringsförhandlingarna efter valet misslyckades Abana med att samla en majoritet. Jobbet som regeringschef gick istället till Danny Philip, som fick stöd av en rad småpartier. Korruptionsanklagelser gjorde att Philip året därpå tvingades avgå och överlämna premiärministerposten till Gordon Darcy Lilo. Kohandel om makten I det nya, splittrade parlamentet följde en kohandel om regeringsmakten. Spelet vanns av Danny Philip från Reformerade demokratiska partiet (RDP). Trots att hans parti endast fått 3 mandat lyckades Philip samla stöd från 26 parlamentsledamöter (medlemmar av småpartier eller oberoende ledamöter). Philip valdes till premiärminister för en löst sammanfogad koalition, kallad Nationella koalitionen för reform och framåtskridande (NCRA). Steven Abana blev till en början främste oppositionsledare. Men Salomonöarnas politik är märkt av etniska och regionala motsättningar, och politiker från ön Guadalcanal såg till att få bort Abana, som härstammar från Malaita. Abana lämnade då oppositionen och gick över till regeringssidan med en grupp anhängare. Abanas kursändring gjorde att regeringens stöd i parlamentet ökade, men samtidigt började koalitionen skakas av inre motsättningar. I slutet av 2011 anklagades premiärminister Philip av politiska rivaler för att ha förskingrat statliga medel. Han svarade med att avskeda finansministern Gordon Darcy Lilo och chefen för centralbanken en annan politisk rival. Avskedandena ledde till att Abana och hans anhängare åter anslöt sig till oppositionen, som nu fick tillräckligt med stöd för att avsätta Philip. Strax innan en misstroendeomröstning skulle hållas i parlamentet valde Philip att avgå i november 2011. Lilo söker stöd i provinserna Efter splittring också inom oppositionen bytte Abana och hans anhängare åter sida. Istället för att stödja oppositionens kandidat i valet av ny premiärminister samma månad, röstade de på Gordon Darcy Lilo, som därmed kunde väljas till ny regeringschef. Samtidigt med maktskiftet utbröt oroligheter i huvudstaden Honiara. Människor protesterade mot valet av Lilo som premiärminister och de framförde krav på hans avgång. Bland demonstranterna fanns många personer med ursprung från Malaita. De fruktade att Lilo-regeringen inte skulle betala ut statligt stöd till hemön. Kravallpolis ingrep när demonstranter angrep dem med stenar. När Lilo presenterade sin nya regering visade han sig dock ta hänsyn till de känsliga regionala stämningarna. Han utsåg politiker från Malaita till såväl vice premiärminister som finansminister. Men även Lilos regering var instabil. Premiärministern bytte ut flera ministrar som han anklagade för att konspirera med oppositionen. Utrikesministern avskedades i början av 2012 och i slutet av samma år lämnade miljöministern och flera parlamentsledamöter regeringen. Ändå lyckades inte oppositionen i sina försök att rösta bort Lilo. Under 2012 och 2013 försökte Lilo bygga upp ökat politiskt stöd i provinserna genom att göra täta besök ute på öarna. Med en historia av etniska och regionala konflikter var frågan om provinsernas sociala och ekonomiska utveckling avgörande för Salomonöarna och dess regering. Aktuell politik https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 10/22
Inrikespolitiken i Salomonöarna präglas av täta partibildningar och skiftande maktallianser. Från hösten 2014 styrdes landet av en koalitionsregering under ledning av premiärminister Manasseh Sogavare. Efter att ha förlorat en förtroendeomröstning i parlamentet hösten 2017 ersattes han av Rick Houenipwel. Parlamentsval hölls i november 2014 under lugna former och internationella valobservatörer betecknade det som fritt och rättvist. Oberoende kandidater tog hem 31 av de 50 mandaten. Största parti blev Demokratiska allianspartiet (DAP), som fick 7 mandat. Näst störst blev Förenade demokratiska partiet (UDP) med 5 mandat, medan Folkets alliansparti (PAP) kom trea med 3 mandat. 36 av de sittande ledamöterna blev omvalda, dock inte premiärminister Gordon Darcy Lilo. En av de invalda parlamentarikerna var kvinna. Efter viss kohandel bildades en koalitionsregering med namnet Demokratiska koalitionen för förändring (Democratic Coalition for Change, DCC). I den ingick bland annat UDP, PAP och en rad oberoende ledamöter. I december valde parlamentet Sogavare till ny premiärminister. I början av 2015 gjorde Sogavare klart att den nya regeringens övergripande mål var en ekonomisk tillväxt på minst 5 procent årligen. Ett annat prioriterat område var korruptionsbekämpning i form av nya strategier och strängare lagar. Han tillade att en oberoende kommission för korruptionsbekämpning skulle inrättas. För att öka tillväxten skulle satsningar göras på att utveckla turism, fiske och jordbruk. Sogavares regering försvagades dock markant i oktober 2015 när sju ministrar lämnade in sina avskedsansökningar och hoppade av regeringskoalitionen. Avhoppen skedde i protest mot vad ministrarna ansåg var missbruk av kinesiskt finansiellt bistånd från premiärministerns sida samt mot två omstridda fastighetsaffärer som Sogavare hade gjort. Men det antyddes också att flera av avhopparna hade erbjudits stora summor för att försöka störta Sogavare. De ersattes med sex oberoende parlamentsledamöter, som hade gått över till regeringssidan. Sommaren 2017 genomförde Sogavare en omfattande regeringsombildning. Tre ministrar fick sparken medan ett stort antal fick nya poster. Under Sogavares regeringsinnehav ställdes flera högt uppsatta personer, däribland en av de avskedade ministrarna, inför rätta för olika former av korruption. Det finns de som anser att även Sogavare har handskats olämpligt med allmänna medel. I juli 2017 antog parlamentet en ny lag mot korruption. Den så kallade ombudsmannalagen ger alla invånare möjligheten att vända sig till en ombudsman med klagomål på oegentligheter inom landets styre. Fler nya lagar mot den omfattande korruptionen (ABC-lagarna) förbereddes under hösten 2017. När ett av dessa lagförslag skulle läggas fram för omröstning i parlamentet i början av november valde nio ministrar, däribland vice premiärminister Manasseh Maelanga, att lämna regeringen med motiveringen att man "förlorat förtroendet" för Sogavare. Därefter hölls en förtroendeomröstning om Sogavare, som han förlorade. Många bedömare ansåg att ministrarna genom att fälla regeringen ville förhindra att anti-korruptionslagen antogs av regeringen, då de själva riskerade att bli granskade för mutbrott. I mitten av samma månad valde parlamentet nationalekonomen Rick Houenipwel till ny premiärminister. Han ingick liksom Sogavare i Demokratiska koalitionen för förändring (DCC). Houenipwel var på 1990-talet chef för centralbanken och gjorde därefter karriär i Washington, bland annat som senior rådgivare i Världsbanken. Han återvände till Salomonöarna 2010 och blev då invald i parlamentet. Houenipwel har som mål att i hög grad driva Sogavares politik vidare, med fokus på sanering av statsfinanserna samt satsningar på infrastrukturen. I hans nya regering som presenterades den 16 november blev Sogavare finansminister. Houenipwel ska inneha premiärministerposten fram till dess att den nuvarande https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 11/22
mandatperioden löper ut om elva månader. Därefter ska ordinarie parlamentsval hållas. FAKTA POLITIK Officiellt namn Solomon Islands/ Salomonöarna Statsskick monarki, enhetsstat Statschef drottning Elizabeth II (1978 ) Regeringschef premiärminister Rick Houenipwel (2017 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Demokratiska allianspartiet 7, Förenade demokratiska partiet 5, Folkets alliansparti 3, Salomonöarnas parti för landsbygdsutveckling (Sipra) 2, Salomonöarnas Kadere-parti (KPSI) 1, Salomonöarnas folket först-parti (SIPFP) 1; oberoende ledamöter 31 (2014) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Demokratiska partiet 13, OUR-partiet 3, Reformerade demokratiska partiet (RDP) 3, övriga småparter 12, oberoende ledamöter 19 (2010) Valdeltagande 90 % i parlamentsvalet 2014, 52 % i parlamentsvalet 2010 Kommande val parlamentsval 2018 Utrikespolitik och försvar Salomonöarna har nära relationer med Australien, som är landets största biståndsgivare. Salomonöarna saknar eget försvar, men det finns en polisstyrka (RSIPF) som övervakar öarnas ekonomiska zon med patrullbåtar. Därutöver har Australien lovat bistå vid oroligheter. Med hjälp av medling bidrog Australien, Nya Zeeland och Fiji till att få ett slut på inbördeskriget i Salomonöarna 1999 2000 (se Modern historia). Mellan 2003 och 2013 fanns en regional fredsstyrka, Ramsi (Regional Assistance Mission Solomon Islands), stationerad i landet. Den leddes av Australien men även flera andra länder som Nya Zeeland, Tonga och Papua Nya Guinea deltog med soldater. Som mest fanns fler än 2 500 utländska soldater i Salomonöarna. Ramsi omvandlades 2013 till en mindre polismission med uppgift att träna och bistå Salomonöarnas egen polisstyrka. Vid halvårsskiftet 2017 upphörde även denna mission, även om ett fåtal australiska och nyzeeländska rådgivare stannade kvar på öarna tills vidare. Många invånare kände dock en viss oro för att nya oroligheter skulle uppstå när Ramsi försvunnit, och en dryg månad senare ingick Australien och Salomonöarna ett avtal om att australiska trupper ska bistå landet vid naturkatastrofer eller om oroligheter bryter ut. Salomonöarna stödjer självständighetsrörelsen i den indonesiska provinsen Papua på ön Nya Guinea. Samtidigt har landet goda förbindelser med Indonesien och har slutit ett avtal om polissamarbete med regeringen i Jakarta. Moti-gate https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 12/22
2006 ansträngdes relationerna till Australien på grund av den så kallade Moti-affären (se även Modern historia). Julian Moti, som var australisk medborgare och justitiekansler i Salomonöarna, hade åtalats i Australien för våldtäkt på en minderårig, men Salomonöarnas dåvarande premiärminister Sogavare vägrade att utlämna honom. Istället utvisades en australisk toppdiplomat. Moti-affären blev så småningom en del i en större konflikt, i vilken Sogavare försökte markera Salomonöarnas och övriga småstaters oberoende gentemot den regionala stormakten. Australien å sin sida såg uppdraget inom Ramsi som ett led i att stävja korruption och maktmissbruk i hela regionen. Salomonöarna krävde att Australiens inflytande över Ramsi skulle minskas. En granskning av styrkans insats, utförd av Stillahavsöarnas forum (se nedan) på Sogavares begäran, visade att Ramsi haft ett positivt inflytande, både på lag och ordning och på det demokratiska styret. När Sogavare avgick 2007 och Moti därefter utlämnades till Australien förbättrades relationerna mellan de två länderna. Åtalet mot Moti ogillades av Australiens högsta domstol 2011. Sommaren 2017 ingick Salomonöarna och Australien ett treårigt biståndsavtal som främst är inriktat på att förbättra livsvillkoren på öarna genom att stimulera den ekonomiska tillväxten, förbättra hälsa, utbildning och jämställdhet, samt stödja stabiliteten i landet. Papua Nya Guinea Salomonöarnas relationer till Papua Nya Guinea försämrades 1989, då ett inbördeskrig för självständighet utbröt på den papuanska ön Bougainville (som geografiskt tillhör Salomonöarna, men politiskt ingår i Papua Nya Guinea.) Salomonöarna anklagades av grannlandet för att ge fristad åt separatistiska rebeller från Bougainville och papuansk militär gjorde räder in i Salomonöarna i jakten på rebellerna. 1997 slöt de två länderna ett samarbetsavtal om bland annat gränsövervakning, men ännu en tid efter krigsslutet på Bougainville 2001 härjade rebeller därifrån inne i nordvästra Salomonöarna. Sedan dess har relationerna förbättrats och 2013 lovade Papua Nya Guinea betydande bistånd till Salomonöarna, något som har fortsatt sedan dess, framför allt på utbildningsområdet. Taiwan, Kina och Sydkorea Salomonöarna har inte diplomatiska förbindelser med Kina. Istället är relationerna goda till Taiwan, som ger en hel del bistånd. Bedömare menar att Salomonöarna försöker spela ut Kina och Taiwan mot varandra för att få del av största möjliga bistånd. Kina har ökat sitt inflytande i Stilla havet och visar ett växande intresse för det strategiskt viktiga Salomonöarna, som har fört samtal med kinesiska representanter om gruvbrytning, vattenkraft, fiske och internetanslutning (se bland annat Massmedier). Salomonöarnas allierade Australien har visat oro över Kinas ökande ekonomiska och diplomatiska aktiviteter bland de fattiga önationerna i regionen. Även med Sydkorea har Salomonöarna goda förbindelser och ett växande samarbete. Sydkorea deltar i det stora vattenkraftsprojektet Tina River (se Naturtillgångar och energi) och har visat intresse av att investera i allt från djuphavsfiske och fiskeindustri till skeppsvarv, trävaruindustri samt inte minst turism. USA och Stillahavsregionen Banden till USA är starka, inte minst av historiska skäl (se Modern historia). Trots det blev John Kerry i augusti 2014 den första amerikanska utrikesministern att besöka önationen. Kerry betonade vid besöket Salomonöarnas centrala roll under andra världskriget för USA:s del. Han hedrade de två män från öarna som 1943 räddade livet på USA:s tidigare president John F Kennedy, och utrikesministern lade ner en krans vid ett amerikanskt krigsmonument. Men Kerry träffade även Salomonöarnas politiska ledning och diskuterade sådant som klimatförändringarna, fiskefrågor och hotet mot världshaven med den politiska ledningen. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 13/22
Salomonöarna försöker främja regionalt samarbete, främst genom medlemskap i Stillahavsöarnas forum (Pacific Islands Forum, PIF) och Melanesiska spjutspetsgruppen (Melanesian Spearhead Group), som bland annat verkar för ökad frihandel i södra Stilla havet. FAKTA FÖRSVAR Ekonomisk översikt Nio av tio invånare i Salomonöarna lever av jordbruk och/eller fiske för husbehov. Utländskt bistånd bidrar till en stor del av samhällsekonomin, som i övrigt främst baseras på export av timmer men också av fisk, palmolja och kakao. De stora tillgångarna på mineraler som guld, silver och koppar har endast delvis kunnat utvinnas. Omställningen från naturahushållning till en modern ekonomi går sakta. Salomonöarna är ett av de ekonomiskt minst utvecklade länderna i Oceanien. Landets ekonomiska utveckling har hämmats av hög befolkningstillväxt, återkommande naturkatastrofer, ett dåligt transportnät, utbredd korruption och svaga regeringar, förhållanden som avskräckt många utländska investerare. Att landet är utspritt på många större och mindre öar innebär också problem. Salomonöarna betalar dyrt för sin oljeimport, samtidigt som världsmarknadspriserna på landets exportprodukter har varierat men ofta varit låga. I FN:s index för mänskliga utveckling (HDI) för 2016 kom Salomonöarna på plats 156 av 188 länder. Salomonöarna är beroende av utländskt bistånd. Största givarland är Australien. Landet får också multilateralt bistånd genom bland annat Världsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken (ADB) och EU. Världsbanken uppskattade biståndet till omkring 44 procent av landets bruttonationalprodukt (BNP) i mitten av 2010-talet. Trots alla problem har de utländska investeringarna från gruv- och skogsbolag ökat sedan nya lagar från 2007 underlättade för investerarna. Samtidigt kom det varningar för att merparten av skogen snart kunde vara skövlad om avverkningen inte minskade. Skövlingen bromsades också betydligt från och med 2012 och regeringen försöker istället satsa på andra näringar, som fiske, turism och produktion av palmolja. Dåligt betalt för timret Salomonöarna har ofta gett skattelättnader åt utländska bolag som fått exploatera landets naturresurser, främst regnskogen. Satsningarna på att bygga upp förädlingsindustrier har varit få. Istället exporterar Salomonöarna nästan uteslutande obearbetat timmer, mest till Kina och andra asiatiska länder, och får därmed dåligt betalt samtidigt som naturresurserna föröds. Under första halvan av 1990-talet gav ökande timmerexport god ekonomisk tillväxt. Men statsfinanserna missköttes och 1995 kunde landet inte betala räntorna på statsskulden. Regeringen tvingades skära i den offentliga förvaltningen. Ekonomin krympte på grund av fallande timmerpriser och strängare kontroll av skogsavverkningen. Under inbördeskriget 1999 2000 (se Modern historia) lades stora delar av landets ekonomi i ruiner. Värst drabbades exportsektorn. Timmertransporterna och guldbrytningen stannade av, produktionen av palmolja upphörde och fiskeindustrin nästan kollapsade. Arbetslösheten växte okontrollerat och staten kunde inte längre betala ut löner till offentliganställda. BNP sjönk med 14 procent 2000 och med 9 procent 2001. De redan magra utländska investeringarna upphörde nästan helt. Staten var svårt skuldsatt och Salomonöarna var i stort behov av bistånd utifrån. Framför allt Australien men också Nya Zeeland, Japan och EU gav bistånd. Återhämtning e er kriget https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 14/22
Sedan skogsindustrin kommit igång igen 2003 började ekonomin återhämta sig. Tillväxten ökade för varje år och nådde över 10 procent 2007. Det året drabbades dock Salomonöarna av en tsunami (jättelik havsvåg), orsakad av en jordbävning i havet väster om landet. Över 50 människor dödades och omkring 9 000 invånare måste lämna sina hem. Även i januari 2010 uppstod omfattande materiella skador i västra Salomonöarna till följd av jordbävningar och en mindre tsunami. Efter en tillbakagång under den globala finanskrisen 2009 växte åter ekonomin, 2010 med 7 procent. I slutet av samma år återupptogs guldbrytningen i landet och 2011 ökade BNP med 9 procent. 2012 bromsades skogsavverkningen och ekonomin växte med knappt 5 procent. 2013 beräknades guldbrytningen nå full kapacitet. Samtidigt sjönk dock världsmarknadspriserna på guld och då landet 2014 drabbades av svåra översvämningar innebar det att guldgruvan Gold Ridge tvingades stänga, ett stort avbräck för tillväxten. Förhoppningarna var att den skulle kunna öppnas igen under 2018. Återuppbyggnaden efter översvämningarna medförde ett litet lyft för ekonomin året därefter. Den nya regeringen under Manasseh Sogavare angav som främsta mål att utveckla turistindustrin och fiskerinäringen samt bekämpa den utbredda korruptionen, ett hinder för utländska investeringar. Vid ett besök sommaren 2017 av Asiatiska utvecklingsbanken, ADB, fick Salomonöarna beröm för att ha gjort stora framsteg då det gällde att förbättra transporterna på öarna, utöka användandet av förnyelsebar energi och förbättra den offentliga förvaltningen. Mycket fanns dock kvar att göra och landet uppmanades att satsa mer på landsbygdsutveckling (skillnaderna i levnadsvillkor mellan stad och land är oerhört stora) liksom på tillgången till allmän service. FAKTA EKONOMI BNP per person 1935 US dollar (2015) Total BNP 1 202 miljoner US dollar (2016) BNP-tillväxt 3,0 procent (2016) Jordbrukets andel av BNP 35,7 procent (2009) Industrins andel av BNP 6,8 procent (2006) Servicesektorns andel av BNP 57,6 procent (2006) Statsskuldens andel av BNP 10,4 procent (2015) Valuta salomondollar Bytesbalans -36 072 912,9 miljoner US dollar (2015) Varuhandelns andel av BNP 72,6 procent (2015) Viktigaste exportvaror timmer, fisk, kopra, palmolja, kakao Största handelspartners Kina, Australien, Thailand, Malaysia https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 15/22
Naturtillgångar och energi Salomonöarnas viktigaste naturresurser är regnskogen och de vidsträckta fiskevattnen. På ön Guadalcanal finns också stora förekomster av mineraler som guld, silver och koppar. Guldbrytningen avbröts dock 2014 på grund av svåra översvämningar. Energibehovet täcks av importerad diesel men satsningar görs på förnybar energi. Det finns även förekomster av mineraler som bly, zink, nickel, kobolt, bauxit, fosfater och asbest men ytterst lite av detta utvinns. Ett australiskt gruvföretag har dock ansökt om licens för att bryta nickel. Undersökningar tyder på att det även kan finnas en del olja på öarna. I början av 2010-talet svarade timmer för nästan hälften av Salomonöarnas exportvärde men från och med 2012 bromsades avverkningen betydligt genom politiska beslut. Skogen hade då avverkats i förödande takt. En stor del av skogen i låglänta områden är numera borta och även på högre höjder har avverkning skett. Skogsskövlingen har medfört omfattande jordförstörelse, som försämrat odlingar och färskvatten. Kritiker hävdar att även fridlysta trädslag har avverkats. Kalhyggena är svåra att återplantera med skog eller grödor. Markägare driver rättsprocesser mot skogsbolag med krav på ekonomisk kompensation för förlorad skog och för bättre miljöskydd. Sabotage har förekommit mot skogsbolagens egendom. Korruptionen är omfattande inom skogsindustrin. De flesta skogsbolagen är asiatiska. Många fick sina licenser under de kaotiska åren i samband med inbördeskriget (se Modern historia). Inkomsterna från timmerexporten har främst gått till bolagen, sedan till staten och den minsta andelen till markägarna och/eller de ursprungliga innehavarna av avverkningsrättigheterna. Den australiskägda guldgruvan Gold Ridge fick stänga år 2000 på grund av inbördeskriget. Brytningen kom inte igång igen förrän i slutet av 2010. Den tog rejäl fart 2012 men tvingades åter avbrytas våren 2014 på grund av svåra översvämningar i landet som bland annat förstörde tillfartsvägarna till gruvan och annan infrastruktur. De australiska ägarna sålde då gruvan till en rad inhemska företag. Salomonöarnas energikostnader hör till de högsta i världen, vilket innebär problem för hela samhället. Huvudstaden Honiara och andra tätorter får sin elektricitet från dieselgeneratorer. Elen är dyr på grund av att dieseln måste importeras. Strömavbrotten är många. En rad projekt är dock på gång för att ersätta dieseln med billigare el från inhemsk vattenkraft, däribland det stora Tina River-projektet med bistånd från Världsbanken. En mindre men växande del av elen utvinns ur solkraft liksom ur biobränsle från kokosnöt. En stor del av befolkningen bor dock fortfarande i byar utan elektricitet, där man använder fotogenlampor för belysning och värmer sina hus med ved. FAKTA NATURTILLGÅNGAR OCH ENERGI Utsläpp av koldioxid totalt 201,7 tusen ton (2014) Utsläpp av koldioxid per invånare 0,35 ton (2014) Energianvändning per person 130,1 kilo oljeekvivalenter (2007) Jordbruk och fiske https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 16/22
Över 80 procent av befolkningen i Salomonöarna bor på landsbygden, där de allra flesta lever av jordbruk eller fiske för husbehov. Vanliga grödor är sötpotatis samt rotsakerna taro, kassava och jams. Det odlas också mycket frukt, till exempel bananer, papaya och mango. Därutöver drivs plantager för export av palmolja, kakao och kopra (torkat kokosnötskött). Det kommersiella jordbruket (inklusive skogsavverkning och fiske) bidrar med långt över en fjärdedel av landets bruttonationalprodukt (BNP). 2000 avbröts den viktiga produktionen av palmolja till följd av inbördeskrig (se Modern historia) och jordbrukets totala avkastning föll dramatiskt. Sedan 2008 har dock palmoljeframställningen återhämtat sig. Sådant som besvärliga väderförhållanden och skadedjursangrepp, liksom ålderdomliga brukningsmetoder, påverkar avkastningen negativt. Uppfödning av grisar och kycklingar är vanligt i byarna och det finns också en del nötkreatur. Satsningar har gjorts på uppfödning av getter och på odling av den lokala nöten nglai för konfektyrindustrin. Kryddor som chili och vanilj är exempel på grödor med potential att utvecklas på öarna. Marken ägs vanligtvis kollektivt av klanen eller bysamhället, vilket avhåller bönder från större investeringar. Regeringen planerar reformer av marklagstiftningen, men det rör känsliga frågor som kräver utförliga överläggningar med lokala grupper i provinserna. Den traditionella synen är att människor inte äger mark, utan marken äger dem. De ska vara goda förvaltare av jorden, för sig själva och för kommande generationer. Fiske för husbehov är vanligt, men det bedrivs även ett småskaligt kommersiellt fiske. Fångsten består främst av tonfisk, som står för en stor del av exportinkomsterna, men mycket av landets fiskeinkomster kommer från försäljning av fångsträttigheter till utländska fiskare. Illegalt fiske är vanligt förekommande, och miljövårdare varnar för överfiskning. Salomonöarna har även pärlodlingar. FAKTA JORDBRUK Andel av landytan som används för jordbruk 3,8 procent (2012) Industri Industrin i Salomonöarna står för mindre än en tiondel av bruttonationalprodukten (BNP). Räknar man in gruvdrift, byggverksamhet och energi är dock bidraget till BNP närmare 16 procent enligt en uppskattning från 2016. Viktiga industrigrenar är tillverkning av palmolja och bearbetning av kopra (kokosnötskött), liksom av fisk och kakao. I staden Noro i västra delen av landet finns en stor industri för konservering av tonfisk. Fabriken är delägd av staten och ett japanskt företag. Ett sydkoreanskt fiskeriföretag har presenterat planer på en liknande men större fabrik utanför huvudstaden Honiara. Det mesta av timret som avverkas i Salomonöarna exporteras osågat, men sågverken tar hand om en växande andel. Det finns även en liten livsmedelsindustri, inklusive dryckestillverkning. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 17/22
Utrikeshandel Timmer och mineraler är Salomonöarnas viktigaste exportvaror. Importen består främst av bränsle, maskiner och livsmedel. Kina är den överlägset största exportmarknaden. Timmerexporten var förr dominerande, men skogsskövling har lett till minskad avverkning. Guldexporten låg nere i ett decennium, främst på grund av inbördeskriget 1999 2000, men den kom igång igen på allvar 2011. Tre år senare stoppades den dock än en gång, nu på grund av översvämnngar. Kopra (torkat kokosnötskött) har förlorat sin forna ekonomiska betydelse, medan kakao blivit viktigare. Palmoljeexporten drabbades hårt av inbördeskriget men har numera återhämtat sig. Vid sidan av Kina är Thailand, Italien och Sydkorea viktiga exportmarknader. Importen kommer främst från Australien, Kina och Malaysia. FAKTA UTRIKESHANDEL Bytesbalans -36 072 912,9 miljoner US dollar (2015) Varuhandelns andel av BNP 72,6 procent (2015) Viktigaste exportvaror timmer, fisk, kopra, palmolja, kakao Största handelspartners Kina, Australien, Thailand, Malaysia Arbetsmarknad Högst en tiondel av befolkningen i Salomonöarna beräknas ha ett lönearbete. Övriga lever av jordbruk och fiske i självhushåll. I huvudstaden Honiara är arbetslösheten mycket hög. Ekonomins sammanbrott under inbördeskriget 1999 2000 (se Modern historia) tvingade två tredjedelar av lönearbetarna att lämna sina jobb för kortare eller längre tid. Arbetslösheten har sedan kriget varit omfattande, särskilt bland kvinnor och ungdomar. Världsbanken uppskattade denna till nästan 32 procent 2017 (för ungdomar visar oberoende studier en arbetslöshet på omkring 45 procent). Siffrorna är osäkra eftersom många arbetar kortare eller längre perioder på den svarta marknaden. Särskilt de unga har sökt sig från landsbygden till Honiara i sin jakt på försörjning utan att hitta något jobb, vilket lett till sociala problem som ökad brottslighet och prostitution. Salomonöarnas handelskammare anser att, eftersom befolkningen växer så snabbt, minst 10 000 nya jobb om året skulle behövas för att inte förvärra ungdomsproblemen och för att undvika oroligheter i landet. Handelskammaren uppmanade sommaren 2017 regering och det privata näringslivet att anstränga sig för att skapa nya jobb och utlovade samtidigt bidrag till en satsning på unga entreprenörer. Med stöd från Världsbanken, Australien och Nya Zeeland driver regeringen ett program för arbetsträning och betald offentlig korttidsanställning för utsatta grupper. Särskilt kvinnor har fått del av programmet. Det finns 14 fackförbund, samlade i landsorganisationen Solomon Islands Council of Trade Unions (SICTU). https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/oceanien/salomonoarna/skriv-ut-alla-kapitel/ 18/22