Betonica officinalis (L.)

Betonica officinalis (L.) Helena Tornberg Farmakognosi 7,5 hp vt 2012 Figur 1. Fotografi av fält med humlesuga (Emorsgate Seeds, 2004-2012). Används med tillstånd. Uppsala Universitet Institutionen för läkemedelskemi Avdelningen för farmakognosi Handledare: Anders Backlund

Namn I Sverige kallas den i folkmun för humlesuga, Betonica officinalis (Anderberg och Anderberg, 2000). I engelskspråkiga delar av världen är den mer känd som common hedgenettle (eng.) eller betony (eng.) (ITIS, 2012). Det korrekta vetenskapliga namnet är dock Betonica officinalis (L), givet av auktorn Carl von Linné 1753. Två synonymer av Betonica officinalis förekommer, Stachys officinalis och Stachys betonica. Den första synonymen, Stachys officinalis, beskrevs av Trevisan de Saint-Léon, Antonio Vittore Benedetto 1842 och anges med auktorsbeteckningen Trev. Den andra synonymen, Stachys betonica, beskrevs av George Bentham 1834, auktorsbeteckningen blir då Benth. Det fullständiga namnen är Stachys officinalis Trev. respektive Stachys betonica Benth. Det förekommer även ett annat namn, Stachys betonica Scop. Detta namn beskrevs av Joannes Antonius Scopoli 1771, men anses vara en homonym till Stachys betonica Benth. (IPNI, 2005). Betonica officinalis tillhör familjen Lamiaceae och släktet Betonica. Familjen Lamiaceae innefattar ofta ett- eller fleråriga växter. Släktet Stachys innehåller ca 300 arter. Ibland benämnes humlesuga, tillsammans med växten Stachys macrantha, som ett eget släkte. Släktet går då under namnet då Betonica (Anderberg och Anderberg, 2000). Humlesuga är omnämnd som drogen Betonicae Herba i Linnés Materia Medica (Linné, 1749). Moderorganism Humlesuga växer framförallt på norra halvklotet (Aronsson et al., 2010). Den påträffas i de europeiska delarna av Ryssland, Kaukasus, Sibirien och i Central- och Sydeuropa (Jeffrey et al., 2004) samt i Kina (Hedge och Li, 1994). I Sverige är den fridlyst och relativt sällsynt, men har hittats i Skåne och Stockholm (Aronsson et al., 2010) framförallt i betes och hagmarker (Anderberg och Anderberg, 2000). Humlesuga växer gärna på solrika platser i humusrik jord (Jeffrey et al., 2004). Inom familjen Lamiaceae är det vanligt att växterna har uppställda stjälkar, så även hos släktet Stachys. De få bladen sitter i par, har en trubbig bladkant och en elliptisk bladskiva med korta bladskaft (Anderberg och Anderberg, 2000). De basala bladen är i storleksordningen 20-35 cm x 5-10 cm (Jeffrey et al., 2004). Förutom stjälkbladen sitter en hjärtformad bladrosett med långa bladstjälkar en bit ner på stjälken. Humlesuga har toppställda blomsamlingar med blomkransar som sitter tätt ihop och en krona om ca 1,5 cm. Blommorna är vanligtvis lilafärgade (Anderberg och Anderberg, 2000; Jeffrey et al., 2004) eller i enstaka fall vit- eller rödaktiga (Anderberg och Anderberg, 2000). Blomning sker vanligtvis i juli-augusti (Anderberg och Anderberg, 2000) eller juni-september (Jeffrey et al., 2004). Humlesugan blir omkring en meter hög (Anderberg och Anderberg, 2000; Hedge och Li 1994). 1

Figur 2. Fotografi av humlesuga (Emorsgate Seeds, 2004-2012). Används med tillstånd. Historisk användning Humlesuga är en gammal läkeört vars användning sträcker sig tillbaka till forntidens Egypten. Örten var klassad som ett universalmedel av läkare till kejsare Nero, ansedd att kunna användas mot många åkommor (Lindeberg et al., 1982). Även i Sverige sträcker sig humlesugas användning som läkeört många år tillbaka i tiden; i en myckit nyttigh örta-book nämner Månsson (1642) nitton dygder som örten kan användas till (Månsson, 1987[1642]), och i Materia Medica beskriver Linné år 1749 humlesuga som en läkande ört (Linné, 1749). Ytterligare information om historisk användning ger The Leechbook of Bald, som enligt Valerie (2011) skildrar den traditionella användningen av humlesuga som läkeört i Anglo-Saxisk medicin (Valerie, 2011). Historiskt har humlesuga använts mot bland annat huvudvärk (Månsson, 1987[1642]; Linné, 1749; Valerie, 2011), feber (Månsson, 1987[1642]; Lindeberg et al., 1982), tandvärk, halsbränna och lungsot (Månsson, 1987[1642]). Den har även använts som stärkande medel (Månsson, 1987[1642]; Linné, 1749), lugnande medel (Linné, 1749; Valerie, 2011) samt som kräkmedel (Linné, 1749; Lindeberg et al., 1982). Valerie skriver även att humlesuga, enligt The Lecchook of Bald, haft en magisk användning för att motverka djävulens frestelser (Valerie, 2011). Inom svensk folkmedicin har torkade, hackade och destillerade blommor och stjälkar från humlesuga använts, antingen i sin rena form eller tillsammans med vin (Månsson, 1987[1642]). Färska blad användes som förband vid sår (Lindeberg et al., 1982). Valerie (2011) skriver i The Leechbook of Bald att humlesuga använts i ren form, med varmt vatten och rosenolja, eller med getmjölk i Anglo-Saxisk medicin (Valerie, 2011). 2

Drogen Även om humlesuga har en lång traditionell användning mot många sjukdomar har dessa effekter inte kunnat bekräftas (Lindeberg et al., 1982). Dock har det visat sig att den gamla läkeörten innehåller flera substanser vilka har identifierats genom analys av växtdelar som vuxit ovan jord (Grayer et al., 1992; Ferreres et al., 1992; Grujic- Jovanovic et al., 2004; Balogh et al., 2011). Bland annat har flavonoiden apigenin identifierats. Vid identifiering av apigenin användes provexemplar innehållande växtdelar från humlesuga. Lufttorkade växtdelar extraherades över natt med etanol och vatten, 70:30 (v/v) och extraktet koncentrerades och återupplöstes i metanol (Ferreres et al., 1992). Torkade provexemplar som låtit krossats kokades med metanol och vatten, extraherades över natt med metanol och vatten, 80:20 (v/v), samt filtrerades och indunstades (Grayer et al., 1992). Andra substanser som humlesuga visat sig innehålla är iridoiderna aucubin och harpagosid. Växter från experimentella odlingar i Ungern insamlades och extraherades med vatten i rumstemperatur genom att använda ett ultraljudsbad. Filtrering och indunstning skedde innan aucubin och harpagosid kunde påvisas (Balogh et al., 2011). Förutom ovan nämnda substanser har essentiella oljor (Grujic-Jovanovic et al., 2004) identifierats. Det gjordes efter ångdestillation av växter från Serbien (Grujic-Jovanovic et al., 2004). Kemi Som ovan nämnt innehåller humlesuga flavonoiden apigenin. Apigenin är en p- coumaroylglycosid (Ferreres et al., 1992) vilken humlesuga har visat sig vara rik på (Matkowski och Piotrowska, 2006). Förutom apigenin har andra p- coumaroylglycosider påvisats, bland annat luteolin, kaempferol och isorhamnetin (Ferreres et al., 1992). Andra påvisade flavonoider är glukosider av tricetinmetyleter (Grayer et al., 1992). Iridoiderna i humlesuga är ett flertal med varierande effekt. Aucubin och harpagosid är nämnda ovan, dock innehåller humlesugan även ajugosid, acetylharpagid och harpagid (Balogh et al., 2011). Innehållet av essentiella oljor har visat sig bestå av komplexa blandningar innehållande uppemot hundra substanser, dock är seskviterpena kolväten i majoritet (Grujic-Jovanovic et al., 2004). Farmakologi Även om humlesuga har en lång traditionell användning mot många sjukdomar har dessa effekter inte kunnat bekräftas (Lindeberg et al., 1982). Vissa egenskaper har växten dock visat sig ha, exempelvis antioxidativ aktivitet. De antioxidativa egenskaperna karakteriseras av elimination av fria radikaler, minskad potential av övergångsmetaller samt hämning av lipidoxidation. Humlesugas innehåll av flavonoider skulle kunna korreleras med de antioxidativa egenskaperna, dock finns det inget tydligt samband (Matkowski och Piotrowska, 2006). 3

En nyligen genomförd studie på råtta visade på antiinflammatorisk aktivitet hos humlesuga. I försöket konstaterades att humlesugas innehåll av iridoider sannolikt står för den antiinflammatoriska effekten, men att synergieffekt eller andra aktiva komponenter kan vara involverade i den uppkomna effekten och inte bör uteslutas. Aucubin och harpagosid var de mest aktiva iridoiderna (Balogh et al., 2011). Innehållet av essentiella oljor har visat på aktivitet mot grampositiva och gramnegativa bakterier, med någon bättre aktivitet mot grampositiva bakterier (Grujic-Jovanovic et al., 2004). Klinisk erfarenhet Inga kliniska studier eller kliniskt bruk är känt. Biverkningar och toxikologi Humlesuga kan framkalla kräkningar (Lindeberg et al., 1982). Vid överdosering kan irritationer i magen uppkomma (Duke, 1985). Medicinsk användning Det verkar förekomma en användning av humlesuga idag. Örten går att köpa från internetsidor vilka påstår mycket om humlesugas egenskaper. Dessa påståenden bör dock granskas kritiskt då vetenskapligt stöd tycks saknas. Referenser Anderberg, A., Anderberg, A.-L. (2000) Den virtuella floran. Naturhistoriska riksmuseet: Stockholm, Sverige. Stachys officinalis. URL: http://linnaeus.nrm.se/flora/di/lamia/stach/stacoff.html - 2012.02.29. Lamiaceae. URL: http://linnaeus.nrm.se/flora/di/lamia/welcome.html - 2012.02.29. Stachys L. URL: http://linnaeus.nrm.se/flora/di/lamia/stach/welcome.html - 2012.02.28 Aronsson, M., Andersson, U.-B., Bertilsson, A., Edqvist, M., Ericsson, S., Mattiasson, G., Ståhl, P. (2010) Kärlväxter Vascular plants i Gärdenfors, U. et al., (ed.), Rödlistade arter i Sverige 2010: The 2010 red list of Swedish species. Artdatabanken i samarbete med Naturvårdsverket: Uppsala, Sverige. 201-221. Balogh, Á., Blazsó, G., Czigle, S., Háznagy-Radnai, E., Hohmann, J., Máthé, I. (2011). Antiinflammatory activities of Hungerian Stachys species and their iridoids. Phototherapy Research. DOI: 10.1002/ptr.3582. Duke, J. A. (1985). CRC Handbook of medicinal herbs. CRC Press: Boca Raton, Florida. Emorsgate Seeds (2004-2012). URL: http://wildseed.co.uk/species/view/132 Ferreres, F., Gil, M. I., Tomás-Barberán, F. A. och Tomás-Lorente, F. (1992). Flavonoid p-coumaroylglucosides and 8-hydroxyflavone allosylglucosides in some labiatae. Photochemistry 31: 3097-3102. 4

Grayer, R. J., Grujic-Jovanovic, S., Kite G. C., Marin, P. D., Veitch, N. C. (2004). Glycosides of tricetin methyl ethers as chemsystematic markers in Stachys subgenus Betonica. Photochemistry 65: 1247-1253. Grujic-Jovanovic, S., Marin, P., Skaltsa, H. D. och Sokovic, M. (2004). Composition and antibacterial activity of the essential oil of six Stachys species from Serbia. Flavour and Fragrance Journal 19: 139-144. Hedge, I. C. och Li, X. (1994) Lamiaceae i Deyuan, H., Raven, P. och Wu, Z. Y. (ed.), Flora of China Vol. 17 Verbenaceae through Solanaceae. Science Press: Beijing, Kina och Missouri Botanical Garden Press: St.Louis, Missouri. 178. IPNI - International Plant Name Index (2005) Sökord: Betonica officinalis (L.), Stachys betonica Trev., Stachys officinalis Scop., Stachys officinalis Benth., Stachys officinalis Crantz. URL: http://www.ipni.org/index.html 2012.03.07. ITIS - Intergrated Taxonomic Information System (2012) Sökord: Stachys officinalis. URL: http://www.itis.gov 2012.02.29. Jeffrey, C., Smirnov, Y. och Shulkina, T. V. (2004). Ornamental plants from Russia and adjacent states of the former Soviet Union: a botanical guide for travelers and gardeners. Rostok: Saint Petersburg, Ryssland. Lindeberg, I. et al., (ed.). (1982). Örtmedicin och växtmagi. Reader's Digest AB: Stockholm, Sverige. Linné, C. von (1749). Materia Medica. Laurentii Salvii i Holmiae: Stockholm, Sverige. Matkowski, A. och Piotrowska, M. (2006). Antioxidant and free radical scavenging activities of some medicinal plants from the Lamiaceae. Fitoterapia 77: 346-353. Månsson, A. (1987[1642]). En myckit nyttigh örta-book: A very useful book on herbs. Rediviva: Stockholm, Sverige; facs.-uppl. Valerie, T. (2011). Do modern-day medical herbalists have anything to learn from Anglo-Saxon medical writings? Journal of Herbal Medicine 1: 42-52. Skyltunderlag Humlesuga är en gammal läkeört med lång historisk användning. Under forntidens Egypten betraktades växten som ett universalmedel av läkare till kejsare Nero. I Sverige har den använts mot många olika åkommor, såsom feber, huvudvärk, lungsot och halsbränna. I 1600-talets Sverige blandades humlesuga ut i vin innan intag medan den i Anglo-Saxisk kultur intogs tillsammans med getmjölk. Det sägs att den även haft en viss magisk användning och kunnat motverka frestelser från djävulen. Dessa egenskaper har dock inte kunnat bekräftas. Carl von Linné gav humlesuga sitt korrekta vetenskapliga namn, Betonica officinalis (L.), år 1753. Humlesuga är fridlyst och mycket sällsynt i Sverige, den har dock påträffats i Stockholm och Skåne. I Kina, Ryssland och Central- och Sydeuropa är den vanligare. Humlesuga trivs på solrika platser och i humusrik jord. Den blir omkring en meter hög och har lilafärgade blommor. 5