Processramen i förvaltningsmål

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Jonathan Örnberg Processramen i förvaltningsmål En undersökning av hur man ska välja metod för definiering av saken i förvaltningsmål JUAN01 uppsats Termin: VT16

Innehåll FÖRKORTNINGAR 2 1 INLEDNING 3 1.1 Syfte 3 1.2 Frågeställningar 3 1.3 Avgränsningar 3 1.4 Metod och material 4 2 RÄTTSLIG BAKGRUND 5 2.1 Prövningen i förvaltningsmål 5 2.2 Processramen i förvaltningsmål 6 2.3 Materiell processledning 8 3 DOMSVÄSENDETS UTVECKLING AV RÄTTEN 11 3.1 Skatterätt 11 3.2 Offentlig upphandling 13 3.3 Rätt till bidrag, bistånd eller stöd 14 3.4 Migrationsrätt 15 4 ANALYS 17 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 20

Förkortningar FL Förvaltningslag (1986:223) FPL Förvaltningsprocesslag (1971:291) LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga LOU Lag (2007:1091) om offentlig upphandling SFL Skatteförfarandelagen (2011:1244) SoL Socialtjänstlag (2001:453) HFD Högsta förvaltningsdomstolen RÅ Regeringsrättens årsbok Prop. Proposition Pbb Prisbasbelopp Kap. Kapitel 2

1 Inledning 1.1 Syfte Det övergripande syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida det finns något tillvägagångssätt för hur man i förvaltningsmål ska välja metod för definition av saken. Syftet är också att utreda om det finns någon korrelation mellan detta tillvägagångssätt och domstolens materiella processledning. Denna undersökning kommer att utföras genom en analys av de svenska rättskällorna i relation till varandra. 1.2 Frågeställningar Finns det något tillvägagångssätt för hur man i förvaltningsrättsliga mål ska välja metod för definiering av saken? Finns det något samband mellan detta tillvägagångssätt och domstolens materiella processledning? 1.3 Avgränsningar Denna uppsats kommer främst att behandla tillvägagångssättet för valet av metod för definiering av saken i förvaltningsprocessrättsliga mål. Därmed kommer FPL och FL samt dess förarbeten endast i behövliga delar att behandlas. Endast de rättsfall som är av störst vikt för besvarandet av frågorna kommer tas upp. Reglerna för taleändring eller andra processrättsliga regler som har anknytning till den aktuella frågeställningen kommer inte att beröras mer än nödvändigt. 3

1.4 Metod och material I denna uppsats kommer en rättsdogmatisk metod att användas för att utreda det aktuella förvaltningsrättsliga problemet som finns stadgat i uppsatsens frågeställningar. Det är den juridiska argumentationen i form av tolkning och analys av de svenska rättskällorna som kommer stå i centrum för metodens användning. 1 Detta arbete kommer huvudsakligen att baseras på svenska stilbildande rättsfall på det förvaltningsprocessrättsliga området. Svensk litteratur och andra svenska rättskällor såsom svensk lag och dess förarbeten kommer också att användas men endast i kompletterande form. Grunden för detta är att det är de stilbildande rättsfallen som på bäst sätt har möjlighet att illustrera rättsutvecklingen då den aktuella frågan har sin anknytning till domsväsendets skapande av rätt. 1 Korling Fredric & Zamboni Mauro, Juridisk metodlära, 2013, Lund, upplaga 1:1, Studentlitteratur AB, s. 21 ff. 4

2 Rättslig bakgrund 2.1 Prövningen i förvaltningsmål I FPL betecknas alla avgöranden från förvaltningsdomstolarna såsom beslut. Det är i 10 förordning (2013:390) om mål i allmänna förvaltningsdomstolar som det blir klarlagt att förvaltningsdomstolars avgörande av saken betecknas som dom. Genom en dom så bifalles eller ogillas en ansökan eller överklagan av en part. Saken kan inledningsvis betecknas såsom den materiella fråga som är processens föremål. Saken kan också under processens gång förändras till att bli en annan. Ett exempel på detta är när talan i första instans avvisas på grund av processuella förutsättningar och detta avvisningsbeslut sedan i nästa instans överklagas. 2 Saken i förvaltningsmål är av stor vikt och är avgörande för förhållanden både under och efter rättsprocessen. Saken i ett mål avgör domens senare rättskraft. Här skiljer man på positiv och negativ rättskraft. Positiv rättskraft verkar så att domen kan läggas till grund för framtida avgöranden. Negativ rättskraft innebär ett förbud mot att på nytt pröva det som redan blivit rättskraftigt avgjort. En doms negativa rättskraft kan vara avgörande för ett besluts eller en doms överklagbarhet och kan utgöra hinder för ny prövning vilket framgår av FL 22 och 22a. 3 Innebörden av den negativa rättskraften skiljer sig dock från den som återfinns i tvistemål och brottmål. Den negativa rättskraften i förvaltningsmål gäller inte frågan om en framställning ska avvisas eller inte utan istället om det är möjligt att fatta ett nytt beslut som i sak ändrar ett tidigare beslut. I HFD 2013 ref. 36 ansågs en förvaltningsdomstols avgörande i ett upphandlingsmål inte vinna negativ rättskraft i den 2 Lavin Rune, Förvaltningsprocessrätt, upplaga 1:1, 2014 Nordstedts juridik AB, s. 93 f. 3 Lavin, s. 101 f. 5

meningen att det utgjorde hinder mot en ny överprövning av upphandlingen. Detta synsätt gäller främst för beslut som är betungande för den enskilde eller innebär avslag på en förmån; här har förvaltningsrättens domar förlorat sin orubblighet. Tvärtom gäller för beslut av gynnande karaktär för den enskilde; här har domar som huvudregel behållit sin orubblighet. 4 2.2 Processramen i förvaltningsmål Processramen i förvaltningsmål regleras främst i 29 FPL. Här stadgas det att rättens avgörande inte får gå utöver vad som yrkats i målet. Om det föreligger särskilda skäl, får dock rätten även utan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse. Huvudregeln är enligt 29 FPL att domstolen inte får gå utöver den processram som parterna ställt upp. Däremot så är det tillåtet för domstolen att gå utöver parternas uppställda processram om det är till fördel för den enskilde och det kan ske utan men för motstående enskilt intresse (reformatio in melius). Förutom detta är det inte tillåtet att gå utöver parternas uppställda processram (förbud mot reformatio in pejus). Dessa principer kommer till uttryck bland annat i HFD 2013 ref. 1 där polismyndighetens med anledning av återförvisningen av målet inte haft rätt att fatta ett beslut som var till nackdel för den enskilde i förhållande till dess tidigare beslut. Förbudet mot reformatio in pejus är en befäst men inte absolut princip inom svensk rätt. För att domstolsförfarandet ska kunna sträva efter att vara enkelt och billigt samt att den enskilde i processen utan risk för rättsförlust själv ska kunna föra sin talan, så krävs det att det inte endast är den enskilde som i högre instans skall kunna ändra och utvidga sin talan. Förvaltningsdomstol måste här, när det är påkallat för att materiell rättvisa ska skipas, kunna gå utöver enskilds processram för att besluta till det bättre för denne. 5 4 Lavin, s. 103 f. 5 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m.; nr 30, given Stockholms slott den 12 maj 1971, s. 577. 6

I sammanhanget måste också instansordningsprincipen beaktas eftersom denna är tillämplig i vid omfattning inom förvaltningsrättsskipningen. Instansordningsprincipen dikterar att det som yrkats i ett mål endast kan utgöra sådana yrkanden som varit föremål för prövning i det överklagande beslutet av underinstansen. En enskild part kan i enlighet med denna princip inte förutsätta att få andra yrkanden prövade än de som har varit föremål för prövning i lägre instans. Instansordningsprincipen är likt principen om förbud mot reformatio in pejus inte en absolut princip och ett visst spelrum inom domstolens bedömning finns. De förvaltningsrättsliga målen är av olika beskaffenhet och vissa måltyper, där strävan efter materiell riktighet är stark, föranleder i vissa fall en liberal applicering av principens innebörd. 6 För övrigt gäller även 30 FPL där det stadgas att allt som förekommit i målet är processmaterial vilket innebär att det generellt inte finns någon åberopandebörda i förvaltningsprocessen. Undantag till denna regel finns i rättspraxis. Reglerna för domstolens möjligheter att gå utöver vad som yrkats och åberopats i målet gäller också för parts möjlighet att gå utöver sin talan i målet. Likt en doms rättskraft är det i detta avseende också saken som avgör vilka taleändringar som är tillåtna och inte. 7 Vad som utgör saken i detta avseende är omdebatterat och det finns huvudsakligen två metoder att avgöra saken. Den första metoden för avgörande av saken grundar sig i händelseförloppets enhetlighet. Saken uppfattas enligt detta synsätt som yrkandet och det åberopade saksammanhanget i förening. Åberopar man en ny omständighet som innebär en väsentlig förändring i det åberopande saksammanhanget så innebär detta en ändring av talan. Det andra synsättet tar sikte på rättsföljden. Enligt detta synsätt är det fråga om samma sak om de båda grunderna har samma rättsföljd. Rättsföljden utgör den följd som enligt en 6 Prop. 1971:30, s. 578. 7 Von Essen Ulrik, Processramen i förvaltningsmål Ändring av tala och anslutande frågor, upplaga 2:1, 2016 Wolters Kluwer Sverige AB, s. 242. 7

rättsregel är knuten till ett rättsfaktum. En ny omständighet som medför att det blir fråga om en annan rättsföljd innebär en ändring av saken. 8 I svensk rättspraxis har HFD använt sig av båda dessa metoder för att avgöra saken i olika fall. Vilken metod man ska använda för att definiera saken är inte alltid glasklart och det är detta som är föremål för utredning. 2.3 Materiell processledning Domstolens möjlighet till materiell processledning regleras i 8 FPL. I paragrafens första stycke stadgas det att rätten ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. 8 FPL ger uttryck åt officialprincipen kontra dispositionsprincipen i svensk rätt och i förvaltningsrättsliga mål innebär den tidigare att varje förhållande måste vara så utrett att målet kan avgöras på ett godtagbart sätt. Denna inställning stämmer väl överens med reglerna om bevisbördan som, då målet blivit godtagbart utrett men brister i utredningen kvarstår, reglerar vilken part som ska stå risken för denna brist i utredningen. En mycket viktig fråga som är relevant i detta sammanhang är frågan när utredningen anses vara fullgod dvs. när målet är utrett nog för att kunna avgöras på ett godtagbart sätt. Utredningens fullgodhet är beroende av målets beskaffenhet och det krävs således olika djupgående utredning för olika mål för att nå den punkten där bevisbördareglerna aktualiseras och målet kan avgöras. Det finns två faktorer som konstituerar målets beskaffenhet; vad målet materiellt gäller och hur partsförhållandet i målet ser ut. 9 8 Von Essen, s. 242 ff. 9 Von Essen, s. 213 f. 8

Utav förarbetena till FPL (Prop. 1971:30) framgår det att med uttrycket målets beskaffenhet åsyftar man förutom vad målet materiellt gäller och hur partsförhållandet ser ut även hur parternas förmåga att föra processen ser ut samt vad målet har för karaktär. Alla förvaltningsmål är indispositiva, med någon form av allmänintresse, och det är inte detta som främst åsyftas med målets karaktär. I förvaltningsmål är det oftast endast en enskild part i processen och det som inverkar på målets karaktär är de olika intressenas påtaglighet i processen. Ju starkare allmänt intresse i processen, desto mer omfattande utredningsansvar för domstolen och detsamma gällande starka enskilda intressen. Betydelsen av de olika intressena får avgöras med hänsyn till den aktuella materiella lagstiftningen och de olika syften som stadgas där. 10 Målets karaktär innefattar även uppdelningen; betungande respektive gynnande beslut för enskilda. Ur denna uppdelning kan utläsas att vid betungande beslut för enskild, i form av ansökan eller ingripande från offentlig part, så kan en mer aktiv processledning vara motiverad. Ett sådant exempel är mål om omhändertagande av unga eller missbrukare. Hänsyn bör även kunna tas till beviskravet och bevisbördans placering i målet. Höga beviskrav och då den enskilde fått en bevisbörda placerat på sig skulle kunna indikera ett större utredningsansvar för domstolen. Man kan sammanfattningsvis säga att målets beskaffenhet är knuten till dess betydelse där ovan nämnda faktorer inte ensamt är avgörande för den materiella processledningen. Ju större betydelse målet har desto mer krävs för att utredningen ska anses var fullgod. 11 Partsställningen i målet har också inverkan på domstolens materiella processledning. I förvaltningsmål är normalfallet att det är en enskild part som står mot en offentlig part. På grund av styrkeförhållandet är det här vanligt att ge processledning till den enskilde parten vilket även 10 Von Essen, s. 219. 11 Von Essen, s. 219 ff. 9

överensstämmer med tankarna kring principen om reformatio in melius. Partsställningens roll i målets beskaffenhet leder till, med hänsyn till tidigare nämnda förhållanden avseende utredningens fullgodhet, att domstolens ansvar sträcker sig längre då brister i utredningen kommer att gå ut över den enskilde. Då detta inträffar höjs kravet för att utredningen ska anses var fullgod. Det nämnda styrkeförhållandet mellan enskild och offentlig part innebär inte att processledning gentemot offentlig part är utesluten. Strävan efter materiellt riktiga avgöranden är en av de anledningar som motiverar processledning av den offentliga parten. 12 Förutom detta måste även parternas förmåga att processa vägas in i bedömningen vilket även har en koppling till partsställningen. Om parten företräds av ett ombud eller inte inverkar på bedömningen. Däremot så ska en parts aldrig försättas i sämre läge genom att anlita ett ombud och inverkan sker endast då part i en process saknar ombud. 13 12 Von Essen, s. 223 ff. 13 Von Essen, s. 226. 10

3 Domsväsendets utveckling av rätten 3.1 Skatterätt I RÅ 2000 ref. 54 har Riksskatteverket först som motpart i regeringsrätten framställt yrkande om tillämpning av lagen (1980:865) om skatteflykt. Målet avgjordes med hänvisning till äldre praxis där RÅ 1990 ref 49 I och II hade en framträdande roll. RÅ 1990 ref 49 I gällde frågan om den ändring av talan som länsskattemyndigheten gjort i kammarrätten inneburit byte av grund för eftertaxering. Rätten anser att det har varit fråga om en inkomstberäkning av en och samma verksamhet, oavsett hur denna betecknats och att det är samma köp- och försäljningstransaktioner som lagts till grund för inkomstberäkningen. Länsskattemyndigheten har varit oförhindrad att till stöd för yrkandet om eftertaxering påstå att den av A bedrivna verksamheten haft mindre omfattning eller annan rättslig karaktär än som tidigare angivits. En ändring av saken hade enligt rätten inte skett i detta fall. 14 I RÅ 1990 ref. 49 II som avsåg den andre personen; B, berörde också frågan om den ändring av talan som länsskattemyndigheten gjort i kammarrätten inneburit en ändring av saken i målet. På grund av det sätt på vilket taxeringsintendenten hade utformat sin talan i länsrätten kom processen i den instansen, såvitt nu är av intresse, uteslutande att röra frågan om B lämnat oriktig uppgift när han påstått att det varit han som bedrivit den aktuella rörelsen. Den ändring av talan som länsskattemyndigheten gjorde i kammarrätten har inneburit att myndigheten i stället gjort gällande att de uppgifter som i deklarationen lämnats om rörelsens resultat varit oriktiga. På grund av detta så ansåg rätten att en ändring av talan skett. Med hänvisning 14 RÅ 2000 ref. 54, s. 6. 11

till dessa två mål stadgade rätten i RÅ 2000 ref 54 att vid sakprocessen i skattemål så har man framför allt lagt vikt vid om det föreligger överensstämmelse i fråga om det händelseförlopp och de inkomster och utgifter som utgör underlag för bedömningen. I enlighet med detta så hade Riksskatteverket genom sitt tillägg i Regeringsrätten ändrat sin talan. 15 Senare tillkomma rättsfall på skatteområdet har bekräftat och utvecklat denna tankegång om händelseförloppet; samma intäkter/kostnader eller penningflöde, som grund för saken. RÅ 2003 ref. 15 avgjordes frågan huruvida skattemyndigheten skulle tillåtas byta sin grund för stöd till sin uppfattning att ett bolag skulle vägras ett yrkat avdrag för realisationsförlust i samband med en försäljning av ett konstverk. Skattemyndigheten hade ursprungligen åberopat att konstverket inte införskaffats för bolagets verksamhet utan för företagsledarens privata bruk, för att därefter i kammarrätten i stället hävda att någon verklig förlust inte uppkommit vid avyttringen av verket. Regeringsrätten ansåg att saken avser de skattemässiga konsekvenserna - i avdragshänseende - för bolaget av dess mellanhavanden med företagsledaren vad gäller det aktuella konstverket. Händelseförloppet; avyttrandet av konstverket, utgör saken och alla skattemässiga konsekvenser som medföljer därav ryms inom saken. 16 RÅ 2005 ref. 7 och RÅ 2005 ref. 77 cementerar tanken om händelseförloppet och dess skattemässiga konsekvenser som sak i skatteprocessen. RÅ 2005 ref. 7 behandlar frågan om avdrag för nedskrivning av anläggningstillgång i form av aktier i ett dotterbolag angår samma sak som en fråga om eventuell beskattning av utdelning från dotterbolaget. Yrkandet för nedskrivning avsåg värdeutvecklingen fram till tidpunkten för stämning och inte någon enstaka transaktion i sig. Yrkandet avsåg därmed flera händelseförlopp och till följd av detta olika saker. 17 15 RÅ 2000 ref. 54, s. 6 f. 16 RÅ 2003 ref. 15, s. 3. 17 RÅ 2005 ref. 7, s. 4 ff. 12

I RÅ 2005 ref. 77 hade Skattemyndigheten i kammarrätt åberopat en ny grund för sitt yrkande att ett aktiebolag skall vägras avdrag för underskott i ett kommanditbolag. Underskottet för vilket aktiebolaget hade yrkat avdrag hade visserligen väsentligen sin grund i de värdeminskningsavdrag som kommanditbolaget gjort men detta innebar inte att frågan i en process som avser aktiebolagets rätt till avdrag även omfattar förutsättningarna för kommanditbolagets rätt till avdrag. Dessa utgör två olika händelseförlopp. 18 3.2 Offentlig upphandling I mål om offentlig upphandling är det främst HFD 2013 ref. 5 som är av vikt för avgörandet av saken. Kammarrätten ansåg att det som ett företag först i kammarrätten anfört om brister i förfrågningsunderlaget inte kunde hänföras till den fråga som prövats av förvaltningsrätten och avvisade därför överklagandet i den delen. Frågan i målet är om kammarrättens avvisningsbeslut var riktigt. För att förstå utgången i målet måste man först behandla RÅ 2009 ref. 69. RÅ 2009 ref. 69 tar upp frågan om en domstol i ett mål om ingripande enligt lagen om offentlig upphandling har rätt att lägga omständigheter som sökanden inte har åberopat till grund för prövningen av om upphandlingen har varit felaktig. I detta mål utreds officialprincipens tillämpning i mål om offentlig upphandling. Domstolen konsulterar först tidigare praxis på området där man behandlat domstolens utredningsansvar och konstaterar att dessa mål berört ingripande åtgärder från det allmänna mot enskilda och att utredningsansvaret här inte ansågs vara så omfattande att det kan ersätta offentlig parts ansvar för att åberopa grunderna för sin talan; exempelvis RÅ 1989 ref. 67. Mål om offentlig upphandling gäller i princip ekonomiska förhållanden mellan enskilda näringsidkare och dessa mål har en större likhet med sådana mål där man inom den allmänna processrätten tillämpar 18 RÅ 2005 ref. 77, s. 6 f. 13

dispositionsprincipen än med mål som är typiska i förvaltningsdomstolarna. Officialprincipen måste därmed tillämpas på ett försiktigt sätt i mål om offentlig upphandling. 19 I HFD 2013 ref. 5 avgjorde man målet med hänvisning till förvaltningsrättsliga principer då LOU inte reglerar möjligheten för att i en överklagan till kammarrätten åberopa nya omständigheter. Hänvisningar gjordes till RÅ 2003 ref. 15 där tankegången om nya omständigheters ändrade av saken lyftes fram. Rätten iakttog sedan flera upphandlingsprinciper och förfaranderegler som angavs i LOU och hänvisade också till överprövningens syfte enligt LOU. HFD fann därmed att det som skulle avgöras av kammarrätten var om det med anledning av företagets talan fanns skäl för ingripande enligt LOU. De omständigheter som företaget åberopade först hos kammarrätten innebar därmed inte att saken ändrades och kammarrätten borde därför inte ha avvisat bolagets begäran om att få omständigheterna beaktade. 20 3.3 Rätt till bidrag, bistånd eller stöd Regeringsrätten, senare HFD, har i två vårdbidragsmål från 2009 tagit ställning till vad som omfattas av kärandens yrkanden. I RÅ 2009 ref. 7, en tvist om vårdbidrag så yrkade Försäkringskassan i kammarrätten på att en fjärdedels vårdbidrag (62,5 procent av pbb) ska beviljas med en merkostnadsdel på 53 procent av pbb. Kammarrätten ansåg att merkostnaderna uppgick till 62,5 procent av pbb och dömde ut bidrag på denna grund. Frågan i målet handlar om kammarrätten gått utöver Försäkringskassans yrkande i kammarrätten. I RÅ 2009 ref. 19 så avvisade länsrätten ett överklagande avseende ersättning för merkostnader som gick utöver de som prövats av Försäkringskassan. Regeringsrätten stadgade i 19 RÅ 2009 ref. 69, s. 4 ff. 20 HFD 2013 ref. 5, s. 2 f. 14

båda fallen att i mål om vårdbidrag så är det frågan huruvida rätt till vårdnadsbidrag föreligger och med vilket belopp bidraget ska utgå som utgör saken. Yrkande om merkostnader utgör endast nya omständigheter till stöd för yrkandet om rätt till vårdbidrag och omfattas av saken. 2122 RÅ 2010 ref. 91 och HFD 2011 ref. 48 behandlar båda omfattningen av den prövning som domstolarna ska göra i mål om insatser enligt LSS. Domstolen säger här i dessa fallen av när en enskild begär en sådan insats enligt LSS så är det domstolens uppgift att avgöra om den enskilda har rätt till den insatsen. I sådana mål är det domstolens uppgift att genom insatsen tillförsäkra den enskilde goda levnadsvillkor. Domstolens bör däremot inte närmare besluta kring insatsens utformning utan istället lämna detta till kommunerna att avgöra. En fråga huruvida insatsen på ett godtagbart sätt tillgodoser den enskildes behov omfattas utav yrkandet om insats. 2324 Domstolen kom till ett liknande beslut i HFD 2013 ref. 39 där käranden med anledning av sitt alkoholmissbruk ansökt om bistånd för behandling enligt SoL. Domstolens uppgift är också här att avgöra den enskildes rätt till biståndet men inte gå närmare in på utformningen av insatsen. 25 3.4 Migrationsrätt MIG 2007:31 är det vägledande målet för definiering av saken i migrationsmål. Hos Migrationsverket åberopade A att han är att anse som flykting eller skyddsbehövande i övrigt. I Migrationsdomstolen gjorde A gällande anknytning till B som ytterligare grund för uppehållstillstånd. Fråga i målet är om åberopandet av anknytning som grund för uppehållstillstånd utgör en taleändring. Ett avslag på en ansökan om 21 Rå 2009 ref. 7, s 3 ff. 22 RÅ 2009 ref. 19, s. 2. 23 Rå 2010 ref. 91, s. 3 ff. 24 HFD 2011 ref. 48, s. 4 f. 25 HFD 2013 ref. 39, s. 3. 15

uppehållstillstånd vinner inte negativ rättskraft då samma omständigheter kan åberopas i en nya ansökan. Men även om det inte görs någon åtskillnad på de bakomliggande skälen för ett uppehållstillstånd så förhindrar den gällande ordningen möjligheten att bedriva parallella processer om uppehållstillstånd. Domstolen stadgade att omständigheter som åberopas till stöd för uppehållstillstånd innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger skall prövas i processen och att denna rör en och samma sak; uppehållstillstånd, oberoende av vilken grund rätt till sådant tillstånd hävdas. 26 26 MIG 2007:31, s. 3 f. 16

4 Analys Undersökningen av de stilbildande rättsfallen i samband med de andra rättskällorna visar att det finns en tillvägagångssätt för valet av metod för definiering av saken. Detta tillvägagångssätt är bundet till måltypen. För skattemål är metoden uttryckligen stadgad; det är händelseförloppet, transaktionen, som utgör saken. I de andra måltyperna är metoden inte lika tydligt förankrad men kan dock utläsas. I mål om offentlig upphandling är det, likt skattemålen, händelseförloppet och dess konsekvenser som utgör saken. För migrationsmål samt mål som berör en begärd insats för en enskild är det rättsverkan som utgör saken; rätten till insatsen, rätten till asyl m.m. Den viktiga frågan som nu följer är: om det finns någon förklaring för detta ämnesbaserade tillvägagångssätt. Ett försök till förklaring kan göras genom blicka mot tillvägagångssättets relation till domstolens materiella processföring. Domstolens materiella processföring kan i sin tur härledas till målets beskaffenhet. Målets beskaffenhet består som sagt utav måltypen, målets karaktär, partsförhållandet och parternas förmåga att föra processen. HFD:s val av metod i rättspraxis uppvisar en koppling till processledningen och var på skalan; med officialprincipen i ena änden och dispositionsprincipen i andra, målet hamnar. Avstamp kan göras i mål om offentlig upphandling där HFD uttryckligen uttalat sig om att denna typ av mål hamnar närmare dispositionsprincipen än officialprincipen på skalan. Detta resonemang förklarades genom målets natur. Dessa typer av mål berör inte ingripande åtgärder mot en enskild och den enskilda parten i målet utgörs av en näringsidkare med ombud. Likt skattemålen är det ofta den enskilde som för talan och denna kan ofta handla om att besluta om något som gynnar den enskilde; rätt till avdrag eller tilldelning av kontrakt. Bevisbördans placering och utredningens fullgodhet 17

medför inte lika allvarliga konsekvenser, med hänsyn till styrkan av intressena i målen, jämfört med andra typer av mål. Den enskilde har i dessa mål ofta bra möjligheter att föra sin talan och styrkeförhållandet mellan enskild och offentlig part är här inte lika ojämn som i andra mål. I dessa mål finns både allmänna och enskilda intressen som dock inte är av lika grav natur som i andra mål. Intresset av materiellt riktiga domslut är i dessa måltyper ofta, av olika anledningar, viktig men inte dominerande. I dessa typer av mål, där dispositionsprincipen varit närmare till hands, så har också HFD använt sig av händelseförloppet för att definiera saken. Migrationsmål utmärks ofta av starka allmänna intressen och centrala enskilda intressen där den enskilde ofta utgörs av en enskild fysiskt person. Detsamma kan sägas om mål om rätt till insatser för enskilda eller om mål berörande ingripande åtgärder mot enskilda. Intresset av materiellt riktiga domslut har generellt än mycket framträdande roll i dessa måltyper. Även om den förstnämnda typen behandlar fall där den enskilda begär om en rätt till en förmån och den sistnämnda typen handlar om det allmännas ingripande mot en enskild så har dessa måltyper vissa likheter. I dessa måltyper, likt migrationsmål, har den enskilde ofta begränsade resurser att föra sin talan till skillnad från en näringsidkare. Styrkeförhållandet mellan den enskilde och det allmänna kan också te sig mycket skevt där det allmänna både har större resurser och kunskap kring ärendet än den enskilde. Placeringen av bevisbördan i dessa mål, särskilt för ingripande åtgärder, medför, med intressenas prevalens i åtanke, mera märkbara konsekvenser. I dessa ovan nämnda måltyper har domstolens ofta flera och större incitament att processleda någon eller båda parterna i fallet och dessa måltyper hamnar härmed ofta närmare officialprincipen än dispositionsprincipen på skalan. I dessa måltyper har HFD valt att använda sig av rättsverkningarna för att definiera saken. 18

Sammantaget går det utav frågornas underlag att säga att det finns ett tillvägagångssätt för valet av metod; detta tillvägagångssätt är bundet till måltypen. Detta tillvägagångssätt kan delvis förklaras genom dess anknytning till domstolens materiella processledning. Analysen visar här att i fall med nära anknytning till dispositionsprincipen så tenderar HFD att välja händelseförloppet som metod för definiering av saken. I fall med närmare anknytning till officialprincipen tenderar HFD istället att använda sig av rättsverkningarna som metod. Detta resultat kan fungera som en indikation för hur man ska gå tillväga för att välja metod för definiering av saken. 19

Käll- och litteraturförteckning Källor Offentligt tryck Kungl. Maj:ts proposition 1971:30 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m.; nr 30, given Stockholms slott den 12 maj 1971. Rättspraxis Högsta förvaltningsdomstolen HFD 2011 ref. 48 HFD 2013 ref. 1 HFD 2013 ref. 5 HFD 2013 ref. 36 HFD 2013 ref. 39 Regeringsrättens årsbok RÅ 1989 ref. 67 RÅ 1990 ref. 49 I och II RÅ 2000 ref. 54 RÅ 2003 ref 15 RÅ 2009 ref. 7 RÅ 2009 ref. 19 RÅ 2009 ref. 69 RÅ 2010 ref. 91 Migrationsöverdomstolen MIG 2007:31 20

Litteratur Korling Fredric & Zamboni Mauro, Juridisk metodlära, 2013, Lund, upplaga 1:1, Studentlitteratur AB, ISBN: 978-91-44-08386-5. Lavin Rune, Förvaltningsprocessrätt, upplaga 1:1, 2014 Nordstedts juridik AB, ISBN: 978-91-39-20731-3. Von Essen Ulrik, Processramen i förvaltningsmål Ändring av tala och anslutande frågor, upplaga 2:1, 2016 Wolters Kluwer Sverige AB, ISBN: 978-91-39-01897-1. 21