Fältsignalen. Nr 2 2013 (21)

1 Fältsignalen Nr 2 2013 (21)

2 Här kommer nu det andra numret av FÄLTSIGNALEN. Vi hoppas att du skall njuta av de berättelser som finns om tidiga metoder att överföra meddelanden. LÅNGT innan vi fick Internet, där det går på ett ögonblick att skicka meddelanden, inte bara till en mottagare, vi kan sända till flera, som inte ens behöver kunna se avsändarens apparatur. Ett halvår har gått och det går fort. Våren blev kort och nu är det sommar, vart tog det vägen? Arbetet med nytt museum går vidare, men tyvärr går det inte fort. Vi arbetar på några alternativ och vi återkommer så snart det skymtar någon form av respons i våra ansträngningar. Ditt stöd som medlem är emellertid utomordentligt värdefullt och vi är tacksamma för de som har erlagt avgift för 2013. Tyvärr är det dock så att det fortfarande är några som släpar med avgiften. Ditt bidrag till föreningen gagnar verksamheten väl och stödet är ytterst värdefullt. Plusgironumret är 1670420-7 och avgiften minst 50:-. Ange namn på talongen och nya medlemmar även en adress, Tack!!! I övrigt fortsätter arbetet varje tisdag. Fler är välkomna. Vi behöver förstärka personalstyrkan med flera kompetenser: Radio-KV, signalskydd och till marina strids- och ledningssystem. Vi behöver även någon som kan engagera sig i att leta efter bidrag från EU. Nationaldagen firades med våra damer vid Soldattorpet, Svante grillade både kött och korv, mätta blev vi och vi kunde fullt ut njuta av vårsolens glans. TACK - Olle! //Anders FÄLTSIGNALEN är information från föreningarna TELESEUM och S 1 Musei Vänner Redaktör är Sven Bertilsson tfn 070-5321222 Adress Museet, Ledningsregementet, PL 920, 749 81 ENKÖPING

3 Förord I förra numret skrev jag att i nästa nummer kommer vi att belysa den optiska telegrafen. Det gör vi också, men börjar nu med vårdkasen. När kasen brinner är skriven av Johan Bjurer. Den publiceras här med författarens tillstånd. Artikeln om den optiska telegrafen är skriven av Anders Edlund, medarbetare i museet. Han är född i Harg, alltså en riktig rospigg. Den optiska telegrafen fanns alltså en gång i hans hembygd NÄR KASEN BRINNER Kylslagen i snålblåsten från fjärden satt en ensam man vid vårdkasen och spanade ut över vida vatten timme ut och timme in. Den svarta klumpen som balanserade på horisontlinjen, vad var det? Bara en fiskebåt eller ett fientligt fartyg? Vad skulle hända om han tände kasen och vad skulle hända om han inte gjorde det? Stelfrusna fingrar fumlade med tändplånet. Vårdkasar är ett optiskt signalsystem med en närmare 1000-årig historia. Tekniken var som mest utbyggt under den svenska stormaktstidens slutfas i början på 1700- talet och sträckte sig från Blekinge till Stockholms skärgård, via Åland till finska västkusten och in i finska viken mot Karelen. Kedjan av kasar sträckte sig vidare in i landet till dem som för stunden satt vid makten. Vårdkasar berördes redan i Upplandslagen som fastslogs av kung Birger Magnusson i slutet på 1200-talet. Särskilt vid inloppen mot Stockholm, Upplands och Södermanlands kuster finns fornlämningar som indikerar ett flertal vårdkasekedjor. I konungabalken specificeras hur vakttjänsten organiserades: Nu väntar man en fiendehär till sitt land. Då vill de sätta ut vakt till skydd för sitt land: byvakt, strandvakt och bötesvakt. Vakttjänsten finns också omskriven i Södermannalagen där det talas om: utvakt, invakt och byvakt. I Upplandslagen fastställs boten för utebliven tjänstgöring: böte han tre örar för utebliven byvakt. Att vara försumlig vid bötesvakten sågs som ett allvarligt brott och bötfälldes med sex marker. Att trycka på brandlarmet i onödan var inte alls bra och kunde bötfällas med 40 marker, en ansenlig summa i början på 1700-talet. Ordet vårdkase är fornsvenska och sammansatt av orden varde, vårde, och kasi - hög eller stapel. Många lokala namn i hela Stockholms skärgård härrör från vårdkasesystemet där ordet böte ofta ingår, exempelvis bötberget, bötet, bötsberg, bötsholmen, bötskär eller bötsudden. Vaxholm anlagt på Vaxön har namngivits efter ordet vak. Vårdkasen bestod av en samling resta trästockar med en höjd av omkring 10 meter staplade mot varandra på högt belägna platser längs med kusten. Resta tillsammans gav de en stark låga att varna Sveriges folk. Om ett fientligt anfall hotade vid kusten

4 var det viktigt att så snabbt som möjligt förvarna lokalbefolkningen och landets väpnade styrkor. Vårdkasen byggdes i en konisk form runt en kraftig mittstolpe och hade två våningar. Bottenvåningen var tom och bildade ett mindre rum som vid fara kunde fyllas med brännbart stoff, exempelvis kådhaltiga tallstubbar och tjärtunnor. Bottenvåningen utrustades med en liten dörr, skyddad av en vikbar skinnfäll och fungerade som sovrum och regnskydd för utkommenderad vakt. När kasen tändes sköt lågorna upp genom toppen. Genom att öppna och stänga dörren kunde en slags blinkande signaleffekt uppnås genom ökad och minskad syretillförsel. Hur länge funktionen var verksam kan säkert den som någon gång ställt sig i närheten av en majbrasa bilda sig en uppfattning om. Övervåningen var mer öppen som toppen på ett indiantält och kunde fungera som en utsiktspunkt mot havet och nästföljande vårdkase. Vårdkasen bemannades först när eventuella krigshandlingar hotade och var alltid redo att antändas. Vakthållningen vid kasen sköttes av två i trakten boende män. Varje person fick en siffra och x antal vaktdygn och erhöll en mindre summa pengar. Ett exempel finns från Jämtland år 1710 där en vårdkase bevakades av sammanlagt 43 bönder under 267 dygn. Varje bonde vaktade i cirka två veckor till en ersättning av 1 daler silvermynt och 24 öre. Enligt Kungliga Myntkabinettet kunde 1 daler silvermynt år 1710 köpa lika mycket varor och tjänster som 184 kronor år 2008 mätt med konsumentprisindex. Alltså en ganska blygsam ersättning för två veckors dygnetruntarbete. Under Krimkriget år 1854 användes vårdkasesystemet för sista gången i Sverige. En engelsk flotta kryssade utanför Vinga och tolkades av kasvakten som en möjlig attack och vårdkasen tändes. Det tog 24 timmar för signaleldarna att gå från kase till kase från Vinga genom Götaland och Svealand upp till Stockholm. Under livliga ryska protester och med Sveriges tysta medgivande använde sig Frankrike och Englands flotta bland annat Fårösund som hjälpbas i Östersjön som anlöptes av cirka 200 örlogsfartyg och 168 kolångare. //Johan Bjurer

5

6 Edelcrantz och den optiska telegrafen i Sverige När människan får tillgång till ett skriftspråk och en bättre teknik än att mejsla runstenar, ger detta nya förutsättningar för utveckling av samhället. Lagar och andra gemensamma beslut kan sättas på pränt vilket borde eliminera en del osämja om vad man verkligen kommit överens om tidigare. Sänder man en budbärare med ett muntligt meddelande så finns en möjlighet att han eller hon missförstår, lägger till eller glömmer något. Skriven text kan lätt transporteras, så kungens makt kan utsträckas över större områden. För samhällets skydd organiserades tidigt larmsystem, men vårdkasarnas budskap var ju fåordigt fara, men inga ytterligare detaljer. Det krävs ju att varningen kommer fram i tid så att försvaret hinner organiseras. Om fienden rycker fram till häst så får våra ryttare ha bråttom för att hinna före. Om man vill föra ett meddelande över längre sträckor snabbare än vad en ridande ordonnans kan färdas får man ta till annan teknik. Ljud eller bild är väl bra förslag? Eller ljus på något sätt. Ljud? Inte ens en bra kaserngårdsröst bär mer än några hundra meter. Vallkullor kunde meddela sig från fäboden genom kulning men använder då högre frekvenser än normalt tal och det behövdes nog fri sikt mellan byn och fäboden. Vid storm lär det inte fungera. Ljud sprids ju i alla riktningar, så energiförlusterna i systemet blir stora. Bild, Ljus? Om man skaffar sig en meterstor tavla med en målad bokstav och håller upp den, på hur stort avstånd kan man läsa den med blotta ögat? Några hundra meter. När det vi idag kallar kikare hade blivit tillgängliga till rimligt pris, vilket skedde på 1700-talet och då under namnet teleskop, förbättrades läget. Med rätt val av platser, med fri sikt emellan, och något system för att presentera tecken blir det möjligt att överföra text över längre sträckor. Tekniken utvecklades i flera länder på kontinenten med mekaniska maskiner som visade olika kombinationer som med tabellverk kunde fås att betyda tecken, stavelser eller hela ord. Nattetid blir det svårare eller om dimman lägger sig. Ljus? Redan de gamla grekerna föreslog ett system med två grupper av 1-5 lampor som anger positionen i en matris med de 25 tecknen i det grekiska alfabetet. Systemet lär aldrig ha satts i drift. I så fall kanske man hade kommit underfund med att det

7 möjligen behövs något sätt att tydligare markera mellanrum mellan ord än att göra ett längre uppehåll med ingen lampa visad. Om en person ska hantera 10 olika lampor uppstår också en risk att man läser av signalen innan alla justeringar gjorts mellan två successiva bokstäver. Om operatören läser av nästa tecken innan sändaren hunnit ställa om alla lampor, blir det fel i meddelandet. Bokstaven beta signaleras alltså med 2 lampor för rad plus 1 för kolumn. Signalflaggor Semaforering har länge använts mellan fartyg med olika alfabeten för att signalera enskilda bokstäver. När kikare kom i bruk kunde längre förbindelseavstånd nås. Denna teknik har en svaghet i det att mottagaren måste hinna uppfatta och notera varje tecken i den takt som de sänds. Annars uppstår overrun, i dagens dataterminologi man tappar bort tecken i meddelandet. I en större flottstyrka med många båtar inom synhåll krävs rimligen också något sätt att indikera till vem meddelandet är adresserat. För kortare meddelanden har man också till sjöss använt signalflaggor där kanske det mest kända meddelandet är: Man använder 10 olika flaggor och varje flagga har ett siffervärde 0-9 eller motsvarar de första 10 bokstäverna men med hjälp av flera vertikala flaggor kan man signalera de övriga bokstäverna eller ett längre tal som med en kodtabell representerar vanligt

8 förekommande ord. Det tar säkert en god stund att sätta samman alla flaggor och få upp dem mellan masterna på ett segelfartyg eller på annan plats där inte segel skymmer. I gengäld så blir ju meddelandet läsbart från många fartyg i varje fall fartyg som befinner sig ungefär tvärs flaggorna. Med kryssande segelfartyg kan kanske fiendesidan läsa signalen. Kodboken blev därmed ett enkelt chiffer. Vind torde göra avläsningen litet osäker när flaggorna fladdrar. Mekanisk signalering Med tillgång till teleskop kikare alltså, så blev det mer rimligt att också över land försöka bygga system för signalering med någon optisk metod. Varje hopp i kedjan av signalstationer innebär både en kostnad och en litet långsammare funktion. Ett längre hopp kan man få genom att göra signalanordningarna större men då blir de i gengäld tyngre att bygga och manövrera och måste göras kraftigare för att klra väder och vind. På den europeiska kontinenten föreslogs och byggdes under slutet av 1700- talet olika system. Ovan visas de franska respektive preussiska systemen. Olika kombinationer av de olika visarna används för att överföra tecken, men båda systemen medger många fler kombinationer än vad som krävs för bokstäver och siffror så många kombinationer utnyttjas för att med en enda signalbild överföra de vanligaste orden. Det skulle vara intressant att se hur tabellen för avkodning av varje signalbild var organiserad. Vissa tekniskt möjliga kombinationer är uteslutna därför att de skulle bli alltför svåra att särskilja, t ex i det franska systemet om de båda yttre bommarna står i linje med eller överlappar den centrala delen.

9 Om man låter något tecken ha betydelsen att nästa tecken anger vilken kodtabell som ska användas får man ett system som medger att flertalet ord eller kanske hela fraser kan sändas med ett enda tecken. Jämför med siffer- resp bokstavsskift i fjärrskrift eller escape-tecken vid seriell överföring via modem. Genom att kräva att varje station behåller sin signalbild tills man kan konstatera att nästa i kedjan visar samma signal, kan man undvika overrun dvs att man tappar bort ett tecken, som mottagaren inte hinner uppfatta. Systemet innehåller ett interlock. Inget nytt tecken sänds förrän föregående har tagits emot av nästa station. Det franska systemet omfattade år 1845 linjer från Paris till Amsterdam, Bryssel, Strasbourg, Lyon och Basel. Totalt ingick 534 staationer. Ibland beskrivs det som Chappes telegraf efter sin uppfinnare. Två till tre tecken per minut överfördes mellan två stationer. De danska respektive norska systemen använder signaltavlor som kan ställas in vertikalt eller horisontellt, i vilket fall de betraktas som osynliga och varje tavla är associerad med ett siffervärde så kodtabellen borde bli enklare att hantera. Det norska systemet tycks ha något slags nagelbänk för att hantera de 6 linor som reglerar signalbilden. De tycks manövreras individuellt vilket öppnar för att signalbilden av misstag kan avläses av nästa station innan alla tavlor ställts om. I dagens system för elektronisk parallellöverföring skulle ett sådant fel kallas för skew.

10 Sveriges optiska telegraf Abraham Niclas Edelcrantz kom att bli mannen bakom den Optiska Telegrafen. Han var född i Finland (men hade härstamning från Klev i Alunda i Uppland) och var docent i naturkunnighet och lärdomshistoria vid Åbo Akademi när han uppmärksammades av kung Gustav III. I trettioårsåldern flyttade han till Stockholm och blev snart ledamot av den nybildade Svenska Akademin och bl a andre direktör för de kungliga spektaklen, dvs Operan och den tidens Dramatiska Teater. Han var alltså en både tekniskt kunnig och konstnärligt intresserad man som adlades 1789. De franska försöken med optisk telegraf med Chappes system inleddes omkring 1793 och via tidningar nådde nyheterna Sverige och kanslirådet Edelcrantz väckte tanken på att bygga ett sådant system i Sverige. Redan året därpå var man redo för ett första försök som skedde från Stockholms slott och via en mellanstation på Stora Essingen till Drottningholms slott. De första försöken skedde med apparater som liknar den preussiska fast med två par armar. Redan när försöken startade hade Edelcrantz insett att möjligheterna till felläsning var för stora. Om endera armen är helt dold bakom masten är det i praktiken omöjligt att avgöra om det är den övre eller nedre som man ser. Trots detta betecknas försöken som framgångsrika. Under loppet av en och en halv timme utväxlades 8 frågor och svar. Edelcrantz arbetade vidare och 1796 utkommer hans Afhandling om Telegrapher och Försök Til en ny Inrättning Däraf. Här beskrivs olika utländska telegrafer hans fysikaliska diskussioner om hur små föremål man kan observera på vilka avstånd och betydelsen av kontrast mot bakgrunden. Han påpekar också vikten av att apparaterna blir lätta att handha och att de skulle kunna hanteras med blott några få timmars utbildning. Redan 1795 byggs en linje från Stockholm till Vaxholm och året därpå från Grisslehamn via Signilskär till Ekerö, den besvärligaste delen av postvägen till Finland, som ju var svenskt vid denna tid! År 1800 byggdes en linje från örlogsbasen i Göteborg via Torslanda till Marstrand. 1806 ersattes flaggsignalering runt Karlskrona med optisk telegraf.

11 Som synes var det militära, speciellt marina, behov som dikterade utbyggnaden. Den svenska optiska telegrafen har stationer med 1 + 9 skivor. Tavlorna i översta raden har talvärdena 1, 10 och 100, i andra raden 2, 20 och 200 osv. Den ensamma tavlan överst betecknas som A. Totalt får man 1024 olika tecken, vilket används i två serier. A000-A777 resp 000-777. Serien med A användes inledningsvis för tjänstemeddelanden. Om man så vill kan man idag betrakta systemet som binärt eller kanske oktalt, men för två hundra år sedan var det nog tillräckligt knepigt att få tag på personal som behärskade decimal aritmetik. Kodboken utvidgades efter hand och omfattade olika tabeller för t ex ortsnamn eller namnen på alla flottans fartyg som därmed kunde sändas som ett enda tecken Varje station behövde två mans betjäning. En man vid tuben och en vid regeringen. Eftersom signalering kan ske i båda riktningarna krävs utkik åt båda hållen när ingen trafik pågår. Just regeringen betraktas som Edelcrantz främsta bidrag till den optiska signaleringstekniken. Med denna konstruktion manövreras alla 10 luckorna samtidigt och man kan medan de visas förbereda nästa tecken i väntan på att nästa station visar det sända tecknet. Skew är eliminerat och interlock förhindrar att man tappar bort tecken! Tränade operatörer kan därmed ta emot och sända runt 15 tecken per minut. Inför hotande krig i Finland ser man behovet av snabbare kommunikation än vad posten kan åstadkomma och beslutet blir att bygga ut optiska telegraflinjer längs kusten till Gävle och till Söderarm, Korsö (vid Sandhamn) och Landsort. Nu startar en nästan industriell tillverkning av telegrafstationer, montering av dem och utbildning av personal, soldater och underofficerare, som kommenderas från lantvärnet i Uppland. Här uppstår alltså en organisation, Telegrafinrättningen, med huvudsakligen militär personal, som under Edelcrantz direkta ledning blir en del av den militära underrättelseinhämtningen utan att ingå i krigsmakten. Postverket bestred kostnaderna.

12 Edelcrantz själv var både uppfinnare, teknisk ledare och chef för hela organisationen. Hans straffreglemente inleds: Den telegrafist, som är på något sätt är försumlig eller vårdslös eller begår verkliga brott, skall straffas allvarsamt efter omständigheterna och kommer dess straff att bestå uti antingen plikt eller arrest eller fängelse vid vatten och bröd eller prygel eller gatulopp, och bliva dessa straff strängare, då felen ofta begås. Givetvis krävs fri sikt mellan stationerna, som typiskt ligger på var sin sida om farlederna utåt från Stockholm. Avståndet varierar beroende på terrängen men är typiskt 10-15 km. Det var inte på alla platser som personalen kunde förläggas i befintliga byggnader och det inträffade också att av regementskvartermästaren utsända livsmedel kom fram i oätligt skick. Det visade sig att starkt solsken gav reflexer som försvårade signalering så i praktiken fungerade systemet bäst på för- och eftermiddag. Dimma eller mörker hindrade effektivt. Edelkrantz hade föreslagit att man nattetid skulle kunna hänga lampor bakom skärmarna som därmed skulle kunna skymma lamporna eller eller släppa fram ljus. Det skulle åtminstone ha medgett signalering i en riktning, men detta infördes aldrig. Efter kriget Åland och Finland var nu en del av Ryssland avvecklades linjerna norrut från Vaxholm snabbt och materielen förrådsställdes. Ganska snart indrogs alla linjer på ostkusten, men runt Karlskrona och Göteborg fortsatte man. Edelcrantz gick vidare till andra uppdrag både med civil och militär anknytning. En utredning om den animala magnetismen är ett av de mera märkliga. Han avled 1821. Då och då diskuterades att återta verksamheten men det var först på 1830-talet som detta skedde. Då organiserades Telegrafkåren som en del av den Topografiska kåren under befäl av generalen Carl Fredrik Akrell, kårens chef. Nu är det alltså en rent militär organisation.

13 Linjer inrättades till Vaxholm, senare till Furusund, Sandhamn, Dalarö och Landsort. Nu tillät man också civil trafik, speciellt signalering runt ankommande fartygstrafik. Postverket står fortfarande för ekonomin. Akrells topografer var förstås snabba att projektera linjer från Stockholm till Karlskrona och Göteborg men de kom aldrig att byggas. Inom några tiotal år hade den elektriska telegrafen och Morses system introducerats. Akrell blev 1853 den förste chefen för Telegrafverket, som inledningsvis också ägnade sig åt optisk telegrafering. Med den elektriska telegrafen kunde meddelanden skickas över längre sträckor, snabbare och med mindre personal. Vartefter tråddragningen nådde ut i skärgården avvecklades den optiska telegrafen. I Stockholms skärgård upphörde den 1876 och 1881 avvecklades de allra sista stationerna på linjen till Vinga. //Anders Edlund Litteratur: Svenska Telegrafverkets historia, Tredje bandet 1938. Den optiska telegrafens historia i Sverige A.N. Edelcrantz: Afhandling om Telegrapher Och Försök Til en ny Inrättning däraf. Stockholm 1796. Facimilupplaga utgiven av Telestyrelsen 1963. Båda finns i Teleseums bibliotek

14 Folke Bernadotte Torsdagen den 25 april genomfördes vårens föredragskväll i Enköpings huvudbibliotek då Andreas Quistberg berättade om de vita bussarna och Folke Bernadottes roll. Föredragningen förtydligade bilden av att det fanns ett intresse från både Norsk och Dansk sida att rädda de nordiska fångarna i de tyska fånglägren och att det i första hand var en samverkan mellan Heinrich Himmler och Folke Bernadotte, som möjliggjorde att de nordiska fångarna skulle kunna hämtas. Genom att Himmler vid denna tidpunkt ville komma i bättre dager hos de allierade då han förmodligen insåg att kriget var förlorat och skulle hamna i fångenskap hos de allierade. Att de nordiska fångarna först skulle samlas i lägret Neuengamme innan avtransport till Skandinavien krävdes dock att de kunde beredas plats där, vilket gjordes genom att de vita bussarna transporterade lägrets fångar till andra fångläger i Tyskland, visserligen under protest eftersom det var där ett Rödakorsuppdrag men blev ett Tyskt krav för att kunna få loss de skandinaviska fångar från Neuengamme. Något som man inte vill uppmärksamma i samband med räddningsuppdraget. Att det inte bara var bussar som deltog utan ca 35 fordon och att de sedan var vita berodde på att de egentligen var militärfordon, som man från luften inte kunde särskilja från fiendernas vid flyganfall från de allierade, därför målades de vita. Något som bestämdes så sent att det målades vita t o m under färden till Danmark Tyskland. Det finns en journalfilm från mottagningen av de vita bussarna i Malmö bl a. Du hittar den på följande http://www.filmarkivet.se/sv/film/?movieid=566&returnurl=http://www.filmarkivet. se/sv/sok/?q%3dfolke%2bbernadotte%26minyear%3d1940%26maxyear%3d2013 Andreas Quistberg, som arbetar på Fredens hus i Uppsala, redogjorde inledningsvis om Folke Bernadotte och lade övrig tid på insatserna med de vita bussarna. Berörde på slutet lite om Folke Benadottes fortsatta uppdrag som medlare i Israel-Palestina på FNs Säkerhetsråds uppdrag.

15 Museiinformation Det har varit mycket aktiviteter i museet under det gångna halvåret och listan kan göras lång, men sammanfattningsvis som följer: Under våren genomfördes ett föredrag om Folke Bernadotte och hans gärningar med de vita bussarna, där Andreas Carlberg från Fredens hus i Uppsala, föreläste under ett par timmar i Enköpings bibliotek. I vårt magasin har arbetet med sortering och gallring av föremål börjat få lite struktur och vi bättre kan se vad som sparas skall och vad som kan kasseras. En hel del föremål har skänkts till andra museer i nätverket Sveriges Militärhistoriska Arv, där även vi ingår. Mycket arbete kvarstår, men vi känner att vi är på rätt väg. På marinsidan saknar vi ännu en marin medarbetare som bor lite närmare museet. Känner ni till någon??? Arbetet med restaurering av sambands- och radiolänkcentralhytterna fortskrider och under hösten kommer de sannolikt att kunna vara klara och arbetet med stabshytten kan igångsättas. Signalkontrollbilen är även den nu snart klar och kan nog förevisas vid regementets dag i sept. Vi saknar dock en signalkontrollör, vem kan finnas?? Radarvagnen PS 04 har fått sig en ordentlig genomgång av våra kamrater från museet vid gamla Lv 3. Även där återstår arbete, men nu har vi i alla fall lite kontroll på status av vagnen. Arbetet med renoveringen av stridsledningsdatorn DS 9000 (från 1960) har nu flyttat till F 17 där våra därstädes kamrater fortsätter med jobbet. I Linköping pågår jobbet med restaureringen av PJ 21 systemet. Indikatorvagnen är klar och nu jobbas det med radarvagnen PS 14. Jobbet har kommit så långt att antennen, som renoverats, skall monteras på vagnen. Signalstationsvagnen är under jobb och nu letar vi efter DELILA systemet som skall finnas i vagnen och inför överlämningen av TVA 80 systemet till museiverksamheten har vi nu inventerat alla vagnar och hytter, för att få en uppfattning av vad som saknas. Glöm inte att det finns uniform m/ä att låna till högtider. Välkommen som medarbetare i museet Vi finns där varje tisdag, har trevligt och löser uppgifter.

16