Undersökning och bedömning av Täby kommuns snöupplag 2004

Transkript

1 Undersökning och bedömning av Täby kommuns snöupplag 2004 Andreas Jacobs Täby kommun 2004

2 Inledning För att kunna bedöma miljöpåverkan från snöupplagen på fastigheterna Näsbypark 58:1 och Viggbyholm 74:1, utfördes omfattande provtagningar. Provtagning av jorden på upplagsytorna utfördes före vintersäsongens första större snöfall, d.v.s. innan upplagen togs i bruk för vintern. Provtagning av snö utfördes på upplaget i Viggbyholm då snö fraktats dit under en dryg månad. Provtagning av dikessediment utfördes i Viggbyholm för att få kontroll på miljöpåverkan nedströms upplagsytorna. Innehållsförteckning INLEDNING... 2 METOD... 3 JORDPROVTAGNING... 3 Provtagningsmetodik... 3 Provtagningspunkter... 3 Representativitet och felkällor... 3 Fältobservationer... 3 Analys... 3 SNÖPROVTAGNING... 4 Provtagningsmetodik... 4 Provtagningspunkter... 4 Representativitet och felkällor... 4 Fältobservationer... 4 Analys... 4 SEDIMENTPROVTAGNING... 5 Provtagningsmetodik... 5 Provtagningspunkter... 5 Representativitet och felkällor... 5 Fältobservationer... 5 Analys... 5 RESULTAT... 6 JORDPROVER... 6 SNÖPROVER... 7 SEDIMENTPROVER... 8 TOLKNING OCH DISKUSSION... 8 JORDPROVER... 8 Näsbypark... 8 Viggbyholm... 9 SNÖPROVER SEDIMENTPROVER BEDÖMNING AV SNÖUPPLAGENS MILJÖPÅVERKAN PÅVERKAN PÅ UPPLAGSPLATSER OCH I DIKEN PÅVERKAN PÅ RECIPIENTEN UPPSKATTAD BELASTNING...12 SLUTSATSER REFERENSER

3 METOD Jordprovtagning Jordprovtagning utfördes Provtagningsmetodik Diken, inte gropar, med ca 2-3 m längd och ca 40 cm djup grävdes med hjälp av mindre grävmaskin. Detta för att en bättre överblick av eventuella, horisontella eller vertikala, förändringar skulle ges. När olika markskikt lokaliserats uttogs jordproverna med spade, direkt ur respektive dikes ena sida, efter föregående renskrapning av densamma. Ca 200 g material från respektive provtagningspunkt samlades in och paketerades i rena plastpåsar som noggrant märktes. Provtagningspunkter I Näsbypark bestämdes tio provtagningspunkter i upplagsytan. Fem provtagningspunkter i anslutning till upplagsytan, i samma typ av material men utom påverkan från tidigare upplagd snö, fick utgöra referenspunkter. I samtliga punkter togs prover på 10 respektive 30 cm djup, d.v.s. precis under matjorden, rik på organiskt material, respektive längre ned i det övriga, enda urskiljbara, skiktet. I Viggbyholm bestämdes tre provtagningspunkter i upplagsytan. Därtill valdes tre referenspunkter i samma område och med samma sedimenttyp, men utom påverkan från tidigare upplagd snö. I samtliga punkter togs prover på 10 respektive 30 cm djup, precis under matjorden respektive en bit ned i det homogena sedimentet. Representativitet och felkällor I Näsbypark, där upplagsplatsen till stor del utgörs av fyllnadsmaterial, var antalet prover av stor vikt för att representativitet skulle säkerställas. I Viggbyholm, där upplagsplatsen är belägen på gammal åkermark, bedömdes sedimentets homogenitet vara stor. Således antogs representativitet erhållas trots provtagning i endast ett fåtal provtagningspunkter. Provtagningen i de båda upplagen har utförts utan tvivel på representativitet. Ingenting tros ha gått fel. Fältobservationer Jordarten i upplagsytan i Näsbypark bedömdes vara lerig/siltig/sandig med stor och varierande inblandning av fyllnadsmassor bestående av huvudsakligen rivningsmaterial. Någon uttalad skiktning kunde inte uttydas under matjordsskiktet som var decimetertjockt. Jordarten i upplagsytan i Viggbyholm bedömdes till stor del utgöras av lera med, på sina ställen, viss inblandning av silt/sand. Inte heller här kunde någon uttalad skiktning uttydas under matjordsskiktet som även här var decimetertjockt. Analys Provtagningspåsarna med jord paketerades och skickades för analys till Naturvatten i Roslagen AB i Norrtälje. Eftersom analysen avsåg metall- och fosforhalter i jordprover, var konservering eller kyla vid transport ej erforderlig. Materialet i samtliga provtagningspunkter från samma upplag och samma markdjup, liksom från samma referensyta och samma markdjup, homogeniserades och sammanblandades. Samlingsprover med för platsen representativt innehåll blev föremål för analys. 3

4 Snöprovtagning Snöprovtagning utfördes Provtagningsmetodik Snöproverna uttogs med spade direkt ur snöupplaget efter föregående renskrapning av snöytan. Ett par kilogram snö från respektive provtagningspunkt samlades in i ett par stora rena plastsäckar. Snösäckarna lades i balja med hett vatten. Den nästan helt smälta snön blandades kraftigt runt varpå provtagningsflaskan, en ren 0,5 liter stor plastflaska avsedd för vattenprovtagning, sänktes ned och fylldes. Provtagningspunkter I Viggbyholm uttogs snöproverna så slumpmässigt som möjligt. Ett spadtag uttogs från respektive provtagningspunkt. Totalt valdes ca 20 punkter ut för provtagning. I princip en punkt i respektive urskiljningsbart snölass. Ingen snö fanns upplagd på upplaget i Näsbypark, men detta saknar betydelse eftersom det i princip är samma snö som läggs upp på de båda upplagen; möjligtvis kan upplaget i Viggbyholm antas tillföras något högre föroreningshalter. Vid provtagningstillfället upplagd snö hade samlats upp nästan uteslutande i områden med flerbostadshus (huvudsakligen: Grindtorp, Åkerbyvägen, Marknadsvägen och Hägernäs) varför föroreningshalten kan antas vara förhållandevis hög ur Täby-perspektiv. Representativitet och felkällor Provernas representativitet, och provtagningens vetenskaplighet kan ifrågasättas. Eftersom proverna tagits av en person, och eftersom provtagningspunkterna bestämts i fält utan att följa någon regelbundenhet, kommer naturligtvis valet av snö, trots eftersträvad slumpmässighet, att vara subjektivt. Om detta innebär att snön som hämtats är smutsigare eller renare än genomsnittet, är ovisst. Ej heller mängden snö från respektive provtagningspunkt, eller hur många provtagningspunkter som krävdes, bestämdes på noggrannare vis. Att provtagningen, trots alla felkällor, ändå genomfördes beror på att det är bättre att få någon slags resultat nu än aldrig eftersom mätosäkerheten ändå alltid kommer att vara stor. Hur höga föroreningshalter snön innehåller är helt beroende av en rad faktorer såsom hur länge den legat på marken innan den fraktats bort, från vilket område den kommer samt hur många lass som kommit från respektive område. Att jämföra halterna i den nu undersökta snön med snö som läggs på upplag nästa år, kan på många sätt vara intetsägande. Vad som är ett representativt år, vad gäller snömängder och ursprung, är så svårt att bedöma att en noggrann provtagning ändå inte skulle ge ett noggrant resultat. Snöprovtagningen gör inte anspråk på att vara av heltäckande slag, utan syftar snarare till att ge ett begrepp om föroreningshalternas storleksordning. Fältobservationer Snön på upplaget var vid provtagningstillfället bitvis mycket smutsig och bitvis förhållandevis ren. Endast en mindre del av upplagsytan var utnyttjad. Smältvattnet som skickades till analys, var mörkt grått. Analys Provtagningsflaskan förvarades i kylskåp, och lämnades redan samma dag in till laboratoriet Analytica i Täby. Analysen V-3b (+P +V) beställdes, vilket innebär analys av metallhalter i vattnet, inklusive den partikelbundna delen av föroreningarna. Analys av fosfor och vanadin var extra tillval vid beställningen. 4

5 Sedimentprovtagning Sedimentprovtagning i dräneringsdiket i Viggbyholm utfördes Provtagningsmetodik Sedimentproverna uttogs med spade direkt ur diket söder om snöupplaget i Viggbyholm. Proverna bestod av fasta sedimentkokor, ca 0,5-1 dm 2 stora till ytan och med linjal uppmätt 5 cm tjocka, som godtyckligt plockades rena med avseende på löst sittande vegetation, gräs, och större gruskorn. Kokorna lades i en och samma täta plastpåse som förslöts noggrant. Provtagningspunkter Proverna uttogs där de båda dikena, belägna vinkelrätt mot varandra ungefär väster och söder om upplagsytan, går samman och fortsätter i ett dike. Tre provtagningspunkter valdes, den första ett par meter nedströms dikenas mötespunkt, de övriga två med ungefär en meters mellanrum nedströms punkt nummer ett. Sedimentprovernas tjocklek mättes till 5 cm från markytan och nedåt, även översta lagret togs med. Sediment uttogs endast ur dike invid Viggbyholms snöupplag. Diket i Näsbypark ansågs inte representativt i och med närheten till Djursholmsvägen. Representativitet och felkällor Att provtagning endast utförts vid upplaget i Viggbyholm, och inte i Näsbypark, torde inte innebära låg representativitet. Snön som läggs upp på de båda upplagen kan antas vara av i princip samma kvalitet. Dessutom finns, från provtagningssynpunkt, flera fördelar med upplaget i Viggbyholm som exempelvis jordmån och avståndet till andra föroreningskällor. Inga uppenbara felkällor finns. Provtagningen utfördes planenligt och utan problem. Fältobservationer Inget vatten rann i diket, dock var sedimentet fuktigt på grund av lättare regn. Sedimentet var mycket finkornigt, ler/silt/finsand, men en del större gruskorn och mindre stenar fanns ovanpå sedimentet. Vegetationen i diket hade börjat växa, men fortfarande låg en hel del multnande gräs kvar på dikesbottnen vilket gjorde att sedimentprovets yta var tämligen obevuxen. Analys Sedimentproverna lämnades till laboratoriet Analytica, i Täby, direkt efter provtagningen. Analysen M-2 (+P) och glödrest beställdes, vilket innebär analys av ett antal metaller och fosfor samt analys av andelen organiskt material i sedimentet. De tre proverna sammanblandades och homogeniserades till ett samlingsprov. Före analys siktades sedimentet genom en 2 mm siktduk för att avskilja större partiklar såsom gräs, grus och dylikt. 5

6 RESULTAT Jordprover Totalt åtta (2 x 2 x 2) samlingsprover analyserades: på de båda upplagsplatserna togs prover på nivåerna 10 och 30 cm i dels upplagsyta och dels referensyta. Resultaten är intressanta dels då upplagsytornas jord jämförs med referensytornas, och dels då jord från olika markdjup, men från samma yta, jämförs. Referensytorna innehåller, i tre av fyra fall, högre halter av samtliga föroreningar än vad upplagsytorna gör. Undantaget är 30 cm-nivån i Näsbypark, där referensytan innehåller lägre halter av flertalet ämnen, men inte samtliga. Det bör noteras att halterna på denna plats och nivå inte skiljer sig nämnvärt åt, upplags- och referensyta emellan, utan kan i princip anses likvärdiga. (Se tabell 1.) Tabell 1. Haltskillnader mellan markytor. Jämförelse mellan upplagens jord och jorden i respektive referensyta. Proverna är tagna på 10 respektive 30 cm markdjup. Gråmarkerade värden visar den högsta halten i respektive par, men säger inget om hur höga halterna är. Samlingsprov Analysresultat, föroreningshalter (mg/kg TS) Torrsub. (TS) (plats/djup) P Cu Zn As Cd Co Cr Hg Ni Pb V (%) A) Näsbypark Uppl./ ,9 0,22 8,0 23 0, ,1 Ref./ ,7 0,28 9,3 30 0, ,3 Uppl./ ,0 < 0,21 7,7 21 < 0, ,1 Ref./ ,1 < 0,21 7,0 20 0, ,2 B) Viggbyholm Uppl./ < 2,0 < 0,20 7,0 17 0, ,1 Ref./ ,2 0,25 9,3 21 0, ,8 Uppl./ ,5 < 0,21 7,8 19 < 0, ,6 Ref./ ,4 0,28 11,0 29 < 0, ,4 Då prover från samma plats men från olika markdjup jämförs, erhålls en uppfattning om hur föroreningshalterna förändras inom respektive yta. (Se tabell 2.) I både upplagsyta och referensyta i Näsbypark, är föroreningshalterna i samtliga fall högre ytligt i marken och lägre med ökat djup. I Viggbyholm är resultatet inte lika entydigt. En viss övervikt av de olika föroreningarna återfinns djupare ned i sedimenten, såväl i upplagsyta som i referensyta, men trenden gäller inte samtliga ämnen, somliga visar istället på högre halter ytligt. Det bör tilläggas att skillnaden i halter, med avseende på markdjup, inte är speciellt stor. Betydande skillnader kan uttydas i referensytan i Näsbypark och i viss mån även i referensytan i Viggbyholm, men i upplagsytorna kan halterna anses vara i det närmaste likvärdiga. 6

7 Tabell 2. Haltskillnader vid olika markdjup. Jämförelse av prover från samma plats, men från olika markdjup, 10 respektive 30 cm. Gråmarkerade värden visar den högsta halten i respektive par, men säger inget om hur höga halterna är. Samlingsprov Analysresultat, föroreningshalter (mg/kg TS) Torrsub. (TS) (plats/djup) P Cu Zn As Cd Co Cr Hg Ni Pb V (%) A) Näsbypark Uppl./ ,9 0,22 8,0 23 0, ,1 Uppl./ ,0 < 0,21 7,7 21 < 0, ,1 Ref./ ,7 0,28 9,3 30 0, ,3 Ref./ ,1 < 0,21 7,0 20 0, ,2 B) Viggbyholm Uppl./ < 2,0 < 0,20 7,0 17 0, ,1 Uppl./ ,5 < 0,21 7,8 19 < 0, ,6 Ref./ ,2 0,25 9,3 21 0, ,8 Ref./ ,4 0,28 11,0 29 < 0, ,4 Snöprover Ett enda samlingsprov analyserades. Snön var till ungefär lika stora delar uttagen ur ett tjugotal provtagningspunkter i Viggbyholms snöupplag. Resultatet var varierande beroende på ämne (se tabell 3). Tabell 3. Föroreningshalter i den smälta snön. Halterna jämförs, där så är möjligt, med dagvattenklassificeringen för Stockholms stad, 2001, och med förhållandena i Sundsvall, Reinosdotter Analyserat ämne Smält snö HALT (mg/l) Jämförelse med dagvattenklassificering för Stockholms stad, Jämförelse med S-vall, Reinosdotter, 2003 Ca 22,6 - - Fe 41,3 - - K 7, Mg 13,4 - - Na 94,4 - - S 1, P 0,751 Hög halt, ca 4 ggr högre än gränsvärdet (0,2) - HALT (µg/l) Al As 4, Ba Cd 0,426 Måttlig halt (intervallet 0,3-1,5) - Co 18,6 - - Cr 56,3 Måttlig halt (intervallet 15-75) - Cu 82,7 Hög halt, ca 2 ggr högre än gränsvärdet (45,0) Ca hälften (150) Hg 0,0273 Låg halt (gränsvärde 0,04) - Mn Ni 24 Låg halt (gränsvärde 45,0) - Pb 43,5 Hög halt, ca 3 ggr högre än gränsvärdet (15,0) Ca 1/5 lägre (53) V 81,5 - - Zn 334 Hög halt, ungefär lika med gränsvärdet (300,0) Ca 2/5 lägre (549) 7

8 Sedimentprover Ett samlingsprov, homogeniserat av tre sedimentprover, analyserades. Resultatet tyder på låga halter av samtliga ämnen (se tabell 4), dock är de något högre än motsvarande halter i upplagsytorna. Resultatet av glödrestanalysen tyder på ett innehåll av organiskt material på ungefär 10 %. Tabell 4. Resultat av sedimentprovtagning i dräneringsdiket vid Viggbyholms snöupplag. Halterna jämförs med vad Naturvårdsverket anser vara godkänt för känslig markanvändning. Analyserat ämne Halt i dikessediment (mg/kg TS) As 4,15 < 15 Cd 0,296 < 0,4 Co 9,58 < 30 Cr 27,2 < 120 Cu 30,1 < 100 Hg 0,0823 < 1 Ni 20,2 < 35 P Pb 26,0 < 80 V 42,5 < 120 Zn 108 < 350 TS-halt (%) 65,1 Glödrest (% av TS) 89,8 Naturvårdsverkets riktvärden för känslig markanvändning TOLKNING OCH DISKUSSION Jordprover Hur resultatet ska tolkas är inte självklart. Visserligen syns en del generella trender, men hur dessa korreleras till verkligheten kan diskuteras. Näsbypark Övergripande sett, och utan att ta hänsyn till vare sig enskilda föroreningar eller om halterna därav är höga eller låga, är föroreningshalterna alltid relativt högre ytligt i jordlagren än djupare ned (se tabell 2 A). Detta förhållande råder i såväl referensyta som upplagsyta, och är troligtvis en direkt följd av från omgivningen tillförda föroreningar, antagligen främst från intilliggande vägar. Vid en generell jämförelse mellan referensyta och upplagsyta upptäcks att halterna oftast är något högre i referensytan än i upplagsytan (se tabell 1 A); detta samband råder främst på 10 cm markdjup där skillnaderna dessutom kan anses betydande. På 30 cm-nivån är skillnaderna betydligt mindre, och varierande, och kan i princip antas vara likvärdiga (se figur 1). Att föroreningshalterna är lägre i upplagsytans ytliga jordlager än i referensytans, tyder på att en utlakning skett. Marken på platsen bedöms vara genomsläpplig och infiltrationen därför stor. Den större volymen vatten, smältvatten, som tillförs upplagsytan via snön lakar ur den ytliga jordens föroreningar. Dessa verkar dock inte till någon större del ansamlas på djupare nivåer, vilket normalt skulle kunna förväntas. Möjligtvis sker en anrikning djupare ned än 30 cm, vilket i så fall de något högre halterna på 30 cm-nivån skulle antyda. 8

9 En annan möjlighet är att smältvattnet för med sig föroreningarna i någon form av horisontell markvattenrörelse ytligt i jordlagren, kanske beroende på sprickbildning eller på lokalt tätare jordlager eller tjäle djupare ned i marken. Detta skulle i så fall innebära att de på platsen befintliga föroreningarna, tillsammans med den ytterligare mängd föroreningar som kan antas finnas i smältvattnet, skulle tillföras recipienten eller landområde i upplagets närhet. I teorin är dock föroreningarna till största delen partikelbundna, och läggs därför, till mellan 90 och 99 %, fast i landupplagens jordar. Figur 1. Relativa föroreningshalter i referens- och upplagsyta i Näsbypark. Referensyta Upplagsyta Alltid högst Relativt högre halter 10 halter. 10 ytligt, men alltid Relativa lägre än Ref./10. halter Relativt lägre halter Högre djupare ned. Relativt lägre halter Mellan djupare ned. Lägre På 30 cm-nivån är halterna i princip desamma i referensyta och upplagsyta. Viggbyholm Något tydligt samband att det skulle vara generellt högre föroreningshalter ytligt eller djupt ned i sedimenten finns inte. Skillnaderna i halt mellan de olika nivåerna är ofta små vilket gör att det saknar egentlig betydelse vilken av dem som har högst respektive lägst halt. Det verkar dock, med endast några undantag, som att vissa ämnen, i både referensyta och upplagsyta, återfinns i högre halter ytligt medan andra finns i högre halter djupare ned i sedimenten (se tabell 2 B). Vilka ämnen det rör sig om tycks variera regelbundet. Varför det är på detta vis är ovisst, men torde bero på kemiska eller fysikaliska förhållanden mellan föroreningar och mark eller på lokala omständigheter. Sambandet har ingen eller ringa betydelse för tolkningen av resultaten. Vid jämförelser mellan referensyta och upplagsyta syns den tydliga trenden att föroreningshalterna är högre i referensytans sediment än i upplagsytans (se tabell 1 B och figur 2). Detta gäller såväl på 10 cm-, som på 30 cm-nivån, och skillnaderna är heller inte så små att de kan försummas. Att föroreningshalterna är högre i referensytan talar för att upplagsytans sediment skulle ha lakats ut av den större mängden infiltrerat vatten, smältvatten. Vad som talar emot denna tolkning är lokalens jordart som är lerig med inslag av silt/sand. Materialet är troligtvis ganska tätt varför en stor infiltration med utlakning som följd torde vara osannolik. Det är otvetydigt att halterna är högre i referensytan, men vad detta beror på är oklart. Sett till faktum kan sägas, under förutsättning att de båda markytorna från början innehöll samma föroreningshalter, att föroreningarna i upplagsytan har minskat, och måste således finnas på någon annan plats. Med tanke på sedimentets täthet, torde den vertikala transporten vara liten. Halterna av vissa föroreningar blir högre med ökat sedimentdjup, medan andra minskar. En horisontell transport i marken med utflöde i omgärdande diken, för vidare flöde till recipienten, är lika osannolik som en vertikal transport. Som ofta kan svaret ligga i någon lokal företeelse. Möjligtvis kan varierande sedimenttäthet, sprickbildning eller ojämn tjäle ha påverkat fördelningen av föroreningar. 9

10 Figur 2. Relativa föroreningshalter i referens- och upplagsyta i Viggbyholm. Referensyta Upplagsyta Relativa halter Något högre Något högre Högre halter djupare halter djupare Mellan 30 ned 30 ned Lägre Alltid relativt högre halter i referensyta än i upplagsyta. Snöprover Resultatet av snöprovtagningen är otvetydigt. Eftersom inget relativt förhållande, olika provtagningspunkter emellan, råder, är resultatet ej föremål för tolkning eller diskussion. Bedömning av smältvattnets miljöpåverkan följer nedan. Sedimentprover Resultatet av sedimentprovtagningen är otvetydigt. Eftersom inget relativt förhållande, olika provtagningspunkter emellan, råder, är resultatet ej föremål för tolkning eller diskussion. Bedömning av miljöpåverkan följer nedan. BEDÖMNING AV SNÖUPPLAGENS MILJÖPÅVERKAN Påverkan på upplagsplatser och i diken Vilka föroreningshalter som klassificeras som höga respektive låga i dessa sammanhang, är svårt att bedöma. Det finns inga uppenbara riktvärden för bedömningen. Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för förorenade områden ger en indikation på om upplagens mark eller dikets sediment kan anses förorenat eller ej. Huruvida denna indelning är relevant i sammanhanget kan ifrågasättas, eftersom riktvärdena utformats för förorenad mark inte icke förorenad mark, men den ger i alla fall en möjlighet till översiktlig jämförelse. Vad gäller upplagsytorna, är samtliga metallhalter betydligt lägre än de lägsta riktvärdena, d.v.s. mindre allvarligt tillstånd. Detta innebär att marken på upplagsplatserna är klart godkänd för så kallad känslig markanvändning, d.v.s. alla typer av markanvändning. Även dikessedimentets metallhalter befinner sig klart under gränsen för vad som godkänns för känslig markanvändning; i de flesta fall motsvarar halterna endast ungefär en tredjedel av riktvärdet. Sedimentet på upplagsytor och i diken är inte att betrakta som speciellt negativt påverkat från miljö- och hälsosynpunkt. Fosfor finns inte med i Naturvårdsverkets bedömningsgrunder, men är heller inte giftigt i denna bemärkelse, huruvida halten är hög eller låg är inte utrett. Påverkan av fosfor sker främst i form av övergödning. 10

11 Påverkan på recipienten För att undersöka upplagsverksamhetens påverkan på recipienten Stora Värtan analyserades smält snö från Viggbyholms upplagsyta. Anledningen till att provtagning utfördes i snön istället för i smältvattnet, var att få en uppfattning om snöns föroreningsgrad. Smältvattenprover skulle inte enbart visa snöns föroreningshalter utan istället de sammanlagda föroreningshalterna från såväl snö som utlakad mark. Belastningen av föroreningar från, den enligt jordproverna rena, marken torde dock inte lastas upplagsverksamheten i sig eftersom dessa föroreningar inte härrör från snön. Dessutom skulle uppsamlandet av smältvatten kunna medföra svårigheter p.g.a. varierande flöde och infiltration. Ett mer rättvisande resultat av snöns påverkan antogs därför erhållas genom provtagning av snön i sig. En undersökning av föroreningshalter i snö i Sundsvall och Luleå (Reinosdotter & Viklander, 2003) visar att halterna i Täbys snö är förhållandevis låga. Jämförelsen görs med snö från högtrafikerade bostadsområden i Sundsvall eftersom Stockholms vinterförhållanden liknar Sundsvalls, mer än Luleås, och eftersom markanvändningen och trafikintensiteten liknar den sagda. Jämförelsevärden finns visserligen bara för tre ämnen (Cu, Pb och Zn) men att halterna är låga skulle mycket väl kunna gälla även övriga ämnen. (Se tabell 3.) I en skrift om snöhanteringen i Stockholm, som är en del av Stockholms dagvattenstrategi, ges en klassindelning av föroreningsinnehållet, skapad utifrån någon form av schablonvärden uppskattade med hjälp av provtagningar i Luleå Täbys halter av Cu och Pb är nära de halter som klassificeras som miniminivå, alltså det som motsvarar ren snö, medan halten för Zn är närmare medelnivån. Det ska tilläggas att uppskattningen gjorts utifrån vägar med en trafikintensitet på < 20 f/d. Detta stämmer visserligen för Täby, som på de flesta vägar har en intensitet på endast ungefär en tredje- eller fjärdedel eller ännu mindre därav, men frågan är hur relevant uppskattningen är i Täbys fall. Troligtvis är trafikintensiteten betydligt högre i studien än i Täby, och att halterna är låga eller medelhöga jämfört med fallet då trafikintensiteten skulle vara mycket högre, är svårt att dra några slutsatser av. En jämförelse med dagvattenklassificeringen för Stockholms stad visar att halterna av vissa ämnen (P, Cu, Pb och Zn) är höga, ibland mycket höga (se tabell 3). Rimligheten att jämföra outspätt smältvatten med dagvatten är inte till fullo uppskattad, men här kan troligtvis stora felkällor uppstå. Smältvattnet kommer under normala förhållanden till stor del att på naturlig väg renas via infiltration innan det sipprar ut i närliggande diken. Den stora partikelbundna delen av föroreningarna kommer, åtminstone i teorin, till mycket stor del att stanna kvar på upplagsytan. Undersökningen av dikessediment visar på fortsatt låga, om än något högre, halter av föroreningar även i smältvattnet som avrinner upplagsytan. En stor del av de föroreningar som faktiskt följer med smältvattnet, den del som alltså inte läggs fast på själva upplagsytan, kan förväntas sedimentera i närbelägna diken. Då analysresultaten jämförs med Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för förorenad mark kan förväntad slutsats dras inte heller dikessedimentet är nämnvärt förorenat. Även i detta fall är samtliga metallhalter betydligt lägre än de lägsta riktvärdena, d.v.s. mindre allvarligt tillstånd. Detta torde vara ytterligare en anledning att anta att avrinnande smältvatten inte kommer att medföra någon större påverkan på recipienten. Den totala recipientpåverkan är svår att uppskatta. Den sammanlagda tillförseln av näringsämnen och andra föroreningar till Stora Värtan, är mycket stor, men tack vare det stora vattenutbytet räknas den ändå som en relativt tålig recipient. Vattenmiljön visar stundtals upp tydliga tecken på kraftig övergödning, men hur stor påverkan av metaller o.d. är, är inte känt; det är förövrigt svårt att uppskatta hur organismer påverkas av ex. tillfört metallhaltigt vatten. En bit ifrån Täbys kust, i östra Askrikefjärden öster om Lidingö, återfinns en punkt som använts i ett omfattande provtagningsprogram (IVL, 2003). Bottensedimenten på platsen 11

12 visade på höga nivåer av ett flertal organiska föroreningar samt av Cd, Cu, Hg, Pb och Zn; detta i jämförelse med övriga provtagningspunkter längs kusten utanför själva stadskärnan. Dessa utanförliggande provtagningspunkter visade i sin tur på något förhöjda metallhalter, eller halter i nivå med jämförbara förindustriella nivåer. Halterna är dock, anmärkningsvärt nog, lägre än motsvarande halter i egentliga Östersjön. Metallhalterna i sedimenten utanför Täby kan antas vara högre än dem i ytterskärgården, p.g.a. närheten till Stockholm, men samtidigt lägre än halterna i östra Askrikefjärden tack vare det skyddade läget med förmodat lägre genomströmning, från Stockholm till Östersjön, än i östra Askrikefjärden. Sammanfattningsvis kan sägas att Stora Värtan torde ha en förhållandevis god möjlighet att ta emot föroreningar, dock ska tilläggas att målet alltid bör vara en så liten påverkan som möjligt. Uppskattad belastning Vid enklare belastningsberäkningar av hur stor mängd av respektive förorening som faktiskt läggs upp på upplagen i form av snö, syns tydligt hur liten andelen är. Beräkningarna gäller för båda upplagen tillsammans och vid maximal belastning, ingen avräkning har gjorts för den del av föroreningarna som läggs fast i upplagsytor och diken. Jämförs resultaten med belastningsberäkningar av hur mycket föroreningar som följer med dagvattnet ut i de båda utsläppspunkterna (Sågtorpsvägen och Viggbydalen), kan smältvattenbelastningen anges som andel (%) av denna totala belastning. Tydligt är att andelen är mycket liten i sammanhanget (se tabell 4). Tabell 4. Maximal belastning från snöupplagen. Som exempel har använts halterna för de föroreningar som enligt dagvattenklassificeringen för Stockholms stad, 2001, (se tabell 3) motsvarar hög halt. Ämne Halt Ger totalt Mängd ca Dagvattenjämförelse 1 Omräkning % Ger ca P 0,751 mg/l 4806,4 g 4,8 kg 182 kg 0,0264 2,6 % Cu 82,7 μg/l mg 0,5 kg 34,2 kg 0,0155 1,5 % Pb 43,5 μg/l mg 0,3 kg 12,4 kg 0,0225 2,2 % Zn 334 μg/l mg 2,1 kg 102,6 kg 0,0208 2,1 % Total upplagskapacitet: m 3 snö, ej medräknat kompaktering Densitet för packad snö: ca 0,4 Maximal smältvattenvolym alltså: m 3 Enhetsomvandlig: mg/l = g/m 3 μg/l = mg/m 3 Det bör ytterligare betonas att snöns belastning, och därmed de procentuella andelarna, är beräknade utifrån maximalt utnyttjande av båda upplagen. Oftast är det endast en mycket liten del av upplagsytorna som behöver användas. Beräkningarna tar inte heller hänsyn till att en, åtminstone i teorin, mycket stor del av föroreningarna läggs fast innan de når recipienten. Belastningen av dagvatten är oftast mer direkt. Resonemanget innebär att den verkliga belastningen förmodligen utgör en flerfaldigt mindre del än beräknade mängder och andelar. 1 Belastningsberäkningarna för dagvatten är utförda utifrån schablonvärden för föroreningshalter och ytavrinning samt medelnederbörd. Således bör de betraktas som ungefärliga. 12

13 SLUTSATSER Eftersom föroreningshalterna inte är högre i någon av upplagsytorna än vad de är i respektive referensyta blir den enda rimliga slutsatsen att marken inte är negativt påverkad av snöupplagsverksamheten, i varken Näsbypark eller Viggbyholm. Det är skäligt att anta att den upplagda snön ändock för med sig en hel del föroreningar från bl.a. trafik, men dessa tycks inte påverka marken negativt. Resultaten tyder på att upplagsytornas mark lakas ut av den större mängden tillfört vatten, smältvatten, men vart föroreningarna tar vägen är inte känt. Enligt teorin stannar % av föroreningarna kvar på upplagsytan eftersom denna andel är partikelbunden, men detta verkar inte stämma i praktiken. Möjligtvis kan föroreningarna anrikas på större sedimentdjup än uppmätta 30 cm eller vid sidan av upplagsytan, men detta är inte sannolikt p.g.a. lokala förutsättningar. Jämförs föroreningshalterna i upplagsytor och dräneringsdiken med Naturvårdsverkets indelning av tillstånd för förorenad mark, återfinns samtliga värden väl under den lägsta klassen mindre allvarligt tillstånd. Marken som används som upplagsytor för kommunens snö får således även användas till känslig markanvändning, även om så, av försiktighetsskäl, inte är att rekommendera. Marken utgör ingen risk för människors hälsa eller miljön. Påverkan på recipienten är troligtvis ringa. Om snöns föroreningshalter jämförs med likvärdiga undersökningar i Sundsvall, är belastningen relativt låg. Volymen smältvatten som slutligen rinner ut i den relativt tåliga recipienten Stora Värtan, är inte speciellt stor och har förmodligen även renats i markyta, diken och framtida sedimenteringsdamm. Föroreningshalter liksom snövolym kan variera kraftigt från år till år, men torde under dagens förhållanden inte kunna uppnå halter som skulle utgöra risk för människors hälsa eller miljön; möjligtvis kan fosfor utgöra en belastning i form av ökad risk för övergödning, men detta är troligtvis försumbart med tanke på den ringa volym smältvatten det handlar om. För att kartlägga den verkliga recipientpåverkan kan smältvattenprover uttagas så nära recipienten som möjligt, men detta är troligtvis praktiskt svårt att genomföra, p.g.a. t.ex. svårigheter att urskilja vad som är smältvatten, om det ens uppkommit något sådant aktuellt år, och är eventuellt också av underordnad betydelse för recipienten som kraftigt belastas av andra verksamheter och företeelser. 13

14 REFERENSER Brandt et. al., 1999, Snö i Sverige Snödjup och vatteninnehåll i snön. SMHI, Fakta nr 2. Gustafsson A., 2002, Sjöarna i Täby kommun kortversion IVL-rapport B 1297, Östlund et. al., 1998, Metaller, PAH, PCB och totalkolväten i sediment runt Stockholm flöden och halter IVL-rapport B 1538, Sternbeck et. al., 2003, WFD Priority substances in sediments from Stockholm and the Svealand coastal region Naturvårdsverket, 1997, rapport 4638, Generella riktvärden för förorenad mark Naturvårdsverket, 1999, rapport 4918, Metodik för inventering av förorenade områden, bedömningsgrunder för miljökvalitet Reinosdotter & Viklander, 2003, Separation of urban snow with regard to snow quality, Journal of Environmental Engineering. Stockholms stad, 1999, Snöhantering i Stockholm Miljöbelastning vid val av olika metoder. Dagvattenstrategi för Stockholm Stockholms stad, 2001, Dagvattenklassificering Svenska kommunförbundet, Viklander & Malmqvist, 1998, Stadens snö Täby kommun, 2003, Belastningsberäkningar av dagvattenutsläpp