Mormor berättade en kväll om en syn som folk i gångna tider fasade för. Det var när en pojke med kratta och en flicka med kvast kom vandrande.

HTML
DOWNLOAD

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Mormor berättade en kväll om en syn som folk i gångna tider fasade för. Det var när en pojke med kratta och en flicka med kvast kom vandrande."

Kurt Danielsson
för 9 år sedan
Visningar:

1 Mormor berättade en kväll om en syn som folk i gångna tider fasade för. Det var när en pojke med kratta och en flicka med kvast kom vandrande. De här barnen såg egentligen inte alls farliga ut, men när de dök upp betydde det att en fruktansvärd farsot snart skulle bryta ut i bygden. 33

De här barnen såg egentligen inte alls farliga ut, men när de dök upp

2 34 De bägge barnen hade visat sig många gånger, och det hade alltid varit då svåra epidemier var på väg. Först hände det vid mitten av 1300-talet, hade mormor läst, och då varslade barnen om den farliga pesten, den som kallades för digerdöden eller svarta döden. Massvis med människor dog, inte bara i Norden utan även i många andra delar av världen. I Sverige försvann mellan en fjärdedel och en tredjedel av befolkningen. Det sägs att sjukdomen verkade så snabbt att den som smittats var död redan efter tre nysningar! Barnen gick från gård till gård och städade framför trapporna. Om pojken krattade skulle några klara sig på det stället. Men om flickan sopade skulle alla gå bort, stora som små. Farsoten kunde också förebådas genom andra händelser. När en präst var ute och åkte med häst och vagn fick han sällskap med en trasigt klädd pojke som sprang vid sidan av fordonet. Prästen tyckte synd om honom och frågade om en sådan trashank ville ha nya kläder. Svaret blev: Det är ingen brist på kläder, men snart blir det brist på bräder! Pojken menade att man skulle behöva snickra så många likkistor att virket tog slut! Efter det svaret försvann pojken spårlöst. Troligen var det pesten själv som hade visat sig och berättat vad som skulle ske. Många trodde nämligen att pesten var en övernaturlig varelse som uppträdde i skiftande skepnader men oftast visade sig som en människa. En sommardag fick en roddare som brukade färja folk över fjorden höra ett rop från andra stranden. Där stod en karl som ville komma över. Roddaren hämtade mannen, som var klädd i en svart slängkappa och dolde ansiktet i en väldig krage. Mannen satte sig i aktern, och först märktes inget konstigt. Men när de hade hunnit halvvägs började aktern bli alltmer nertyngd, och då förstod roddaren att han hade en övernaturlig varelse i båten, för sådana kunde bli lättare eller tyngre efter behag. Det var pesten, svarta döden, som han forslade, och snart bröt den förfärliga sjukdomen ut även i den trakten. Den som bemötte pesten vänligt blev skonad, sa man. En bonde fick en kväll sällskap på vägen av en liten flicka. Det var mycket snö och besvärligt att ta sig fram, och bonden bar henne över de värsta snödrivorna. Han var förvånad över hur lätt hon var. På natten fick hon övernatta i hans stuga. På morgonen tackade hon artigt, och när pesten kom blev ingen drabbad i den gården.

Massvis med människor dog, inte bara i Norden utan även i många andra delar av världen. I Sverige försvann mellan en fjärdedel och en tredjedel av befolkningen.

3 Ibland uppträdde pesten som djur. En bondgumma fick se en kalv utanför sitt hus. Eftersom den såg alldeles utsvulten ut tog hon in den i köket och gav den mjölk att dricka. Men nog blev den gumman förvånad när kalven vände nosen mot henne och sa: Jag vill ha mer! När digerdöden efter en kort tid bröt ut dog alla i granngårdarna. Men folket i gården där den talande kalven hade fått mjölk klarade sig helt. De skräckslagna människorna försökte blidka pesten med hjälp av offer. Ibland hängde man fläskstycken på gärdsgårdarna. Tanken var att pesten skulle hålla tillgodo med fläsket och skona folket. På flera håll offrade man djur genom att gräva ner dem levande! Och även människor kunde råka ut för det, påstod mormor. Enligt en sägen som hon hört hade en pojke och en flicka blivit föräldralösa genom pesten och varit tvungna att ge sig ut på tiggarstråt. Uthungrade kom de fram till en by. Byborna sa att barnen skulle få var sin smörgås, bara de ställde sig i en djup grop som man nyss hade grävt. Men så fort barnen ställt sig där började byborna skyffla jord över dem. Pojken grät och frågade förtvivlat: Varför kastar ni jord på min smörgås? Där pesten hade härjat var det inte många människor kvar. I en bygd överlevde en enda pojke. Vart han än gick i grannskapet fann han bara döda människor i stugorna. Han blev förstås djupt förtvivlad, men så såg han rök stiga upp från en plats långt borta. Han vandrade dit och fann en flicka i sin egen ålder. De blev ett par, och efter en tid var trakten åter befolkad. 35

Men folket i gården där den talande kalven hade fått mjölk klarade sig helt. De skräckslagna människorna försökte blidka pesten med hjälp av offer. Ibland hängde man fläskstycken på gärdsgårdarna.

4 36 Flera kyrkor sägs ha blivit övergivna under digerdödens dagar och sedan glömda. I en socken sköt en jägare en pil mot ett villebråd och missade. Pilen slog mot något hårt, och det klingade till. När jägaren såg närmare efter upptäckte han att pilen hade träffat en stenmur. Mitt inne i skogen låg en överväxt medeltidskyrka, som nu efter hundratals år i glömska åter kunde tas i bruk. Längst in i fjorden kunde man fortfarande se egendomliga högar som kanske var rester av gamla hus. Ingen visste säkert om det var så, men i bygden gick en sägen om att det skulle ha legat en stad på den platsen. En gång bodde det mycket folk där, men så drabbades staden av en svår sjukdom och alla dog. Till så många människor hann man inte snickra kistor, utan man grävde ner dem invid en hög och brant bergsluttning. Där spökade det ännu, flera hundra år efteråt, och det så mycket att ingen ville gå förbi den platsen nattetid.

Längst in i fjorden kunde man fortfarande se egendomliga högar som kanske var rester av gamla hus.

5 För många år sedan, då pappa Karl var riktigt ung, hade han arbetat långt ute i skogen. Han brukade sova ensam om nätterna i en liten koja, som hade jordgolv och torvtak. Han trivdes bra där, för han tyckte om att ligga och lyssna på fågelsång och andra skogsljud och känna hur gott det doftade av blommor och träd ute i skogen. Men en kväll stannade han häpen utanför kojan innan han gick in. Dörren stod på glänt, fastän han var säker på att han hade stängt den noga innan han gått hemifrån på morgonen. Vad var det som hade hänt? Han kikade in genom dörren, och i en strimma månljus såg han att en ung flicka satt där inne på träsängen. Hennes bruna hår hängde långt ner över axlarna, och hon hade svart kjortel, grön tröja och fina blanka skor. Han gick in och hälsade gokväll men fick inget svar. Hon bara tittade på honom. Nå, jag sätter väl på kaffe, tänkte han. Men under hela tiden han tände i spisen och ordnade med kaffet var hon alldeles tyst, och det blev mer och mer mystiskt. Han bjöd på kaffe, men hon bara skakade på huvudet. Då fick han se att under hennes kjortel stack det fram en rödgul, hårig svans! Vad är det där för en tjock rumpa? sa han och skulle just ta tag i svansen. Men då flög flickan upp och försvann blixtsnabbt ut genom dörren. Han förstod att det var skogsrået som hade hälsat på honom och att hon hade blivit ledsen och arg för vad han sagt. Hon ville vara som en fin dam, och ingen fick låtsas om att hon var ett skogsväsen. Så här skulle han ha sagt i stället: Fröken, akta underkjolen! Det hade hon tyckt om, för hon ville inte bli påmind om att hon gick och släpade på en lång, luden svans. Nu fick han bara hoppas att hon inte skulle hämnas på honom för att han hade retat henne. Men det hände honom aldrig något ont, så troligen förlät hon honom. En annan gång var han med om något som fick honom att tro att hon i alla fall tyckte om honom och ville hjälpa honom om så behövdes. Han hade 37

Men en kväll stannade han häpen utanför kojan innan han gick in. Dörren stod på glänt, fastän han var säker på att han hade stängt den noga innan han gått hemifrån på morgonen.

6 38

7 somnat som vanligt på sin granrisbädd i kojan, men efter en stund vaknade han av att någon rörde vid hans axel. Han kände att det luktade brandrök, och med ett enda språng var han uppe på golvet. En rishög som han glömt framför spisen hade råkat ta eld av gnistorna från härden. Elden hade inte hunnit få fart, men några ögonblick senare skulle det ha varit för sent. Han hade blivit innebränd om inte skogsrået hade väckt honom. Vid det tillfället var hon helt osynlig. När hon visade sig vände hon helst bara framsidan till, för det var där hon var vacker och lockande. Baktill hängde antingen den fula svansen, eller också var hon ihålig som ett baktråg eller en gammal rutten trädstam. Skogsrået var nästan som en drottning i vildmarken, sa far. Hon rådde över alla vilda djur i skogen, och den jägare som hon tyckte om och höll ihop med fick alltid skjuta så många djur han behövde. En gång var det en kolare som hade hjälpt skogsfrun när hon hade fött ett barn och inte hade något att linda in det i. Han rev av sig halva skjortan och räckte den till henne. Jag har inget annat att ge dig, sa han. Det ska du verkligen ha tack för, sa hon. Jag ska skänka dig den största oxen jag har. Dagen därpå kom en jättestor björn så nära honom att han lätt kunde skjuta den. Det var alltså björnen som hon hade kallat för sin oxe. Skogsrået tyckte om att ställa till spratt när hon var på det humöret. Hon kunde gå fram till en jägare, ta hans bössa, blåsa i pipan och säga: Bra bössa det här! Sedan träffade den bössan alltid rätt. Men till en annan jägare sa hon i stället: Dålig bössa det här! Och därefter var det ingen idé att använda den bössan mer, för den sköt alltid bom, hur väl jägaren än siktade. Skogsrået hade en ful ovana, som det inte var trevligt att bli utsatt för. Hon ville nämligen att alla karlar skulle vara lika långa, och om de inte var det så ändrade hon på den saken. En gång fick hon se två män som stod och pratade vid en kolmila. Då klingade hennes klara skratt, och hon ropade: Jaha, här står det en lång och en kort. Dem ska jag jämnsnickra! Meningen var att hon skulle dra ut den kortaste så långt det gick. Om männen ändå inte blev precis lika långa högg hon av den längste. Men den 39

Han hade blivit innebränd om inte skogsrået hade väckt honom. Vid det tillfället var hon helt osynlig.

Relevanta dokument

en lektion från Lärarrumet för lättläst - www.lattlast.se/lararrum

en lektion från Lärarrumet för lättläst - www.lattlast.se/lararrum Mor gifter sig - högläsning med uppgifter, läs- och funderingsfrågor Det här är en serie lektioner som utgår från den lättlästa versionen