Ordning i domstol förut- sättningar och arbetsformer

Transkript

1 1 (57) Ordning i domstol förutsättningar och arbetsformer R2B Jönköping Besöksadress: Kyrkogatan 34 Telefon: Fax: domstolsverket@dom.se Expeditionstid: Måndag-fredag

2 Innehåll 1 Sammanfattning Uppdraget Bakgrund och kontext Avgränsningar Begreppen ordning och ordningsstörning Kartläggningens avgränsningar Arbetssätt Ordningsstörningar i domstol Domstolsverkets incidentstatistik Vilken karaktär har rapporterade ordningsstörningar och var sker de? Vem drabbas av ordningsstörande incidenter? Förekomst av ordningsstörningar enligt andra källor Ansvaret för ordningen i domstolarna Domstolens ansvar Domstolens organisation för ordnings- och säkerhetsarbete Domstolsverkets arbete Budgetfrågor Domstolarnas förutsättningar och verktyg Gällande rätt avseende offentlighet och ordning i domstolarna Stadganden i grundlag m.m Förhandlingsoffentlighet Inskränkningar i offentlighetsprincipen Tillträdesrätten - allmänt Begränsad tillträdesrätt Lokalernas utformning och förutsättningar Entréer till domstolslokalerna Reception/Expedition Väntsalar och rättssalar Åklagarrum, advokatrum, vittnes-/ målsäganderum, samtalsrum och rum för frihetsberövade personer Tekniska hjälpmedel Larmanordningar Videokonferens Kameraövervakning Metalldetektorbåge, handmetalldetektor och röntgenutrustning Ordförandens befogenheter Ordningsvakter Ordningsvaktsrollen Ordningsvakternas befogenheter Samverkan och kommunikation Samarbete inom domstolsorganisationerna Kommunikation gentemot besökare Domstolarnas strategiska ordningsarbete Erfarenheter och slutsatser Enkätundersökningen Domstolarnas ordningsarbete Skillnader mellan domstolsslagen och instanser Geografiska skillnader Områden som bör prioriteras Lokaler Enkätresultatet i översikt Övriga erfarenheter beträffande domstolarnas lokaler (57)

3 7.2.3 Slutsatser av undersökningen Tekniska hjälpmedel Ordförandens befogenheter Enkätresultatet i översikt Tillräckliga generella befogenheter Användningen av regleringen och befogenheternas betydelse S.k. kriminella symboler Mobiltelefoner och annan teknisk kommunikationsutrustning Säkerhetskontroller Ordföranderollen Domarnas synpunkter på ordföranderollen i enkätundersökningen Externa aktörers och vakters syn på domarnas arbete med att upprätthålla ordningen Slutsatser av enkätundersökningen Ordningsvakter Ordningsvakternas syn på sina förutsättningar för ett effektivt ordningsarbete Domarnas och externa aktörers syn på ordningsvakters arbete med att upprätthålla ordningen Exempel på arbetssätt Slutsatser av undersökningen Samverkan och kommunikation Extern samverkan Internt samarbete Övriga erfarenheter av samverkan och kommunikation Slutsatser av undersökningen Domstolarnas styrande dokument Ungdomsmål Enkätresultat i översikt Övriga erfarenheter av ordningsstörningar i ungdomsmål Domstolarnas ordningsarbete i samband med ungdomsmål Slutsatser av undersökningen Domstolsverkets förslag Generella slutsatser Generellt om kartläggningen och Domstolsverkets slutsatser Allmänt om Domstolsverkets förslag Åtgärder för att förbättra ordningen i domstolarna Undersökningar och dialogforum Samverkan mellan domstolar Riktlinjer och styrande dokument Riskanalyser Kommunikation av ordningsregler Lokaler Utbildning Vaktnärvaro Resurser Rättslig reglering m.m Tekniska hjälpmedel Fotoförbud Säkerhetskontroller Referenser Bilagor (57)

4 4 (57)

5 5 (57) 1 Sammanfattning I regleringsbrevet för budgetåret 2012 har regeringen gett Domstolsverket i uppdrag att kartlägga hur ordningen i och utanför rättssalarna i landets domstolar upprätthålls. Syftet med uppdraget har varit att utreda om det ordningsarbete som bedrivs i domstolarna är tillräckligt för att svara mot de krav på ordning i och utanför rättssalarna som ställs. Vidare har målet varit att skapa bättre förutsättningar för domstolarna att upprätthålla ordningen. Domstolsverket har låtit genomföra en enkätundersökning riktad till domare, ordningsvakter, åklagare, advokater och processförare. Särskilda fokusområden i undersökningen var ordningsvakters förutsättningar och arbete, rättslig reglering, ordförandenas förutsättningar och arbete samt samverkan och kommunikation. Även frågor om ungdomsmål och domstolarnas tekniska hjälpmedel ställdes. Av undersökningen har följande framkommit. Domstolarnas beredskap för ordningsstörningar är generellt god. Tingsrätterna är dock mer utsatta för ordningsstörningar än andra domstolsslag. Ordningen upprätthålls också ofta på ett bättre sätt i rättssalarna än i väntsalar. Några större geografiska skillnader har dock inte kunnat konstateras. De viktigaste faktorerna för ett tillfredsställande ordningsarbete är en tillräcklig bemanning av vakter och ett aktivt ordningsarbete från ordförandehåll. Såväl externa aktörer som domstolsanställda betonar vikten av en hög närvaro av vakter i domstolarna, inte minst i väntsalarna. När det gäller ordförandena har de generellt de befogenheter som krävs för att upprätthålla ordningen på ett tillfredsställande sätt. Det har dock framkommit att de externa aktörerna anser att ordförandenas förmåga att hålla ordning under förhandlingar varierar väsentligt. Utökad utbildning i dessa frågor skulle kunna stärka ordningen i rättssalarna. Vidare finns ett behov av att i samband med om- och nybyggnationer av domstolslokaler förbättra behovsinventeringen och i högre grad beakta de behov och synpunkter som åklagare och advokater har när det gäller utformningen av lokalerna. Under arbetet med kartläggningen har Domstolsverket även kunnat konstatera att många domstolsanställda saknar instruktioner för hur de förväntas arbeta med ordningsfrågor. Samtidigt framgår det att just samverkan och kommunikation mellan domstolarna och de externa aktörer som regelbundet besöker domstolarna är några av de viktigaste faktorerna för ordningsarbetet. Domstolarna bör därför i större utsträckning utveckla och dokumentera riktlinjer för hur domstolen ska bedriva ett aktivt ordningsarbete. Sammanfattningsvis har Domstolsverket identifierat ett antal åtgärder som har stor betydelse för ordnigen i domstol och som ytterligare kan effektivisera ordningsarbetet i domstolarna. Att det finns tillräckligt många ordningsvakter närvarande i de för allmänheten tillgängliga lokalerna är t.ex. viktigt och arbetet med det bör prioriteras. Vidare finns ett behov av utbildningsinsatser i praktisk hantering av ordningsfrågor för såväl ordinarie domare som domare under utbildning. Domstolsverket kan också konstatera att det finns behov av att domstolarna ytterligare utvecklar arbetet med instruktioner och rutiner samt andra styrande dokument beträffande ord-

6 6 (57) ningsfrågor. Även Domstolsverkets strategiska arbete i lokalfrågor behöver utvecklas. Resultatet av Domstolsverkets undersökning kan dock endast läggas till grund för slutsatser av mer generell karaktär. För att respektive domstol ska kunna skapa sig en bild av vilka åtgärder som krävs för att ytterligare förbättra ordningsarbetet krävs att domstolarna kartlägger dessa frågor lokalt. Domstolarna bör även skapa forum för dialog kring ordningsfrågor såväl internt som med externa aktörer. Många domstolar arbetar redan idag aktivt med dessa frågor, bl.a. inom ramen för pågående bemötandeprojekt. Upparbetade erfarenheter och effektiva arbetssätt bör spridas för ett jämförande lärande inom ramen för den övergripande modell för erfarenhetsutbyte (ERFA) som Domstolsverket har utarbetat. Domstolsverket anser vidare att det finns ett behov av att möjligheterna att ingripa mot bildupptagningar som tagits i strid med det s.k. fotoförbudet utökas. Det har även anförts att ordningen skulle kunna stärkas om fotoförbudet får omfatta domstolarnas lokaler i dess helhet samt om möjligheterna att kameraövervaka rättssalar utökas. Domstolsverket föreslår mot den bakgrunden att en översyn av fotoförbudet genomförs. I en sådan översyn måste stor hänsyn tas till allmänhetens och medias möjlighet till insyn i den dömande verksamheten och medias möjligheter till god nyhetsbevakning. 2 Uppdraget I regleringsbrevet för 2012 gav regeringen Domstolsverket i uppdrag att kartlägga hur ordningen i och utanför rättssalarna upprätthålls samt att, vid behov, lämna förslag på åtgärder som kan bidra till en bättre ordningssituation. Syftet med uppdraget har varit att utreda om det ordningsarbete som bedrivs i domstolarna är tillräckligt för att svara mot de krav på ordning i och utanför rättssalarna som ställs. Vidare har målet varit att skapa bättre förutsättningar för domstolarna att upprätthålla ordningen. 3 Bakgrund och kontext Ordningen i och utanför rättssalarna har betydelse för dem som ska medverka i en rättsprocess, exempelvis som parter, målsäganden eller vittnen. Även förtroendet för den dömande verksamheten i stort påverkas av ordningen i domstolarna. Det är väsentligt, inte minst ur ett rättssäkerhetsperspektiv, att parter i mål, ombud och vittnen m.fl. ska kunna infinna sig och yttra sig fritt utan att känna rädsla för hot, påtryckningar, trakasserier eller våld i samband med en pågående förhandling. Det är även viktigt att allmänheten tryggt och säkert ska kunna besöka landets domstolar. Trygghetsaspekten är naturligtvis också en viktig arbetsmiljöfråga som domstolspersonalen berörs av i sitt dagliga arbete. Säkerhetsfrågor har under de senaste åren varit i fokus i domstolarnas utvecklingsarbete och målet med arbetet har varit att domstolarna ska vara säkra för såväl anställda som besökare. Även bemötandefrågor har varit i fokus. Ordningen i domstol påverkas naturligtvis av hur väl säkerheten upprätthålls. Även bemötandet av parter och förhörspersoner har stor betydelse för ordningen i domstol. För ordningen är emellertid följande aspekter av central betydelse; förekomsten

7 7 (57) av tekniska hjälpmedel, närvaro av vakter, samverkan och kommunikation såväl externt som internt samt ordförandens befogenheter såväl som det faktiska utnyttjandet av dessa befogenheter. I denna kartläggning av hur ordningen upprätthålls i domstol har Domstolsverket fokuserat på nämnda områden. Som kartläggningen kommer att visa är det inte alltid möjligt att särskilja ordningsarbetet från säkerhets- respektive bemötandeaspekter. Tvärtom är dessa frågor intimt förknippade med varandra. 3.1 Avgränsningar Begreppen ordning och ordningsstörning Begreppen ordning och ordningsstörning går inte att definiera på något enkelt sätt. I lagtext används begreppet allmän ordning, se t.ex. ordningslagen (1993:1617), men begreppet definieras inte närmare vare sig i lagtext eller i förarbetena. Inom ramen för det arbete som har bedrivits och i denna rapport används dock begreppen enligt definitionerna nedan. Allmän ordning är den ordning som ska råda för att människor ska kunna känna sig trygga och säkra när de vistas på allmänna platser och deltar i allmänna sammankomster. Ordningen i domstol kännetecknas därutöver av att såväl besökssom arbetsmiljön är lugn och betryggande samt upplevs som säker och professionell. Med ordningsstörningar avses samtliga händelser som stör ordningen i domstol och som potentiellt eller faktiskt påverkar rättssäkerheten, bidrar till att besökare eller anställda vid domstolarna upplever att de är otrygga, känner sig trakasserade eller hotade Kartläggningens avgränsningar Kartläggningen omfattar de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna, inklusive migrationsdomstolarna. Den omfattar dock inte specialdomstolarna. Kartläggningen har också begränsats till att endast avse domstolarnas ordinarie lokaler och rättssalar. Detta innebär att någon kartläggning av hur ordningen upprätthålls under förhandlingar i exempelvis sjukvårdsinrättningar, kriminalvårdsanstalter, polishus eller vid syn utanför domstolarnas lokaler inte har gjorts. Uppdraget har heller inte tagit sikte på samtliga ordningsstörningar som kan förknippas med domstolarnas verksamhet utan har fokuserats på de ordningsstörningar som förekommer i domstolarnas, för allmänheten tillgängliga, lokaler, inklusive områden i omedelbar anslutning till domstolarnas entréer. Detta har innefattat en utredning av de ordningsstörningar som förekommer i rättssalarna under pågående förhandlingar men exkluderar störningar genom andra kanaler, exempelvis hot och trakasserier via telefon eller mejl av eller mot rättens aktörer, parter, vittnen eller andra besökare vid domstolarna. Följderna av att bildupptagningar görs under och i anslutning till domstolsförhandlingar, vilket kan få konsekvenser för enskilda även utanför domstolarnas lokaler, har dock undersökts.

8 8 (57) 3.2 Arbetssätt Utredningsarbetet inleddes med en genomgång av de statliga utredningar och undersökningar som genomförts avseende ordnings- och säkerhetsrelaterade frågor under de senaste åren. Som exempel på utredningar kan nämnas Ökat förtroende för domstolarna, strategier och förslag (SOU 2008:106) och Ökad säkerhet i domstol (SOU 2009:78). Som exempel på undersökningar kan nämnas BRÅ:s rapporter Otillåten påverkan mot brottsoffer och vittnen (2008:8) och Otillåten påverkan mot åklagare och domare (2009:13), Allmän säkerhetskontroll i domstol en utvärdering (DV-rapport 2007:1) och Framtida riktlinjer för säkerhetsarbete (DV-rapport 2002:6). Ett antal enkätundersökningar, främst medarbetarundersökningar som genomförs vartannat år inom Sveriges Domstolar och som innehåller frågor rörande trygghet och säkerhet, har genomgåtts. Domstolsverket har också tagit del av enkätundersökning som genomförts av Jusek (Tryggt eller otryggt, 2011). Ett antal domstolar har besökts varvid kvalitativa intervjuer med företrädare för olika personalkategorier har genomförts. Syftet med besöken och intervjuerna har varit att få en helhetsbild av hur ordningsproblemen yttrar sig i domstolarna samt hur ordningsarbetet bedrivs på respektive domstol. Besök har också genomförts i underrätter i allmänna domstolar och i förvaltningsdomstolar i olika delar av landet. Domstolsverket har tagit del av domstolarnas dokumentation avseende ordnings- och säkerhetsarbete. I syfte att undersöka hur ordningen upprätthålls i domstolarna har Domstolsverket låtit genomföra en enkätundersökning. Särskilda fokusområden i dessa enkäter var ordningsvakters förutsättningar och arbete, rättslig reglering, ordförandenas förutsättningar och arbete samt samverkan och kommunikation. Även frågor om ungdomsmål och domstolarnas tekniska hjälpmedel har ställts. Fyra olika enkäter har upprättats, varav en riktat sig till domare, en till ordningsvakter, en till åklagare och processförare vid Försäkringskassan, Skatteverket och Migrationsverket samt en till advokater. En stor del av frågorna var desamma till samtliga grupper men några utformades särskilt till respektive grupp. Enkäterna ställdes till totalt 348 personer varav 222 personer har svarat vilket ger en svarsfrekvens på 64 procent. Enkätfrågorna återfinns i bilaga. Domstolsverket har hållit fördjupade intervjuer med tio ordinarie domare verksamma i såväl tingsrätter som förvaltningsrätter. Samråd beträffande slutsatserna i stort av kartläggningen har skett i domstolschefsgrupperna inom Sveriges Domstolar. 4 Ordningsstörningar i domstol I det följande avsnittet redogörs närmare för Sveriges Domstolars incidentstatistik, kopplat till ordningsstörningar, och översiktligt för resultatet av forskning inom området. 4.1 Domstolsverkets incidentstatistik Domstolsverket tillhandahåller ett incidentrapporteringssystem som domstolarna kan använda för att dokumentera incidenter. En incident definieras av en händelse som stör verksamheten på ett negativt sätt och kräver en åtgärd från domstolen för att komma tillrätta med situationen. Den kan vara direkt olaglig men

9 9 (57) den behöver inte nödvändigtvis vara det. Under 2011 rapporterades 138 ordningsstörande incidenter. Denna siffra ska läsas mot bakgrund av att det hålls ca förhandlingar inom Sveriges Domstolar samt att uppskattningsvis besökare tas emot varje år 1. Den låga siffran indikerar att det finns ett stort mörkertal när det gäller ordningsstörningar. Detta kan delvis förklaras av att mindre ordningsstörande incidenter, utan mer allvarliga följder, inte ska rapporteras av domstolarna. Utifrån incidentstatistiken går det alltså inte att få en rättvisande bild av hur vanligt förekommande ordningsstörningar är. Incidentstatistiken ger dock en bild av hur de ordningsstörningar som rapporteras yttrar sig i domstolarnas lokaler Vilken karaktär har rapporterade ordningsstörningar och var sker de? Av de rapporter som inkom under 2011 framgår att det oftast rörde sig om tumultartade situationer där plötslig aggressivitet lett till ett utfall, oftast mot möbler och inredning, samtidigt som tillmälen mot rätten eller annan yttrades. Dessa situationer krävde ett ingripande från kriminalvårdens personal, domstolens ordningsvakt alternativt polis. Vanligt är också beteenden som upplevts som obehagliga och avvikande utan att ha varit hotfulla. Våld är ett mycket ovanligt inslag. Hot och trakasserier förekommer i mindre omfattning. Det är endast ett fåtal incidenter som är av mer allvarlig karaktär. I förvaltningsdomstolarna finns dock en ökad tendens att parter hotar med att begå självmord och självmordsförsök i eller i anslutning till domstolens lokaler. Det förekommer att mobiltelefoner eller annan teknisk inspelningsutrustning lämnas kvar i rättssalen inför den muntliga överläggningen i syfte att spela in densamma. De som står för störningarna är främst åhörare men i nästan lika hög utsträckning parter. Enligt statistiken från 2011 är problemen med ordningen i princip lika vanligt förekommande i vänt- som rättssalar. Det är främst tingsrätter som rapporterat in ordningsstörande incidenter, endast ett fåtal är rapporterade av allmänna förvaltningsdomstolar Vem drabbas av ordningsstörande incidenter? Enligt Domstolsverkets statistik är domstolspersonal den mest utsatta gruppen vad gäller ordningsstörningar. Den grupp som följer är parter. När parter, vittnen eller besökare utsatts för trakasserier eller hot i samband med sitt besök på domstolen kommer det sannolikt inte alltid till domstolens kännedom, varför det även här finns ett mörkertal. 4.2 Förekomst av ordningsstörningar enligt andra källor Enligt BRÅ:s rapport Otillåten påverkan mot brottsoffer och vittnen (2008:8) utövas otillåten påverkan till största delen i samband med ungdomsbrott, relationsvåld och organiserad brottslighet. Oavsett vem som ligger bakom påverkan är det vanligaste att brottsoffer drabbas. Det är ovanligt att vittnen utsätts. Brottsoffer som sedan tidigare inte känner till gärningspersonen löper mycket liten risk att utsättas för påverkansförsök. 1 Malmö tingsrätt har sedan augusti 2012 räknat på antalet besökare som hittills varit drygt per månad vilket kan antas vara representativt för en stor allmän domstol.

10 10 (57) Av BRÅ:s rapport framgår vidare att ungdomar påverkar framförallt genom trakasserier och direkta hot, men det finns även tecken på att de lärt sig påverkansformer som utpressning, markeringar och underförstådda hot från mer etablerade kriminella grupper. De flesta påverkansförsök sker redan i anslutning till grundbrottet. Den näst vanligaste tidpunkten är dock vid huvudförhandlingen, kring domstolsbyggnaden. Även domstolsanställda, åklagare och andra processförare för det allmänna samt advokater och andra ombud kan utsättas för otillåten påverkan. Metod, kontaktväg och plats för sådan påverkan varierar i större utsträckning än för brottsoffer och vittnen. 2 Enligt Åklagarmyndighetens egen rapportering inträffar en fjärdedel av deras incidenter i domstol, vanligen en tingsrätt. I huvudsak rör det sig om trakasserier såsom verbala påhopp på åklagare. Av de inledande intervjuerna med anställda vid domstolar framgår att ordningsstörningar kan inträffa var som helst i domstolarnas lokaler. Störningsmoment kan vara högst subjektiva och kan ha sin grogrund i ett bakomliggande förhållande mellan flera parter eller bero på att en besökare vid domstolen exempelvis är berusad eller blir upprörd över ett domslut som gått denne emot. I brottmål berörs inte sällan personer med en våldsam bakgrund eller ett bristande omdöme. Även civilrättsliga mål, exempelvis familjemål, kan innehålla sådana faktorer som leder till känsloutbrott och potentiellt hotfulla situationer. Bland målen i allmän förvaltningsdomstol kan migrationsmålen och de s.k. psykiatrimålen nämnas som potentiellt problematiska. Samtliga besökarkategorier kan vara upphov till att ordningen störs även om åhörare, dvs. personer som inte har blivit kallade att infinna sig i lokalerna, och parter oftare än andra gör sig skyldiga till ordningsstörande handlingar. Störningar kan endast i viss grad förutses och kan vara helt momentana eller pågå under längre tid. 5 Ansvaret för ordningen i domstolarna I det följande avsnittet redogörs närmare för ansvarsfördelningen mellan domstolarna och Domstolsverket i ordnings- och säkerhetsarbetet. 5.1 Domstolens ansvar Domstolarna har ett ansvar för domstolsförhandlingars behöriga gång och rättssäkerhetsaspekter som att enskilda parter och vittnen m.fl. kan yttra sig utan fruktan och oro för våld och andra påtryckningsåtgärder i samband med domstolsförhandlingar Domstolarnas ansvar för att upprätthålla ordningen i såväl väntsalar som rättssalar innefattar således ett långtgående ansvar för att besökare till och anställda vid domstolarna skyddas från att utsättas för hot, trakasserier och andra påtryckningar i domstolarnas lokaler. Ingen ska vidare behöva ha anledning att känna sig kränkt och parter och vittnen ska få komma till tals utan att riskera att utsättas för repressalier. Det direkta ansvaret för ordningen och säkerheten i domstolarna åvilar domstolscheferna. 2 se BRÅ:s rapport Otillåten påverkan mot åklagare och domare 2009:13

11 11 (57) Domstolens organisation för ordnings- och säkerhetsarbete Det löpande ordnings- och säkerhetsarbetet leds i de flesta fall av domstolens säkerhetsansvarige vilket oftast är chefsadministratören eller den administrativa direktören. I vissa, framför allt större eller samlokaliserade, domstolar finns oftast en säkerhetsgrupp där arbetsuppgifterna rörande ordnings- och säkerhetsarbetet fördelas på flera personer. Det praktiska arbetet beskrivs i avsnitt Domstolsverkets arbete Domstolsverket har det samlade ansvaret för anslagsmedlens användning och kan på detta sätt styra säkerhets- och ordningsarbetets utformning. Domstolsverket har därmed ett övergripande ansvar för ordningen och säkerheten vid Sveriges Domstolar. Detta ansvar är särskilt tydligt när det gäller lokalutformning och teknisk utrustning. Lokalkostnaderna och huvuddelen av den tekniska utrustningen finansieras genom centralt avsatta budgetmedel som Domstolsverket förfogar över. Domstolsverkets säkerhetsarbete är uppdelat i person-, egendoms- och informationsskydd. Säkerhetshöjande åtgärder genomförs främst via rådgivning, utbildning, tillhandahållande av incidentrapporteringssystem och samverkan. Domstolsverket har i stor omfattning arbetat med information och utbildning i säkerhetsfrågor. Varje år utbildar Domstolsverket ca 500 anställda, från olika målgrupper, i säkerhetsfrågor Budgetfrågor Domstolsverket har det samlade ansvaret för anslagsmedlens fördelning mellan domstolarna. Budgeten för respektive domstol fördelas enl. en s.k. resursfördelningsmodell som baseras på antalet inkomna mål för de senaste två åren. Resursfördelningsmodellen tar däremot inte hänsyn till lokalers utformning, eventuella ordningsproblem och behov av ordningsvakter. I budgetprocessen mellan Domstolsverket och domstolarna finns dock möjlighet att ta just dessa frågor i beaktande. I vilken mån domstolen använder sin budget för att öka ordningen och säkerheten, exempelvis genom anställning av personal med ordningsvaktsförordnande, är upp till respektive domstolschef att avgöra. De medel som Domstolsverket erhållit, och som är särskilt avsatta till den nya reformen om säkerhetskontroll i domstol, kan på sikt lämna visst utrymme för finansiering av enstaka ordningsvakter. Det beror dock på i vilken utsträckning som domstolarna kommer att fatta beslut om fasta säkerhetskontroller. Det har ännu gått för kort tid sedan den nya lagen infördes för att se vilka möjligheter som finns att utnyttja dessa medel till förstärkning av ordningsvakter. 6 Domstolarnas förutsättningar och verktyg I det följande avsnittet beskrivs domstolarnas förutsättningar och verktyg inom de fokusområden som har undersökts.

12 12 (57) 6.1 Gällande rätt avseende offentlighet och ordning i domstolarna Ramarna för domstolarnas verksamhet i stort styrs i hög grad av offentlighetsprincipen och den tillträdesrätt till domstolslokaler och domstolsförhandlingar som följer av den Stadganden i grundlag m.m. Enligt 2 kap. 1 första punkten regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, det vill säga frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar, tankar, åsikter och känslor. Denna frihet kompletteras genom bestämmelsen om informationsfrihet i andra punkten i samma paragraf. Informationsfriheten är ett uttryck för offentlighetsprincipen och tillförsäkrar medborgarna frihet gentemot det allmänna att inhämta och motta upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. I 2 kap. tryckfrihetsförordningen finns reglering om handlingars offentlighet. I samband med vissa grundlagsändringar som trädde i kraft den 1 januari 1977 fogades en bestämmelse om domstolsförhandlingars offentlighet till den redan grundlagsfästa informationsfriheten. Bestämmelsen återfinns i 2 kap. 11 andra stycket regeringsformen. I förarbetena till denna lagstiftning betecknade departementschefen regeln om domstolsoffentlighet som en värdefull komplettering till den allmänna informationsfriheten. Departementschefen framhöll vidare att den insyn i domstolarnas verksamhet som möjliggörs genom förhandlingsoffentligheten även skulle komma att indirekt fungera som en garanti för att också övriga för en rättsstat kännetecknande principer efterlevs vid domstolarna 3. Offentlighetsprincipen innebär bl.a. rätt för var och en att vara åhörare vid domstolsförhandlingar utan att behöva uppge sitt namn 4. Varje medborgare är vidare enligt 2 kap. 6 regeringsformen gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt angrepp, liksom kroppsvisitation, husrannsakan, och liknande intrång. Grundprincipen att en domstolsförhandling ska vara offentlig återfinns även i artikel 6 i den Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Rätten till en opartisk och offentlig rättegång förutsätter även bl.a. vad som brukar betecknas equality of arms, dvs. att parterna ska vara likställda i processen på så vis att den ene inte gynnas på den andres bekostnad. Denna princip, som även fastslagits i Europadomstolens praxis, ligger till grund också för den svenska rättegångsbalkens regelsystem. Detta återspeglas bl.a. i att en part, enligt nämnda balk, förutsätts i princip alltid ha rätt att närvara under hela förhandlingen och ta del av allt material som läggs till grund för rättens avgörande i målet Förhandlingsoffentlighet I 5 kap. 1 första stycket rättegångsbalken upprepas den grundlagsskyddade principen att förhandling vid domstol ska vara offentlig. Att förhandling vid domstol ska vara offentlig innebär att allmänheten har fritt tillträde till den lokal där sådan förhandling hålls. Förhandlingsoffentligheten betraktad tillsammans med den likaså grundlagsskyddade informationsfriheten måste vidare anses inne- 3 se prop. 1975/76:209 s JO 1976/77 s. 27

13 13 (57) fatta en rätt för envar att övervara förhandlingen utan att vare sig behöva undergå identitetskontroll, uppge sitt namn eller förklara varför man önskar närvara vid förhandlingen. Allmänhetens rätt till fritt tillträde till domstolsförhandlingar har, särskilt mot bakgrund av ovan nämnda grundlagsskydd mot kroppsbesiktning, kroppsvisitation och husrannsakan, ansetts utgöra ett hinder mot att som villkor för att få övervara en sådan förhandling uppställa permanent krav på att alla åhörare, eller vissa av dem, underkastar sig sådana kontroller som omnämnts i det föregående. Detta framhålls bl.a. i förarbetena till lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol. Där poängteras att permanenta kontrollåtgärder skulle innebära alltför kraftiga avsteg från den grundlagsskyddade domstolsoffentligheten. Så drastiska åtgärder ansågs således inte vara motiverade Inskränkningar i offentlighetsprincipen Informationsfriheten och den därtill hörande domstolsoffentligheten är inte oinskränkt. Enligt bestämmelsen i 2 kap. 20 regeringsformen får dessa fri- och rättigheter, liksom det i grundlag stadgade skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation och husrannsakan, genom lag begränsas i viss utsträckning. De begränsningar som regeringsformen alltså i och för sig tillåter får dock enligt 2 kap. 21 regeringsformen göras endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Sådana begränsningar får dessutom aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett dem. Denna s.k. proportionalitetsprincip innebär att varje begränsning som anses nödvändig, och som i övrigt uppfyller grundlagskraven för att vara tillåten, måste utformas på ett sådant sätt att den innebär ett så litet ingrepp som möjligt i medborgarnas fri- och rättigheter. Kontrollåtgärder riktade mot åhörare eller medverkande vid domstolsförhandlingar i syfte att förebygga brottsliga eller på annat sätt störande angrepp kan innebära inskränkningar i principen om sådana förhandlingars offentlighet och därmed till rätten till information enligt regeringsformen. Vid hanteringen av dessa frågor måste således noggrant mot varandra vägas å ena sidan intresset av offentlighet, personlig anonymitet för allmänheten, och i rättegången förekommande aktörers intresse av att förhandlingen kan genomföras med så få störningsmoment som möjligt samt å andra sidan intresset av skydd för såväl rättsförandets behöriga fortgång som däri engagerade, och övriga närvarande, personers säkerhet och trygghet. Som nämnts är grundregeln om domstolsförhandlingars offentlighet inte undantagslös utan får genom lag begränsas på visst närmare reglerat sätt. I själva verket är undantag från denna grundprincip relativt vanliga, vilket tydliggörs i den fortsatta framställningen Tillträdesrätten - allmänt En domstolsbyggnad torde, liksom övriga offentliga byggnader, inte vara att betrakta som offentlig plats i ordningslagens (1993:1617) mening. Den rätt som normalt finns för var och en att uppehålla sig på offentlig plats gäller således inte för domstolslokaler. I stället har byggnadens eller lokalens ägare eller nyttjande- 5 prop. 2000/01:32 s. 38

14 14 (57) rättshavare (i det här fallet staten) enligt civilrättsliga principer rätt att bestämma vem som får vistas där eller vilken verksamhet som får förekomma där 6. I en domstolsbyggnad finns dock utrymmen som i realiteten är tillgängliga för, eller till och med avsedda att användas av, allmänheten. Sådana utrymmen omfattas av brottsbalkens begrepp allmän plats 7. Detta begrepp är mer vidsträckt än vad som avses med offentlig plats enligt ordningslagen (se 2 ) och omfattar varje plats, utomhus eller inomhus, som är upplåten för eller på annat sätt frekventeras av allmänheten 8. Om allmänheten har tillträde till platsen endast under vissa tider, är denna att anse som allmän under sådan tid men inte i övrigt. Undantaget från begreppet allmän plats enligt brottsbalken är områden dit allmänheten inte har fritt tillträde. Som exempel på sådana lokaler kan, för domstolarnas vidkommande, nämnas kontor och övriga personalutrymmen. Även om i vart fall delar av en domstols lokaler sålunda är att beteckna som allmän plats i brottsbalkens mening, har domstolen rätt att meddela föreskrifter för tillträdesrätten. Att en domstol, liksom andra myndigheter, har rätt att reglera tillträdet till sina lokaler förutsätts också i t.ex. säkerhetsskyddslagen (1996:627) med tillhörande säkerhetsskyddsförordning. Det bör i sammanhanget påpekas att domstolen vid utövandet av denna befogenhet naturligtvis har en skyldighet att anpassa sådana föreskrifter så att inte medborgarnas grundlagsskyddade intressen begränsas på ett otillbörligt sätt. Det grundlagsskyddade kravet på öppenhet och tillgänglighet i domstolarna medför alltså inte någon obegränsad tillträdesrätt. Domstolspersonalens anspråk på trygghet och ostördhet, liksom hänsynen till parter, vittnen, målsägande och andra som skall medverka vid rättegångar eller annars utöva verksamhet i domstolen, berättigar domstolen att, som en allmän förutsättning för tillträde, ställa krav på att en besökare har ett av rättsordningen godtagbart ärende till domstolen. Även om det alltså föreligger en grundlagsskyddad rätt för var och en att fritt närvara vid domstolsförhandlingar, finns det ingen motsvarande rätt att fritt uppehålla sig i de lokaler som i övrigt disponeras av domstolen. Detta innebär i praktiken att den som går in i en domstolsbyggnad i avsikt att använda sig av lokalerna som värmestuga vid dåligt väder, liksom den vars ärende är att bjuda ut varor till försäljning bland dem som uppehåller sig utanför rättssalarna i väntan på att ett mål ska ropas upp, kan avvisas från domstolsbyggnaden 9. Enligt 2 kap. 14 tredje stycket tryckfrihetsförordningen får, som berörts i det föregående, en myndighet inte på grund av att någon begär att få ta del av en allmän handling efterforska vem han eller hon är eller vilket syfte han eller hon har med sin begäran. Så får dock ske i begränsad omfattning om det anses nödvändigt för att kunna ta ställning till om det föreligger något lagligt hinder mot att lämna ut handlingen till vederbörande. Som tidigare nämnts får ett anonymitetsskydd också anses gälla för den som vill besöka en domstol. I den utsträckning det är nödvändigt för att kunna avgöra om en person har ett legitimt skäl att vistas i domstolens lokaler, t.ex. för att utöva rätten att närvara vid en förhandling, får det sålunda anses tillåtet att tillfråga en besökare om hans ärende till 6 se prop. 2000/01:32 s. 29 f. 7 se bl.a. 16 kap. 16 brottsbalken 8 se Berggren m.fl, Brottsbalken (maj 2012, Zeteo) kommentaren till 16 kap prop. 2000/01:32 s. 30

15 15 (57) domstolsbyggnaden. Om vederbörande uppger att han önskar övervara en förhandling eller ta del av offentliga handlingar eller besöka domstolen av andra liknande skäl är det däremot inte tillåtet att gå vidare och efterforska varför vederbörande vill detta och inte heller att ta reda på vem besökaren är. Någon allmän identitetskontroll av besökare till domstolen får alltså inte förekomma Begränsad tillträdesrätt Med stöd av bestämmelser i rättegångsbalken, som innebär undantag från principen om domstolsförhandlingars offentlighet, kan rätten i vissa fall besluta att en förhandling skall hållas inom stängda dörrar eller att en viss person inte får närvara under hela eller delar av en förhandling. Dessa bestämmelser tar i första hand sikte på förhållandena i rättssalen under pågående förhandling och kan inte sägas ge rätten befogenhet att förbjuda tillträde till en domstols lokaler. 10 Inte heller kan med tillämpning av dessa regler en eller flera åhörare i förväg stängas ute från en förhandling på grund av ett befarat angrepp i någon form mot rätten eller mot någon som skall delta i en förhandling. Vissa skyddsåtgärder kan dock vidtas med stöd av de regler som gäller allmänt om polisens befogenheter. I vissa fall kan också rättegångsbalkens regler om beslag, kroppsvisitation och husrannsakan användas till skydd mot sådana angrepp. Härtill kommer även de möjligheter att vidta säkerhetsåtgärder som erbjuds i lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol. 6.2 Lokalernas utformning och förutsättningar Vid planering av nya lokaler ser Domstolsverket alltid över olika möjligheter att åstadkomma lösningar som innebär att målsäganden och vittnen inte ska behöva möta tilltalade i anslutning till förhandlingarna. Det är en stor utmaning idag att skapa en bra logistik i domstolsbyggnader som möjliggör att olika parter kan röra sig i byggnaden utan att behöva mötas samtidigt som det inte får försvåra förflyttningar för den egna personalen eller gå emot kraven avseende brandskydd och utrymning. Det ligger därför ett omfattande arbete bakom placering av hissar, trappor och passager på de nybyggda domstolarna. En företeelse på senare år är bildande av s.k. rättscentrum, där domstolen byggs nära polishuset och lokal åklagarkammare. På så vis minskar avståndet, rent fysiskt, mellan domstolen och polis, åklagare samt häkte. Genom detta kan frihetsberövade föras mellan häkte och domstol via en kulvert eller annan passage och fordonstransport kan helt undvikas Entréer till domstolslokalerna Ombyggnationer av entréer har skett i stor utsträckning de senare åren, främst i syfte att öka tillgängligheten. I samband med en lagändring den 1 juli 2012, som möjliggjorde fasta säkerhetskontroller, har det funnits anledning att se över entréerna även ur detta perspektiv. De domstolar som framöver kommer att ha säkerhetskontroll i större omfattning behöver en generöst tilltagen entré för att kunna genomföra säkerhetskontrollerna korrekt, effektivt och säkert med hänsyn till den enskildes integritet. I anslutning till kontrollen ska visitationsrum finnas att tillgå eller, när detta inte är möjligt, ett visitationsbås. Samtidigt som säkerhetskontrollen ställer krav på en viss möblering är entrén till domstolen också 10 jfr. JO:s beslut i ärende

16 16 (57) dess viktigaste utrymningsväg och får inte blockeras vilket ställer högra krav på flexibla lösningar Reception/Expedition Också receptioner och expeditioner har i stor utsträckning byggts om under senare år. Idag är inriktningen att mötet med besökaren ska ske med ett så kallat distansskydd i form av bred bänkskiva och med en glasförsedd lucka som kan vara höj- och sänkbar eller öppningsbar. I de flesta domstolar har man från receptionen uppsikt över huvudentrén. Det är inte ovanligt att det är en anställd med ordningsvaktsförordnande som helt eller delvis bemannar receptionen Väntsalar och rättssalar Domstolarnas lokaler ska symbolisera öppenhet och tillgänglighet och vid samtliga om- och nybyggnationer av domstolslokaler eftersträvas öppna ytor i väntsalarna. Även för att underlätta övervakning av lokalerna utformas väntsalar och ingångar till rättssalarna i öppna ytor. Ambitionen när nya domstolslokaler färdigställs är att rättssalarna ska vara tillgängliga för såväl rättens aktörer som åhörare utan att parter och förhörspersoner ska behöva korsa varandras vägar eller sitta för nära varandra. I allmänna domstolar är behovet fyra ingångar, en för åhörare, rätten, åklagare respektive frihetsberövade. Det är dock inte möjligt att möta dessa behov i samtliga fall och de flesta rättssalarna har två eller tre ingångar. Det kan bl.a. medföra att frihetsberövade förs in och ut genom samma dörr som åklagaren. Denna dörr kan dessutom vara placerad på den sida som åklagaren och målsäganden sitter. Detta löses i så fall med särskilda rutiner för i vilken ordning de olika parterna går in i salen alternativt byts platser så att åklagaren sitter till vänster från ordföranden sett. Domstolarna har anvisningar för vilka salar som främst ska användas för mål med frihetsberövade Åklagarrum, advokatrum, vittnes-/ målsäganderum, samtalsrum och rum för frihetsberövade personer I domstolens lokaler finns ett antal rum som kan disponeras av åklagare, advokater, vittnen och målsäganden. Åklagarrum finns i nästan alla domstolar. I drygt hälften av domstolarna ligger åklagarrummet skyddat från allmänheten. Hälften av domstolarna kan erbjuda särskild toalett till åklagarna, övriga hänvisas till toaletter i allmänhetens utrymmen. I vilken utsträckning åklagarrummen används varierar. Advokatrummen ligger i de flesta fall i allmänhetens väntsal men det finns några domstolar som har advokatrum skyddade från allmänhet. Särskilda vittnesrum finns på drygt hälften av domstolarna. I flera fall ombesörjer vittnesstödet på domstolen att rummen öppnas upp vid behov. Vittnesstöden kan också sitta med i rummet och följa med vittnen till aktuell sal när vittnet kallats. I princip alla domstolar har tillgång till minst ett samtalsrum, mellanstora och stora domstolar har ett flertal samtalsrum. I något enstaka fall är det ett rum som har flera funktioner. Rum för frihetsberövade personer finns i alla allmänna domstolar. I de flesta fall ligger dessa skyddade från allmänheten men där finns några få undantag. Det är Kriminalvårdens personal som ansvarar för de frihetsberövade och det är också

17 17 (57) de som sköter logistiken i de utrymmen som de frihetsberövade vistas i under kortare pauser. 6.3 Tekniska hjälpmedel Larmanordningar Överfallslarm finns i receptioner, förhandlingssalar, förberedelserum, vissa åklagar- och advokatrum och utrymmen som används för transport av frihetsberövade. Vid utlöst överfallslarm i rättssal kan huvuddelen av domstolarna få ut ljudet från aktuell sal till receptionen i syfte att förmedla vad som inträffat. Detta kan underlätta agerandet från såväl domstolens vakter som polis. Från förhandlingssalar finns det också möjlighet att kalla på vakt, då går larmet endast till domstolens vakter. Detta larm kan användas vid bl.a. mindre ordningsstörningar som bedöms kunna klaras upp utan att polis kallas till platsen Videokonferens De investeringar i videokonferensteknik som genomförs på domstolar ger mycket bra möjligheter att öka säkerheten i samband med förhandlingar som bedöms vara föremål för hot eller säkerhetsrisker. Domstolarna använder denna lösning idag för att upprätthålla säkerheten för bl.a. skyddade vittnen och användningen av videokonferensteknik i detta syfte ökar varje år Kameraövervakning Kameraövervakning av domstolarnas väntsalar är en del i domstolarnas proaktiva säkerhetsarbete och har en viktig brottsförebyggande funktion. Om brott har begåtts i domstolens lokaler, exempelvis övergrepp i rättssak, kan inspelningar användas som bevismaterial under förutsättning att domstolen har rätt att spela in sin kameraövervakning. Endast ett fåtal domstolar saknar kameraövervakning, i dessa fall finns inte heller något behov. I vissa fall avvaktas en om- eller nybyggnation där detta kommer att kompletteras. Av de som har kameraövervakning har drygt hälften fått rätt att spela in materialet och spara det i det antal dagar som anges i beslutet från Länsstyrelsen. Kameraövervakning av domstolarnas förhandlingssalar träffas, förutom av lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning, även av det s.k. fotoförbudet i 5 kap. 9 rättegångsbalken, vilket har medfört att domstolars ansökningar om tillstånd att kameraövervaka förhandlingssalar har avslagits (se bl.a. Kammarrättens i Stockholm avgörande i mål avseende Linköpings tingsrätts ansökan om kameraövervakning av säkerhetssal). För närvarande har endast en domstol i landet tillstånd till kameraövervakning av en säkerhetssal. Den aktuella kameraövervakningen får endast vara aktiv då beslut har fattats om särskild säkerhetskontroll (avser tid före lagändringen beträffande lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol som trätt i kraft den 1 juli 2012) och endast polisen får ta del av bildupptagningen Metalldetektorbåge, handmetalldetektor och röntgenutrustning Alla domstolar som har behov av en s.k. metalldetektorbåge eller handmetalldetektorer, som används vid säkerhetskontroll i domstol, har fått detta. Minst en ansvarig per domstol har erbjudits en mer omfattande teknikutbildning så att utrustningen används på rätt sätt. Under 2013 kommer pilotprojekt med röntgen-

18 18 (57) utrustning att genomföras. Syftet är att göra genomsökningen av främst väskor mindre integritetskränkande samt studera hur inflödet av besökare till domstolen kan effektiviseras Ordförandens befogenheter Den övergripande regleringen om förhandlingsoffentlighet har framgått i ett tidigare avsnitt. Bestämmelser om offentlighet och ordning vid allmän domstol finns i 5 kap. rättegångsbalken. Dessa gäller i tillämpliga delar även för förhandling vid allmän förvaltningsdomstol. 11 Bestämmelser om ordningsupprätthållande åtgärder regleras även i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Ordföranden och, i vissa fall, rätten i sin helhet har genom regelverket befogenhet att upprätthålla ordningen under pågående förhandlingar. Detta inbegriper möjligheten (och skyldigheten) att ingripa mot uppkommande ordningsstörningar men också att vidta åtgärder av förebyggande slag (medhörning, stängda dörrar i ungdomsmål m.m.). Typerna av ordningsstörningar som kan uppkomma under en pågående förhandling är dock omfattande och av olika karaktär. Frågan är om det befintliga regelverket erbjuder tillräckligt effektiva verktyg för ordförandena (rätten) att bedriva ett framgångsrikt ordningsarbete i rättssalarna. I det följande redogörs närmare för hur regleringen i framförallt rättegångsbalken är utformad Upprätthållande av ordning och meddelade föreskrifter Det är rättens ordförande som svarar för att ordningen upprätthålls vid rättens sammanträden och som ska meddela de ordningsregler som behövs. Regeln i 5 kap. 9 första stycket första punkten rättegångsbalken om upprätthållande av ordningen m.m. har följande lydelse: Det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla ordningen vid rättens sammanträden och meddela de föreskrifter som behövs. Regeln innebär både ett åliggande och en befogenhet för rättens ordförande som är ansvarig för att ordningen upprätthålls under en förhandling. Detta kan t.ex. ske genom att ordföranden meddelar tillsägelser i de fall då ordningsstörande moment uppkommer. Ordföranden, och i vissa fall rätten i sin helhet, kan också meddela föreskrifter om vad som ska gälla i olika frågor av ordningskaraktär. Med hänsyn till ordalydelsen vid rättens sammanträden bör regeln inte kunna läggas till grund för andra beslut än sådana som avser den aktuella rättssalen. Lokaler utanför rättssalen kan således inte anses omfattas av regelns räckvidd Undvikande av trängsel 5 kap. 9 första stycket tredje punkten rättegångsbalken: Ordföranden får begränsa antalet åhörare i rättssalen för att undvika trängsel. Vid förhandlingar i rättegångar där intresset från allmänheten och massmedia är stort, kan rättssalens storlek utgöra en faktisk inskränkning av offentligheten på så sätt att alla som vill inte kan beredas plats. Är ett mål av stort intresse kan rättens ordförande bli tvungen att begränsa antalet åhörare enligt detta lagrum. En naturlig begränsning utgörs härvid av det antal sittplatser som lämpligen kan an- 11 se 16 förvaltningsprocesslagen (1971:291) 12 Edelstam s. 231

19 19 (57) ordnas i rättssalen. De som inte kan beredas plats i rättssalen kan i vissa fall få följa förhandlingen genom en ljud- och bildöverföring i sidosal (5 kap. 12 rättegångsbalken Förbud mot ljudupptagningar - otillåten utrustning 5 kap. 9 andra stycket andra punkten rättegångsbalken: Rätten får förbjuda annans ljudupptagning eller ljudöverföring under ett förhör, om det kan antas att upptagningen eller överföringen besvärar den som hörs i sådan grad att det blir till men för utredningen. Utgångspunkten vid domstolsförhandlingar är att parter och åhörare får spela in det som sägs i rättssalen. Det finns således inget generellt förbud mot att föra in ljudinspelningsutrustning i salarna. Förbud mot ljudupptagning eller överföring får dock meddelas av rätten på i huvudsak två olika grunder: att upptagningen i fysisk bemärkelse är störande för ordningen vid förhandlingen, 5 kap. 9 första stycket första punkten rättegångsbalken, eller att upptagningen eller överföringen innebär en sådan psykisk påfrestning på en förhörsperson att det medför men för utredningen, 5 kap. 9 andra stycket andra punkten rättegångsbalken. Om ett sådant beslut fattas kan ordföranden även meddela ett beslut om förbud mot att i rättssalen införa ljudutrustning. Möjligheterna att förhindra att otillåten utrustning förs in i rättssalen vid ett sådant beslut sammanhänger med om det är fråga om en situation där lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll är tillämplig. Syftet med de kroppsvisitationer som görs vid säkerhetskontroll är att eftersöka vapen och andra föremål som kan komma att användas vid våldshandlingar, inte ljudutrustning. Om man, trots det, skulle påträffa förbjuden ljudutrustning vid en sådan besiktning torde det enligt JO vara möjligt att vägra utrustningens innehavare tillträde till rättssalen. 13 Utrustningen bör i så fall tas i förvar enligt lagen om säkerhetskontroll alternativt i beslag enligt 27 kap. 14a rättegångsbalken. 14 Om det inte förekommer säkerhetskontroll bör dock rättens ordförande kunna besluta om en inpasseringskontroll enligt RB 5:9 st. 1 p. 1. Skulle man vid denna kontroll upptäcka att en åhörare har med sig otillåten utrustning, kan åhöraren förhindras att gå in i rättssalen eller efter inträdet utvisas ur denna. Det finns här inga möjligheter att t.ex. kroppsvisitera åhörare för att leta efter otillåten utrustning. Kroppsvisitation enligt 28 kap. 11 rättegångsbalken får nämligen inte ske i brottsförebyggande syfte Störande uppträdande 5 kap. 9 första stycket andra punkten rättegångsbalken: Rättens ordförande får utvisa den som stör förhandlingen eller på annat sätt uppträder otillbörligt. Av kommentaren till bestämmelsen framgår följande. Det går inte att ställa upp några allmängiltiga regler för i vilka fall det bör ske ett ingripande. Vad som ska anses vara ordningsstörande eller innebära ett otillbörligt beteende i rättssalen är nämligen ytterst beroende av bedömningar som ordföranden måste göra i varje enskilt fall. Några riktlinjer för i vilka situationer som ordförande bör agera kan 13 JO 1992/93 s se Edelstam s. 234

20 20 (57) dock anges. En viktig aspekt gäller givetvis rättssäkerheten. Den är betjänt av att det råder ett avspänt arbetsklimat i rättssalen och att det inte i den förekommer några ovidkommande eller störande moment som distraherar de personer som medverkar, t ex att någon pratar i en mobiltelefon. Från rättssäkerhetssynpunkt är det mycket viktigt att parter och vittnen får komma till tals och får lämna sina berättelser inför rätten utan att bli förvirrade eller i onödan avbrutna. En annan viktig aspekt gäller den personliga integriteten för dem som medverkar i rättegången. Ingen medverkande ska behöva ha anledning att känna sig kränkt. Varken domstolens ledamöter eller parter eller vittnen ska alltså tillåtas att bli trakasserade eller smädade under rättegången och det är rättens ordförande som har att tillse att något sådant inte händer utan att det sker ett ingripande av något slag. Ordföranden måste också tänka på vad allmänhetens respekt för domstolens verksamhet kan kräva. Sålunda kan man slå fast att varken åhörare eller andra under några omständigheter kan tillåtas att demonstrera inne i rättssalen utan att rättens ordförande ingriper och detta gäller oavsett om någon part skulle störas eller kränkas. Att åhörare med t ex utrop, skratt, applåder eller plakat kommenterar något som förekommer i rättegången bör alltså omedelbart föranleda rättens ordförande att reagera. 15 Regeln ger ordföranden befogenhet att utvisa personer ur rättssalen utan föregående varning Rädsla m.m. hos förhörspersonen - medhörning och videokonferens Det kan förekomma att en förhörsperson, t.ex. ett vittne, av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av parts eller någon annan åhörares närvaro eller att part eller åhörare hindrar förhörspersonen i dennes berättelse genom att falla honom i talet eller på annat sätt, 36 kap. 18 rättegångsbalken. Rätten får i sådana fall förordna att parten eller åhöraren inte får vara närvarande vid förhöret. Möjligheten att visa ut åhörare ur rättssalen infördes genom en lagändring år Av förarbetena till lagändringen framgår bl.a. följande: Under senare år har det blivit ett allt större problem att vittnen i rättegångar hämmas i sin vilja att berätta om förhållanden som är ofördelaktiga för en part av rädsla för repressalier, inte i första hand från parten själv utan från åhörare som är på något sätt lierade med parten. Problemet gäller i huvudsak kamrater till den tilltalade i brottmål. Ofta börjar bearbetningen av vittnet i dessa fall med mer eller mindre direkta hot före förhandlingen. Kamraterna fullföljer sedan i typfallet sina försök till påverkan med att, utan något påtagligt störande beteende, intensivt iaktta vittnet under förhöret. Åtgärderna torde, enligt vad som upplysts, inte sällan leda till önskat resultat. Någon laglig möjlighet att ålägga åhörare att lämna rättssalen torde endast finnas när dessa stör förhandlingen på ett mer eller mindre påtagligt sätt (jfr 5 kap. 9 rättegångsbalken). För att rätten skall få förordna att en åhörare inte får vara närvarande under ett vittnesförhör bör krävas att det finns särskild anledning till misstanke om att vittnet i åhörarens närvaro inte kommer att lämna fullständiga och sanningsenliga uppgifter. Om det inte föreligger alldeles speciella omständigheter, bör det inte vara tillräckligt att vittnet rent allmänt har svårt att tala inför större publik e.d., utan man måste kräva att vittnets känslor inför en viss eller vissa åhörare kan antas vara sådana att vittnet inte fritt berättar sanningen i deras närvaro. 15 se Fitger, Rättegångsbalken (1 april 2012, Zeteo) kommentaren till 5 kap se Edelstam s. 238