Kunskapens läge 2005

Transkript

1 Kunskapens läge 2005

2

3 Förord Hur är läget med kunskapen i Sverige? Det är den frågan som ligger bakom SACOrapporten Kunskapens läge Kunskap, akademisk utbildning och yrkesstolthet förenar SACO:s 25 medlemsförbund, och som företrädare för Sveriges akademiker är det självklart för oss att ständigt hålla koll på kunskapen i Sverige. Utbildning och forskning som ger kunskap är en investering för såväl samhället som individen. Med alla investeringar följer risker och möjligheter, det gäller även kunskap. För individen innebär kunskapsinvesteringen bl.a. möjligheter som att få arbeta med det man verkligen brinner för, att få utveckla sin kunskap i sitt framtida arbete och att förhoppningsvis få ekonomisk utdelning för sin investering. Risken består i det omvända, att man inte efterfrågas på arbetsmarknaden, att man är överkvalificerad för sina arbetsuppgifter och att lönepremien inte motsvarar den ekonomiska investeringen i kunskap. Ett mål för samhällets investering i kunskap är tillväxt. Kunskapen är en nyckelfaktor när vi diskuterar tillväxtens förutsättningar. Men kunskapen i sig innebär inte automatisk en ökad tillväxt. Kunskapen måste användas på rätt sätt och komma till nytta för att den ska leda till tillväxt. Kunskapens läge 2005 visar på både nedslående och positiva utvecklingar i kunskapens Sverige. Vi kan bland annat se att det verkar som om de individuella löneförhandlingarna har gett resultat för akademikerna. Från slutet av 90-talet och fram till 2001, då individuell lönesättning började sprida sig på arbetsplatserna, ökade lönepremien för akademiker mer än för andra grupper. Det är dock fortfarande så att utbildning löner sig sämre i Sverige än i de flesta andra länder. Det kan bl.a. förklaras av vår tätt sammanpressade lönestruktur. Kunskapens läge 2005 har utarbetats av SACO-ekonomen Helena Persson. Kunskapens läge är en återkommande summering av den svenska ekonomins viktigaste tillväxtförutsättningar. När du läser Kunskapens läge 2005 vill jag att du funderar på tre saker som vi på SACO tycker att det är viktigt att diskutera. Lönar det sig tillräckligt att satsa på en akademisk utbildning? Vad är det viktigast att satsa på, mycket utbildning eller en utbildning av hög kvalitet? Hur ser vi till att akademisk utbildning och forskning kommer till nytta i arbete och företagande? Stockholm i december 2005 Anna Ekström 1

4 KUNSKAPENS LÄGE 2005 Innehåll 1. Inledning 3 2. Dimensioneringen av högskolan 5 3. Vad vet vi om utbildningens betydelse? Efterfrågan av arbetskraft rörlighet mellan arbetsställen Internationella jämförelser Avslutning 31 Referenser 33 SACO 2005 Upplaga: ex ISSN: x Författare: Helena Persson Foto: Magnus Werner Produktion: Ordförrådet AB Tryck: AMAB Grafiska 2

5 Inledning Kapitel 1 Utbildning och forskning som ger kunskap är en av de viktigaste faktorerna för tillväxt och utveckling av ett samhälle. Utbildningen har expanderat och kommit att omfatta allt fler under allt längre tid i de flesta industrialiserade länder. Under årens lopp har olika motiv legat bakom utbildningssatsningarna. Redan tidigt åberopades demokratiska argument, att ett väl fungerande demokratiskt samhälle kräver utbildade, kunniga och kritiska medborgare. Ett annat argument som har funnits mer eller mindre hela tiden är fördelningsargumentet, en högre och jämnare utbildningsnivå i samhället leder till minskade inkomstskillnader mellan olika utbildningsgrupper. Ett skäl som framförs starkt idag är att utbildning är en investering som ska bidra till högre produktion och ekonomisk tillväxt, både för individ och samhälle. Syftet med den här rapporten är att ge en årligt återkommande översikt av några aktuella frågor inom utbildnings- och forskningsområdet som är centrala för SACO. I år behandlas dimensioneringen av högskolan, vilken betydelse utbildning har för individ och samhälle samt rörligheten för olika utbildningsgrupper mellan arbetsställen. Avslutningsvis görs en internationell jämförelse. Regeringens övergripande mål för utbildningspolitiken är att Sverige ska vara en ledande kunskapsnation och en framstående forskningsnation. Sverige satsar idag motsvarande över 2 procent av vår totala BNP på högre utbildning, och den högre utbildningen har också expanderat kraftigt. Utbyggnaden av regionala högskolor och nya universitet under 1970-talet är en av de viktigaste utbildningspolitiska satsningarna sedan efterkrigstiden. Antalet studenter har fördubblats sedan början av 1990-talet, men resurserna har inte ökat i samma takt. Sveriges universitetslärarförbund (SULF) anger att resurserna till grundutbildningen urholkats med över 20 procent mellan budgetåret 1994/95 och år Ytterligare ett tecken på att resurserna inte har ökat i samma takt som antalet platser är att antalet studenter per lärare har ökat med nästan 40 procent under 1990-talet. Den kraftiga utbyggnaden av den högre utbildningen kan ha skett på bekostnad av kvaliteten. I dagens läge är det därför viktigt att diskutera hur resurserna ska användas på bästa sätt. Att prioritera mer forskningsresurser och högre ersättning till lärosätena per student är ett alternativ till att prioritera fler högskoleplatser. Universitetens och högskolornas forskningsanknytning är också en viktig kvalitetsaspekt. Avvägningen mellan kvantitet och kvalitet och mellan bredd- och spetskompetens är en av de viktigaste och svåraste utbildningsfrågorna. Det svenska samhället bör också ta tillvara den kunskap som våra högskoleutbildade har skaffat sig genom stora investeringskostnader både för individen och för samhället. Arbetslösheten bland akademiker också bland forskarutbildade har ökat under 1990-talet och en del av dem som får arbeten, får arbeten under sin kvalifikationsnivå eller inom ett område som de inte har utbildat sig för. Svårigheten att få arbete gör också att många fortsätter att studera längre än vad de hade gjort om det hade funnits arbeten. Om det inte finns behov av mer utbildad arbetskraft kommer ett kvantitativt 3

6 KUNSKAPENS LÄGE 2005 utbildningsmål bara att innebära att kraven för att utföra samma uppgifter som tidigare höjs. Arbetsgivare som tidigare krävde en fil. kand. kräver nu en magisterexamen och om några år en masterexamen utan att arbetsuppgifterna förändras, och studenter får läsa extra år på universitetet bara för att signalera att de har tillräcklig kompetens. Den s.k. konkurrenskompletteringen utgör ett annat resursslöseri. Den innebär att personer går direkt från gymnasiet till den kommunala vuxenutbildningen för att läsa upp redan godkända betyg, utan att deras kunskaper ökar. De kompletterande betygen ökar inte heller studenternas förutsättningar för att klara av högskolestudier, utan förlänger bara studietiden i onödan. Konkurrenskompletteringen tar dessutom resurser i form av lärare och lokaler i anspråk, resurser som kan användas på ett mer optimalt sätt. Den här rapporten kommer att fokusera kring dimensioneringen av den högre utbildningen och vilken betydelse utbildning har, för individer och samhälle. En central faktor för att arbetsmarknaden ska fungera bra är matchningen mellan arbetssökande och arbetsgivare. Hur väl matchningen fungerar beror bl.a. på rörligheten på arbetsmarknaden. En låg rörlighet riskerar att leda till att arbetslöshet och bristsituationer uppstår samtidigt på olika delar av arbetsmarknaden. En hög rörlighet gör det lättare för dem som står utanför arbetsmarknaden att komma in, och lättare för de som vill prova något nytt eller göra karriär att hitta ett annat arbete. Den svenska arbetsrättslagsstiftningen anses ibland utgöra ett hinder för rörligheten på arbetsmarknaden. Det finns dock inget som pekar på att rörligheten mellan arbetsställen med undantag för de äldsta arbetstagarna har minskat över tiden, eller är lägre i Sverige än i andra länder. Ett avsnitt av rapporten beskriver rörligheten mellan arbetsplatser för individer med olika utbildningsnivå. Även internationellt står utbildnings- och forskningsfrågor högt upp på dagordningen. Det europeiska samarbetet kring högre utbildning har blivit allt intensivare. EUs Lissabonprocess syftar till att EU till år 2010 ska komma ifatt USA på en rad områden, t.ex. när det gäller satsningarna på forskning och utveckling. Bolognaprocessens övergripande mål är att till år 2010 skapa ett gemensamt europeiskt område för högre utbildning, The European Higher Eduaction Area. Bolognadeklarationen innehåller också mål om att främja rörlighet, anställningsbarhet, samt stärka Europas konkurrenskraft som utbildningskontinent. Den globala utvecklingen är ytterligare ett skäl till varför Sverige måste värna om kvalitet i utbildningssystemen, och bibehålla en ambitiös satsning på forskning. Rapporten avslutas med internationella jämförelser för att beskriva hur Sverige ligger till inom utbildnings- och forskningsområdet. Den här rapporten är disponerad på följande sätt. Kapitel 2 behandlar dimensioneringen av högskolan. Vad vi idag vet om utbildningens betydelse för individen och för samhället diskuteras i kapitel 3. Det kapitlet innehåller också en diskussion om de regionala högskolornas betydelse. I kapitel 4 beskrivs efterfrågan av arbetskraft och rörligheten på arbetsmarknaden medan kapitel 5 består av internationella jämförelser. I kapitel 6 förs en avslutande diskussion. 4

7 Dimensioneringen av högskolan Kapitel 2 Dimensioneringen av högskolan är en viktig men svår fråga. Antalet studenter vid lärosätena har ökat kraftigt och som en följd av det har utbudet av högutbildade också ökat, men resurserna har inte ökat i samma takt. Sveriges universitetslärarförbund (SULF) anger att resurserna till de vanligaste utbildningsområdena inom grundutbildningen har urholkats med 14 resp. 20 procent mellan budgetåret 1994/95 och år Inom humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi har per capitaersättningen minskat med 14 procent, och inom naturvetenskap och teknik har den minskat med 20 procent. Med tanke på att allt större andelar av en årskull påbörjar högre utbildning är det svårt att bibehålla kvaliteten i utbildningen. Ett annat orosmoment är den ökande arbetslösheten de senaste åren. Procentuellt har den ökat mest bland högutbildade. Utbudet av högutbildade Som de flesta länder har Sverige upplevt ett minskat utbud av personer med enbart förgymnasial utbildning och ett ökat utbud av personer med eftergymnasial utbildning. Figur 2.1 visar utvecklingen från år 1971 till år 2003 för kvinnor respektive män. För båda könen är trenden tydlig. År 1971 hade 65 procent av den kvinnliga befolkningen i åldern år endast en förgymnasial utbildning. År 2003 hade andelen minskat med två tredjedelar till 20 procent. Under samma period ökade andelen kvinnor med en eftergymnasial utbildning från 7 till 32 procent. Utvecklingen för män har inte varit fullt lika dramatisk. Andelen med enbart förgymnasial utbildning har minskat från 59 procent till 23 procent, och andelen med eftergymnasial utbildning har ökat från 8 till 27 procent. Det har alltså skett en betydande omfördelning av utbildningsnivån under dessa drygt 30 år. Procent Förgymnasial, kvinnor Förgymnasial, män Gymnasial, kvinnor Gymnasial, män Figur 2.1 Befolkningens utbildningsnivå, år. Kvinnor och män. Not: Under perioden har det skett en del förändringar av definitioner. År 1984 har beräknats som medelvärdet av 1983 och Källa: AKU, SCB Eftergymnasial, kvinnor Eftergymnasial, män

8 KUNSKAPENS LÄGE 2005 Tyvärr är det inte möjligt att göra en finare uppdelning av eftergymnasial utbildning för hela perioden 1971 till Nedanstående figurer innehåller eftergymnasial utbildning uppdelat på längre och kortare högskoleutbildningar för åren 1987 till Figur 2.2 visar utvecklingen av arbetskraftens utbildningsnivå från år 1987 till år År 1987 hade 32 procent av arbetskraften endast en förgymnasial utbildning var det 16 procent. Andelen med en eftergymnasial utbildning kortare än 3 år har ökat från 10 procent 1987 till 15 procent 2004, och andelen med en eftergymnasial utbildning på minst 3 år har ökat från 11 procent till 19 procent under samma period. Samma utveckling har skett i de flesta industrialiserade länder under och 1990-talen. Många arbeten som försvann innehades av personer med lägre utbildning, medan nya arbeten besattes med mer högutbildade personer. Figur 2.2 Arbetskraftens fördelning efter utbildningsnivå, år. Andelar. *Indelning av eftergymnasial utbildning ändras 1991/1992, från <= 2år och > 2 år, till <3 år och >= 3 år. Källa: AKU, SCB Andel 0,5 0,4 0,3 0,2 Gymnasial Förgymnasial 0,1 0, Eftergymnasial < 3 år * Eftergymnasial >= 3 år * Arbetskraften i figur 2.2 består dels av personer som är sysselsatta, dels av personer som är arbetslösa. Om vi börjar med de som är sysselsatta, så framgår det av figur 2.3 att sysselsättningen skiljer sig åt mellan olika utbildningsgrupper. Personer med längre eftergymnasial utbildning har den högsta sysselsättningsintensiteten (den procent av befolkningen i åldern år som är sysselsatt), och har också haft en betydligt mindre sysselsättningsminskning sedan konjunkturnedgången i början av 1990-talet. Trots det har sysselsättningen minskat för alla grupper under perioden. År 1987 hade Figur 2.3 Sysselsättningsintensitet för olika utbildningsnivåer, Andelar. 1,0 0,9 Andel Eftergymnasial >= 3 år * Eftergymnasial < 3 år * *Indelning av eftergymnasial utbildning ändras 1991/1992, från <= 2år och > 2 år, till <3 år och >= 3 år. Källa: AKU, SCB 0,8 0,7 Gymnasial 0,6 0, Förgymnasial

9 de med en kortare eftergymnasial utbildning högre sysselsättningsintensitet än de med enbart en gymnasieutbildning, men från sekelskiftet och framåt har sysselsättningen varit i stort sett densamma för dessa båda grupper. Arbetslösheten utgör en spegelbild av sysselsättningen. Arbetslösheten har ökat från mycket små nivåer runt 1,5 procent i slutet av 1980-talet, till över 8 procent I början av 2000-talet hade den sjunkit tillbaka till ungefär 4 procent, men har återigen ökat senaste åren till 5,5 procent år Figur 2.4 visar hur arbetslösheten har utvecklats för olika utbildningsgrupper mellan åren 1987 och Arbetslösheten bland dem med längre eftergymnasial utbildning har delats upp i de med och utan forskarutbildning. Som framgår av figuren så har arbetslösheten ökat för alla utbildningsgrupper. Arbetslösheten för de med lägre utbildning ligger på en högre nivå och är betydligt konjunkturkänsligare än arbetslösheten för de med högre utbildning. Det är speciellt tydligt under 1990-talet. Procentuellt ökade dock arbetslösheten ungefär lika mycket för alla utbildningsgrupper under 1990-talet. De senaste årens uppgång har varit högre för de med längre utbildning i relativa termer. Mellan åren 2001 och 2004 ökade arbetslösheten bland de med förgymnasial och gymnasial utbildning med 29 respektive 42 procent. Motsvarande ökning för de med kortare och längre eftergymnasial utbildning var 68 respektive 75 procent. År 2004 var 3,5 procent av de med längre eftergymnasial utbildning arbetslösa. Det är lika mycket som under de värsta åren på 1990-talet. Arbetslösheten bland de forskarutbildade var lägre än arbetslösheten bland övriga utbildningsgrupper fram till slutet av 1990-talet. Efter det har arbetslösheten bland forskarutbildade och bland de med minst en 3-årig eftergymnasial utbildning varit ungefär densamma. Arbetslöshetskurvan för forskarutbildade i figur 2.4 varierar mer mellan åren pga. att det är relativt få forskarutbildade i arbetskraften. Om man utjämnar kurvan genom att ta genomsnittet för de senaste två åren så var arbetslösheten bland forskarutbildade den högsta år 2003/2004 sedan Procent Förgymnasial Gymnasial Eftergymnasial >= 3 år * Eftergymnasial < 3 år * Figur 2.4 Relativ arbetslöshet för olika utbildningsnivåer, *Indelning av eftergymnasial utbildning ändras 1991/1992, från <= 2år och > 2 år, till <3 år och >= 3 år. Källa: AKU, SCB Forskarutbildning Den högre utbildningens expansion Antal studenter, högskolenybörjare och examina Den grundläggande högre utbildningen har expanderat kraftigt under två perioder, dels på 1960-talet, dels på 1990-talet. Figur 2.5 visar utvecklingen 7

10 KUNSKAPENS LÄGE 2005 Figur 2.5 Antal studenter, högskolenybörjare och examina, 1977/ /04. Källa: SCB Antal /81 85/86 90/91 Studenter Högskolenybörjare Examina 95/96 00/01 av studenter, högskolenybörjare och antalet examina från år 1977 till år Efter en stagnation under 1980-talet fördubblades antalet studenter under 1990-talet, från ca i början av 1990-talet till dagens nivå på ca studenter. Andelen kvinnor har successivt ökat. I mitten av talet låg andelen på drygt 20 procent, år 1976 hade den ökat till 43 procent års högskolereform innebar att kvinnodominerade utbildningar inom vård- och undervisningsområdet inkluderades i högskolan. Det första året i figur 2.6, 1977/78, var andelen kvinnor 53 procent. Andelen kvinnor har fortsatt att öka och 2003/04 är drygt 60 procent av studenterna kvinnor. Antalet studenter visar hur stor stocken är, medan antalet högskolenybörjare visar hur stort inflödet till högskolan är. Antalet nybörjare har ungefär fördubblats sedan mitten av 80-talet, från personer år 1985/86 till personer år 2003/04. Mellan läsåren 2002/03 och 2003/04 var antalet nybörjare i stort sett oförändrat. Nybörjartalen är ändå höga, med tanke på att ungdomskullarna har minskat i storlek under hela nittiotalet. Det ökade antalet har alltså skett genom stora ökningar i den andel av årskullarna som fortsätter till högskolan. Anledningen till att antalet nybörjare inte har ökat det sista året är att lärosäten tvingas skära i nybörjartalen för att resurserna ska räcka till de studenter som redan finns i systemet (Högskoleverkets årsrapport 2005). Av figur 2.7 framgår att andelen kvinnor är högre än andelen män också bland nybörjarna, nästan 60 procent, men andelen har varit relativt konstant över hela tidsperioden. Figur 2.6 Antal studenter, totalt, kvinnor, män. 1977/ /04. Källa: SCB Antal 80/81 85/86 90/91 95/96 Totalt Kvinnor Män 00/01 8

11 Antal /86 90/91 Högskolenybörjare Kvinnor Män 95/96 00/01 Figur 2.7 Antal högskolenybörjare, totalt, kvinnor, män, 1985/ /04. Källa: SCB Som en följd av utbyggnaden av högskolan har också antalet examina ökat, från år 1977/78 till drygt år 2003/04. Procentuellt är det en betydligt mindre ökning än antalet studerande, vilket beror på att det tar ett antal år innan det ökade antalet studenter syns i examensstatistiken, men också på att många svenska högskoleutbildningar har förlängts, t.ex. inom vårdområdet men också i samband med att en fyraårig magisterexamen infördes Regeringen har satt upp ett mål att 50 procent av en årskull ska ha börjat studera vid universitet och högskolor vid 25 års ålder. Målet har nästan nåtts, men utvecklingen det sista året har inneburit ett steg bort från 50- procentsmålet. För läsåret 2002/03 var andelen 47,8 procent. Det var en toppnotering. Läsåret 2003/04 har andelen sjunkit till 47,3 procent, med en betydligt större andel för kvinnor (54,5 %) än för män (40,5 %) (Högskoleverkets årsrapport 2005). Dagens utbildningsvolym borde dock vara tillräcklig för att 50 procent av en årskull ska kunna studera på högskolan i framtiden. Av de nästan studenter som var registrerade läsåret 2003/04 var 57 procent äldre än 24 år och 23 procent äldre än 34 år, vilket speglar ett uppdämt behov av högskoleutbildning bland de äldre årskullarna. Ju större andel av en ungdomskull som går vidare till högskolan före 25 års ålder, desto mindre borde behovet av en högskoleutbildning bli bland dem som är äldre. Tar vi vara på dem vi utbildar? Det är alltså en betydande del av befolkningen som skaffar sig en högskoleutbildning. Antalet högskoleutbildade som inträder på arbetsmarknaden är betydligt fler än antalet som lämnar arbetskraften, vilket gör att arbetskraftens utbildningsnivå har höjts över tiden. Frågan är om det finns behov av en mer utbildad arbetskraft än idag, eller om vi utbildar för många. Om det inte finns något behov kommer kvantitativa mål, såsom 50-procentsmålet, bara att innebära att kraven för att utföra samma uppgifter som tidigare höjs. Utbildning kommer att fungera som en signal på produktiva egenskaper som värderas på arbetsmarknaden, snarare än att ge individer nya värdefulla kunskaper och färdigheter. Det finns studier som visar att utbudet av välutbildade människor har ökat snabbare än arbetslivets efterfrågan på deras kvalifikationer, dvs. att överutbildningen har ökat över tiden. Andelen 9

12 KUNSKAPENS LÄGE 2005 personer vars utbildningsnivå understiger arbetets kvalifikationskrav, dvs. underutbildade, har legat kvar på samma nivå. Kvinnor har större risk än män, och invandrare har större risk än infödda, att vara överutbildade för sitt arbete. Att korrekt mäta över- respektive underutbildning är dock svårt. Även om individer har samma utbildningsnivå över tiden, kan utbildningens innehåll förändras. Förändringar i arbetets kvalifikationskrav över tid är också en faktor som är svår att mäta. På sikt kan man också tänka sig att välutbildade personer själva påverkar sina arbeten genom att skapa nya arbetsuppgifter, eller genom att komma på effektivare sätt att utföra redan befintliga arbetsuppgifter. Arbetslösheten bland akademiker har stigit sedan början av 1990-talet, liksom för icke-akademiker. Figurerna 2.8 och 2.9 visar andelen arbetslösa och i arbetsmarknadspolitiska program för olika utbildningsinriktningar bland dem som har minst 2 års eftergymnasial utbildning. Arbetslösheten är hög, inte bara bland inriktningar som traditionellt har hög arbetslöshet (konst och media, journalistik och information) utan även bland dem som har naturvetenskaplig utbildning och datautbildning. I september 2005 var mer än 16 procent av personer med datautbildning antingen öppet arbetslösa eller i arbetsmarknadspolitiska program. Motsvarande siffra bland de som läst biologi och miljövetenskap, fysik, kemi och geovetenskap var runt 13 procent. Också bland forskarutbildade var arbetslösheten hög i september. Arbetslösheten var högst inom samma områden som för alla med en 2-årig eftergymnasial utbildning. I gruppen som läst biologi och miljövetenskap var 14,4 procent arbetslösa eller i arbetsmarknadspolitiska program och Figur 2.8 Personer med minst 2 års eftergymnasial utbildning, andel arbetslösa eller i konjunkturberoende program i procent av befolkningen inom resp. grupp upp till 64 år. September Källa: AMS sökandestatistik och SCB utbildningsregistret, bearbetat av SACO Arbetslösa Arbetsmarknadsprogram Pedagogik och lärarutbildning Konst och media Humaniora Samhälls- och beteendevetenskap Journalistik och information Företagsekonomi, handel, administration Juridik och rättsvetenskap Biologi och miljövetenskap Fysik, kemi, geovetenskap Matematik och övr. naturvetenskap Data Teknik och teknisk industri Material och tillverkning Samhällsbyggnad & byggnadsteknik Lantbruk, trädgård, skog & fiske Djursjukvård Hälso- och sjukvård Socialt arbete och omsorg Övrig utbildning Procent

13 Pedagogik och lärarutbildning Konst och media Humaniora Samhälls- och beteendevetenskap Journalistik och information Företagsekonomi, handel, administration Juridik och rättsvetenskap Biologi och miljövetenskap Fysik, kemi, geovetenskap Matematik och övr. naturvetenskap Data Teknik och teknisk industri Material och tillverkning Samhällsbyggnad & byggnadsteknik Lantbruk, trädgård, skog & fiske Djursjukvård Hälso- och sjukvård Socialt arbete och omsorg Övrig utbildning Procent Figur 2.9 Personer med minst 2 års eftergymnasial utbildning, förändring av andelen arbetslösa eller i konjunkturberoende program, procent av befolkningen inom resp. grupp upp till 64 år mellan september 2002 och september Källa: AMS sökandestatistik och SCB utbildningsregistret, bearbetat av SACO bland de som läst fysik, kemi och geovetenskap var motsvarande siffra 8,4 procent. De som läst humaniora, data samt pedagogik och lärarutbildningar hade samtliga en andel över 7 procent. Mellan september 2002 och 2005 har arbetslösheten ökat för de flesta utbildningsinriktningarna både bland samtliga med minst en 2-årig eftergymnasial utbildning och bland dem med en forskarutbildning. För samtliga är ökningen störst inom biologi och miljövetenskap, fysik, kemi och geovetenskap, där andelen i öppen arbetslöshet eller i arbetsmarknadspolitiska program ökat med ca 4 procentenheter. Bland gruppen forskarutbildade ökade andelen arbetslösa eller i åtgärder ännu mer. För de med forskarutbildning i biologi och miljövetenskap var ökningen över 7 procentenheter, och bland dem som utbildade sig inom fysik, kemi och geovetenskap var den nästan 5 procentenheter. Kvalitet i utbildningen Den ökade omfattningen både i antalet studenter och i antalet högskolor kan ha skett till priset av kvalitet. Målet att 50 procent ska läsa vidare på universitet och högskolor är t.ex. ett rent kvantitetsmått. En indikation på kvalitet är andelen lärare och forskare med doktorsexamen vid en högskola eller ett universitet. Andelarna för respektive lärosäte presenteras i tabell 2.1. Ungefär hälften av lärarna och forskarna vid lärosätena är disputerade. Den andelen har varit relativt konstant sedan år Däremot varierar andelen disputerade lärare och forskare kraftigt mellan lärosäten. Han- 11

14 KUNSKAPENS LÄGE 2005 delshögskolan i Stockholm har den högsta andelen disputerade med 76 procent, följt av Karolinska institutet, Sveriges lantbruksuniversitet, samt Lunds och Uppsala universitet. Högskolorna på Gotland, i Kristianstad, Kalmar, Trollhättan/Uddevalla, Skövde och Borås har alla en andel under 30 procent. Lärarhögskolan i Stockholm har den lägsta andelen med 24 procent disputerade lärare. Det är framför allt de nyare högskolorna som har en låg andel disputerade lärare. En förklaring till skillnaderna är att utbildningsutbudet vid de nyare högskolorna domineras av lärarutbildningar, kortare vårdutbildningar, ingenjörs- och ekonomutbildningar som har en lägre andel disputerade lärare. Dessa utbildningar har en lägre andel disputerade lärare även vid de större universiteten. Tabell 2.1 Andel disputerade lärare i procent, rangordnade efter högsta andelen år * Mitthögskolan 2002, Mittuniversitetet Källa: Högskoleverkets årsrapporter Lärosäte Handelshögskolan i Stockholm Karolinska institutet Sveriges lantbruksuniversitet Lunds universitet Uppsala universitet Chalmers tekniska högskola Stockholms universitet Göteborgs universitet Linköpings universitet Kungl. Tekniska högskolan Södertörns högskola Riket Umeå universitet Luleå tekniska universitet Örebro universitet Högskolan i Halmstad Malmö högskola Idrottshögskolan i Stockholm Växjö universitet Högskolan i Gävle Mitthögskolan/Mittuniversitetet* Mälardalens högskola Högskolan Dalarna Karlstads universitet Blekinge tekniska högskola Högskolan i Jönköping Högskolan på Gotland Högskolan Kristianstad Högskolan i Kalmar Högskolan i Trollhättan/Uddevalla Högskolan i Skövde Högskolan i Borås Lärarhögskolan i Stockholm

15 Ett intressant samband finns mellan andelen disputerade lärare år 2004 i tabell 2.1 och andelen högskolenybörjare med arbetarbakgrund läsåret 2003/04 (andelarna återfinns bl.a. i ett pressmeddelande från Högskoleverket, ). Korrelationen är -0,8 och statistiskt säkerställd. Det betyder att lärosäten som har en lägre andel disputerade lärare och forskare, också har en högre andel nybörjare med arbetarbakgrund. En förklaring till resultatet kan vara att nybörjare från arbetarhem i större utsträckning väljer de kortare och mer yrkesinriktade utbildningarna som har färre disputerade lärare och forskare. Lärosäte Sveriges lantbruksuniversitet 2,8 2,9 Karolinska institutet 3,6 4,2 Idrottshögskolan i Stockholm 9,7 8,8 Umeå universitet 9,4 9,6 Chalmers tekniska högskola 10 9,6 Uppsala universitet 10,2 10,3 Kungl. Tekniska högskolan 9,7 10,7 Lunds universitet 11,1 11,2 Göteborgs universitet 12,2 11,8 Riket 12,3 12,6 Linköpings universitet 11,8 13,7 Luleå tekniska universitet 13,1 13,7 Stockholms universitet 14 14,3 Karlstads universitet 15,7 14,7 Handelshögskolan i Stockholm 13,2 15,0 Högskolan Dalarna 17,1 15,4 Högskolan i Gävle 17,2 15,5 Blekinge tekniska högskola 17,6 16,3 Mitthögskolan/Mittuniversitetet* 16,4 17,2 Högskolan i Borås 17,5 17,2 Högskolan i Trollhättan/Uddevalla 18,1 17,5 Högskolan Kristianstad 18,6 17,5 Högskolan i Kalmar 18,7 17,5 Mälardalens högskola 18,5 17,8 Malmö högskola 19,4 18,5 Örebro universitet 17,9 19,3 Växjö universitet 22 19,7 Lärarhögskolan i Stockholm 20,8 20,1 Högskolan i Jönköping 22,3 21,4 Högskolan på Gotland 19 22,0 Högskolan i Skövde 18,7 22,9 Högskolan i Halmstad 21,5 22,9 Södertörns högskola 20,9 24,7 Tabell 2.2 Antal helårsstudenter per lärare rangordnade efter lägsta antalet år * Mitthögskolan 2002, Mittuniversitetet Källa: Högskoleverkets årsrapporter 13

16 KUNSKAPENS LÄGE Pearsons korrelationsindex är -0,61 med ett p-värde på 0,0002. En indikation på kvalitet ges också av antalet studenter per lärare, dvs. undervisande och forskande personal. Antalet studenter per lärare har ökat med nästan 40 procent under 1990-talet, med 27 procent första halvan, och 10 procent den andra halvan av 1990-talet. Den starka ökningen har avtagit från år Antalet studenter varierar beroende på ämnesområde och från lärosäte till lärosäte. I tabell 2.2 redovisas antal helårstudenter per lärare för olika lärosäten. År 2004 gick det nästan 13 helårsstudenter på varje heltidspersonal som undervisade och forskade. Det lägsta antalet studenter per lärare finns vid Sveriges lantbruksuniversitet och Karolinska institutet, medan Södertörns högskola, högskolorna i Halmstad, Skövde, Gotland, Jönköping och Lärarhögskolan i Stockholm har över 20 studenter per lärare. Högskoleverket förklarar en del av resultatet med att forskningsinslaget i verksamheten varierar, men skriver vidare att även om forskningsomfattningen varierar är den undervisande och forskande personalen ett mått på storleken på undervisningsresurserna i lärosätenas utbildning. Korrelationen mellan andelen disputerade lärare och antalet studenter per lärare är negativt och statistiskt säkerställd 1, vilket betyder att de lärosäten som har en låg andel disputerade lärare också har ett högt antal studenter per lärare. Tabell 2.3 Motivet för studier i komvux, godkända nybörjare hösten Enkätsvar våren Procent. Intervjupersonerna hade möjlighet att svara på flera alternativ. Källa: Statistiska meddelanden UF 35 SM 0301, SCB Övergången mellan gymnasium och högskola konkurrenskompletteringen Den s.k. konkurrenskompletteringen innebär att gymnasieelever läser om redan godkända kurser inom den kommunala vuxenutbildningen (komvux). Konkurrenskompletteringen kan betraktas som ett systemfel som skjuter upp studiestarten för många människor. Det innebär ett stort resursslöseri för samhället i form av lärare och lokaler som används på ett improduktivt sätt för individen som ägnar ett år till att repetera sådant de redan läst och som förlänger sin studietid. Av tabell 2.3 framgår hur omfattande problemet är. Av totalt godkända nybörjare i komvux hösten 2000 var en tredjedel i åldern mellan Få fullständigt Komplettera Höja betygen Komplettera slutbetyg ej godkända Godkänd Procent av gymnasie- motsv. tre- gymnasie- eller Väl godkända utbildning årigt gymn. betyg godkänd Annat nybörjare Utbildningsbakgrund Förgymnasial Gymnasial < 3 år Gymnasial = 3 år Eftergymnasial Ålder år år år Samtliga

17 18 och 24 år. Av dessa svarade nästan hälften att motivet till studierna var att höja gymnasiebetyget Godkänd eller Väl godkänd i en eller fler kurser. En dryg tredjedel hade en treårig gymnasial utbildning när de påbörjade komvux. Av dessa svarade 44 procent att syftet med komvux-studierna var att höja godkända eller väl godkända betyg. Den gymnasiala kommunala vuxenutbildningen har expanderat kraftigt under 1990-talet, från elever 1993/94, till år 1998/99 vilket framgår av figur Det året gick nästan lika många i gymnasial utbildning anordnad av komvux som av gymnasieskolan. Efter toppen 1998/99 har antalet i gymnasial vuxenutbildning minskat med 66 procent fram till 2002/03. Förklaringen till uppgången är den stora satsning på utbildning för vuxna som genomfördes under åren , genom det s.k. Kunskapslyftet. Kunskapslyftets syfte var att i första hand ge arbetslösa med kort utbildning möjlighet till en utbildning motsvarande treårig gymnasial nivå. Trots nedgången är det fortfarande ca personer som läser en gymnasieutbildning via komvux år 2002/03. Från tabell 2.3 ovan vet vi att många av dem gör det för att höja redan godkända betyg Antal Gymnasium Komvux Figur 2.10 Antal elever i gymnasial vuxenutbildning (komvux) och i gymnasieskolan, läsåret 1993/94 till 2003/04. Källa: Utbildningsstatistisk årsbok 2005, SCB /94 95/96 97/98 99/00 01/02 03/04 Figur 2.11 nedan visar andelen som påbörjar en högskoleutbildning med olika utbildningsbakgrund. Andelen som kommer direkt via gymnasiets natur- och samhällsvetarlinjer har minskat sedan början av 1990-talet, medan andelen som kommer via gymnasial vuxenutbildning både har ökat och minskat under tiden, från 6 procent 1993/94, till 16 procent vid Procent /94 NS, ej komvux NS, komvux Övr, ej komvux Övr, komvux 95/96 97/98 99/00 01/02 03/04 Figur 2.11 Högskolenybörjare efter utbildningsbakgrund. Andel med avslutad linje/program i gymnasieskolan. Procent. Not: NS = Natur- och samhällsvetenskapligt program, teknikprogram samt Baccalaureate. Övr = Övriga program och linjer. Med komvux avses godkänd kurs på gymnasienivå i komvux före högskolestudier. Källa: Statistiska meddelanden UF 20 SM 0501, SCB 15

18 KUNSKAPENS LÄGE 2005 sekelskiftet ner till 11 procent år 2003/04. Andelen från övriga program har ökat både via gymnasieskolan och via komvux. Första året kom 13 procent via gymnasieskolan och 7 procent via komvux. Sista året var andelen i stort sett lika för gymnasieskolan respektive komvux. Så en betydande del av dem som börjar på högskolan gör det via komvux. 16

19 Vad vet vi om utbildningens betydelse? Kapitel 3 Utbildningens betydelse skiljer sig åt om vi tittar på individer och samhället. För individen handlar det om kostnader i form av utgifter för studierna, och att han/hon avstår från arbetsinkomster vilket bl.a. påverkar kommande pension. Intäkterna består av framtida högre arbetsinkomster, större inflytande över sin arbetssituation och mer stimulerande arbete. För samhället är kostnaderna i stället utebliven produktion, samt kostnader för skolor och lärare. Intäkterna består av framtida tillskott till produktionen. Utbildning, allt annat lika, ger högst ekonomisk avkastning om den genomförs så tidigt som möjligt. Vinsterna av utbildningen i form av högre inkomster och produktivitet kan då skördas under en längre tid. Det finns också andra motiv för utbildning än de rent ekonomiska, t.ex. humanistiska värden som man inte tar hänsyn till i en ekonomisk modell. Utbildning kan ge externa effekter som längre livslängd, lägre kriminalitet och ett mer aktivt politiskt deltagande. Det är dock svårt att mäta denna typ av effekter, eftersom man ofta inte kan avgöra kausaliteten, dvs. vad som är orsak och verkan. Individeffekter/privatekonomiska effekter av utbildning När man utvärderar individeffekter studerar man framför allt hur antalet utbildningsår påverkar lön/inkomster. Den nationalekonomiska utbildningsforskningen har helt dominerats av utvärderingar av individeffekter. Hur mycket lönen ökar av ett extra år i utbildning brukar kallas utbildningspremie. När man beräknar utbildningspremier tar man oftast hänsyn till utbildningsår och arbetslivserfarenhet, men också andra faktorer som kön, betyg, familjebakgrund och uppväxtområde. Skattningar visar att det finns ett positivt linjärt samband mellan utbildningsår och lön/inkomster. 2 Mellan åren 1968 och år 2000 har det skett en kraftig minskning av utbildningspremien, från 7,9 procent till 4,8 procent. Utbildningspremien har utvecklats olika för olika utbildningsgrupper över tiden. Palme och Wright (1998) finner att premien har minskat särskilt mycket för universitetsutbildade mellan åren 1968 till Det finns flera förklaringar till varför detta skett. En är att den solidariska lönepolitiken pressat upp lönerna för personer med en låg utbildning, samtidigt som lönerna för personer med en hög utbildning hållits tillbaka. En annan förklaring är att utbudet av högutbildade ökade under perioden, vilket satt press på lönerna nedåt. En tredje förklaring är att många av de arbeten som skapades under perioden, skapades inom den offentliga sektorn. Den offentliga sektorn kännetecknas av få arbetsgivare (monopson) vilket innebär lägre löner. Sannolikt spelar samtliga förklaringar roll. Magnus Gustavsson (2004, 2005) studerar utvecklingen av utbildningspremien för det följande årtiondet, mellan 1992 och Han finner då att utbildningspremien för universitetsutbildade har ökat, medan premien för lägre utbildningsnivåer är konstant. Premien för en 2-årig gymnasieutbild- 2 När man skattar effekter av utbildning på lön brukar man utgår från Mincers lönemodell. Modellen relaterar logaritmen av lön till utbildning och en rad andra individuella faktorer. I den ursprungliga modellen hade man med utbildningsår och arbetslivserfarenhet. 17

20 KUNSKAPENS LÄGE 2005 ning är något lägre 2001 jämfört med 1992, medan premien för en 3-årig gymnasieutbildning är i stort sett oförändrad. Premien för universitets- och forskarutbildade är märkbart högre 2001 än 1992, men ökningen sker först efter år En intressant löneskillnad är den mellan en 3-årig eftergymnasial utbildning och 3-årigt gymnasium, också kallad universitetslönepremie. Figur 3.1 visar förändringar i universitetslönepremien och gymnasielönepremien (löneskillnad mellan 3-årigt gymnasium och förgymnasial utbildning) från 1968 till Universitetslönepremien föll kraftigt mellan 1968 och 1981, för att sedan öka igen under och 1990-talen. Även om ökningen inte kompenserar det stora fallet under 1970-talet, så har ökningen under senare period ändå kompenserat för en stor del av nedgången. Gustavsson finner att universitetslönepremien har ökat från 20 procent 1992 till 28,5 procent år Ökningen har i stort sett skett inom den privata sektorn, och mer bland män än bland kvinnor. Det är viktigt att komma ihåg att figur 3.1 bara täcker perioden fram till år Från figurerna 2.4 och 2.9 vet vi att arbetslösheten bland högutbildade och akademiker har ökat mycket sedan år Det finns också förmåner som inte framgår av utbetalade löner. De olika försäkringsrättigheter som förekommer, t.ex. avtalspensioner, och som man betalar avgifter för syns inte på lönen. Om man befinner sig över ett speciellt inkomsttak så innebär en löneökning normalt att avgifterna höjs mycket mer än om man befinner sig under taket, och att den framtida utbetalningen blir större för den som har en hög lön. Det finns studier som visar att om hänsyn tas till icke kontanta löneförmåner blir avkastningen för högutbildade högre (Granqvist m.fl., 2002). Figur 3.1 Logaritmerade löneskillnader ,4 Log. löneskillnader Värdena från 1968 till 1991 är hämtade från Edin och Holmlund (1995) och för 1992 till 2001 från Gustavsson (2005). För att göra serierna jämförbara har löneskillnaderna antagits vara konstanta mellan år 1991 och Den procentuella skillnaden fås genom (exp(log. löneskillnaden) 1) *100. Källa: Gustavsson (2005) 0,3 0,2 0,1 0, Universitetslönepremie Gymnasielönepremie Avkastningen skiljer sig också beroende på vilken eftergymnasial utbildning man har. I Ljunglöf (2004) studeras avkastningen för olika akademikergrupper. Också gymnasielönepremien föll mycket mellan 1968 och 1977, men till skillnad från universitetslönepremien har den inte ökat igen. Skillnaden mellan en gymnasieutbildning och en förgymnasial utbildning är ungefär lika stor år 2001 som den var i slutet av 1970-talet. Gustavssons förklaring till resultaten är att till skillnad från 1980-talet verkar inte det ökade utbudet av personer med eftergymnasial utbildning pressa ner lönerna. I stället verkar det som om 1990-talet har kännetecknats av en ökande relativ efterfrågan på högutbildad arbetskraft. 18

21 Man kan ifrågasätta det kausala sambandet att den högre lönen är en effekt av högre utbildning. Det kan också vara så att de som valt en högre utbildning, redan innan utbildningen startade hade egenskaper som gjorde dem starkare på arbetsmarknaden. Studier som skiljer på direkta effekter av utbildningsår, och effekter som påverkar både utbildningsår och lön, finner att utbildningspremien blir lägre när man tar hänsyn till sådana individegenskaper. Internationellt sett har Sverige en av världens mest sammanpressade lönefördelningar. Flera studier rapporterar att utbildningspremien följer lönespridningens utveckling, dvs ju större spridning desto högre avkastning. Enligt en studie av Harmon m.fl. (2001) varierar avkastningen mycket mellan länderna, Sverige ligger i botten tillsammans med Norge och Danmark. Utbildningspremien är 4,4 procent i Sverige, medan den är 5,7 procent i Danmark. I topp ligger Irland och Storbritannien med en utbildningspremie på över 10 procent. I detta sammanhang är det också viktigt att ta hänsyn till hur studierna finansieras. I en del länder bekostar individerna själva utbildningen medan den i andra länder är kraftigt subventionerad. Ett problem med att ha en låg lönepremie och kraftigt subventionerad utbildning kan vara att de som utbildar sig i Sverige vill flytta härifrån när de ska börja arbeta, och de som utbildat sig utomlands inte vill flytta hit. Med en hög rörlighet kan man tänka sig att personer väljer att studera i det land som erbjuder förmånliga villkor under utbildningen, för att sedan flytta till det land som erbjuder de högsta lönerna efter skatt. Detta är dock mycket svårt att mäta och vi vet därför inte om och i vilken utsträckning detta förekommer. Enligt humankapitalteorin (som utvecklades av Gary Becker och Theodore Schultz) är utbildning en renodlad investering i kunskaper och färdigheter som höjer den utbildade individens produktivitet humankapital och man kan därmed sätta likhetstecken mellan individens inkomsteffekter och produktionseffekter. I praktiken finns dock flera faktorer som gör att den privatekonomiska effekten av utbildning inte behöver motsvara effekten på den totala produktionen. En sådan faktor är den svenska sammanpressade lönestrukturen som gör att sambandet mellan produktivitet och lön inte gäller. Utbildning kan också ha effekter på andra än de som genomgått utbildningen, s.k. externa effekter. Vad är det samhällsekonomiska värdet av att satsa på utbildning? En annan typ av studier analyserar de samhällsekonomiska effekterna av utbildning. Samhället har delvis andra mål än individerna, och effekterna på individnivå kan skilja sig från dem på aggregerad nivå, därför är det viktigt att även studera de samhällsekonomiska effekterna. Det handlar t.ex. om hur samhället ska fördela resurserna effektivt. I samhällsekonomiska analyser tar man också hänsyn till utbildningens externa effekter, dvs effekter för andra personer än de som utbildas. En sådan effekt kan vara att högutbildade också skapar jobb för lågutbildade. Det kan också vara så att utbildning bidrar till en högre produktion och ekonomisk tillväxt i samhället. 19

22 KUNSKAPENS LÄGE Hälsa kan mätas på olika sätt. Studierna som det här avsnittet bygger på använder sig av individens egen bedömning av sitt allmänna hälsotillstånd, sannolikheten att läggas in på sjukhus samt hälsoindex som är en sammanvägning av flera hälsofaktorer. Utbildning och ekonomisk utveckling Det finns mycket få studier av utbildningens effekter på den ekonomiska utvecklingen. Även om man finner positiva effekter mellan länders utbildningsnivå och ekonomisk utveckling så säger det inget om kausaliteten. Det kausala sambandet är svårt att avgöra. Är det utbildningssatsningar som leder till högre BNP-nivåer, eller är det högre BNP-nivåer som leder till att länder med hög tillväxt kan satsa mer på utbildning än vad andra länder gör? I en översikt av Björklund och Lindahl (2005) redovisas vad senare års empiriska forskning säger om utbildningens effekter på den ekonomiska utvecklingen. Det finns ett starkt positivt samband mellan länders utbildningsnivå och deras BNP-nivå. Det kan bero på att utbildningen verkligen har stora externa effekter, men det kan också bero på omvänd kausalitet som beskrivs ovan. Det kan även finnas andra faktorer som leder till både hög BNP-nivå och hög utbildningsnivå samtidigt. Slutsatsen är den skattade effekten av utbildningsår på BNP-nivå är mycket lika den genomsnittliga privata avkastningen. (Cohen och Soto, 2001; de la Fuente och Domenech, 2002). När det gäller sambandet mellan utbildningsnivå och den takt med vilken ekonomin växer, s.k. ekonomisk tillväxt, är resultaten mer tvetydiga. Det finns en positiv tillväxteffekt av utbildning för länder med lågt utbildad befolkning, men inte någon tydlig effekt för länder som redan har en hög utbildningsnivå. Det finns indikationer på att vissa typer av utbildningar har större betydelse för tillväxten än andra. Murphy m.fl. (1999) finner t.ex. att andelen ingenjörer har en positiv statistiskt säkerställd betydelse för tillväxten. Andra effekter än högre inkomst för den utbildade personen Rent deskriptivt finns mycket starka samband mellan individers utbildning och deras hälsa 4 och livslängd, både över tid och för olika länder. Men återigen är det en fråga om orsak och verkan; är det hög utbildning som ger folk bättre hälsa och livslängd, eller gör exempelvis dålig hälsa att människor utbildar sig mindre? Det finns dock en studie som visar att dödlighetsrisken faller med antal utbildningsår i USA och att effekten är betydande (Lleras- Muney, 2005). Arendt (2005) och Spasojevic (2003) finner positiva, men inte statistiskt säkerställda, effekter på hälsa av utbildning. De använder sig dock av små urval, vilket gör att man bör tolka deras resultat med viss försiktighet. Det verkar ändå rimligt att anta att också hälsan och inte bara dödlighetsrisken påverkas positivt av längre utbildning. Sambandet mellan föräldrars utbildning och deras barns utbildning och inkomster är starkt. De beskrivande sambanden säger dock inte om de starka sambanden beror på föräldrarnas utbildning eller på andra faktorer. I studier där man försöker avgöra hur stor del av sambanden som är kausala, finner man att ungefär hälften av sambanden mellan föräldrars och barns utbildning beror på andra saker än föräldrarnas utbildning. (Björklund m.fl., 2004; Black m.fl., 2005). Det finns dock ingen studie som visar ett negativt samband mellan föräldrars utbildning eller inkomster och barns utbildning eller inkomster. 20

23 Externa effekter för andra än de utbildade Det finns tydliga samband mellan utbildning och minskad kriminalitet. Även här är dock orsakssambanden oklara. Man kan tänka sig att dåliga uppväxtförhållanden leder till både låg utbildning och hög kriminalitet, och att det alltså inte är den låga utbildningen som orsakar kriminaliteten. Lochner och Moretti (2004) finner tydliga tecken på att förlängd utbildning reducerar brottsligheten i USA, mätt som sannolikheten att sitta i fängelse och antal arresteringar. Det är dock svårt att genrealisera resultaten till andra länder, som t.ex. Sverige. En annan extern effekt av utbildning är dess betydelse för det politiska engagemanget i samhället. Den statsvetenskapliga forskningen betonar att det finns ett starkt positivt samband mellan utbildning och politiskt deltagande. (Petersson, m.fl., 1998). Studier på amerikanska data har funnit effekter av utbildning på benägenheten att delta i val, utbildning ökar tidningsläsandet och påverkar attityderna till fri yttranderätt, samt ökar det självrapporterade intresset för politik (Milligan m.fl., 2004; Dee, 2004). Sammanfattningsvis, när det gäller utbildningens effekter är de privatekonomiska effekterna de allra viktigaste. Utbildning leder till högre inkomster för dem som genomgår utbildningen. Det finns också stöd för att utbildning leder till en rad andra positiva effekter för individen och samhället, men de är svårare att mäta. Det är förbättrad hälsa och livslängd, politiskt mer aktiva medborgare, mindre kriminalitet i form av fängelsevistelser och arresteringar, samt positiva effekter på nästa generations utbildning och inkomster. Den regionala effekten av högskolor Effekter på den regionala utvecklingen Högre utbildning och forskning har alltmer kommit att ses som en av de främsta drivkrafterna för regional tillväxt och utveckling. Hur utbildning och forskning ska fungera som drivkraft i realiteten har dock inte varit lika klart. För högskolorna själva kretsar motiven mycket kring den egna tillväxten, ökade resurser och högre status. Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) har gjort en översikt över vad vi idag vet om den högre utbildningens regionala effekter (Westlund, 2004). I rapporten konstateras att det är ett mycket svagt eller obefintligt samband mellan utgifter för utbildning/forskning och kunskapsintensiva näringar. Den kraftiga utbyggnaden av de regionala högskolorna har, med något undantag såsom Blekinge Tekniska högskola, inte fått något påtagligt genomslag i den regionala utvecklingen. Bl.a. konstateras att det inte finns särskilt mycket stöd åt tesen om högskolan som lokaliseringsfaktor. Flera studier har inte funnit några samband mellan närhet till lärosäte och nyföretagande/avknoppning (se även referat av Olav Spillings Estradföreläsning den 23/ , Utbyggnaden av de regionala högskolorna har ändå varit framgångsrik såtillvida att regionala skillnader i rekryteringen till högskolan har minskat. Såväl fysiska som mentala avstånd utgör barriärer för övergångar till högre utbildning, en hög tillgänglighet till högre utbildning underlättar rekryteringen av nybörjare till högskolan (Wikhall, 2001). Däremot finns enligt ITPS inte 21