Linköping fyllde tio Allsvenskan i Väst Besök i Gammalsvenskby Årets unga folkmusikband. Spel. mannen

Transkript

1 Linköping fyllde tio Allsvenskan i Väst Besök i Gammalsvenskby Årets unga folkmusikband Spel mannen

2 På gång: Skicka in era uppgifter till vdecember: 14 Jul i folkton, Teatern, Halmstad kl Folkmusikcafé m Falufolk Grand i Falun, konsert med Ellika Frisell, dans och kurs kl Blå Fålen, Allégården, Göteborg. 14 Julföreställning med eleverna på Eric Sahlström Institutet, Tobo. 15 Julpub Karlstad. 15 Ulrika Bodén m vänner, Värstaborg, Sundsvall kl Jul i Folkton, Kalmarsalen Kalmar kl Julkonsert med Lustspel, Lindebergska skolan, Lund kl Jul i Folkton, Cirkus Stockholm kl Jul i Folkton Konsert & Kongress, Linköping kl Jul i Folkton, Uppsala Konserthus kl Ungdomskurs Gästgivargården Malmköping med Patrik Andersson och Anders Larsson. 26 Julkonsert med riksspelman Anders Eriksson m fam, Själevads k:a kl Annandagsdans med Bollnäsbygdens spelmanslag bygdegärden Borr, Ljusdal kl Juldans m Skatelövs Spelmanslag, Grimslövs Föreningslokal kl Spel- och dansstuga, Ljungnäsvillan Rockneby, Kalmar kl Spel- och dansträff Hönsa bygdegård, Tibro Dans Fräntorps Folkets Hus, Göteborg. vjanuari: 2-4 Kursen Vinter-TON, Sundsvall Stämma Fältöversten Sthlm kl Spelträff Kulturbruket på Dal, Mellerud kl Tensta spelmän på Eric Sahlström Institutet i Tobo Sångkurs med Maria Röjås i Kalmar Pers Hans/Bertil Skeri, Hjortnäs bystuga, Leksand kl Folkmusikcafé m Falufolk Grand i Falun m konsert, dans o kurs kl 18 m Kalle Almlöf o Zara Helje. 26 Prova-på-dag på Eric Sahlström Instituteti Tobo Kurs m Lars-Olof Stilgård o Malin Klittvall, Bohusläns museum, Uddevalla kl Midvinterstämman Folkets Hus, Kallhäll kl Bollnäsbygdens spelmanslag Grand, Uppsala kl Sofia Jannok Bildningscentrum Bålsta kl Ungdomskurs i låtspel, Katrinebergs folkhögskola Falkenberg Sofia Jannok Nora k:a, Tärnsjö kl Sofia Jannok Tingshuset, Enköping kl Sofia Jannok Österlövstagården, Åkerby kl Sofia Jannok Folkets Hus Marma kl Häverö spelmän på ESI i Tobo. vfebruari: 1 Sofia Jannok, Societetshuset, Öregrund kl Ungdomsförstämma Gnesta. 2 Sofia Jannok Gredelbykyrkan, Knivsta kl Stämma Eric Sahlström Institutet, Tobo, kl Orsa och Leksands spelmanslag Orsa hembygdsgård kl Gnestastämman med Folkbandskampen m m. Anders Nygårds, Sofia Sandén och Ian Carr spelar i Leksand 6/2. 3 Sofia Jannok Godtemplargården, Gunsta kl Sandén, Nygårds, Carr, Hjortnäs bystuga, Leksand kl Midvinterton, festival i Olofström Kurshelg Vara folkhögskola Scillas Svänggäng på ESI, Tobo. 24 Konsert m musik av Olof Tillman o Anders Frisell, kyrkan Gagnef. 28 Tierps spelmanslag på ESI, Tobo. vmars: 2 Orsa o Aspeboda spelmanslag Orsa hembygdsg kl 19. med reservation för fel och ändringar ring och kolla!

3 Spelmannen 4/12 ISSN Ansv utgivare Margaretha Mattsson. Redaktör Peter Ahlbom Bultv 5, Hägersten , Spelmannen utkommer med fyra nummer årligen och utsändes till medlemmarna i SSR:s medlemssför bund. Prenumerera ge nom att sätta in 120:- (240:- för bosatta utomlands inkl bankavgift) på SSRs postgiro Märk talongen Spelmannen. Annonser bokas hos redaktören, pris: 1/1 sida 7000/5200 kr, 1/2 sida 3600/ 2700 kr, 1/3 sida 2500/1800 kr, 1/4 sida 1350/1850, 1/6 sida 1300/1000 kr (färg/ svartvitt) Radannons: 50 kr/rad (max 5 r) Sveriges Spelmäns Riksförbund Ordf Margaretha Mattsson, Koppargränd 32, Orsa. Tel margaretha.mattssonmusik@telia.com SSR:s kansli Gunnar Brandin, Folkmusikens hus, Dalag. 7, Rättvik. Dagtid , kvällar o helger ssr@spelmansforbund.se Förbundets postgiro: Nästa nummer utkommer 1 mars. Manusstopp: 1 februari. Omslagsbilden: Adrian Jones spelade med Gjallarhorn på folkmusikfestivalen i Linköping. Foto: Peter Ahlbom. spelmansbutiken: GNESTASTÄMMAN 2 feb 2013 Med Björn Ståbi & Lisa Rydberg Konsert, spel- o danskurser Folkbandskampen m.m. FOLKBANDSKAMPEN 2 feb 2013 Folkmusiktävling för er under 25 år UNGDOMSFÖRSTÄMMA 1 feb! Med Anton Schneider & Patrik Andersson. Stipendium till Johanna Johanna Nolgård, Arvika, fick årets Erik Gustavsson stipendium av Värmlands spelmansförbund. Johanna har både spelat i Frankrike och pluggat på Bollnäs folkhögskola. Nu studerar hon folkmusik vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm Spelmannen gratulerar! Returinformation Jag är sedan späd ålder mycket framgångsrik i att spara på papper, tidningar, noter och böcker av framförallt folkbildande karaktär. Länsarvet i Örebro, där Örebro Läns Folkmusikförbund förvarar sitt arkiv på tolv löpmeter dokument från fornstora dagar, väntar fortfarande, sedan fem år tillbaka, på de drygt 200 tidningar som finns i ett trångt och mysigt förrådsutrymme på Västanberg gård i Husby, Glanshammar. Det är där jag bor tillsammans med Moa, hästar, skånegäss, katter, svarthöns och en liten vovve på 50 kg. Den ymniga högen med tidningar består dels av drygt 150 nummer av Hembygden, från 1923 och framåt. Resten är Spelmannen, från 1953 och framåt. Dessa fick folkmusikförbundet av spelmannen Arne Olsson, som skänkte materialet till föreningen. Tidningarna hade riksspelmannen och fadern Einar Olsson, Lillkyrka samlat ihop under en mängd år. Anledningen till att jag har dem kvar hemma är att jag allt som oftast använder dem som inspiration och folkmusikaliska historielektioner. Den som t.ex. är intresserad av att veta vilken Gladh person som var längst i Hälsinglands spelmansförbund 1960 kan kontakta mig, för det vet jag! I början av 1960-talet hette tidningen Spelmansbladet och därefter under en dryg tioårsperiod Spelmansåret/Spelmanssommaren. Från och med 1978 benämns tidningen åter Spelmannen. Redaktör det året är Gunnar Ternhag. Ordförande i SSR samma år är Erik Nilsson, Hudiksvall. Och vice ordförande är ynglingen Lars Jobs, Leksand. Tidning nr.1/1953 består av tolv sidor, redaktör är musikdirektör Erik Erling, Stockholm ( ). I det här numret bjuder redaktören själv på Några reflexioner och tankar kring folkmusikens begrepp och argumenterar i texten för hur folkmusikern a.) binder samman forntid och nutid, b.) öppnar hjärtan, c.) bygger broar. Folkmusikupptecknaren Karl Sporr ( ) gör en musikbetraktelse kring rubriken Professionell musiker eller amatör, en text mycket rik på adjektiv. I övrigt ett längre reportage om Malma kyrka, respektive om Stiftelsen Sven Kjellströms minne, tre annonser, fyra notskrifter och fyra bilder. Med andra ord ett upplägg som liknar dagens Spelmannen och -80-talets tidningar har mycket fina omslagsfoton där fotograferna fångar den i spelmannen inneboende spelglädjen på nära håll. Annonseringen är i det närmaste obefintlig från 1960-talet och åtminstone till mitten av 1990-talet. En nyordning sker i Spelmannen nr.1/1989, då den tvålfagre gossen Peter Ahlbom övertar redaktionen efter Bengt Gawell. Redaktör Ahlbom inleder sitt arbete med uppmuntran till tidningens läsare att aktivt bidra till tidningens utveckling som den traditionella och nyskapande folkmusikens skyltfönster. Och alla vi som får Spelmannen idag vet att redaktör Ahlbom har förvaltat denna strävan mycket väl. Det är en oerhörd förmån för SSR att ha Peter Ahlbom som redaktör för vår tidning! I Hembygden nr.3/1923, organ för Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur, består så mycket som en tredjedel av materialet av folkmusikaliska artiklar. Hela tidningen genomsyras av en mycket stark omsorg om hembygden och jakten efter det ursprungliga kulturella svenska uttrycket. Detta stoff skulle kunna vara ämne för en hel tidning framöver. Spela fint & God Jul! Andreas Svensson, styrelseledamot i SSR 3

4 En ung, entusiastisk, lekfull och lite galen festival! Linköpings Folkmusikifestival fyllde tio år och lockade nära 3000 personer till årets ljus i höstmörkret... Ja, då var den TIONDE Folkmusikfestivalen i Linköping över och jag längtar redan till nästa. Jag kunde ju inte vara på alla verkstäder, dansgolv, konserter och föreställningar, så jag hoppas att kanske något av det jag missade i år, går i repris nästa år. Lokalerna i Folkets park, fem till antalet, fylldes undan för undan med förväntansfulla besökare (Så många fulla på annat, såg jag inte till). Ibland var ivern så stor att man sprang från lokal till lokal för att inte missa sina favoriter. Vid elvatiden på lördagen var det så fullt med folk att man fick tränga sig fram. Festivalen börjar kanske få växt- 4 värk. Man gissar att antalet besökare i år låg runt Tyvärr var inte många av dessa från Västervikstrakten. Det var undertecknad, och så två till, men de herrarna kan man väl knappast kalla besökare, Pelle Björnlert och Johan Hedin från Vråka. De båda musikanterna hade bråda tider. I olika konstellationer och med olika uppgifter förgyllde de vistelsen på festivalen för otroligt många av oss besökare. De är riktigt stora. Johan Hedin och Esbjörn Hazelius medverkade i jubileumskonserten, och hade lite senare sin egen konsert. Det blev magiskt, finstämt, lyhört och spontant, med roliga inslag och samtal med publiken. Samspelet var som vanligt lysande, och spelmännen verkade vara på sitt allra bästa humör. Stämningen var avslappnad i den fullsatta teaterlokalen, och publiken var heltänd. I en annan konstellation, i danspaviljongen, spelade Björnlert, Hedin och Pekkari till dans för en mångfotad skara, och blev med sina instrument ett med dansarna. Publiken dundrade sen på med klapp och tramp i den gamla träbyggnaden, för att få ett extranummer, men si det gick inte. Hedin hade spelverkstad för nyckelharpister (har dock inget med vare sig harpuner eller skidpister att göra). Och den nya konstellationen Silfver,

5 med Björnlert, Hedin och två barockmusiker, gjorde också ett mycket uppskattat framträdande, hörde jag. Men som sagt, man hinner ju inte med allt, under en sån generöst tilltagen festival. ARVIKA LYSTE UPP Andra grupper som lyste upp och laddade sin publik var Original Swedish Arvika Blues Breakers. Energin i det bandet var så laddad att ingen kunde vara still. Den skäggige kontrabasisten studsade upp och ner, och munspelaren, tillika sångaren, gasade på sitt band som den värsta trollkarl. Han sjöng förresten rätt mycket på finska? För mig spelar dock orden ingen roll, för texterna i många av de gamla folkvisorna är väldigt otidsenliga och banala. Jag fokuserar därför nästan alltid på musiken. Bengan Janson fick jag en stämningsfylld stund med också. Den karl n kan ju, förutom att hantera sitt dragspel som om det vore en del av honom själv sjunga. Han sjöng bla en del av Allan Edwalls sånger. Där hördes texten perfekt, och det var bara klokskaper som förmedlades. Tänk att dragspel kan låta så känsligt och vackert! Boot (med delar av det gamla bandet Hedningarna) framträdde på fredagskvällen med sin jordnära, ösiga och lite rockiga stil. Då måste åtminstone jag dansa. Experimentlusta fanns i flera band, och Gjallarhorn var ett av dem. Med Göran Månsson och Petter Berndalen kan det väl inte bli annat. Månssons hemmabygge, monsterflöjten, kan frambringa de mest underliga ljud. Där kan man prata om BLOCKflöjt! Många block på block. De var förresten utan sin sångerska, som var sjuk, men vansinnigt impone rad blev jag av hennes ersättare, Em ma Björling, som tydligen bara haft en timme på sig att lära in flera av deras låtar. Jag såg en amerikan, Nic Gareiss, dansa och steppa som en trumma, tillsammans med folkmusikanter av olika slag, och en grupp med rötter i den arabiska musiken fick också en plats på festivalen, annars var det rätt tunnsått med musik från ickeeuropeiska länder. Goodland Trio, ett av flera fina band i Linköping. Jag kunde nämna fler härliga musikaliska upplevelser, men låter mig nöja med dessa exempel. EN FESTIVAL FÖR ALLA Det här är helt klart en festival för alla, alla hudfärger och alla läggningar. Här dansar tjejer med tjejer, grabbar med grabbar, och som vi brukat i generationer. Alla klädstilar och alla åldrar är representerade. Här kan du slappna av och vara den du är, eller vill vara. I det här sammanhanget har jag svårt att tro att någon skulle kunna känna sig utanför. Jag vill inte påstå att min åldersgrupp är särskilt väl representerad på den här festivalen, men vad gör väl det, när det finns så många äldre hemma i Västervik. Nej, de flesta festivaldeltagare tycks vara under trettio, och det kan ju pigga upp oss, som ligger? åt andra hållet. Men piggade upp gjorde det knappast, att sova tillsammans med tretton andra personer i en skolsal på gummimadrass på golvet. Hittade inte öronpropparna första kvällen, så den korta natten blev rätt orolig. Andra natten fanns de där, tack och lov, men en natt på golvet känns ändå i en gammal bortskämd kropp. Det tog jag dock ingen notis om! Med en lång lång promenad i natten, för att komma till masslogin från festivalområdet, och efter tre dansverkstäder förmiddagen efter, så strejkade muskler i vader och fötter. Jag fick rejäl kramp. Men vad gör väl lite krämpor. Det här är ju bara en gång om året, och vilka fantastiska upplevelser och människor man kan få möta. En tjej som tydligen (de flesta droppade in så sent/tidigt, att jag redan dragit täcket över mig) sovit i min skolsal, tackade för en fin natt tillsammans med oss?? innan hon försvann på söndagen, och en ung kille från Örebro, med mandolin, berättade att han sovit UTAN liggunderlag, apropå sova på golvet. Han menade att det var helt OK, kanske t o m lite bättre än med ett liggunderlag?? Man häpnar! Han såg oförskämt pigg och glad ut, och fick mig att känna mig lite gnällig, om man säger så. Jag tyckte hela kroppen gnällde om allt möjligt hemskt som jag utsatt den för så plötsligt. I frukostmatsalen summerades festivaldagarna på söndagen, åtminstone för mig, småländsk nollåtta, och två andra ungdomar, en skånsk och en västerbottnisk stockholmare. Vi delade upplevelser, reflekterade, log och mindes. Ett härligt avslut i lugn och ro. Mina bäst bevarade bildminnen från helgen, blir nog ändå den lilla familjen, som nästan hela tiden rörde...forts på nästa sida: 5

6 ...forts fr sid 5: sig på eller invid de olika dansgolven. Pappan, som jag kom ihåg från föregående år med barn på magen, dansade oftast omkring med sin yngste i en klarröd tygsele på magen. Då och då halade han med moderns hjälp upp den något äldre gossen på sina axlar, tog tag i mamman och dansade iväg. Som en kroppsmobil gungade de iväg i danshavet. De små grabbarna har antagligen redan blivit ett med fiolmusik, polskedans och sina medmänniskor. En annan festivalbild som dyker upp, är alla spontant uppkomna unga spelgrupper, som ibland, med endast två meter emellan sig, kunde stå och spela så fint tillsammans i foajén. Mycket trångt men inga koncentrationsproblem där inte! MITT fokus blev dock en aning stört, även fast jag trivdes i SÅDAN trängsel. Folkmusikfestivalen i Linköping är en ung, entusiastisk, lekfull och lite galen festival. Man blir hög av att aktivt musicera tillsammans. Ibland kommer man nästan i trans, speciellt i dansen, och detta utan att behöva ha proppar i öronen. Bullernivån är accep tabel, t o m för en hörselskadad som jag, med hörapparater. Här är musik och dans ett. Tänker mig ett stort träd. En trädkrona med sina unika förgreningar (stilar, influenser) och sina nya unika blad (ar tister, grupper, spelmän, dansare) varje år, men med flera hundra år gamla delar i stam och rötter, där näringen kommer in (arvet från förr). Fråga mig bara inte vad folkmusik är! Måd Harnell Foto: Peter Ahlbom Folk You för alla unga Folk You är ett ungdomsnätverk som RFoD dragit igång. Folk You vill att alla unga som håller på med folk- och världsmusik skall upptäcka och lära känna varandra, stärka det som förenar och utveckla det som är speciellt. Projektet vill vara en mötesplats för unga men också stärka ungas inflytande inom kulturlivet lokalt och nationellt. Läs mer på 6 Ethno on the road fyllde scenen med gamla ethnodeltagare under sin sista låt och till och med några basister jammade ihop på årets festival!

7 7

8 Allsvenskan drog västerut Rikskursen Allsvenskan i folkmusik arrangerades för fjärde gången nu i höst. Den här gången var det med fokus på västsverige. Ett 30-tal deltagare samlades på Åh Stift- och konferensgård i Ljungskile under Allhelgonahelgen. Joar Skorpen lärde ut låtar från olika delar av Bohuslän. Några låtar från Dalsland lärdes ut av Einar Hansander. Till sin hjälp hade han Caroline Malmberg. Låtarna från Västergötland lärdes ut av Pontus Estling, klarinettspelman. Lärarna är alla riksspelmän på låtar från sitt landskap. Einar har dessutom fått Zornmärket i guld. Deras sätt att lära ut skiljde sig lite grand åt. Dessa tre landskap gränsar mot varandra och detta märks. Vissa låtar kan hittas i snarlika varianter i de olika landskapen. Utöver låtutlärning fanns det tid till att repetera låtar från tidigare kurser. Det hölls även ett danspass under ledning av Jimmy Persson och Ingegerd Hägnesten. De lärde ut några danser från regionen och berättade om dessa. Dansgolvet var välfyllt. För att bli en bra dansspelman underlättar det om 8 man kan dansa lite och förstår vad som kan gå fel när man spelar till dans. Under lördagens festmiddag fick alla pröva på att sjunga en del visor från de olika landskapen. Efteråt fortsatte spelandet långt fram på natten. Kursen avslutades på söndagen med lunch och utvärdering. Enligt den plan som finns så skall Allsvenskan ordnas två gånger per år. Nästa år är vi välkomna till Eskilstuna under Kristi Himmelfärdshelgen 9-12 maj. Anders Brissman

9 Bjäran blev årets unga folkmusikband En liten rockande jävel tog hem finalen i tävlingen Årets unga folkmusikband i Falun! Bjärans musik har bredd och dynamik från det finstämt lyriska till det kraftfullt extroverta. Samspelet är tätt och arrangemangen är underfundiga och musikantiskt genomarbetade. Genregränser tänjs på ett lekfullt sätt men hela tiden urskiljs trådarna till traditionen. Med folktrons Bjära ba kom örat, har gruppen en varm scenisk framtoning med humor och glimt i ögat. Detta är akustisk musik av högsta klass! Så lyder motiveringen till varför västernorrländska Bjäran blev årets unga folkmusikband Bjäran är i folktron en liten jävel i form av ett nystan som kan sitta ovanför dörrposten och kasta vatten på hus folket, men förmodligen har vi alla en bjära i oss, hävdar folkrockgruppen Bjäran. På fiol, gitarr, saxofoner och slagverk spelar Magdalena Eriksson, Peter Bonde, Christian Cuadra och Mattias Mårtensson mestadels egenkomponerad musik, med glimtar av Medelpads och Ångermanlands låttraditioner. De tog såväl publiken som juryn med storm med sin samspelta och utåtriktade folkrock dock i hård konkurrens med tävlingens tvåa Adeln och trean Rut. Adeln, med medlemmar som började spela ihop på folkhögskolan Sku - rup, består av lika delar folk- och jazzmusiker med medlemmar som Sofia Andersson, saxofoner, Ivar Hedén, trumpet, Olov Lindroth, piano, Simon Albertsen, trummor och för tävlingen basisten Tommedye Nordén, tog hem andrapriset med motiveringen: Med stor potential och musikalisk skicklighet knyter Adeln ihop både jazz- och folkmusikkulturen på ett enastående sätt. Bandet visar prov på en varierad repertoar och ett uttryck i musiken som är dynamiskt och exceptionellt och gåshudsframkallande. Allt detta med finurliga presentationer. Vi vill höra mer! Trion Rut träffades på Bollnäs folkhögskola 2011 och går nu alla på Musikkonservatoriet i Falun. Med musik som befinner sig mellan morgondagg och åskväder skapar RUT sin helt egna klangvärld. Musiken må las med sirliga detaljer och fina penseldrag. Stor variation i arrangemang och sättning, egna texter, plats för både det vokala och instrumentala, ger prov på en stor musikalisk frihet Laddad och innehållsrik folkmusik! lyder juryns motiv för gruppen med medlemmarna Anna Larsson, sång och gitarr, Hanna Blomberg & Maria Kruchov Midtiby båda på fiol. Första priset på kronor skänktes i år av musikern och kompositören Benny Andersson, andra priset av studieförbundet Bilda och tredjepriset av Dalarnas spelmansförbund. Övriga tävlande grupper var Cirkeln från Umeå, Största trion från Bollnäs och Harald, Magnus och Vega från Dalarna/Stockholm. Tävlingen som utspelade sig under Folkmusiknatta i Falun 9-10 november är ett samarbete mellan Folkmusikens hus och studieförbundet Bilda med syfte att uppmuntra, utveckla och stödja unga folkmusikgrupper (mellan 15 och 23 år). 9

10 Gammalsvenskby, Ukraina: I utkanten av tid och rum I Gammalsvenskby i Ukraina vid floden Dnjeprs strand finns idag bara åtta kvinnor som har svenska som sitt modersmål. De är alla mycket gamla. De talar den svenska dialekt som talades på Dagö i Estland på 1700-talet. Själva säger de att de talar på gammalsvenska. Dessa kvinnor är de sista svenska kulturbärarna i byn och när de försvinner, försvinner sannolikt ett svenskt kulturarv som mirakulöst har överlevt i snart 230 år. Svenskt Visarkiv besökte Gammalsvenskby i slutet på oktober för att se om något fanns kvar av svenska sånger och seder. Och för att dokumentera historier, livsöden och berättelser om då och nu. En resa till ett Sverige i utkanten av tid och rum. År 1781 tvingades den svensktalande befolkningen på Dagö utanför nuvarande Estlands kust lämna sina hem. Katarina den stora beordrade dem att bege sig till Ukraina. De skul le dock inte bli lottlösa. Nybyggda hus och bördiga jordar skulle vänta på dem i deras nya hembygd vid floden Dnjepr, ett tiotal mil från Svarta Havet. I runda tal 1000 dagöbor började sin fotvandring hösten Med sig hade de allt de kunde bära, sitt svenska språk och sin lutherska tro. Vägen gick över Pskov, Moskva och Kursk i Sydryssland. När de kom fram nio månader senare hade deras antal halverats. Köld, svält och sjukdomar hade gått hårt fram med dem under den långa färden. Väl framme fanns inga nybyggda hus och jordarna låg långt från den plats de hade anvisats. Den långa vandringen och alla de svårigheter som mötte dem tärde hårt. Efter ett år i Ukraina fanns bara 135 dagösvenskar kvar i livet. Det katastro fala manfallet till trots, byggde man sina hus och odlade jorden. Tre byar med tysktalande invånare anlades runt den svenska byn. På tyska blev byns namn Altschwedendorf, Gammalsvenskby. Många svenska traditio ner hölls vid liv. Den lutherska tron var en naturlig gemensam nämnare för byborna och i den hade psalmsången en både viktig och naturlig plats. Inte mindre viktigt blev det att gemensamt hålla psalmerna vid liv eftersom man under långa perioder inte hade någon svensk präst i byn. 10 Det svenska språket levde vidare men byborna behövde fler språk. Tyskan användes i kontakterna med grannbyarna. Ryska var det officiella språket både under tsartiden och under sovjeteran. Dessutom behövde man tala ukrainska med köpmän och mer avlägsna grannar. Dessa fyra språk behärskades av de flesta av Gammalsvenskbyborna. I kyrkan hölls guds tjänsterna på rikssvenska eller hög svenska som det än i dag kallas i byn. Deras egna svenska dialekt var ålderdomlig redan vid tiden för deras utvandring. På Dagö hade det funnits en svensktalande befolkning redan på medeltiden och språket de förde med sig till Ukraina hade troligen starkare drag av fornsvenska än av det språk som talades på det svenska fastlandet på 1700-talet Under många år levde gammalsvenskbyborna i stort sett isolerade från Sverige. Det gjordes en insamling på 1880-talet som resulterade i bygget av den svenska kyrkan i byn. Den är unik i sitt slag. Den har idag både ett kyrktorn och en kupol. Kupolen byggdes till när den togs över och renoverades av den ortodoxa församlingen Nu används den för både ortodoxa och lutherska gudstjänster. På 1920-talet, i sviterna av den ryska revolutionen var det brist på det mesta i Ryssland och Ukraina. Bondebefolkningen svalt och Gammalsvenskbyborna var inget undantag. Många krafter verkade för att utverka tillstånd för byborna att få utvandra till Sverige lyckades det. Under Röda korsets beskydd emigrerade 885 gammalsvenskybor till Sverige. Ett ytterst li tet fåtal stannade kvar i byn. Nu skulle man hem, till det förlovade landet. Nyheten om att gammalsvenskbyborna skulle komma hem efter 150 år i Ukraina fick stor uppmärksamhet i svenska tidningar. De stora dags tidningarna sände ut journalister som följde hemresan och skrev dagliga rapporter om de exotiska svenskarna. Folklivsforskare gnuggade händerna och bespetsade sig på att möte ett stycke orörd svensk kulturhistoria, oförändrad sedan 1700-talet och med rötter i en exiltillvaro som startade redan på 1400-talet. Hemkomsten blev inte som man hade hoppats. I Sverige rådde ekonomisk depression och arbetslösheten var hög. Den varma öppna famn som skulle ta emot de nyhemkomna var, om inte stängd så i varje fall, rejält kyl slagen. Svenska myndigheter inrättade ett läger i Jönköping där svenskbyborna inkvarterades. Till det lägret skickades Folkmusikkommissionens Olof Andersson. Han var en av männen bakom folkmusiksamlingen Svenska låtar. Han hade nåtts av ryktet att en av kvinnorna, en Katarina Utas, hade en häpnadsväckande repertoar av folkliga koraler. Hon var född 1854 och var vid ankomsten till Sverige alltså en åldrad kvinna på 75 år. Katarina hade lärt sig de gamla psalmmelodierna redan som barn. Hennes sånger var en veri tabel skatt. Under 1800-talet hade nya

11 Emma Utas, Elsa Kozenko Utas, Maria Malmas och Lidia Utas på väg till högmässan i Gammalsvenskby. psalmböcker införts och de gamla psalmerna hade därmed tagits ur bruk och försvunnit. Katarinas texter var hämtade ur den Svedbergska psalmboken från 1695, en senare utgåva av den Svedbergska som kallas Revalpsalmboken (utgiven 1742 och 1767) och den Wallinska från En annan insamlare, Nils Ståhlberg, spelade in koralerna på fonografrullar och Olof Andersson nedtecknade 44 koraler som Katarina sjöng med stadig och mycket musikalisk röst. Hennes koraler gavs ut i Olof Anderssons samling Folkliga svenska koralmelodier från Gammalsvenskby och Estland år Katarina Utas var då borta sedan länge. Hon ut vandrade till Kanada ganska snart efter ankomsten till Sverige och dog där ett par år senare. Hennes musikaliska arv lever dock vidare, hennes koraler sjungs än idag. Vad hände då med alla dessa svensk bybor med sina klingande gårds namn. Vad hände med alla Utas, Annas, Hoas, Malmas och Knutas? Ett hundratal emigrerade vidare över Atlanten. Många av de som var mycket gamla hamnade på ålderdomshem på Gotland. En del av byborna lyckades finna sig tillrätta i Sverige men nära hälften återvände tillbaka till byn de följande åren. Nu lever där endast åtta bybor kvar som har svenska som modersmål. De är alla kvinnor och de är alla i åttioårsåldern. Svenskt visarkiv satte under sommaren ihop en delegation för att besöka byn. Tanken var att se vad som finns kvar av svenska traditioner, av språket och kanske till och med av mu siken. Med på resan följde också två sångerskor och spelmän. Lena Willemark och estlandssvenskan Sofia Joons har bägge ett flertal av Katarina Utas koraler på sin repertoar. Att komma till Gammalsvenskby är som att kliva in i en annan värld. Den äldsta bygatan är av sand och jord. Den påminner mer om en uttorkad flodfåra än om en väg. Husen som kantar vägen har alla vackra färgglada grindar men prakten är en illusion. Bakom stängslen och grindar är det slitet och påvert. Som tur är följer Karl-Erik Tysk med på resan. Han är präst i Svenska Kyrkan och har besökt byn ett fyrtiotal gånger och känner alla de svensktalande i byn. Han banar väg för delegationen och kliver självklart in hos kvinnorna vi ska besöka. Vi är osäkra på om vi ska förstå deras dialekt och vet inte hur våra möten ska gestalta sig. Vi visste på förhand att de gamla koralerna i stort sett var försvunna redan 1929 när Olof Andersson mötte Katarina Utas i lägret i Jönköping. Musiken bär alltid med sig något mer än det rent musikaliska och vi ville se om vi kunde få en ny förståelse för sammanhanget, säger Dan Lundberg, Visarkivets chef och initiativtagare till resan. Elsa Kozenko Utas tar emot oss utanför sitt turkosa hus under vinrankorna som bildar tak över ingången. Hon talar ålderdomligt men vi förstår nära nog allt som sägs. Elsa föddes i Sverige 1931 men kom till byn när familjen flyttade tillbaka redan året där på. Hon berättar om den fruktansvärda hungersnöden under trettiotalet, om hur hela familjen tvingades till Tyskland under kriget och hur de inte fick komma hem. Istället skicka des de...forts på nästa sida 11

12 Lena Willemark letar psalmer tillsammans med Elsa Kozenko Utas. Foto Jonas Nyberg I UTKANTEN... forts fr föreg sida: till arbetsläger i Komi väster om Ural, långt upp i permafrosten. När de väl kom tillbaka till Gammalsvenskby 1947, var många hus totalförstörda. Bara väggarna stod kvar. Torkan och missväxten varade i flera år och umbärandena var större än ord kan beskriva. Elsa berättar med glittrande ögon och stadig röst. Hennes syster Emma kommer in i huset efter ett tag. Hon är djupt religiös och sekunderar sin äld re syster men helst vill hon tala om sin tro. Lena Willemark sjunger En blomstertid nu kommer till en koralmelodi efter deras släkting Katarina Utas. För ett ögonblick stannar allt till i det lilla rummet där vi trängt ihop oss. Efter en stund börjar Elsa leta efter orden som Lena sjunger i sin psalmbok och följer noga med. Vi besöker Maria Norberg och får på köpet träffa dottern Maria och hennes kusin Anna. Bägge två är i 40- årsåldern och läser svenska i byns skola två kvällar i veckan. Vi pratar på svenska och de är lite blyga. De sjunger alla i byns kör. Nu sjunger de för oss på svenska och ryska. Maria Norberg sjunger dessutom flera sånger på tyska. Hon har trots sina 81 år en stadig röst som klingar djupt och tonsäkert. Det som slog mig i den lilla svenska byn långt ute på slätten att folket här klarat av att anpassa sig under de politiskt och kulturellt brokiga sekler man har bott här. I Estland brukar man säga att det som är starkt och hårt lätt bryts, men att det som är 12 mjukt böjer sig och förblir helt. Mitt i allt det slitna och trasiga, både i byn och i de gamla kvinnornas berättelser finns där något som bevarats. Känslorna för byn och för varandra, säger Sofia Joons som utöver att vara sångerska och spelman också är ordförande för Estlandssvenska Kulturrådet och arbetar aktivt både med och för den estlandssvenska kulturen. Efter fyra dagar i byn har delegationen besökt alla som fortfarande talar gammalsvenska. Det är märkligt att inse att deras språk kommer att försvinna med dem. Men språket har fått leva i skymundan under lång tid. Under tiden före och efter andra världs kriget var det inte möjligt att tala svenska öppet. Likheten med tyskan gjorde att de riskerade att utpekas som fascister om ryssar och ukrainare hörde dem. Frågan om nationalitet och etnicitet ställs på sin spets. Svenskättlingarna i byn ser sig som svenskar. Oavsett om de har svenska som modersmål eller inte. De har ukrainska medborgarskap och de talar ukrainska och ryska. De äldre talar dessutom tyska. Riktigt intressant blir det av att de ursprungligen stammar från Dagö i Estland som vid tiden för deportationen var ryskt. I hemmen ligger svenska veckotidningar, hänger svenska flaggor och bil der på svenska kungafamiljen. Kontak ten med Sverige sker genom brev och några av dem har varit på kortare be sök hos släktingar i det gamla landet. Gudstjänsterna i den svenska kyrkan håller psalmsångerna vid liv. Det finns också en liten kör som träffas och sjunger svenska sånger. Innan delegationen lämnar Gammalsvenskby ges två gudstjänster. En i den tyska kyrkan i grannbyn Schlangendorf och en i den svenska kyrkan. I tyska kyrkan hålls gudstjänsten på ukrainska, tyska och svenska. Psalmerna sjungs först på tyska och sen på ryska. Lena Willemark och Sofia Joons sjunger några av de koraler som härstammar från Gammalsvenskby. De har sannolikt inte hörts här på över åttio år. Det är andlöst och tårar blänker i tystnaden. Det ger en vacker och spröd känsla av att koralerna som har vandrat från Dagö på 1700-talet till slätterna vid Dnjepr nu har kommit tillbaka igen efter att ha vilat i svenska arkiv. En musikalisk cirkel har slutits. För mig har Katarina Utas koraler fått en helt ny betydelse efter mötet med människorna i Gammalsvenskby och efter att ha sett den leriga bygatan och den mäktiga floden som löper längs byn. Vi spelade ju faktiskt in närmare 20 sånger. Det var långt över förväntan, säger Dan Lundberg. Nu finns kvinnornas berättelser, deras röster och våra samtal förevigade tillsammans med fotografen Torbjörn Ivarssons rika bildmaterial. Det är resans hårdvara som kommer att beva ras för eftervärlden. Resans deltagare tar med sig andra värden hem, olika för var och en. Ingen lämnas oberörd av värmen, gästfriheten och den enorma livsstyrkan vi mötte hos de svenska kvinnorna i byn vid tidens ände. Sofia Joons ser tillbaka och ger ett prov på vad resan betydde för henne: Jag har estlandssvenska rötter på min farfars sida och band till den estlandssvenska ön Nargö och är därmed vad man i Estland kallar historisk minoritet. Som historisk mino ritet tittar man ofta bakåt i tiden för att våga ta steg framåt. Tanterna i Gammalsvenskby lärde mig att gå mer på känsla och blicka framåt. Där, i känslan, knyts allt samman. De innersta tankarna och känslan av att tillhöra ett vidare sammanhang. Då känner man sig inte ensam, varken i Gammalsvenskby eller Tallinn. Jonas Nyberg Torbjörn Ivarsson (foto)

13 Grattis till stipendiet, Stina! Ett stort GRATTIS till Stina Brandin som har fått Päkkos Gustafs stipendium 2012! Päkkos Gustafs stipendium innebär att man lånar Gustafs fiol under ett år, och dessutom får kr. Juryns motivering lyder: För ett drivet låtspel, för hennes genuina intresse för traditionsmusiken från Boda, men också för hennes öppenhet och intresse för annan musik. Det betyder väldigt mycket för mig att få stipendiet säger Stina. Folk som tidigare fått det är sådana som jag ser upp till. Det känns som en bekräftelse som gör gott i min själ. Det är stort för mig och jag är överraskad och glad och naturligtvis är det bra med en slant nu eftersom jag fortfarande studerar. Stinas musikbakgrund är lång och brokig. Hon har spelat fiol för Margaretha Mattsson från fem till 15 års ålder. Spelade under den perioden i Rättviks lilla spelmanslag och Boda spelmanslag. Sedan blev det este tiskt program på gymnasium med fiol- lektioner för Tommy Gjers och Erik Berg och då också spel i Leksands spelmanslag. Sedan blev det Värmland i ett år på Ingesunds Musikhögskola med fiollektioner för Mats Berglund, Sedan följde Malungs folkhögskola på ettårskursen fiol med Jonny Soling och då även spel med Malungs spelmanslag. Nu går Stina terminskursen i Malung för Patrik Andersson. Pappa Gunnar har varit den viktigaste inspirationen och spelkamraten i många år och dessutom har Stina tre äldre syskon som alla spelar fiol och det har naturligtvis också stärkt den musikaliska uppväxtmiljön. Jag kände Päkkos Gustaf väl under senare delen av hans liv och jag spela de en hel del tillsammans med honom. Han var en person med det vi ibland kallas karisma. Han tog sig själv på allvar i sitt spel. Han hade intensitet och inlevelse och ingen lämnade honom utan att vara berörd. Han svettades, hans brottades med sina låtar, med fiolen och han drev sitt spel framåt. Jag är också väldig glad över att Stina fått Päkkos Gustafs stipendium. Beskrivningen av Gustaf passar även in på Stina. Hon bryr seriöst om sitt fiolspel och hon funderar grundligt och på djupet hur hon vill ha sin musik. Dessutom är hon en oerhört social spelman som söker upp och spelar med alla och hon är sällan först i säng på spelmansstämmorna. Stina är helt enkelt en kraftfull inspiration för många människor. Än en gång ett stort grattis till Stina Brandin. Jonny Soling Jon Holmén (foto) P.S. Stina, känn dig välkommen hem till mig på spel. Ta med dig fiolen och kom. D.S. Allsvenskan i folkmusik! Nästa kurshelg i Eskilstuna 9-12 maj

14 Norsk-svenskt musikexperiment: Hardingfelan möter nyckelharpan Norden har två instrument med understrängar. Bägge är snudd på nationalinstrument. Varför är det ingen som testat hur de låter ihop? Detta var en av tankarna när den norske hardingspelmannen Olav Luksengård Mjelva sökte upp svenska nyckelharpisten Erik Rydvall och frågade om de skulle gära något ihop. Det kändes som ett naturligt projekt, säger Olav. Jag blev jätteglad, säger Erik. Erik och Olav började testa under 2011 men i år har samspelet blommat ut på riktigt. Dock icke helt utan en hel del tufft jobb, särskilt för Erik. Det här har varit en stor utmaning för mig, säger han. Även om instrumenten påminner om varandra så är det så stor skillnad på låtarnas struktur, tonart och sådant. Det har tagit tid för mig att fatta musiken. Det här är helt nya grejor, det är som att komma med nyckelharpan till en oudhspelare i Egypten! Tanken är att spela mycket traditionellt ihop. Hardingmusik från Hallingdal och nyckelharpslåtar från Upp land. Mycket Byss-Calle och Eric Sahlström alltså. Jag förstår vad Erik menar, säger Olav. Hardingmusiken är friare, man improviserar mer, sätter ihop delar på olika sätt. Det är ju solomusik egentligen och svår att spela ihop. Men Erik och Olav börjar hitta varandra. De spelar som sagt ganska traditionellt och försöker inte poppa till det som Erik säger. Men det tar tid att hitta material som funkar. Tonarterna är ett problem, och det faktum att man på hardingfela ofta använder olika stämningar. Så vitt man vet finns det fem olika sätt att stämma hardingfelan bara i Hallingdal, säger Olav. Just traditionens betydelse är nytt för Erik, som ju är nyckelharpist från nyckelharpsglesa Umeå. 14 Eric Sahlström provar en stränghållare i verkstaden hemma i Göksby. Foto: E. Hogmark Det är otroligt inspirerande med det traditionella spelet och försöka hålla sig till det, säger Erik. Det är kärnan i vår repertoar. Erik Rydvall är väl mest bekant som en av tre i hyllade Nordic. Han gillar att experimentera och har det senaste året också spelat flamenco i Schweiz (!) på sin nyckelharpa. Olav spelar oftast i grupperna Sver och Nordic Fiddler s Bloc och bor numera växelvis hemma i Röros men också i gästrikska Älvkarleby. Erik och Olav hade en del spelningar under 2012 men det är först nästa år det ska spelas på allvar. De spelar in en CD på norska Grappa i januari och planerar en turné i Sverige och Norge 3-11 april. Det här är kul, säger Erik. Man upptäcker nya saker hela tiden. Det tar tid men det har burit frukt också. Det är intressant att använda hardingfelan i andra sammanhang, säger Olav. Den har potential, här skapar vi en ny klang tillsammans. Peter Ahlbom

15 Mogen man bygger ofta den bästa violinen Citatet är hämtat från Dagens Ny heters reportage om Fiolbyggarförbundets utställning i Musikhistoriska museet på Floragatan i Stockholm påsken Men redan i mars 1925 arrangerade Stockholms-Tidningen och Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur en musikinstrumentutställning och dito byggartävling. Vid detta tillfälle upplät Konstakademien sina lokaler. Enligt Stockholms-Tidningen som förstås ägnade en lång artikel åt utställningen var sex långväggar och lika många kortväggar fulla av fioler och andra folkmusikinstrument från skilda bygder av vårt land. En underrubrik i samma tidning lyder: Folkmusiken som en av vår gemen samma kulturs rikaste skatter. Rubriken var ett citat av Kurt Belfrage, hedersordförande i Svenska Ungdomsringen, som även hedrade två pionjärer inom folkkul tu rens långsiktiga bevarande med orden:... tack vare Anders Zorns och Nils Anderssons energiska, kärleksfulla arbete stora skatter av denna eljest till tysnad och glömska dömda folk mu siken kunnat räddas. Utställningen samlade hela 254 deltagare med sammanlagt 600 instrument. AMATÖR OCH PROFFS Initiativet hade tagits av Ernst Granhammar, som till yrket var mu seiuppsyningsman vid Riksmuseet men på fritiden sekreterare i Ung domsringen och redaktör för dess tidning Hembygden. Granhammar var inblandad i många andra evene mang inom folkmusik och folkdans under och 1930-talen. Han var också ordförande i Sveriges Fiolbyggar förbund som bildades En av deltagarna 1925 var den då trettioårige Eric Bertil Lindblom från Norrköping. Han var född 1895 och blev så småningom fiolmakare på sin fritid, till yrket var han fotografiretuschör. I tävlingen fick han och omkring trettio andra amatörer silvermedalj för sina egenhändigt byggda instrument. Man skilde näm ligen på yrkesmän och amatör byggare i tävlingen. Medaljens utformning i guld, silver och brons påminner om Anders Zorns vackra spelmansmärke, som Zorn själv rita de förlagan till i samband med Riksspelmansstämman på Skansen Tretton år senare, 1938, firade Fiolbyggarförbundet sitt tioårsjubileum. I samband med firandet ordnade förbundet en musikinstrumentutställ ning i Musikhistoriska museet på Floragatan 3 i Stockholm, där museets nya lokaler hade invigts Fiolmakare tillhör sedan gammalt hantverkaryrkena. I Dagens Nyheter den 19 april, under rubriken Mogen man bygger ofta den bästa violinen, kunde man läsa att publiktillström - ningen var överväldigande. Vidare att det fanns ett starkt intresse för att bygga musikinstrument som bli vit ett uppskattat tidsfördriv, en ypperlig hemslöjd som krävde stor skicklighet. Man konstaterade att det var huvudsakligen till mogen ålder komna herrar som utmärkt sig i den ädla konsten. FEM GULDMEDALJER Denna gång erhöll fem herrar guld - medalj, däribland Eric Bertil Lindblom. Ett flertal personer mot tog silvermedaljen. Eric var säkert också en flitig spel - man, vilket hans efterlämnade, slitna fiollåda vittnar om. I den för varade han en välanvänd stråke, sin fiol signerad Eric Lindblom fecit [= skapade] / Norrköping 1930 och i innerfacket sin fina silvermedalj som han måste ha varit mäkta stolt över. Det vackra diplomet från 1938 ses här intill och vars vinjett är densamma som på 1925 års diplom. Monica Golabiewski Lannby 15

16 Nationaldag bland kungens buskar För Stockholms Spelmansgille blev Nationaldagen en onekligen lyckad tillställning. Vi hade fått kontakt med Ekerö Kommun och det innebar att vi fick vara med och bära upp national dagsfirandet ute vid Kungens slott Drottningholm. Drottningholm har ju annars anor sen mitten av 1600-talet när änkedrottningen Hedvig Eleonora lät upp - föra de första delarna av den nuva rande huvudbyggnaden som änkesäte åt sig, hon levde ju där som änka under inte mindre än 55 år, hon dog först år Hennes make, krigarkonungen, Karl X Gustaf gick ju bort redan i unga år, han dog dock icke i strid utan i en simpel lunginflammation, bara 37 år gammal. Sonen, Karl XI, blev inte mycket äldre och hur det gick för sonsonen, ja det vet vi ju. Ett slott på samma plats som Johan III och hans drottning Katarina Jagellonica hade låtit uppföra hundra år tidigare hade ju som den minnesgode säkert erinrar sig brunnit ner till grunden bara något år efter Karl X Gustafs bortgång, så tomten var ledig och stod till förfogande. Scenen och publiken hittade vi emellertid vid Kina slott, en minst lika intressant miljö att spela i. Kina slott är inte likt någonting annat, upp fört som det blev som en liten födelsedagsgåva och en överraskning av kung Adolf Fredrik för drottning Lovisa Ul rika till midsommaren En passande inramning för ett nationaldagsfirande, och med mer än tvåhund rafemtio år på en vacker Mälarö på nacken måste det väl ändå anses som mer svenskt än kinesiskt? Att spela i denna lika historiska som kungliga miljö är en utmaning, om inte annat för att man känner kraven på sig. Det är inte vilken liten buske som helst som inramning till buskspelet, den äldsta slottsträdgår den med sina bosqueer, sina statyer och fontäner är också en ganska barock skapelse. Så nog fanns det buskar till buskspelet. En och annan presumtiv åhörare passerade utan att ta notis om de fragment av kulturarvet som bjöds, men 16 vi kunde glädja oss mer åt andra som stannade upp och lyssnade, berättade sånt som att de dansat folkdans och som sedan följde oss intresserat. Men scenen fanns nedanför den kinesiserande lilla bakelsen, i den för Gustaf III av Fredrik Magnus Piper planerade engelska parken och där fanns allt som hörde dagen till. Publiken, speciellt den allra yngsta, sprang glatt omkring och viftade med sina pappersflaggor, det var inte bara picknick för de flesta utan också att ta till sig lite av vad Sverige och Ekerö kunde bjuda. TVÅ VÄRLDSARV Nu är Stockholms Spelmansgille inte precis från Ekerö, men Ekerö är ändå en kommun med två världsarv inom dess hank och stör. Bägge världs arven mötte nu varandra, och in på scenen marscherade ett vikingatåg med världs - arvet Hovgårdens vikingahird, Alsnu vikingar, i spetsen tillsammans med några mer traditionella scouter från Träkvista. Svenska flaggan i täten som sig bör. Från scenen hälsade slottsfogden Fred rik Trolle välkommen och efter kommunordföranden Peter Carpelans invigningstal så fick vi i Gillet ockupera scenen med några låtar. Från stockholmstrakten är det ganska glest med bevarad folkmusik, men från Ekerö och Färingsö finns en hel del, särskilt eftersom en kamrer Georg Bladini vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt påpassligt tecknade upp låtar inte bara från bygden runtomkring utan även från de intagna, där fanns det tyd ligen även spelmän, eftersom det finns upptecknade låtar med tydliga drag från andra delar av vårt avlånga land, samtidigt som han låtit sagesmännen förbli barmhärtigt anonyma. Här spelade vi dock låtar från bygden, dvs upptecknade efter hederligt folk och icke straffångar. Vi märker en skräddare, Karl Fredrik Haglund från Hilleshög, en lantbrukare, Helmer Gustafsson från Färentuna, och sedan icke minst en f.d. hemmansägare och nämndeman, Johan Erik Vallin från Sånga socken. Redeliga män med fötterna djupt nedborrade i den svenska myllan, här ute är det jordbruket som dominerar. Det är den generationens spelmän vi har de flesta av våra låtar efter, det är musik som såg dagens ljus redan långt innan vi var påtänkta för egen räkning. Svensk musik på Nationaldagen, det som blivit kvar i arkiven sedan det mesta glömts bort. Vi skall

17 inte glömma den i och för sig inte knivskarpa sorteringsprocess, som gör att de upptecknade låtarna säkert har förefallit bättre än de som aldrig förts vidare. Här finns i arkiven spåren efter dåtidens musikliv och Stockholms Spelmansgilles driftige spelleda re Allan Westin, som också har erfa renhet från Statens Musikarkiv, har ett fint väderkorn för den folkmusik runt Stockholm som annars i stort sett fallit i glömska. I SSR:s jubileumshäfte finner vi några ytterligare exempel på vad Allan kunnat trolla fram av gamla notblad som nästan ramlar samman i damm när man rör vid dem. Samtidigt är Ekerö och inte minst Färingsö en rik jordbruksbygd och där bör det ha varit gott om folk och gott om både bra och slätstrukna både spelmän och låtar för hundra år sen. Nog är myc ket av det gamla värt att bevara och friska upp minnet med. Några mälarölåtar finns också i Svenska Låtar, men Georg Bladini har varit betydligt mer produktiv än så. Olof Andersson hade nog varken utrymme eller intresse för att ta med allt, så bland annant utelämnade han gammeldansmusiken, som schottisar och polketter. Så just därför spelade vi en rätt häftig polkett eftert Haglund, så där liksom på pin kiv. SPELADE MED KORK Spelade gjorde vi även med vad som lite lättsinnigt kallades Kork, det var Mälaröarnas Kammarorkester med elever från Ekerö Kulturskola under ledning av Ragnar Bodén och Sandra Marteleur. Nationalsången hade föranlett bekymmer, vi visste inte vilken tonart som skulle spelas, men när vi väl var på plats så var det kungligt som gällde, G som i Gustaf. Du gamla du fria spelas tydligen i varierande tonar ter, och man måste ju bestämma sig för någon, annars låter det liksom inte så bra. Orden är dock desamma, satta av folkmusikupptecknaren Richard Dybeck för 168 år sen och lika högstämda i dag som när farfarsfar såg dagens ljus. Många har ju försökt hänga upp sig på att tidsandan förändrats, men Du gamla du fria får vi väl inte se som självberöm utan framförallt som en målsättning att leva upp till. Nåväl, vi voro dock icke ensamma om scenen. En mindre grupp intog scenen med Stormsteg, det var Sandra Marteleur, Bridget Marsden och Erik Ronström, vilka sedan också spelade tillsammans med Kork. Folkmusik är inte bara gammal utan även nyskriven, här fick vi bl.a. höra Adrian Jones orkesterstycke Halka, toner som de sätts idag och som vi känner igen från gruppen Bowing 9. Publiken lyssnade och applåderade efter noter. Spelet fortsatte även efteråt, solen sken så gott den förmådde mellan de upptornade molnen, och som en särskild ynnest från ovan kom det inget från samma ställe. Blåst och regnat i flera dagar, men när Sverige öppnade portarna så höll himlen sina stängda. Vi tackar och bockar och ser fram emot att nästa år åter få hartsa våra stråkar och fira Sverige och sjunga Nationalsången. Det står ju i texten att det är våran sol, våran himmel och våra ängder gröna och det skall vi hålla på. Vi i Stockholms Spelmansgille tackar Lennart Lundblad på Ekerö kommun för ett väl arrangerat nationaldagsfirande. Fredrik Bruno fabulerade, Hans Weimer fotograferade och Lennart Lundblad bjöd på smörgåsar just när de behövdes som bäst. 17

18 Annorlunda stämma i Hudik Glada Hudik-stämman är en annorlunda spelmansstämma, en stämma för spelsugna med och utan funktionshinder. I år arrangerades den för andra året. Fredagen den 14 september var det dags för den andra upplagan av Glada Hudikstämman en spelstämma för personer med och utan funktionsnedsättning. Ett hundratal personer träffades på Svanbacken Strandhotell utanför Delsbo för att spela folkmusik, vispop, schlager och rock tillsammans. Genom de specialbyggda Bunneinstrumenten och Bunnemetodiken ges möjligheter för alla, oavsett funktion och förkunskaper, att vara med och ha roligt i musikens tecken. Marcus sjunger och Anton spelar fiol. Foto: Stefan Gunnarsson 18 Som på en traditionell stämma så spelades ett antal allspelslåtar, i detta fall kända låtar som Gärdebylåten och Skepparschottis, Köppäbävisan och Hur ska jag göra för att komma över vägen. Husbandet Ingela & Co lade grunden för låtarna och så fyllde stämmodeltagarna på med sina fioler, bygelgitarrer, entonsbaser, marackas och andra instrument. Efter allspelet öppnades scenen för spontana fram trädanden ett mycket populärt moment! Jonas körde en solosångsversion av The Final Countdown som fick publiken att jubla, medan assistenten Victoria premiärframträdde med en otroligt välklingande En gång i min ungdom. Gruppen med personer med funktionsnedsättning som bildades under kursdagarna innan stämman framförde Vi äro små ankor vi med varsin kazoo som kul extrakrydda! Dagens bokade artister Polkfrock Sisters samt riksspelman Hanna Tibell med spelkompis Jesse Ljung underhöll oss med folkmusik, och tillsammans med stämmodeltagarna spelade de ett par låtar för att skapa så stor inkludering med publiken som möjligt. Tidigare på dagen rullade Solan upp med rollatorn på scenen och tillsammans med stämmans husband Ingela & Co körde hon en underbar fritolkning av Ted Gärdestads Jag vill ha en egen måne. Efteråt tackade jag Solan och sa helt sanningsenligt att jag hade fått tårar i ögonen för det var så fint. Ja sa hon och tittade mig allvarligt på mig, jag såg att det var flera stycken i publiken som fick det. Glada Hudikstämman arrangeras av det treåriga nationella projektet Träffas i Musiken. Projektet finansieras av medel från Allmänna Arvsfonden och drivs av Hudiksvalls kommun i samarbete med Studieförbundet Bilda GävleDala och de lokala handikapp organisationerna. Målet är att skapa musikaliska mötesplatser där även personer med olika funktionsnedsättningar känner sig hemma. I begreppet funktionsnedsättning ingår såväl fysiska som psykiska nedsättningar (synskador, att vara rullstolsburen, autism, afasi etc.) men även äldre/dementa och barn kan ingå. Vill man stretcha begreppet lite extra kan man säga att okunskap att aldrig ha tränat på musik kan vara en form av funktionsnedsättning. Under terminerna driver projektet studiecirklar i olika ordinarie verksamheter som särskolor och äldreboenden. Vidare ska man minst en gång per år

19 anordna en spelstämma, då folk från när och fjärran kan träffas och spela en gemensam repertoar i form av så kallade allspelslåtar, samt framföra låtar i grupp eller solo. Stämman föregås av kursdagar för olika målgrupper. Evenemanget Glada Hudikstämman fungerar alltså mer eller mindre som en vanlig spelmansstämma om än något mer uppstyrd. Det är unikt med en sådan här mötesplats, där alla kan vara med och spela utifrån sina egna förutsättningar, menar Jonas Holm, kommunal råd i Hudiksvalls kommun och förälder till ett barn med funktionsnedsättning. Hans dotter stannade under första halvan av stämman men sedan behövde hon åka hem. Solan, hon kom först av alla och åkte sist, trött men nöjd. En massa känslor har varit i omlopp under stämmodagen, allt från glädje och lycka till frustration och utmatt ning. Det är öppet, rakt, ärligt och alldeles underbart! Just nu har vi ett 30-tal grupper igång från Blekinge till Västerbotten, berättar projektsamordnare Catherine Vennberg. I vår arrangerar vi t.ex. ett seminarium i Alvesta med en efterföljande spelträff för grupperna i den regionen. Hösten 2013 körs Glada Hudikstämman för sista gången i projektets regi. Vi ska fram till dess jobba fram en ny arbetsform för stämman så att den kan leva kvar därefter och tar gärna emot kreativa ideer kring detta. Fotnot:Se Solan och Jonas framföra sina låtar, läs mer om projektet på Tre par i Patina Folkmusikgruppen PATINA har sitt ursprung ur, och ingår också i, Jämtland/Härjedalens Spelmansförbund. Sex fiolspelande musikantpar som också umgås privat och lever nära spelmansmusiken. Gruppens medlemmar har sitt ur - sprung från olika delar av världen. Gunnar Stenmark (till vänster i bild) är riksspelman på spelpipa, ett något udda instrument inom den folkliga tonen. Men spel pipan är tydligen intressant för han livnär sig på spel - pipe byggandet. Dessutom på att bygga timmerhus. Gunnar berättar gärna om sitt finska ursprung. Ja min farfars far kommer därifrån. Även min mor. Själv bor jag i Ås utanför Östersund. Hans sambo heter Elisabet Grönlund (vid hans sida). I bildens mitt står Astrid Pullar som till vardags re - staurerar fioler i egen lokal i Östersund. Astrids pappa kom från England. Hennes sambo Rickard Näslin har tidigare under många år varit knuten till Birka folkhögskola i Ås där han undervisade vid Allmänna linjen. Han är också riksspelman från år Var med om att starta den jämtländska folkmusikgruppen Leikstulaget år Under många år en av profilerna i Östersunds Spelmanslag. Står för uppteckningar och egna kompositioner. Det tredje paret är Eva Persson- Huck och André Huck. André, som kommer från Frankrike, bor i Sverige sedan sex år tillbaka. Gruppen tycker speciellt om musik från Finnskogen men har också förkärlek till Orsalåtar. Varje sensommar kallar spelmansförbundet till Jämtstämman som de senaste åren blivit förlagd till Jamtliområdet i Ös tersund. Där får gruppen träffa andra spelmän som för folkmusiken vidare till en yngre generation. Det råder ingen brist på ungdomlig förnyelse då man ser tillströmningen till fiolkurserna i länet. Hur spelpipespelandet kommer att te sig i framtiden beror kanske till stor del på Gunnars ambition i snickarverkstaden. Text o foto Åke Bengtzon 19

20